Samvetet =/= guds röst

Det är inte ofta en pollett som trillar ner ekar som en igendrämd dörr i ett trapphus, men det hände nyss.

Samvetet är för fan inte alls guds röst.

Jag gick i söndagsskola i flera år, och en av grejerna de tutade i oss barn var alltså att den där känslan när du har dåligt samvete, det är Guds röst. Jag var väl en fem-sex år, så förstås blev det en odiskutabel sanning, och där har den suttit sedan dess.

Kanske menades det som rösten i huvudet den där ena gången, du vet, när du inte kunde låta bli att käka syrrans chokladplatta, det var i själva verket Gud, för han är snäll och vill att du ska erkänna när du gjort fel, för först då kan man bli förlåten, och då blir allt bra igen. Det spelar ingen roll, det som betyder något är att jag verkligen inte tolkade det så.

Nä, lilla jag tolkade det som att rösten som säger att du är ful och fet och dum och bortskämd, du är en börda, du borde kompensera för din existens, du gör inte tillräckligt och du borde inte be om någonting någonsin, ja, den tillhör alltså en sträng gubbe, som vet precis allt om alla i världen, och alltid och odiskutabelt talar sant.

Den dagen försökte en välmenande söndagsskollärare lära ungarna lite life skills, det vill säga äg saker du fuckar upp och be om förlåtelse, och den dagen förväxlade jag brorsans röst i sitt eget huvud, rösten han fått från sina mobbningsupplevelser och i sin tur uttryckte mot mig, tills den till sist började höras som min röst, i mitt huvud, med gud.

I alla år har jag undermedvetet gått och trott att man måste lyssna på sitt samvete.

Samvetet ljuger HELA JÄVLA TIDEN.

Glada måndagar: 24h Party People (2002)

24 Hour Party People är en låt av Happy Mondays (HÄOUOUOU OUUULD ARE JÖUOUOU ARE YOU OULD E-NÅÅUFF), men också titeln på en film från 2002 som du kanske har sett. Om brittisk humor alls intresserar är den sevärd, man måste inte ha något särpräglat intresse för Manchester och Factory och allt det där, bara man gillar banter, quips och absurdism. Vissa grejer är förstås mossiga, filmen gjordes trots allt för tjugo år sen och täcker typ åren 1977-1997, så ha det i åtanke.

Bild: IMDB

Hårstylisten har fått till ett äkta sjuttiotalssvall i Steve Coogans hår under första delen av filmen, vackert att vila ögonen på, samma med de stiliga långkapporna senare. Han spelar givetvis Tony Wilson, manchesterbon bland manchesterbor, visionären, detta vetenskapliga unikum, som levde i ytterligare fem år efter att filmen kom ut. Själva handlingen följer milstolparna i den ordning de hände, med lite artistic license och fantasi som fyller i mellanrummen då och då.

Första gången jag såg filmen var för cirka tio år sen, och då hade jag knappt några referensramar alls, men jag såg om den just precis nu för att kunna skriva om den. Det är Sex Pistols-konserten år 1977 och Joy Division och New Order och The Hacienda och Happy Mondays. Fjärde väggen existerar knappt, det blir mycket stream-of-consciousness. Att följa någon annans tankegångar så innerligt är något av det finaste jag vet, men nu ska jag inte bli blödig här.

Shaun Ryder? Nä, skådisen Dave Cunningham. Vad satan. ”Bär” är inte ens förnamnet på likheten. Bild: IMDB

De sista scenerna av Haciendan, ljusen, den varma massan med dansande kroppar, musiken som både känns som att dra lungorna fulla med bergsluft och flyta ut i rymden samtidigt, högre, högre, men samtidigt inåt, inåt… jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor, det är totalt jävla sjukt att ha levt utan detta i ett och ett halvt år. Inte undra på att jag har mått skit tidvis.

Jag hoppas på enhet. Jag hoppas innerligt att det kommer en ordentlig motreaktion till smartphones i utelivet efter corona, jag hoppas att folk kommer inse att det finns en tid och en plats att köra sina egna fragmenterade race, men att dansgolvet är heligt och kräver den respekt som endast kommer med total närvaro.

