Eldigt och Elsa

Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.

Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.

Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.

Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.


När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.

Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.

Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.


När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.

Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).

Sommarfin Catrin pratar sant

Bild: Ålands Radio

Lyssna för all del på Catrin Janssons eminenta sommarprat om autism i Ålands Radio. Samlat, genomtänkt och kraftfullt.

Relaterar förstås till skulden och känslan av utdragen barnslighet, att få ett ”nåjåå alla är trötta efter jobbet”, att prestera utan att fungera, att folk som har det värre är ”sjuka på riktigt”, en partner som börjar kalla en aspig, att inte lyssna på sin kropp, att känslor och vilobehov är inbillning, att inte orka annat än jobb ens deltid, och kampen i att tillåta sig själv att vara autistisk.

Att vara en min-maxad karaktär med kronisk medvetenhet, inget går på automation. Närmast maskinell social interaktion, analysera. System. Intryckskänslighet som inte går att ”fixa”, blir inte bättre av utsättning. Aspie-meltdowns. Att maskera, hela livet är en arbetsintervju. Känslan av krav på motprestation för att väga upp autismen. Argumentet att diagnostisera barn, alltid. Att trots svårigheterna inte vilja byta bort autismen… och så Devin Townsend. Har jag träffat en enda autist som inte gillar Devin? Nä.

Första raden: Time is a human construct. I rest my case.

Ljuva egensällskap

Idag kom jag på mig själv med att se fram emot den givna programpunkten när T åker tillbaks kring klockan ett-tiden på eftermiddagen, och det om något skvallrar om att det har varit alldeles för lite egentid. Behovet av att vara helt ensam var liksom uppdämt, och yttrade sig som små-ångest. Lite svårare att andas, spänd, lätta overklighetskänslor.

Det släppte till 80 % när jag äntligen satte mig ner framför datorn i mitt eget sällskap. Har träffat folk precis varenda dag denna vecka, fixat med lägenheten och stressat över festen, dags för en riktigt lugn söndag. Tror bestämt jag utlovade en närmare inblick i Northern Quarter för glada måndagen imorgon, den texten kanske jag skulle orka påbörja. Har iallafall ett telefonmöte med jobbcoachen på förmiddagen, ska slå ett slag för min sak.

Loppisfynd. Tre nostalgiplattor och en chansning.
Sen var det ju lilla disken, ja. Vissa finner det antagligen otroligt att det är något jag fixar själv och inte outsourcar till en hjälpsam man som blir kåt av det, men ja… det är inte min stil. Filip och Fredriks pladdrande i öronen och så är det bara att köra på autopilot.

Har också fixat biljetter till London eftersom det blir att skaffa pass med nya namnet vid finska ambassaden. Fem timmar dit med buss, fem timmar tillbaks, så hela dagen äts upp. Tåg skulle ha kostat typ tvåhundra pund tur-retur. Alltså vad satan. Jag ska aldrig klaga på VR mer.

Ett fönster in i psyket

Nästan lite småkyligt i lägenheten när jag vaknade imorse. Har haft upp alla fönstren den senaste tiden, men värmeböljan har lagt sig, och nu är det kring tiogradersstrecket på natten och typ det dubbla på dagen.

Eftersom det är ett viktorianskt hus är fönstren höga och rektangulära, samt placerade tre och tre såhär ovanfrån sett:
  ______
/                \

Ett smart sätt att få mer golvyta, helt enkelt, och så är det ju fint.

Detta var förstås mitt fönster i Haag, men samma princip. Gjorde antagligen att jag kärade ner mig i lägenheten jag bor i nu.

Problemet är ju att det ofta bara är en liten bit högst upp som går att öppna. Redan att få fatt i handtaget kan vara något man behöver stol för, och då är jag ändå en och sjuttiotre. Att med viss möda puffa fönsterkarmen utåt går ju, men när det är dags att stänga blir det problem.

Funderade medan jag gjorde morgontéet. Det skulle behövas en pinne på cirka femtio-sextio centimeter, med en bred och stadig ögla på ena änden för att få fatt i handtaget vid stängning, och en flat knopp med större ytarea på den andra att puffa ut fönstret med…

EUREKA.

Det perfekta verktyget hängde redan på sänggaveln.

