Subincelman-spektrat (och Miss Robotdominatrix)

Ibland vandrar vi alla in i fällan att begrunda livets stora mysterier.

Vem sköt Tupac? Var är Joachim Posener? Varför är äppelmos så äckligt när äpplen är så goda? Och vad vittu är zabaglione?

Dö.

Något jag rätt ofta funderar på är varför dominanta kvinnor år efter år gnäller på att utbudet är torftigt när det bokstavligen kryllar av undergivna män där ute. Det borde ju bara vara att välja och vraka.


”lonely man free stock photo”

När jag ser profiler som tillhör dudes som har sökt efter kvinnlig dominans i åratal slås jag ofta av en distinkt melankolisk mjäkighet. De berättar om sig själva på ett neutralt, konstaterande sätt, undertonen är Ensam. Mellan raderna framkommer det att de har ett ordnat liv, men få eller inga vänner utanför jobbet. Inte sällan spergiga, inte sällan med katt.

I Darksides femdomnätverk startar de trådar som ”Vad vill du ha i egenskap av dominant kvinna?” och tror att det ska hjälpa dem gå till botten med saken. Förvisso en behjärtansvärd fråga som indikerar att det inte är fråga om en nätrunkare som helt tappar intresset så fort kuken har spottat, men ändå inte en särdeles produktiv grej.

Det är ju det som är själva problemet. Om oseriösa nätrunkare befinner sig i ena änden av spektrat har vi folk som är villiga att vända ut och in på sig själva för att behaga en dominant kvinna på andra änden. Det senare är ju en synnerligen attraktiv egenskap, men inte när det bokstavligen är det enda som erbjuds.


Character creation hör nämligen bara D&D till. Jag njuter av att upptäcka utformade Personligheter, finner stor glädje i att botanisera i dem. Jag vill ha all lore, lära mig om alla glädjeämnen, passioner och särskilt sorgeämnen i folks liv. Det neutrala, konstaterande greppet är inte engagerande nog.

Mer av det samma.

När jag föreställer mig någon i sinnet vill jag få en utpräglad men abstrakt känsla i bröstet, inte en vag förnimmelse. Det går utmärkt att vara färgstark i vagheten också, men så oftast inte fallet. Vanligen brukar det handla om någon som fortsättningsvis har grejer i bagaget som de inte har hunnit sortera.

Själva bagaget är dock inte ett problem. Det är ju kontrasten mellan en persons liv utanför femdom och utrymmet vi skapar tillsammans som är intressant, det är där djupet finns. Uuuuuuh, en dude som är starkare än mig slickar utrymmet mellan mina tår är bara yta.

Att banka skiten ur någon och samtidigt veta att de får utlopp för livsstress som har satt sig i kroppen är liksom en bonus ovanpå att det objektivt är hett som fan. Det är också en annan grej att paja någon efter en intensiv session om man vet att de hade en frånvarande morsa under uppväxten. Ya feel.

Kvinnorna som har letat i åratal men ej heller har hittat sig en bra sub utstrålar ofta antingen osympatiskhet eller att de på något sätt är sårade (två sidor av samma mynt). När de sammankommer med ug-män av typen som jag beskrev ovan i ett försök att bli fullständiga kan alltså ingendera part ge den andra vad de vill ha.

Ytterligare en dålig erfarenhet, slutsatser dras, mönstret upprepar sig, och så fortsätter det lim x→∞. Inte bra.

Helt på riktigt den enda normala kvinnan jag hittade i en sjö av suggestivt melankoliska 22-åringar.

Någon fiffig jappe har i bästa entreprenörsanda bestämt sig för att lösa problemet, iallafall å submännens vägnar. Såg nämligen en Fetlife-reklam för dominatrix.ai, en tjänst som fortsättningsvis tycks vara under utveckling. Allt som finns för närvarande är ett fält där man kan skriva in sin mailadress.

AI:n ska enligt utsago alltså lära sig av hundratals kompetenta dominor och leverera perfekt dominans (dvs. instruktioner kring hur du ska runka + kanske något uppdrag att köpa damtrosor i varuhus + verbal förnedring). Fixat.

Kom osökt att tänka på några av männen i von Krafft-Ebings Psychopathia Sexualis (1886), som jag hade för mig att jag skrev ett inlägg om, men tydligen inte. Slogs iallafall av faktumet att jag har hört samma berättelser som fanns däri otals gånger på Darkside och Fetlife i modern tid, dvs. män som har försökt leva ut sina lustar med sexarbetare, men lika snabbt har konstaterat att det inte tillfredsställde dem. Alls.

