Flyta ut ur kroppen

I helgen testade jag och T floating för första gången. Duden som satt i receptionen sa you look like you don’t want to be here, och på ett sätt hade han rätt – vi skulle knappast ha fått för oss att flyta i varsin syntetisk livmoder om inte D hade gett oss floating i julklapp.

Jag har själv faktiskt hunnit ge bort ett floatingpresentkort en gång för… sju år sen, när mitt ex fyllde 25. Minns inte att han skulle ha varit särskilt imponerad, men så utnyttjade han bara själva floatingdelen av presenten, och det var dessutom musik och ljusshow genom hela sessionen – ingen sensory deprivation.

Först var det dags att sätta i öronpropparna (eller ”öronlocken”, eftersom de bara skulle försegla öronsnäckans innandöme och inte tråtas in i örongången), därefter dusch. Jag hade inte tvättat håret sedan senaste hårfärgningen för två veckor sen, och såg därför till att tvätta det dagen innan också – duden hade antagligen blivit rätt sur om vattnet plötsligt var lila och fläckade ner den fina podden.

Floating Q&A

Hur djupt var vattnet?

Typ tretti centi kanske.

Drunkningsrisk?

Prövade vända mig, det var svårt ens med vilje.

Vad har man på sig?

Ingenting.

Låter ohygieniskt?

De har enligt utsago något sorts ultrafint filtreringssystem, plus att vattnet innehåller femhundra kilo upplöst epsom salt (magnesiumsulfat).

Om man har sår eller uppskrapad hy då?

Det fanns en dospåse med vaselin som man kunde smeta in sånt med. Jag kan intyga att det svider som fan (insåg att jag hade skrapat upp huden lite vid föregående rakning när jag först lade mig ner).

Exakt den här modellen var det, dock utan sci-fi-belysning. Bild lånad härifrån.

Var det klaustrofobiskt där inne?

Jag upplevde inte det, men så lider jag heller inte av klaustrofobi. Luckan var jättelätt att öppna både inifrån och utifrån och hade inget lås eller nåt sånt skit. Det fanns också en alarmknapp inuti själva podden, främst för ängsliga flytares sinnesro tänker jag mig.

Luktade det klor?

Definitivt inte, tyckte inte det luktade särskilt mycket alls. Pointen är ju att man ska kunna vrida ner sinnesintrycken till minimum om man vill det.

Kan man spela musik där inne?

I mitt fall var det femton minuter musik till först. Genren var precis vad man kunde förvänta sig – ambient med minimalistiskt pianoplinkplönk – och sedan var det fyrtiofem minuter tystnad. De sista fem minuterna kom musiken på igen.

Kunde man kontrollera lyset själv?

Jå. Jag lät ljusshowen spela utanför ögonlocken ett tag, sedan tryckte jag på knappen och mörklade hela fanskapet.

Det är inte lövet på bilden som har skrivit brevet.

Att flyta fritt, helt uppburen av själva vattnet, var definitivt en ny upplevelse. Det fanns någon sorts nackstöd som flöt omkring, och jag kände mig manad att använda det till först – att flyta var förvånansvärt obekvämt åt nacken innan man vande sig.

Det tog också ett tag innan jag förstod att jag fortfarande var en aning spänd i kroppen. Ville inte riktigt låta öronen sjunka under vattenytan eftersom jag inte litade på ”öronlocken” och var rädd för mer problem – hade ju precis en öroninfektion på vänster sida – men till sist tänkte jag fuck it och flöt helt avslappnad, utan nackstöd och med öronen i plurret.

Det är det här lövet som har skrivit brevet.

Jag har inte särskilt svårt att koppla ur och spejsa loss om man säger så, och blev därför ganska fort ett spiknyktert huvud utan kropp. Kände inte alls av mina lemmar i det kroppstempererade vattnet, och om något fick det mig att inse hur mycket jag faktiskt gillar att vara i den här köttklumpen. Den har en behaglig tyngd, rigid, stabil, bastant; att bara vara ett huvud kändes konstigt och fjäderlätt i jämförelse.

Tankarna kom och gick. Personer som i allmänhet upptar mycket av min tankekraft fladdrade förbi, och jag filosoferade kring något som kanske bäst kan sammanfattas som ”lagt kort ligger”. Tänkte över huvud taget inte på Well of the Mind, som är på slutrakan (for really really realsies, jag svär, vi layoutar just nu), och heller inte på Trevor Bock, som Kulturfonden liksom förväntat sa nej till. Det var värt ett försök.

