Ska man inte va gla’

I förrgår fyllde jag 33 starka och hade äran att bli gratulerad. Firade rätt lugnt eftersom D, L & K är i Berlin med anledning av Desertfest.

Även på skivtallriken för tjugo år sedan.

Droney’s Diminutive Bday Do bestod därför av lyx-flaps och en D&D-oneshot för fyra pers i min lilla 1r+k. Fick ett tungt jävla enlitersstop i present av T:s dejt, och tro fan att det fylldes med DM-juice från alla håll och kanter, men jag vaknade i rätt bra skick på måndag morgon ändå.

Tidigare i maj fortsatte jag vårens Gen X-musik-korståg med ambient house-duon The Orb, och på vägen hem från keikkan kom jag av någon anledning i samspråk med en grupp som innefattade två dudes från Lancashire och en tjej från Indiana.

”Oh, you’re a Hoosier” sa jag. ”Omg, I feel so seen!!” skrek hon.

Skulle inte ha känt till ordet, som anmärkningsvärt nog är den officiella demonymen, om det inte var för att jag läste Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut vid typ sexton års ålder.

Vonnegut var född och uppvuxen i Indianapolis, och i boken nämns konceptet ”Hoosiers” som ett exempel på en granfalloon, det vill säga en falsk karass, det vill säga… en samling människor som tror de har något gemensamt, men i själva verket inte delar ett gemensamt öde av någon som helst betydelse. Typ.

Det förhindrar ju däremot inte glädjeruset av att bli erkänd som en person från Indiana i ett land där det räcker med att vara amerikan. Lite som om någon mitt i allt skulle erkänna en som finländare i ett land där det räcker med att vara European.

Därpåföljande lördag samt femdom-munchen på söndag tillbringades med R, min nya bekantskap från metal-munchen som jag nämnde i april, och fredagen efter det for jag, T, C och C:s dejt till metal/goth/kink-eventet Antichrist i London.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget, men det blev strejk, så T fick lov att köra ner oss istället. Dumpade bilen i Slough och tog den nya fina Elizabeth-linjen in till stan och vår AirBnb i Clapham, där vi åt chips och lyssnade på KMFDM medan vi gjorde oss i ordning.

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men själva eventet visade sig vara nästan som en minifestival, med flera scener för olika musikstilar och ett utomhusparti där det erbjöds varm mat i olika former. Dresscoden var betydligt lösare än intrycket jag fick baserat på hemsidan – skulle tro att den har luckrats upp gradvis under de nitton år som eventet har ordnats, men det är bara spekulation.

Enligt utsago fanns det även två lekrum, men resan var bokad innan jag och T hade hunnit kalla en spade en spade och medge att det vi har numera är en vänskapsrelation, så vi höll oss borta från de mer ljusskygga rummen. C och hennes dejt såg vi dock inte röken av på hela kvällen. Lol.

T skulle hälsa på några gamla vänner från uni dagen därpå och jag tog Megabussen upp till Manchester kring middagstid. Anlände sen eftermiddag och ämnade ta det lugnt, men A var i stan, så dit for den lugna lördagen.

På söndagen tänkte jag ta det lugnt for real for real, men nä, D svängde förbi på vägen hem och det var strålande vackert väder, så vi satte oss i parken och pimplade diabetesverk med procent i, AKA cider. Vi träffas inte särdeles ofta sedan han flyttade ut till Salford, så vad fan, man får ta chansen va.

Nu i fredags såg jag DSO med S, som på tal om Vonnegut möjligen kunde tänkas ingå i min karass. Vår kontakt är ytterst sporadisk och har, förutom att ha varat i över tolv år, ingen synbar orsak till att göra det. Detta var tredje gången vi träffades IRL och första gången sedan jag flyttade till UK, trots att saken egentligen skulle gå att arrangera genom att sitta två timmar på ett tåg.

