På luffen i Polen, del 2

I dylika lägen är det en sak att ha stöd och sällskap av en resekompanjon, och något helt annat att bara ha sig själv.

Vad gör jag om min kontakt inte svarar? Ptja, jag kan försöka fixa en taxi tillbaks till den minimala flygplatsen på något vänster och hitta någonstans att vila ögonen, och om jag inte lyckas fixa en taxi kan jag väl traska mot centrum och försöka hitta ett ställe att uppehålla mig där. Ringer duden och så får det bli som det blir.

En signal.

Två signaler.

Tre signaler.

Fyra signaler.

Han svarar, tack gode gud. Hasplar ur mig något i stil med hi it’s madrona i’m trying to find my way bla bla bla och han svarar att jag tydligen ska gå lervägen till ända, så kommer han och släpper in mig. Sweet, see you soon.


Efter två-tre minuter telefonficklampsupplyst gång omgiven av beckmörker ser jag en massiv grind, som närmast får mig att tänka på Björnligan i finkan.

Min kontakt har inte hunnit ta sig dit ännu, men snart hör jag stegen och ser den dansande pannlampan (och inte så mycket annat). Den ansiktslösa individen har iallafall en behaglig röst, och han ber så mycket om ursäkt för att såväl vägen som alla gårdslampor är nedsläckta; elpriset är vad det är och de försöker spara in så mycket som möjligt.

Flera bilar står parkerade på innergården samt utanför de fristående bostäderna, och det är mörkt och fördraget i alla fönster vi passerar. Stället ter sig närmast som en hel jävla enklav – någon sorts omvänd gated community, där det snarare är ”slöddren” som har stängt in sig för att undslippa det borgerliga.

Duden visar mig till gästbyggnaden och tänder taklampan, rummet badar i ljus. Väggarna är tapetserade med infoblad och affischer från demonstrationer, strejker, manifestationer och keikkor från 90-talet och framåt, men mest iögonfallande är onekligen målningen bakom vedkaminen som står vid bortre väggen.

Trött, lättad och sveitto.

Det finns tre hemsnickrade tvåvåningssängar med tjocka madrasser, ett flertal kuddar och några ihopvikta sovsäckar. En vattenkokare och en skarvsladd med tre uttag står på ett litet skrivbord – möjligen en gammal pulpet – med delad svart-röd bordsduk.

Det bästa ”anarchosyndicalist orienteering control” kunde skaka fram.

Duden erbjuder sig att visa mig runt en sväng, och jag är nyfiken nog att gå på en liten rundvandring, trots att jag mest bara vill stjälpa i säng och få mina fem timmars sömn.


Kollektivet har långa anor, sedan 1994, och det märks. Vi får gå förvånansvärt långt för att nå huvudbyggnaden, och vägen går genom en öppen inomhusscen med vad som tycks vara en intilliggande bar, båda öde denna måndagsnatt. En brolampa lyser utanför ingången till huvudbyggnaden, som visar sig bestå av bostadsrum i en lång korridor, och det finns vessor med rinnande vatten, dusch, två tvättmaskiner, samt ett stort kök med rinnande dricksvatten – lyx.

Min kontakt pekar ut var hans rum finns ifall jag behöver någonting och lyser vägen tillbaks med sin pannlampa. Jag tackar så mycket och vill iallafall erbjuda nånting och säger att jag är mycket medveten om att Polen inte har euro, men att det är allt jag har, och sträcker fram en prasslig femeurossedel.

Han får något nästan äcklat i blicken. Noooo, why?

Tonfallet är allt annat än en inbjudan till artighetsdansen – jag har gjort en fadäs, och i samma stund inser jag varför. Att ha mig på besök över natten är en solidarisk handling, och genom att erbjuda pengar devalueras detta till transaktionalism. Det är så det funkar utanför murarna, inte här inne. Medianbruttolönen i Polen motsvarar dessutom omkring tusen euro per månad – en femma är betydligt mer här än i Finland. Jag knycklar ihop sedeln i fickan igen.

HEY GUISE DID U KNOW I’M A DM??????????? LOL D&D AMIRITE???????+++++ xD

Innan jag somnar funderar jag på det bästa sättet att ta sig ut till flygplatsen. Bussen vore onekligen snorbilligast på pappret, men det är betalning i cash som gäller, och minimivalören man får ur bankautomaten är antagligen betydligt större än vad jag faktiskt behöver. Sen tillkommer förstås tid för att hitta en affär i vilken man kan slå sönder sedeln medelst inköp av chokladstång eller dylikt. Zwartrijden 2: Electric Boogaloo är en möjlighet, men det kan bli problem med kontrollanter i morgontrafiken om det vill sig – orka.