Att byta lite sedlar mot att ploppa en piska i en kvinnas hand räcker helt enkelt inte för någon av en viss läggning, och en konstruerad robotkonglomeration av hundratals kvinnor kommer heller inte avhjälpa grundproblemet, även om det är väldigt #2022.


Hittills har vi alltså avhandlat extremerna på subincelman-spektrat. Om nätrunkarna i praktiken mest vill ha sitt av en prodomina lite när det passar dem, AI eller inte, och männen som suktar efter en bråddjup relation missriktat vänder ut och in på sig själva för att förstå vad dominanta kvinnor vill ha, ja, då har vi väl männen som fokuserar på de yttre attributen i mitten.

Vi har alla sett honom på events.

De tenderar att vara lite äldre, inte särskilt spergiga, och de besitter ett självförtroende som ofta rotar sig i karriärsmässig framgång. Till skillnad från nätrunkarna visar de respekt och ger ett tydligt intryck av att de är i bilden också i förlängningen.

Deras till synes välformulerade sätt att kommunicera utgör frekvent dock ett illa dolt piska? eller fot? eller piss? eller vad deras besatthet nu är, ofta finns det något centralt, en fetischism med upplevt egenvärde.

Detta är förstås genomskinligt för dominanta kvinnor, som för det mesta suktar efter något med mer substans än så, och därmed har den på ytan välfriserade mannen på mitten av spektrat fortsättningsvis ingen partner. På pappret ser han dock ut som en riktig catch.

Svårt det här. Inte undra på att det ser ut som det gör.

Casual Kālī

Javisst kände jag mig munter nog att dra ett aprilskämt igår, något jag inte gjorde förra året. Att läsa inlägget från första april 2021 var för övrigt som att öppna en kall, mörk skrubb; kollade in och stängde den igen. Det var då.

I övrigt läser jag David Kinsleys Tantric Visions of the Divine Feminine: The Ten Mahavidyas (1997) och känner mig inspirerad av Kālī. Se bara, she’s living her best life och Śiva‘s straight chillin’.

”David Kinsley’s new book documents a highly unusual group of ten Hindu tantric goddesses, the Mahavidyas, many of whom are strongly associated with sexuality and violence. What is one to make of a goddess who cuts her own head off, or one who prefers sex with a corpse?”

Har konsumerat en hel del av D:s gamla kurslitteratur kring hinduism och faktumet att jag nyss skrev ut namnen så som man romaniserar sanskrit enligt konstens alla regler indikerar väl att något av det har fastnat. Sjukt intressant. Att Kālīs yantra ser ut som att jag skulle ha ritat den själv gör ju inte saken sämre, den hänger på väggen hos K och D och jag stirrar alltid på den när tillfälle ges.

Känns som att jag plaskar runt på ytan i en marianergravdjup pool men har roligt medan jag håller på. Det som sipprar in får sippra in, allt jag vet är att det tilltalar.

Smuts och medusahår

Lyckades ta mig igenom alla böcker som D lånade ut åt mig medan han var på resa. Läser aldrig någon annanstans än i badkaret så slutsaldot blev några hundra liter.

The Psychopath Test (2011) var intressant men led av lite för finurlig och självnedsättande brittisk journalist-syndromet, välgjord men lite för kalkylerad i sin storytelling. Philosophy for Everyone: Porn (2010) var en antologi med ett som synes överarbetat omslag, tyckte vissa av resonemangen var så övertydliga att det kändes som tuggummi som tappat smaken medan andra var träiga (dock med en sweet spot i mitten). Our Dark Side: A History of Perversion (2013) var väldigt akademisk och väldigt fransk.

Kanske något förvånande fick jag mycket till livs från Medusa’s Hair (1981), en antropologisk essä från Sri Lanka på slutet av 70-talet. Fann författarens ton mycket sympatisk: formell och ledig på samma gång med lika delar ödmjukhet och övertygelse i resonemangen. Det övergripande temat var personliga symboler och religiös upplevelse, detta baserat på intervjuer med mestadels äldre kvinnor.

