Nu ska vi (ej) fira

När jag kom hem från skolan i högstadiet skrömtade jag alltid i mig mellan en fjärdedels och ett halvt paket Weetos, ibland med en ask Fazers salmiak i, och läste plikttroget Vasabladet från början till slut, inklusive alla mommos charmtroll och solstrålar som uppnått valfri ensiffrig ålder, alla Dagny och Elna och Holger som har trillat av pinn, alla tack till personalen på serviceboende X för god vård, och framför allt de obegripliga firar ej-annonserna, som ju måste ha haft en enorm Streisand-effekt.

Ett bättre sätt att påminna eller upplysa folk om att ens födelsedag 1. är ett märkvärdigt tal såsom jämnt detta år och 2. är på akut inkommande än en uppvaktning undanbedes eller firar ej-annons kan fan inte ha funnits. En annons i VBL basunerade ju åtminstone förr ut skiten till så gott som varje hushåll i hela regionen. Det går helt enkelt inte ihop.

Ibland kunde det också stå ”bortrest”, vilket jag via föräldrarnas interaktioner och skvaller lärde mig kunde betyda allt från sommarstugan till Kanarieöarna till rena rama fake news i ett försök att hålla bort folk från dörren, men nog vittu blev folk som enligt utsago DEFINITIVT INTE ville ha uppvaktning glada om man dök upp med en blomma eller nå bulla iallafall, neeeej alltså int skulle ni ha behöva… sagt med förnöjsamhet i fejset, och det förväntades rentav att man skulle köra över personens uttryckliga önskningar.

Det måste typ ha handlat om ett sätt att skjuta ifrån sig förväntningar om stora kalas och skit, och inte något att ta bokstavligt. Människors vägar äro outgrundliga.

Gratulerar iallafall blygsamma Finland på födlaren, en suverän stat i såväl bokstavlig som bildlig mening. Det är mer än kan sägas för ovanstående shoop. Vill också påstå att det är häshtäg mittösterbotten-varning på att hitta en random VBL-faksimil från januari 2005 och korrekt identifiera en unge som ett småsyskon till någon man såg i samma skolbyggnad nu och då redan baserat på släktdrag i ansiktet.

Sampsa Sarparanta, Suomi-Neito (2015). Möjligen en snäppet mer realistisk bild av kvinnfolket som har hållit ställningarna i landet än den väna jungfrun.

Mild och kall vind

Min stora resväska blev nätt och jämnt de tjugotre tillåtna kilona efter att jag hade proppat den full med sånt jag kände mig manad att ta hem till Manny från kallvinden. Har ju girat tillbaks mot goth-hållet med åldern, så en hel del av det jag bar i klädesväg i yngre tonåren är aktuellt igen; svart sammet och spets och satin. Ett macramébälte jag knöt i åttan med en trevlig flärp på slutet fick också följa med, dock inte i syfte att ingå i garderoben.

Sovrummet i andra ändan av vinden har kvällssol.

Hittade i övrigt en hel del kräsä från lågstadiet, morsan har sparat typ allt. Sjuårsgrattiskort av dåvarande bästisen, tre barbisar, två hästar, plastfiguriner, gamla dagböcker, gamla skolböcker, gamla prov, blyertsteckningar av kvinnor med chainmail bikinis och gigantiska yxor, sånt.

Emotionell intelligens: sperg/10

Upplevde egentligen ingen sorg när jag gick igenom grejerna, grät en konstaterande skvätt som främst var känslosam eftersom saken någon gång hade varit känslosam, och så var det bra med det.

När jag hittade en påse med barnböcker förväntade jag mig instinktivt den där huggande omedelbara känslan som av många är benämnd trigger, ett ord som jag ogärna använder, och jag stålsatte mig därefter. Till min halvförvåning kändes det typ som ett myggstick. Det kändes, men knappt.

Det var som att referensen var där, men innehållet saknades. Länken var intakt, men den ledde bara till 404, not found. För bara två år sen hade jag fan inte ens täckts ta i påsen.

Detta meddelande från farmor för sisådär tjugoåtta år sen gjorde mig dock rörd. Hon skrev det förstås med vetskapen om att jag just då var liten och hade fått för mig att pyssla ihop en egen bok, antagligen när det lackade mot julen 1994, och var samtidigt medveten om att jag troligen skulle hitta det vid någon point i vuxen ålder, när hon är borta.

