Nu ska vi (ej) fira

När jag kom hem från skolan i högstadiet skrömtade jag alltid i mig mellan en fjärdedels och ett halvt paket Weetos, ibland med en ask Fazers salmiak i, och läste plikttroget Vasabladet från början till slut, inklusive alla mommos charmtroll och solstrålar som uppnått valfri ensiffrig ålder, alla Dagny och Elna och Holger som har trillat av pinn, alla tack till personalen på serviceboende X för god vård, och framför allt de obegripliga firar ej-annonserna, som ju måste ha haft en enorm Streisand-effekt.

Ett bättre sätt att påminna eller upplysa folk om att ens födelsedag 1. är ett märkvärdigt tal såsom jämnt detta år och 2. är på akut inkommande än en uppvaktning undanbedes eller firar ej-annons kan fan inte ha funnits. En annons i VBL basunerade ju åtminstone förr ut skiten till så gott som varje hushåll i hela regionen. Det går helt enkelt inte ihop.

Ibland kunde det också stå ”bortrest”, vilket jag via föräldrarnas interaktioner och skvaller lärde mig kunde betyda allt från sommarstugan till Kanarieöarna till rena rama fake news i ett försök att hålla bort folk från dörren, men nog vittu blev folk som enligt utsago DEFINITIVT INTE ville ha uppvaktning glada om man dök upp med en blomma eller nå bulla iallafall, neeeej alltså int skulle ni ha behöva… sagt med förnöjsamhet i fejset, och det förväntades rentav att man skulle köra över personens uttryckliga önskningar.

Det måste typ ha handlat om ett sätt att skjuta ifrån sig förväntningar om stora kalas och skit, och inte något att ta bokstavligt. Människors vägar äro outgrundliga.

Gratulerar iallafall blygsamma Finland på födlaren, en suverän stat i såväl bokstavlig som bildlig mening. Det är mer än kan sägas för ovanstående shoop. Vill också påstå att det är häshtäg mittösterbotten-varning på att hitta en random VBL-faksimil från januari 2005 och korrekt identifiera en unge som ett småsyskon till någon man såg i samma skolbyggnad nu och då redan baserat på släktdrag i ansiktet.

Sampsa Sarparanta, Suomi-Neito (2015). Möjligen en snäppet mer realistisk bild av kvinnfolket som har hållit ställningarna i landet än den väna jungfrun.

Svartvitrosa maffian

Glad december eller nånting ditåt. Jag skickade in ansökan till Kulturfonden igår och slipper fundera på saken desto mer – skönt.

Utanför fönstret är det samma grådassighet som alltid i de milda vinterklimatens med finländska mått mätt ändlösa november. There ain’t no November like an Oceanic climate November cuz’ an Oceanic climate November don’t stop… som Coolio sa (eller hur var det nu).

Nästa uppdatering i april då, hejsvejs.

Nånää. Däremot märkte jag 1. att tjejen med svart lugg i huset mitt emot i själva verket är två tjejer med identisk frisyr, bara att jag aldrig sett dem på samma plats förr, och 2. att de har tagit sitt pick och pack och flyttat. Fönstren är helt tomma och lamporna har slutat lysa om kvällarna. Förvisso underlättar detta min hobby att gå runt (halv)naken hemma, men jag måste medge att fria spekulationer kring hennes – deras – liv har förgyllt mången diskstund vid köksfönstret.

Dagen efter dök det upp två svarta Range Rovers, en vit Ford Transit och en rosa container utanför. Föga förvånande visade det sig vara samma karlar som våldförde sig på den vackra grusplanen och dess susande hängbjörkar till förmån för att kapa ner fanskapen och asfaltera skiten (plus bländvita parkeringsrutor märkta 1-2-3-4-5-6, av vilka fyra stycken alltid står oanvända). Om det är något vi behöver i våra städer är det ju fler heat traps och mindre skugga och växtlighet. GRRRRRR.

Calm blue ocean…

Den svart-vit-rosa maffians hastiga intåg efter utflytten får mig att misstänka att det är fråga om en så kallad Section 21-vräkning, vilket betyder att skötsamma hyresgäster kan sparkas ut utan att hyresvärden behöver ge en orsak eller förklaring (en viss tant vid namn Margaret satt på en viss stol när klausulen tillkom år 1988, go figure).

Alltid betryggande.