Räddaren i nöden, åter igen. Senaste episoden var som del av en rikligt ihoptejpad konstruktion som även innefattade två tunna stänger från skrivbordet och en hushållspapperhållare. Uppdrag: peta ner det mindre än halvfulla sojamjölkpaketet som blåst ner på mellantaket så att det kan hämtas från innergården.

Det var i vintras nån gång, när jag hyrde ett rum i ett hus i Eccles, och det var enda gången ett paket blåste ner från sin givna plats på fönsterbrädan utanför.

Men Madrona, varför förvarade du inte bara sojamjölken i gemensamma kylen? Var den full?

Nä, vi hade egna hyllor, nog fanns det utrymme.

Brukade grejor stjälas därifrån?

Int nå av mina iallafall. Kanske sku ha varit annat om där hade funnits typ mjölkchokodesserter.

Var du för lat för att gå nerför trapporna till köket?

Jå. Hade en vattenkokare på mitt rum, och lämna det i princip aldrig efter att jag sluta jobba.

Var det verkligen värt besväret jämfört med att bara fara till bodjon och köpa ett nytt paket för motsvarande mindre än en euro?

Nå… allt utanför dörren kändes farligt, som att va på tunn is. Lämna huset en gång i veckan för att handla mat, och då bara när det va mörkt. Det var lockdown två ändå, så det var egentligen exemplariskt beteende, men med ”mat” menar jag alltså saker som int alls behöver tillagas, för att till varje pris undvik att besök det gemensamma köket.

Men viktigast: allt för att undvik tragedin att int ha nån sojamjölk att häll i téet nästa moron.

Kinks, kökshaul och #justspergthings

Haha, verkar fan som universum verkligen inte vill att brunchen ska bli av. K fick mess av chefen att hon måste göra ett PCR-test, och det med fart, eftersom hon är schemalagd att arbeta imorgon och en arbetskamrat har testat positivt. Det kan ta ett tag innan resultaten kommer, även om de numera stoltserar med same day, så räknar med att ställa in.

For ändå till Asda. Det är något med typografin och den gröna nyansen som avskräcker, och det gör Asda till matbutik-/varuhuskoncernen jag gillar minst i UK (hur fan översätter man supermarket?). Far helst till en Tesco (helg) eller en Aldi (vardag), och hellre Sainsbury’s än Morrisons. Aldi brukar inte ha så starka lampor, man kan svansa runt utan att bli bländad, och inga grälla färger heller. Sånt gillar sperg-hjärnan serru.

Is Asda morphing into Walmart? – Marketing Week
Ja, glömde säga att Asda alltså i praktiken är Walmarts arm i UK. Kanske det har något att göra med saken. Litar inte på de där bokstäverna alltså, de är sluga.

De spelade bland annat dendär jävla vissellåten från Sverige som jag har sett en episod av Hitlåtens Historia om, men också All Day and All of the Night med The Kinks som är en så jävla bra låt att jag bakar in den här och nu.

Många hakar upp sig på solot (som kan ha spelats av Jimmy Page), gitarrtonen, eller kraften i hackiga power chords, men det är för fan trummisen, skrålet och sångarens småudda delivery som gör hela skiten. Tydligen var den egentliga trummisen ny i bandet, så det är en erfaren sessiontrummis som spelar, och det märks ju. Och när Ray Davies sjunger att den enda gången han mår fint är vid min sida, ja, då tror jag honom. Antagligen för att jag har fått det sagt till mig en gång, öga mot öga, och vetat att det är sant.

Svårt att översätta ”feel alright” för övrigt, bokstavligen är det ju att må ihan ok så att säga, men alright har konnotationen att allt är som det ska vara. ”Må bra” är inte helt rätt. ”Enda gången det känns bra”…? Näe, inte riktigt där än. Tips?

Ja, här är alltså haulen. Tékannan har jag haft i ett år redan, den är gjord i Stoke, som är en gudsförgäten stad lite söderut. Flat stekpanna för plättar och annat som behöver stor yta (bara haft wokpanna hittills, hur fan får man plats med grönsaker annars?), rivjärn, ugnsform, tre skålar (kolmonoxidlarmet kikar fram, skitviktigt att ha när man kör med gas), och en ordentlig diskborsta. Fuck svampar, ärligt talat. Kanske till teflonyta, men annars ska det fanimig va ett handtag. Speciellt när naglarna börjar närma sig centimeterstrecket.