Uttrycker ofta min smartphoneaversion som irritation eller förlöjligande, men givetvis handlar det om en sorg där bakom. Det är så svårt för mig att relatera till andra människor, och det blir ännu svårare när folk är på två platser samtidigt, en fysisk plats och en semi-abstrakt dimension som både är inzoomad och överallt och konstant pockar på uppmärksamhet.

Vet inte om folk ens är förmögna att koppla bort internet ur huvudet längre, även om telefonerna lämnas in vid narikkan kanske vanan är så innött att tankarna ändå tvångsmässigt går till typ insta.

Det måste fan finnas fler än jag som vägrade hoppa på tåget när det kom.

Hon är domina (vi är dominor)

Det föregående inlägget om Jag är Domina (2021) visade sig skapa en del ringar på vattnet, för i slutet av juni nådde det författaren i egen hög person, och hon skickade helt sonika ett signerat exemplar av lyxutgåvan. Från Sverige till Manchester. Sådär bara.

Att jag vid det laget hade börjat tvivla på om boken alls skulle dyka upp från Finland gjorde ju inte lyckan mindre, precis. Den anlände dock ett par veckor efter att lyxupplagan damp ner genom brevinkastet, med följd att jag nu har en kopia av standardutgåvan också, och det var den vanliga dödliga varianten jag använde för andra genomläsningen (med tillhörande anteckningar i marginalen).

Inlägget innehåller inte spoilers.

Boken kretsar alltså kring huvudpersonen Minna, en medelålders konstnär och tillika livsstilsdomina med både boning och galleri i Gamla stan i Stockholm. Fy fan vad glad jag blev när det genast framgick att hon är flersam, annars. Hade av någon anledning förväntat mig en mer konventionellt monogam historia. Sjuttioårige tjänaren Oscar gjorde en livsomvälvande förändring och flyttade till Stockholm från norska Ålesund för hennes skull för tio år sen, men hon har också träffat den bufflige och tillika undergivne affärsmannen Douglas i flera år.

Handlingen sparkar igång när hon känner att det är dags att bjuda in fler män i sitt liv. Minna stämmer således träff med Timo, en finlandssvensk radiopratare på tjugofem bast som drömmer om ett puppyplay-förhållande, samt även den förnedringskrävande franske stjärnadvokaten Jean-Luc. Boken går loss på femhundra sidor, så det blir förstås en jävla härva av det oskyldiga dejtandet, och i den ryms allt från tragedier till medmänsklighet, ja, rentav några riktigt dråpliga episoder.

Det krävs inte många sidors läsning för att jag ska konstatera att omslaget är mitt i prick. Här är det raffinerad maximalism som gäller. Elegans och flärd, målardukar med bladguld, sidenblusar, klackar tunna nog att fastna mellan gatstenar, ridspö från Hermès. Minnas ärvda lägenhet går inte av för hackor, det är en eskapistisk fantasi att gotta ner sig i. Ljust och fräscht är det verkligen inte, minimalism hör hemma i de städade överklasskvinnornas värld. Man kan lugnt säga att mer än en känga riktas mot deras besatthet av fillers och benigast vinner-mentalitet.


Med ingredienserna sexuellt-utsvävande-hjältinna-i-konstvärlden-med-lyxig-smak finns det på ytan likheter med L. S. Hiltons Maestra, som jag år 2016 nyfiket spontanköpte vid Schiphol på grund av titeln. Vad jag tyckte om den går att utläsa av faktumet att jag inte ens länkar. Det strösslas med designernamn i Jag är Domina, och visst figurerar det ett antal rika människor, men boken vill jag närmast jämföra med en svensk herrgård med digert bibliotek. Här finns både tjusig yta och substans. Maestra har det förstnämnda i vulgoproportioner, medan det senare lyser med sin frånvaro.

Säga vad man vill om huvudpersonen i Maestra – omättlig, rakryggad, skamlös, ja, sociopatisk – men någon domina är hon fanimig inte. Detta säger jag alltså speciellt eftersom det är ett prodominansuppdrag som drar igång intrigen i verket i fråga. Sade, å andra sidan, tassar verkligen inte på tå kring sina åsikter om konceptet professionell dominans. Bristen på diplomati i frågan är så jävla skön för någon som är van med att få sin sexualitet likställd med en rent monetär transaktion. Äntligen.