Bussen innefattar även risken att stå där och vänta och vänta på ett busshelvete som aldrig kommer, alltmedan blodtrycket skjuter i höjden… näe du. Enklast och minst risk för tråkigheter är det allt med en Uber, gärna förbokad för optimal sinnesfrid. Snabbare går det också, och med tanke på att det är sexton timmar kvar av min resa när jag vaknar värdesätter jag varje minut sömn.

Ingen tid för yoga – sorry, tigergubben.

Mixtrar med Ubers web-version i ett försök att förboka, men får bara något vagt felmeddelande. Testar Bolt istället, och den tycks låta mig request a ride på momangen, men inte förboka. Jahopp. Får väl försöka i realtid på morgonen, och om det inte klaffar kan jag säkert ringa en taxi på det gamla goda sättet.

Temperaturen är snäppet varmare än utanför, alltså omkring tio-elva grader, och det är en aning fuktigt i luften, men jag ork vittu int lag opp ieldin och lägger mig för att sova, fullt påklädd, med satinnattlinnet som dynvar.


Ljudet av den tidigaste morgontrafiken hörs redan när jag vaknar. Viker ihop sovsäcken, släpper ut håret och borstar det, borstar tänderna och skramlar ihop mina tillhörigheter. Behöver egentligen kissa också och börjar gå mot huvudbyggnaden, men den lilla brolampan som lyste igår lyser med sin frånvaro (lol).

Jag kan inte avgöra vad som är vad i mörkret, allt är bara en labyrint av låga hus. Känner inte riktigt för att börja känna på random dörrar kl. 05:45, speciellt eftersom jag snart kommer vara vid flygfältet ändå, och går mot grinden istället.

Väl där påminner det tomma nyckelhålet mig om en i sammanhanget lika delar bortglömd som livsviktig fråga:

Hur vittu slipper jag ut?

På luffen i Polen, del 1

En dålig grej med att ha levt bohemiskt länge är att man inte har några besparingar. En bra grej med att ha levt bohemiskt länge är att man med ett fingerknäpp kan fixa gratis sovplats i random europeiska städer på kort varsel (tack A).

När jag står vid flygplatsen i Hesa i non-priority-boardingkön till Poznań på senkvällen vet jag för det första att det inte finns en chans att läppisryggsäcken passar i den så kallade sizern framför mig, och för det andra att jag ska tillbringa natten i en polsk f. d. målfärgsfabrik och tillika squat/anarchist social centre.

I det första fallet ler flygplatsgudarna mot mig, och jag glider förbi med en förhoppning om att resten av resan ska löpa lika smidigt. Min plats är 19E, dvs. det som den flygande bussen kallar ”the dreaded middle seat”, ett vanligt öde om man inte betalar för att reservera en specifik plats.

Det är ändå bara max två timmar det är fråga om – jag kan gott sitta intråtad under en tidsperiod som motsvarar två podcastepisoder. Enligt utsago lär risken vara större att bli petad från ett överbokat flyg ifall man inte har valt sitt säte, och bokningar via tredje part ska tydligen också ligga i riskzonen, men vad kan man.


Hinner nätt och jämnt sätta mig ner förrän en kvinna i gången knackar på min axel, ursäktar sig så jättemycket och undrar om jag reser ensam, och om jag isåfall möjligtvis alls skulle kunna tänka mig att byta plats med hennes man?

Sjaanåhe.

Oh thank you thank you thank you! His seat is 28A.

Bingo. Min polska, blonda uppenbarelse har inte bara frälst mig från mittensätet, hon har också räckt över en inträdesbiljett till pärleporten: 28A är min favoritplats alla kategorier. Bak i planet/bakom vingarna, fönsterplats på ”rätt” sida, med ett jämnt och trevligt nummer. Det kan inte bli bättre.

Jag tackar henne så jättemycket och pallrar mig bakåt. En kvinna sitter i sätet vid gången, men när boarding complete kommer ur högtalaren är mittenplatsen på min nya rad fortfarande tom, en av få i hela planet som är det. Ultimat oväntad komfort – fy fan vad najs.

Ibland har man flyt, ibland sitter det ett gäng boomer-italienare med pälskragar och spelar 10-30 sekunder av kända jullåtar med maxvolym på telefonen trots att det är långt in i januari och diskanten från bjällrorna skär i ens öron så man har lust att punktera trumhinnorna med en blyertspenna och JUST PRECIS DÄR BÖRJA DOM RÖR PÅ SIG HALLELUJA. Gud hör en.