Har som synes också förvärvat en tésamling. T dricker chokokaffe, så det ser jag till att ha hemma. Yorkshire Tea-lådan försökte jag som synes täcka över lite. Orsak: ville inte att bokstäverna skulle skrika åt mig när jag steg upp och lagade té klockan fem på morgonen. Spritpennan tog slut, men åtminstone fick jag bort hälften.

Vid närmare tanke kanske jag borde nämna detta på diagnosmötet i september.

Ett minfält med pussar

Hur gick det med brunchen?

Hörde inget från K timmarna innan, så tänkte att hon kanske också hade glömt, och brydde mig därför inte om att köpa ingredienser. En timme efter att hon borde ha varit här skriver hon att hon nyss vaknat och mår rätt ruttet, frågar om vi kan skjuta upp till torsdag, och visst kan vi det. Tänker mig scrambled tofu, latkes eller hash browns, stekta sojakorvar, bagels med tillhörande schmeer, plättar, banana bread eller french toast, nån jävla fruktsallad, och förstås mimosas.

Måste minnas att fota skiten, den instinkten sitter inte i ryggmärgen än. Samt även publicera tillhörande recept. THE VEGAN AGENDA MUST BE FURTHERED så att jag har något att komma med på det hemliga årsmötet, där vi ritualslaktar vattenmeloner till Black Widow och pullar varandra med morötter i underjordiska tunnlar.

jåå. Fick iallafall massvis gjort pga. ”hotet” om besök, nu är det bara lådan med böcker, CD-skivor o. dyl. som väntar på att packas upp.


Igår gick jag också och hämtade ett litet sidobord, som jag egentligen tänkte till stereon, men i själva verket blev avlastningsyta för parfymer, sminkpenslar och solglasögon. Det skulle också komma att resultera i en kvistig tolkningsfråga.

Skickade ett meddelande och frågade duden som sålde det hur tungt det var, han sa inte särskilt tungt alls, så jag sa att jag kommer och hämtar det till fots (cirka 25 minuter gång). Känner till området bra, K och D bor precis i trakten. Solen ligger mig i ryggen nästan hela vägen där jag går, merparten av sträckan består nämligen av att följa samma väg rakt fram. Givetvis långärmat som skydd mot solen, varmt och jävligt.

Kommer fram till sist. En kraftigt byggd man med hästsvans, glasögon och Nirvana-paita öppnar. Jag kollar in bordet, verkar okej, halar fram en tia och kalkylerar samtidigt hur jag ska gå för att undvika solen, som förstås kommer vara i fejset på vägen tillbaka.

Han ser väl att jag lider av värmen och frågar om jag vill ha skjuts istället. Ändrar kalkylparametrarna till besparad möda plus mindre tid utsatt för solen minus småpratstvång. Utfallet är ett positivt heltal, så jag fortsätter med att faktorera in en riskkalkyl som bland annat innefattar han kommer veta ungefär i vilket område jag bor, hur lätt kan jag ta mig ur bilen snabbt om det krävs, hur benägen är han att bli efterhängsen efter själva transaktionen, hur farlig eller påstridig verkar han vara, och givetvis den oerhört viktiga magkänslan.

Det tar ungefär tre sekunder innan jag har ett resultat. That would be very nice of you. Lite snabbmatskartonger och papperspåsar vid botten av passagerarsätet, ingen biggie (footwell är ett så jävla bra ord). CD-spelare i bilen, som för övrigt är modell äldre, antagligen 00-tal. Ingen GPS. Vi pratar om Manchester och England, samt skillnader gentemot Holland, samtidigt som jag agerar vägvisare. Har på mig den bildliga sprallighetsmasken, den åker ofta fram när jag är nervös, och är i allmänhet mer behaglig för alla parter än att vara tyst och inåtvänd.

Det tar inte mer än fem-sex minuter med bil, och jag ber honom släppa av mig typ ett kvarter ifrån där jag bor. Tackar honom så mycket för skjutsen, vi tar ett snabbt farväl, han gör en u-sväng och börjar köra hemåt, jag börjar gå ända vägen hem.

Två och en halv timme senare har jag ett meddelande i köp- och säljinkorgen.

Lovely meeting you, hope it fits your room! Thank you.. xj

Ja, j refererar alltså till förnamnsinitialen, och i Storbritannien finns det en gammal sed att skriva x i slutet av meddelanden, som vissa ännu använder. Det betydde kyss/puss en gång i tiden, och användes för att avsluta brev till familj och vänner, men används numera också typ mellan kvinnliga kollegor som står varandra nära. Vissa människor (kvinnor överrepresenterade) skriver reflexmässigt x i slutet till nästan alla.

