Det är annandag jul och inga tågturer kör i UK. Alltså noll. Zip, zilch, nada. Tusen gränsbevakare från Border Force strejkar också, flyg ställs in och det talas om att folk viftas igenom.
Posten har strejkat ett flertal gånger i december, mitt i julruschen, inklusive den 23:e och 24:e. Den 16:e tog jag emot en leverans från Grekland som det var tull på, och beloppet måste egentligen betalas innan paketet överräcks, men postiljonen satte det bara innanför dörren när han ringde på. No more fucks to give.
Ledningens retorik inför julen var synnerligen genomskinlig:
“The money allocated to the pay deal risks being eaten away by the costs of further strike action. The CWU [Communication Workers Union] is striking at our busiest time, deliberately holding Christmas to ransom for our customers, businesses and families across the country. We are doing everything we can to deliver Christmas for our customers and settle this dispute.”
Strejkarna ska alltså ha ”hållit julen gisslan”, och ledningen gjorde allt de kunde för att ”leverera julen”. Luktar som om någon har rivit ett blad ur BoJo:s retoriska bok.
Facket sa emellertid så här:
”Royal Mail bosses are risking a Christmas meltdown because of their stubborn refusal to treat their employees with respect. Postal workers want to get on with serving the communities they belong to, delivering Christmas gifts and tackling the backlog from recent weeks.
But they know their value and they will not meekly accept the casualisation of their jobs, the destruction of their conditions and the impoverishment of their families. This can be resolved if Royal Mail begin treating their workers with respect and meet with the union to resolve this dispute.”
Personal från det brittiska sjukvårdssystemet NHS strejkar också. Folk som jobbar heltid med samhällsbärande yrken ska vittu kunna leva på sin lön och försörja sina familjer. Det är liksom ingen överraskning att samhället upphör att bäras om detta inte klaffar. De har varit underbetalda i åratal och slet som djur under pandemin, och under rådande omständigheter skär en real terms pay cut ända in i benet.
Föga förvånande ser strejkkalendern för december ut så här:
God ”riktig” jul. Drack just julmust ur ett glas med blåbärssopprester i och åt en vihis med gurksallad och senap. Kände mig som den mest nordiska personen på planeten tills jag tristessläste S-kedjans medlemskundtidning Samarbete och hittade en intervju med en f. d. mjölkbonde.
Karln skulle träffa sina föräldrar på jul för första gången på aderton år och sa ”det är nog bra att ta med en rulle hushållspapper, det kan bli känslosamt”. Jag vet när jag har blivit besegrad.
I övrigt hade brorsan med sig ett paket Weetos for the lulz när han kom hem. Konstaterade genast att det har skett ett generationsskifte i produktens ansikte utåt. Gubbens hår var ju vitt som på en 80-åring redan på 90-talet, så visst förstår man att han har kilat vidare, men vem kan det här tänkas vara nu då? Son? Barnbarn? Bror-/systerson?
Nä. På baksidan påstås det att slyngeln muka är Professor Weeto. Raketkarriär får man säga, killen kan fan inte vara en dag över 17. Jag känner framför allt inte till någon professur som man innehar på livstid och som går i arv på det där sättet, så antingen har de retconnat skiten rakt av, eller så är det ren och skär nepotism… eller så har han bytt kropp. Eller så är det någon sorts jävla prequel.
The world may never know.
Jag har för övrigt en stark aversion mot claymation, dvs. leranimation som jag rätt och slätt tror det heter på svenska. Wallace and Gromit väcker i mig samma känslor som lotusfrökapslar, och 90-talsprofessorn ger definitivt utslag.
Utsättningsterapi. Valde en light-version medvetet, det är värre när fröna är borta och det bara är svarta hålrum kvar, så jävla äckligt. Trypofobi är rätt vanligt.
Tänkte dock egentligen inte raljera kring semi-irrationella aversioner eller veteprodukter idag. Åter igen har mängden råg jag häver i mig fått min kropp att må fantastiskt. Uttrycket råg i ryggen har inte uppkommit ur tomma intet.
Brommabandet Råg i Ryggen. Gissa vem av de två killarna i främre raden som spelar trummor respektive orgel/synth.
De här japparna uppfann faktiskt musikgenren trance redan år 1975. Lyssna själv:
Elorgel är fan najs. På den här tiden skulle man ha ett utpräglat teknikintresse för att befatta sig med regelrätta synthesajsers, en Moog var svindyr och kunde se ut såhär:
Bröderna Lejonhjärta-frillan hjälper.
Man kunde förstås också bara peta lite på en något mindre avskräckande Minimoog.
Angränsar till fusk.
Råg i Ryggen släppte endast ett album, men det är ett väldigt gulligt album. Vissa låtar är på svenska, andra är en uppvisning i pre-internet-engelskkunskaper och god vilja.
Sången är milt sagt sådär genom hela albumet, men det är inte poängen. Jesus vad killarna är tighta musikaliskt, och låtskrivarkonsten sitter redan där den ska. Andalusiska kadenser och tydliga låtstrukturer med avgränsade utrymmen för utsvävningar, och sedan direkt tillbaks till fast mark som om inget har hänt.
