Lagens transatlantiskt långa arm, del 2

Antagligen har någon tipsat snuten, för det är definitivt honom de är ute efter. Matt lägger sin vana trogen telefonen i fickan utan att avsluta samtalet (gonna put this away now, cya baby). Min hjärtrytm är maxad fast jag ligger i sängen i lisstugon. Jag är sju timmar bort och hela situationen är så jävla surrealistisk.

Hör två auktoritära röster som utstrålar självklarhet, polisen pratar precis som om det vore en film. Har alltid trott att det är tillspetsat, men polisen säger uttryckligen ”Why you out here on the highway, son? Why’dya throw away those cans?”.

Hör hur Matts röst velar. Han mumlar något jag inte uppfattar och snuten säger ”I’m gonna have to see some ID”.

Mer mummel, men jag hör att Matt uppriktigt berättar namn och address, samt att han försöker förklara att han har tappat sitt ID tidigare på dagen.

Hans beslut att kasta ölen åt fanders visar sig vara ödesdigert. Den ena snuten går till polisbilen och kollar systemet medan den andra förmanar Matt att inte skräpa ner.

Matts röst är förlägen och osammanhängande, jag kan bara lyssna. Vet att han antagligen har röka på sig eller åtminstone en bowl, vilket räknas som paraphernalia. Inte bra.

Till sist kommer den andra polisen tillbaks.

”There’s a warrant out for your arrest”.

Jag förstår knappt vad det är som händer, det är så jävla surrealistiskt. Det är vittu USA och jag vet att Matt blev arresterad för röka redan som tjugoåring. Den andra polisen menar på att han inte har dykt upp i rätten vid någon senare tidpunkt, men Matt tycks uppriktigt inte veta vad det är fråga om.

Kommer han få en fängelsedom som repeat offender och dessutom straffas för någon sorts evasion i rätten nu? Kommer han gå upp i rök? Vad satan är det som händer?

Poliserna rotar igenom hans ryggsäck och hittar förstås gräspipan. Hör mina hjärtslag i öronen när en av dem säger ”You know what, this actually smells like tobacco!”, vilket måste vara ett kodord för ”jag orkar vittu inte med att ställa dig till svars för fucking paraphernalia”.

Vodkaflaskan får ett par elaksinnade skratt och jag hör hur de säger åt honom att lägga händerna bakom ryggen samt ljudet av handklovar som likväl kunde vara handcuffs.wav, en löjligt perfekt pålagd ljudeffekt.

Den ena polisen tar vara på Matts telefon och plånbok innan de föser in honom i baksätet, jag vågar knappt andas.

Detta betyder förstås att jag hör de två poliserna diskutera sinsemellan utanför bilen. Den ena polisen påpekar att det är bullshit att Matt har tappat sitt ID, han tror att Matt inte bär det på sig med flit för att han vet om att det finns en warrant.

Jag är ju fullt medveten om att han inte kunde hitta sitt ID redan när han satt på gräsplätten, men det finns inget sätt för mig att rätta polisernas uppfattning. Frustrerande är bara förnamnet.

Jag tittar på världskartan på väggen och tänker att just precis där befinner sig personen som precis har blivit arresterad, och att jag kan ligga i lisstugon i Österbotten och lyssna på det är så jävla ofattbart. Håller mig knäpptyst i sängen och undrar vad fan som skulle hända om poliserna märker att han hade ett samtal igång i fickan hela tiden.

Polisen lägger gissningsvis telefonen i ett fack framtill i bilen till sist och fortsätter småprata utanför. Jag hör bara Matts handklovade tystnad och dämpade röster utifrån. Linjen är öppen tills telefonens acku tar slut. Sen är han borta.

Lagens transatlantiskt långa arm, del 1

Lol, hade tydligen ställt in inlägget att publiceras 10:00pm, alltså midnatt finsk tid, istället för 10:00am. Trött Droney var trött. Beklagar det inträffade.