Ju fler x i rad, desto flörtigare/mer kärleksfullt, beroende på sammanhang. Heteromän som x:ar skriver i allmänhet inte x till andra män, men nog xx till familj eller en flört, och xxx till kärestan. Ibland x till nära kvinnliga vänner (exempel: har pratat med S online periodvis i tio år, fick mitt första x av honom i svaret på min hälsning på Christmas Day). Ofta avslutar de aldrig med x till kvinnliga kollegor, eftersom det lätt kan missuppfattas.

Av detta följer alltså att det handlar om ett minfält. Det var ju egentligen i sammanhanget transaktion som vi möttes som två främlingar, vilket jag personligen tycker landar tydligt i professionell interaktion-lägret, som i allmänhet inte x:as mellan straighta män och kvinnor. Samtidigt skjutsade han ju mig, visserligen inte långt. Bad om hjälp av en manlig bekant en gång, och han uttryckte förvåning över hur starkt hans belöningssystem aktiverades av att hjälpa en kvinna jämfört med en man. Vissa tycks alltså få en redig kick av det, och gör det gladeligen.

Nåväl. x:et kan alltså handla om slentrian, artighet, eller ett känselspröt märkt ”jag är intresserad av dig”. Omöjligt att veta i ett vakuum. Lovely meeting you dessutom, inte bara nice eller det starkare great, vilket också hade kunnat vara ett alternativ eftersom konversationen flöt på bra. Å andra sidan är de lagda åt det sockersöta hållet här uppe i norr, med alla smeknamn man får höra. Det är fanimig omöjligt att veta.

För säkerhets skull svarar jag på meddelandet så artigt men oengagerande jag bara kan. Absolut inte lovely meeting you too!, och definitivt inget x, även om jag ofta medvetet speglar kommunikationssättet folk använder om jag inte känner dem. Lättast så, som sperglady.

Men Madrona, nu är du allt paranoid och överanalyserar, hela världen är inte ute efter att ligga med dig!

Ja, det stämmer. Men om jag hade en euro för varje gång jag har träffat en man i liknande sammanhang och han har försökt bjuda mig på dejt på momangen eller efteråt, i tron att jag ska bli smickrad av I just haven’t been able to stop thinking about you, om vår interaktion så bara bestod av hej, här är grejen, här är sedlarna, morjens… lärde mig att aldrig tillåta avhämtning direkt från hemmet den hårda vägen, så att säga.

Med det sagt är det ingen helhetslösning att träffas annanstans heller. Även vid ingången till en närliggande fucking Albert Heijn kunde man aldrig veta. En gång började en man handla där – alltså fem kilometer bort från sitt eget bostadsområde – för chansen att springa in i mig igen efter att jag blockade honom. Ville inte oroa min partner vid tillfället, så jag tror inte ens att jag berättade om det.

Garanterar att jag inte är ensam om dylika erfarenheter. Till sist fick jag ge upp och uteslutande posta grejor, även inom samma stad. Det är därför jag analyserar sönder vad som antagligen är ett vänligt och oskyldigt meddelande.

Nervös och Neopets-kvinnor

Ja, inlägget Långväga lonkero var alltså inte spons (vad satan, så stor plattform är detta inte). Orsaken till extrainlägget igår var att det var något så sällsynt som ett tidsinställt inlägg, som jag trodde var inställt att publiceras idag. Så var bevisligen inte fallet. Nåja, bonus!

Hade ett telefonsamtal med killen från nya jobbcentret igår, det börjar dra ihop sig att sakta, sakta återvända till arbetslivet. Han sa åt mig att fixa rutiner i nya lägenheten först, och sen börja leta deltidsjobb, liksom förväntat. Nog ska det gå vägen. Orolig känsla i kroppen i några dagar nu, har mina aningar vad det kan bero på, men försöker hålla skiten i schack med grönt té (decaf) och kamomill. Borde verkligen börja pimpla vallmoté igen.

