Kollade på Fångarna på Fortet med morsan första fredagen efter att jag dök upp, farsan sov på soffan. Precis som om det var 1993, tänkte jag säga, men då hade han sovit på golvet med en Manhattan-chipspåse framför sig.
Det har snackats mycket om hur Keanu Reeves är en vampyr, men Gunde Svan åldras fan inte heller. La Boule vet jag att strök med för ett tag sen, men var är gong-gongen?!?!? Var är simsegmentet?!?!? Var är dramatiken i att ställa sig på bokstäverna och skrika lösenordet och invänta att guldpengarna förhoppningsvis börjar rassla ner?!?!??! Var är dramatiken i porten som stängs?!?!?! Var är top-down-vyn av när de tömmer ut alla guldpengar och förväntan innan beloppet dyker upp på skärmen?!?!?!
Framför allt, var är tigrarna?!?!? Och var är Monique?!?!?!
På tal om 90-talsteve har jag sett alla tjugo säsonger av Rederiet (1992) en sommar med B när jag var typ aderton, och nu när jag sitter och ser ut över östersjövågorna förs tankarna onekligen till långkörarens kännspaka intro, komponerat av Anders Neglin.
Det är en masterclass i introkomposition. Böljande vågor i den stolta inledande takten och åtminstone åtta olika stämningar medelst stråkar, piano, saxofon och oboe (?), och så slutar det som det börjar + en resolved not för att knyta ihop säcken.
Låter som en komposition helt gjord med synthar i mina öron, men kvaliteten gör det svårt att bedöma. En Yamaha DX7:a är iallafall med i mixen – patch 11 hörs tydligt (det där silkeslena, småbjällriga pianot i valfri 80-talspopballad av Whitney, Phil, Mariah…).
Temat ska ju liksom funka oavsett vilka intriger som för närvarande pågår och har pågått i serien, alltså måste det vara ståtligt, liksom anstår en stor färja; glamoröst, romantiskt, spännande, mystiskt, melankoliskt, hoppfullt och uppsluppet.
Allt detta lyckas Neglin klämma in på en minut. Det finns betydligt fler lager i mixen än det verkar, en massa små övergångar som gör att temat känns flytande och sömlöst liksom havet. Jävligt snygg ljudbild överlag också, stråkarna sitter precis där de ska, som en semitransparent gardin i bakgrunden, och pianoplönket har precis rätt mängd reverb, 10/10 och papukaijamerkki.
En gammal kvinna med rollator satte sig ner bredvid mig för att kolla på havet och pratade med mig som det var den mest självklara saken i världen. Jag tog ut mina earbuds och sa ”aj va?”, vilket fick henne tro att jag var finskspråkig, men verkligheten klarnade ju fort.
Hon pratade i princip svenska med norsk accent och sa att hon ska ha en hytt i skärgården i nästa liv, det är lite väl sent för det nu. Jahopp. Hon frågade om jag hade klocka och svarade själv på sin fråga när hon tittade på mina bara handleder, men jag satt ju med läppisen framför mig, så jag upplyste henne om att den var halv tio svensk tid. Sen visade hon mig en vit sandstrand i Norrland i en broschyr. Trevlig tant.
Sen har tre rikssvenskar på glid upplyst mig om att om man sätter duschen och kranen full fjong på kallt kan man röka i badrummet i sin hytt, #lifehack om man är en odräglig jävel antar jag. I övrigt slank en ung asiatisk kvinna in på toaletten som jag stod och sminkade mig i och slank ut lika fort, hörde att hon sa ”maybe we wait, it’s not comfortable” och en mörk nordamerikansk mansröst sa ”let’s just find another one” medan Eros Ramazotti skvalade från högtalarna.
Det är rätt skumt att sitta och passivt höra ”ameh, du måste ju se dig för, nu skvätte du ju kaffe på min datorväska hära!” med samma intonation som om det vore en TV4-sketch. Har man tittat tillräckligt länge på havet som drar förbi och tittar någon annanstans påminner det lite om när ytor ”andas” på syra, billigt roligt.
Madrona Silvander 