Fyllefågelskådning

Hej från Wilhelminapark i östra delen av Utrecht. Har studerat diverse fåglar, änder, gäss, såndär svarta jävlar med vitt vid näbben som jag inte minns vad de heter, etc. GB älskar fåglar av alla slag så jag visste att det var en bra idé att hänga lite vid Wilhelminapark. Delade på två flaskor rosébubbel och rökte en jävla massa tobakar, glömde min shewee så det var bara att hålla sig tills vi gick tillbaks.

Åt vid Jasmijn & Ik igår, de kände fan igen mig trots att jag har varit där kanske sex gånger i mitt liv. Så jääääävla gott, de vet fan vad de gör. Sperg-vänlig belysning har de också, ser alltid till att ta en sväng via där i mån av möjlighet när jag är i Utrecht. Bara 40 ege för fyra rätter i en vegansk bankett med allt möjligt gott, jävligt prisvärt. Rekommenderas.

Väntar på Deliveroo-killen nujust, tacos åt mig och en burrito åt GB. Han måste ta sig tillbaks till södra NL rätt tidigt imorgon så det lär inte bli alltför sent. Timmarna innan jag måste avlägsna mig från vårt boende kommer jag ägna åt att slutföra editeringen av vloggen, hann dessvärre inte färdigställa den igår. Det blir en Utrecht-måndag denna vecka.

En svada om rollspelets dygder

Inledde en andra D&D-kampanj som jag DM:ar i förrgår. Jag, T, D och M kör Baldur’s Gate: Descent into Avernus med anledning av att BG3 tydligen ska komma ut detta år och BG: DiA anses vara någon sorts fristående förlaga. Eftersom kampanjen sträcker sig från level 1-13 var det hög tid att dra igång, och efter att ha konsumerat den senaste veckans nyheter var det förstås särskilt välkommet att dyka in och styra en parallell värld i några timmar.

Tänkte mig först att det är mindre prep-jobb att följa en färdigskriven kampanj med allting redan fixat i Roll20, men fann de detaljfattiga top-down-kartorna torftiga sist och slutligen. Laddade alltså ner NearInfinity och extraherade BG1-kartorna över staden Baldur’s Gate i hög upplösning.

Ovanvåningen på Elfsong Tavern representerades såhär i själva kampanjmaterialet:

Är helt för theater of the mind-konceptet – fantasin har längre draw distance än någon som helst visuell representation – men några bruna streck på vit bakgrund tycker jag är att ta i, speciellt när man ändå sitter vid en dator och har oändliga möjligheter. Så jäääävla taggad på att i princip ha skapat ett nytt tilläggspaket till BG1, svävade som på moln efter sessionen.


Det händer titt som tätt att jag får frågan om hur man bäst doppar tårna i D&D som nervös nybörjare. Eftersom nybörjare antagligen inte vill förbinda sig till långa kampanjer är det bäst att börja med en oneshot, dvs. ett scenario som är tänkt att avklaras på en eller två sessioner. Det kan dock vara svårt att sticka ut i bruset som är looking for group (LFG)-sektionen på Roll20, intresset är skyhögt och i allmänhet efterlyses endast 3-6 spelare.

Utöver detta är det mest fråga om amerikanska tidszoner och en hel del av de europeiska spelen körs på andra europeiska språk. Med det sagt är det inte nödvändigtvis en bättre strategi att själv efterlysa en grupp istället för att vänta på ett lämpligt tillfälle. De vanliga LFG-avenyerna på Reddit svämmar över av inlägg i stil med ”Hi, I have wanted to get into D&D for a while so I’m looking for a game! I don’t have any experience but I like watching streams and am excited to learn!”.

Tyvärr ger inte onlinespel färdighet i byggande av tärningstorn.

I nio fall av tio har de noll svar eftersom 1. tillgång och efterfrågan, det finns massvis med spelare men ett begränsat antal DM:s som i sin tur har begränsad mängd tid och ork, 2. populära D&D-streams på Twitch körs av DM:s i världsklass samt erfarna spelare, vilket gör att förväntningarna är skyhöga, 3. inlägget nämner inte vad hen kan erbjuda, 4. inlägget innehåller ingen information om vad hen vill ha ut av spelet och det är omöjligt att avgöra huruvida spelaren är kompatibel med en viss DM-stil.

