Egen famn = trygg hamn

EMDR-terapin gick alltså av stapeln som planerat igår. Var det någonting att hänga i julgranen nu då?

Sessionen kördes förstås över Teams. Innan vi drog igång sa terapeuten let whatever comes come, den inställningen känns ju igen från annan intensiv mental gymnastik man pysslat med då och då. Började med att fokusera på ett visst minne från två-treårsåldern. Hur jag reagerar på att skriva om det är antagligen en måttstock på hur väl den första sessionen funkade, så detta ska bli intressant.


Det fanns en mobil med diverse typ lövsågade platta figurer i trä som hängde i fönstret på ovanvåningen, vitmålade, fästa i en cirkulär konstruktion med rätt tjock bomullstråd. Tror inte den hade något speciellt affektionsvärde sedan gammalt, men jag visste att mamma tyckte om den (okej, där kom tårarna). Så jag tog helt enkelt en sax och knipsade ner en av dem, en fågel tror jag det var. En två-treåring ska väl inte ha sax inom räckhåll, men ja, min tankegång var att om jag tar denna till mammas arbetsrum blir hon glad. Hon tycker ju om den.

Minns att jag tassade fram till hennes skrivbord i hemmakontoret, dit dörren ofta var stängd. Vet att detta måste ha varit i början av 90-talet eftersom hon fortfarande hade det kvar. Hon jobbade heltid i stan och pendlade med bil varje vardag, skrev en bok på kvällar och nätter, och hade två småbarn hemma som slogs om hennes uppmärksamhet. Dessutom skötte hon också all tvätt och matlagning.

Pappa var oftast i verkstan på gården eller halvslumrade på golvet framför TV:n på senkvällarna, antingen tyckte han att det var en rättvis arbetsfördelning eller så hade han aldrig reflekterat över det. Vet inte om mamma hade försökt kommunicera sitt (extremt förståeliga) behov av avlastning, eller om hon malt på i tron att rollen som superkvinna är hållbar, eller om hon inte vågade uttrycka sina behov alls. Oavsett var det ju väggen nästa.

Nåja, detta är tankar i vuxen ålder, tillbaks till barnet. Jag öppnar dörren och tultar in, hon sitter med ryggen mot dörren som vanligt. Lilla jag går fram och ger henne fågeln (mer tårar, för nu snackar vi känslor och inte rationaliseringar) i tron att detta ska göra henne glad, men hon tittar knappt på mig. Märker dock besvikelsen i hennes anlete genast, det blev helt motsatt reaktion. Minns inte exakt vad hon sa, men kontentan var ett lågmält oj, har du klippt av den där fina, det var ju synd. Så nu har jag inte bara förstört något fint, jag har också gjort mamma mer ledsen.

Blir förtvivlad av detta, antar att jag börjar gråta, har liksom inget bättre sätt att kommunicera vid det laget. Hon försöker trösta mig, inte är det hela världen, men jag märker ju att det inte är genuint. Hon ser fortfarande trött och ledsen ut, så det måste ju vara mitt fel. Lämnar med dendär oroskänslan efter den ytliga överslätningen, och det finns ett antal liknande tillfällen från tidig barndom.


Det är ju klart som korvspad att det inte är barnets uppgift att trösta föräldern, har jag förstått i efterhand, men det tog länge, länge innan jag insåg att det inte är något fel på mig, det är upp till vuxenvärlden runtomkring att ta ansvar för barnets välmående. Aktivt. Uppmärksamma och förstå. Det var farmor som fyllde den rollen för mig, tack och lov, men det slog desto hårdare när hon gick bort (får återkomma till det). Är än idag benägen att vända ledsenhet inåt om jag inte ser till att motverka det, och absolut inte störa jobbar jag ännu på att hiva ut i diverse sammanhang. Min magisterutbildning led mycket av det, till exempel, och i delat boende är jag tyst som en mus.

Själva sessionens utformning är svår att beskriva. Upplevde nog någon sorts förlösning när mitt vuxna jag, i skrivande stund sju år yngre än min egen mamma var då, stod framför denna inre lilla flicka och visste precis vad hennes behov är. Att hon är trygg och bor inom en person som har klarat av allt möjligt. En person som menar vad hon säger, som agerar i enlighet med sina värderingar, som är djärv, som vill förstå, som bryr sig, som tar sig tid, som kan älska och försvara andra och sig själv när det blåser. Upp i famnen bara.

Glada måndagar: Mad fer it

File:Manchester bee 2 (cropped).jpg
Manchester-biet, förekommer allstans i staden. Graffiti, roskisar, lyktstolpar, gatstenar, klistermärken, monument.

Första gången jag satte fot i Manchester var i november 2018. Landade vid flygplatsen, hoppade på tåget till York (cirka 1,5 h en väg) och hälsade på S som fortfarande studerade där. Fick mig en grundlig rundtur, minns stan som en blandning av Utrecht och Delft, men engelsk. Lite för pittoreskt för mig, men det var skoj att träffa S efter sju års internetvänskap. Därefter tåget tillbaks till Manc. A mötte upp mig vid Piccadilly, tågstationen som är mest central.

