Trauma vid grönsaksdisken

Var nyss och handlade till ALDI och kom plötsligt att tänka på något som hände för nästan exakt ett år sedan, men likväl förbryllar.

Det har knappast gått någon förbi att jag är en total sperg. Som en följd av detta ifrågasätter jag ganska ofta mina tolkningar av olika sociala situationer, och bestämda protokoll är en enorm trygghet. En värld där formella etikettsregler har luckrats upp i de flesta sammanhang – RIP Magdalena Ribbing, you the original OG – leder förstås till osäkerhet. Men på riktigt, hur fan tyder du detta?


Hade gått med på att hänga med upp till Aberdeen och hälsa på T:s familj. Kände väl att det var dags att träda fram ur skuggorna. Jag var totalt körd i botten med anledning av jobbet, men täcktes inte börja dra mig ur för det, så T hämtade mig med bil genast när jag slutade på fredagen, och så körde vi de åtta timmarna upp, med ankomst kring kl. 02.

På morgonen sitter resten i the conservatory när jag och T äntrar. Hade frågat honom om jag skulle ta med någonting åt föräldrarna, fick svaret nej. Förväntar mig lite artighetsfraser och skit, att någon ska ta ansvar för situationen rent socialt, jag är ju den enda ”utbölingen” bland T, hans syster, hans morsa, hans moster, och hans farsa, på deras gård. Är dessutom där i egenskap av en partner som träffar föräldrarna för första gången, en prekär situation.

Det visar sig vara för mycket begärt. De börjar prata om folk jag inte känner, och jag sitter och vet inte vart jag ska vända blicken. Börjar fundera på om det faktiskt kan vara så att det förväntas att jag ska dra min egen lans, men det finns inga naturliga öppningar i samtalet. Det tycks inte ens anbekomma T att aktivt bjuda in mig i samtalet eller förklara vem det är de talar om.

Senare ringer det på Skype via laptoppen på kortsidan av bordet. Det är T:s brorsa som bor i staterna, hela familjen stiger upp och ställer sig framför laptopwebcammen och gullar med brorsonen. Mitt dilemma är huruvida jag ska ställa mig upp och gå dit utan att ha blivit introducerad ordentligt ens för folk på plats, och vara en främling i bild som en jävla weirdo, eller om jag ska sitta kvar. Besluter mig för det sistnämnda, och sitter alltså på motsatt kortsida med hela familjen framför mig, uppslukade av videosamtalet. Vad i helvete.


Jag och T drar oss till sist tillbaka till vårt rum, och jag uttrycker hur jäääävla jobbig situationen är, vilket faktiskt får honom att anstränga sig en smula för att bryta isen. Utbyter några meningar med hans morsa och faster då och då, men man kan definitivt inte kalla det konversationer. Mina försök till artighetsfrågor flyger inte. Ändå är det inte kyligt, det är bara förbluffande oengagerat.

Till sist blir det restaurangmiddag med tillhörande vin. Äntligen. T sitter mitt emot, solen är framme, och ljuset i hans ögon blottar det gyllenspräckliga kring pupillen. Det är slående vackert, och jag säger helt sonika you can really see the golden splotches in your eyes in this light, it’s nice.

Jag klankar ofta på morsan, men säga vad man vill, hade en partner på besök sagt det om mina ögon vid matbordet hade hon förtjust tittat efter, hållit med, och efteråt sagt åt mig att det var en riktigt charmerande sak av honom att säga.

Istället: bestick mot tallrikar, tuggande, och en tystnad av modell ESTETIK. KÄNSLA. AWKWARRRRRD, innan någon barmhärtigt frågar om mosterns cullen skink är god. Samtalen var helt och hållet centrerade kring praktikaliteter, även efter att alla släktnyheter hade gåtts igenom. Inser i den stunden vilken jävla skock med purkänsliga konstnärssjälar min och mina tidigare partners familjer är i jämförelse.


Nu till huvudnumret. Dagen efter åker vi och handlar med T:s farsa, vi skulle göra burritos eller vad det nu var. Vid det här laget har situationen gjort mig extremt hämmad, jag vill mest bara försvinna, vet inte alls hur jag ska bete mig. Could you get the mushrooms while I go get x? frågar T, sagt och gjort. Nu är det bara jag och farsan vid grönsaksdisken, han står och plockar ihop potatis eller vad fan han nu gör.