Det finns en speciell sorts omtanke i det. Ett vidare perspektiv som sträcker sig över decennier, en arm om axlarna genom tiden, något jag sällan upplevde i övrigt. En gång kände jag ilska, sorg och frustration kring det, men nu lyser känslorna med sin frånvaro. Vet inte när just den ryggsäcken dunsade i marken, den hasade ner så långsamt, vet bara att jag inte bär på den längre.

Hennes versaler liknar mina, tror inte hon var så van att skriva annat än skrivstil, men det är väl överkurs för en fyraåring. Vanligen lyder versen ”livets stora gåta”, men hennes version lägger emfas på det svåra. Nu är jag trettiotvå, och jag har fan knäckt koden. Jag har lärt mig vart L och J vänder.

Karl i blåsväder, del 5 (sista delen, helt på riktigt)

Jag korrekturläste D:s delvis autoetnografiska gradu i vintras, och det gör mig förstås till en framstående expert inom området.

För tio år sen hade min inställning varit att låta scrollhjulet gå varmt och skrika VAR ÄR SIFFRORNA????????+++, men i dagsläget har jag en något mer nyanserad bild av kvalitativ forskning. Något.

Mitt i allt var MOUSE3 något att förhålla sig till.

Etnografi är så vitt jag förstår det en forskningsmetod som har att göra med att systematiskt studera individuella kulturer eller grupper, särskilt genom participant observation, alltså att som forskare själv delta och göra observationer över en längre tid.

Prefixet auto- flyttar uttryckligen fokus till forskaren själv, hens upplevelser inom området och hur hen tolkar och förhåller dem till världen. Subjektivitet kan aldrig undvikas helt i kvalitativa studier, och tanken är att det kan finnas ett värde i att dra det till sin spets. Den här grejen försöker svara på varför det kan leda till lågkvalitativ forskning inom fältet, och varför nämnda ”forskning” ändå publiceras.

Andersson kallar sina aktiviteter sensory autoethnography, något som uppkom i slutet av 00-talet, åtminstone utan -auto-prefixet. Sensory har att göra med sinnen, och att dra i kuken uppfyller ju det.

”Så här känner jag inför att precis som människorna jag studerar dra i kuken åt denna upprörande erotiska aspekt av en viss kultur” – definitivt sensory autoethnography. Frågan är snarast om det finns ett värde i det, och om det är något som skattebetalarna ska (del)finanisera.


Anderssons paper fick en stor mängd upprörda människor och åtminstone en politiker som ville plocka enkla populismpoäng att proklamera att skattemedel bara borde gå till akademisk forskning som är ”socialt användbar” (socially useful), med vilket jag antar att de menar ”vars värde konkret går att mäta”.

Jag kunde själv hänvisa till en synnerligen fri tolkning av Batailles The Accursed Share (1949) här, men jag vill vittu få den här serien om Karls runkas färdig nån gång så jag slipper tänka på den, så vi lämnar Bataille till en annan dag.

Mitt uppe i att tänka ihop nå next level shit.

Anderssons främsta tre slutsatser var att det kändes lika avslappnande och uppfriskande som att gå på spa efter varje runksession, att han först nu insåg hur många olika sorters shota-dōjinshi det finns, och att han kände samhörighet med personer han aldrig har träffat tack vare den gemensamma dragningen till shota. Jahopp.

På slutet funderar han även över huruvida all sex egentligen är masturbation, med exempel som avancerad fetischism, cybersex, darkrooms, gloryholes o. dyl., och att partnern alltid i varierande grad byggs upp som en fantasi vid sex. Han tänker sig också att det snarast är vid onani som vi människor är minst ensamma, med tanke på alla personer som figurerar i hans huvud då, fiktionella som verkliga.

Vet inte om jag någonsin har längtat så här mycket efter något mätbart.


Andersson är dock jättebra på det här med akademiskt blaj, och det var antagligen en delorsak till att texten slank igenom så många dörrar innan den hamnade i Qualitative Research och låg uppe ostört i fyra månader.

Gud är död och allt är tillåtet, den mest öppensinnade vinner; ingen vill bli anklagad för att vara intolerant eller kink-shame:a. Andersson ger oundvikligen uuuuuuh det blir till att normalisera pedofili nästa-människorna vatten på sin kvarn, och det är beklagligt.

Den bästa sammanfattningen jag hittade är att alla händer som Anderssons paper passerade ”are either well-meaning, or very distracted, or both, and have been taken for a ride by someone who isn’t really interested in research, but merely in finding excuses to examine and publicise his own sexual paraphilia” (härifrån). Precis så.

Det går fan att försvara nästan vad som helst genom att förklä det i rätt ord, speciellt om man dessutom hänvisar till synnerligen fria tolkningar av tidigare forskning och respekterade tänkare.