Reagerade genast på stämningen i stan när vi gick nerför gatan mot Piccadilly Gardens för att hoppa på bussen till hans studentkorridor. Klockan var runt 21 på en vardag. Tror inte på auror och skit, men jag är extremt känslig för omgivningen. Det var mörkt och kyligt, men trots det fanns det en myllrande energi och ett rejält självförtroende i luften.

Det är ju en storstad, störst i norr och andra eller tredje störst i UK (beroende på hur man räknar). Ibland när man kommer till en främmande storstad kan det vara överväldigande och förvirrande, kaotiskt. Istället märkte jag hur jag rätade på ryggen och saktade gångstilen till stadiga kliv. Det kändes som världens mest naturliga grej att gå där, trots att jag inte visste vart vi var på väg.

Dagen därpå tog vi en promenix genom Alexandra Park, ett stort grönområde som ligger precis utanför studentboendet i fråga. Hade inga handskar och endast fejkläderjacka + halsduk, så vi gick in till Coffee Cranks, ett kooperativ-kafé som ägs helt av arbetarna, och drack varsin kafi för att få upp värmen.

På vägen tillbaks genom parken fick jag plötsligt syn på en jätkä som stod vid en keyboard. Men inte som gatumusikant, det hade man kunnat förstå. Nä, han stod ute i gräset och hade ingen förstärkare, inga högtalare. Det hördes inte ett skit när han spelade och vi gick på gångbanan tio-femton meter från där han stod. Han kan i själva verket ha haft hörlurar på.

Duden hade alltså släpat ut en jävla 88-tangenterskeyboard plus stativ och helt enkelt ställt sig mitt på gräset för att spela i kylan en förmiddag. För sitt eget höga nöjes skull, som om det vore en gitarr. Blev förstås överförtjust av den insikten.

Blev också hype över hur välrepresenterade diverse subkulturer var i gatubilden, mycket onaturliga hårfärger. Väntar på bussen, jahapp, där har vi ett par crustpunkare + obligatorisk hund, dendär duden kör nån sorts 50’s greaser-/raggarstil, ett gäng typiska indiekids i jeansjackor och skinnpajer, nån sorts emo-revivalists, en cybergoth. Efter nästan ett år i välkammade och -artade Haag var det en frisk fläkt.

Visst fanns det kostymbeklädda yuppies med identiska fades (män) och ombres (kvinnor), men inte alls till samma grad som i centrala Birmingham, där det är yuppies, yuppies, yuppies så långt ögat kan nå. Det finns en större variation i gatumodet i Manc, det ska vara gediget men personligt och definitivt inte överstylat eller pråligt. Och så får man gärna ta ut svängarna med skorna.

Har besökt ett antal städer i UK, och att komma till Manchester är alltid som att äntligen stänga av köksfläkten och märka hur lugnt det blir. Ända sedan första gången. Kan inte förklara det, men accepterar att det är så. Vissa har tokdille på Helsingfors, andra London, Paris, New York, LA, Stockholm, Amsterdam, Berlin… för mig är det enkelt. Manchester, I’m mad fer it.

Solfylla

Har svenskan någon motsvarighet till engelskans sundrunk? Oavsett är det något som verkligen passar denna dag. Spelade lite Heroes 3 med T, sedan vegan sausage rolls från Greggs inmundigade på parkbänk, sedan rosébubbeldrickande instrumentvakt medan A och några av hans bekanta trummade för en flock dansande hippies. Åt fermenterade linsplättar (låter äckligt men skitgott) fyllda med någon potatisröra + tarka dal + olika chutneys. Jordgubbar till efterrätt. Imorgon blir det alltså EMDR då, kanske det ska klaffa tredje gången gillt.

Tigerliljor och husesyn

Vädret har varit fortsatt underbart. Träffade D för första gången på ett halvår igår, gick långpromenad, lyssnade på musik, drack en smula. Bra med privat trädgård. Nu är man också bekant med bandet Tiger Lillies mer än bara vid namn (undrar hur ofta de förväxlas med Le Tigre?). K har blivit befordrad och jobbar fjortontimmarsskift i restaurangkök, hon kom hem halv två på natten och stack igen klockan nio trettio imorse. Detta gör hon tre gånger i veckan = 42 h.

Visningen som skulle gått av stapeln kl. 11 idag blev uppskjuten pga. ändringar i nuvarande hyresgästens arbetsschema, men det visste jag om redan igår eftermiddag. Ihan ok. Det var däremot en överraskning att det inte blev något av den andra på listan.

Ombudet ringde upp imorse och bad mig bekräfta att jag var på väg, inget konstigt med det. Hon förtydligade att de kör fem visningar efter varandra idag, så dyk upp i tid. Självklart, svarar jag. En timme senare ringer hon upp igen, säger att nuvarande hyresgästen tydligen har lämnat lägenheten in a bit of a state när han for hemfrån idag, hon frågar om jag kan tänka mig att vänta tills måndag. Svarar att jag hellre ser stället så fort som möjligt, hon säger okej.