Det finns en miljon förpackningar skivad svamp i en trave, jag tar upp en som ser bra ut, kollar noga så att alla svampar är fräscha, och går och lägger den i kundvagnen. På väg att leta upp T igen vänder jag mig om och ser hur farsan tar upp förpackningen ur vagnen, kollar på den, går och lägger tillbaks den, och väljer en annan i traven.

Okej att de inte ansträngde sig för att göra mig bekväm som gäst, okej att min kommentar vid matbordet gjorde dem obekväma, men att kallblodigt rata svärdotterns val av skivade champinjoner, det är faaaan droppen asså. VEM GÖR SÅ???????++++ *hyperventilerar*

Misshandel och cosplay

På min morgonpromenad (sjätte dagen i rad, woo) kände jag plötsligt en bekant lukt. En instinktiv besvikelse dök upp millisekunden innan jag hann identifiera den. Lågstadiets skolkök på morgonen anno 1998, kokt potatis med skalet på, blodplättar och vitsås. En känsla av fan, det blir knäckebröd och mjölk idag.

Lyssnade på Ted&Kaj-podden medan jag gick. Kaj har tydligen fått agera BDSM-expert i finlandssvenska medier med anledning av sin nya bok Röda rummet (som jag på något vänster måste få hitfixad, tanten vägrar ju e-böcker, suck). Det skulle nog bli tröttsamt att vara en postergirl för BDSM-kulturen. Har läst många av Dina Sades intervjuer i svensk press, hon har sannerligen en ängels tålamod, det har inte jag.

Bildnamnet hade (2) i sig. Jag har alltså sparat den vid tre olika tillfällen. Joråsåatteh.

Man kan spåna hur länge som helst om det psykologiska, att det för många är allt annat än en krydda när sexlivet gått i stå, snarast ett djupt behov som alltid funnits där. Man kan förklara, men aldrig förmedla, precis som att det inte går att förmedla en stark andlig upplevelse i en frikyrka. Du kan stå och titta på en människa i extas och tycka jahapp, den där duden verkar vara riktigt hype på Jesus, men inte fattar du ett skit av vad som händer för det.


Det förvånar egentligen inte att journalisten tog upp det som vi i tonåren kallade de tyska bögkannibalerna. Tre instanser tycks det finnas, den senaste nyligen, men Armin Meiwes förblir väl mest känd. Kannibalism åsido finns det fortfarande begränsningar enligt lag gällande vad samtyckande vuxna kan gå med på.

Vet inte hur det är i Finland, känner till Sverige bättre, detta förstås tack vare BDSM-communityn Darkside. Där har man hängt till och från sedan 2004 (vilket alltså betyder att det tog fyra år innan jag ens hadd åldrin, men det får väl anses preskriberat vid det här laget).

Man kan till exempel inte samtycka till mer än lindrig misshandel i Sverige. Till detta räknas örfilar, att knuffas, dra i kläderna, lite fysisk dominans, va. Allt utöver det kan man tekniskt sett inte samtycka till, ansvarsfriheten upphör vid gränsen mellan lindrig misshandel och misshandel av normalgraden.

En tung session med oxpiska på ett andreaskors är garanterat grov misshandel, och därmed olagligt. Att duden vid tillfället upplever sin existens som komplett spelar ingen roll. Som dominant/top skulle du med rådande lagstiftning kunna dömas för detta, även mot den ”misshandlades” vilja.

I praktiken ogills en del åtal där våldet har ansetts vara försvarligt, men det finns också ett antal mål där det har blivit misshandelsdom. Vill man gräva ner sig i detta hittade jag ett helt jävla examensarbete i straffrätt från Stockholms universitet.


Cosplayar rikssvensk smyckesdesigner. Mitt namn är Maria Victorzon. Efva Attling, släng dig i väggen.

Hade också informationsmöte via Teams på förmiddagen. Det handlade om new enterprise allowance, alltså startbidrag för egenföretagare, rätt och slätt. Göra business plan, cash flow forecast, allt det där. Tydligen är det här mitt liv nu.

En kvart innan mötet funderade jag på om jag skulle maskera eller vara mig själv, den konstanta avvägningen som sperglady. Bestämde mig för att fake it til you make it och funderade på hur jag bäst skulle framstå som en creative, substantivet.

Satte upp håret och fick gräva fram den svarta polotröjan från bottnen av tvättkorgen. Den luktade precis som man kunde förvänta sig, men vad gör man inte för ett första intryck. På med ett ”intressant halsband” och markerade bryn, glasögonen på, boom. Hi, nice to meet you, how are ya? Good, good!