Landar på den lilla flygplatsen i Poznań snäppet försenad, klockan är redan över 23 lokal tid. En taxi är egentligen inte oöverkomlig: en polsk złoty (uttalas typ swoty) är bara omkring 20p, och det skulle kosta motsvarande £5-6 att hoppa in i en bil och åka hela vägen till slutdestinationen.

Nu är det ju dock snorbilligt resande som saken gäller, och framför allt måste man tydligen installera någon jävla app för att boka taxin, så det får allt bli en buss mot centrum och apostlahästarna sista biten.

Bussbiljettautomaten utanför terminalen är dock inte tillräknelig, och automaten i själva bussen funkar inte heller, med sluresultat ofrivillig svartåkning (eller zwartrijden, som holländarna säger).

Zwartrijder på ett tåg för första och sista gången efter en fest i typ Groningen. Januari 2015.

Klockan närmar sig midnatt när jag stiger av vid en kännspak rondell och påbörjar promenaden enligt en mental skärmdump av kartan jag kollade upp tidigare på dagen.

Men Madrona, är det nu så klokt att gå genom EN OKÄND STAD???? i POLEN???? ENSAM???? kring MIDNATT?????????+++

Det var i princip dött på gatorna denna vardagsnatt. Man ska förstås inte vara naiv, men jag förstår mig inte på fenomenet att fantisera ihop rånare och mördare och våldtäktsmän i varje buske och behandla allt som inte är hemvant som om det vore laglöst. Folk är oftast som folk är mest. Quelle surprise.


Efter att ha stigit ur vägen för Bolt-matbud på cykel och funderat på om det är dags att svänga vid denna korsning eller möjligtvis nästa hittar jag till sist stället… typ.

Står framför en väggmålning med kollektivets namn och försöker identifiera hur vittu man kommer in, eller var det ens är exakt. Det finns en mur, något som kanske eventuellt är en grind till en byggnad som leder ner i underjorden, några hus i bakgrunden, och en oupplyst lerväg som reder käpprätt in i mörkret. Wat do.

Förvisso har jag mobilnumret till en kontakt som enligt utsago ska fixa biffen, men han har inte svarat på meddelandet jag skickade när jag landade… för fyrtio minuter sen.

Ajdå.

Resa snorbilligt: en fallstudie

Snyltar som bäst på Starbucks-lektris och värme i några timmar till priset av en liten kopp svart té med sojamjölk. Lyssnar på utrop om latte caramel och café au lait och espresso l’americano beställda av Alexandre och Justine och Henri vid Stjärnbocken i Charleroi, Fran… jag menar Belgien. Trolololo.

Jag har definitivt inte en tum mörkblond utväxt just nu. Det är absolut bara belysningen.

Men Madrona, vad vittu gör du i Charleroi? Skulle du inte tillbaks till Manchester?

Jo, det ska jag, dessutom med hänsyn till ekvationen obetald ledighet + oförutsedd utgift = billigast möjliga tillbakafärd. Betalning sker i tidsåtgång och nedsatt komfort – pyramiden tid-pengar-bekvämlighet gäller som vanligt.

Hittills har resan gått till Vasa med bil, därefter tåg Vasa-Hesa flygplats, sen Hesa-Poznań (Polen), Poznań-Charleroi, och härnäst Charleroi-Manchester. I sin helhet 32 nätta timmar restid från dörren i Österbotten till dörren i Manchester. När jag DM:ar tycker jag att resande ska kännas som resande snarare än teleportering, såvida man inte bokstavligen teleporterar, så det är väl någon sorts egen medicin-läge.

Inget Skyrim här inte. Gott om tid att skriva, planera och fundera.

Betalade totalt 45 euro för flygen under förutsättningen att alla tre var på skilda bokningar, och med ett dylikt arrangemang skulle incheckning av en stor resväska kosta nästan tre gånger så mycket som själva resan. Det gäller att… prioritera, som den där jävla Magnum-reklamen från typ millennieskiftet.

Det har snackats om produktplacering i memes i ett antal år, men nu när jag tänker efter var ju förhållandet helt omvänt när jag gick i lågstadiet: själva reklamen blev till någon sorts proto-meme, eftersom alla ungar marinerades i samma jävla reklamer på Sveriges TV4.

Vi papegojade att det gäller att filtrera fulölen och har ni fest eller? och dra in magen så jag kommer förbi och fram och hej Kaj! HALLÅÅÅÅÅ BÖRJE och Nisse på Manpower och har inte du varit här förut? nae… och jamen snälla Åke och när du får oväntat besök och Robert från Boxer och STOPPA TJYYYYVEEEEN och framför allt, har du problem, ring Poolia och madafakking Ipren, den intelligenta värktabletten. På demensboendena år 2070 kommer vi fortfarande kunna texten till den där jääääävla låten.

stark kämpe.png

Ähum.