Vi kan löpa linjen ut och säga såhär: Hilton skriver på ett sätt som ska få brittiska medelklassfruar att clutch their pearls in horror (och därefter ändå gnugga pärla, dels till tanken på att fara till Paris och bli knullad i alla hål av euromiljonärer, men framför allt till tanken på att göra det utan att skämmas). Sade vill verkligen inte chocka och förfära. Det är i själva verket precis det som hon kämpar emot. Hon vill belysa och skapa förståelse. I själva verket kan jag tycka att pedagogiken snarast går överstyr om något, men så predikar hon ju inte riktigt till en bildliga kören.


Mitt jobb blir då närmast att avgöra trovärdigheten i egenskap av dominant kvinna, och orden tru dat förekommer väldigt ofta när jag skummar igenom mina anteckningar i marginalen. Det har jag klottrat bredvid allt från djupa reflektioner kring manlig undergivenhet till våndan som är kombinationen korsett + mjuka lädersäten (no bueno). En person som hade velat teckna en mångfacetterad bild av BDSM hade kanske kunnat inkludera en femdomrelation och spånat kring psykologin, men trovärdigheten i de oväntade detaljerna är oersättlig (ländryggpisket gör mig dock nervös!).

Dina Sade är en visuell tänkare, språket blir filmiskt, och hon broderar noggrant ut karaktärernas känslor och tankar – ingen isbergsteknik här. HSP-radarn ger tveklöst utslag, Minnas känslighet skälver som en daggdroppe i en utpräglat feminint melankolisk språkdräkt. Den tidvisa krassheten i några av männens inre monologer är välkommen, men även de klassiskt maskulina rädslorna tycker jag beskrivs spot on, särskilt i fallet Douglas. Blev också fan förvånad över hur oerhört obehagligt det kan vara när oinformerad välvilja missriktas. Det om något verkar vara en öm tå för mig. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där.

Eller, öh, little knowledge is dangerous, som Dr. Alban sa.


Det förekommer dock en del upprepningar som distraherar, ordet pulvriseras förekom till exempel så ofta att jag började strecka under det, och andemeningen i Minnas kombination av alldagligt utseende och övervikt men tydlig je ne sais quoi behöver nog inte heller nämnas fem-sex gånger.

Medan vi håller på kan jag lika bra få ur mig en onödig orgie i ”well, äckshuälly” också. Fentanyl orsakar raka motsatsen till tefatspupiller, det tar timmar innan fent i plåsterform absorberas genom huden, det är skitsvårt att få orgasm inom en halvvägs överskådlig tid (eller alls), och blir du lämnad som bokstavligen medvetslös efter att ha tuggat ett oanvänt plåster är du stendöd även med tolerans. Vidare finns det inget sätt att ta bort sitt konto eller sina inlägg på Flashback, ens om man skulle be admin. Spetskompetens inom opioider och Flashback. Någon nytta ska man väl ha av sina tonår.


Att som debutant skriva ett halvt tusen sidor psykologisk prosa slash erotik slash spänningsroman med tvåsiffrigt persongalleri är måhända galenskap, men vad satan vore världen utan folk som gör saker mot bättre vetande? Dina verkar jävligt trött, så jag ska inte ställa mig i skaran UPPFÖLJARE????, men nog fan hade det varit läckert.

Har liksom inte fattat att vi nu har en bok om femdom – livstilsfemdom – och ickemonogami. En bok som förklarar, uppmuntrar, bekräftar, undervisar, underhåller, tjusar, kittlar, varnar, äcklar, inspirerar och upphetsar. I skönlitterär form. På svenska. Alltså va.

Dina Sade. Bild: Maria Östlin/Expressen

Egentligen har jag mycket mer att säga, men det får nog mala på i bakhuvudet ett tag till. Också så att du hinner läsa eller lyssna på boken först (finska Adlibris har den i såväl fysisk form som e-bok och ljudbok).

Läses med fördel i ett badkar efter mörkrets inbrott, i skenet av levande ljus, med ett glas rött eller kryddigt té. Det finns en drös riktigt heta scener i boken, men förväntar du dig en tantsnusktegelsten lär du reagera typ som duden som fann Ediths själ.