Sommaren 2017 utvecklade Matt vanan att gå de trettio minuterna till baren vid ändan av vägen för att köpa take out beer i tolvpack.

Ett tolvpack Bud Light rymdes händelsevis också perfekt i hans ryggsäck utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Matt bodde som sagt hemma och var liksom sin morsa mer av en gräsrökare, och morsan gillade inte den nya utvecklingen vad beträffar öl.

Den nionde augusti 2017 är baren stängd, eller så har hans morsa hunnit säga till dem att inte sälja, poängen är att det inte är möjligt att krångla ut öl därifrån denna dag. Jag har varit i Finland i över en månad och är hemma i lisstugon när Matt ringer mig på WhatsApp. Klockan är omkring 21 för mig, vilket betyder att det är tidig eftermiddag på östkusten.

Matt sitter på en gräsplätt utanför en liquor store i samhället som ligger åtta kilometer bort. Han har tagit sig ända dit eftersom Pennsylvania (och Utah) fortsättningsvis har ett delstatsmonopol på vin och sprit, inte helt olikt Alko eller Systembolaget, så det blir att styra kosan till ett dylikt om man ska ha något starkare.

Vi småpratar i sisådär tjugo minuter, jag är glad att höra Matts mjuka, tydliga röst. Han har köpt öl i en matbutik samt en quart billig vodka som ska räcka ett tag. Öl genererar ju dessutom relativt svårgömt avfall i form av ”aluminum”-burkar (reduce, reuse, recycle minsann).

Matt berättar också att han inte hittar sitt ID någonstans. Han hade det förstås när han köpte alkoholen och har både backtrack:at samt finkammat gräset utan resultat. Jag föreslår att han kan gå in och fråga om någon har råkat lämna in det vid någon av de omkringliggande affärerna, så sker. Hör hur han interagerar med nittonåriga kassatjejer samt medelålderskvinnor som jag har svårt att tro heter något annat än Barb, dock utan resultat.

Han avslutar därefter samtalet med att han ska försöka fixa en ride tillbaks. Mercan är avställd på grund av något fel som skulle kosta flera hundra dollar att fixa, så han gick helt enkelt längs med landsvägen på ditvägen och har ingen större lust att göra det igen.

Sisådär tjugofem minuter senare ringer han upp mig igen och jag hör hur bilarna svischar förbi medan han går längs med landsvägen. Ingen kunde eller ville skjutsa, vilket betyder att han har 1h 40m gång i gassande augustisol att se fram emot igen. Jag sitter bara hemma och har småtrist, så jag bestämmer mig för att hålla honom sällskap.

Det finns en marginal som motsvarar ungefär ett halvt körfält på var sida, men i praktiken används de bara vid motorstopp eller i andra nödfall. Fotgängare på landsvägen förekommer i princip aldrig, men det är fullt lagligt att gå där eftersom det inte är motorväg, och Matt är skapligt road av de passerande bilisternas blickar.

Jag hör hur han öppnar en burk pissljummen öl, dels på grund av törst och dels för att göra tillbakavägen mer behaglig. Det ser dock knappast särskilt bra ut att gå dricka en ölburk på sidan av landsvägen mitt på en vardagseftermiddag, och efter ungefär en kvart glider det förbi en polisbil.

Oh, that’s a cop, säger Matt. He’s turning around. Better toss this.

Saville – värd sitt salt

Hittade för övrigt också en kopia av New Order – Blue Monday (1983) med svart inneromslag i fint skick vid Cavern Records i Aberdeen, men pantade på det en smula för att kunna ägna ett helt inlägg åt att sjunga den oförskämt begåvade designern Peter Savilles lov.

Han fascinerades av en 5 1/4-tumsdiskett vid första anblick och gjorde omslaget ovan. Det har precis som en diskett inte mindre än sex stycken hål som allså skulle skäras maskinellt. Produktionskostnaderna skenade iväg, och enligt legenden förlorade skivbolaget pengar för varje kopia som såldes, men vissa påstår att vinstmarginalen i själva verket var 1p.

