Glada måndagar: Tempus fugit

År 2016 var Manchester Airport den tredje största flygplatsen i UK sett till antalet resande. Jag var en av drygt tjugofem miljoner passagerare det året; första resan till T i Aberdeen gick nämligen Amsterdam-Manchester-Edinburgh.

Landade en oktobereftermiddag och fick intryck av Manchester Airport som en ganska liten flygplats (lol). Detta var två år innan jag träffade A, staden fanns inte på min radar annat än att jag kände till the Hacienda från att ha läst Peter Hooks bok.

Scenes at Manchester Airport. November 30 1962
1962.

Följde iallafall strömmen in i byggnaden framför, hittade en toalett och sminkade mig i lugn och ro. Hade en ordentlig marginal innan avfärd till Edinburgh och gjorde därmed en riktig all-tid-i-världen-sminkning, ett ypperligt sätt att slå ihjäl tid.

Air Hostess Moira Nuttall, 22, of Poulton-le-Fylde, Lancashire, at Manchester Airport with a Trident in the background. June 12, 1967
1967. Läppstiftet sannolikt moderiktigt isrosa.

Väl färdigspacklad packade jag ihop alla paletter och penslar och följde transfer-skyltarna. Vägen gick genom den ena kala betongkorridoren efter den andra, men till sist kom jag till ett tomt litet väntrum. I bortre änden fanns en glasdörr som ledde ut. Låst.

Scenes at Manchester Airport, Ringway. November 30, 1962
1962.

Om det krävs buss brukar de ju stå och vänta utanför själva flygplanet, detta var första och sista gången jag har varit med om ett annat arrangemang. Såg inte en själ röra sig utanför dörren, bara några fordon betydligt längre bort, men det fanns en väggtelefon och en knappkombination for assistance.

Till saken hör att jag vid tillfället var en riktigt skraj jävel socialt, speciellt vad beträffar att kommunicera med främlingar via telefon. Har numera svårt att tänka mig in i graden av neuroticism jag uppvisade där ett tag, annat än en rationell förståelse att precis allt i mitt liv som egentligen skulle tas itu med ännu var undertryckt år 2016.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967.

Konceptet ”30 minuter” har fastnat i minnet av någon anledning. Det kan ha varit intervallet mellan turerna, eller så stod det att man skulle ringa om man har väntat så länge. Sannolikheten är hög att jag var på någon form av downer vid tillfället, vilket skulle förklara suddigheten, men isåfall borde ångestnivån inför blotta tanken ha varit lägre, så vete faan asså.

The booking hall at Manchester Airport, Ringway. February 12, 1954
1954.

Stod iallafall och velade i några minuter samtidigt som katastroffilmerna började spela i huvudet, vilket också var brukligt på den tiden. Missat flyg och ombokningar till fullpris vid disken, kanske avfärd först på morgonen och därmed övernattning, boka om bussen, tänk om telefonen är ur bruk, tänk om de skäller på mig, etc. etc. etc. Redan det minst värsta alternativet skulle innebära en redig skopa ångest som förrätt och skam till såväl huvud- som efterrätt.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967.

Så vitt jag minns det väntade jag i tio-femton minuter i hopp om att ett färdmedel/en flygplatsanställd/ett nytt lass passagerare skulle komma förbi och magiskt lösa situationen. Därefter skrämde tanken på att missa flyget mer än tanken på att lyfta lurjäveln med hjärtat i halsgropen.

Manchester Airport radar station. February 12, 1954
1954.

Därefter tar minnet stopp. Minns att jag fick prata med en operatör, minns inte av vilket kön, minns inte hur jag förklarade min femtiominuterseftersläntring, minns inte vad operatören sa, minns inte hur jag tog mig ur väntrummet. Låter vid närmare eftertanke som en z-analog.

Nästa minnesbild är att jag röker en tobak utanför Edinburgh Airport. Att ”IN” var framhävt i de gigantiska ”EDINBURGH”-bokstäverna på gårdsplanen var så pass väntat och så lågt hängande frukt att jag bevisligen lade det på minnet.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967. Franskan och tyskan har de strukit i all skyltning sedan dess, vet inte när det hände.