Fem minuter innan utsatt tid står jag utanför dörren till trappuppgången och möts av en kvinna som hoppar in för agenten som egentligen skulle stå för visningen. Hon har själv inte varit där förr och har problem med att hitta lägenhet 10. Jag hade nämligen äran att vara första visningen för dagen. Vi går igenom trevåningshuset en våning i taget, konstaterar att nummer 10 endast kan vara en viss dörr, den onumrerade brevid nummer 9. Dörren är låst, hon har inte nycklarna, hyresgästen skulle lämna dörren olåst när han for. Hon beklagar situationen. Hade själv redan igår bokat om från 11:45 till 12:45 för att passa den nuvarande hyresgästen, men så var han ändå borta, och vi slapp inte in.

Agenten erbjöd att boka om tills måndagen, men vid det här laget hade jag fått kalla fötter. Vi stod utanför huset och pratade när en man i min ålder anlände, han hade visningstur efter mig, hon fick förklara situationen åt honom också. Om det råkar vara så cyniskt att agenturen medvetet arrangerade detta missöde för att slippa visa upp en svinstia är det inte okej, om det var en serie oförutsedda händelser verkar det ändå inte seriöst, fick ingen betryggande magkänsla av kvinnan i fråga. Drog öronen åt mig och tackade nej.

Return of the Tant 2: Electric Boogaloo

Tycker favoritkombon glammig + glåmig borde ha ett eget ord: glåmmig, såklart.

Blev att ta saken i egna händer för att bli helgfin. En bra grej med att rulla upp håret själv är att man slipper undan med att göra det slarvigt, det varar ändå bara i någon dag. En dålig grej med att rulla upp håret själv är… att man måste göra det själv.

Det blev en högljudd konfrontation mellan två av kvinnorna i huset sent igår kväll, deras röster ekade i det gemensamma köket rakt nedanför mitt rum. Viljan att flytta är på topp. Har fortsättningsvis trålat Rightmove och har nu bokat visning av två mini-mini-mini men självständiga 1r+k som jag har råd med, dessutom i ungefär samma område i södra Manchester där jag bodde först. Det blir att offra badkar, men det är det värt (stor grej för mig, satan). Har bekanta på gångavstånd där och känner till stadsdelen rätt bra, vet att jag trivs, och anslutningarna in till centrum är bättre för någon som ej har bil.

Bussarna styrs nämligen helt av privata aktörer, som förstås vägrar upprätthålla rutter som inte anses tillräckligt lönsamma (var gränsen dras förblir diffust). Det ska dock förhoppningsvis bli ändring de kommande åren. Man kan inte ”skamma” (ej svenskt verb, borde finnas) bilägare med ”ajabaja, åk mer kollektivt, för klimatets och luftkvalitetens skull!” och förvänta sig att det ska vara ett gångbart alternativ när samma resa tar 2-4 gånger längre kollektivt än med bil och innefattar två-tre byten som ska klaffa perfekt. Kom igen nu.

In other news: gick långpromenad med A i solen igår, inte ett moln på himlen (förstås iförd SPF 50+, solglasögon och hatt och allt det dära, som goth och Differin-smörjare). Passade på att ta lite bilder av Eccles när vi började leta oss tillbaks mot mitt för lunchlagande i slutet av den stora ellipsen vi gick. Det har varit sommarvärme på dagarna och krupit mot noll på nätterna, skumt.

Kan på den tredje bilden (Town Hall) konstatera att jag och kameralinsen på telen upplever solen typ likadant.

Hårresande service

Ja, hur gick det med permanenten?

Stegade in på salongen klockan 9:59, maskbeklädd och rätt glad i hågen. Möts av en något perplex frissa, vars pondus och ålder indikerar att det definitivt är hon som äger stället. Två early 20’s-tjejer står och klipper varsin kund, de tittar upp förvirrat. Hon frågar hur jag har bokat. Genom Treatwell, säger jag. Vet inte om just den aktören finns i Finland eller Sverige under samma namn, men det är iallafall en av de större nätplattformarna för att boka frissor, naglar, spabehandlingar, ja, skönhet överlag i både NL och UK. En typisk tjänstförmedlare, alltså, som tar en viss procent för att koppla ihop kunder och salonger.

Hon ber mig hala fram bekräftelsemailet, vilket jag gör medelst telefonen. Hon drar därefter igång en defensiv monolog som innefattar nyckelkoncepten Treatwell, not worth it to be ‘onest, should get aff it, keeps messin’ up our diarehs, can’t see each others’ bookins, doesn’t tell you about the patch tesst (älskar fan nordvästengelska accenter… ja, med undantag för Liverpool, som en äkta mancunian).

Tittar henne i ögonen medan hon pratar. De är bruna och lite trötta, osympatiska, men inte aggressiva. Många aspies skyr ögonkontakt som pesten, men det är snarare något jag söker och håller för ofta. Det är helt enkelt det bästa sättet att försäkra sig om så få missförstånd som möjligt. Speciellt eftersom ögonen länge har varit allt man ser bakom masken. Kalkylerar kontinuerligt subtext i ögonens mikrorörelser.

