Whats app? Not much

Uppdaterade WhatsÄpp igår och märkte att de har samlat alla arkiverade konversationer i en skild kategori i huvudvyn med notifications avstängda som standard. Numera hålls tydligen arkiverade konversationer arkiverade även trots aktivitet, man behöver inte spela whack-a-mole med dem längre. HALLELUJA!

Varje gång jag har försökt hålla dem under jordytan för att hålla listan överskådlig har de poppat upp som en zombiearm från en grav med tillhörande blixt och dunder, men nu är det slut med det.

Ei vittu.

Märkte också att webbversionens ikon snällt förblir grön och sätter antalet nya meddelanden inom parentes istället för att skrika ut siffran på röd bakgrund i taskbaren som den dedikerade desktop-klienten gör, skönt. Saknar ändå hur MSN färgade nertabbade konversationer mjukt bärnstensorange vid nya meddelanden, och saknar framför allt fakking tabbar.

Att ha en tab för varje skild aktiv konversation tycker jag nämligen är betydligt mer intuitivt än att ha alla inklämda i en enda grej. Tänk om du hade behövt ta upp huvudfönstret i MSN varje gång det kom ett meddelande, liksom. Tänk dig att alla chatter av någon anledning bara kunde öppnas där, en åt gången, att du måste byta mellan dem fram och tillbaks i detta lilla fönster. Vilken pina.

Det finns mycket att hata med MSN. Jag förlåter allt.

Det är dock precis det som är användarupplevelsen med WhatsApp på dator, och detta ska vi alltså acceptera eftersom appen är 100 % mobilanpassad. Ja, man kan slå på desktop notifications och få små bubblor med previews av nya meddelanden, men det är inte alls samma sak. Det är påträngande, tabbar är bara skönt och överskådligt.

Kanske du inte tycker det är någon större skillnad bara det funkar, kanske kör du inte WhatsApp på en dator alls, kanske tycker du jag ska sluta hötta med brödkaveln och borsta ut papiljotterna, och det sistnämnda tänker jag göra nu eftersom jag snart ska iväg. Later.

Arabhästar och glasskor

Märkte att det tog emot när jag steg upp och gick för att öppna persiennerna imorse. Det var frestande att köra över motståndet, men lämnade dem fördragna. Vet ju vad det beror på: en uppsjö nya intryck över helgen utan downtime, vilket fortsatte ända tills igår kväll. Nu vill jag bevisligen stänga in mig i en mörk grotta och jobba utan omvärld eller dagsljus, och det är helt okej.

Skickade in min business plan i fredags, har möte med en rådgivare denna vecka, sen låneansökan. Tror kombinationen jobbtänk samt faktumet att det bär iväg till NL i slutet av månaden har fått mig att tänka på den naturliga kombinationen, dvs. Amsterdam-internshippet 2016-2017, det andra av två inom ramarna för min MSc i Drug Innovation.


Kanske du, kära läsare, är en person som tycker att det följande är helt naturligt: om du gör någon sorts praktik inom det område du har valt att studera, och märker att du verkar ha problem med att göra detta åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och tvångsmässigt kollar klockan som att du sitter av tiden, ja, då kanske det är läge att utvärdera om det faktiskt är din grej.

Om du istället är som jag var, ja, då hade det inte krusat din horisont. Du hade tyckt att det är fullt rimligt att studera i ett annat EU-land och betala tvåtusen euro per läsår och dyra pengar i hyra och transport för ett obetalt internship, tänkt att du borde finna det stimulerande, undrat varför du då inte gör det, och inte skytt några som helst medel för att göra det drägligt, psykiskt som fysiskt. Du hade tänkt att alla du står bredvid på morgontåget upplever samma kroniska molande smärta i kroppen, och inte reflekterat över att det är något värt att kolla upp.

Mommy’s little helpers: frukost bestående av svart kaffe, phenibut i apelsinjuice, vatten, kratom i chokladproteinshake med extra kakao. Ej i bild: tramadol.

Du hade också tyckt att det är rimligt att belåna sig med 700 euro i månaden för detta, utöver studiestödsmånaderna som tickar iväg. Du hade också varit oerhört tacksam över att ha blivit antagen, en yttre bekräftelse på att du duger till något, men inte märkt att detta inte gör ett skit för att fylla hålet inombords ändå.

Du hade inte reflekterat över att det bara är de som tjänar på att du är där, eftersom du utför värdefullt arbete i en forskningsgrupp utan att de behöver betala dig. Du hade istället känt en enorm press på att inte ligga någon till last, som för att riktigt se till att du själv ska få så lite ut ur det som möjligt, tillsammans med en självbild som är totalt baserad på att förstå allt genast och klara sig själv till varje pris, med ett totalförakt inför tanken på att ha behov.