Hade helt sonika kunnat hitta på ett slut för att undvika detta antiklimax, men jag är ingen historiekryddare, och behållningen ligger ju i bilderna (som för övrigt är tagna härifrån). Kunde aldrig ha föreställt mig att det skulle bli ett första besök till Englands Tammerfors på egna meriter två år senare.

Kanin i kanonförpackning

Såhär kan man se ut nyss hemkommen från femdom-event nära Liverpool. Hittade klänningen under charity shop-rundan som ledde till gothfrågan, pris £15 (ungefär 18 euro). Klänningen går ända ner till golvet även när jag har klackar, det är fan sällsynt (är en och sjuttiotre i strumplästen). Överlag ett mycket smickrande snitt för min kroppstyp, man kan alltid lita på att jag fyller ut stretchiga klänningar. Fick en hel del komplimanger (samt en och annan Jessica Rabbit-referens). I den rollen sitter jag bekvämt.

Bästa-sämsta, del 1

Hittade denna lista hos Sandra igår och överväldigades av lusten att fylla i. Blev längre än tänkt, säkert något outrett skoldagbokstrauma bakom, så delade helt sonika upp den i två.


Musikgenren?
Bästa: I princip musik från mitt födelseår plus minus tio år, föga förvånande. Engelska postpunkare och new wave-gossar, synth/goth/industrial från 80-talet, ecstasyexplosionens underverk vid skiftet 80-90-tal, samtida tidig black metal, de miljoner olika genres av elektronisk musik som skapades under resten av 90-talet, lite topplistepop från när jag gick i lågis/högis, samt sånt man svampade till som tonåring.

Shpongle – Artists
Ijjuäisch-an-go… hassh näu ji.

Sämsta: Har tyvärr svårt för sånt som rollspelare brukar lyssna på, alltså folkiga grejer med nån vän tjej som sjunger om drakar, alternativt power metal med falsettfrontman (som sjunger om drakar). Förstår mig heller inte på det autotunade midtempo-stoff som är så vanligt förekommande i dagsläget, jag behöver iallafall NÅNTING annat än vibes att ta fasta på.

Filmgenren?
Bästa: Är inte så stor på film, men typ absurda eller väldigt konceptuella grejer. Being John Malkovich (1999) var det första exemplet jag kom på som illustrerar vad jag menar. Gillar i allmänhet filmer som har ett eget uttryck sådär annars bara, typ Clerks (1994).

Sämsta: Superhjältefilmer, speciellt såna som ”inte är som andra superhjältefilmer”. Man kan argumentera för att det är en superkraft att vara John Malkovich, det om något är ett okonventionellt grepp. En (anti)hjälte vars alignment ligger söder om chaotic good är inte tillräckligt.

Stilstudie i filmplanschdesign.

Serien jag sett?
Bästa: Peep Show (2003) dök upp i huvudet först, så vi kör på det. MDE Presents: World Peace (2016) nämnde jag för inte så länge sen. Annars mycket som influerar Trevor, dvs. The Big Lez Show (2012), South Park (1997), Xavier: Renegade Angel (2007), Trailer Park Boys (2001)… samt givetvis Varan-TV (1997), voi vittu ändå.

Sämsta: Moderna Tider (2017) var välanimerad men lämnade en hel del att önska vad beträffar manusskrivning, karaktärisering och kontinuitet. Vidare har jag konstaterat att det inte finns något som tilltalar mig med Bob’s Burgers (2011).

TV-programmet jag sett?
Bästa: Gamla brittiska game shows, bevisligen (1, 2). Är också trogen flera långkörare i SVT som går att kolla i utlandet via SVT Play utan proxy-jox, däribland Antikrundan, På spåret, Uppdrag granskning, Babel och Antikmagasinet. De flesta av Filip och Fredriks program har jag också uppskattat mycket.

Sämsta: Har du hört den förut var ren misär. Ledmotivet försökte efterlikna en skrattsalva men var i själva verket kromatiskt mardrömsbränsle. Om vuxenlivet innebar det där hade jag svurit Pippi-eden och överdoserat direkt.