Hinner tänka en hel del medan jag snällt låter henne vädra sina frustrationer med plattformen. Är lite konfunderad över att hon tycker det är lämpligt att spill the beans vad beträffar salongens administrativa problem, är ju där för att byta pengar mot lite hårfix, inte som företagskonsult. Hennes sätt att prata är verkligen inte av den empatialstrande sorten, så det kan väl inte vara det hon fiskar efter? Har inte tidigare haft problem med en salong bokad via Treatwell, varken i NL eller UK, så någon gång ska väl vara den första.

Är det möjligt att boka en permanent klockan 10 en viss dag ska man kunna förvänta sig att den går av stapeln, såvida det inte har meddelats om förhinder i förväg, vilket det inte hade. End of. Det är som att ha en bil på huuto.net, vars auktioner är bindande, och säga ”nä sori den for via nettiauto renn” när vinnaren börjar snacka betalning. Och dessutom skylla situationen på huuto.net.

Det lockade (trolololo ordvits) förstås inte att överlåta håret åt någon som så krampaktigt vägrar ta ansvar. Är förvånad över att hon inte har avslutat samarbetet med dem om hon inte har tid eller kunskap att se till att det löper som det ska. Det hade inte bara blivit dubbelbokning med en kund som hade bokat via telefon, hon klandrade också Treatwell för att de inte informerar om att det krävs både patch test bakom örat och strand test på en liten lock hår innan de gör någonting vid salongen. Noterade under frissahittandeprocessen att ställena som kör med obligatoriska förtester oftast informerar om detta separat i beskrivningsfältet på sidan, med skilda poster prissatta till £0 för testtidsbokning 48h innan huvudbokningen, så det går bevisligen.

Och framför allt, om hon alltså vet om att Treatwell inte informerar, varför skickar hon själv inte ut ett standardiserat SMS eller email? Eller ringer ett treminuterssamtal, om hon är så old school? Maler på om detta för att det helt enkelt är svindlande. Har aldrig varit med om maken. Att utan ursäkt säga att det var ju ingen resa i onödan, du måste ändå göra ett test, which they doon’t tell ya. Som att nu är vi enade mot inkompetenta Treatwell. Alltså va.

Det blir misstag i serviceyrken ibland. Jag litar på att personen som ”felat” är välvillig. Hen bryr sig oftast om misstaget betydligt mer än vad jag gör, onödigt att ställa till med en scen. Denna kvinna uttryckte dock inte en tillstymmelse till ursäkt eller respekt. Sade då artigt att det låter som att Treatwell inte är en särskilt lämplig lösning för just hennes salong, men att det är rimligt att förvänta sig att en bokning, gjord på ett sätt hon har valt att erbjuda, ska infrias som planerat. Hon svarade ”can’t do anyfin about it, it’s Treatwell, innit”. Då gav jag upp. Jag har en ängels tålamod, men också självrespekt.

Tjejen som egentligen skulle permanenta hade redan tagit en liten hårtest och satt den i permanentvätska samt smetat lite lösning bakom örat, så som man egentligen ska göra även vid hemmafärgning o. dyl. Allergier kan ju utvecklas när som helst. Permanentvätskan började bubbla lite smått i koppen vid kontakt med hårtesten, och det var tydligen inte bra. Hon sa att de skulle återkomma via telefon om en timme, jag sa okej och stack. Sex timmar senare ringde hon upp. Hon sa ”I’m sorry luv, but we can’t do it. It’s bubbelin! Might be possible if you get your haair dyed here first”.

Tackade nej till detta och bad artigt om att få betalningen återgäldad istället, vilket hon lyckligtvis gick med på utan kråtas. Egentligen är det oftast salongen som kontaktar Treatwell för att få bollen i rullning, men efter dagens erfarenheter erbjöd jag mig att fixa det själv.

tl;dr: det blev inge’ av igår.

EDIT, 2 min senare: förtydligar att Treatwell endast tillhandahåller sitt eget onlinebokningssystem, det är inte en helhetslösning. Om salongen tar emot bokningar via telefon kan Treatwell alltså omöjligen synkronisera det automatiskt.

Vox(ra) populi

Skulle haft EMDR-terapi i måndags, men denna gång var det terapeuten som sköt upp till nästa vecka. Hon har mig att fylla i en handfull korta webbformulär inför varje möte, ett smidigt sätt att följa upp hur känslor och beteenden ändras över tid. Det kom en liten uppgång typ tre sessioner in, men skillnaden mellan det senaste formuläret och det förra är milsvid. Det enda som är annorlunda är medicineringen – började med bupropion för två månader sen, avslutade pregabalin för över tre veckor sen.

Tack för bilden, Skottniss. Vi behöver fler wiki-hjältar som orkar fota.

Jag fick bupropion (Voxra) utskrivet första gången i oktober 2013. Grät vid tillfället otröstligt nästan varje dag, totalt upptagen av tankar på död och förgänglighet. Sorg och desperation. Gick hos en samtalsterapeut vid Studenthälsan i Åbo, numera pensionerad, som försiktigt föreslog att det kanske var dags att testa medicinering. Kände mig inte särskilt hoppfull, hade varit igenom SSRI-rumban i tonåren redan och tänkte att nåja, får säkert citalopram eller sertralin, kanske det faktiskt har effekt denna gång.