For the purposes of this study, I wanted to examine the power relationship between the ‘subject’ and ‘subjected’ in a series of experiments centered around the adverse event tolerance of the common hamster, a creature bearing the symbolic value of innocence and benignity, and how it relates to my own experience of perceived helplessness while interacting as a neurodivergent female in society at large.

Jag, nu, försvarandes att tortera hamstrar ”för att jag är sperg”

”Det är bara streck på ett papper som representerar fiktiva karaktärer!!!!!!”, vilket är den genomskinliga kontentan i denna kulturartikel som Andersson skrev för Aftonbladet år 2012, klingar inte rent med tanke på att han så sent som två år innan fortfarande publicerade Destroyer Magazine.

Tidningen hade det uttalade målet att ”återinföra tonårspojken som ett gayideal” (min översättning), och framställde i enlighet med det bilder på verkliga tonårspojkar av kött och blod i sexualiserade sammanhang. Då snackar vi alltså inte någon sorts barely legal twinks-grej, utan snarare pojkar ända ner i högstadieåldern.

Samtidigt som han skrev kulturartikeln publicerade Andersson dessutom fortfarande Breaking Boy News, en tidning med halvnakna för- och postpubertala pojkar i kombination med sensationalistiska och exploitativa rubriker. En reporter vid Vice hittade hemsidan och lyckades få till denna intervju, där Andersson framstår som en aningslös totalsperg, gravt personlighetsstörd eller både och.

”Uuuuuh det är helt frikopplat från pojkar i verkligheten!” har liksom inget ben att stå på i fallet Karl Andersson.


Skulle lätt kunna fylla säkert två-tre inlägg av pergamentrullsmodell till, men det får fan räcka nu.

Summa summarum:

  • jag har tidigare exponerats för bland annat shota via 4chan
  • jag hade från förr en uppfattning kring hur folk som dras till shota motiverar det
  • jag känner en personlig olustkänsla och aversion inför shota
  • shota samt subkulturen kring det kommer att existera oavsett vad jag känner inför det
  • shota är olagligt i UK, där Andersson för närvarande verkar, men inte i Tyskland, där han bodde i mer än ett decennium, och där arbetet enligt utsago utfördes
  • shota kommer existera oavsett laglig status, (semi)öppet i Japan liksom nu, eller i det tysta om det bekämpas
  • shota läses ofta genom att identifiera sig med ett tidigare jag eller genom en lins av att bli utsatt, vilket gör det mer komplicerat än ett rent förövarnarrativ, men heller inte fungerar som ett totalt trumfkort
  • erotik är irrationellt och icke-bokstavligt
  • att förbjuda fantasier gör dem bara mer lockande
  • du skulle bara veta vad dina arbets-/studiekamrater fantiserar om
  • streck på ett papper som representerar barn är inte barn, vilket på den nivån gör shota till ett (visserligen moraliskt högst tveksamt) tankebrott
  • forskningen kring huruvida konsumtion av shota-material leder till fler övergrepp i verkligheten har inte kunnat fastställa kausalitet
  • detta innebär dock inte fastställd icke-kausalitet
  • att studera shota som fenomen och den associerade subkulturen är av akademiskt värde
  • att skriva att det är najs att runka åt shota är inte av akademiskt värde
  • att som vuxen idka samlag med en nätt och jämnt byxmyndig person är aldrig en överenskomst mellan jämlikar trots samtycke
  • Anderssons förflutna gör hela saken betydligt obehagligare.

Han utreds för närvarande av polisen kring huruvida han har gjort sig skyldig till barnpornografibrott. Det lär bli en liten följetong i medierna (som de senaste dagarna främst har befattat sig med de sju bokstäverna STRULIZ).

Fördröjd förälskelse

Pianoplinkplönk, eftertänksamt köksbord, kaffekopp. ”Första gången… ja… det var som att hitta hem”. Suddiga bilder på intervjuobjektet som fem-tio-tjugo-trettio år yngre, med tidsenlig look och ordet känslig skrivet i blicken. Så brukar det se ut när opioidberoende avhandlas i media.

På sistone har jag hört ”de säger ju att man är fast efter bara en gång på heroin” papegojas i olika sammanhang av folk utan personliga erfarenheter, och med tanke på att annat än narrativet ovan lyser med sin frånvaro är det svårt att klandra dem.

Betvivlar inte intervjuobjektens förstahandsupplevelse – det går alldeles utmärkt att bli kär i en drog första gången, liksom det går att genast få totaldille på yoga, fallskärmshoppning, D&D eller vad fan som helst – men det är verkligen inte det enda alternativet.