Droney den djärva

Stressåt jag bensinstationsinköpt socker medan jag traskade mot ett främmande hus, i stånd att spela ett främmande rollspel, med fem andra människor (varav fyra är folk jag bara träffat några gånger)? Ja, det gjorde jag. Krävs det en snuttefilt för att komma över tröskeln så krävs det. Nu när jag har bekantat mig är det inga problem att göra om det, för nu kan jag föreställa mig skiten. Så funkar jag.

I själva verket gick jag i en matbutik jag inte gått i förr (!!!) på väg hem från apoteket i förmiddags. Kände mig rustad för det, säger undertecknad, som alltså har haft fjorton olika fasta adresser på sju olika orter i tre olika länder de senaste femton åren. Skriv en rad om du får den ekvationen att gå ihop.

Vinet är slut, spelet är slut, bananbrödet är inte slut. Än.

Hade förstås jättetrevligt när jag väl blev varm i kläderna (och kroppen). Lyckligtvis fick ingen i sällskapet för sig att fota. Sist det mitt i allt halades fram en kamera under ett trevande första besök (A:s nya hus + housemate) gick det såhär:

Ei näin.

Att förtjäna, AKA hur bra får man ha det?

Hur bra får man ha det?

Får man ha ett jobb där man kan sträcka på sig och gå en promenad i en timme om det är solsken på eftermiddagen? Får man sitta och fundera och skriva och stänga in sig och vara svår, och kalla det jobb? Ska inte jobb vara något man hatar, men likväl tar sig igenom från nio till fem, en dag i taget? Ska vi inte alla lida i vårt anletes svett för att känna att vi har förtjänat våra bio-credits och säkrat fortsatt överlevnad?

Den här tjejen har nyss fått jobb efter ett och ett halvt års arbetslöshet.

Tänker tillbaka på tiden vid apoteket, mitt första jobb i UK. Det funkar inte som i Finland, där man som farmaceut oftast sitter på arslet och betjänar receptkunder med kölappar. På större apotek måste man ju inte ens stiga upp och hämta medicinen, det fixar roboten åt en.

Här måste en apotekare kolla varenda. liten. grej. som lämnar apoteket, enligt lag. Det var något av en chock för mig, som förstås är van med att jobba självständigt som farmaceut. Här är alla som inte är apotekare bokstavligen tekniker, och för att bli det gör man en kombination av mestadels praktik och lite studier på andra stadiet. De flesta verkar börja som lärlingar i assistentroller. Som om det vore 1850.

Det rimmar ju illa med 300 sp på universitet och två examina. Det krävs dock en MPharm för att kunna registrera sig som apotekare, och jag har en MSc. Tänk dig att vara kompetent inom verkningsmekanismer, interaktioner och doseringar, men ändå springa runt som kvalificerad apoteksassistent för motsvarande tio euro i timmen. Apotekaren själv var en hyvens man, och jag kom överens med alla som jobbade där, det var bara kunderna och stressen jag inte pallade med.

Den här tjejen har tagit sig igenom första veckan.

Varje dag bytte jag fram och tillbaka mellan att packa upp och organisera ett tusental inkommande mediciner, scanna och maila recept som ska förnyas, gå igenom dagens telefonkatalogstjocka bunt med pappersrecept manuellt, hämta nikotinavvänjningsrecept från en separat webbportal, etiketter ska printas, dosetter ska fyllas och tillhörande recept processeras manuellt, veckovisa mediciner ska fixas innan kunden dyker upp, och medicinpaket ska banne mig packas ihop innan utkörningsdeadlinen.

Telefonen ringer konstant, ingen hinner svara, arga kunder, oförstående kunder, rädda kunder, desperata kunder, hålla masken, någon behövs vid disken, kö vid sprututbytet, gamla tanter vars enda mänskliga interaktion på hela veckan är att ringa till apoteket, hinner inte prata, någon förälder skäller ut stackars praktikanten, som att det är hennes fel att receptet med ungens astmainhalator inte har blivit förnyat av läkarna än.

Jag var som en urvriden disktrasa när jag väl kom hem till huset, ett viktorianskt townhouse som konverterats till en houseshare med sju invånare. Det roliga är att den enda personen jag inte kom överens med hade rummet precis intill mitt, så hennes hispiga röst fick jag höra en hel del, speciellt när hon talade i telefon i sitt badrum. Kaotisk utstrålning, kände nästan ett högfrekvent darr i kroppen när jag var runt henne. Resten var trevliga, men jag ville fan inte se en enda själ till när jag kom hem från jobbet.