Jag skulle dock rekommendera att ha en skygg liten finlandsbesatt genetiskt irländsk jämnårig NEET-sperg/musikaliskt geni från Cumbria åt vem som helst. Eftersom hans tåg inte gick förrän fyra-tiden på lördagseftermiddagen hann vi också botanisera bland begagnade musikinstrument och pedaler och sånt vid Johnny Roadhouse, ett häshtäg ikoniskt familjeföretag och en institution i stan sedan 1955, samt passade på att betrakta lite arkitektur medan S väl var i storstan.

I söndags var det alltså min födlare, och liksom varje jävla helg i maj hittills blir också den inkommande en tredagarsaffär – Tiger Lillies med D på fredag och L:s födlare på lördag, i kombination med en psykedelisk picknick/Heart of Glass/Antwerp Mansion, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Framför allt vill jag försöka spara på krutet en smula med anledning av femdomevent med R på söndag. ”Försöka”.

Jag och D med Tigerliljorna i London för drygt ett år sen. Good times.

Till sist har ett mail med avsändare ”Konstsamfundet” också hunnit trilla in, och när jag läste ämnesraden tog det tre gånger innan jag förstod innebörden av ordet ”beviljad”.

Beviljad? Vadå beviljad? Va?

Vi har glädjen att meddela att styrelsen för Föreningen Konstsamfundet i samarbete med Svenska Kulturfonden den 27.04.2023 beslutat tilldela er ett bidrag på 4 000 euro för följande ändamål:

För manusarbete med indiewebbanimationsserien Trevor Bock.

…

…har di fäil i huve (eller feil i hövo, som Ted och Kaj skulle ha sagt)????

Förväntade mig att det skulle komma ett meddelande i stil med ”hei sori nu det blev nå fel med systemet här” vilken sekund som helst, men sekunderna blev till minuter, som blev till timmar, som blev till dagar; jag rekvirerade bidraget, och i onsdags rasslade det in på kontot.

Vad satan. What even is life?

Gastkramande fantast

Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).

Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.

T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.

Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.

Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.

På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.

Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.

Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*

Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.

Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.

Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.

Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.

Subincelman-spektrat (och Miss Robotdominatrix)

Ibland vandrar vi alla in i fällan att begrunda livets stora mysterier.

Vem sköt Tupac? Var är Joachim Posener? Varför är äppelmos så äckligt när äpplen är så goda? Och vad vittu är zabaglione?

Något jag rätt ofta funderar på är varför dominanta kvinnor år efter år gnäller på att utbudet är torftigt när det bokstavligen kryllar av undergivna män där ute. Det borde ju bara vara att välja och vraka.

När jag ser profiler som tillhör dudes som har sökt efter kvinnlig dominans i åratal slås jag ofta av en distinkt melankolisk mjäkighet. De berättar om sig själva på ett neutralt, konstaterande sätt, undertonen är Ensam. Mellan raderna framkommer det att de har ett ordnat liv, men få eller inga vänner utanför jobbet. Inte sällan spergiga, inte sällan med katt.

I Darksides femdomnätverk startar de trådar som ”Vad vill du ha i egenskap av dominant kvinna?” och tror att det ska hjälpa dem gå till botten med saken. Förvisso en behjärtansvärd fråga som indikerar att det inte är fråga om en nätrunkare som helt tappar intresset så fort kuken har spottat, men ändå inte en särdeles produktiv grej.

Det är ju det som är själva problemet. Om oseriösa nätrunkare befinner sig i ena änden av spektrat har vi folk som är villiga att vända ut och in på sig själva för att behaga en dominant kvinna på andra änden. Det senare är ju en synnerligen attraktiv egenskap, men inte när det bokstavligen är det enda som erbjuds.

Character creation hör nämligen bara D&D till. Jag njuter av att upptäcka utformade Personligheter, finner stor glädje i att botanisera i dem. Jag vill ha all lore, lära mig om alla glädjeämnen, passioner och särskilt sorgeämnen i folks liv. Det neutrala, konstaterande greppet är inte engagerande nog.

När jag föreställer mig någon i sinnet vill jag få en utpräglad men abstrakt känsla i bröstet, inte en vag förnimmelse. Det går utmärkt att vara färgstark i vagheten också, men så oftast inte fallet. Vanligen brukar det handla om någon som fortsättningsvis har grejer i bagaget som de inte har hunnit sortera.