Hyresnivån på privata marknaden i Manchester har gått upp med 23,4 % sedan våren 2021, när jag själv flyttade till min nuvarande lägenhet, och dylika höjningar går i praktiken inte att genomföra utan att skriva ett nytt kontrakt med nya hyresgäster. Jag förstår varför det görs. Är nöjd + glad så länge jag kan bo kvar där jag gör nu, orka förskottera den eventuella dagen och den eventuella sorgen.

Eventuellt är det läge att återställa sidebaren också. Lol.

Pink Flamingos (1972)

När jag gick i högstadiet var Rotten.com och Ogrish välkända hemsidor, och jag minns också när Flashback lanserade Mondo, gore och bizarre-forumet. Jag har även hunnit hänga en hel del på 4chan, i runda slängar åren 2006-2017, och har därför hunnit bli rätt luttrad.

Övervägde ändå, för första gången i mitt liv, att lämna biosalongen under en visning av John Waters Pink Flamingos (1972).

Om jag tycker att en film är allmänt meh tenderar jag att slumra till i det sköna mörkret och vakna när lamporna tänds. Pink Flamingos är definitivt inte meh. Fanskapet har varit en kultfilm i fem vittus decennier, och jag var beredd på filmens ökändhet redan innan jag nämnde åt A att jag och T skulle se den vid Manchesters fantastiska kulturkomplex HOME. De beskrev filmen så här:

Sleaze queen Divine lives in a caravan with her mad hippie son Crackers and her 250-pound mother Mama Edie, trying to rest quietly on their laurels as ‘the filthiest people alive’. But competition is brewing in the form of Connie and Raymond Marble, who sell heroin to schoolchildren and kidnap and impregnate female hitchhikers, selling the babies to lesbian couples. Finally, they challenge Divine directly, and battle commences…

Sure, sa A, som är väl bekant med verket. Let’s see how long T lasts.


Som uttalad könsrock-aficionado lät Pink Flamingos som något jag kunde tänkas gilla. ”A number of increasingly revolting scenes that center on exhibitionism, voyeurism, sodomy, masturbation, gluttony, vomiting, rape, incest, murder, cannibalism, castration and foot fetishism” verkade helt enkelt sevärt, så vi pallrade oss iväg till en av de två visningarna som erbjöds.

Visningen var i en av de snäppet mindre salongerna, kanske tolv rader med tjugo stolar styck, och när filmen drog igång uppskattade jag att publiken skulle rymmas på sisådär en tredjedel av totalytan om folk inte satt utspridda. Det var alltså typ åttio pers där, och alla tycktes ha jätteroligt åt filmen redan från början. Det hade inte jag.

Slängde en blick till vänster för att kolla T:s ansiktsuttryck nu och då, och i hans ansikte fanns för det mesta ett ganska neutralt intresse, men ett intresse likväl. Runt oss skrek folk av skratt. Jag satt främst i tankar om att det nog finns betydligt mer givande saker att göra med min lördagskväll, veckans eviga och förgängliga prime time-fönster, men det var ändå min idé att se filmen, så jag beslöt mig för att stå mitt kast. Någonstans ekade morsans röst: Man ska aldrig lämna en dålig fest för tidigt.

Under filmens gång kände jag snarast ja ja, det är höjden av camp och äckel och dålig smak och jättesubversivt och in your face och de hade säkert jätteroligt under inspelningen, jag fattar vad de försöker göra, men så jävla bra har humorn inte åldrats. Subversiv boomerhumor är fortfarande boomerhumor.

De teatraliskt dräpande kommentarerna, excesserna och den specifika varianten ironisk självgodhet som bland annat kännetecknar det svårdefinierade konceptet camp har jag dessutom aldrig riktigt förmått ta till mig, och jag hade svårt att förstå den ljudliga uppskattningen som ekade i salongen. Funderade att det måste bero på att publiken främst bestod av RuPaul’s Drag Race-generationen, som helhjärtat har anammat drag-kulturens uttryck och egenheter, och därför kunde ta till sig filmens shtick på ett annat sätt.

Ungefär halvvägs in i filmen hände det dock någonting jävligt skumt. Inte på duken, utan i mig – jag kom plötsligt på mig själv med att skrocka till nu och då. Till sist trillade polletten ner, och jag noterade med stor förvåning hur filmen hade vunnit mig till sin sida; detta utan att jag själv hade märkt det.

Mitt i allt var jag uppriktigt road ända till slutet, när jag liksom resten av salen brast ut i en spontan applåd. Vi lämnade biografen en smula omtöcknade, men med ett stort leende på läpparna, och tjattrade livligt på vägen ut.