Box with pastilles “Squiggle pills”

Boken jag läst?
Bästa: Oj. Gillade Ett år av vila och avkoppling (2018) av Ottessa Moshfegh eftersom det var precis den sortens bok som jag bra kunde intala mig att jag skulle kunna skriva (men absolut inte förmå). Köpte den i Stockholm, Alva Dahls översättning höll verkligen måttet. Gillade också Illuminatus!-trilogin (1975), den var riktigt speciell. Jag är Domina (2021) och Penthesilea (2017) har förstås en speciell plats i hjärtat.

Böckerna som har gjort mig de största konkreta tjänsterna i livet är The Accursed Share (1949) av Georges Bataille samt Eroticism (1957) av densamme. Även Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People (1936) och John Grays Men are from Mars, Women are from Venus (1992). Ingen länk där eftersom alla sammandrag jag kan hitta suttar och jag håller på med ett inlägg ändå.

Sämsta: Det skulle mycket väl kunna vara Maestra (2016) av L. S. Hilton. ”Fifty Shades med ombytta roller!!!!!” sa de. Jag lyckades ändå bli besviken.

Maträtten?
Bästa: Har varit galen i vegetariska birriatacos på sistone. Egentligen allt som bränner och tenderar att ha en överdos koriander (thailändskt, indiskt).
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta undersaltad batatpurésoppa.

Det är inte soppan på bilden som har skrivit brevet.

Drycken?
Bästa: Mousserande vin, G&T, lonkero, kriek, citrusig IPA, absint, Yorkshire Tea och Dr. Pepper. Dricker för lite vatten.
Sämsta: Vissa sorters traditionell äppelcider smakar fan mögel.

Bakelsen?
Bästa: Prinsess, alltid.
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta köpisjulstjärnor.

Godissorten?
Bästa: Salmiak, lakrits, trevligt ljusbruna saker som typ fudge, jättegärna med romrussin i. Vitchoko, mintchoko, sura godisar. Äter fortfarande Polly när jag är i Finland.

Kexet vill ha Polly.

Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta Gröna kulor (eller annat marmeladgodis som tänderna bara sjunker igenom).

Årstiden?
Bästa: Sen vår, typ maj, födelsedagsmånaden. Allt är illgrönt och sommaren står för dörren.
Sämsta: Tidig vår, typ slask i mars, även om jag har sluppit sånt i över sju år nu.

Djuret?
Bästa: Snipotipun (fåglar med sniper rifles, reds. anm.)

Free picture: snipe, bird, photo
Ej att förväxla med fågeln ”snipe”.

Sämsta: Alla sorters apor och primater och sånt. De är ena pinsamma jävlar, vill inte bli påmind om att vi är släkt.

Åldern hittills?
Bästa: 31.
Sämsta: 3, 13 och 23.

Lyxbiljett ur misären

Hade länge problem med tanken på att någon skulle spendera pengar på mig. Speciellt släkt och vänner, men också en abstrakt massa av sura finska skattebetalare. Oroade mig över de ~resurser~ jag tagit upp och hur jag skulle bära mig åt för att någonsin återgälda saken, nå oj oj och voi voi. Då menar jag inte bara typ sossupengar, utan även grejer som hälsovård och grundskola. Helt på riktigt. Det var paha.

Ett led i att bryta detta var att bli bekväm med att spendera pengar på mig själv. Började gradvis lägga lite mer pengar på saker jag visste att jag skulle använda och uppskatta. Hårvårdsprodukter av en kaliber man omöjligt får i matbutiken, högkvalitativt smink, 10 ml nicheparfym istället för 100 ml designerparfym. Saftiga veganburgare med pris därefter, även om det innebär gröt till lunch och middag i ett par dagar efteråt, det är det fan värt.

טוויטר \ BrewDog Cambridge בטוויטר: "2-4-1 Vegan Monday's is back baby! You  can grab mouthwatering burgers like the Lightning Jack and the Beyond Meat  Burger! All Vegan, All Tasty and All For
Odiskutabelt behov nu och då.