Remiss till finskspråkig psykiatriker några dörrar bort i samma korridor. Jag talar svenska, hon frågar om det är okej att hon svarar på finska (utan minsta tendens till matthet eller snorkighet, verkar snarast lite skamsen). Kommunikationen löper fint med denna lösning. Förklarar min situation, får fylla i några diagnostiska tester, hon tar en titt och konstaterar att min depression är atypisk. Hon föreslår Voxra. Har nog sett medicinen på apotekspraktiken, en vit burk med enkel etikett, inte särskilt vanlig, förekommer ibland under annat namn för rökavvänjning. Får receptet i handen, hämtar ut medicinen vid ett närliggande apotek, rätt dyr för en studerande är den.

Innan medicineringen sa jag åt samtalsterapeuten att jag inte kan fatta hur människor kan gå runt och leva sina liv utan att varje vaken sekund vara upptagna av faktumet att allt de älskar kommer att dö. Två veckor senare var det annat ljud i skällan. Nog kan man tydligen leva utan att detta faktum är top of mind ändå. Doshöjning, två veckor senare: ta det med en klackspark, nobody gets out alive. Man får se till att göra något skoj medan man själv och dom man gillar är här.

Det fixade verkligen inte allt i mitt liv, visste fortfarande inte att jag var på villovägar karriärmässigt, och hade fortfarande destruktiva beteendemönster som jag inte lagt fingret på än. Voxra gjorde det dock fullt möjligt att aktivt njuta av livet, och det blev en uppåtgående spiral som tog mig genom studierna och sedermera till Holland.

Typ två år senare tänkte jag att det är onödigt att betala dyra pengar ifall jag klarar mig utan tabletterna vid det här laget. Bodde i Utrecht och fick sjukvård ersatt av FPA till samma grad som i Finland (EU <3), men det blev alltid till att förskottera och skicka in blanketter. Studerandelikviditeten tål inte så mycket, du vet. Trappade således ner i samråd med husläkaren i NL och tog det sakta. Riktigt sakta. Överdrivet sakta, på hennes begäran. Hon ringde mig nu och då för att kolla hur det gick, svarade alltid samma sak, ett ärligt ”jag känner ingen skillnad”. I januari 2016 var nedtrappningen helt klar, och i början av februari 2016 färdigställde jag en tillvalskurs i Medicinal Chemistry.

Sen… hände det inte så mycket. Vikten kröp sakta uppåt. Motivationen började tryta. Färdigställde inte slutrapporten från mitt första internship. Månaderna gick, studiestödsmånaderna tickade, sambon for till sitt eget internship varje dag, fortsatte själv sova när han for på morgonen och satt alltid framför datorn med en uppsjö parfymprover när han kom tillbaks på kvällen. Han reagerade till sist med att bli passivaggressiv, vi sög båda på att kommunicera. Kände mig inte nedstämd egentligen, det fanns faktiskt inget som visade på att denna stagnation skulle bero på att jag hade slutat ta Voxra. Kokta grodan och allt det där.

Nu, rond 2, kan jag liksom finna mig själv småleendes av välmående och allmän förväntan. Nyfikenhet på framtiden. En självklarhet i att den är ljus, att livet är värt att leva trots elände, att jag kommer att klara av att skapa en trevlig tillvaro över tid. Hade faktiskt helt glömt bort hur det känns. Det var inte förrän jag dessutom klippte Lyrican för snart en månad sen som det riktigt lyfte. Kan fortfarande gråta ibland, tack och lov, men isåfall av en konkret orsak. Senast av empati för Elizabeth II när makens begravning sändes i liveradio. Jag och T skulle precis stiga ur bilen i Tescos parkeringsgrotta, men fick lov att samla mig en stund istället. Vädrade känslorna, tio minuter senare hade jag dendär förlösta post-gråt-känslan i kroppen. Ingen ihållande avgrundssorg. Ingen despair. Tröstande neutralitet. Vissa tycker Voxra är rävgift som de inte skulle önska åt sin värsta fiende, men den är som gjord för mig. Your mileage may vary.

Här bor vem?

SVT Play är fan mysigt. Kolla Uppdrag granskning och vara sammanbitet förnärmad, nicka allvarligt. Såhär får det ju inte gå till. Lyssna till en författare i Babel med hakan balanserandes på pekfingernageln. Förundras över omöjligt elegant konstindustriell design i Antikmagasinet. Totalt slätstrukna Doobidoo, där inget någonsin ifrågasätts eller problematiseras för en gångs skull. Hemma hos arkitekten (ljudsättningen främst, lite mätt på kliniska skapelser med raka linjer och en skjutdörr som vägg på kortsidan nu).

Gillar dock dudens stolar, Miss Holly är trevlig. Bild: SVT

Hjälp! Jag ska gå på opera (varför har jag aldrig gått på opera?). På spåret, förstås. Kollar också precis allt som rör populärkultur i Sverige, 60-00-talet, speciellt musik. Då kan det bli Barn av vår tid – en film om Nationalteatern, Historien om Noice, Ratata genom åttiotalet, Kent – vi är inte längre där. Någon dag ska jag nog orka VPN:a mig runt Öppet arkivs geoblock också.

