Fördröjd förälskelse

Pianoplinkplönk, eftertänksamt köksbord, kaffekopp. ”Första gången… ja… det var som att hitta hem”. Suddiga bilder på intervjuobjektet som fem-tio-tjugo-trettio år yngre, med tidsenlig look och ordet känslig skrivet i blicken. Så brukar det se ut när opioidberoende avhandlas i media.

På sistone har jag hört ”de säger ju att man är fast efter bara en gång på heroin” papegojas i olika sammanhang av folk utan personliga erfarenheter, och med tanke på att annat än narrativet ovan lyser med sin frånvaro är det svårt att klandra dem.

Betvivlar inte intervjuobjektens förstahandsupplevelse – det går alldeles utmärkt att bli kär i en drog första gången, liksom det går att genast få totaldille på yoga, fallskärmshoppning, D&D eller vad fan som helst – men det är verkligen inte det enda alternativet.

Det finns en annan rutt in i opioidmissbruk som det inte talas om lika ofta, antagligen för att den är långt mindre sexig berättarmässigt. Jag vill påstå att snacket om en-enda-gång-så-är-du-fast som allmängiltig upplevelse har oväntade skadeverkningar på en viss typ av individ.


Jag-föll-för-drogen-direkt är nära släkt med resten-av-livet-jagar-man-känslan-man-fick-första-gången, och för en del är det så. För andra tar det emellertid ett tag att få upp smaken, och första gången kan vara en mestadels negativ upplevelse.

Av någon anledning har folk inga problem med att det ofta krävs upprepade exponeringar innan man lär sig gilla intensiva njutningsmedel som svart kaffe eller rödvin eller mörk choklad, men de har svårt att förstå hur receptor-inbankning med en tvåhandsslägga i form av ”tunga” droger kan vara något annat än 100 % najs från start.

Innan första gången på H (eller oxy, eller vad det nu kan vara) tror vissa att de ska få uppleva något i stil med ”tusen orgasmer på samma gång” (varifrån kommer det?), men läser man på Flashback till exempel är nedanstående upplevelse inte ovanlig:

Jahopp, var det allt? Klart att det var najs att ligga och nodda (halvsova, reds. anm.) och så, men det var varmt som fan och kliade som tusan över hela kroppen och så spydde jag två gånger. Känner inte någon större dragning till att göra det igen.


”young lonely man creative commons stock photo”

Låt oss kalla personen i mitt hypotetiska exempel… Andreas. Han fattar helt enkelt inte ”grejen” efter första gången, men det måste ju ändå finnas en orsak till varför drogen är både ökänd och romantiserad, eller?

Minnet av de fysiska bieffekterna falnar med tiden, och han bestämmer sig för att pröva igen, på folks inrådan en lite mindre dos denna gång. Slutsatsen blir dock ofta densamma – visserligen mys, men också illamående, klåda – ”inget för mig”.

De två första upplevelserna var verkligen inte katastrofala, kontentan var snarast bara en känsla av att herska eller oxy eller dylikt är ganska meh sist och slutligen och överskattat jämfört med hur det snackas om opioider i filmer och dokumentärer.

I bästa fall stannar det där. Dödsstöten är dock att något vars nettovärde ligger mellan meh och smånajs ändå trumfar total leda tio gånger av tio (kommer osökt att tänka på denna studie).


Andreas umgås i kretsar där det finns tillgång till starka opioider eller beställer från darkwebben, och är han på en plats i livet som lämnar mycket att önska är det alltså mer njutbart att ta opskis då och då och uppleva tvetydiga effekter än att uppleva den vanliga själamördande ledan och understimulansen. Möss som vistas i en givande miljö återvänder som bekant inte maniskt till koksrummet.