Att Saville var en av grundarna till Factory Records hjälpte sannerligen hans karriär, men jag är övertygad om att han skulle ha nått stora framgångar oavsett. Han är helt enkelt sjukt jävla duktig.


Saville började med att göra omslag för bland annat Joy Division. När jag tänker på Joy Division får jag först sångaren Ian Curtis bleka blick i sinnet och sedan de svartvita albumomslagen. Jag har uppriktigt talat aldrig varit ett särskilt stort fan av bandet rent känslomässigt, men jag gillar den biografiska spelfilmen Control (2007).

Kan inte tänka mig att den skulle ha filmats i annat än svartvitt. Bandets musik är i princip tonsatt gråskala, de låter precis som omslagen ser ut.

Att gå från detta till explosioner av form och färg var dock ingen konst för Saville. Han är stundom en väldigt grafisk grafiker och jag gillar det skarpt. Om jag hade studerat dylikt skulle jag antagligen kunna hänvisa till hans influenser vid namn, den här och den där strömningen, men nu är jag en självlärd bastard så jag kan inte det. Vet bara att jag har sett hans referenser förr.


I början av 80-talet gjorde han en massa omslag med samma teknik som Blue Monday-disketten, de var alltså die cut, vilket plötsligt ger vilken grafisk bild som helst en 3D-dimension. Se omslagen längst ner till vänster och höger som exempel. Notera hur jävla balanserade kompositionerna är, vilsamma så satans trots att de är högljudda. Klicka för att förstora.

En annan favorit:

Här är ett antal andra omslag han gjorde åt New Order, det vill säga de kvarvarande medlemmarna i Joy Division + Gillian Gilbert:

Spretigt värre. Hur i hela friden gör man då ett omslag till en samlingsskiva med bandets alla singlar fram tills 1987?

Lätt som en plätt. Ett minimalistiskt omslag som både är tidlöst och tydligt uttrycker vilken tidpunkt det tillhör, som ett ingraverat årtal på en bro. Självsäkerheten i ett samlingsalbum som vid släpp är ödesbestämt att bli en pelare i modern musikhistoria framkommer i typografin. Låtarna har redan bevisat sig själva, det finns ingen orsak att brassa på.

Mannen uppfann föga förvånande också vaporwave-estetiken redan när den retrostil som vaporwave refererar till fortfarande var samtida:

New Order – Run (1989)
New Order – Round and Round (1989)
Gjord av nån dude som heter Alan Formentini trettio år senare.

Död, bedövning och tacksamhet

Igår kväll hade jag en lång Dead-sesh och kom oundvikligen att tänka på Matt igen. USA är fullt med dudes som delar hans arketyp, stoners som bor hemma med sina unga singelmorsor och som högst ströjobbar, tydliga autismdrag, tydliga schizoida drag.

Obligatorisk Grateful Dead bumper sticker i fönstret på Matts gamla merca. Augusti 2017.

De är förstås hyperintelligenta och samtidigt ytterst missanpassade + starkt rotade i sina små samhällen. Ofta en kurs eller rentav hel termin community college som inte funkade av diverse orsaker i bagaget. Deras liv gick i princip i stå efter att de krånglade sig ut från high school, de klarade liksom inte av övergången från en rigid struktur till vuxenlivet.

Man hittade dem i drivor på 420chan på 00- och 10-talet. De fanns i Ohio och de fanns i North Carolina och de fanns i Indiana och de fanns i Virginia och de fanns i Pennsylvania. Då var de i tjugoårsåldern, nu är de trettio plus. Vissa blev opioidkrisstatistik, andra tog livet av sig, andra städade upp sig, en vet jag fick magcancer, vissa lever fortsättningsvis i limbo.