För övrigt pynjade jag med lägenheten hela gårdagen, aningen mindre kaos nu. Hade på Youtube i bakgrunden medan jag höll på, och föll ner i ett uppenbart-autistiska-barnfria-kvinnor-kring-de-trettio-som-är-riktigt-jävla-tokfrälsta-i-Neopets-hål. En av dem påminde lite om Janis Joplin i ansiktet, tyckte jag. Vore roligt att skriva en hot take om Neopets nån dag snart. Jag gillade ju det som nioåring INNAN ALLA ANDRA!!!!! Och fy fan vad ful startsidan har blivit. På MIN TID VET NI!!!!

Har slut på sojamjölk, dricker té med vegansk sprutgrädde i, och det har förstås skurit sig medan jag skrev detta. Äsch. Sprutgrädden har en given plats bredvid champagnen i kylen. Champagnen, annars… mimosor… AAAAAAAAAAA

K kommer ju hit för en boozy brunch idag!!! Om bara tre timmar!!! Hade helt glömt. Såhär går det när man är van att skriva ner saker och inte gör det. g2g bbl kthxbai

Långväga lonkero

Det känns som att det finns en polski sklep på varannan gata, afrokaribiska matbutiker är också vanliga, och förstås har alla möjliga folkslag från mellanöstern sina egna bodar. Nordisk mat… näe, man får tjata på släkt och vänner att skicka det man vill ha mot svindyr frakt, eller se till att spara utrymme i väskan så man kan bunkra upp när man väl åker hem.

Ja, vad hade man gjort utan ScandiKitchen.co.uk? Försmäktat utan salmiak på denna ö, till exempel. Visst kliar det infernaliskt att tondövt förklara skillnaden mellan Norden och Skandinavien när man får ett ”Finland? Oh, I love the Scandi countries!” i fejset, men att agera på det hör det förflutna till. Tack och lov.

Det hade också varit torftiga jular utan vegan-gotta som Wienernougat (och Gröna Kulor om man är lagd åt det hållet, men de ger jag dock bort om jag får dem, soz. Att slippa tristessäta Juhlapöydän vittus konvehtit är annars min favoritgrej med att vara vegan).

ScandiKitchen fixar självklart även lonkero till messomaren. För en 24-päck med export-lonkku, som att man vore nyss hemkommen från båtin (valfri större östersjöfärja, reds. anm.), får man betala £53.99. Det blir cirka £2.25 per burk. Borde jag orka skriva belopp i euro på bloggen också? Ja, det borde jag nog. Kring 2,60 €.

De sålde burkar med just exportlonkero i större Albert Heijn-butiker i NL för… kring samma belopp, kanske lite mindre, hittar dem dock icke på deras hemsida längre. Burkarna ser ju ut som motsvarigheten till en blek finne i ingenjörsskjorta bredvid färdigblandad Malibu-cola och Bacardi-mojitos och Passoã-jus d’ orange, så de sålde väl inte så bra.

Digi-alternativ, del 1

Om man börjat tröttna på algoritmer, filterbubblor, FOMO, influencers, kusligt skräddarsydda annonser, övervakning, ettriga notifications och smartphoneberoende finns det lyckligtvis alternativ.

  • Fysisk väckarklocka. Börjar du kolla notifications och scrolla heti du stängt av alarmet på telen? Lämna telefonen på ett visst ställe utanför sovrummet innan du lägger dig och skaffa en hederlig väckarklocka istället. Om du endast har ett rum till ditt förfogande, sätt telen i en låda utom räckhåll. Aktivera do not disturb så att tredje försöket att ringa bryter igenom fast den är på ljudlös om du nojar över att vara onåbar vid en nödsituation.

    Köpte själv typ en sån här väckarklockeglob förra sommaren, den är så jävla mysig att vakna upp med, speciellt på hösten och vintern. För det första är wakeup lights sjukt najs i brist på solljus genom fönstret, för det andra finns det redan en varm ljuskälla i rummet när man vaknar, och verkligheten känns plötsligt inte lika kall och hård. Man kan också skaffa en rektangulär grej från en svunnen tid, så man känner sig som en karaktär i en amerikansk 80-talsfilm. Kanske nostalgi+kitsch? Eller kanske en klassisk modell som den lasagneätande kattjäveln regelbundet drämmer i bitar? Eller en liten analog grej på H 80 mm x B 80 mm x D 40 mm för 50 cent från loppis?
Shots fired!
  • Internet- och mediefri morgon. V. Vale förespråkar detta starkt, för mig var det en total gamechanger. Första timmen du är vaken, låt bli att hala fram telen på direkten och låt TV:n vara avstängd. Läs inte morgontidningen på paddan eller ens i fysiskt format än, låt boken ligga kvar. Gå inte till datorn, sätt inte ens på radio eller musik. Njut av tystnaden. Har du familj, lägg dig en timme tidigare och gå upp en timme innan resten av huset vaknar.

