Glada måndagar: Grattis Finland!

Gratulerar härmed den suveräna staten Finland på 104-årsdagen med manchesterbor från 90-talet. Håll till godo!

1993. Duden i gula jackan är on some next level shit.
1990. Rave-kids vid Albert Square.
1995. En potentiellt förskräcklig bild om folk inte hade så skoj.
1995. Manchester Pride.
1995. Gay Village. Tvättäkta rivethead till höger.
1993. Invigning av årets juleskrud vid stadshuset.
1998. Två av tidens it-girls chillar i Mammons tempel. Skål!

Överlevnadskurs, jul edition

Idag har jag detta att komma med:

En och en halv timme diskussion + strategier för att klara av julen om man vet med sig att det är en prekär situation. Hur uttrycka att man inte vill fira jul med familjen, hur kommunicera med oförstående släktingar, hur utmana traditioner, hur hantera sina känslor själv, hur sätta gränser. Det finns en hel del matnyttigt att hämta från denna stream. Lever man ännu i villfarelsen att man är ansvarig för en annan vuxen människas beteende är det mind = blown redan där.

Spåraktig spådom

Luuk och Lindström poserar i studion och ler in i kameran.

Hade av någon anledning helt missat att På Spåret har dragit igång igen. Det var faktiskt T som frågade om det inte var dags snart, haha. Satt och kollade på det med honom både under julledigheten 2018 och under lockdown 3 efter julen 2020. Vissa ordlekar och dylikt går inte att översätta, men tycker jag gör ett rätt bra jobb on the fly ändå.

Tror formatet skulle flyga bra i Storbritannien med lite små ändringar, typ fler komiker som tävlande (tre och tre som i det ursprungliga formatet), samt mer gnabb mellan lagen. Sånt gillar de. Att gå miste om poäng om man drar fel hade inte gått för sig, det hade sumpat många chanser till skratt. I varenda jävla panelshow i UK är det långt viktigare att vara underhållande än att ha rätt.

Kan tänka mig frestelsen för en svensk att direktöversätta programnamnet till On Track eller The Right Track, men nä nä nä, helt fel. Självklar titel: Off the Rails. Ordvits redan i namnet. Bish bash bosh, garanterad succé.

Att vägra frälsa

Fick tillfälle att tillämpa de avslutande raderna kort efter att jag skrev dem igår.

Styrde kosan mot en närliggande inredningsbutik i syfte att kolla på gardintyg, trevlig liten promenad i vintersolen. Hann gå knappt tvåhundra meter innan jag såg en kvinna som stod och väntade på trottoaren. Hon började prata med mig när jag var några meter bort, så jag pausade Filip och Fredrik och frågade vad det gäller.

Det visade sig att hennes telefon var död och att hon måste ringa sin partner. Frågade om hon typ hade glömt nycklarna, men nä, han skulle komma och hämta henne, och hon ville veta hur länge det skulle ta än. Gjorde en insight check och bedömde att hon inte var ute efter att sno min telefon – man ska vara ganska jävla desperat för att orka stjäla en begagnad Sony Xperia XA2. Mycket riktigt föreslog hon att jag ringer och sätter på speakerphone så hon kan prata.

Knappade in numret hon uppgav, ett vanligt brittiskt mobilnummer, han svarade efter två signaler. Hon sa något om att hon ringer från a friend’s phone, tonen i hennes röst var distinkt defensiv, och frågade how much longer. Mansrösten svarade two minutes. Detta var hon nöjd med, hon tackade mig så mycket och jag fortsatte gå mot inredningsbutiken, som visade sig ha öppet endast enligt tidsbokning. Inte riktigt vad jag var ute efter.

Det hade gått tio-femton minuter vid det här laget, och jag hoppades förstås att hon skulle vara borta när jag kom tillbaks, men där stod hon än, gråtfärdig. Jag frågade den retoriska frågan still not here? och hon hasplade ur sig he’s stood me up and I don’t have any money and I need to get back to Kiddie (Kidderminster, småstad med 55k invånare en halvtimmes bilfärd bort). Därefter frågade hon om hon kunde låna en femma till bussen.

Jag hade förstås ingen cash, vem fan har det nuförtiden. Frågade om hon hade någon annan hon kunde ringa alls, svar nej. Några vägarbetare i orange jobbade med att upprätta farthinder längre ner på gatan, i övrigt var det tunnsått med folk, men inte helt dött. Mina alternativ sträckte sig från att agera barmhärtig dörrmatta till att konstatera att jag redan ställt upp för henne och att det inte är mitt problem.

