Lever och har någon sorts hälsa nog.
Såg en video från en god väns österbottniska bakgård i slutet på mars och baxnade över mängden snö och blåheten i himlen, wtf. Som att blicka ut över finska flaggan.
Här börjar påskliljorna emellertid sjunga på sista versen, men maybEEeeeEEee, I don’t really wanna knoUoUoUowww, how your gaAAAArden groUoUoUows, cuz I just wanna flYyyYYYYyYYyy, för att citera första versen i en låt som skrevs i ett hus fem kilometer bort.
Jag är en kvinna på snart trettiotre vårar och började notera blommor och skit först det senaste året, typ. Nä, vem fan bryr sig om växter som varken går att röka eller äta när man är en arbetarklassjappe på 22 bast?
Det känns som jag knappt har gått utanför dörren på sistone, och kanske är det därför jag har grottat ner mig i fantasin som bröderna Gallagher förkroppsligar: att vara ute on the piss i UK sisådär 1995. Skalliga futisgubbar med skummiga pints, kvinnor som röker inomhus i pagefrisyr, kladdiga golv, stabbiga chips och eftermiddagssol som lyser in och visar var det borde dammtorkas.
En stor del av förklaringen till Oasis framgångar torde också stå att finna i att de lät – och låter – så vittus bra över pubhögtalarsystem. Noll dynamik i ljudbilden, bara en enda vägg med HÖGT LJUD.wav, och Liams röst som skränar något med passlig tematik och skär rakt genom sorlet.
Det gick liksom inte att förlita sig på the information super-highway när endast 1 % av alla brittiska hushåll hade internettillgång… enligt något jag läste på en Lynx Africa-deodorant, iallafall. Men de skulle väl aldrig ljuga?
(Inväntar fortfarande någon sorts homeostas. Please stand by.)
(Ja, och intervjun jag gjorde för STBL i vintras publicerades tydligen för två veckor sen också. Hups.)
Madrona Silvander 