Själva bagaget är dock inte ett problem. Det är ju kontrasten mellan en persons liv utanför femdom och utrymmet vi skapar tillsammans som är intressant, det är där djupet finns. Uuuuuuh, en dude som är starkare än mig slickar utrymmet mellan mina tår är bara yta.

Att banka skiten ur någon och samtidigt veta att de får utlopp för livsstress som har satt sig i kroppen är liksom en bonus ovanpå att det objektivt är hett som fan. Det är också en annan grej att paja någon efter en intensiv session om man vet att de hade en frånvarande morsa under uppväxten. Ya feel.

Kvinnorna som har letat i åratal men ej heller har hittat sig en bra sub utstrålar ofta antingen osympatiskhet eller att de på något sätt är sårade (två sidor av samma mynt). När de sammankommer med ug-män av typen som jag beskrev ovan i ett försök att bli fullständiga kan alltså ingendera part ge den andra vad de vill ha.

Ytterligare en dålig erfarenhet, slutsatser dras, mönstret upprepar sig, och så fortsätter det lim x→∞. Inte bra.

Helt på riktigt den enda normala kvinnan jag hittade i en sjö av suggestivt melankoliska 22-åringar.

Någon fiffig jappe har i bästa entreprenörsanda bestämt sig för att lösa problemet, iallafall å submännens vägnar. Såg nämligen en Fetlife-reklam för dominatrix.ai, en tjänst som fortsättningsvis tycks vara under utveckling. Allt som finns för närvarande är ett fält där man kan skriva in sin mailadress.

AI:n ska enligt utsago alltså lära sig av hundratals kompetenta dominor och leverera perfekt dominans (dvs. instruktioner kring hur du ska runka + kanske något uppdrag att köpa damtrosor i varuhus + verbal förnedring). Fixat.

Kom osökt att tänka på några av männen i von Krafft-Ebings Psychopathia Sexualis (1886), som jag hade för mig att jag skrev ett inlägg om, men tydligen inte. Slogs iallafall av faktumet att jag har hört samma berättelser som fanns däri otals gånger på Darkside och Fetlife i modern tid, dvs. män som har försökt leva ut sina lustar med sexarbetare, men lika snabbt har konstaterat att det inte tillfredsställde dem. Alls.

Att byta lite sedlar mot att ploppa en piska i en kvinnas hand räcker helt enkelt inte för någon av en viss läggning, och en konstruerad robotkonglomeration av hundratals kvinnor kommer heller inte avhjälpa grundproblemet, även om det är väldigt #2022.

Hittills har vi alltså avhandlat extremerna på subincelman-spektrat. Om nätrunkarna i praktiken mest vill ha sitt av en prodomina lite när det passar dem, AI eller inte, och männen som suktar efter en bråddjup relation missriktat vänder ut och in på sig själva för att förstå vad dominanta kvinnor vill ha, ja, då har vi väl männen som fokuserar på de yttre attributen i mitten.

De tenderar att vara lite äldre, inte särskilt spergiga, och de besitter ett självförtroende som ofta rotar sig i karriärsmässig framgång. Till skillnad från nätrunkarna visar de respekt och ger ett tydligt intryck av att de är i bilden också i förlängningen.

Deras till synes välformulerade sätt att kommunicera utgör frekvent dock ett illa dolt piska? eller fot? eller piss? eller vad deras besatthet nu är, ofta finns det något centralt, en fetischism med upplevt egenvärde.

Detta är förstås genomskinligt för dominanta kvinnor, som för det mesta suktar efter något med mer substans än så, och därmed har den på ytan välfriserade mannen på mitten av spektrat fortsättningsvis ingen partner. På pappret ser han dock ut som en riktig catch.

Svårt det här. Inte undra på att det ser ut som det gör.

Casual Kālī

Javisst kände jag mig munter nog att dra ett aprilskämt igår, något jag inte gjorde förra året. Att läsa inlägget från första april 2021 var för övrigt som att öppna en kall, mörk skrubb; kollade in och stängde den igen. Det var då.