    Förslag på aktiviteter: skriv drömdagbok eller bara låt pennan flöda som den vill, rita, planera dagen, planera något du gillar inom en snar framtid, meditera, lägga pussel, lyxduscha, yoga/stretcha, morgonpromenad/länk (utan podd i öronen), laga gedigen frukost i lugn och ro, eller bara vara. Det viktiga är att du är ensam med dina egna tankar, drömmar och planer, utan att yttre faktorer pockar på eller att du tar in någon annans idéer eller synvinklar. Det här är DIN timme, världen får vänta. Om du sen måste vara uppkopplad och nåbar resten av dagen pga. jobb eller annat vet du iallafall att första timmen, den är bara din. Helig och okränkbar. En oas för perspektiv bland all stimulans, påtvingad som självvald.
Se nu bara hur harmonisk gubben är.
  • Fysisk media och fysiska butiker. När pandemin lättar, återupptäck glädjen i att botanisera bland antikvariat, skivaffärer, loppisar, Frälsis/Röda Korset/UFF. Att fysisk, konkret media har börjat betraktas som clutter i vår minimalismbesatta samtid är fan tragiskt. En japansk domestic goddess har fått oss att hiva ut böcker, skivsamlingar, filmer och serier på Blu-ray, serietidningar, dataspel på CD och DVD… vilket i sin tur betyder att loppisarna och välgörenhetsshopparna är sprängfyllda med dylikt, svinbilligt.

    Pandemin har dessutom medfört enorma belopp rakt ner i nätjättarnas fickor, många mindre företag klarade som bekant inte livhanken. De som finns kvar behöver ditt stöd mer än nånsin. Undviker gärna mänsklig kontakt som sperglady, men mår fan ofta bättre av att interagera med en människa. Inte att själv ha ett serviceyrke med hundratals kundmöten vareviga dag, men definitivt att utveckla någon sorts regelbunden relation med en annan människa i en yrkesroll. Minskar känslan av att stå utanför, att vara avskärmad.

    Hävdar bestämt att det är guld värt om föreståndaren för musikaffären föreslår en skiva av ett band som sedan blir en favorit, jämfört med att få ett förslag av Spotify. Mindre butiker blir också så arma glada över att få en ny stamkund i nätshoppingens tidevarv. Ja, det kan vara lite dyrare, men beroende på vad det är blir det inte nödvändigtvis så stor skillnad eftersom man inte måste betala frakt o. dyl. Du betalar för personlig service, stöder lokala företag och bidrar till att vi inte har totaldöda stadscentrum än. Use it or lose it.

Frivillighet i -lösheten

Sidebaren till höger (dock längst ner i mobilvyn, tror jag?) listar som bekant allt jag inte har. Barnlös, djurlös, krukväxtlös, huslös, billös, jobblös. Det slog mig att frivillighetsgraden i dessa saker kanske borde förtydligas, på grund av suffixet -lös. Formuleringar som till exempel barnfri blir ju allt vanligare i de fall när man avstår frivilligt.

Det är i bästa fall upp till var och en att bestämma vad man skriver under på och vad man skippar här i livet. Att antingen känna sig tvingad att göra något för att alla andra gör det eller ha en kraft i sitt liv som lobbar hårt för att man ska göra en viss sak är inte roligt. Det finns många sätt att fundera ut hur man vill leva, ett beprövat sätt är att ta in så många synvinklar som möjligt och se vad som ligger närmast för en själv. Min förhoppning är att så många som möjligt ska våga göra det.


När jag själv läser bloggar uppskattar jag verkligen en gammal hederlig sidebar med porträttfoto och några rader översikt. Därmed tog jag en snabb funderare på hur det brukar låta när jag skapade denna blogg, och konstaterade att det är mycket vanligt att beskriva sig själv typ såhär:

En NN-årig <kulturellt_ursprung> <könsidentitet>, bor i <boendeform> i <region> tillsammans med <partner_namn>, N barn (<barn_namn>, född/a NNNN) och <husdjur>. Jobbar som <yrke>. Gillar <intresse1>, <intresse2> och <maträtt>.