Upplever han himlastormande eufori eller ”tusen orgasmer”, verkligen inte. Han skulle antagligen inte ens uppge särskilt varma känslor inför drogen om han blev tillfrågad, det är inte som att han tänker ”fan vad gött ändå” när han ligger på soffan och kollar någon serie under ruset, och enligt det populära sättet att framställa beroende betyder detta att han inte ligger i någon särskild riskzon.

Det är inte vardagsrummet på bilden som har skrivit brevet.

Du kanske tänker fan vad man måste lura sig själv om man sitter med folien eller snortröret i handen och betygar ”jag gillar det inte ens särskilt mycket”, men det kan helt bra hända att Andreas är ärlig när han säger det – substansens objektiva meriter spelar inte så stor roll, det räcker med att han gillar den mer än alternativet.

Han har ju ändå konstaterat sin immunitet mot den mytomspunna förälskelsen eftersom han inte föll för drogen vid första ögonkastet, liksom alla andra tycks göra, så varför inte.


Andreas tutar och kör och fortsätter alltså ta opioider någon gång i veckan under en längre tid. Snart märker han att kroppen hanterar ruset bättre, och han lär sig också sätta fingret på vad det är som är så najs med substansen. En double whammy av mindre bieffekter och förhöjd lustkänsla, alltså. Samtidigt mår han inte dåligt fysiskt de dagar han inte tar dem, ”tycks ju kunna hantera skiten rätt bra, är väl något sorts unikum, haha”.

Stora doser stimulanter ger akuta avtändningar, och folk tror ofta att opioider har liknande verkningsmekanismer när de går ur systemet efter en enda användning. Kommer ledan att vara kvar efter tillnyktrandet ifall den fanns där innan, jao, men en enda användning ger inte fysiska utsättningssymptom i sig.

Att sakta återgå till normalnivå från att ha varit sänkt är helt enkelt en långt mindre dramatisk företeelse än att landa från att ha varit hög på stimulanter. Det är individuellt, men i regel krävs det veckor eller rentav månader av regelbunden exponering för att bygga tillräckligt med tillvänjning för att alls få fysiska avtändningar.


Till sist kommer morgonen när Andreas vaknar upp småsnuvig och öm i kroppen, kanske efter att ha kört fyra dagar i rad på en botten av tre-fyra gånger i veckan under fyra-fem månader. Nybörjarturen är över, och hans nöjdhet kring att vara ett vetenskapligt unikum förbyts till något annat.

Morning Sun, Edward Hopper, 1952

Han har gått från att vakna urlakad och ha tråkigt till att vakna urlakad med ett syfte: mota avtändningen i grind. Nu först uppstår romantiserandet av hans tragiska situation, något lil’ peepskt över det hela.

Samtidigt har han också fått en identitet och en tydlig orsak till varför han har svårt att klara sig i samhället som det ser ut idag. Folk hatar knarkare, men åtminstone är det svårt att avfärda konkret fysiskt substansberoende.

Det är däremot lätt hänt att få höra bah, på min tid!! vad beträffar depression/bipolaritet/borderline/ADHD/autism/obearbetat trauma/existentiell kris eller vad det nu kan vara som gjorde att han hamnade i situationen som föranledde missbruket.

Förstår att Andreas hellre blir hatad än avfärdad. Medkänsla har han någon gång lärt sig att inte finns på menyn.

De tre små orden

Ytterst brittiska rubriker från The Guardian igår:

Post-Brexit red tape poses threat to cross-Channel pigeon racing

A hawk-eye on Centre Court! A day with Wimbledon’s star pigeon-chaser

I got a back-to-front West Brom tattoo – and I love it

Cheese, cider, cycling: a tasty tour of the West Country

På löpet tronade så slutligen de tre små orden:

Detta skulle givetvis firas, men for på teater till 53two i centrum med C först. Slutsålt minsann, de lyckades dra fullt hus.


Såg Senses of Responsibility, en så-gott-som-monolog kring att vara tonåring och samtidigt full-time carer till sin morsa som har någon sorts ärftlig degenerativ sjukdom, därefter Blue Moss, en mer avant-gardistisk grej kring… ja, vetefan egentligen.

