Förnöjsamheten som kommer från fett är grymt värdefull, särskilt om maten i övrigt är småtorftig. Märker genast om jag har fått i mig för lite fett, någon sorts diffus känsla av svaghet och utarmning, en känsla av att vara barskrapad på riktigt; internt torr. Steker därför i redigt med rypsolja, sätter en generös klick margarin i gröten, etc. Om en vara med fullständigt fettinnehåll finns att tillgå är valet också givet, speciellt eftersom många lightprodukter är dyrare eller bara vittu utspädda.
I många större städer finns det också initiativ som minskar matsvinn genom att laga mat av fullt ätliga råvaror som annars skulle ha kastats, ofta gratis, mot frivillig donation eller pay-as-you-feel. Jag bodde på fem minuters gångavstånd från ett dylikt i Haag (bilden ovan) och hann även besöka en liknande grej i Utrecht ett antal gånger.
I vissa fall handlar det om frivilliga som hämtar avtalade och välfriserade leveranser från matbutiker, i andra fall är det fråga om privatpersoner eller organisationer som roskisdyker (dvs. ”dumpstrar” på högsvenska, ett ord som upptogs i SAOL år 2015), ibland är det en salig blandning.
Foodsharing Stockholm tycks ordna liknande evenemang, men i övrigt verkar det som att det är vanligast med så kallade ”solidariska kylskåp” i Norden, däribland ett antal i Göteborg och Keru i Helsingfors. Folk skäms över mathjälp och brödköer, men eftersom fokus ligger på samhörighet istället för envägsutdelning och klimatgärningsfaktorn istället för desperation smakar konceptet hippt snarare än beskt. Food saving, food sharing, anti food waste dinners och community fridge är vanliga internationella söktermer för företeelsen.
Sen kan det förstås finnas perioder när det på riktigt bara handlar om att fylla magen i väntan på bättre tider. Popcorn kostar 2,90 €/kg opoppade och typ 30 g kärnor blir till en liter popcorn = 33 liter poppisar ur ett kilo kärnor, alltså kring 9 cent per liter. En tortilla med ett lager tomatkross blir en fattigmanspizza, en tortilla med sylt blir fattigmansplätt. Alternera salt ris (ris + sojasås + margarin) och sött ris (ris + havremjölk + margarin + ljus sirap) till lunch och middag funkar också ett tag. Överlever gör man, men risken för fysisk och psykisk utarmning ökar förstås ju längre kosten ser ut så.
Det finns också en risk i att kvantifiera för mycket. Hur många ätstörningar har inte fått sin början i välmenat kaloriräknande? Hårda prisprioriteringar matmässigt kan även de spåra ur till tvångstankar, och om allt i butiken plötsligt blir cent per portion i huvudet en längre tid är det perfekt grogrund för ett så kallat scarcity mindset (och då snackar jag inte om think and grow rich-entreprenör-bro-självhjälpsgrejen, utan om rent neurokemiska förändringar).
Upplevd brist och att konstant ställa nödvändigheter mot varandra är en grav beskattning vad beträffar självkontroll och viljestyrka, och så är den onda cirkeln igång. Har det dessutom gått så långt att ett förhoppningsvis åtminstone semi-frivilligt ”är det här verkligen nödvändigt?” övergår till ”förtjänar jag verkligen det här?” när man står och tummar på en vara som inte är det absolut jävla snorbilligaste i världen, ja, då har bollen varit i rullning länge. Farligt det där.
Madrona Silvander 