Min stora resväska blev nätt och jämnt de tjugotre tillåtna kilona efter att jag hade proppat den full med sånt jag kände mig manad att ta hem till Manny från kallvinden. Har ju girat tillbaks mot goth-hållet med åldern, så en hel del av det jag bar i klädesväg i yngre tonåren är aktuellt igen; svart sammet och spets och satin. Ett macramébälte jag knöt i åttan med en trevlig flärp på slutet fick också följa med, dock inte i syfte att ingå i garderoben.
Hittade i övrigt en hel del kräsä från lågstadiet, morsan har sparat typ allt. Sjuårsgrattiskort av dåvarande bästisen, tre barbisar, två hästar, plastfiguriner, gamla dagböcker, gamla skolböcker, gamla prov, blyertsteckningar av kvinnor med chainmail bikinis och gigantiska yxor, sånt.
Upplevde egentligen ingen sorg när jag gick igenom grejerna, grät en konstaterande skvätt som främst var känslosam eftersom saken någon gång hade varit känslosam, och så var det bra med det.
När jag hittade en påse med barnböcker förväntade jag mig instinktivt den där huggande omedelbara känslan som av många är benämnd trigger, ett ord som jag ogärna använder, och jag stålsatte mig därefter. Till min halvförvåning kändes det typ som ett myggstick. Det kändes, men knappt.
Det var som att referensen var där, men innehållet saknades. Länken var intakt, men den ledde bara till 404, not found. För bara två år sen hade jag fan inte ens täckts ta i påsen.
Detta meddelande från farmor för sisådär tjugoåtta år sen gjorde mig dock rörd. Hon skrev det förstås med vetskapen om att jag just då var liten och hade fått för mig att pyssla ihop en egen bok, antagligen när det lackade mot julen 1994, och var samtidigt medveten om att jag troligen skulle hitta det vid någon point i vuxen ålder, när hon är borta.
Det finns en speciell sorts omtanke i det. Ett vidare perspektiv som sträcker sig över decennier, en arm om axlarna genom tiden, något jag sällan upplevde i övrigt. En gång kände jag ilska, sorg och frustration kring det, men nu lyser känslorna med sin frånvaro. Vet inte när just den ryggsäcken dunsade i marken, den hasade ner så långsamt, vet bara att jag inte bär på den längre.
Hennes versaler liknar mina, tror inte hon var så van att skriva annat än skrivstil, men det är väl överkurs för en fyraåring. Vanligen lyder versen ”livets stora gåta”, men hennes version lägger emfas på det svåra. Nu är jag trettiotvå, och jag har fan knäckt koden. Jag har lärt mig vart L och J vänder.
Madrona Silvander 