Att externalisera psykisk ohälsa i en gemensam religiös + kulturell kontext, asketkvinnornas tendens att avsexualisera sig genom matted hair (en sorts ”spontandreads”) snarare än buddhistmunkarnas rakning, bokstavlig hemsökning av döda släktingar som metafor för trauman orsakade av desamma i livet, individuell primär skuld vs. sekundär skuld och skillnaden gentemot den kollektiva skammen… sju famnars vatten för mig och därför fascinerande.

Seriealbumet The Filth (2004) fick mig däremot att omvärdera varför jag inte läser dylikt. I lågstadiet slukade jag ju typ Asterix och Yakari och Bert, för att inte nämna Kalle Ankas Pocket (speciellt de längre serierna med historisk anknytning, typ Egypten/antikens Grekland/det viktorianska England, samt fria tolkningar av pjäser och litterära verk, typ Musse som Edgar Allen Poe, Scapinos skälmstycke av Molière, Skräddaren från Southampton etc.).

Tror att jag kunde ta till mig The Filth på ett annat sätt eftersom vissa av miljöerna är så utpräglat brittiska, för att inte tala om språket. Hade inte riktigt varit samma sak med en amerikansk produktion i samma stil. Det är något med att se bekanta miljöer avbildade i en detaljrik illustration som kittlar mig lite på samma sätt som typ miniatyrer verkar kittla vissa människor.

Nu ritar jag för fan dessutom så att spana in någon som har bemästrat linjer (vilken fantastisk lutning på byxorna! vilka utsökta handvener! vilka härliga veck i påsen!) är underbart. Själva storyn passar in perfekt mellan Illuminatus!-trilogin och Delta Green-sessionen som utspelade sig i 70-talets Soho, på den tiden Londons porrträsk. Finns att läsa här.

Bästa-sämsta, del 1

Hittade denna lista hos Sandra igår och överväldigades av lusten att fylla i. Blev längre än tänkt, säkert något outrett skoldagbokstrauma bakom, så delade helt sonika upp den i två.


Musikgenren?
Bästa: I princip musik från mitt födelseår plus minus tio år, föga förvånande. Engelska postpunkare och new wave-gossar, synth/goth/industrial från 80-talet, ecstasyexplosionens underverk vid skiftet 80-90-tal, samtida tidig black metal, de miljoner olika genres av elektronisk musik som skapades under resten av 90-talet, lite topplistepop från när jag gick i lågis/högis, samt sånt man svampade till som tonåring.

Shpongle – Artists
Ijjuäisch-an-go… hassh näu ji.

Sämsta: Har tyvärr svårt för sånt som rollspelare brukar lyssna på, alltså folkiga grejer med nån vän tjej som sjunger om drakar, alternativt power metal med falsettfrontman (som sjunger om drakar). Förstår mig heller inte på det autotunade midtempo-stoff som är så vanligt förekommande i dagsläget, jag behöver iallafall NÅNTING annat än vibes att ta fasta på.

Filmgenren?
Bästa: Är inte så stor på film, men typ absurda eller väldigt konceptuella grejer. Being John Malkovich (1999) var det första exemplet jag kom på som illustrerar vad jag menar. Gillar i allmänhet filmer som har ett eget uttryck sådär annars bara, typ Clerks (1994).

Sämsta: Superhjältefilmer, speciellt såna som ”inte är som andra superhjältefilmer”. Man kan argumentera för att det är en superkraft att vara John Malkovich, det om något är ett okonventionellt grepp. En (anti)hjälte vars alignment ligger söder om chaotic good är inte tillräckligt.

Stilstudie i filmplanschdesign.

Serien jag sett?
Bästa: Peep Show (2003) dök upp i huvudet först, så vi kör på det. MDE Presents: World Peace (2016) nämnde jag för inte så länge sen. Annars mycket som influerar Trevor, dvs. The Big Lez Show (2012), South Park (1997), Xavier: Renegade Angel (2007), Trailer Park Boys (2001)… samt givetvis Varan-TV (1997), voi vittu ändå.

Sämsta: Moderna Tider (2017) var välanimerad men lämnade en hel del att önska vad beträffar manusskrivning, karaktärisering och kontinuitet. Vidare har jag konstaterat att det inte finns något som tilltalar mig med Bob’s Burgers (2011).