Till sist föreslog hon att jag ringer upp honom igen, vilket jag gick med på. Han svarade efter fyra signaler, hon upprepade samma fråga, han svarade med en konstaterande mening jag inte uppfattade, men hon nöjde sig med den. I hope he shows up, I really do sa jag och gick.


En tidigare inkarnation skulle ha känt grava skuldkänslor över detta, ältat och ältat och ältat att jag borde ha gjort mer. Nu konstaterade jag lugnt att en banköverföring inte skulle komma fram i tid och att jag ändå inte skulle ha varit bekväm med mitt namn på överföringen. Det räcker gott och väl att en främmande man har min nummer, liksom.

Utöver detta var det inte min plats att bjuda in henne, det är T:s lägenhet, inte min. En större trafikled med en massa små butiker löper i närheten, tror där finns en kyrka också. Det var inte som att hon stod i någon jävla avkrok sent på kvällen mitt i smällkalla vintern, det hade varit en annan grej.

Jag hjälpte henne i mån av möjlighet samtidigt som jag skyddade mig själv. Jag gjorde inte hennes problem till mitt. Visste när det hände att jag skulle skriva om det idag, men fortsatte inte tänka på henne och oroa mig över hennes öde.

Det spelar ingen roll om mannen var en allmän skitstövel till partner eller bara trött på henne, om han var hennes langare eller rentav hallick. Frågade inte. Det är inte min sak. Jag kan bara rädda mig själv, du kan bara rädda dig själv, hon kan bara rädda sig själv. Fy fan vad skönt att slippa dras med savior complex.

Om tacksamhet

Vid någon point fick jag det här med tacksamhet om bakfoten.

Det har varit en hel del snack om gratitude journals och dylikt i ett rätt bra tag nu. Har alltid fått känslan att det känns… krystat. Det säger i sig ingenting, de allra flesta upplever väl sina första meditationsförsök/KBT-övningar/affirmations/vaföslaa som krystade pga. 1. ett identifierat behov 2. bristen på omedelbar respons.

Aleister Crowley: Satanic fears over tours of Boleskine House | Scotland |  The Times
”Invoke often” tyckte denne karl. Seems legit.

Tacksamhet har för mig länge varit förknippat med skuld. Se till att uppskatta det här nu, din bortskämde jävel, varför mår du så dåligt när du har det så bra. I princip reductio ad tänk på barnen i Afrika. Varför mata skuldkänslorna genom att dagligen reflektera över hur bra man har det?


Kollar man upp söktermen gratitude i USA på Google Trends ser det ut såhär. Gissa tre gånger när topparna infaller.

Jepp, november. Thanksgiving. Richards röstskådis önskade mig Happy Canadian Thanksgiving! i oktober, där infaller högtiden andra måndagen i den tionde månaden. När jag gick på IB-linjen vid Övis i Vasa hade vi en kanadensisk IB-koordinator och därmed också thanksgivingfest, det var najs.

Egentligen kan man väl se det som jul utan allt blaj. Ingen presentstress, inget träd att hiva in, inga barnkörer, inga aggressiva bjällror, inget jävla jesusbarn, inga ironiska jultröjor, inget artighetsätande av köpisjulstjärnor, pynt optional, knytkalas är standard. En skön stund med god mat och folk man gillar. End of.

Vi har ju importerat så mycket från Tyskland (via Sverige), varför inte skördefest? Studentikosa Oktoberfest-grejer med tyrolerhattar och blonda flätperuker räknas inte.

Tack gode gud för att du förskonar mig detta.

Att vara tacksam är att uppskatta, att uppskatta är att värdera, och att värdera är en ren, positiv känsla. Älskar engelskans to prize, nästan lika mycket som to thrive, får små harmoniska kittlingar av dem. Tacksamhet kommer bevisligen i annan form än imperativ från ett strängt överhuvuds röst, och svaret är något helt annat än tack för att du låter mig existera på din nåder. Vad i hela helvete.

Tacksamhet är underbart själviskt. Tack, Droney, för att du skyddar dig själv, tack för att du är min bästa vän, tack för att du har vett nog att ställa ifrån dig nedärvd skam, tack för att du täcks vara riktigt omedgörlig gentemot de som inte respekterar dig.

Tack för att du inte tar beten som kastas i desperation av de som tappar mark, tack för att du inser vad du faktiskt rår över och vilka problem som inte är dina. Tack för att du rycker på axlarna och går vidare. Tack för att du förmår stöda folk som har det svårt utan att själv bli en martyr.