Nu senast: Vem bor här?. Enkelt koncept, fem pers som endast definieras med förnamn och yrke kollar in varandras anonymiserade hem i grupp och ska sedan gissa vem som bor var, den som prickar in flest rätt får en prissumma. Förstås är behållningen att visa upp hur snyggt eller dyrt eller stilrent eller excentriskt man bor, hemmen i programmet är därefter. Begärde för övrigt en visning imorse, en liten tvårummare med öppen vardagsrum/kök-lösning (som det tydligen ska vara nuförtiden). Nippa nappa inom budgeten, blir mycket linssoppa och lite sprit om jag får den. Det låter ju faktiskt som en ganska bra deal, när jag tänker efter.

Glada måndagar: The Hacienda

Nåjåå! Då har man varit tillbaks i Manchester i en vecka och kommit över det värsta re-entry-syndromet. Dags att göra skäl för bloggens undertitel, äntligen. Hädanefter kommer alla måndagsinlägg ha ett utpräglat Manchester-tema – resten av dagarna kan det komma lite vad som helst som vanligt.


Det finns folk som är riktigt jävla tokfrälsta i The Smiths och Morrissey. Eller Joy Division. Eller New Order. Eller The Fall. Eller Happy Mondays. Eller The Stone Roses. Eller Oasis. Eller The Verve. Eller varför inte A Guy Called Gerald, 808 State, Autechre, Chemical Brothers, The Future Sound of London, Lamb och Mr. Scruff, om det mest ligger elektronisk musik på skivtallriken (dammigt uttryck). Eller Take That, The Hollies och Simply Red, om man mer går igång på sånt.

Gemensamt för dem alla är att de började och/eller verkade i Manchester, och att de fortfarande har rikligt med superfans, ibland flera decennier efter att de splittrades. Uppskattar verkligen ett flertal av dessa artister, men hade aldrig en så pass stark relation till någon av dem att det skulle ha satt Manchester på den personliga kartan. Sport intresserar inte, men United eller City funkar säkert som dragplåster för den futisgalne.

Det var nog snarare denna bok som sådde fröet. En present till 21-årsdagen av en holländsk utbytesstuderande som jag dejtade i några år, även efter att han återvände till NL. Han bemödade sig att skriva en lång dedikering för hand, älskar det. Liksom texten förtäljer stod han vid Akademiska Bokhandeln i Hesa i jakt på något intellectually challenging att ge åt mig i present, utan att hitta något klockrent, men så föll ögonen på denna bok. Less challenging in that aspect, but close to the perfect gift from me to you, it shouldn’t disappoint. Vi utbyter fortfarande ett email varje vår, så det blev faktiskt en lång vänskap, även efter att vi slutade dejta.

Nåja, lite backstory nu då: Ian Curtis, sångare i Joy Division, begick självmord i maj 1980. Han blev 23 år. Bandets andra och sista studioalbum Closer (1980) släpptes två månader senare, tillsammans med den fristående singeln Love Will Tear Us Apart, deras mest kända låt. Både singeln och albumet blev en skräll, men det kändes förståeligt nog fel att fortsätta under samma namn utan Ian. Bandet ombildades sedermera under namnet New Order. Med så långt?

Managern Rob Gretton och Tony Wilson på skivbolaget Factory Records ville göra något konkret med Joy Division-pengarna, och hade en gemensam vision om en nattklubb som ingen annan. Själva bandet New Order gick med på att bli delägare. Klubben öppnade i en ombyggd båtvisningslokal den 21:a maj 1982 (på dagen åtta år innan jag föddes, skoj!), och det sista livebandet som spelade där var Spiritualized i juni 1997 (ett av mina absoluta favoritband, skoj!). Från öppningskvällen till sista natten löper det en röd tråd: total inkompetens.

Ovan: Haciendans exteriör samt interiören innan öppningen. Det har gjorts sex stycken basgitarrer av dansgolvet, och då inte i avbildat skick…

Hela den femtonåriga historien avhandlas i boken, uppdelat per år. Det går trögt i början, ingen kan riktigt placera vad det är för sorts ställe. Lokalen är öppen på dagen, på kvällen och på natten, så gott som varje dag. Det är en klubb för livemusik, men också diskotek, en cocktailbar i källaren, oanvända våningar som används som bändkämppä, en frisersalong, restaurang… taket är av glas och släpper in ljus långt in på kvällen på sommaren. En bit av New York, direktimporterad till ett post-industriellt Manchester på dekis.

Banden som bokas är också före sin tid. Ingen tänkte på att laga en narikka. Akustiken suger. Tre miljoner pund i dagens pengar plöjs ner utan att det ifrågasätts desto vidare. Orsak: The Hacienda must be built. To restore a sense of place. Ett ställe skapat av godtrogna visionärer med noll sifferkänsla, bara för sakens skull. Klubben blöder pengar konstant, men New Orders framgångar kompenserar tills vidare. Även trots att höljet till singeln Blue Monday (ibland slarvigt kallad How Does It Feel), med diskettinspirerad design signerad Peter Saville, är så komplicerat att bandet i själva verket förlorar pengar ju fler som säljs. Orsak: det var en cool design, inte trodde vi att singeln skulle sälja så mycket att det blev ett problem.