En odefinierad tidsmängd senare övergick jag till att ha ögonen öppna och stirra upp i mörkret. Såg ett gotiskt mörklila valv som välvde sig över mig, och därefter olika geometriska former. Testade också ett antal poser för att se vilken som passade mig bäst, och kom fram till att jag tyckte om att ha händerna knäppta över bröstet, eftersom det kändes som att jag var någon sorts farao på likfärd. Typ.

Övergick sedan till någon sorts improviserad fysisk terapi där jag gjorde olika öppnande poser som kändes väldigt befriande i tyngdlösheten. Kände mig stark och evig, med en stadig harmoni som strålade ut från bröstet, och tänkte på den där Botticelli-målningen när jag till sist klev ur. Birth of Venus heter den kanske. Vems idé var det att kräla upp på land egentligen?

Jag hintade om förändring för ett tag sen, och det är väl läge att sluta vara så jävla mystisk och precisera. Största förändringen är att jag har börjat ett nytt jobb, vilket du kanske redan har räknat ut mellan raderna. 37,5 timmar i veckan, mån-fre, på distans (tack gode gud).

Hittills känns det riktigt bra. En miljon små enskild firma-moment har sammansmält till en anställd-helhet, som visserligen innehåller mindre delar, men de är liksom hopbundna i ett enda solitt block som på pricken går att förutse och aldrig förflyttas. Mängden mental bandbredd detta har frigjort är helt sjuk. Jag förstår helt bra hur man kan bli bekväm av sig och fastna i soffan efter några år av detta.

Är ju van med att diktera mina arbetstider helt fritt, vilket inte är fallet längre, men å andra sidan rör det sig om ett kontorsarbete som kan skötas med en helt vanlig läppis. När jag väl har kommit in i rullorna kan jag alltså vara i Finland eller NL i längre sjok och jobba som vanligt. Guld värt. Sen kan man heller inte sticka under stol med att en pålitlig lön på en pålitlig dag verkligen har sina fördelar in this economy, herregud.

I övrigt har jag på sista tiden upplevt en dragning mot att hålla mina kort närmare bröstet. Är förstås fortfarande öppen med att jag är en flersam pervers jävla sperg som har hunnit med allehanda dekadenta utsvävningar, men känner inte samma behov av att shout it from the rooftops längre. Behovet av att basunera ut vem jag är och vad jag står för har mattats av. Jag hade ett uppdämt behov av det, och det känns som att jag har fått ur mig det mesta och kan fokusera på att bara vara mig själv istället.

På projektfronten är prioriteringarna för våren 1. WotM klart, sicken befrielse det kommer vara errmagerrrrd, och sedan Trevor jämsides med blogg.

Truckin’.

Där är hon ju.

Mexikansk mask och en krystad metafor

Förra helgen satt jag med GB på den lilla bakgården vid La Casita (inget säger småruggig vårkväll som varsin iskall margarita). Som den gentleman han är erbjöd han mig platsen närmare uteserveringens enda värmekälla, men jag avböjde – händerna är ändå isblock. Lider inte av det själv, märker bara när andra ryggar undan.

Längst ner till höger på den laminerade dryckeslistan hade de iallafall tryckt in en uppsättning mezcales, något jag aldrig druckit förr, men min kavaljer var nyligen hemkommen från Mexico. Sagt och gjort.

Första gången jag hörde talas om mezcal torde ha varit i Fear and Loathing in Las Vegas (1998):

Twenty-four hours ago we were sitting in the Pogo Lounge of the Beverly Heights Hotel — in the patio section of course —drinking Singapore Slings with mezcal on the side, hiding from the brutish realities of this foul year of Our Lord…
Doctor of Journalism (!!!) *cigarettmunstyckväs*

Säga vad man vill om gamle Hunter S., men nog finns det en charm i att gömma sig från ett ohemult år med en kompanjon, oavsett om året är 1971 eller 2023. I det förra fallet med högre halter mintgrönt och puderrosa i en kombination som jag inte vet om får mig att vilja äta eller spy, men jag struntar i vilket, älskar det.