Texterna handlar främst om tjejer, som sig bör när man nosar på 20-strecket (förutom historien om när snuten tog någon för att han halkade på sin vän Jans bananskal, låten om att knark är farligt, och instrumentallåten Spångaforsens brus, som låter som om någon smög ner en dutt uppåttjack i Bo Hanssons kaffe).
Hobbitar som forsränner på en trädstam.
Det bjuds också på lite tvärflöjt. Älskar tvärflöjt i proggmusik. Man vill ju bara sitta barfota på golvet i Tillsammans (2000)-kollektivets vardagsrum och spilla rödvin på manchesterbyxorna och röka tobak och vifta med tårna. Åtminstone vill jag det.
Armhålorna rakar jag fortsättningsvis.
Hur många gånger tror du han har läst Lord of the Rings?
Samtidigt är killarna förmögna till ett jävla ös, av den sort som i regel är svår att frammana efter en viss ålder. Man hör fan hur svetten flyger från trummisen på denna liveinspelning av Sanningsserum, han tar i för kung och fosterland. När jag är nära dig får jag stora skälvan, jag skakar sönder vartenda ben uti min kropp, och sen en kör unga killar som brölar jag älskar dig kraftigt, och det är sant. Jag tror dem.
Jag och Nemesis brukade lyssna på albumet relativt regelbundet när jag var sisådär sexton-sjutton. Har ett minne av att ligga på golvet i min första lägenhet i Vasa klockan fyra på morgonen och känna så många olika känslor att det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas till denna synthslinga.
Ingen behöver frekvenser över 8000 Hz.
När jag var tonåring hade jag en rationell förståelse för att sextio-, sjuttio-, åttio- och nittiotalet var förbi, och att de som var unga då inte var det längre, men det kändes inte riktigt så. Min tidsuppfattning jobbade mer med parallella plan än en enda tidslinje.
Det kändes som att killarna jag lyssnade på existerade samtidigt som jag, i den form de var på skivan, och att de levde och hade hälsan på ett parallellt plan av något slag, där det fortfarande var sjuttiotal, och man kunde doppa tårna i det och fantisera om att de alltid gjorde coola saker och aldrig hade tråkigt.
Just lying in a bar with my drip feed on Talking to my girlfriend, waiting for something to happen I wish it was the ’60s, I wish we could be happy I wish, I wish, I wish that something would happen
Klockan 03:18 lyste det från två rum vid Comfort Hotel Arlanda Airport medan jag rökte en överbliven feströkartobak. Min mobilkamera är värdelös på att fota i mörker, så bilden ovan har jag snott från en snubbe vid namn Erling Stausland, som tydligen recenserade stället år 2020.
Liksom jag förmodade går en natt loss på cirka 800 SEK, så det var i praktiken inget alternativ, och jag tillhörde ett mindre antal individer i åldrarna 20-40 som ämnade sova i terminalen. En Securitas-vakt kom dock fram och sa:
Nånää, hon gick bara förbi. Folk sover ju i flygplansterminaler hela jävla tiden, men jag kände av någon anledning inte för att försöka sova denna gång.
Från att jag landade kl. 21:30 tills jag tog flyget till Helsingfors kl. 06:45 fördrev jag istället tiden med att lyssna ikapp mig på poddar, läsa Mörk Borg-spelhandboken, dricka Apotekarnes sockerfria julmust och äta vinter-Polly. Den sistnämnda tyckte jag först inte var någon höjdare, men den växte på mig.
Jag läste också ett gratismagasin som var pepprat med oironiska anglicismer av dylik kaliber. Visst är det lätt hänt att sånt slinker med om man är trött och direktöversätter en text, och om du någon gång har levt ditt liv på ett annat språk än ditt modersmål vet du också hur fort sånt sipprar in, men ingendera gällde i detta fall.
Anglicismer upphör att vara anglicismer när gamla människor dör.
Väl i Helsingfors var jag i något av ett töcken. Skrap skrap skrap lät det av folks broddar mot golvet. Det är ett tag sedan jag har stått öga mot öga med is. Dubbla sockor i morsans kängor slet upp min högerhäl redan i Manchester, men smärtan blev liksom bekant, så jag orkade inte bry mig. Såg däremot till att uppskatta alla långhåriga dudes som finns i relativt stort antal i Finland, mycket trevligt.
Noterade också att det är poppis att klä sig i någon sorts Harry and Marv-core-stil bland unga män. Nittiotalsskurkmössor, kängor, halsdukar och långrockar.
Nämn en mer ikonisk duo. Jag kan vänta.
Hade tågbyte i Dickursby och därmed ytterligare två timmar att slå ihjäl. Bredvid mig på bänken satt ett äldre svenskspråkigt par från Sydösterbotten som förmodligen också skulle till Vasa. Till höger hade jag en ung finsk kille som såg ut att vara lite på glid och en ung tjej som liksom såg ut att hänga med. Reflekterade över att dessa motpoler samexisterar i landet Finland medan jag åt en croissant med ost och tomat.