Sa åt C att det närmast påminde mig om när jag dök upp till studentskrivningarna i lång matte och såg ett gäng integraler efter att ha gått fem kurser av tio, jag var helt enkelt inte rustad för att veta varken ut eller in.

Skulle kunna juba nånting om kön och isolation och existentialism och postmodernism och Beckett och Lynch, men det skulle bara låta som en parodi av vad det faktiskt var. Alla tre skådisar var sjukt duktiga iallafall, låt ingen skugga falla över dem bara för att min teateranalysmuskel har förtvinat totalt.

A känner regissören sådär halvt och rekommenderade att jag skulle förbereda en oväntad komplimang ifall tillfälle gavs. Tänkte att jag skulle leka aningslös pretentiös europé och säga juu, sör, häv ei tenuous gräsp åf de ruuls åf drämäturjy, men tillfälle gavs inte.

Låter som Rebecca inte riktigt vet vad hon ska säga heller.

Köpte därefter en flaska sydafrikanskt skräpvitt och stack till gamla hederliga Ryebank Fields, där det bjöds på fläderbärschampagne. Kände inte för att hänga kring lägerelden så jag, A och en till stod i mörkret i köket och spergade loss kring högt och lågt i timtal. Jag kanaliserade i princip Varan-TV-energi enligt bästa förmåga, vilket förvirrade den tredje parten till en början, men han slappnade av och gav tillbaks med samma mynt vartefter.

Bär numera runt på min she-wee i väskan hela tiden, den kom väl till pass på fältet. Det andra användningstillfället var dock mindre lyckat, men det var helt på grund av user error – hade vänt fanskapet upp-och-ner. Besparar dig detaljerna, men jag kan säga som så att det blev en bredbent trettiofem minuters gång hemåt mitt i natten sen. Lyssnade på den oförskämt begåvade Pink Guy och tog en dusch vid hemkomst.

”Back in the hood, they called me Salamander… now look at me, they call me David. Dirty David.”

Idag verkar det inte bättre än att det bär av till Birmingham över helgen, någon sorts femdomjuttu i Walsall på söndag. Mer on-brand än vin, piss och femdom blir det nog inte. Living the dream.

Rid elefanten

Lyssnade på Ted och Kaj medan jag stod och diskade intorkade linsgryterester och skrattade åt deras diskussion kring att Ted inte skulle köpa en bil fast den var jättebra prissatt och i perfekt skick med bara en ägare om ägaren var Mr. Fetish Finland.

Ärkebögen Kaj raljerade kring att Finlands Lucia inte skulle vara några problem i sammanhanget fastän det är stearinfläckar i taket och hela bilen luktar saffran, medan Mr. Fetish Finland garanterat skulle ha hållt lädret i toppskick.

”Skulle någon anställa eller köpa material av Ms. Dödsknarkpolyautistdominatrix Finland?” var den främsta invändningen jag hade mot tanken på att vara öppen med diverse grejs på bloggen när jag vevade igång fanskapet för ett och ett halvt år sedan. Konstaterade dock att det vore sju resor värre att avstå från att vara öppen för att inte gå miste om möjligheter. Har redan levt så och det var som bekant så tröttsamt att det tog knäcken på mig.


Jag har överlag alltid varit fascinerad av gränslandet mellan privatliv och arbete. För mig är det omöjligt att särskilja de båda, vilket gör det extra roligt att jag valde att studera till ett ytterst konservativt yrke där Förtroende är allt samt med stenhård uppdelning arbetstid-fritid och trodde att det någonsin skulle sluta bra.