År 2006 snurrade däremot tonårs-tombolan med (Fortfarande Upplevt Mystiska) Män Med Problem™ för fullt, och det var ju ur den man drog sina häshtäg goals, så på den tiden var det egalt vad fan Singapore Slings with mezcal on the side bestod av – någon gång skulle det drickas.

Med facit på hand tog det sisådär sjutton år att få en förstahandsupplevelse av bara sidobeställningen. Verkar inte bättre än att prioriteringarna hann bli (snäppet) mognare. Men hur fan skulle världen se ut om tonåringar inte romantiserade och drömde om saker? Vi kunde lika bra lägga ner hela skiten då. Tonåringar är heliga.

Cosplayar Man Med Problem™ #589223: Al Jourgensen från bandet Ministry. Juni 2006.

Jag vägrade länge pröva tequila – egentligen en sorts mezcal gjord på blå agave – på grund av den mytomspunna ”tequilamasken”, men den är inte en grej. Det som kallas mask är i själva verket en larv som tillhör någon sorts mal, men det spelar ingen roll, för vad fan det än är får tequila per definition inte innehålla det.

Larver i mezcal är heller ingen anrik tradition – de flesta tycks påstå att det blev en grej någon gång på 40- eller 50-talet, och ingen tycks veta hur det började. Den ene påstår att det var ett sätt att testa om spriten var stark nog, den andre att det skulle visa om den var odrickbar, den tredje att det var ett sätt att skilja flaskor åt, den fjärde att det var ett rent PR-trick, fan vet. Det tycks dock vara tillverkarna med lägre anseende som fortfarande kör med larv.

Medan vi håller på har mezcal/mescal inte något att göra med meskalin heller, namnet till trots. Mezcal = mexikansk spritsort gjord på agave, meskalin = substans från trippiga kaktusar. Jag har sett en del svenska undertexter till just Fear and Loathing som slarvigt nog översätter mezcal till meskalin, möjligen för att det förekommer så tydligt senare i filmen.

In kom iallafall en bricka med tre små glas, apelsinklyftor och en kopp med ett ganska grovkornigt pulver.

Pulvret gick i toner från terrakotta till burnt sienna (säger vi), och det var faktiskt ganska vackert – det hade en fin lyster i skenet från värmekällan; en sån där smal hög grej med galler där det flejmar upp en repetitiv låga ända upp som om nån skulle ha sträckt en eld-gif från 1996 på höjden.

Pulvret hette sal de gusano.
Sal betyder salt.
Gusano betyder mask.
Hmm.

To larv or not to larv, that is the question. Å ena sidan en viss spontan aversion, å andra sidan har jag glatt ätit en vittus ton livsmedel som innehåller karminrött (E120) utan att tänka på det desto vidare. Men det är ju lite enklare att inte tänka på det när det är inbakt i en helhet som ska föreställa typ en jordgubbe.

I slutändan tog jag mod till mig och prövade. Fräscht och pikant, inte så dumt. Fortsatte i själva verket med larvsaltet på apelsinklyftor hela vägen genom Alipus Santa Ana, Bruxo No. 1, Bruxo No. 2 och Montelobos Joven, dock i ganska liten mängd. Bruxo No. 2 torde ha varit favoriten. Blev förvånad över hur gott jag tyckte det var – väldigt intressanta och komplicerade smaker, svårbeskrivna; en helt ny proinavärld från nya världen.

Jag har också hunnit vara mer illa däran fysiskt än någonsin tidigare i mitt liv. Vänstra sidan av halsen svullnade upp i tisdags, sedan spred det sig till örat, sen rösten. När det började göra för ont att dricka ens en klunk vatten kontaktade jag allmänläkaren, som genast skickade mig till sjukhus, där det i slutändan blev dropp och hela köret… samt mycket god plain toast and a tomato cup a soup efter 52 timmars fasta.

Nu har det gått några dagar, och jag mår betydligt bättre. Tackar som frågar.

I egenskap av konvalescent har jag haft en hel del Youtube att titta ikapp, och när jag nyligen surfade in på en statisk hemsida efter en heldag på tuben slogs jag av vilsamheten i text och bild. Som att slå upp New York Times efter flera timmar vid Times Square.

Meta blir väldigt sällan intressant, så jag ska fatta mig kort vad beträffar stiltjen:

Jag vill, i mån av möjlighet, fortsättningsvis vifta med mina små jävla flaggor.
I broadsheet.