Elvaåringen och sorgepalatset

Det är en vanlig eftermiddag på Funplanets IRC-server. Jag är förkyld och ska snart fylla tolv.

Det tar inte mer än en minut innan jag går away, kanske för att kolla Jackass eller South Park, kanske för att rita kvinnor i bästa Luis Royo-stil.

Prohibited 1: The Daisy (1999). Karln vet iallafall vad han gillar.

När jag kommer tillbaks ser jag att Blueeyed_Werewolf, självutnämnd satanist och tillika min vän, har försökt initiera en DCC-transfer. Filen är Dimmu Borgir – Mourning Palace.mp3.

Filen är omkring 5 MB stor, överföringen tickar på med en hastighet kring 8-9-10 kB/sek. Vi får starta om processen ett par gånger, men försöker tills låten äntligen är på min hårddisk, direkt från en fjortonårig tjejs dator i Hudiksvall, och jag öppnar filen i Winamp.

En ödesmättad synth ekar som om den ljuder genom en abstrakt katedral. Sen kommer skriket. Det låter HÖGT (volymvarning).

Det låter inte som något jag har hört förr. Det är inte Metallica och det är inte Iron Maiden, det är definitivt inte Helloween, Blind Guardian, Stratovarius, Nightwish eller Sonata Arctica. Det låter inte som Linkin Park, KoRn, Limp Bizkit eller Rob Zombie. Det låter inte som Nine Inch Nails eller Ministry.

Det låter som Chaos Sanctuary i akt fyra i Diablo 2 översatt till ljud, i toner av giftgrönt.

Det är den coolaste låten jag någonsin har hört.

Rösten är omänsklig; den låter som underjordiska varelser som sträcker ut en hand i kör. Jag uppfylls av en oerhörd makt, men med en underton av oro. Det känns som hädelse bara att lyssna, som att leka med elden, med krafter jag inte förstår.

Samtidigt är låten oerhört vacker. Synthslingorna smälter in i allt det råa, och trots sin massiva rymd ligger låten tätt inpå huden, medan de olika faserna ger mig en känsla av att betrakta ett infernaliskt skådespel.

Jag är inte ens tolv år, och det är blodigt jävla allvar. Det är som att titta in i en portal och bevittna en mörk ritual.

När jag inte tror att det kan bli mer intensivt avslutas den fem minuter långa låten med ett dundrande rabalder, och plötsligt är det över.

Det känns som om någon har drämt en spikklubba i skallen på mig. Jag är bokstavligen slagen med häpnad; förvirrad, aningen skrämd, med bara min hjärtklappning i hörlurarna, men vet också att det inte finns någon återvändo.

Tre veckor senare skriver jag följande låttext:

By the light I swear i’ll fall from grace,
Take me away, take me to a better place…
Yes, take me to your domain,
There is where i’d like to remain…
Take my soul I pray,
So that I to your lair may stray…

Ashes covering the ground,
Souls screaming without sound…
Dead bodies hanging in gallows,
Wherever i go, i’m followed by shadows…
Black sun rising, never giving any light,
nothing else than black in sight…
This is where i will spend the rest of eternity,
Serving the dark trinity…
Rise, forces of Lucifer, hear my command,
All dark souls, in this black land…
Words beyond comprehension,
sounding in the black lord’s mansion…

Light a candle, see it burn,
Soon it will be your turn…
Turn me down, it will be your fall,
You can do nothing at all…
Dark choirs singing about the downfall of Christ,
Soon to disappear in the black mist…
”Invidious”