Casual Kālī

Javisst kände jag mig munter nog att dra ett aprilskämt igår, något jag inte gjorde förra året. Att läsa inlägget från första april 2021 var för övrigt som att öppna en kall, mörk skrubb; kollade in och stängde den igen. Det var då.

I övrigt läser jag David Kinsleys Tantric Visions of the Divine Feminine: The Ten Mahavidyas (1997) och känner mig inspirerad av Kālī. Se bara, she’s living her best life och Śiva‘s straight chillin’.

”David Kinsley’s new book documents a highly unusual group of ten Hindu tantric goddesses, the Mahavidyas, many of whom are strongly associated with sexuality and violence. What is one to make of a goddess who cuts her own head off, or one who prefers sex with a corpse?”

Har konsumerat en hel del av D:s gamla kurslitteratur kring hinduism och faktumet att jag nyss skrev ut namnen så som man romaniserar sanskrit enligt konstens alla regler indikerar väl att något av det har fastnat. Sjukt intressant. Att Kālīs yantra ser ut som att jag skulle ha ritat den själv gör ju inte saken sämre, den hänger på väggen hos K och D och jag stirrar alltid på den när tillfälle ges.

Känns som att jag plaskar runt på ytan i en marianergravdjup pool men har roligt medan jag håller på. Det som sipprar in får sippra in, allt jag vet är att det tilltalar.

Smuts och medusahår

Lyckades ta mig igenom alla böcker som D lånade ut åt mig medan han var på resa. Läser aldrig någon annanstans än i badkaret så slutsaldot blev några hundra liter.

The Psychopath Test (2011) var intressant men led av lite för finurlig och självnedsättande brittisk journalist-syndromet, välgjord men lite för kalkylerad i sin storytelling. Philosophy for Everyone: Porn (2010) var en antologi med ett som synes överarbetat omslag, tyckte vissa av resonemangen var så övertydliga att det kändes som tuggummi som tappat smaken medan andra var träiga (dock med en sweet spot i mitten). Our Dark Side: A History of Perversion (2013) var väldigt akademisk och väldigt fransk.

Kanske något förvånande fick jag mycket till livs från Medusa’s Hair (1981), en antropologisk essä från Sri Lanka på slutet av 70-talet. Fann författarens ton mycket sympatisk: formell och ledig på samma gång med lika delar ödmjukhet och övertygelse i resonemangen. Det övergripande temat var personliga symboler och religiös upplevelse, detta baserat på intervjuer med mestadels äldre kvinnor.

Att externalisera psykisk ohälsa i en gemensam religiös + kulturell kontext, asketkvinnornas tendens att avsexualisera sig genom matted hair (en sorts ”spontandreads”) snarare än buddhistmunkarnas rakning, bokstavlig hemsökning av döda släktingar som metafor för trauman orsakade av desamma i livet, individuell primär skuld vs. sekundär skuld och skillnaden gentemot den kollektiva skammen… sju famnars vatten för mig och därför fascinerande.

Seriealbumet The Filth (2004) fick mig däremot att omvärdera varför jag inte läser dylikt. I lågstadiet slukade jag ju typ Asterix och Yakari och Bert, för att inte nämna Kalle Ankas Pocket (speciellt de längre serierna med historisk anknytning, typ Egypten/antikens Grekland/det viktorianska England, samt fria tolkningar av pjäser och litterära verk, typ Musse som Edgar Allen Poe, Scapinos skälmstycke av Molière, Skräddaren från Southampton etc.).

Tror att jag kunde ta till mig The Filth på ett annat sätt eftersom vissa av miljöerna är så utpräglat brittiska, för att inte tala om språket. Hade inte riktigt varit samma sak med en amerikansk produktion i samma stil. Det är något med att se bekanta miljöer avbildade i en detaljrik illustration som kittlar mig lite på samma sätt som typ miniatyrer verkar kittla vissa människor.

Nu ritar jag för fan dessutom så att spana in någon som har bemästrat linjer (vilken fantastisk lutning på byxorna! vilka utsökta handvener! vilka härliga veck i påsen!) är underbart. Själva storyn passar in perfekt mellan Illuminatus!-trilogin och Delta Green-sessionen som utspelade sig i 70-talets Soho, på den tiden Londons porrträsk. Finns att läsa här.

Bästa-sämsta, del 1

Hittade denna lista hos Sandra igår och överväldigades av lusten att fylla i. Blev längre än tänkt, säkert något outrett skoldagbokstrauma bakom, så delade helt sonika upp den i två.


Musikgenren?
Bästa: I princip musik från mitt födelseår plus minus tio år, föga förvånande. Engelska postpunkare och new wave-gossar, synth/goth/industrial från 80-talet, ecstasyexplosionens underverk vid skiftet 80-90-tal, samtida tidig black metal, de miljoner olika genres av elektronisk musik som skapades under resten av 90-talet, lite topplistepop från när jag gick i lågis/högis, samt sånt man svampade till som tonåring.

Shpongle – Artists
Ijjuäisch-an-go… hassh näu ji.

Sämsta: Har tyvärr svårt för sånt som rollspelare brukar lyssna på, alltså folkiga grejer med nån vän tjej som sjunger om drakar, alternativt power metal med falsettfrontman (som sjunger om drakar). Förstår mig heller inte på det autotunade midtempo-stoff som är så vanligt förekommande i dagsläget, jag behöver iallafall NÅNTING annat än vibes att ta fasta på.

Filmgenren?
Bästa: Är inte så stor på film, men typ absurda eller väldigt konceptuella grejer. Being John Malkovich (1999) var det första exemplet jag kom på som illustrerar vad jag menar. Gillar i allmänhet filmer som har ett eget uttryck sådär annars bara, typ Clerks (1994).