Jag har ingen aning om till vilken skara Matt sällar sig, har inget sätt att komma i kontakt med honom, men jag vet att han var extremt viktig för min livsbana. Detta trots att han var åtta timmar bort med flyg och vi aldrig träffades. Jag vet också att han fyller trettio i juli. Hoppas han mår bra.


Bedövad och utled. Maj 2017.

När vi träffades våren 2017 skulle jag fylla tjugosju och han tjugofem. Jag hade använt upp alla mina studiestödsmånader i januari 2017 efter att ha studerat kontinuerligt sedan augusti 2010, också på sommaren (dvs. inget sommarjobb), så jag tog ett privatlån med låg ränta av min dåvarande sambos farsa för att klara sista biten.

Hade dock inte studerat på sisådär tre månader vid det laget, hade haft en slutpresentation vid mitt andra internship i februari som jag fann katastrofal. Jag skämdes så satans. Hade fortfarande på mig någon sorts leather armor som var cursed, den drog till sig pilar med +2 to hit och +2 damage dessutom, och jag visste inte ens om det.

Distraherade mig själv som bekant genom att skriva hundratals inlevelserika parfymrecensioner på doftcommunityn Fragrantica + tramski eller fent, åtminstone kratom. Hemmasituationen med sambon var i praktiken totalhavererad under ett lager av tillgjord normalitet, det var som att bo i ett getingbo, och jag gjorde inte någonting åt det.

En krycka.

Träffade Matt på 420chans så kallade groupwatch, det vill säga någon passionerad jävel kodade ihop ett enkelt chattrum med videoplaylistfunktion och moderatorer. Vem som helst kunde lägga till videor från Youtube eller Vimeo eller Dailymotion eller rentav Google Drive med ett visst script och så kunde man rösta för att skippa en viss video om den var tråkig eller störande.

På dagen var det oftast européer, nordamerikanerna började droppa in på kvällen vår tid och kunde fortfarande vara igång när man vaknade. Det fanns några verkliga unikum bland besökarna, herregud, men det får allt bli ett eget inlägg.

Matt blev genast intresserad av mig som nykomling utan att veta ett skit om mig och skickade en länk till en Spacemen 3-playlist något av det första han gjorde. Jag blev paff. I LOVE SPACEMEN 3!. Alright, listen to this. I LOVE WEEN!. Sådär höll det på, han fyrade av flera av mina favoritband på raken och jag blev uppriktigt nyfiken på vem fan det är som matchar min musiksmak så exakt.

Matt, nyss hemkommen från frisören och apoteket. Maj 2017.

Till sist uppdagades det förstås att jag var kvinna och vi föll för varandra genast, en riktig psykosförälskelse. Hemma var det som sagt iskallt och jag kunde inte vara mer mottaglig för en onlineromans. Fick flashbacks från när man var tonåring och bara väntade på att någon skulle komma online, dopaminkicken när de väl loggade in var inte att leka med.

Ägnade timtal åt att hänga i en privat kanal med bara oss två och det var i den vevan som Grateful Dead kom in i bilden. När vi chattade var det antingen Dead som spelade, eller Butthole Surfers, eller föreläsningar med filosofen Pierre Grimes, eller Off the Left Eye, en youtubekanal som utforskar olika teman från ett swedenborgianskt perspektiv. Ja, den svenska teologen och mystikern.

Denna flod av en jävla massa udda och intressant stimuli samt insyn i hans något dissocierade men älskvärda världssyn och egenheter var en underbar tillflykt i flera månader. Mitt liv hade gått i stå och Matt var ett element som rörde om i grytan ordentligt.

Matt och Jerry (Garcia). Är ens morsa deadhead så är hon. Januari 2018.

Min sambo märkte förstås vad som var på gång men uttryckte sig bara i form av pikar. När jag säger att relationen var körd menar jag verkligen totalkörd. Det krävdes dock en viss indicent med Matt för att polletten skulle trilla ner, men det tar vi en annan gång.