Tjugofem timmar efter att jag hade låst lägenhetsdörren i Manchester var jag på plats i hembyn. Den långa restiden gjorde mig egentligen ingenting. Fy fan vad skönt det var att vara ensam. När T hade droppat av mig vid flygplatsen och jag bara hade mig själv i närheten kändes det nästan konstigt.
Kom mitt i allt ihåg en del av mig som jag helt hade glömt bort. Hej, här är jag. Det var som att återse en kär gammal vän, och jag fick åter igen bekräftelse på att ensamhet är ett oförhandlingsbart basbehov för mig. När jag är med någon annan är jag inte med mig själv. Jag vill och måste hänga med mig själv nu och då. Eller egentligen ganska ofta.
häshtäg justspergthings
I övrigt skickade jag nyss in en juttu till STBL, publiceras i början av januari. Har också smällt i mig en påse Tyrkisk Peber och lider nu av den i mitt fall oundvikliga konsekvensen som i princip känns som en mild UVI. Ammoniumklorid används för att försura urinen (NH4Cl metaboliseras till urea + H+ + Cl–, mer H+ = mer surt) och motverkar dylikt hos husdjur, men inducerar ofelbart liknande symptom i min kropp. Nog äter jag salmiak för det.
Har även funderat på ljus. Bjöds på en riktig Lapin Kulta-reklam-soluppgång med färger som folk förgäves försökte fota genom flygplansfönstret. Det blir aldrig bra. Kamerorna kan inte fånga den kosmiska faktorn, det blir platt.
Och vittu vad blått ljuset är när solen har gått ner här, annars. Det ser fan ut som att någon har klistrat djupblå cellofan på fönsterrutorna. Det ser ut som att någon har fuckat vitbalansen helt. Det ser inte ens verkligt ut. Det ser ut som att någon har gjort ett ultramysigt tileset som ska agera som kontrast till varma ljuskällor i ett plattformsspel. Har inte ens försökt fånga det med telefonkameran, den förstår sig inte på det. Jag däremot förstår varför jag alltid editerar nattlandskap till att vara blå när jag gör kartor till D&D.
Har inte ens druckit upp mitt té, lol. Morsan har vittu B-vitaminburkar bredvid téet i ett skåp i köket, så påsarna har förstås dragit i sig av den vedervärdiga lukten. Hon tycks inte känna den.
Kongrattislationer på vittu luciadagen. Hoppas du slipper stearin i håret och att artighetsäta lussebullar (världens mest överskattade bakverk?).
I Cornwall i sydvästra England gör man för övrigt också en sorts saffransbullar, men de associeras inte med lucia, bakas med två olika sorters russin, och saknar den snygga S-formen. Tankarna går snarast till chihuahua or muffin.
Ett halvt decennium har förflutit sedan konceptet roade folk i 15 sekunder, och i framtiden kommer folk tycka att millennials var helt jävla dumma i huvudet som år 2016-2017 reagerade med haha ja det har jag aldrig tänkt på, vad mycket grejer machine learning innefattar ändå!, för att sedan vagga fram och tillbaka och upprepa we didn’t know!! i ett hörn i någon underjordisk enklav. Vad kan man.
Här finns det skäl att misstänka ett safrol-derivat.
Nu kanske du undrar hur i hela friden man mäter hur deprimerat ett möss är, och det är en jävligt bra fråga. Det finns många sätt, och inget av dem är bra.
Man kan till exempel kolla på hur det beter sig under ett påtvingat simtest (forced swim test, FST), vilket i korthet går ut på att man ploppar mösset i ett vattenfyllt kärl, från vilket det ej kan ta sig upp, och mäter hur länge det tar innan krabaten förlikar sig med sitt presumptiva öde.
Borde heta Sims-test tbh.
Tanken är att ett deprimerat möss inte tycker att det är någon idé, och att det därför inte kämpar särskilt länge förrän det ger upp och forskaren räddar det ur plurret, medan ett mindre deprimerat möss kämpar ett längre tag. Det känns väl sådär.
En liknande metod, även den baserad på förtvivlan, är ett så kallattail suspension test (TST). Testet innefattar att man hänger upp ett möss uppochner i svansen, och uppvisad brist på kämpaglöd för att ta sig loss indikerar depression. Jo, man håller fortfarande på med sånt här. Den goda nyheten är att dylikt så sakteliga fasas ut – invändningarna är mångahanda, och fler lär de bli.
Science: Serious Business™
Personligen blev jag bekant med dessa metoder via mitt ex, som studerade inom samma område som jag, men tillbringade båda sina forskningspraktikperioder i wet lab-miljö (dvs. det som de flesta tänker på inom kontexten forskningslaboratorium – provrör och skit).
Tror aldrig jag var nöjdare över mitt val att syssla uteslutande med datorunderstödd läkemedelsutveckling än när hans handledare jämförde att bryta upp en musskalle med att öppna en mandel. Eller nä, värst var nog perioden när han satt och hyvlade hjärnor i millimetertunna skivor. Minns fortfarande lukten när han kom hem.
Madrona Silvander 