Tål personligen till exempel inte när det blir för gulligt, när gruppen är the bestest of friends saving the day yay! xD, när det urartar i penguin of d00m! zomg so randumb *holds up spork* eller för mycket slapstick-humor med klantiga paladins som snubblar på sitt svärd och skit. Det är inte det jag vill ha ut av spelet. Ska jag ägna samma mängd fritid som den faktiska speltiden till att preppa gratis vill jag få ut det jag gillar, liksom, och vad jag gillar är oförlåtande gamla skolans rollspelande i en värld som är full av great peril and great rewards.

En karaktär skapad av en person som antagligen skulle vantrivas med mig som DM.

D&D är nämligen en uppsättning regler. Det är allt. Rentav samma jävla kampanj med samma jävla karaktärer kan vara en totalt annan upplevelse beroende på vem som DM:ar och hens storytellingförmåga, inlevelseförmåga, improvisationsförmåga, bollar-i-luften-förmåga, tolkning av världen, grad av paragrafryttande och temperament. En kampanj bland horder av undead kan förvandlas till roliga timmen i händerna på en jovialisk DM och en hårdkokt DM kan göra en fest i en halflingby till ett isande skräckscenario.

I mina sessioner innehar spelarna ingen speciell status, världen existerar oberoende av om de finns i den eller inte. I städerna försöker gemene man sätta mat på bordet för dagen, medelklassens vardagsproblem är överkomliga så länge familjeföretaget går bra, adeln lever i en värld av politiska intriger och oroar sig över sitt anseende. Som äventyrare kan spelarna doppa tårna i allas vardag. Återvänder de någonstans ett bra tag senare kan de räkna med att saker har förändrats i någon mån, livet där har givetvis fortsatt utan dem.

En stor del av vad jag får ut av det är helt enkelt att bokstavligen vara världen och hitta på alla sorters folk och fä som återfinns i den. Jag är både adelsdamen som är bestört över att priset på silke har gått upp igen och tiggaren i rännstenen bredvid, jag är både goblinbabyn och den lilla flickan som springer fram och tror att den är en docka, jag är den hygglige bysmeden, jag är bonden som oroar sig över bristen på regn, jag är den fåordiga föreståndarinnan i någon gudsförgäten hålas enda vandrarhem, jag är hennes son som trodde sig vara äventyrare och dog på kuppen, jag är katten som stryker runt mellan husen efter mörkrets infall, jag är råttorna i källaren, jag är årstidsväxlingarna, jag är stråtrövare, prästinna, stressad diplomat, raving madman, cirkusartist, hemmafru, björn, troll, fire elemental-prins…

A million different people from one day to the next. Richard Ashcroft vet vad som gäller.

Min poäng är att det är av yttersta vikt att din spelstil är kompatibel med både DM:en och gruppen i övrigt. D&D-karaktärer har alignments, det har spelarna också. Har konstaterat att spektrat går från tunga rollspelare (kvalitativa) till så kallade min-maxare som optimerar karaktären i spelmekaniken (kvantitativa) på ena axeln och feelgood-spelare (lättsamma) till ond, bråd död-spelare (hardcore) på andra axeln. Borde väl slänga ihop ett Political Compass-test, trolololo.

Hur hitta någon att spela med från första början? Liksom mycket annat i livet är det en bra strategi att gå med i någon sorts community, låta folk lära känna dig och du dem, och samtidigt hålla koll på de spel som arrangeras. Bor du på ett ställe som är stort nog är det bäst att söka efter brädspelskvällar vid pubbar eller traska in på närmaste brädspelsbutik där de säljer warhammerfigurer och skit (typ Games Workshop, Fantasiapelit i Åbo etc.). Spelarunderlaget överlappar nämligen starkt och chansen är stor att de arrangerar alla möjliga sorters rollspel i själva butiken.

Är det bara nätet som gäller rekommenderar jag discordservrar. Roll20 Suomi har en, även rikssvenska rollspel.nu har en. Vad det verkar är servern DnD Friends ett bra ställe att ragga oneshots på. Röstchatt brukar för övrigt vara ett måste under själva spelsessionerna, drick en öl eller två eller tre om du är blyg första gången.