Skotskt kråssmörj

Lizzy 2 har som bekant regerat i sjuttio år, därav fyradagarshelgen i England. Antagligen har du sett en tidningsbild eller två på de överdådiga paraderna, explosioner av färg och form i nivå med Disneys Aladdin (eller möjligen San Fransisco Pride).

Närmast jag kom det sistnämnda denna helg var dock skotska stridslesbon. T:s syster fyllde 21 och skulle förstås firas, så vi körde fem timmar på fredagskvällen för att leva det ljuva medelklasslivet i Aberdeen i ett och ett halvt dygn.

Började lördagsmorgonen med två glas prosecco och en megasliskig tårta, tre våningar hög med hallonsylt och vaniljkräm emellan och en glasyr som var centimetertjock på sina ställen. Kollade på Jubilee Golden Oldies TV medan mina betaceller undrade vad VITTU jag håller på med, det vände sig i magen efter en enda bit.

Golden Oldies (Korean: 가요무대; RRGayomudae) is a South Korean music program for the middle-aged, who wish to sing along and dance to the nostalgic tunes reminiscent of memorable past.”

På kvällen vankades det italiensk trerättersmiddag på ett ställe som visade sig vara rätt hemtrevligt. T:s moster fick den italienske servitören att tappa fattningen en smula genom att fråga om lambrusco när hon menade prosecco. Stället grundades 1977, men baserat på servitörens min var det nog länge sedan l-ordet senast yttrades inom lokalens väggar.

Jag sken förstås upp av detta och föreställde mig mostern som yuppie på 80-talet, hela kittet med permanentat hår, axelvaddar, midjebälte, pumps och biltelefon, lambrusco, fondue och räkcocktails.

Splitterny bemu E28 i bakgrunden också. Bättre än såhär blir det fan inte.

Jag åt oliver till förrätt och syndade med både kronärtskockpizza samt panna cotta med amarenakörsbär. Sånt som händer. Gott var det. Fick dock sota för det heti, var tvungen att slänga mig på sängen genast när vi kom hem och övervägde i närmare en timme att bara få det överstökat och gå och spy.

Systern firades iallafall i dagarna två eftersom tipsy afternoon tea var inbokat på söndag eftermiddag. Restaurangen i fråga stängdes 2018 och totalrenoverades av nya ägare år 2021, det var som att stiga in i ett kurerat instagramflöde.

Särskilt mer kontemporärt än såhär blir det nog inte, nästan algoritmgenererat. Finner personligen denna typ av ”karaktär” överdesignad och skapligt steril. Det är liksom något olustigt över hur kalkylerad den är, ya feel.

Jag hade en egen liten high tea som bestod av tre-fyra olika veganska minismörgåsar (helt okej, om än lite fantasilösa), samt diverse söta pajer och brownies och grejer, med en kanna starkt svart té och ett glas prosecco till. Drinking game: drick inte prosecco varenda gång jag nämner prosecco. Var faktiskt mest imponerad av sojamjölken jag fick till téet, den var tjock och god och trevlig, månne det var någon baristavariant.

Klientelet bestod främst av ålderskategorierna trettio-fyrtio plus, männen i vita skjortor och kvinnorna i välskurna klänningar och Key Account Manager-blusar. Till deras förtjusning byttes playlisten spontant ut mot mjuk livemusik med saxofoncovers, typ Crazy av Gnarls Barkley, If I Ain’t Got You av Alicia Keys och några jazzstandarder. Stället känner sin målgrupp väl, tvivlar inte på att restaurangen går som tåget.

Letade upp lite bilder på hur det såg innan och sken upp vid åsynen av denna orgie i småstads-classy anno 2004:

Ser inte precis ut att ha varit ett ställe där det serveras afternoon tea som kostar det samma som lördagens trerättersmiddag. T lyckades tack och lov övertala sin morsa och moster att inte gå full Karen på den tydligt väldigt gröna servitrisen som knappast kunde vara en dag över tjugo. Dagens goda gärning.