Tycker helt enkelt att det är jättetrippigt att jag ser delar av mina vänner som kollegerna inte ser, men också vice versa (!). Får bara glimtar av arbetsversionen under omställningsfasen, typ när T kommer hem från jobbet i skjorta och chinos och med marinblå laptopväska i handen, eller när D dyker upp genast efter jobbet och fortfarande har arbetskavajen ovanpå T-paitan och sitt arbets-ID i ett brandat nyckelband.

Egentligen inte konstigare än att man är olika versioner av sig själv med sina föräldrar, med mommo, med en gammal klasskamrat, med sin partner, med sin bästa vän, etc., men tycker ändå det är jättesurrealistiskt att se en väns ansiktsuttryck på ett passerkort som hänger vid ytterdörren och vara van att se något annat. Framför mig: färgstark personlighet. På bild: neutral ingenjör. Framför mig: individualist. På bild: del av maskineri.


När jag forfarande jobbade inom ”min” bransch hade jag en konstant lågintensiv stress kring att vara ärlig kring vem jag är och vad jag gör – viktigt – men samtidigt inte avslöja för mycket. Upplever fortsättningsvis samma lågintensiva stress när jag är runt typ T:s familj. Det är helt enkelt få aspekter av mitt liv som är riktigt rumsrena.

Hittills har jag lyckats hitta folk som vill ha mina tjänster, men ju mer känd jag blir för det mindre rumsrena, desto lättare för folk att dra öronen åt sig och backa ur eller säga nej tack. Den andra sidan av myntet är förstås att det även blir lättare för folk som vill jobba med mig specifikt tack vare dessa aspekter att hitta mig.

Är den poolen mindre än folk som kan tänkas bli avskräckta? Absolut. Är det skönt att rida in på elefanten i rummet? Så satans.

Vad finns det som endast en animerande finlandssvensk dödsknarkpolyautistdominatrix kan göra, undrar du? Listan är lång, till exempel…

Trevor Bock, det är väl typ det.

Subincelman-spektrat (och Miss Robotdominatrix)

Ibland vandrar vi alla in i fällan att begrunda livets stora mysterier.

Vem sköt Tupac? Var är Joachim Posener? Varför är äppelmos så äckligt när äpplen är så goda? Och vad vittu är zabaglione?

Dö.

Något jag rätt ofta funderar på är varför dominanta kvinnor år efter år gnäller på att utbudet är torftigt när det bokstavligen kryllar av undergivna män där ute. Det borde ju bara vara att välja och vraka.


”lonely man free stock photo”

När jag ser profiler som tillhör dudes som har sökt efter kvinnlig dominans i åratal slås jag ofta av en distinkt melankolisk mjäkighet. De berättar om sig själva på ett neutralt, konstaterande sätt, undertonen är Ensam. Mellan raderna framkommer det att de har ett ordnat liv, men få eller inga vänner utanför jobbet. Inte sällan spergiga, inte sällan med katt.

I Darksides femdomnätverk startar de trådar som ”Vad vill du ha i egenskap av dominant kvinna?” och tror att det ska hjälpa dem gå till botten med saken. Förvisso en behjärtansvärd fråga som indikerar att det inte är fråga om en nätrunkare som helt tappar intresset så fort kuken har spottat, men ändå inte en särdeles produktiv grej.

Det är ju det som är själva problemet. Om oseriösa nätrunkare befinner sig i ena änden av spektrat har vi folk som är villiga att vända ut och in på sig själva för att behaga en dominant kvinna på andra änden. Det senare är ju en synnerligen attraktiv egenskap, men inte när det bokstavligen är det enda som erbjuds.


Character creation hör nämligen bara D&D till. Jag njuter av att upptäcka utformade Personligheter, finner stor glädje i att botanisera i dem. Jag vill ha all lore, lära mig om alla glädjeämnen, passioner och särskilt sorgeämnen i folks liv. Det neutrala, konstaterande greppet är inte engagerande nog.

Mer av det samma.