Pointen är att jag fick ta mig en ordentlig funderare på vad som skulle få följa med tillbaks till UK i läppisryggsäcken. Förutom de absoluta nödvändigheterna (pass, telefon, hörlurar, laddare, hemnycklar, tandborste och själva läppisen) blev det:

  • plånboken (gammaldags maffig, avlång och rektangelformad, men lever fortfarande i någon sorts 2004-villfarelse om att det är vuxet)
  • filofaxen (se ovan)
  • allt smink och alla sminkpenslar (dyra/svårersättliga)
  • signaturparfymen (ej i produktion längre/ytterst svårersättlig)
  • kontaktlinserna (kräver recept/svårersättliga)
  • solglasögonen med styrka, inkl. hårt fodral (svårersättliga)
  • vattenflaskan i metall (trotjänare, affektionsvärde)
  • nattlinnet (praktiskt)
  • ett par strumpor som egentligen tillhör T (samvete)
  • necessär med allt möjligt skit i (bl. a. medicin, fickspegel, läppenna i nyansen Nightmoth, rullpapper, skoskavsplåster, öronproppar, bettskena, pennor, hårband… och måttband, man vet aldrig när man behöver mäta något)
  • she-wee (praktiskt, samt något sorts odefinierat affektionsvärde lol.)

Tittade även på alla rollspelsjuttur jag hade med mig och övervägde i ett svagt ögonblick att lämna åtminstone en av böckerna i Finland, men bekände färg och packade ner allt.

  • D&D 5e Monster Manual
  • D&D 5e Player’s Handbook
  • Mörk borg-handboken
  • DM-skärmen
  • tärningarna

Jag är en dungeon master. Vad är några extra kilon att släpa på mot att uppfylla sitt kall?

Pick up the heaviest load you can carry, som hummerfarsan sa.

Bland sakerna jag motvilligt lämnade i Finland finns själva handväskan, bottnen av en flaska Fix+ Lavender, satinmorgonrocken jag fick till födelsedagen som jag tillbringade i häktet år 2007, de tjockaste träningsbyxorna, samt två favoritklänningar i svart sammet som har hängt med sedan högstadiet.

I klädesväg drog jag på mig favoritleggingsen under ett par jeans, favoritigaste favoritklänningen under favorittröjan, samt knöt en röd flanellskjorta runt midjan. Lyckades hålla mig från full Michelinmannen-mode eftersom jag inte ville hamna på nyheterna.

Finlandssvensk kvinna kollapsade i boardingkön – bar fyra lager under ytterkläderna

”Det finns inga dåliga kläder, bara för bra väder”

Nu hoilar de att de snart ska börja stänga här, så jag får maka på mig. Ska se om jag hittar något annat ställe att slå upp min svarta koloss och knapra vidare på tangenterna; hann med en del äventyr i Poznań.

Behöver du en paus? Inte jag

Hoppas nyår var även trevligt för er, jag dansa, söp och lyssna på Cher, som Perrra rappade (direktlänk till mp3 om du nu verkligen jättegärna vill utsätta dig själv för LAN-partymusik från år 2001). Ingen dans och ingen Cher i mitt fall men väl öl, bastu, poker och yras till klockan sju på morgonen. Vaknade i förvånansvärt bra skick – man tackar.

I övrigt publicerades juttun med rubriken Behöver du en paus? Checka ut från verkligheten och dra med nära och kära in i fantasin i STBL idag. Läs om du vill och ork.

Roligast är, som alltid, att illustrera i mspaint.

Jag behöver snarare det motsatta; ser fram emot att återvända till Manchester och veva igång livet och allehanda flöden igen. Att befinna sig i Finland är alltid skoj, men att vara här innebär också obetald ledighet-limbo snarare än semester i dagsläget.

I övrigt skjutsade jag T till flyget kl. 04 igår. Själv stannar jag en vecka till. Minns inte när jag senast skulle ha varit på väg till eller från flygfältet i Vasa utan att Nattklassiskt spelas på radion – det är midnattsflyget från Hesa och pyjamasflyget till Hesa som gäller i nio fall av tio.

Morsan sa att en del utlänningar misstar växthusbelysningen i Malax för norrsken. Den fällan gick inte T i.

December 2019.

Morsan var snäll nog att erbjuda sin bil vid behov under vistelsen, en typisk österbottnisk SAAB-farmare (kombi?) från typ år 2010±2, och fan heller att jag skulle börja tjata om skjuts hit och dit, men jag såg inte alls fram emot att köra igen.