Det finns en annan rutt in i opioidmissbruk som det inte talas om lika ofta, antagligen för att den är långt mindre sexig berättarmässigt. Jag vill påstå att snacket om en-enda-gång-så-är-du-fast som allmängiltig upplevelse har oväntade skadeverkningar på en viss typ av individ.


Jag-föll-för-drogen-direkt är nära släkt med resten-av-livet-jagar-man-känslan-man-fick-första-gången, och för en del är det så. För andra tar det emellertid ett tag att få upp smaken, och första gången kan vara en mestadels negativ upplevelse.

Av någon anledning har folk inga problem med att det ofta krävs upprepade exponeringar innan man lär sig gilla intensiva njutningsmedel som svart kaffe eller rödvin eller mörk choklad, men de har svårt att förstå hur receptor-inbankning med en tvåhandsslägga i form av ”tunga” droger kan vara något annat än 100 % najs från start.

Innan första gången på H (eller oxy, eller vad det nu kan vara) tror vissa att de ska få uppleva något i stil med ”tusen orgasmer på samma gång” (varifrån kommer det?), men läser man på Flashback till exempel är nedanstående upplevelse inte ovanlig:

Jahopp, var det allt? Klart att det var najs att ligga och nodda (halvsova, reds. anm.) och så, men det var varmt som fan och kliade som tusan över hela kroppen och så spydde jag två gånger. Känner inte någon större dragning till att göra det igen.


”young lonely man creative commons stock photo”

Låt oss kalla personen i mitt hypotetiska exempel… Andreas. Han fattar helt enkelt inte ”grejen” efter första gången, men det måste ju ändå finnas en orsak till varför drogen är både ökänd och romantiserad, eller?

Minnet av de fysiska bieffekterna falnar med tiden, och han bestämmer sig för att pröva igen, på folks inrådan en lite mindre dos denna gång. Slutsatsen blir dock ofta densamma – visserligen mys, men också illamående, klåda – ”inget för mig”.

De två första upplevelserna var verkligen inte katastrofala, kontentan var snarast bara en känsla av att herska eller oxy eller dylikt är ganska meh sist och slutligen och överskattat jämfört med hur det snackas om opioider i filmer och dokumentärer.

I bästa fall stannar det där. Dödsstöten är dock att något vars nettovärde ligger mellan meh och smånajs ändå trumfar total leda tio gånger av tio (kommer osökt att tänka på denna studie).


Andreas umgås i kretsar där det finns tillgång till starka opioider eller beställer från darkwebben, och är han på en plats i livet som lämnar mycket att önska är det alltså mer njutbart att ta opskis då och då och uppleva tvetydiga effekter än att uppleva den vanliga själamördande ledan och understimulansen. Möss som vistas i en givande miljö återvänder som bekant inte maniskt till koksrummet.

Upplever han himlastormande eufori eller ”tusen orgasmer”, verkligen inte. Han skulle antagligen inte ens uppge särskilt varma känslor inför drogen om han blev tillfrågad, det är inte som att han tänker ”fan vad gött ändå” när han ligger på soffan och kollar någon serie under ruset, och enligt det populära sättet att framställa beroende betyder detta att han inte ligger i någon särskild riskzon.

Det är inte vardagsrummet på bilden som har skrivit brevet.

Du kanske tänker fan vad man måste lura sig själv om man sitter med folien eller snortröret i handen och betygar ”jag gillar det inte ens särskilt mycket”, men det kan helt bra hända att Andreas är ärlig när han säger det – substansens objektiva meriter spelar inte så stor roll, det räcker med att han gillar den mer än alternativet.

Han har ju ändå konstaterat sin immunitet mot den mytomspunna förälskelsen eftersom han inte föll för drogen vid första ögonkastet, liksom alla andra tycks göra, så varför inte.


Andreas tutar och kör och fortsätter alltså ta opioider någon gång i veckan under en längre tid. Snart märker han att kroppen hanterar ruset bättre, och han lär sig också sätta fingret på vad det är som är så najs med substansen. En double whammy av mindre bieffekter och förhöjd lustkänsla, alltså. Samtidigt mår han inte dåligt fysiskt de dagar han inte tar dem, ”tycks ju kunna hantera skiten rätt bra, är väl något sorts unikum, haha”.

Stora doser stimulanter ger akuta avtändningar, och folk tror ofta att opioider har liknande verkningsmekanismer när de går ur systemet efter en enda användning. Kommer ledan att vara kvar efter tillnyktrandet ifall den fanns där innan, jao, men en enda användning ger inte fysiska utsättningssymptom i sig.