När jag föreställer mig någon i sinnet vill jag få en utpräglad men abstrakt känsla i bröstet, inte en vag förnimmelse. Det går utmärkt att vara färgstark i vagheten också, men så oftast inte fallet. Vanligen brukar det handla om någon som fortsättningsvis har grejer i bagaget som de inte har hunnit sortera.

Själva bagaget är dock inte ett problem. Det är ju kontrasten mellan en persons liv utanför femdom och utrymmet vi skapar tillsammans som är intressant, det är där djupet finns. Uuuuuuh, en dude som är starkare än mig slickar utrymmet mellan mina tår är bara yta.

Att banka skiten ur någon och samtidigt veta att de får utlopp för livsstress som har satt sig i kroppen är liksom en bonus ovanpå att det objektivt är hett som fan. Det är också en annan grej att paja någon efter en intensiv session om man vet att de hade en frånvarande morsa under uppväxten. Ya feel.

Kvinnorna som har letat i åratal men ej heller har hittat sig en bra sub utstrålar ofta antingen osympatiskhet eller att de på något sätt är sårade (två sidor av samma mynt). När de sammankommer med ug-män av typen som jag beskrev ovan i ett försök att bli fullständiga kan alltså ingendera part ge den andra vad de vill ha.

Ytterligare en dålig erfarenhet, slutsatser dras, mönstret upprepar sig, och så fortsätter det lim x→∞. Inte bra.

Helt på riktigt den enda normala kvinnan jag hittade i en sjö av suggestivt melankoliska 22-åringar.

Någon fiffig jappe har i bästa entreprenörsanda bestämt sig för att lösa problemet, iallafall å submännens vägnar. Såg nämligen en Fetlife-reklam för dominatrix.ai, en tjänst som fortsättningsvis tycks vara under utveckling. Allt som finns för närvarande är ett fält där man kan skriva in sin mailadress.

AI:n ska enligt utsago alltså lära sig av hundratals kompetenta dominor och leverera perfekt dominans (dvs. instruktioner kring hur du ska runka + kanske något uppdrag att köpa damtrosor i varuhus + verbal förnedring). Fixat.

Kom osökt att tänka på några av männen i von Krafft-Ebings Psychopathia Sexualis (1886), som jag hade för mig att jag skrev ett inlägg om, men tydligen inte. Slogs iallafall av faktumet att jag har hört samma berättelser som fanns däri otals gånger på Darkside och Fetlife i modern tid, dvs. män som har försökt leva ut sina lustar med sexarbetare, men lika snabbt har konstaterat att det inte tillfredsställde dem. Alls.

Att byta lite sedlar mot att ploppa en piska i en kvinnas hand räcker helt enkelt inte för någon av en viss läggning, och en konstruerad robotkonglomeration av hundratals kvinnor kommer heller inte avhjälpa grundproblemet, även om det är väldigt #2022.


Hittills har vi alltså avhandlat extremerna på subincelman-spektrat. Om nätrunkarna i praktiken mest vill ha sitt av en prodomina lite när det passar dem, AI eller inte, och männen som suktar efter en bråddjup relation missriktat vänder ut och in på sig själva för att förstå vad dominanta kvinnor vill ha, ja, då har vi väl männen som fokuserar på de yttre attributen i mitten.

Vi har alla sett honom på events.

De tenderar att vara lite äldre, inte särskilt spergiga, och de besitter ett självförtroende som ofta rotar sig i karriärsmässig framgång. Till skillnad från nätrunkarna visar de respekt och ger ett tydligt intryck av att de är i bilden också i förlängningen.

Deras till synes välformulerade sätt att kommunicera utgör frekvent dock ett illa dolt piska? eller fot? eller piss? eller vad deras besatthet nu är, ofta finns det något centralt, en fetischism med upplevt egenvärde.

Detta är förstås genomskinligt för dominanta kvinnor, som för det mesta suktar efter något med mer substans än så, och därmed har den på ytan välfriserade mannen på mitten av spektrat fortsättningsvis ingen partner. På pappret ser han dock ut som en riktig catch.

