Festa eller förpesta

Det finns människor som var partyprissar eller partypinglor i tonåren och under studietiden men som gradvis har tappat kontakten med den delen av sig själva. De påminns kanske om den perioden i livet och ler åt ett minne eller två, men saknar den egentligen inte.

De har lugnat ner sig, är ”färdiga” med den biten, chillar på helgerna, träffar inte så mycket folk förutom arbetskollegor och släkt, pynjar med huset eller lägenheten, tar hand om eventuella barn och husdjur, etc. De har fullt upp med sitt och det flyter på, vackert så.

Det finns också sperglords som föredrar egensällskap och alltid har gjort. De bryr sig heller inte om vad andra håller på med, de har fullt upp med tågrälsar/lego/rationalismessäer/samla på progressiv rock-vinyler/Warhammer-figurer/Magic: The Gathering/andra klassiska sperghobbyn. Vackert så.

Sen har vi folk som har avlivat partydelen av sig själva genom att aktivt tänka jahopp, nu är jag 24 och klar med studierna, dags att växa upp och dyka in i vuxenlivet. Ofta på grund av yttre tryck (eller inre tryck som har sipprat in från yttre tryck över tid). Där har vi kandidater för uttalanden som jamen, springa runt och festa som en tonåring som 30+, fy fan vad patetiskt, väx upp (dvs. kalla någon omogen genom att stampa i marken och tjura jag är 30+ och har det såhär, alltså ska alla ha det såhär!).

Man skulle kunna tro att jag har fått min första hater, men så är inte fallet. Får i princip bara respons av 1. folk som vill snacka om Nemesis eller 2. rikssvenska medelåldersmän som har googlat ”domina sverige” och undrar om jag ”erbjuder golden”. Stöter däremot på attityden i fråga en hel del på Flashback, antagligen uttryckt av samma typer som undrar om jag kan tänka mig att pissa dem i munnen mot betalning.


Det är en sak att ha fastnat i det förflutna, typ att försöka festa med gymnasieelever som att man vore en del av dem när man är tjugofem och inte längre kan möta dem på lika villkor. Jag kan förstå att det anses vara patetiskt att fastna i utvecklingen. Det är inte en särskilt beundransvärd eller smickrande attityd att ha gentemot någon som uppenbarligen har problem, men okej, låt gå.

Jag kan även förstå att en hemmaboende trettioårig NEET som hoppade av uni för tio år sedan men ännu springer på studentfester som eskapism istället för att ta ansvar för sin situation blir föremål för åtminstone-är-mitt-liv-inte-SÅDÄR-fuckat-popcornsfrosseri av folk som själva tycker att de borde ha kommit längre i livet. Ej heller beundransvärt eller smickrande, men låt gå.

Jag kan också förstå att en trettiofemåring som sjukanmäler sig från jobbet pga. krapula eller konkret försummar familjen till förmån för att ränna på krogen sticker i folks ögon. Det är helt enkelt inte särskilt gulligt när det går ut över omgivningen.

Det här med att beklaga sig över ansvarstagande vuxnas livsval är dock ganska jävla skumt. Vet mycket väl varför det görs, dock.

Topplista över orsaker till varför jag har stört mig på någon annans liv under åren, utan inbördes ordning:

  • ett skriande ouppfyllt behov
  • saltiness över något i mitt eget liv
  • avundsjuka
  • svartsjuka
  • andra yttringar av taskig självkänsla
  • undertryckt ilska
  • ovilja att ta itu med något
  • rädsla över att ta itu med något
  • distraktion från ett obehagligt faktum
  • upplevd maktlöshet

Varenda jävla gång. Tyckt att mitt liv ”inte felar något” har jag gjort varenda jävla gång också. Lol. Sen krävs det också en ordentlig skopa hybris för att förvänta sig att ens jurisdiktion ska sträcka sig längre än den yttersta punkten på ens armhår, oavsett domslut.

Att vara medveten om stadier man lämnat och fortsättningsvis kunna doppa tårna i barnslig lekfullhet, en adertonårings pirr vid utgång eller lika stark inspiration av nya idéer som när man var tjugotre har inga nackdelar. Det är fan fusk om något, alla vapen, alla nycklar, 200 % armor och full ammo.

Bild snodd från ett gäng polacker som gillar retrospel och KMFDM.

Skrock och Mocka i Berlin

Det är fredagen den trettonde och jag ska precis dra till Berlin och träffa GB. Det bådar ju gott. Vet inte exakt vad som står på programmet, men åtminstone ska jag äntligen se Suede-turnén som jag missade eftersom jag var på Åland. Hade hellre sett dem i Manchester och varit TRAAAAA-HAAAAA-HAAAAASH med Suede-fanet D liksom planerat, men Berlin lär leverera.

Det är int ett vittus hopprep, Brett, skärp dig.

Har bara varit till Berlin en gång i mitt liv och det var nästan ett decennium sedan. Hade knappt någon fritid alls eftersom det var inom ramen för ett historieseminarium, så det ska bli roligt med fria tyglar.

Minns också en bild från seminariet som jag fann så förskräcklig att jag levde på Syntrax Matrix 5.0-proteinpulver och naturell kvarg med sockerfri saft och tokbantade ner mig 20 kg. Sånt man håller på med som 22-åring, alltså. Rekommenderas icke, mot slutet var jag så jävla deprimerad att jag var tvungen att börja med Voxra. Det här med näring är fan A och O.

