Ska man inte va gla’

I förrgår fyllde jag 33 starka och hade äran att bli gratulerad. Firade rätt lugnt eftersom D, L & K är i Berlin med anledning av Desertfest.

Även på skivtallriken för tjugo år sedan.

Droney’s Diminutive Bday Do bestod därför av lyx-flaps och en D&D-oneshot för fyra pers i min lilla 1r+k. Fick ett tungt jävla enlitersstop i present av T:s dejt, och tro fan att det fylldes med DM-juice från alla håll och kanter, men jag vaknade i rätt bra skick på måndag morgon ändå.

Tidigare i maj fortsatte jag vårens Gen X-musik-korståg med ambient house-duon The Orb, och på vägen hem från keikkan kom jag av någon anledning i samspråk med en grupp som innefattade två dudes från Lancashire och en tjej från Indiana.

”Oh, you’re a Hoosier” sa jag. ”Omg, I feel so seen!!” skrek hon.

Skulle inte ha känt till ordet, som anmärkningsvärt nog är den officiella demonymen, om det inte var för att jag läste Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut vid typ sexton års ålder.

Vonnegut var född och uppvuxen i Indianapolis, och i boken nämns konceptet ”Hoosiers” som ett exempel på en granfalloon, det vill säga en falsk karass, det vill säga… en samling människor som tror de har något gemensamt, men i själva verket inte delar ett gemensamt öde av någon som helst betydelse. Typ.

Det förhindrar ju däremot inte glädjeruset av att bli erkänd som en person från Indiana i ett land där det räcker med att vara amerikan. Lite som om någon mitt i allt skulle erkänna en som finländare i ett land där det räcker med att vara European.

Därpåföljande lördag samt femdom-munchen på söndag tillbringades med R, min nya bekantskap från metal-munchen som jag nämnde i april, och fredagen efter det for jag, T, C och C:s dejt till metal/goth/kink-eventet Antichrist i London.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget, men det blev strejk, så T fick lov att köra ner oss istället. Dumpade bilen i Slough och tog den nya fina Elizabeth-linjen in till stan och vår AirBnb i Clapham, där vi åt chips och lyssnade på KMFDM medan vi gjorde oss i ordning.

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men själva eventet visade sig vara nästan som en minifestival, med flera scener för olika musikstilar och ett utomhusparti där det erbjöds varm mat i olika former. Dresscoden var betydligt lösare än intrycket jag fick baserat på hemsidan – skulle tro att den har luckrats upp gradvis under de nitton år som eventet har ordnats, men det är bara spekulation.

Enligt utsago fanns det även två lekrum, men resan var bokad innan jag och T hade hunnit kalla en spade en spade och medge att det vi har numera är en vänskapsrelation, så vi höll oss borta från de mer ljusskygga rummen. C och hennes dejt såg vi dock inte röken av på hela kvällen. Lol.

T skulle hälsa på några gamla vänner från uni dagen därpå och jag tog Megabussen upp till Manchester kring middagstid. Anlände sen eftermiddag och ämnade ta det lugnt, men A var i stan, så dit for den lugna lördagen.

På söndagen tänkte jag ta det lugnt for real for real, men nä, D svängde förbi på vägen hem och det var strålande vackert väder, så vi satte oss i parken och pimplade diabetesverk med procent i, AKA cider. Vi träffas inte särdeles ofta sedan han flyttade ut till Salford, så vad fan, man får ta chansen va.

Nu i fredags såg jag DSO med S, som på tal om Vonnegut möjligen kunde tänkas ingå i min karass. Vår kontakt är ytterst sporadisk och har, förutom att ha varat i över tolv år, ingen synbar orsak till att göra det. Detta var tredje gången vi träffades IRL och första gången sedan jag flyttade till UK, trots att saken egentligen skulle gå att arrangera genom att sitta två timmar på ett tåg.

Jag skulle dock rekommendera att ha en skygg liten finlandsbesatt genetiskt irländsk jämnårig NEET-sperg/musikaliskt geni från Cumbria åt vem som helst. Eftersom hans tåg inte gick förrän fyra-tiden på lördagseftermiddagen hann vi också botanisera bland begagnade musikinstrument och pedaler och sånt vid Johnny Roadhouse, ett häshtäg ikoniskt familjeföretag och en institution i stan sedan 1955, samt passade på att betrakta lite arkitektur medan S väl var i storstan.

I söndags var det alltså min födlare, och liksom varje jävla helg i maj hittills blir också den inkommande en tredagarsaffär – Tiger Lillies med D på fredag och L:s födlare på lördag, i kombination med en psykedelisk picknick/Heart of Glass/Antwerp Mansion, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Framför allt vill jag försöka spara på krutet en smula med anledning av femdomevent med R på söndag. ”Försöka”.

Jag och D med Tigerliljorna i London för drygt ett år sen. Good times.

Till sist har ett mail med avsändare ”Konstsamfundet” också hunnit trilla in, och när jag läste ämnesraden tog det tre gånger innan jag förstod innebörden av ordet ”beviljad”.

Beviljad? Vadå beviljad? Va?

Vi har glädjen att meddela att styrelsen för Föreningen Konstsamfundet i samarbete med Svenska Kulturfonden den 27.04.2023 beslutat tilldela er ett bidrag på 4 000 euro för följande ändamål:

För manusarbete med indiewebbanimationsserien Trevor Bock.

…

…har di fäil i huve (eller feil i hövo, som Ted och Kaj skulle ha sagt)????

Förväntade mig att det skulle komma ett meddelande i stil med ”hei sori nu det blev nå fel med systemet här” vilken sekund som helst, men sekunderna blev till minuter, som blev till timmar, som blev till dagar; jag rekvirerade bidraget, och i onsdags rasslade det in på kontot.

Vad satan. What even is life?