Svårt det här. Inte undra på att det ser ut som det gör.

Varan-TV: Stories (2022)

Skärmdumparna i måndags var från Varan-TV: Stories (2022). Om du är (o)lyckligt lottad nog att inte känna till Varanteatern från 90-talet kan jag berätta att de är ena arma vackra skånska karar som gör utsökt absurdism och satir.

Promo + jeanskampanjparodi anno millennieskifte, varför inte.

Hösten 2020 skrapade gänget ihop 4,3 miljoner svenska kronor (drygt fyrahundratusen euro) via Kickstarter. Folket – eller åtminstone cirka åttatusen förmodade Gen X:are – ville helt enkelt ha mer Varan-TV när det väl erbjöds, vilket fick självaste SVT att nappa igen.

Innan Stories hade de dock inte gjort grejer tillsammans på tjugo år. På pappret handlar det alltså om sju män i långt framskriden medelålder som under pandemin börjar fnula på att samla gänget igen. Det bådar helt enkelt illa.

I ett dylikt scenario skulle jag vanligen förvänta mig kladdigt nostalgiserande och/eller publikfriande, stelhet, nedslipad udd och för mycket gamla grepp. Humor åldras som bekant ofta dåligt från första början, men att överkorrigera med för mycket ny skit och tappa själen är en lika stor fallgrop.

Om det finns en grupp som jag tror kan ro skiten i hamn är det ändå Varanteatern.


Den övergripande ursäkten till seriens existens är att gänget har kidnappats av en spergig semi-incel som vill att de ska göra en ”braksketch” så att han kan vinna tillbaks tjejen som har lämnat honom och de kan kan kolla på Varan-TV tillsammans, precis som förr i tiden.

”Förr i tiden” är alltså vad han tror han vill ha, och vad vi ibland intalar oss själva att vi vill ha, men i praktiken finns det givetvis inget att hämta där. Skrattade rätt ut åt parodin av hur svensk kommersiell TV såg ut i början av 90-talet:

När jag sedan såg notiser som EU förbjuder kinesiska jättedockor och Hemma-kebab börsnoteras rulla i bottnen på en kontemporär nyhetssändning insåg jag att detta kommer hålla.


Gruppen måste förstås behandla faktumet att de har blivit gamla, det är oundvikligt. Hade det handlat om Killinggänget skulle det ha legat på nivån huehuehue, numera kan man ställa klockan efter när jag måste gå upp och pissa och huehuehue hårfäste, men den fällan sidsteppar Varanteatern med millimeterprecision.

Den hålögda gruppen sitter och kollar gamla sketcher istället. En av sketcherna innefattar att en karaktär spelad av en då fortfarande långhårig Fredrik Åkerman bokstavligen springer på en karaktär spelad av David Wiberg, och under hela resten av sketchen ironiserar de kring ”vad gör du nuförtiden”.

Wiberg (längst till vänster på golvet) lyfter inte blicken från TV:n och säger ”du bor i Norge nu, va” åt Åkerman, som sitter bredvid. Därefter frågar han avmätt vad denne jobbar med. Åkerman svarar ”försäkringar” (sant). En ointresserad följdfråga avbryts med utandningen ”bara vanliga försäkringar”.

Detta kunde tolkas som ”ja, det suger att vara medelålders” av bara farten, men det är inte det han säger – så platta är de aldrig.

Nyanseringen framkommer genast efteråt i samband med att Anders Andersson (vänster) och Jonas Sykfont (höger) diskuterar hur det gick till när de kidnappades. Andersson säger att det var när han spelade padel, Sykfont säger detsamma. Därefter erkänner båda att de skojade.

