I helgen testade jag och T floating för första gången. Duden som satt i receptionen sa you look like you don’t want to be here, och på ett sätt hade han rätt – vi skulle knappast ha fått för oss att flyta i varsin syntetisk livmoder om inte D hade gett oss floating i julklapp.
Jag har själv faktiskt hunnit ge bort ett floatingpresentkort en gång för… sju år sen, när mitt ex fyllde 25. Minns inte att han skulle ha varit särskilt imponerad, men så utnyttjade han bara själva floatingdelen av presenten, och det var dessutom musik och ljusshow genom hela sessionen – ingen sensory deprivation.
Först var det dags att sätta i öronpropparna (eller ”öronlocken”, eftersom de bara skulle försegla öronsnäckans innandöme och inte tråtas in i örongången), därefter dusch. Jag hade inte tvättat håret sedan senaste hårfärgningen för två veckor sen, och såg därför till att tvätta det dagen innan också – duden hade antagligen blivit rätt sur om vattnet plötsligt var lila och fläckade ner den fina podden.
Floating Q&A
Hur djupt var vattnet?
Typ tretti centi kanske.
Drunkningsrisk?
Prövade vända mig, det var svårt ens med vilje.
Vad har man på sig?
Ingenting.
Låter ohygieniskt?
De har enligt utsago något sorts ultrafint filtreringssystem, plus att vattnet innehåller femhundra kilo upplöst epsom salt (magnesiumsulfat).
Om man har sår eller uppskrapad hy då?
Det fanns en dospåse med vaselin som man kunde smeta in sånt med. Jag kan intyga att det svider som fan (insåg att jag hade skrapat upp huden lite vid föregående rakning när jag först lade mig ner).
Var det klaustrofobiskt där inne?
Jag upplevde inte det, men så lider jag heller inte av klaustrofobi. Luckan var jättelätt att öppna både inifrån och utifrån och hade inget lås eller nåt sånt skit. Det fanns också en alarmknapp inuti själva podden, främst för ängsliga flytares sinnesro tänker jag mig.
Luktade det klor?
Definitivt inte, tyckte inte det luktade särskilt mycket alls. Pointen är ju att man ska kunna vrida ner sinnesintrycken till minimum om man vill det.
Kan man spela musik där inne?
I mitt fall var det femton minuter musik till först. Genren var precis vad man kunde förvänta sig – ambient med minimalistiskt pianoplinkplönk – och sedan var det fyrtiofem minuter tystnad. De sista fem minuterna kom musiken på igen.
Kunde man kontrollera lyset själv?
Jå. Jag lät ljusshowen spela utanför ögonlocken ett tag, sedan tryckte jag på knappen och mörklade hela fanskapet.
Att flyta fritt, helt uppburen av själva vattnet, var definitivt en ny upplevelse. Det fanns någon sorts nackstöd som flöt omkring, och jag kände mig manad att använda det till först – att flyta var förvånansvärt obekvämt åt nacken innan man vande sig.
Det tog också ett tag innan jag förstod att jag fortfarande var en aning spänd i kroppen. Ville inte riktigt låta öronen sjunka under vattenytan eftersom jag inte litade på ”öronlocken” och var rädd för mer problem – hade ju precis en öroninfektion på vänster sida – men till sist tänkte jag fuck it och flöt helt avslappnad, utan nackstöd och med öronen i plurret.
Jag har inte särskilt svårt att koppla ur och spejsa loss om man säger så, och blev därför ganska fort ett spiknyktert huvud utan kropp. Kände inte alls av mina lemmar i det kroppstempererade vattnet, och om något fick det mig att inse hur mycket jag faktiskt gillar att vara i den här köttklumpen. Den har en behaglig tyngd, rigid, stabil, bastant; att bara vara ett huvud kändes konstigt och fjäderlätt i jämförelse.
Tankarna kom och gick. Personer som i allmänhet upptar mycket av min tankekraft fladdrade förbi, och jag filosoferade kring något som kanske bäst kan sammanfattas som ”lagt kort ligger”. Tänkte över huvud taget inte på Well of the Mind, som är på slutrakan (for really really realsies, jag svär, vi layoutar just nu), och heller inte på Trevor Bock, som Kulturfonden liksom förväntat sa nej till. Det var värt ett försök.
En odefinierad tidsmängd senare övergick jag till att ha ögonen öppna och stirra upp i mörkret. Såg ett gotiskt mörklila valv som välvde sig över mig, och därefter olika geometriska former. Testade också ett antal poser för att se vilken som passade mig bäst, och kom fram till att jag tyckte om att ha händerna knäppta över bröstet, eftersom det kändes som att jag var någon sorts farao på likfärd. Typ.
Övergick sedan till någon sorts improviserad fysisk terapi där jag gjorde olika öppnande poser som kändes väldigt befriande i tyngdlösheten. Kände mig stark och evig, med en stadig harmoni som strålade ut från bröstet, och tänkte på den där Botticelli-målningen när jag till sist klev ur. Birth of Venus heter den kanske. Vems idé var det att kräla upp på land egentligen?
Jag hintade om förändring för ett tag sen, och det är väl läge att sluta vara så jävla mystisk och precisera. Största förändringen är att jag har börjat ett nytt jobb, vilket du kanske redan har räknat ut mellan raderna. 37,5 timmar i veckan, mån-fre, på distans (tack gode gud).
Hittills känns det riktigt bra. En miljon små enskild firma-moment har sammansmält till en anställd-helhet, som visserligen innehåller mindre delar, men de är liksom hopbundna i ett enda solitt block som på pricken går att förutse och aldrig förflyttas. Mängden mental bandbredd detta har frigjort är helt sjuk. Jag förstår helt bra hur man kan bli bekväm av sig och fastna i soffan efter några år av detta.
Är ju van med att diktera mina arbetstider helt fritt, vilket inte är fallet längre, men å andra sidan rör det sig om ett kontorsarbete som kan skötas med en helt vanlig läppis. När jag väl har kommit in i rullorna kan jag alltså vara i Finland eller NL i längre sjok och jobba som vanligt. Guld värt. Sen kan man heller inte sticka under stol med att en pålitlig lön på en pålitlig dag verkligen har sina fördelar in this economy, herregud.
I övrigt har jag på sista tiden upplevt en dragning mot att hålla mina kort närmare bröstet. Är förstås fortfarande öppen med att jag är en flersam pervers jävla sperg som har hunnit med allehanda dekadenta utsvävningar, men känner inte samma behov av att shout it from the rooftops längre. Behovet av att basunera ut vem jag är och vad jag står för har mattats av. Jag hade ett uppdämt behov av det, och det känns som att jag har fått ur mig det mesta och kan fokusera på att bara vara mig själv istället.
På projektfronten är prioriteringarna för våren 1. WotM klart, sicken befrielse det kommer vara errmagerrrrd, och sedan Trevor jämsides med blogg.
Truckin’.
Madrona Silvander 