Midnattsoljan

Klockan är 03:00 och jag kunde sannerligen klicka på publish-knappen innan jag stjälper i säng, men det tänker jag inte göra. Läste igenom skiten jag skrivit och konstaterade att tonen inte träffar helt rätt ändå, så lägger sista handen vid recensionen när jag vaknar. Det är viktigt att det blir rätt. Glada måndagar-inlägget kommer förstås som vanligt iallafall. Zzzzz

STBL, Shining och kataklysm

Sent på eftermiddagen idag blir jag vaxxad för andra gången. Räknar med möjligheten att bli rätt krasslig, så har inte planerat in något annat för helgen (förutom recension imorgon).

Månadsbytet innebär att STBL-redaktionen är tillbaka från sommaruppehållet, och jag tänkte helt sonika slidea in i deras DM:s (eller ja… email) med orden ey bb, hörde ni vill ha frilansare, för det vet jag att de vill.

Våren 2011 gjorde jag ett försök att sälja in en text om det svenska depressive-suicidal black metal-bandet Shining, som då skulle spela på Nosturi i Helsingfors, till just STBL. Tidningen hade dock precis bytt chefredaktör och redaktionssekreterare. Borta var de två jätkän som flög gonzo-fanan högt under sin tid vid rodret, och nu satt det till mitt förtret ett par städade tjejer där istället. Förstås fick jag inget svar trots att jag försökte mer än en gång.

Jag som trodde att homoerotiskt laddat självskadebeteende till extrem metal är varje kvinnas dröm att bevittna. Tji fick jag.

Dejtade den holländske utbytesstuderanden vid tillfället, och han var ordentligt insyltad i den europeiska BM-världen, så jag hade säkert kunnat fixa backstagepass för intervjuändamål genom honom. Utan journalistrollen att gömma sig bakom fanns det dock inte en chans att jag hade vågat.

Duden bredvid mig tycks ju ha roligt, jag är tydligen del av en samkönad + moloken tripp-trapp-trull-struktur. Holländaren ville inte trängas längst fram.

Jag har ändå gjort en (1) grej för STBL hittills i mina dagar, detta under de förstnämnda killarnas tid. En oerhört tidstypisk kolumn från slutet av 2010 som jag fortfarande har i behåll i memorabiliamappen, och därför tänkte återge nedan.


Slutet är kommet

Den 7 december förändrades verkligheten som vi känner den mer än den någonsin har gjort. Miljontals människor världen över förberedde sig genom att lägga undan 34,99 € av lönen, studiestödet eller veckopengen för att vara rustade för denna nya tid. Vissa var så hugade att de tog fram tältet och sovsäcken för att umgås med andra initierade natten innan dagen D. När tiden väl var inne stod världen i lågor, och förstörelsen var ofattbar.

Märkte du inget speciellt? I sådana fall lever du inte i samma värld som tolv miljoner andra världen över.

För en oinsatt kan det tyckas märkligt att uppståndelsen kring tilläggspaketet Cataclysm till onlinerollspelet World of Warcraft är så stor, men för den som föredrar Azeroth framför Tellus är det årets händelse. Även undertecknad är förstås en av dessa tolv miljoner som har fastnat för spelet. Som en bit fosterländsk kuriosa kan det nämnas att lilla Finland har lyckats imponerande väl: Paragon, en samling finskspråkiga spelare, har för närvarande slagit alla andra i hur löjligt snabbt det är möjligt att plöja igenom allt nytt innehåll som släpps.

Jag och mina vänner ligger ungefär åttahundra platser lägre ner på världstopplistan, och redan det har tagit så så pass många timmar i anspråk att jag är rädd för att ta reda på exakt hur många det rör sig om. Ett ännu mer plågsamt faktum är att allt börjar om från början i samband med att Cataclysm släpps. Hade jag satt lika mycket tid på att lära mig spela gitarr skulle jag nu vara en virtuos av hendrixska proportioner.

Mycket kan man säga om WoW – “World of Warcrack” har det talande kallats på grund av sin beroendepotential – men lika dyrt som crack är i månaden är det inte. Inte för att jag har någon aning, givetvis. Jag har ändå en känsla av att det fanns synbara glep i föreläsningssalarna och skolbänkarna morgonen den sjunde december. Om din pojk- eller flickvän inte svarar eller ringer tillbaka på en tid sitter han eller hon antagligen och skriker i en headsetmikrofon. Ta inte illa upp om han eller hon inte öppnar dörren heller, sånt hinner man inte med.