Leker alltså med det genom att istället bränna av allt jag inte har först. Jag har ingen egen familj, står inte särskilt nära familjen jag föddes i och bor i annat land, jag har inga husdjur, jag har inga krukväxter (lol), jag har haft femton olika ställen som fast adress på femton år (som kortast tre månader, som längst fyra år), jag har inte haft ett eget transportmedel på sju år, och jag är för närvarande inte anställd. Grundpelare för mångas identitet, N/A.


Krukväxtlös – haha, ja, enkelt åtgärdat om jag ville det, orkar bara inte hålla på och vattna och bry mig. Får irrationella skuldkänslor när jag reser bort längre tid, trots att jag är vegan och växtmassmördare på daglig basis.

Djurlös – uppväxt med både hund och katter och hästar på sommaren ibland, men har aldrig känt någon dragning till egna husdjur, speciellt inte i stan. Dyrt och oftast förbjudet i hyreslägenheter. Behöver inte sällskapet och ser ingen anledning att plöja ner över ett decennium av kärlek i en varelse för att bli ordentligt bedrövad när avlivning oundvikligen blir det barmhärtigaste alternativet till sist.

Billös – hade bil i fyra år, sålde den när jag flyttade till Holland. Saknar kollektivtrafiken i NL, smidig så satans, här i UK är den ofta närmast skrattretande. T har firmabil om något ska transporteras, har själv inte tillräckligt stort behov av bil för att rättfärdiga ägande (eller råd med försäkringar, bensin och underhåll). Tanken på att köra på vänster sida här i UK gör mig dessutom skapligt nervös.

Jobblös – det vill säga inte anställd i dagsläget. Det är inte alltid roligt att leva på existensminimum, och det krävs rätt bra med disciplin för att disponera sin tid på ett bra sätt. Det jag gör om dagarna är att jag bloggar, animerar Trevor Bock och ritar banor till ett spel som utvecklas av en liten finländsk studio. Inget av detta får jag betalt för (än), men tanken är att det ska leda till något som ger åtminstone en sidoinkomst down the road. Det sociala med en arbetsplats, som jag ser folk sakna i pandemitider, får det dock att krypa i skinnet. Att landa ett deltidsjobb som betalar ens minimilön och är hållbart i längden är prio ett de kommande månaderna, men jag är inte hoppfull. Det blir antagligen att frivilligarbeta istället. Fortsätta knyta kontakter och ta det därifrån. Det är inte idealiskt, men det går an.

Huslös – jag? Äga boende? HAHAHAHAHA!

Nog hade det varit roligt, men det är totalt otänkbart på lääääänge än. Har inte ens haft råd att bo ensam på hyra sedan jag flyttade från Finland, har förstås studerat och sedan varit arbetslös och jobbat några månader om vartannat. En självständig 1r+kv i valfritt höghus på hyra hade i själva verket varit skitnice, men det är för dyrt på existensminimum i Manchester. Betalar £450, alltså nästan 520 €, för 1r+anslutande litet badrum och delat kök i bottenvåningen i en house share med sju hyresgäster långt utanför centrum just nu. Om man som jag är villig att paya en större procent av inkomsten för trivsamt boende hade en liten 2r+k varit realistiskt i vissa delar av stan med fast deltidsjobb (skilt sovrum, drömmen!), men då lämnar det absolut ingenting i slutet av månaden.

Sedan jag flyttade till Manchester har jag gått från att sova på flera olika ställen om vartannat (främst med A) till att hyra ett litet rum som inneboende hos en bekant och sedermera hyra rummet jag har bott i sedan juli av en firma. Känner mig nog lite rastlös, det märktes väl om inte annat på det jag skrev när jag kom tillbaks hit efter tre månader i betydligt större boende med T i Stourbridge. Om jag lyckas tjäna tillräckligt för att hyra ett ställe med eget kök innan året är slut vore det skäl att fira. Jag skulle må bra av det. Endgame är nog att äga sitt eget hus, men det är så arma långt in i framtiden att jag bara ser fog of war.

Barnlös – den mest komplicerade frågan. Känsligt ämne som upprör oavsett var man står.