Den här tjejen har, förutom skitiga glasögon, läidon.

Tänkte att nå, alla är trötta efter jobbet = alla är lika jävla slutkörda efter en vanlig arbetsdag som jag var, och att det var fel på mig som inte klarade av det. Katatonisk i stolen, ensam framför datorn. Skallen kändes bränd, som ett kortslutet elskåp. Orkade inte laga mat, ville inte laga mat i det gemensamma köket, skippade middagen eller åt skräp.

Rinse and repeat, tisdag-fredag. 36 timmar i veckan med obetald lunch = fick betalt för 32 h, motsvarande knappt 1200 euro i månaden efter skatt. Tredagarshelgen var inte tillräckligt för att ta igen sig, orkade ingenting lördag, kunde pynja lite med hushållet söndag, och först på måndag kunde jag någorlunda njuta av helgen, med vetskapen om att skiten drar igång igen följande morgon.

Sen var det ju lilla fibromyalgin också. Steg upp klockan sex fastän jobbet började nio och jag hade tio minuters gångväg, detta för att kunna tappa upp ett bad och få musklerna att slappna av inför arbetsdagen. Givetvis också för att ge pregabalinet tid att verka, det tar sisådär två timmar. Trappade upp dosen i samråd med läkare tills jag maxade Lyrican på 600 mg/dag, ibland blev det en kapsel till iallafall, och ibland en kapsel tramski på det också. No bueno.

Den här tjejen har inte mått bra på ett tag.

Själva orimligheten i att en projektinriktad sperglady med fibro ska vara på stående fot nio timmar i stöten, utföra samma aldrig sinande löpande uppgifter, samt interagera med hundratals främlingar varje dag, ja, den krusade inte ytan vid tillfället. Jobbet gav inte tillfälle att utnyttja några av mina styrkor, förutom noggrannhet och snabb processor + RAM, och blottlade alla mina svagheter. Fel person på fel plats.

Man vänjer sig hade jag fått höra ända sedan jag gjorde apotekspraktiken som studerande, och jag trodde liksom på det. Försökte intala mig själv att jag var lyckligt lottad som hade ett jobb, fast jobb, i osäkra tider, och att min insats var absolut nödvändig. Vi hade redan för lite folk, huvudkontoret skickade inte mer arbetskraft ens tillfälligt, och jag ville inte ”svika” de andra.

Detta ledde till att jag jobbade vidare i ytterligare två månader innan det fanimig fick vara nog. Jobbade alltså fem månader innan kollaps. Klart att man oundvikligen måste göra sina hundår, speciellt när man ska få in en fot på arbetsmarknaden i ett annat land, men eftersom jag har noll – alltså noll, snarast minus – intresse av att börja någon jävla karriärsbana inom branschen var det galenskap. Dålig galenskap.

Den här tjejen är på bristningsgränsen.

Kan man kalla det slit, att brottas med att avsluta en roman? Kan man kalla det slit att editera en lång video? Ja, det kan man. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag kokat av ilska och avundsjuka och ouppfyllda behov och sagt fan heller.

Jag behövde tas om hand, men var den som tog hand om, och kunde förstås inte visa hur jävla avis jag var på typ de patienter som hade ett care team. Hade ångest varje dag, men trodde att alla känner så, att det är vad man kan förvänta sig av arbetslivet, så det var bara att suck it up. Tills jag till sist fick en panikattack på lunchen. Fy fan.

Om jag hade frågat en av mina medarbetare är jag rätt säker på att de hade sagt att det är jobbigare att vara typ frilansskribent. Hård konkurrens, ensamt, deadlines, sömnlösa nätter till följd av oregelbunden inkomst. På apoteket jobbar man 9-18, sen far man hem till familjen. Man får sina pengar på samma dag varje månad, alltid samma belopp. Och så får man träffa och hjälpa människor varje dag, surpupporna lär man sig skita i. Tryggt och bra. Det får stå för dem.

Den här tjejen har precis sagt upp sig.

Det är ofta Luther och protestantismen som får bära hundhuvudet för besattheten kring produktivitet. Den som arbetar syndar inte, etc. Men att någon annan vet bättre vad man vill och mår bra av, att man inte ska uttrycka sina behov och allra helst inte ha några, att man måste rättfärdiga sin existens, och att man måste lida för att förtjäna något, det är ju också huvuden på hydran dålig självkänsla.