TV-programmet jag sett?
Bästa: Gamla brittiska game shows, bevisligen (1, 2). Är också trogen flera långkörare i SVT som går att kolla i utlandet via SVT Play utan proxy-jox, däribland Antikrundan, På spåret, Uppdrag granskning, Babel och Antikmagasinet. De flesta av Filip och Fredriks program har jag också uppskattat mycket.

Sämsta: Har du hört den förut var ren misär. Ledmotivet försökte efterlikna en skrattsalva men var i själva verket kromatiskt mardrömsbränsle. Om vuxenlivet innebar det där hade jag svurit Pippi-eden och överdoserat direkt.

Box with pastilles “Squiggle pills”

Boken jag läst?
Bästa: Oj. Gillade Ett år av vila och avkoppling (2018) av Ottessa Moshfegh eftersom det var precis den sortens bok som jag bra kunde intala mig att jag skulle kunna skriva (men absolut inte förmå). Köpte den i Stockholm, Alva Dahls översättning höll verkligen måttet. Gillade också Illuminatus!-trilogin (1975), den var riktigt speciell. Jag är Domina (2021) och Penthesilea (2017) har förstås en speciell plats i hjärtat.

Böckerna som har gjort mig de största konkreta tjänsterna i livet är The Accursed Share (1949) av Georges Bataille samt Eroticism (1957) av densamme. Även Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People (1936) och John Grays Men are from Mars, Women are from Venus (1992). Ingen länk där eftersom alla sammandrag jag kan hitta suttar och jag håller på med ett inlägg ändå.

Sämsta: Det skulle mycket väl kunna vara Maestra (2016) av L. S. Hilton. ”Fifty Shades med ombytta roller!!!!!” sa de. Jag lyckades ändå bli besviken.

Maträtten?
Bästa: Har varit galen i vegetariska birriatacos på sistone. Egentligen allt som bränner och tenderar att ha en överdos koriander (thailändskt, indiskt).
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta undersaltad batatpurésoppa.

Det är inte soppan på bilden som har skrivit brevet.

Drycken?
Bästa: Mousserande vin, G&T, lonkero, kriek, citrusig IPA, absint, Yorkshire Tea och Dr. Pepper. Dricker för lite vatten.
Sämsta: Vissa sorters traditionell äppelcider smakar fan mögel.

Bakelsen?
Bästa: Prinsess, alltid.
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta köpisjulstjärnor.

Godissorten?
Bästa: Salmiak, lakrits, trevligt ljusbruna saker som typ fudge, jättegärna med romrussin i. Vitchoko, mintchoko, sura godisar. Äter fortfarande Polly när jag är i Finland.

Kexet vill ha Polly.

Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta Gröna kulor (eller annat marmeladgodis som tänderna bara sjunker igenom).

Årstiden?
Bästa: Sen vår, typ maj, födelsedagsmånaden. Allt är illgrönt och sommaren står för dörren.
Sämsta: Tidig vår, typ slask i mars, även om jag har sluppit sånt i över sju år nu.

Djuret?
Bästa: Snipotipun (fåglar med sniper rifles, reds. anm.)

Free picture: snipe, bird, photo
Ej att förväxla med fågeln ”snipe”.

Sämsta: Alla sorters apor och primater och sånt. De är ena pinsamma jävlar, vill inte bli påmind om att vi är släkt.

Åldern hittills?
Bästa: 31.
Sämsta: 3, 13 och 23.

Mellan sidorna

Dale Carnegie prone bonear Eckhart Tolle på min badkarsottoman. Läser om How to Win Friends and Influence People för att fräscha upp minnet, The Power of Now läser jag för första gången. Två riktiga självhjälpsklassiker. Carnegies trettiotalsslang är förtjusande; vad beträffar Tolle plockar jag skamlöst russinen ur andlighetskakan.

Den stora behållningen med charity shop-böcker är dock allt rändom man hittar i dem. Någon i München använde till exempel ett bibliotekskvitto från hösten 2003 som bokmärke i min kopia av John Rechys City of Night. Antagligen en dans- eller dramastuderande baserat på lånetitlarna.

Man kan också hitta kryptiska dedikationer:

Oklart hur Perfume: Story of a Murderer ska åstadkomma detta.

Eller varför inte ett födelsedagskort med tre hälsningar, varav två på franska:

Spliffsmiley på 25-årsdagen.

När böcker väl landar i min bokhylla tenderar de dock att stanna där. Där kan de dröja i sisådär femtio år till om det vill sig.