Vi behöver inte en remix till av denna låt. Det räcker nu. Det räckte med originalet. Tack tack.

Polletten trillar ner först när 80-talet lider mot sitt slut och stavas acid house, direktimporterat från Ibiza. Cue the Second Summer of Love, 1988. Madchester-scenen exploderar samtidigt, och stan blir hippast i landet. Svettiga ungdomar med tindrande ögon, helt inne i musiken, packade som sardiner. Inget VIP-rum, mitt i allt kan du stå och dansa bredvid en av scenens största stjärnor. Klubben blöder ändå pengar, värre än någonsin. Bokföringen är en fars. Alkohol är inte särskilt inne som rusmedel, och ledningen täcks inte ta betalt för vatten. Under 90-talet tar gängkrigen i stan vid, polisen och myndigheterna har fått nog, och skutan går slutligen till botten. Byggnaden demoleras år 2002, och platsen huserar numera ett våningshus med namn efter klubben.

Enligt en överslagskalkyl förlorade The Hacienda ungefär £10 per besökare som satte fot i byggnaden, men vilken jävla kulturgärning. Otaliga musikstilar har representerats vid Haciendan, enligt devisen är det bra så är det bra. Cabaret Voltaire, Culture Club, Echo and the Bunnymen, Simple Minds, Bauhaus, Yazoo, Psychic TV, William S. Burroughs, Jah Wobble, The Psychedelic Furs, Sisters of Mercy, Tears for Fears, Grandmaster Flash, Eurythmics, Lydia Lunch, Einstürzende Neubauten, Violent Femmes, OMD, Elvis Costello, Cocteau Twins, Killing Joke, Nick Cave, The Cramps, The Cult, Hanoi Rocks (!), Run DMC, The Pogues, Sonic Youth, The Jesus and Mary Chain, George Clinton, Primal Scream, Erasure, Swans, Madonna, Spacemen 3, Blur, The Charlatans, Manic Street Preachers

The Hacienda Apartments. Bild: Mikey från Wythenshawe.

Boken känns mycket genuin, eftersom författaren Peter Hook alltså var basist i Joy Division och New Order. Straight from the horse’s mouth, och allt det där. Det goda, det onda, och det riktigt fula. Det hade varit en annan grej om en musikjournalist hade försökt sig på det.

Slukade alltså denna hujsiga och allmänt läsvärda bok som 21-åring, innan jag hade någon personlig erfarenhet av varken Manchester eller klubbande. Tre år senare förstod jag dock precis vad det sistnämnda handlade om.

Lata bidragstagare, del 4

 Citizens Advice Manchester

Just nu sitter jag på Universal Credit, en tory-skapelse som slog ihop flera förmåner till en, däribland sjukpenning, socialbidrag och arbetslöshetsstöd. Som ensamstående rasslar det in £737 i månaden, av vilket £500 går till hyra, räkningar, gymkort och månatliga donationer. £237 kvar i månaden, alltså £56 i veckan. Det är tillräckligt för att hålla huvudet över vattenytan, och jag är så grymt jävla tacksam att det är en grej. Jag har tillgång till rent vatten, dusch, kök, säng, och en dörr att låsa. Hemlöshet har ökat explosionsartat under det senaste årtiondet, man ser hemlösa i portar överallt i centrala Manchester, och jag är lyckligt lottad som inte är en av dem.

Som icke-brittisk medborgare måste man numera gå igenom en särskild prövning för att få tillgång till stöd, även som EU-medborgare. Man ska till exempel ha varit fast bosatt i landet i minst tre månader och kunna bevisa det, samt redan ha ett jobb. För att kunna lyfta stöd av sossun som utlänning ska man alltså redan tjäna pengar, men inte tillräckligt för att komma upp i existensminimum.

Man ska också kontinuerligt bevisa att man söker antingen ett jobb till, försöker få fler timmar i veckan eller ett mer välbetalt jobb, annars blir det sanktioner och till sist indraget stöd. Det är alltså piskan som gäller, trodde alla var överens om att moroten brukar funka bättre vid det här laget. Alla klarar inte av en dylik kuri, och då går det lätt utför. Själv har jag rätt till stöd för att jag klassas som en temporarily incapacitated EEA/EU worker, och det är ju vad jag är. Krasst sagt med en bevisad fot i dörren eftersom jag har varit anställd i UK och så pass arbetsför att de räknar med att jag över tid kommer att skapa tillräckligt med värde för att det ska löna sig. Klimatet har hårdnat.

Andelen jobb som betalar minimilönen £8.72 i timmen är för övrigt betydligt större här än i Finland, även för en del yrken som kräver kvalifikationer. Inkomsttaket är högre sett till landet som helhet, varav en stor del härstammar från Londons rika, men bottnen är också lägre. Levnadskostnaderna stiger och minimilönen stiger inte i samma grad, en enkel ekvation som leder till fenomenet the working poor. UK står statistiskt sett någonstans mellan USA och Finland i income equality. Ett klassamhälle av tradition och i modern tid.