Den sista utposten

Regnet pissar ner i Manchester och jag känner mig ovanligt gammal och sliten, men inte utan stolthet. Lite som en av butikerna jag och A såg på väg uppför en backe i Bristol: Pastimes.

Drogs till det sexsiffriga telefonnumret, råttspillningen och fasaden som inte åtgärdats på kanske femtio år. Ägs tydligen av en åldrad totalsperg som har dille på militärhistoria. Klockan 13:45-14:45 är det stängt för lunch, i övrigt är det bara att gå in och botanisera bland medaljer, pins, gevär, bajonetter, svärd, hjälmar, uniformer, tallrikar och allt satan som han samlat på sig sedan starten år 1972. En döende sort. Än är det inte min tur.

Samdubbz = ?

Strax innan jag for på resa märkte jag att iDubbbz mitt i allt hade laddat upp dokumentären Getting Away With It, en relativt opolerad respons till dokun jag skrev om för en knapp månad sen. Har svårt att tro att iDubbbz skulle ha släppt den om inte Sam & c:o släppte sin, det känns som ett ihopplock av halvfärdiga sekvenser.

Efter att ha sett den konstaterar jag följande:

  • Humor ligger i editering i lika stor utsträckning som själva materialet, sjukt intressant att se samma material med teamet i kontoret hanteras på två helt olika sätt
  • Ljussättningen med Mr. Hyde i skuggorna och en välupplyst iDubbbz är ännu mer udda än vinkeln från telefonen
  • iDubbbz vill ha förklaringar och Sam tycker att det infantiliserar betraktaren, svår klyfta att hantera
  • Den fejkade flickvännen ger ett unikt tillfälle att tolka när Sam ljuger på ett sätt som inte är skådespeleri
  • iDubbbz lyckas få Sam att tala om koncept som att vara en bokstavlig karaktär och farsans manodepressivitet i nedstigande led, i princip unheard of
  • Nick är en av de mest likeable personerna på planeten
  • Nicks (brist på) reaktion vad beträffar den för honom helt okända och fejkade flickvännen när iDubbbz och Sam börjar käftas är guld
  • Sjukt intressant att se resten av kaskaden med misstro under intervjun, inklusive hur sårad iDubbbz blir att allt är fejk och hur sårad Sam blir över att iDubbbz kan tänka sig att det är så han lever
  • Får inte intrycket av att iDubbbz slutsats att Sam blev osamarbetsvillig för att han redan hade bidragit med sin tänkta underhållning är korrekt, tror helt enkelt att Sam plötsligt upplevde sårbarhet och reagerade genom att sluta tätt som en New England clam
  • Intressant omkastning av far och son-rollerna när iDubbbz försiktigt frågar hur det är fatt och Sam surar som en femåring
  • Slutsekunderna är en charmig detalj.

Typ så. I eftermiddag bär det äntligen av till Manchester igen, fy fan vad skönt det ska bli att höra lite nordengelska accenter igen asså.

En svada om könsidentitet

Minns första gången jag stötte på påståendet att det finns fler än två kön. Det var 2011, och jag fann det skrattretande.

Vadå ”fler än två kön”? Visst, det finns pojkflickor och pojkar som gick i klänning tills mamma plötsligt inte tyckte att det var ”gulligt” längre och lesbiska butchar och bögar som rör sig feminint, men de är väl ändå flickor och pojkar, kvinnor och män? 99.9999 % av oss har väl något av två möjliga könsorgan och XX respektive XY-kromosomer, hur fan kan man stå och påstå att kön snarare är som färgväljaren i Photoshop?

arrogant_tjej_90 på historieseminarium i Spanien, juli 2011.

Det var antagligen Panda Eriksson, på den tiden under annat namn, som introducerade mig till konceptet könsspektrum. Vi började studera vid ÅA samma läsår och hade en gemensam vän som också gick samma grundläggande kurser inom biologi och kemi. Minns inte att jag skulle ha börjat käftas vid tilllfället, antar att jag läste ett inlägg på FB och lät saken passera (dock ej utan en intern eye roll, var världsmästare i judgment på den tiden).