Allehanda företag älskar förstås ”go on, treat yourself”-narrativet, en smickrande men totalt genomskinlig tanke (lycka =/= konsumtion, self care-industrin, bla bla, tråk). Shopping har dock aldrig varit en av mina temporära hålfyllare, ska man laborera med signalsubstanser kan man väl lika bra vara pragmatisk och gå in direkt på receptornivå. Det viktiga är att missunnsamhet är något av det vidrigaste jag vet.

Att vara missunnsam gentemot mig själv är alltså en form av självvåld, och det klarar jag mig bra utan. Varför komma med inre förmaningar om oansvarighet och excess och behandla sig själv som en Lyxfällan-deltagare helt utan grund? Ett MAC-läppstift i trotjänarnyans för tjugo vittus ege ger mig glädje i flera år, var ligger rimligheten i att betrakta det på samma nivå som tre maxade kreditkort?

MAC Mat Lipstick - Instigator
Instigator. Underbar nyans redan i sig men namnet gör ju sitt.

I själva verket är det lilla extra absolut viktigast när jag är objektivt fattig och varje instinkt säger att dra ner på precis allt jag kan. Har märkt att det snabbaste sättet att förlänga en finansiell svacka är att hyperfokusera på känslan av brist. Desperationen hänger efter mig som ett spöke, vilket i sin tur leder till färre möjligheter. Har hört andra som saknar fast månadslön säga precis samma sak; desperation leder till mindre pengar i precis lika stor utsträckning som mindre pengar leder till desperation.

Scarcity mindset är numera en term som liksom så mycket annat är youtubeifierad och insvept i självutnämnda självhjälpsgurun och bro science, men grundkonceptet håller. Långvarig upplevd brist tar så jäääävla mycket energi och mental kapacitet. Beslutsförmågan drar åt fanders och kortsiktighet vinner nio gånger av tio, givetvis på bekostnad av att ta steg mot att förbättra situationen.

Om £25 rent objektivt ska räcka i två veckor har jag ändå en inverkan på hur mycket brist jag upplever, och den polletten tog ett bra tag att trilla ner.

Gälla telefonskrällen

Allehanda intryck idag. En äldre herreman som var triggered över den amerikanska stavningen av ett ord på en skylt, kassakillen som hasplar ur sig are you gothic? efter flera sekunders tystnad bakom berget av svarta loppisklänningar, bankkvinnan som svarar korthugget åtta minuter efter att jag skickade en fråga till jobbmailen kl. 18:14.

80s phone - Google Search | Phone, Office phone
<insert yuppie i kritstrecksrandigt here>

Ringde någon till apoteket kl. 18:02 kunde jag svara ibland, ekade signalerna genom en nedsläckt lokal kl. 18:10 var det bara att glömma. Folk som ringde precis vid stängning var i allmänhet mer tacksamma, tycker man det är rimligt att bli servad tio minuter efter stängning är risken för entitlement skapligt stor. Ett kvällsskrivet jobbmail motsvarar i min mening snarare ett intalat telefonsvararmeddelande på jobbtelefonen, något att lyssna på när man dyker upp följande morgon.

Just nu kan mina arbetsdagar börja vid middagstid och sluta vid midnatt. Det kan betyda att jag kollar lite annonser kl. 02:30 och hittar den 5802683:e sensuella järnsmidesljusstaken i ordningen. Väntar jag tills morgonen med att skriva? Nä. Lever vi i en tid där asynkroniserad kommunikation är legio är det upp till var och en att hantera det på individnivå, punkt slut.

Är det så att bankkvinnan har jobbtelefonen påslagen och alla push notifications och ljud och skit aktiverade by default även i hemmet har hon noll rätt att sura. Det är hennes ansvar att sätta gränser, inte mitt eller ditt eller någon annans ansvar att noja och oja över huruvida det är lämpligt att maila efter arbetstid. Brukar ändå fråga folk jag ofta mailväxlar med om de föredrar att kvälls-/nattmail ställs in att skickas 09:00 följande morgon, men det är uttryckligen ett sätt att vara tillmötesgående om jag är den enda som nattsuddar.

Difference Between Type A and Type B Personality (with ...
Weird flex but okay. Type B-bruttan ser ut att vara redo för utgång, ändå är det type A som brukar bli type AA till sist.