Du hade också antagit att arbetslivet kommer innebära misär oavsett, och ansett att du därmed kan rättfärdiga att vara miserabel och göra nytta med läshuvudet. Du hade sett det som en bra sak att kunna tvinga sig själv att göra grejer, och inte ifrågasatt att det krävs allehanda substanser för att få det gjort. Du hade inte höjt på ögonbrynen över begynnande trikotillomani, ej heller över att fylla vinglaset till brädden och hetsäta på helgen.

Du hade sett det som att det är att ta ansvar att kapa av tårna för att få in foten i en för liten glassko. Du hade därefter satt glasskon i stigbyglarna på en hetsig arabhäst, läxat upp dig själv när du till sist oundvikligen misslyckas med att klamra dig fast, för att därefter sätta samma glassko i samma stigbygel, på en annan häst från samma stamtavla, och dra iväg i galopp igen.


Det roliga i sammanhanget är att jag och sambons lägenhet i Utrecht såg ut som trippy hippie central, det var turkos och lila och mandalor och rökelsehållare, laserprojektor, UV-reaktiva mönster, men hemmet var allt annat än harmoniskt.

Han hade en känsla av att något var fel, och jag insisterade att allt var bra. Det är väl ren och skär gaslighting egentligen, även om det inte var en medveten strategi, jag gaslightade mig själv lika hårt. Även i bemärkelsen att jag förnekade känslorna som börjat puttra för T, det var ren och skär emotionell otrohet långt innan den befästes, jag och sambon hade ett monogamt förhållande.

Som lök på laxen var lägenheten en omgjord butikslokal på marknivå med bara ett stort rum, vilket betydde att kök, vardagsrum och sovrum var samma sak, dörren direkt till gatan var precis vid sängen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Tror han hade svårt att fatta vad som menades med att jag inte hade tillräckligt med tid ensam, efter att projektet i Amsterdam tog slut var jag ju ensam i nio timmar på dagen medan han gjorde sina internships, men hade ett sånt uppdämt behov att det inte räckte.

Är glad att vi i dagsläget kan utbyta en rolig bild eller intressant nyhetsartikel eller en liten life update någon gång i året, jag utsatte honom för så jävla mycket skit mot slutet av förhållandet. Mådde förstås dåligt när det väl sprack, men åtminstone kunde jag må dåligt ensam istället för dåligt runt folk, och det var guld värt.


Projekt hyperärlighet påbörjades efter att vi flyttade isär i november 2017 och resulterade i denna blogg i januari 2021. Tål inte att smussla och gömma längre, det tar mig genast tillbaks till tiden jag nyss pratade om, och dit vill jag inte igen. Är inte alltid bekväm med att vara självutlämnande, men att försöka gömma något eller skapa missvisande narrativ är rent ut sagt outhärdligt. Ska det skrivas ska det fan vara en personlig sanning.

Insatser

Det sägs att man inte ska jämföra sig med andra. Ändå finns det få saker folk tycks älska lika mycket som att jämföra sig med andra.

Det finns väl en oundviklig dimension i det, hur fan ska man veta vilken sorts person man är om det inte finns något att jämföra med, men det kan också urarta i värdering i en annars neutral referensram. Avundsjuka. Mindervärdeskomplex. Känslan av att vara en felande länk i en kedja.

Har väntat fyra månader på autismdiagnosmötet, och imorgon smäller det. Nojar över att jag kommer maskera ofrivilligt av ren obekvämhet med situationen som vanligt, och att de ska tycka näe, du fungerar för bra för diagnos, inte är det något avvikande med dig. Vi vet inte varför du har så svårt att anpassa dig till samhället, autism är det inte iallafall. Skärp dig för fan, hur gammal är du nu igen?.

Det kommer de givetvis inte säga. Vad fan, har man jobbat med den här skiten sedan 80-talet vet man nog hur det ser ut när spergs maskerar av nervositet, att anta att det skulle flyga under radarn är antingen att underskatta ett proffs eller att överskatta sin egen förmåga, oklädsamt värre.

Dessutom är det inte som att det egentligen spelar någon roll. Det är inte ett kriterium för att fortsätta lyfta universal credit. Vill inte ha diagnos till pappers för att slippa undan något, snarare… ja, någon sorts bekräftelse? Ett konstaterande av läget, så här är det, detta och detta kan göras för att du inte fortsättningsvis ska dunka skallen mot samma vägg.

I själva verket har jag möte med en new enterprise allowance-rådgivare på torsdag. Hen kommer föreslå ett lån, och jag kommer säga ja, det är jag villig att ta. Lockar tanken på ännu mer skulder, nä, kommer jag sitta desto djupare i skiten om det inte går vägen, ja, kommer det betyda en helt ny lease on life om det går vägen, ja. Vad vore livet utan dramatik.