Tankegången gick typ att förtjäna pengar = göra sig förtjänt av pengar = måste lida för pengarna. Det finns ju ingen chans att känslan av att vara förtjänt av något skulle infinna sig annars. Menar du att man får ha ett jobb man inte hatar? Får man må bra? Förtjänar jag det?

Jobbet krävdes iallafall för att teckna första hyreskontraktet, som alltså gav mig en referens att visa åt nuvarande agenturen, och för att få tillgång till bidrag i UK, som jag i skrivande stund förlitar mig på för att hålla huvudet över ytan.

Var det värt fem månader av misär för att åstadkomma detta? Jajjamänsan, alla tider.

Ween represent. Samt halsduk i juli. #manchester

Asteroids och livslinjer

Det är frestande att tänka sig livet som en linje, ungefär på samma sätt som vi hanterar tidsräkning. Framsteg och tillbakagång, eller varför inte ett steg framåt och två tillbaka.

På en linje är tillbakagång förstås det samma som total reversion, och framstegen är då null and void. Som att bokstavligen gå tillbaks i tiden och nu ha heeeela långa vägen att gå innan man ens kommer dit man var, för att inte tala om att fortsätta sen. Jojobantaren är synnerligen välbekant med detta.

Tänker inte gå in på AA/NA desto vidare pga. okunskap, men jag vet att de ofta har symboliska mynt. En dag nykter, en vecka, en månad, två månader, etc. Trillar man dit igen – ytterst sannolikt, kolla statistiken – uppmanas man ge tillbaks sitt mynt, och så får man börja om fråån början (Sven-Ingvars represent). Rosvosektori, III-ÄÄ-ÖÖ-UU. Voi vittu ändå, finska Wheel of Fortune ’93 är lika sexigt som en kyrkokör. Spelade de in skiten i ett församlingshem? Tacka vet jag Nicky.

…ja, alltså, pointen är att linjen känns torftig. Har snarare börjat tänka på livet lite som Asteroids.

Asteroids *1979 Atari* - GIF on Imgur
Nu snackar vi fler än en ynka jävla degree of freedom, baby!

Spelar det nån roll var fan skeppet befinner sig rent absolut? Nä. Man kan rentav sticka iväg ur bild och sömlöst dyka upp på motsatt sida.

Det kommer dock att komma asteroider mot en, och de tar inte slut. Man kan försöka undvika dem, men då minskar de inte i storlek, och man får inte heller några poäng för det. Det är bara genom att skjuta fanskapen i mindre och mindre bitar som de till sist försvinner. Att kortsiktigt ducka för dem går dock för sig.

Ibland kraschar man in i en av dem, tappar ett liv, och börjar stillastående i mitten. Men oj nej, jag som hade kommit ända dit på skärmen är ju absurt i sammanhanget. Om något handlar det om att bygga momentum igen, och fortsätta göra så gott man kan. Poängen finns kvar fastän man kraschar och tappar ett liv, och så har man ju fortsättningsvis mer övning i spelet, inte far timmarna man ägnat någonstans. Alla spelare står vid varsin arkadmaskin, och alla maskiner räknar poängen olika, så att jämföra high score är 100 % meningslöst.

Vissa spelare har knappt några asteroider på sin skärm, till en sådan grad att de oftast bara zoomar omkring planlöst, uttråkade. De flesta är måttligt bra på spelet, och klarar av mängden asteroider som kommer flygande. Ibland är det lite mer, ibland lite mindre, men tillräckligt få för att inte överväldigas, och tillräckligt många för att det inte ska bli trist. Ett par gånger kommer de också att krascha, ingen är helt förskonad från det, men för det mesta tuffar det på.

Vissa spelare är skitduktiga och har en jävla massa asteroider på sin skärm, men zoomar glatt omkring och zappar på för full rulle, och förstår inte alls hur folk kan ha svårt för det. Andra ser på håll ut som riktiga proffs, tills man står så nära att man kan titta dem över axeln, och ser den GIGANTISKA jävla asteroid som spelaren (hittills) lyckats undvika.

Vissa finner spelet skitsvårt och kraschar gång på gång, tappar liv efter liv trots tappra försök, och då kan man räkna ut vad som händer med lusten att spela. Spelarens skicklighet är en grej, hur själva arkadmaskinen hen står vid är programmerad är en helt annan. Men alla maskiner är programmerade på följande sätt: så länge spelaren själv är vid liv är det aldrig någonsin game over.