För rökare är det ett utmärkt tillfälle att göra sig av med ett beroende och ersätta det med ett annat, de fem minuter som krävs för att underhålla nikotinnivån är alldeles för mycket att begära. Den som dras med extrakilon behöver inte skaffa ett dyrt gymkort, när ett nytt tilläggspaket släpps finns det så mycket som ska göras att man knappt hinner äta (och ännu mindre gå till butiken). Om någon mot förmodan känner tillräckligt med pliktkänsla för att dyka upp till en föreläsning får du ha överseende med odören som långsamt sipprar in i dina näsborrar – det är svårt att hinna med att sköta hygienen också.

Som tur är finns det fortfarande hederliga människor som håller igång de viktigaste samhällsfunktionerna även efter Cataclysm. Tack, alla ni 6 872 900 000 som inte spelar WoW.

Supertoniska kloner

Har haft något av en svacka de senaste… två veckorna, kanske. Känner mig hotad av något ospecifikt som finns där ute, ytterdörrtröskeln är lika hög som stapeln med disk. Sängen hade jag inte bäddat på evigheter förrän en kaveri kom hit igår. Orkade också slänga de tomma salmiakpåsarna som ansamlats kring datorstolen, samt föra tomglasen till köket.

Det är ändå inte alls på samma nivå som liknande episoder kunde vara innan jag började med bupropion igen, och det är jag ytterst tacksam för. Litar på att det kommer komma en dag när jag blir riktigt less på att vara less, och så börjar uppåtspiralen igen. Så har det sett ut hittills, och det går inte att forcera fram. Att noja sönder över möjliga orsaker och vara rädd för att trilla ner i en depression igen hjälper inte.

Ja, okej. Kan väl också dela med mig av något annat, som till exempel denna eminenta grej. Har funderat på varför en så stor del av modern popmusik känns sävlig, oinspirerad och tröttsam trots att tempot kan vara högt och instrumentationen lekfull. Där ser man. Harmonisk stabilitet = jämntjockt. Mår genast bättre över mina neråtperioder, tack Andrew!

Känslor på kassett

Mining the nostalgia trend, Sony celebrates 40 years of ...

När jag var fyra år brukade jag lägga mig i sängen med brorsans kassettwalkman och eurodanceblandband. Hörlurarna på, såna tidstypiska tunna med strävt skumgummi, täcket uppdraget till näsan, en flerfärgad slinga med juleljus i fotändan.

Minns att jag brukade fokusera på en lampa i taget. Vet inte om synestesin var där från början, eller om jag helt enkelt utvecklade den, men musik och färg är fortfarande ofrånkomligt förknippade för mig.

Man kunde byta mellan sida A och B när som helst med en slider, och det var förstås fascinerande. MEGA BASS brukade jag också aktivera och inaktivera lite som jag tyckte. Play-knappens räfflor kändes bra mot fingertopparna. Vad underbart det var att trycka in den och frammana musik.

Battery Powered LED Multi Strand Fairy Lights 2-100 Lights

Musiken fick mig att känna väldigt abstrakta men ändå tydliga känslor. I den åldern har man ju inte helt lärt sig att rationalisera med språk än, och att vara sådär liten är ju i princip som att vara trippad 24/7.

Fastän genren var given var det blandad kompott på kassetterna. Allt från tuggummipop i stil med Mirror Mirror med Solid Base till sånt som angränsar till ren ravemusik. Set the World on Fire med E-Type hade en enorm kraft, den lät som ett ångande strykjärn (vilket videon leker med), men kraften i No Good (Start the Dance) med The Prodigy var av en annan sort. Sammanbiten och sorgsen, nästan farlig.

Melankolin i What is Love med Haddaway gick mig minsann inte förbi, och Faces med 2 Unlimited var oerhört mystisk. Rhythm of the Night med Corona upplevde jag å andra sidan som väldigt trygg och omslutande, hon lät nästan moderlig i mina öron.

Det var rappare på många av låtarna, men det var ändå kvinnorösterna som skar genom ljudbilden, starka, unika och upphöjda. Trummaskinen höll ihop allt, TR-909-ljuden brändes minsann in för livet. Samma med sawtooth-vågformer på leadsen, och den stabbiga basen som liksom hugger.