Även om ordet ”hen” stack i ögonen som något prettorikssvenskt påfund kunde jag se fördelarna med ett könsneutralt pronomen. Som finlandssvensk är ju finskans ”hän” inga konstigheter, snarare jättepraktiskt. Förstod dock inte alls konceptet icke-binär, förutom på en rent logisk nivå, typ som att vara ”third party” i USA.

Communist Party USA Flag.svg
Lite som de här nissarna.

Vissa har svårt att förstå sig på hur kön kan vara en så stor grej från första början. Ett förnärmat ”vadå, inte är det som att jag går runt och känner mig som $FÖDELSEKÖN, jag känner mig bara som jag, så är det nu så viktigt?” tycks nämligen vara en rätt vanlig reaktion. No shit. Upplever man sin könstillhörighet som självklar är sannolikheten att reflektera över den i vardagen typ lika stor som att andas manuellt.


För några år sedan började jag få frågor om mina pronomen och dylikt. Det är en del av artighetskulturen och ett led i att etablera ömsesidig respekt i vissa kretsar. Oftast är personerna som frågar väldigt intresserade av könsidentitet, så jag brukar säga att jag har god kontakt med känslor och värden som traditionellt förknippas med manlighet.

Känslan av att övervinna fysiska utmaningar är till exempel kodad på det sättet för mig. Ibland känner jag mig som en finsk affärsman, rakryggad och rehellinen, ibland känner jag mig som en analytisk sperglord med smala handleder som knackar kod.

”So, non-binary or…?”

Nä. Inte genderfluid, inte genderqueer, inte demiman, inte gender non-conforming. Jag är en kvinna. She/her, please. En betonggrund som för mig dels inte går att rucka på, och som jag inte heller vill rucka på. Älskar att vara kvinna.

Känner mig allra mest kvinnlig när jag är sexuellt aggressiv, när jag tämjer, när jag blir tjänad. Kvinnlighet är makt för mig. Kan därför bli rätt osympatisk om jag upplever att någon för fram ett allmängiltigt offernarrativ kring kvinnorollen, har helt enkelt väldigt svårt att relatera till det.

Jag tänker ur ett väldigt straight perspektiv, och därför flödar min kvinnlighet som mest när den kontrasteras med maskulinitet. Lyssnar jag på en kvinnas eller enbies våndor känner jag mig som en stödperson, är det en man som lägger ner svärd och sköld ett tag och visar sig sårbar inför mig känner jag mig som kvinnligheten själv. Omhändertagande, ärad förvaltare av ett förtroende.

Image

Bilden ovan illustrerar det jag hittills haft svårast att smälta. Lika ofrånkomligt som att man ritar konturerna av ett objekt genom att rita allt runtomkring det (negative space) skapar man könsbundna lådor genom att stiga utanför lådan. Du kan inte ta avstånd från något utan att definiera vad det är, om det så än är en abstrakt känsla.

Genom att insinuera att jag är en prima they-kandidat för att jag är i god kontakt med min maskulina sida förolämpas min kvinnlighet. Den är inte ens hälften så snäv som dagens könsdiskurs gör gällande. Min låda är luftig och rymlig, och om någon som vantrivts och klivit ur den vill bränna upp den för att ”alla borde vara fria” är det klart som fan att jag blir defensiv. Det är svårt att respektera någon som tycker att du är indoktrinerad/lurad/förtappad/lider av någon sorts stockholmssyndrom ”because patriarchy”.


Känner en del folk som är icke-binära/genderqueer/gender non-conforming samt en transkvinna. Intressanta och inkännande individer hela bunten. Försöker i största utsträckning kalla folk vid det namn de vill bli kallade – har ju själv bytt namn – och använda det pronomen folk är mest bekväma med. Är helt med på noterna att kön både har en känslomässig aspekt och en performativ aspekt.

Ser heller ingen orsak till varför man skulle vara låst vid det kön som associeras med ens genitalier bara för sakens skull, det känns primitivt. Mr./Ms./Mx. samt M/F/X är en bra grej på identitetshandlingar. Högergubben i mig kommer fram vad beträffar genusdagis, pubertetsblockering och hormonbehandling åt omyndiga. Har heller inga problem med att det finns rikligt med variation inom könsgrupper och samtidigt reella könsskillnader på gruppnivå, men så har jag heller inga problem med att 0.999… = 1.