Det var även väl valda biobesökare som fick säga sitt i den officiella trailern när det begav sig – inte en endaste ruta från själva filmen.

Stoned boomers galore.

Det är på något sätt sjukt att tänka sig att de allra yngsta skådisarna likväl föddes i slutet av 1940-talet. Min hjärna vill liksom inte ta in det. Mindre förvånande är kanske att ett flertal av dem inte levde särdeles länge. Tre av de medverkande gick bort i sextioårsåldern, en förblödde under ett PCP-rus vid en ålder av 32, en dog av AIDS vid 40 års ålder, och Divine själv trillade av pinn som 42-åring pga. sitt förstorade hjärta.

Har inte sett något annat av Waters, men det får det allt bli ändring på.

Gastkramande fantast

Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).

Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.

T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.

Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.

Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.

Design like it’s 1999.

På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.

Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.

Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*

Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.

Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.

Rikt Inre Liv™

Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.

Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.

Äta snorbilligt, sista delen

Förnöjsamheten som kommer från fett är grymt värdefull, särskilt om maten i övrigt är småtorftig. Märker genast om jag har fått i mig för lite fett, någon sorts diffus känsla av svaghet och utarmning, en känsla av att vara barskrapad på riktigt; internt torr. Steker därför i redigt med rypsolja, sätter en generös klick margarin i gröten, etc. Om en vara med fullständigt fettinnehåll finns att tillgå är valet också givet, speciellt eftersom många lightprodukter är dyrare eller bara vittu utspädda.

I många större städer finns det också initiativ som minskar matsvinn genom att laga mat av fullt ätliga råvaror som annars skulle ha kastats, ofta gratis, mot frivillig donation eller pay-as-you-feel. Jag bodde på fem minuters gångavstånd från ett dylikt i Haag (bilden ovan) och hann även besöka en liknande grej i Utrecht ett antal gånger.

I vissa fall handlar det om frivilliga som hämtar avtalade och välfriserade leveranser från matbutiker, i andra fall är det fråga om privatpersoner eller organisationer som roskisdyker (dvs. ”dumpstrar” på högsvenska, ett ord som upptogs i SAOL år 2015), ibland är det en salig blandning.

Foodsharing Stockholm tycks ordna liknande evenemang, men i övrigt verkar det som att det är vanligast med så kallade ”solidariska kylskåp” i Norden, däribland ett antal i Göteborg och Keru i Helsingfors. Folk skäms över mathjälp och brödköer, men eftersom fokus ligger på samhörighet istället för envägsutdelning och klimatgärningsfaktorn istället för desperation smakar konceptet hippt snarare än beskt. Food saving, food sharing, anti food waste dinners och community fridge är vanliga internationella söktermer för företeelsen.


Sen kan det förstås finnas perioder när det på riktigt bara handlar om att fylla magen i väntan på bättre tider. Popcorn kostar 2,90 €/kg opoppade och typ 30 g kärnor blir till en liter popcorn = 33 liter poppisar ur ett kilo kärnor, alltså kring 9 cent per liter. En tortilla med ett lager tomatkross blir en fattigmanspizza, en tortilla med sylt blir fattigmansplätt. Alternera salt ris (ris + sojasås + margarin) och sött ris (ris + havremjölk + margarin + ljus sirap) till lunch och middag funkar också ett tag. Överlever gör man, men risken för fysisk och psykisk utarmning ökar förstås ju längre kosten ser ut så.

Det finns också en risk i att kvantifiera för mycket. Hur många ätstörningar har inte fått sin början i välmenat kaloriräknande? Hårda prisprioriteringar matmässigt kan även de spåra ur till tvångstankar, och om allt i butiken plötsligt blir cent per portion i huvudet en längre tid är det perfekt grogrund för ett så kallat scarcity mindset (och då snackar jag inte om think and grow rich-entreprenör-bro-självhjälpsgrejen, utan om rent neurokemiska förändringar).

Upplevd brist och att konstant ställa nödvändigheter mot varandra är en grav beskattning vad beträffar självkontroll och viljestyrka, och så är den onda cirkeln igång. Har det dessutom gått så långt att ett förhoppningsvis åtminstone semi-frivilligt ”är det här verkligen nödvändigt?” övergår till ”förtjänar jag verkligen det här?” när man står och tummar på en vara som inte är det absolut jävla snorbilligaste i världen, ja, då har bollen varit i rullning länge. Farligt det där.