Det är rätt vanligt att kvinnor med autistiska drag är ointresserade av barn och familj, så det är långt ifrån något som är unikt för mig. Ibland hör man om kvinnor som inte hade en tanke på barn fram tills en ålder av trettiosex och då plötsligt ville ha barn till varje pris (bokstavligen), och att den påföljande IVF-rumban ändå var fruktlös, med livslång bitterhet som resultat. Men det finns också fall som Dorian Bridges. Hen är något äldre än mig och genomgick en period när hen plötsligt ville ha barn, men visste med sig att det var en temporär biologisk reaktion som inte skulle tjäna henom alls och bara var att vänta ut, vilket hen också är tacksam att hen gjorde.

Jag kan inte veta hur framtiden kommer se ut. Det finns barnlösa pensionärer som ångrar det bittert, och det finns barnfria åldringar som är skitglada med sina liv. Gemensamt för dem alla är att ingen av dem är jag.

Det här med att skaffa barn som en försäkring för framtiden och slippa vara ensam på ålderdomshemmet ser jag rätt ofta nämnas som en orsak för folk som inte känner den spontana skaparglädjen i ett nytt liv, men jag vet inte om det håller, alltså. Man kan få ett barn med särskilda behov, som behöver föräldern hela livet. Barnen kan träffa utländska partners och bilda egna familjer långt bort, dyka upp en gång i året, högst. Sett till hur vår äldreomsorg ser ut, och hur många äldre som lider av ensamhet trots två-tre barn och barnbarn i nejden, är jag inte övertygad.

Tror att det viktigaste är känslan av att ha fått välja, och om inte, förlikning med sitt öde. Det gäller väl för livet överlag. Allt jag vet är att barn och familjeliv inte har intresserat och fortfarande inte intresserar. Mitt sätt att lösa detta är att undvika något så pass drastiskt som en sterilisering, speciellt när vi ändå har rätt bra reversibla preventivmetoder, och låta det bero. Om jag av någon oförutsägbar anledning skulle få för mig att hej shit, vänta nu, nog vill jag ha barn, och att det vid det laget är för sent, finns det inget att skylla på.

Jag kan helt enkelt inte försöka tvinga fram någon sorts moderskänslor nu för att ”försäkra mig” om att framtida Madrona inte kommer att ångra sig. Det finns heller inget som säger att man inte skulle kunna ångra ett barn heller för den delen, även om det är tabu att uttrycka det. Extrem loss aversion låter som en jävligt dålig anledning att sätta barn till världen, den stackars ungen skulle nog ångra att den blev född. Att barn ska betraktas som något ABSOLUT LIVSVIKTIGT som ALLA måste ha kan inte kännas särskilt bra för människor som av någon anledning är infertila, och personligen är okej med det. Som att deras liv vore mindre värda för det, att det ska tyckas synd om dem.

T är bara tjugosex än, men vill jättegärna ha barn. Hans liv är inte komplett utan åtminstone en avkomma, och det har både han och jag vetat länge. Jag vill förvägra honom det lika lite som han vill tvinga ett barn på mig, om man säger så. Scenarion några år från skrivande stund:

  1. Jag vill forfarande inte ha barn, och han skaffar barn med en kvinna som själv är poly eller åtminstone tolerant. Han kommer ha mindre tid och energi för vårt förhållande ett bra tag, och jag får finna mig i att hamna längre ner på prioriteringslistan, men jag kommer fortfarande att finnas i bilden som partner åt honom och familjevän åt mamman + barn.
  2. Jag vill fortfarande inte ha barn, och han skaffar barn med en mer konventionell kvinna. Vår relation blir rent vänskaplig. Beroende på hur kvinnan i fråga är kan jag bli en god familjevän, är hon svartsjuk av sig och ser mig som ett hot får jag hålla mig utanför.
  3. Jag vill fortfarande inte ha barn, och han väljer att fortsätta leva med mig ändå, men bär en sorg över barnlösheten i resten av sitt liv.
  4. Jag vill fortfarande inte ha barn, han väljer att fortsätta leva med mig ändå, och landar i att se det som en nödvändig uppoffring för att kunna ha det vi har.
  5. Jag ändrar mig och vill ha barn. Det går vägen.
  6. Jag ändrar mig och vill ha barn. Det går inte vägen. Då får vi tänka äggdonator, surrogatfödsel eller dylikt. Att han i detta läge ensam skulle skaffa barn med en yngre förmåga vore svårsmält, men en klassisk triad (ménage à trois) hade nog gått bra.

Jag hoppas på nummer fyra, förstås, nummer fem hade varit mest harmoniskt, men jag tror inte det blir någondera.