Att sakta återgå till normalnivå från att ha varit sänkt är helt enkelt en långt mindre dramatisk företeelse än att landa från att ha varit hög på stimulanter. Det är individuellt, men i regel krävs det veckor eller rentav månader av regelbunden exponering för att bygga tillräckligt med tillvänjning för att alls få fysiska avtändningar.


Till sist kommer morgonen när Andreas vaknar upp småsnuvig och öm i kroppen, kanske efter att ha kört fyra dagar i rad på en botten av tre-fyra gånger i veckan under fyra-fem månader. Nybörjarturen är över, och hans nöjdhet kring att vara ett vetenskapligt unikum förbyts till något annat.

Morning Sun, Edward Hopper, 1952

Han har gått från att vakna urlakad och ha tråkigt till att vakna urlakad med ett syfte: mota avtändningen i grind. Nu först uppstår romantiserandet av hans tragiska situation, något lil’ peepskt över det hela.

Samtidigt har han också fått en identitet och en tydlig orsak till varför han har svårt att klara sig i samhället som det ser ut idag. Folk hatar knarkare, men åtminstone är det svårt att avfärda konkret fysiskt substansberoende.

Det är däremot lätt hänt att få höra bah, på min tid!! vad beträffar depression/bipolaritet/borderline/ADHD/autism/obearbetat trauma/existentiell kris eller vad det nu kan vara som gjorde att han hamnade i situationen som föranledde missbruket.

Förstår att Andreas hellre blir hatad än avfärdad. Medkänsla har han någon gång lärt sig att inte finns på menyn.

De tre små orden

Ytterst brittiska rubriker från The Guardian igår:

Post-Brexit red tape poses threat to cross-Channel pigeon racing

A hawk-eye on Centre Court! A day with Wimbledon’s star pigeon-chaser

I got a back-to-front West Brom tattoo – and I love it

Cheese, cider, cycling: a tasty tour of the West Country

På löpet tronade så slutligen de tre små orden:

Detta skulle givetvis firas, men for på teater till 53two i centrum med C först. Slutsålt minsann, de lyckades dra fullt hus.


Såg Senses of Responsibility, en så-gott-som-monolog kring att vara tonåring och samtidigt full-time carer till sin morsa som har någon sorts ärftlig degenerativ sjukdom, därefter Blue Moss, en mer avant-gardistisk grej kring… ja, vetefan egentligen.

Sa åt C att det närmast påminde mig om när jag dök upp till studentskrivningarna i lång matte och såg ett gäng integraler efter att ha gått fem kurser av tio, jag var helt enkelt inte rustad för att veta varken ut eller in.

Skulle kunna juba nånting om kön och isolation och existentialism och postmodernism och Beckett och Lynch, men det skulle bara låta som en parodi av vad det faktiskt var. Alla tre skådisar var sjukt duktiga iallafall, låt ingen skugga falla över dem bara för att min teateranalysmuskel har förtvinat totalt.

A känner regissören sådär halvt och rekommenderade att jag skulle förbereda en oväntad komplimang ifall tillfälle gavs. Tänkte att jag skulle leka aningslös pretentiös europé och säga juu, sör, häv ei tenuous gräsp åf de ruuls åf drämäturjy, men tillfälle gavs inte.

Låter som Rebecca inte riktigt vet vad hon ska säga heller.

Köpte därefter en flaska sydafrikanskt skräpvitt och stack till gamla hederliga Ryebank Fields, där det bjöds på fläderbärschampagne. Kände inte för att hänga kring lägerelden så jag, A och en till stod i mörkret i köket och spergade loss kring högt och lågt i timtal. Jag kanaliserade i princip Varan-TV-energi enligt bästa förmåga, vilket förvirrade den tredje parten till en början, men han slappnade av och gav tillbaks med samma mynt vartefter.

Bär numera runt på min she-wee i väskan hela tiden, den kom väl till pass på fältet. Det andra användningstillfället var dock mindre lyckat, men det var helt på grund av user error – hade vänt fanskapet upp-och-ner. Besparar dig detaljerna, men jag kan säga som så att det blev en bredbent trettiofem minuters gång hemåt mitt i natten sen. Lyssnade på den oförskämt begåvade Pink Guy och tog en dusch vid hemkomst.

”Back in the hood, they called me Salamander… now look at me, they call me David. Dirty David.”

Idag verkar det inte bättre än att det bär av till Birmingham över helgen, någon sorts femdomjuttu i Walsall på söndag. Mer on-brand än vin, piss och femdom blir det nog inte. Living the dream.