Jag har hört många uttrycka att de inte började bry sig om musik förrän tidiga tonåren eller så, eller att det bara var typ bamsekassetter som gällde ett bra tag. Jag kände att det var bråttom att växa upp så att jag skulle kunna interagera med musiken på ett vuxet sätt. Tio år senare var jag fjorton, men då var det förstås 2004, och musiklandskapet var helt annorlunda. Fyraåringen förblev otillfredsställd.

Övernitiskt kontrakt

Var och rotade i memorabiliamappen i annat ärende och hittade detta slavkontrakt, utformat för en person jag dejtade i början på 10-talet. Då hade man minsann ork att sitta och fundera ut sånt här i detalj, alltså.

X shall:

  1. devote himself fully to the desires of S, in both mind and body, and obey her wishes.
  2. answer any question that is posed to him to the best of his ability, with clarity and honesty.
  3. strive to maintain his general health in order to serve S efficiently.
  4. inform Mistress of any unintended physical discomfort he might notice during service.
  5. maintain cleanliness and remove his pubic hair upon entering chastity and when requested.
  6. not orgasm without S allowing him to do so in the manner that she expresses.
  7. lock himself up in a chastity belt when S desires it.
  8. submit to any training or training methods that Mistress wishes to use to improve him.
  9. be available to S around the clock, with exceptions being discussed beforehand.
  10. acknowledge that he has no safeword to unconditionally stop any action.
  11. be furnished with an ankle chain by Mistress, a ”vanilla collar”, to be worn at all times.
  12. inform S about any recurring conversational partners within a D/s context.
  13. submit to body modifications of the piercing type if Mistress desires it in the future.
  14. not make appearance-altering choices without consulting Mistress first.
  15. wear whatever clothes or lack of clothes that S sees fit.
  16. acknowledge that he can be corrected through pinching, slapping, hair pulling and spanking.
  17. acknowledge that he can be corrected through belt whipping and caning for severe offences.
  18. acknowledge that he can be disowned in the case of irreparable breach of trust.
  19. make his body available to Mistress whenever and however she wishes.
  20. make his body available to other women of Mistress’ choosing when requested.
  21. sleep at the foot of the bed by default.
  22. clean and maintain all the tools and toys that S employs.
  23. accompany S to fetish events from time to time and renounce the right to move freely while doing so.
  24. wear a collar while in the presence of Mistress in a private setting or fetish event.
  25. always say goodnight to S before going offline to sleep, no matter how long the conversation has been inactive.
  26. be granted insight into the fantasies of S in written form occasionally, so that he may learn from them.
  27. if in chastity, ask for permission to remove the chastity belt upon leaving the house.
  28. report a breach of any guideline on his part immediately.

Såhär i efterhand känns det rätt främmande med denna sorts högprotokollgrejor. Det var dock första personen jag träffade på som var ordentligt insyltad i den här världen från förr, det var liksom inte jag som kom dragandes med femdom-grejen denna gång, och vi var väl båda rätt överentusiastiska. Jag var 22 och han 23.

Efter sisådär fyra år var sagan all, och jag bad om att få tillbaks fotlänken. Den ”försvann i posten”. Fick aldrig någon klarhet i huruvida det var en nödlögn eller inte.

Surret från gårdagen II

Igår natt låg jag i badet och läste om Jag är domina (2021) i skenet av levande ljus, denna gång i stånd att göra anteckningar för recensionen som kommer denna vecka. Den som någon gång simmat ut till Tropiclandias utomhuspool vet hur underbart det är med kombinationen varmt vatten + sval luft, så jag hade fönstren öppna medan jag låg där.

Kring tvåtiden hör jag ett dovt surr, och inser omedelbart att det är en stor insekt som kommit in, garanterat lockad av ljusen. Kollar upp i taket, och mycket riktigt är det någon sorts svärmare. Nojar att jag plötsligt ska känna den i håret eller dylikt. Hade varit överkänslig och på helspänn hela dagen, så det är fullt möjligt att jag hade skrikit rätt ut om det ville sig.

Med detta i åtanke besluter jag motvilligt att det är dags att gå upp, fastän vattnet ännu hade varit någorlunda behagligt i sisådär trettio-fyrtio minuter till. Kniper tag om badkarskedjan med tårna och rycker upp proppen, fast besluten om att krama det sista ur läsupplevelsen medan vattennivån sjunker. Alltid lika stor besvikelse att födas.

