Generation Ecs

Kollar den taffligt döpta dokumentären Musikvideolegenden och 90-talet (2018) på SVT Play (side note: älskar kspecialvinjetten, eftertänksam söndagsförmiddagmusik + geometriska former som faller på plats i perfekt tempo, mumma).

Originaltiteln Camitz – en annan tid, en annan plats är ett brevcitat och åsyftar även den bisarra incident i vilken Johan Camitz förolyckades, endast 38 år gammal, men säger förstås inte ett skvatt om hans faktiska livsgärning (lite coola reklamfilmer samt musikvideorna till Wannabe samt Save Tonight, ja, den Wannabe och den Save Tonight).

Sken upp i ett spontant leende åt detta (timestamp 09:10):

Ja du, vad månne det kan vara.

Whats app? Not much

Uppdaterade WhatsÄpp igår och märkte att de har samlat alla arkiverade konversationer i en skild kategori i huvudvyn med notifications avstängda som standard. Numera hålls tydligen arkiverade konversationer arkiverade även trots aktivitet, man behöver inte spela whack-a-mole med dem längre. HALLELUJA!

Varje gång jag har försökt hålla dem under jordytan för att hålla listan överskådlig har de poppat upp som en zombiearm från en grav med tillhörande blixt och dunder, men nu är det slut med det.

Ei vittu.

Märkte också att webbversionens ikon snällt förblir grön och sätter antalet nya meddelanden inom parentes istället för att skrika ut siffran på röd bakgrund i taskbaren som den dedikerade desktop-klienten gör, skönt. Saknar ändå hur MSN färgade nertabbade konversationer mjukt bärnstensorange vid nya meddelanden, och saknar framför allt fakking tabbar.

Att ha en tab för varje skild aktiv konversation tycker jag nämligen är betydligt mer intuitivt än att ha alla inklämda i en enda grej. Tänk om du hade behövt ta upp huvudfönstret i MSN varje gång det kom ett meddelande, liksom. Tänk dig att alla chatter av någon anledning bara kunde öppnas där, en åt gången, att du måste byta mellan dem fram och tillbaks i detta lilla fönster. Vilken pina.

Det finns mycket att hata med MSN. Jag förlåter allt.

Det är dock precis det som är användarupplevelsen med WhatsApp på dator, och detta ska vi alltså acceptera eftersom appen är 100 % mobilanpassad. Ja, man kan slå på desktop notifications och få små bubblor med previews av nya meddelanden, men det är inte alls samma sak. Det är påträngande, tabbar är bara skönt och överskådligt.

Kanske du inte tycker det är någon större skillnad bara det funkar, kanske kör du inte WhatsApp på en dator alls, kanske tycker du jag ska sluta hötta med brödkaveln och borsta ut papiljotterna, och det sistnämnda tänker jag göra nu eftersom jag snart ska iväg. Later.

Arabhästar och glasskor

Märkte att det tog emot när jag steg upp och gick för att öppna persiennerna imorse. Det var frestande att köra över motståndet, men lämnade dem fördragna. Vet ju vad det beror på: en uppsjö nya intryck över helgen utan downtime, vilket fortsatte ända tills igår kväll. Nu vill jag bevisligen stänga in mig i en mörk grotta och jobba utan omvärld eller dagsljus, och det är helt okej.

Skickade in min business plan i fredags, har möte med en rådgivare denna vecka, sen låneansökan. Tror kombinationen jobbtänk samt faktumet att det bär iväg till NL i slutet av månaden har fått mig att tänka på den naturliga kombinationen, dvs. Amsterdam-internshippet 2016-2017, det andra av två inom ramarna för min MSc i Drug Innovation.


Kanske du, kära läsare, är en person som tycker att det följande är helt naturligt: om du gör någon sorts praktik inom det område du har valt att studera, och märker att du verkar ha problem med att göra detta åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och tvångsmässigt kollar klockan som att du sitter av tiden, ja, då kanske det är läge att utvärdera om det faktiskt är din grej.

Om du istället är som jag var, ja, då hade det inte krusat din horisont. Du hade tyckt att det är fullt rimligt att studera i ett annat EU-land och betala tvåtusen euro per läsår och dyra pengar i hyra och transport för ett obetalt internship, tänkt att du borde finna det stimulerande, undrat varför du då inte gör det, och inte skytt några som helst medel för att göra det drägligt, psykiskt som fysiskt. Du hade tänkt att alla du står bredvid på morgontåget upplever samma kroniska molande smärta i kroppen, och inte reflekterat över att det är något värt att kolla upp.

Mommy’s little helpers: frukost bestående av svart kaffe, phenibut i apelsinjuice, vatten, kratom i chokladproteinshake med extra kakao. Ej i bild: tramadol.

Du hade också tyckt att det är rimligt att belåna sig med 700 euro i månaden för detta, utöver studiestödsmånaderna som tickar iväg. Du hade också varit oerhört tacksam över att ha blivit antagen, en yttre bekräftelse på att du duger till något, men inte märkt att detta inte gör ett skit för att fylla hålet inombords ändå.