Drar lans för trans

ALDI UK on the App Store

Gick till ALDI idag med -£11.63 på kontot och £2.32 i plånboken. Lade min sedvanliga sojamjölk (£0.55 styck) i korgen, sedan de mest basic av basic tortillachips på det, med tillhörande salsa. Blev lite kris när prislappen på pastan saknades. Är vanligtvis en potatistjej, men tänkte att det var dags att variera sig lite.

Som tur är blev det £2.18, och jag sa ”oh, good, I can actually afford that”. Kassören skrattade, jag sa ”worst thing is, I’m not even joking”. Mer hjärtligt och medkännande skratt. Älskar britternas mörka humor, så jävla befriande.

När jag gick till butiken var det strålande solsken, beslöt mig därför för att gå i endast linne med en tunn, oknäppt skjorta ovanpå. Femton minuter senare vällde regnet ner. Häshtäg Mänchestör. Hade inget emot det egentligen, fick åtminstone håret tvättat. Det har jag inte lyckats med på…… tre veckor. Hoppsan.


Det jag egentligen vill prata om är det jag lyssnade på under exkursionen.

EMA2001LOGO.jpg

Till saken hör att jag växte upp framför MTV. Då menar jag alltså 1993 och framåt. Har därmed spergig encyklopedisk kunskap om det som sändes på kanalen fram tills sisådär 2005, när jag slutade högstadiet och flyttade hemifrån. Till saken hör också att jag gick in i puberteten jävligt tidigt, hade bröstutveckling vid sju års ålder, mens vid åtta års ålder. I dagsläget skulle man antagligen överväga behandling med hormonblockerare, men nåja.

Intresserade mig således för tonåringarnas värld på allvar väldigt tidigt. Det fanns en Armani-parfymreklam på MTV med Massive Attack-låten Angel i bakgrunden, och jag kunde inte bärga mig. Ville också vara tonåring och hångla med någon jag träffat i ett chattrum till Massive Attack, ju.


IbizaFlyers.com

Som en konsekvens är jag fortfarande svag för en viss sorts house och trance från åren kring millennieskiftet. Klassiker från långt tidigare än så också, givetvis, men ja. Jag var så jävla avundsjuk på tonåringar och unga vuxna som kunde fara till Ibiza på festival med <brittisk accent> BASEMENT JAXX! ROGER SANCHEZ! GROOVE ARMADA! DELERIUM! som de gjorde reklam för på min älskade musiktelevision, men åtta-elva år och fast på den österbottniska landsbygden var man alltjämt, satan, satan.

På tal om barn gjorde Robert Miles (RIP) låten Children och skapade därmed en hel genre med vänsterhanden: dream trance. Du har garanterat hört låten även om du inte känner igen namnet, pianoplönket är så distinkt. Fan, rentav Mel C från Spice Girls fame gjorde en trancelåt, I Turn to You. Sawtooth-leads och off-beat bass stabs, drömmiga pads. Gravallvarlig låt musikmässigt, trots batikfärgad topp och beachiga blonderade waves. Sen har vi ju Désenchantée, Mylene Farmer-covern med den blonda belgiska MILF:en Kate Ryan under en konstigt metalliskt isblå himmel. Ah, color correction.

Men Madrona, det är ju bara en massa eurotrash med ostiga 90-talssynthar, nu har du nog på dig nostalgiglasögonen!

Jo, men vänta bara, nu kommer tunga artilleriet.

Två låtar som väcker känslor som egentligen inte ens är mina, och har gjort sedan jag hörde dem första gången 2001 respektive 1999.

Men Madrona, nog är de helt najs låtar, men inte vet jag nu om det var såå speciellt?

Att musik är känsla är ju en grej, men viss musik sveper bort skynket till något expansivt och abstrakt som närmast är en plats. För mig är det oftast elektronisk musik som lyckas med detta konststycke. Nu snackar vi den typ av trance som aldrig nådde MTV, låtar på 7-20+ minuter, där man genast finner sig fastspänd i en farkost på väg till ett mål med förvissningen att vyn kommer ta andan ur en när man väl kommer uppför branten.

De senaste två dagarna har jag upplevt något av en tillbakagång till sammanbiten långsinthet/förbittring – engelskans resentment säger egentligen bättre vad det är – vad beträffar vissa händelser i det förflutna, och personerna som var inblandade. Igår duckduckgo:ade jag do I have to keep in touch with my family i hopp om att hitta advice columns som tar upp detta. Är inte stolt över det. Det var mörkt.

Inte längre. Tårarna började trilla. Såg bitterheten för vad den är, och vad som står att finna bakom. Förlöst. Vill du veta hur ecstacy känns? Bra hörlurar och låten ovan så är du i gränslandet.