Tjugo sekunder senare hör jag ett omisskänneligt foff. Som barn såg jag detta i en Katten Gustaf-strip, men verkligheten hade varken komiska undertoner eller ikarosmytens finkulturella ståt. Nä, om något gick tankarna snarast till Rage Against the Machine.

Krismåndag: Fattig i Storbritannien (2020)

Bild: YLE Areena

Kollar vanligen SVT Play nu och då, men det är sällan jag letar mig in på YLE Arenan. Igår kväll gjorde jag dock det, vet inte riktigt varför. Otroligt nog råkade programmet Ulkolinja: Köyhänä Englannissa (2020) gå i linjär TV på Yle 1 just då, och jag blev givetvis genast intresserad av hur finsk public service framställer det att vara fattig i England. Det visade sig hit home ännu mer än jag trodde, för redan första sekunden av programmet märkte jag men vad fan, det där är ju Manchester. Att den svenska titeln talar om Storbritannien när den finska titeln refererar till England är dock oförklarligt.

Manchesterbornas accenter är vardagliga för mitt öra, och således är det reporterns finska brytning som är exotisk trots att hon är min landsman. Det blir ju något av en mindfuck, och gör också att jag ser omgivningarna på ett annat sätt. Dels att de är på skärmen istället för i synfältet, och dels en liknande effekt som när man spelar upp en låt för någon annan och hör den med dennes öron mer än sina egna.

Dokumentären i sig tycker jag är väldigt saklig och sevärd. Precis sådär upplever jag att det ligger till, och orsakerna gås igenom rätt ingående. Austerity, Thatcher, brist på council housing, det gissel universal credit innebär för många, drakoniska aktivitetskrav, skenande hyror och fler barriärer att hyra privat, enorm resursbrist för psykisk ohälsa och beroende, frivilliga får kliva in och reda upp skiten staten inte tar i, hur fort det kan gå att hamna på gatan i UK, att drog- och alkoholproblemen i de flesta fall kommer efter att man redan hamnat på gatan… allt det där. Borgmästare Andy Burnham tog sig givetvis tid att snacka med filmteamet, han har hemlösheten som hjärtefråga och propagerar starkt för Housing First.

Programmet tycks vara inspelat kring december 2019, och oj vad det värker i hjärtat att se ett 100 % masklöst och odistanserat myller i kärncentrum. Det var ju så där det såg ut mitt första halvår i stan. På precis de där gatorna gick jag och förfasade mig över alla rough sleepers i regn och rusk. Det var en chock jämfört med Nederländerna, där det nu och då förvisso kunde komma fram någon och fråga om en slant, men var otänkbart att någon skulle sova ute i regnet på gatan i centrum.


En dag kring samma tidpunkt som programmet spelades in stod jag och rökte utanför kulturcaféet Nexus. Det kom fram en hemlös man och bad om en tobak. Jag hade minuten innan slängt det tomma paketet i roskisen efter att ha dragit fram den sista tobaken. Han bad om småmynt, och myntfacket visste jag redan att gapade tomt. Båda dessa faktum sa jag åt honom, och han trodde väl att jag ljög för att slippa undan.

Det verkade som att jag utgjorde den berömda droppen, för bägaren rann över, och han undrade hur fan folk lyckas med att inte bry sig. Han hade suttit och blivit ignorerad i ett par timmar och därefter börjat gå fram till folk, stoltheten till trots, bara för att oftast bli behandlad som luft då också. Jag var rätt överrumplad och sa knappt något, så han ställde en rad retoriska frågor. Do you think you could do it? Could you? What about them two? D’you think you could walk up to them and ask them for change? How’d that make you feel?

Jag hade vid tillfället £20 på kontot, ingen inkomst, ingen rätt till bidrag och inget hyreskontrakt, men detta kunde han förstås inte veta. Skötte ärenden i en arbetslös och autistisk bubbla bland skolbarn och deras föräldrar och universitetsstuderande och pensionärer och folk på väg hem från jobbet, kände mig inte som en del av samhället alls. Därför fann jag det konstigt att jag för honom var en självklar del av dem, de som hade ordnat liv, som hade en plats. Det var bara att slå självömkan ur hågen och inse hur bra jag hade det ändå.

Fick ur mig något fåraktigt om att jag är ledsen att landet inte kan ta hand om sina egna medborgare. I’ll be dead soon anyway sa han och visade ett ohyggligt jävla köttsår i nacken och gick.