Sämsta: Superhjältefilmer, speciellt såna som ”inte är som andra superhjältefilmer”. Man kan argumentera för att det är en superkraft att vara John Malkovich, det om något är ett okonventionellt grepp. En (anti)hjälte vars alignment ligger söder om chaotic good är inte tillräckligt.

Stilstudie i filmplanschdesign.

Serien jag sett?
Bästa: Peep Show (2003) dök upp i huvudet först, så vi kör på det. MDE Presents: World Peace (2016) nämnde jag för inte så länge sen. Annars mycket som influerar Trevor, dvs. The Big Lez Show (2012), South Park (1997), Xavier: Renegade Angel (2007), Trailer Park Boys (2001)… samt givetvis Varan-TV (1997), voi vittu ändå.

Sämsta: Moderna Tider (2017) var välanimerad men lämnade en hel del att önska vad beträffar manusskrivning, karaktärisering och kontinuitet. Vidare har jag konstaterat att det inte finns något som tilltalar mig med Bob’s Burgers (2011).

TV-programmet jag sett?
Bästa: Gamla brittiska game shows, bevisligen (1, 2). Är också trogen flera långkörare i SVT som går att kolla i utlandet via SVT Play utan proxy-jox, däribland Antikrundan, På spåret, Uppdrag granskning, Babel och Antikmagasinet. De flesta av Filip och Fredriks program har jag också uppskattat mycket.

Sämsta: Har du hört den förut var ren misär. Ledmotivet försökte efterlikna en skrattsalva men var i själva verket kromatiskt mardrömsbränsle. Om vuxenlivet innebar det där hade jag svurit Pippi-eden och överdoserat direkt.

Box with pastilles “Squiggle pills”

Boken jag läst?
Bästa: Oj. Gillade Ett år av vila och avkoppling (2018) av Ottessa Moshfegh eftersom det var precis den sortens bok som jag bra kunde intala mig att jag skulle kunna skriva (men absolut inte förmå). Köpte den i Stockholm, Alva Dahls översättning höll verkligen måttet. Gillade också Illuminatus!-trilogin (1975), den var riktigt speciell. Jag är Domina (2021) och Penthesilea (2017) har förstås en speciell plats i hjärtat.

Böckerna som har gjort mig de största konkreta tjänsterna i livet är The Accursed Share (1949) av Georges Bataille samt Eroticism (1957) av densamme. Även Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People (1936) och John Grays Men are from Mars, Women are from Venus (1992). Ingen länk där eftersom alla sammandrag jag kan hitta suttar och jag håller på med ett inlägg ändå.

Sämsta: Det skulle mycket väl kunna vara Maestra (2016) av L. S. Hilton. ”Fifty Shades med ombytta roller!!!!!” sa de. Jag lyckades ändå bli besviken.

Maträtten?
Bästa: Har varit galen i vegetariska birriatacos på sistone. Egentligen allt som bränner och tenderar att ha en överdos koriander (thailändskt, indiskt).
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta undersaltad batatpurésoppa.

Det är inte soppan på bilden som har skrivit brevet.

Drycken?
Bästa: Mousserande vin, G&T, lonkero, kriek, citrusig IPA, absint, Yorkshire Tea och Dr. Pepper. Dricker för lite vatten.
Sämsta: Vissa sorters traditionell äppelcider smakar fan mögel.

Bakelsen?
Bästa: Prinsess, alltid.
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta köpisjulstjärnor.

Godissorten?
Bästa: Salmiak, lakrits, trevligt ljusbruna saker som typ fudge, jättegärna med romrussin i. Vitchoko, mintchoko, sura godisar. Äter fortfarande Polly när jag är i Finland.

Kexet vill ha Polly.

Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta Gröna kulor (eller annat marmeladgodis som tänderna bara sjunker igenom).

Årstiden?
Bästa: Sen vår, typ maj, födelsedagsmånaden. Allt är illgrönt och sommaren står för dörren.
Sämsta: Tidig vår, typ slask i mars, även om jag har sluppit sånt i över sju år nu.

Djuret?
Bästa: Snipotipun (fåglar med sniper rifles, reds. anm.)

Free picture: snipe, bird, photo
Ej att förväxla med fågeln ”snipe”.

Sämsta: Alla sorters apor och primater och sånt. De är ena pinsamma jävlar, vill inte bli påmind om att vi är släkt.

Åldern hittills?
Bästa: 31.
Sämsta: 3, 13 och 23.

Mellan sidorna

Dale Carnegie prone bonear Eckhart Tolle på min badkarsottoman. Läser om How to Win Friends and Influence People för att fräscha upp minnet, The Power of Now läser jag för första gången. Två riktiga självhjälpsklassiker. Carnegies trettiotalsslang är förtjusande; vad beträffar Tolle plockar jag skamlöst russinen ur andlighetskakan.

Den stora behållningen med charity shop-böcker är dock allt rändom man hittar i dem. Någon i München använde till exempel ett bibliotekskvitto från hösten 2003 som bokmärke i min kopia av John Rechys City of Night. Antagligen en dans- eller dramastuderande baserat på lånetitlarna.

Man kan också hitta kryptiska dedikationer:

Oklart hur Perfume: Story of a Murderer ska åstadkomma detta.

Eller varför inte ett födelsedagskort med tre hälsningar, varav två på franska:

Spliffsmiley på 25-årsdagen.

När böcker väl landar i min bokhylla tenderar de dock att stanna där. Där kan de dröja i sisådär femtio år till om det vill sig.