Översatt: ”Vi förväntar oss inte att publiken ska vara intresserade av oss som individer eller ens veta vem som är vem, våra livsbanor de senaste tjugo åren spelar ingen jävla roll. Det är fan inte i våra konkret personliga liv och åldrande som vi ska gräva heller, sånt kommer framkomma passivt ändå.

Vi ska skoja och spåna kring kontemporära fenomen och samtidens bullshit tillsammans, som vi gjorde ’97, och se till att det flyger under de villkor som råder år 2022. Vi medger att vi är ringrostiga, men det är fan ingen sköld eller ursäkt, om vi är bra och har något på riktigt ska vi fan klara av det oavsett”. Mästerligt.


När jag kollar på grejer brukar jag ibland screencappa perfekta referensansiktsuttryck och poser till Trevor-karaktärer, och under tittningen fick jag fan skapa en hel undermapp med bara Varan-TV. Det måste ha att göra med att Varanteatern tydligt just är en teatergrupp, vilket för övrigt känns så jävla fräscht numera.

Jag har konsumerat många sorcerers – det finns en glädje i att liksom Filthy Frank eller Be Nice To Me Productions vrida upp volymen till 11 och köra ända in i kaklet på ren känsla – men jag insåg först nu hur mycket jag har längtat efter ett gäng wizards, scentränade komiker. Jag har bevisligen saknat återhållsamheten, subtiliteten; den är utsökt.

Alla sju är nämligen så jävla bra på det de gör på olika sätt. Ta till exempel Fredrik Ljungberg, vars ansiktsmimik oftast påminner mig om ett skolfoto på en fjortonårig kille som redan har sett igenom hela skiten:

Eller varför inte David Wibergs genomträngande sperg-blick, identisk med den som oftast sågs i ansiktet på en av mina favoritmänniskor från studietiden och överlag:

Jag kan heller inte se mig mätt på Olof Wallbergs vrålsympatiska och fortsättningsvis pojkaktiga anlete:

Anders Andersson får likaså fortfarande till det barnsliga i Chris de Köks ansikte när han repriserar karaktären som numera har ytterligare tjugofem års erfarenhet av att vara TV-kock:

Vad ska tillagas? Fisk, igen. Det är vittu alltid fisk.


Även solen har som bekant sina fläckar, men de är inte särskilt många. Glesbygdssegmentet, ”stryk av chatbot” och ”munk vs. incel” var bra konceptmässigt, men skulle i ärlighetens namn nog ha mått bra av att hinna filas på lite till.

Halmstad-tränarens youtubekanal tyckte jag var lågvattenmärket, vilket ändå inte är så paha. De nämnda sketcherna känns antagligen särskilt halvfärdiga eftersom genomarbetningen och medelnivån på materialet är så hög överlag.

Skulle nämligen kunna rabbla upp mina favoriter hur länge som helst. Tord Yvel och Romeo Olssons retreat Äkta hav (ovan) är rent guld, alla perfekta parodier av moderna reklamer och marknadsföring klingar totalrent, och det återkommande hatet av låten Goliat samt tjatet om faktumet att män inte läser böcker gläder mig fan in i själen.

Sen har vi moderna föräldrars entitlement, längtan efter att ropa på sin fru på 70-talet, den omaka duon kontinental konstnär + old money-svensk och deras företag Näcken i Säcken, läkaren, dramaläraren, Kärleks-Rolf… the list goes on. En första genomtittning räcker helt enkelt inte. Det finns lager på lager att gräva i och en uppsjö av detaljer att upptäcka.

Ta till exempel en sån grej som att ”Killinggänget” uttalas med hårt k av nyhetsuppläsaren i bakgrunden i början av första episoden, men att tanten som läser brevet i slutet av samma episod konsekvent uttalar alla ord som har med kidnappning att göra med mjukt k. Sjukt roligt.

Varan-TV: Stories (2022) är helt enkelt något så omodernt som en produktion som kräver hela din uppmärksamhet. De ska fan ha en eloge bara för det.