I dylika lägen är det en sak att ha stöd och sällskap av en resekompanjon, och något helt annat att bara ha sig själv.
Vad gör jag om min kontakt inte svarar? Ptja, jag kan försöka fixa en taxi tillbaks till den minimala flygplatsen på något vänster och hitta någonstans att vila ögonen, och om jag inte lyckas fixa en taxi kan jag väl traska mot centrum och försöka hitta ett ställe att uppehålla mig där. Ringer duden och så får det bli som det blir.
En signal.
Två signaler.
Tre signaler.
Fyra signaler.
Han svarar, tack gode gud. Hasplar ur mig något i stil med hi it’s madrona i’m trying to find my way bla bla bla och han svarar att jag tydligen ska gå lervägen till ända, så kommer han och släpper in mig. Sweet, see you soon.
Efter två-tre minuter telefonficklampsupplyst gång omgiven av beckmörker ser jag en massiv grind, som närmast får mig att tänka på Björnligan i finkan.
Min kontakt har inte hunnit ta sig dit ännu, men snart hör jag stegen och ser den dansande pannlampan (och inte så mycket annat). Den ansiktslösa individen har iallafall en behaglig röst, och han ber så mycket om ursäkt för att såväl vägen som alla gårdslampor är nedsläckta; elpriset är vad det är och de försöker spara in så mycket som möjligt.
Flera bilar står parkerade på innergården samt utanför de fristående bostäderna, och det är mörkt och fördraget i alla fönster vi passerar. Stället ter sig närmast som en hel jävla enklav – någon sorts omvänd gated community, där det snarare är ”slöddren” som har stängt in sig för att undslippa det borgerliga.
Duden visar mig till gästbyggnaden och tänder taklampan, rummet badar i ljus. Väggarna är tapetserade med infoblad och affischer från demonstrationer, strejker, manifestationer och keikkor från 90-talet och framåt, men mest iögonfallande är onekligen målningen bakom vedkaminen som står vid bortre väggen.
Det finns tre hemsnickrade tvåvåningssängar med tjocka madrasser, ett flertal kuddar och några ihopvikta sovsäckar. En vattenkokare och en skarvsladd med tre uttag står på ett litet skrivbord – möjligen en gammal pulpet – med delad svart-röd bordsduk.
Duden erbjuder sig att visa mig runt en sväng, och jag är nyfiken nog att gå på en liten rundvandring, trots att jag mest bara vill stjälpa i säng och få mina fem timmars sömn.
Kollektivet har långa anor, sedan 1994, och det märks. Vi får gå förvånansvärt långt för att nå huvudbyggnaden, och vägen går genom en öppen inomhusscen med vad som tycks vara en intilliggande bar, båda öde denna måndagsnatt. En brolampa lyser utanför ingången till huvudbyggnaden, som visar sig bestå av bostadsrum i en lång korridor, och det finns vessor med rinnande vatten, dusch, två tvättmaskiner, samt ett stort kök med rinnande dricksvatten – lyx.
Min kontakt pekar ut var hans rum finns ifall jag behöver någonting och lyser vägen tillbaks med sin pannlampa. Jag tackar så mycket och vill iallafall erbjuda nånting och säger att jag är mycket medveten om att Polen inte har euro, men att det är allt jag har, och sträcker fram en prasslig femeurossedel.
Han får något nästan äcklat i blicken. Noooo, why?
Tonfallet är allt annat än en inbjudan till artighetsdansen – jag har gjort en fadäs, och i samma stund inser jag varför. Att ha mig på besök över natten är en solidarisk handling, och genom att erbjuda pengar devalueras detta till transaktionalism. Det är så det funkar utanför murarna, inte här inne. Medianbruttolönen i Polen motsvarar dessutom omkring tusen euro per månad – en femma är betydligt mer här än i Finland. Jag knycklar ihop sedeln i fickan igen.
Innan jag somnar funderar jag på det bästa sättet att ta sig ut till flygplatsen. Bussen vore onekligen snorbilligast på pappret, men det är betalning i cash som gäller, och minimivalören man får ur bankautomaten är antagligen betydligt större än vad jag faktiskt behöver. Sen tillkommer förstås tid för att hitta en affär i vilken man kan slå sönder sedeln medelst inköp av chokladstång eller dylikt. Zwartrijden 2: Electric Boogaloo är en möjlighet, men det kan bli problem med kontrollanter i morgontrafiken om det vill sig – orka.
Bussen innefattar även risken att stå där och vänta och vänta på ett busshelvete som aldrig kommer, alltmedan blodtrycket skjuter i höjden… näe du. Enklast och minst risk för tråkigheter är det allt med en Uber, gärna förbokad för optimal sinnesfrid. Snabbare går det också, och med tanke på att det är sexton timmar kvar av min resa när jag vaknar värdesätter jag varje minut sömn.
Mixtrar med Ubers web-version i ett försök att förboka, men får bara något vagt felmeddelande. Testar Bolt istället, och den tycks låta mig request a ride på momangen, men inte förboka. Jahopp. Får väl försöka i realtid på morgonen, och om det inte klaffar kan jag säkert ringa en taxi på det gamla goda sättet.
Temperaturen är snäppet varmare än utanför, alltså omkring tio-elva grader, och det är en aning fuktigt i luften, men jag ork vittu int lag opp ieldin och lägger mig för att sova, fullt påklädd, med satinnattlinnet som dynvar.
Ljudet av den tidigaste morgontrafiken hörs redan när jag vaknar. Viker ihop sovsäcken, släpper ut håret och borstar det, borstar tänderna och skramlar ihop mina tillhörigheter. Behöver egentligen kissa också och börjar gå mot huvudbyggnaden, men den lilla brolampan som lyste igår lyser med sin frånvaro (lol).
Jag kan inte avgöra vad som är vad i mörkret, allt är bara en labyrint av låga hus. Känner inte riktigt för att börja känna på random dörrar kl. 05:45, speciellt eftersom jag snart kommer vara vid flygfältet ändå, och går mot grinden istället.
Väl där påminner det tomma nyckelhålet mig om en i sammanhanget lika delar bortglömd som livsviktig fråga:
Hur vittu slipper jag ut?
Madrona Silvander 
Dina följetonger med sina cliffhangers är strålande exempel på att göra fiktion av verkligheten. Jag läser med nöje och väntar med spänning!
GillaGillad av 1 person