Du hade inte reflekterat över att det bara är de som tjänar på att du är där, eftersom du utför värdefullt arbete i en forskningsgrupp utan att de behöver betala dig. Du hade istället känt en enorm press på att inte ligga någon till last, som för att riktigt se till att du själv ska få så lite ut ur det som möjligt, tillsammans med en självbild som är totalt baserad på att förstå allt genast och klara sig själv till varje pris, med ett totalförakt inför tanken på att ha behov.

Du hade också antagit att arbetslivet kommer innebära misär oavsett, och ansett att du därmed kan rättfärdiga att vara miserabel och göra nytta med läshuvudet. Du hade sett det som en bra sak att kunna tvinga sig själv att göra grejer, och inte ifrågasatt att det krävs allehanda substanser för att få det gjort. Du hade inte höjt på ögonbrynen över begynnande trikotillomani, ej heller över att fylla vinglaset till brädden och hetsäta på helgen.

Du hade sett det som att det är att ta ansvar att kapa av tårna för att få in foten i en för liten glassko. Du hade därefter satt glasskon i stigbyglarna på en hetsig arabhäst, läxat upp dig själv när du till sist oundvikligen misslyckas med att klamra dig fast, för att därefter sätta samma glassko i samma stigbygel, på en annan häst från samma stamtavla, och dra iväg i galopp igen.


Det roliga i sammanhanget är att jag och sambons lägenhet i Utrecht såg ut som trippy hippie central, det var turkos och lila och mandalor och rökelsehållare, laserprojektor, UV-reaktiva mönster, men hemmet var allt annat än harmoniskt.

Han hade en känsla av att något var fel, och jag insisterade att allt var bra. Det är väl ren och skär gaslighting egentligen, även om det inte var en medveten strategi, jag gaslightade mig själv lika hårt. Även i bemärkelsen att jag förnekade känslorna som börjat puttra för T, det var ren och skär emotionell otrohet långt innan den befästes, jag och sambon hade ett monogamt förhållande.

Som lök på laxen var lägenheten en omgjord butikslokal på marknivå med bara ett stort rum, vilket betydde att kök, vardagsrum och sovrum var samma sak, dörren direkt till gatan var precis vid sängen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Tror han hade svårt att fatta vad som menades med att jag inte hade tillräckligt med tid ensam, efter att projektet i Amsterdam tog slut var jag ju ensam i nio timmar på dagen medan han gjorde sina internships, men hade ett sånt uppdämt behov att det inte räckte.

Är glad att vi i dagsläget kan utbyta en rolig bild eller intressant nyhetsartikel eller en liten life update någon gång i året, jag utsatte honom för så jävla mycket skit mot slutet av förhållandet. Mådde förstås dåligt när det väl sprack, men åtminstone kunde jag må dåligt ensam istället för dåligt runt folk, och det var guld värt.


Projekt hyperärlighet påbörjades efter att vi flyttade isär i november 2017 och resulterade i denna blogg i januari 2021. Tål inte att smussla och gömma längre, det tar mig genast tillbaks till tiden jag nyss pratade om, och dit vill jag inte igen. Är inte alltid bekväm med att vara självutlämnande, men att försöka gömma något eller skapa missvisande narrativ är rent ut sagt outhärdligt. Ska det skrivas ska det fan vara en personlig sanning.

Glada måndagar: Frank i stäin

Bild: Duncan Hull

Denna staty står sedan 2013 i Timperley, Greater Manchester, en småstad vars invånarantal nippa nappa överstiger femsiffrigt, och nä, det är inte någon lustigkurre som har varit framme. Det är helt enkelt Frank Sidebottom.

Bild: A

Bild: A

Okej, kanske du tänker, det var ju lekfullt gammaldags engelskt och naivistiskt pillemariskt charmigt, vem ritade figuren?. Ja du, en bättre fråga är ”vem var.

Being Frank: The Chris Sievey Story review – tender Frank Sidebottom  tribute | Documentary films | The Guardian

Det handlar nämligen inte om någon seriefigur, utan en livs levande karaktär. Frank gjorde radio, TV, musikshower, reportage, illustrationer och allt satan från 80-talet och framåt, älskad av allt från futiskarar i pubbar till småbarn.

Frank var en evig 35-åring som alltjämt drömde om att bli stor inom showbiz. Hans universum innefattade ”shopping for me mum”, ofelbar artighet, shandy (50-50 öl och lemonad, i praktiken fruktig lättöl), blimey!, off-beat-observationer samt en sällan skådad optimism – i hans värld är saker fantastic, och är de inte det är de bobbins. Aldrig en svordom, aldrig out of character.

Här visar han upp sin hemstad för 100 pers:

Här är han i Blackpool, här är han vid Stockport Art Gallery, här spelar han Sunday morning footy, och nedan generar han universitetsstuderande (med frillor som inte kunde vara mer 1997) vid en typisk fresher’s fair.

Tyvärr avled Frank när mannen som kanaliserade honom fick cancer och gick bort år 2010. Hans liv tål verkligen en närmare titt, men det sparar vi nog till del 2. För den som gillar denna sorts brittisk humor är Frank guld.