Som 24-åring och nybakad farmaceut i Finland tyckte jag alltså att 2000 euro i månaden efter skatt var torftigt för ett heltidsjobb som kräver tre års universitetsstudier. Gjorde sedermera en kalkyl när jag började jobba i UK och konstaterade att jag i Finland efter skatt hade kunnat plocka ut flera hundra euro mer i månaden för samma timmar. Förlåt, facket :’ (

Seriöst, dock. Man kan fråga sig varför jag tvunget ska bo utanför Finland när Finland är en av världens bästa länder att bo i och jag har medborgarskapet kirrat genom att vara född där. Okej att man som ung vill ut i världen och studera, men varför återvände jag inte efter att magistern i NL var klar? Om språket nu muka är ett så oöverstigligt hinder, varför inte Sverige eller Åland?


Trodde faktiskt i flera år att jag skulle bo och arbeta i NL efter min examen. Ville inte till Sverige, kulturskillnaden är lite väl magstark trots att språket är ”samma” (man blir ju ändå finnen). Tänkte att om jag nu ska leva på ett främmande språk så är NL åtminstone mer internationellt, slipper undan med att tala engelska till största del och mina kunskaper i holländska är snarare en bonus än ett krav. Bara en expat i mängden på något kontor eller universitet med engelska som gemensamt arbetsspråk, liksom. Så blev det ju inte. Hade svårt att knyta infödda holländska kontakter och kom inte in i något sammanhang, det började likförbannat kännas mer och mer som en övning i square peg in a round hole.

Efter examen var jag en atypisk kund vid försörjningsstödskontoret i Haag. För att lyfta stöd måste man kunna flytande holländska, och därmed hamnar det inte många nyutexaminerade utländska studerande där. Damen jag blev tilldelad som jobbcoach såg lyckligtvis hur arma slutkörd jag var och sa att om jag ser ett jobb som jag tror att jag klarar av i dagsläget kan jag för all del söka, men att hon inte skulle hålla mig till standarden om fem jobbansökningar i veckan, och inte heller tvinga mig att söka lågkvalificerade jobb.

Vid det här laget hade jag bott och konsumerat i landet i fyra år, finansierat endast genom studiestöd och lån från Finland, samt betalat 8000 euro i terminsavgifter till universitetet. Antagligen hade hon inte det i bakhuvudet, dock. Hon var nog empatisk annars bara (underbar finlandism!). En människa som såg att det sista jag behövde var mer stress och press. Grymt tacksam för det ännu. En annan handläggare hade kunnat mana mig att ta mitt pick och pack och dra hem till Finland, där jag utan tvekan hade stagnerat. Det blir att skänka en slant till något trevligt ändamål i staden om jag kommer över en större summa pengar.

Träffade T online redan ett halvår efter NL-flytten och närmade mig honom med åren. Det började kännas lite väl krångligt att behöva flyga för att träffas, och det bara några gånger i året. Tanken på att dra ännu längre västerut började pocka på vartefter det klarnade att NL-kapitlet led mot sitt slut. Ville dock inte flytta till T:s lilla skotska födelsestad, som han ändå antagligen skulle lämna för jobbets skull efter sin examen, hade hälsat på två gånger och föll för karln men inte för stan. Jag var i London i en vecka våren 2012, och det var tillräckligt för att veta att det skulle göra mig galen att bo där (besöka är dock alltid skoj). Visste också att det brann i knutarna, Brexit hade röstats igenom två år tidigare, och det skulle definitivt inte bli lättare att flytta som EU-medborgare efter utträdet.

Polletten trillade ner först när jag träffade A i Rotterdam sensommaren 2018. Det visade sig att han egentligen var bosatt i Manchester. Manchester, tänkte jag, vad har vi på det? Tygindustri, förr iallafall, där norrut i England nånstans? Man United? Den så kallade Madchester-scenen och acid house hade jag läst om i boken The Hacienda – How Not to Run a Club, en födelsedagspresent av holländaren jag dejtade i början av decenniet. Allt det där försiggick ju typ när jag föddes, men det måste ändå vara en rätt speciell stad, eller?

Beundrar mosaik på en fasad i Manny, första vändan. A var mer intresserad av att fota mig än det jag kollar på, så använd fantasin. November 2018.

Därför lågprisflyg Schiphol-Manchester två månader senare. När jag kom ut från stationen och gick mot Piccadilly Gardens visste jag att japp, detta är staden för mig. Får gå in på detaljer vid ett senare tillfälle. Återvände en gång till några månader senare för att försäkra mig om att det inte var hypomani som låg bakom, och kände samma sak, så då var saken biff. Ett halvår senare var flytten ett faktum. T fick jobb och flyttade ner till Birmingham i samma veva, två timmar bort med bil, betydligt mer överkomligt än att bo i skilda länder. Där och då började strävan att skapa en tillvaro här, ett steg i taget. Sen kom pandemin. Lol.