Hade inte kört bil alls på tre år, och på något jävla sätt har det gått åtta år sedan jag körde med någon som helst regelbundenhet. Dessutom har jag en irrationell aversion mot att köra bilar som är nyare än typ millennieskiftet, men jag kan inte precisera närmare än att det känns fel, liksom personlighetslöst, på ett sätt som gör det svårare att bli ett med bilen.

Lekte därför med tanken på att delegera skiten åt T, men något rationellt i mig insåg snabbt att nej vittu, inte kan jag låta min fåniga aversion styra och ställa.

Varför ha en britt som är van med vänstertrafik och aldrig har hanterat finska vinterförhållanden att köra på finsk landsväg, backstarta på is och sånt? Det värsta man kan krocka med i viltväg i UK är hjortar, och att följa med i dansen på tre- och fyrfilig motorväg är något helt annat än att avgöra när det är dags att blända av till halvljus.

En annan har ju indoktrinerats med buskis-propaganda sedan 1997.

Jag är ju för fan uppvuxen med högertrafik och kan trakten bra och vet var de värsta älgstråken ligger. I början av 2010-talet blev det dessutom fyra år av såväl stadskörning som landsvägskörning Vasa-Åbo i ur och skur, snö och tö, och detta med en bakhjulsdriven bil från -91, i vilken cirkeln med bokstäverna ABS ofta lyste i samma röda nyans som karossen.

Så varför i helvete ängslas över att köra en tråkig framhjulsdriven familjebil med splitternya vinterdäck?

Nå, för att det var ett tag sedan jag senast satt bakom ratten och int är van att kör just den där bilen.

Hur ska det avhjälpas på annat sätt än att sätta sig bakom ratten på just den där bilen?

Bra point.

inre monolog

Femton sekunder efter start hade muskelminnet givetvis redan tagit över och saken var en icke-fråga. Istället kom det frågor från passagerarsätet, till exempel huruvida väghastighetsskyltarna bokstavligen byts ut till vintern, och vad plogbilsförarna gör på sommaren.

Det här, tydligen. Fredrik Grönberg: sjundeåbo, snöröjare, glad prick. Bild: Yle

Skulle överlag gärna ha folk på besök från utlandet oftare. Vet inte när det annars skulle komma kommentarer kring att nyhetsuppläsarna på radion låter lika gravallvarliga genom hela sändningen, eller att pris-/kvalitetsförhållandet på Heses vegeprodukter är mycket bra. Det piggar helt enkelt upp.

Britannia skälvde

Det är annandag jul och inga tågturer kör i UK. Alltså noll. Zip, zilch, nada. Tusen gränsbevakare från Border Force strejkar också, flyg ställs in och det talas om att folk viftas igenom.

Posten har strejkat ett flertal gånger i december, mitt i julruschen, inklusive den 23:e och 24:e. Den 16:e tog jag emot en leverans från Grekland som det var tull på, och beloppet måste egentligen betalas innan paketet överräcks, men postiljonen satte det bara innanför dörren när han ringde på. No more fucks to give.

Ledningens retorik inför julen var synnerligen genomskinlig:

“The money allocated to the pay deal risks being eaten away by the costs of further strike action. The CWU [Communication Workers Union] is striking at our busiest time, deliberately holding Christmas to ransom for our customers, businesses and families across the country. We are doing everything we can to deliver Christmas for our customers and settle this dispute.”

Strejkarna ska alltså ha ”hållit julen gisslan”, och ledningen gjorde allt de kunde för att ”leverera julen”. Luktar som om någon har rivit ett blad ur BoJo:s retoriska bok.

Facket sa emellertid så här:

”Royal Mail bosses are risking a Christmas meltdown because of their stubborn refusal to treat their employees with respect. Postal workers want to get on with serving the communities they belong to, delivering Christmas gifts and tackling the backlog from recent weeks.

But they know their value and they will not meekly accept the casualisation of their jobs, the destruction of their conditions and the impoverishment of their families. This can be resolved if Royal Mail begin treating their workers with respect and meet with the union to resolve this dispute.”

Personal från det brittiska sjukvårdssystemet NHS strejkar också. Folk som jobbar heltid med samhällsbärande yrken ska vittu kunna leva på sin lön och försörja sina familjer. Det är liksom ingen överraskning att samhället upphör att bäras om detta inte klaffar. De har varit underbetalda i åratal och slet som djur under pandemin, och under rådande omständigheter skär en real terms pay cut ända in i benet.

Föga förvånande ser strejkkalendern för december ut så här:

Grafik: The Guardian

Fan vet hur det ser ut när jag återvänder.