På luffen i Polen, del 1

En dålig grej med att ha levt bohemiskt länge är att man inte har några besparingar. En bra grej med att ha levt bohemiskt länge är att man med ett fingerknäpp kan fixa gratis sovplats i random europeiska städer på kort varsel (tack A).

När jag står vid flygplatsen i Hesa i non-priority-boardingkön till Poznań på senkvällen vet jag för det första att det inte finns en chans att läppisryggsäcken passar i den så kallade sizern framför mig, och för det andra att jag ska tillbringa natten i en polsk f. d. målfärgsfabrik och tillika squat/anarchist social centre.

I det första fallet ler flygplatsgudarna mot mig, och jag glider förbi med en förhoppning om att resten av resan ska löpa lika smidigt. Min plats är 19E, dvs. det som den flygande bussen kallar ”the dreaded middle seat”, ett vanligt öde om man inte betalar för att reservera en specifik plats.

Det är ändå bara max två timmar det är fråga om – jag kan gott sitta intråtad under en tidsperiod som motsvarar två podcastepisoder. Enligt utsago lär risken vara större att bli petad från ett överbokat flyg ifall man inte har valt sitt säte, och bokningar via tredje part ska tydligen också ligga i riskzonen, men vad kan man.


Hinner nätt och jämnt sätta mig ner förrän en kvinna i gången knackar på min axel, ursäktar sig så jättemycket och undrar om jag reser ensam, och om jag isåfall möjligtvis alls skulle kunna tänka mig att byta plats med hennes man?

Sjaanåhe.

Oh thank you thank you thank you! His seat is 28A.

Bingo. Min polska, blonda uppenbarelse har inte bara frälst mig från mittensätet, hon har också räckt över en inträdesbiljett till pärleporten: 28A är min favoritplats alla kategorier. Bak i planet/bakom vingarna, fönsterplats på ”rätt” sida, med ett jämnt och trevligt nummer. Det kan inte bli bättre.

Jag tackar henne så jättemycket och pallrar mig bakåt. En kvinna sitter i sätet vid gången, men när boarding complete kommer ur högtalaren är mittenplatsen på min nya rad fortfarande tom, en av få i hela planet som är det. Ultimat oväntad komfort – fy fan vad najs.

Ibland har man flyt, ibland sitter det ett gäng boomer-italienare med pälskragar och spelar 10-30 sekunder av kända jullåtar med maxvolym på telefonen trots att det är långt in i januari och diskanten från bjällrorna skär i ens öron så man har lust att punktera trumhinnorna med en blyertspenna och JUST PRECIS DÄR BÖRJA DOM RÖR PÅ SIG HALLELUJA. Gud hör en.


Landar på den lilla flygplatsen i Poznań snäppet försenad, klockan är redan över 23 lokal tid. En taxi är egentligen inte oöverkomlig: en polsk złoty (uttalas typ swoty) är bara omkring 20p, och det skulle kosta motsvarande £5-6 att hoppa in i en bil och åka hela vägen till slutdestinationen.

Nu är det ju dock snorbilligt resande som saken gäller, och framför allt måste man tydligen installera någon jävla app för att boka taxin, så det får allt bli en buss mot centrum och apostlahästarna sista biten.

Bussbiljettautomaten utanför terminalen är dock inte tillräknelig, och automaten i själva bussen funkar inte heller, med sluresultat ofrivillig svartåkning (eller zwartrijden, som holländarna säger).

Zwartrijder på ett tåg för första och sista gången efter en fest i typ Groningen. Januari 2015.

Klockan närmar sig midnatt när jag stiger av vid en kännspak rondell och påbörjar promenaden enligt en mental skärmdump av kartan jag kollade upp tidigare på dagen.

Men Madrona, är det nu så klokt att gå genom EN OKÄND STAD???? i POLEN???? ENSAM???? kring MIDNATT?????????+++

Det var i princip dött på gatorna denna vardagsnatt. Man ska förstås inte vara naiv, men jag förstår mig inte på fenomenet att fantisera ihop rånare och mördare och våldtäktsmän i varje buske och behandla allt som inte är hemvant som om det vore laglöst. Folk är oftast som folk är mest. Quelle surprise.


Efter att ha stigit ur vägen för Bolt-matbud på cykel och funderat på om det är dags att svänga vid denna korsning eller möjligtvis nästa hittar jag till sist stället… typ.

Står framför en väggmålning med kollektivets namn och försöker identifiera hur vittu man kommer in, eller var det ens är exakt. Det finns en mur, något som kanske eventuellt är en grind till en byggnad som leder ner i underjorden, några hus i bakgrunden, och en oupplyst lerväg som reder käpprätt in i mörkret. Wat do.

Förvisso har jag mobilnumret till en kontakt som enligt utsago ska fixa biffen, men han har inte svarat på meddelandet jag skickade när jag landade… för fyrtio minuter sen.

Ajdå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s