I övrigt läser jag David Kinsleys Tantric Visions of the Divine Feminine: The Ten Mahavidyas (1997) och känner mig inspirerad av Kālī. Se bara, she’s living her best life och Śiva‘s straight chillin’.

”David Kinsley’s new book documents a highly unusual group of ten Hindu tantric goddesses, the Mahavidyas, many of whom are strongly associated with sexuality and violence. What is one to make of a goddess who cuts her own head off, or one who prefers sex with a corpse?”

Har konsumerat en hel del av D:s gamla kurslitteratur kring hinduism och faktumet att jag nyss skrev ut namnen så som man romaniserar sanskrit enligt konstens alla regler indikerar väl att något av det har fastnat. Sjukt intressant. Att Kālīs yantra ser ut som att jag skulle ha ritat den själv gör ju inte saken sämre, den hänger på väggen hos K och D och jag stirrar alltid på den när tillfälle ges.

Känns som att jag plaskar runt på ytan i en marianergravdjup pool men har roligt medan jag håller på. Det som sipprar in får sippra in, allt jag vet är att det tilltalar.

Smuts och medusahår

Lyckades ta mig igenom alla böcker som D lånade ut åt mig medan han var på resa. Läser aldrig någon annanstans än i badkaret så slutsaldot blev några hundra liter.

The Psychopath Test (2011) var intressant men led av lite för finurlig och självnedsättande brittisk journalist-syndromet, välgjord men lite för kalkylerad i sin storytelling. Philosophy for Everyone: Porn (2010) var en antologi med ett som synes överarbetat omslag, tyckte vissa av resonemangen var så övertydliga att det kändes som tuggummi som tappat smaken medan andra var träiga (dock med en sweet spot i mitten). Our Dark Side: A History of Perversion (2013) var väldigt akademisk och väldigt fransk.

Kanske något förvånande fick jag mycket till livs från Medusa’s Hair (1981), en antropologisk essä från Sri Lanka på slutet av 70-talet. Fann författarens ton mycket sympatisk: formell och ledig på samma gång med lika delar ödmjukhet och övertygelse i resonemangen. Det övergripande temat var personliga symboler och religiös upplevelse, detta baserat på intervjuer med mestadels äldre kvinnor.

Att externalisera psykisk ohälsa i en gemensam religiös + kulturell kontext, asketkvinnornas tendens att avsexualisera sig genom matted hair (en sorts ”spontandreads”) snarare än buddhistmunkarnas rakning, bokstavlig hemsökning av döda släktingar som metafor för trauman orsakade av desamma i livet, individuell primär skuld vs. sekundär skuld och skillnaden gentemot den kollektiva skammen… sju famnars vatten för mig och därför fascinerande.

Seriealbumet The Filth (2004) fick mig däremot att omvärdera varför jag inte läser dylikt. I lågstadiet slukade jag ju typ Asterix och Yakari och Bert, för att inte nämna Kalle Ankas Pocket (speciellt de längre serierna med historisk anknytning, typ Egypten/antikens Grekland/det viktorianska England, samt fria tolkningar av pjäser och litterära verk, typ Musse som Edgar Allen Poe, Scapinos skälmstycke av Molière, Skräddaren från Southampton etc.).

Tror att jag kunde ta till mig The Filth på ett annat sätt eftersom vissa av miljöerna är så utpräglat brittiska, för att inte tala om språket. Hade inte riktigt varit samma sak med en amerikansk produktion i samma stil. Det är något med att se bekanta miljöer avbildade i en detaljrik illustration som kittlar mig lite på samma sätt som typ miniatyrer verkar kittla vissa människor.

Nu ritar jag för fan dessutom så att spana in någon som har bemästrat linjer (vilken fantastisk lutning på byxorna! vilka utsökta handvener! vilka härliga veck i påsen!) är underbart. Själva storyn passar in perfekt mellan Illuminatus!-trilogin och Delta Green-sessionen som utspelade sig i 70-talets Soho, på den tiden Londons porrträsk. Finns att läsa här.