Ej bilden i fråga. Ointresse med stort O och samma hår, full circle.

Åtminstone är det världens fetischhuvudstad och jag har en tjugokilosväska med hälften av vikten till godo på ditvägen, så det lär bli en del botaniserande bland gummi och saker som gör ont. Kommer antagligen också kolla på lite ställen där Iggy, Bowie och Lou härjade en gång i tiden.

Har inte med min laptop, vilket betyder att jag har tidsinställt morgondagens, söndagens och måndagens inlägg. Lärde mig från påsken, sidu. Det nya tredagarsschemat mån-ons-fre börjar som bekant rulla nästa vecka, så någon form av reseskildring kommer vid middagstid finsk tid på onsdag. Hejsvejz.

Forever alone

Skulle preppa D&D-sessionen igår och behövde en passlig bild av ett sorts troll. Sökresultaten på DuckDuckGo var föga förvånande främst relaterade till det klassiska trollfacet, och det fick mig att inse hur länge sedan det är sen jag har sett forever alone-fejset.

Förlåt.

Det var ju fan nästan boomerhumor kring saken i början av 10-talet, men vid någon point dog skojfriskheten kring ensamhet ut.

Det är fan ett mästerligt ansiktsuttryck. Det fångar både känslan av att vara motbjudande och otymplig, ett hopplöst och neurotiskt fall som ändå försöker hålla modet uppe utåt. När försvann den sistnämnda biten?

Knappade in ”forever alone” samt ”incel” i Google Trends för skojs skull:

Ptja, där nånstans.

Coroney-Droney i minnenas allé

En vag linje är som bekant likväl en linje och därför får jag konstatera att det blev min tur till slut. I vängruppen var det länge bara jag och T som fortsättningsvis aldrig hade haft corona, men så gick T plötsligt och fick corona förra veckan och nu även jag. Äsch. För närvarande relativt milda symptom, lite hängig, ont i halsen och småhostig, får hoppas att det fortsätter i samma stil.

Gjorde i övrigt pizza till BU-förfesten igår, skönt att kunna göra en till av de överblivna ingredienserna idag och slippa kocka desto vidare. Åts med färsk koriander och sallad som sjöng på sista versen, samt givetvis den evinnerliga jääävla tuppsåsin ovanpå.

[kastratkör]

Minns mycket väl var och när jag blev introducerad till Sriracha samt av vem: Eskilstuna påsken 2011 av min dåvarande rikssvenska raid leader i WoW. Vi skulle äta fryspizza och han undrade om jag ville ha lite sri’RAscha på. Ställde mig frågande till saken men han droppade ett antal droppar på våra respektive pizzabitar och jag konstaterade att visst fan, det här livade ju upp en halvdassig pizza rätt bra, hördu.

Bodde ju i Åbo då och en tur-returbiljett till Stockholm med färjan utan hytt kunde man som studerande få för sisådär en tjugolapp. Sen bara en timmes tåg till Eskilstuna typ, så varför inte. För att slå ihjäl timmarna på däck installerade man sig förslagsvis såhär:

Da Capo = da bomb.

Den påsken introducerade han mig även till:

  • sina vänner (i backspegeln en skock spergs)
  • sällskapsspelet Munchkin, som jag tror jag vann
  • studion han jobbade vid som piercare
Färskt hantverk som jag fortsättningsvis bär. April 2011.
  • baconflätning
  • The Shining
  • Trocadero
  • Erik och Mackan (AKA Pirkka-Filip och Fredrik)

Samt sist men inte minst:

  • konceptet pounder

Andra tider.

Namnbyte, AKA sura äpplet

Denna månad förra året gick mitt namnbyte igenom. En av orsakerna till att jag bytte var uttryckligen internationell gångbarhet och att slippa nordiska tecken, men jag får lov att medge att beslutet kan ha varit en aning förhastat. Tanken på att skaffa sig en helt ny identitet är lockande, men vissa saker kan inte raderas. Prickarna går helt enkelt aldrig ur. Det är att lura sig själv att tro annat.

Min nya identitet började nämligen kännas aningen förljugen vartefter månaderna gick. Folk verkade anta att jag försökte sudda ut mitt nordiska påbrå, vilket verkligen inte stämmer, är ju stolt över min finlandssvenskhet. Namn är en markör som har minst lika mycket att göra med omvärlden som namnbäraren själv, och jag kunde aldrig ha förutspått hur det skulle tas emot.

Har funderat på detta ett tag, och idag har jag landat i att bita i det sura äpplet och inse att det slutligen inte går att undgå ytterligare ett namnbyte. I fortsättningen kommer mitt namn att vara Madrona Silvänder. Visserligen öppnar detta upp för diverse ordvitsar som anknyter till andfåglar, men det får anses vara ett lågt pris för att återta en viktig aspekt av min identitet.

Byte av efternamn som man inte haft tidigare innebär dock 110 euro i avgift till magistraten, och passet kostar 140 euro vid finska ambassaden i London. Plus resa dit och tillbaks för tredje året i rad. Skulle inte orka med det för vad som egentligen är en petitess, hur svårt kan det vara att lägga till två prickar, liksom.

Överväger fan att helt enkelt fatta en Sharpie och därmed spara trehundrafemtio euro inklusive biljetter, det vore karakteristiskt aspergerpragmatiskt. Praktiskt nog förblir domänen densamma med anledning av internets historiska anglocentricitet.