Sonic Boomers

För mycket väta + för lite tid = inga lockar, men taggad ändå.

Sitter på Megabussen till Birmingham med en sjutton tums tegelsten till gaminglaptop från 2014 i famnen och tethrar mobildata från telen för att skriva färdigt detta inlägg. Framtiden och forntiden samtidigt.

Det var iallafall najs att va ut igår. Gick till ALDI för att köpa en flaska bubbel och ett par Newkie Browns (samt sea salt & lime tortillachips). En öppen svart sopsäck stod på trappan, kastade en blick och såg åtminstone en hi vis-väst inuti.

En dude jag nog sett förr en eller två gånger stod på hörnet och sa att det var hans, och att han väntar på att bli hämtad, jag var på bra humör och sa ett glatt that’s fine i farten. Fick en spontan komplimang om min hårfärg av en tjej när jag började närma mig butiken, jag svarade thank you! it’s fake!.

Väl vid busshållplatsen stod jag och vankade ett tag innan ögonen föll på en Stagecoach Dayrider-biljett som någon hade fäst mellan tidtabellramen och glaset. Jovisst var den giltig fredag 3/9/2021. Blev glad över detta fynd som besparade mig £5, och undrade genast varför jag själv inte håksat göra dylikt när jag vet med mig att jag är klar med bussen för dagen.

Hoppade av en hållplats senare än nödvändigt specifikt för att gå nerför Oxford Road och insupa lite förkvällsatmosfär, klockan började närma sig åtta. Köpte ett paket tobak (Marlboro Gold, GB:s historiska favorit) med mål att infiltrera ett gäng rökare. Det är ju för fan en magisk social lubrikant.

Frågade vakten utanför YES var jag skulle fimpa, han visade mig en grop i asfalten precis bakom knuten och sa att den verkar bli tömd vartefter. Bra tips. Frågade också bartendern vilken deras billigaste pint är, och fick svaret Amstel. På typ alla event jag for på i NL kostade det bara en token, medan vatten var 1½ eller rentav 2. Det har givetvis bälgats en del plaststop med den ölen under fem års tid.

Förbandet var en dude som jag inte riktigt fick någon emotionell reaktion till, han stod nu och skapade ganska menlösa svepande ackordföljder och spelade lite gitarr med en loop station ovanpå, meh. Orkade igenom typ halva setet innan jag började tala med folk istället. Skulle säga att 80 % av folket var 40-50+. Mycket boomers, en del Gen X-are, strösslat med millennials och zoomers. Ett par pappa-son-par.

Pratade med en hel del folk, tvåsiffrigt antal, vissa i grupper om 3-5 pers, vissa i par, vissa ensamma. Träffade bland annat en man i femtioårsåldern som har ett acid-band, en kille som startat en podcast och undergroundtidning, samt två åldrade liverpoolbor som sa att Spacemen 3 var deras tonår i ett nötskal. De började förstås räkna upp alla legendariska keikkor de var på, och jag var mäkta avis.

De var förstås mina (sena) tonår också, fast jag är född typ när de upplöstes. För mig var de ytterst verkliga. Jag visste ju att musiken var gammal, men i min värld existerade de samtidigt som mig i den form som för evigt fångats på skiva. Den ena mannen kavlade upp ärmen och visade en tatuering av SP3-pyramiden, givetvis gjord i yngre år. Föreställde mig hur han såg ut för trettio år sen, med en mopp hår, nu var han skallig och rynkig. Alltid lika tragiskt. Är fortfarande tillräckligt ung för att tänka thank god it’ll never happen to me.

Köpte därefter en paita vid merch-ståndet. Det hade jag verkligen inte råd med, men vad fan. Har redan en Spiritualized-paita och en Spacemen 3-paita, millimeterrättvisa nu. Take my money! Älskar dig, din jävel, klart du ska ha nå av mina cash så du kan chilla och paya dina räkningar där i Portugal.

Jag avundas annars folk som har haft en känsla av att de har kunnat göra det de vill från början. Pete Kember, alias Sonic Boom, är en sån. Tänk att ha vågat gå på art college. Det leder ju inte till något ”riktigt” jobb. Ska man inte använda sina begåvningar till att tjäna mänskligheten som typ forskare?

Är det inte slöseri att befinna sig på högeränden av normalfördelningskurvan och göra konst istället, för att man känner för det? Det är den där jävla känslan av att behöva rättfärdiga sin existens och vara nyttig och produktiv som spökar igen, fan vet hur många fula trynen den bor i, men de visar sig hela tiden. Stick och brinn.

Gick iallafall fram till scenen och satte mig helt sonica (trololo) ner på golvet. Jag är en lat jävel som inte orkar stå om inte musiken är dansant, vilket Sonic Boom inte riktigt är. Där kommer han till sist, lång och gänglig, sätter sig ner vid bordet på scen. Just Imagine rullar igång, och jag börjar gråta inom sisådär 30 sekunder.

Studerar honom noggrant. Han har randiga sockor igen, denna gång en grålila-svartrandig strumpa på högerfoten och en orange-svartrandig strumpa på vänsterfoten. Han har uppgraderat sin vape till en något mer beefy modell.

Studerar mönstret i hur hans fötter och ben skakar, och inser att arpeggiona och dronesen verkar gå genom hans underkropp. Under de låtar som är mer löst strukturerade är han stilla. Det verkar finnas en stark fysisk komponent i hur han processerar musik, det är som att han håller ihop helheten med benen rent konkret när han framför låtar med många lager. Känner hur fördämningar brister i mitt inre, det känns som att jag får utlopp för något jag har gått och kånkat på ett tag utan att kännas vid det.

I can see light bend, I can see returns and sends. Hur känns det att trippa om man är Pete Kember, som har ägnat 40 år av sitt liv åt att göra (synth)musik? Invecklade och vackra väggbonader vävda med ömhet och en vilja som inte kan kväsas. Han har kört sitt eget race från början, utstrålar en självklarhet, alltid gjort. Vet inte om mannen är kapabel till att känna tvivel.

Känner plötsligt en stark kärlek till denna åldrade man och hans insjunkna horsarkinder, trettio år på metadon, öppen med sina substanseskapader, inte feg som en svensk kändis (aldrig testat/prövade en gång men inget för mig är de enda godtagbara svaren oavsett hur verkligheten ser ut). Han har gett mig så mycket. Jag är ung, vill bära facklan så länge jag själv orkar. Ett par decennier. Behöver en gitarrist.

Efter keikkan stegade jag iväg mot Night & Day för att se vad som var på gång där. Hade svårt att glömma en underskön kille som väntade på en pizzaslice, borde ha hållit fast vid den konversationen lite längre. Intalade mig att jag kommer se honom igen nån gång.

När jag gick genom utkanten av the Gay Village såg jag en dragqueen i en klänning som bestod helt av illgröna fjädrar. Hon sa något åt mig, minns inte vad, och erbjöd mig en franskis (som jag åt, nom). Typ 200 meter senare dyker någon upp bakifrån och knackar mig på axeln.

Det visar sig vara mannen som hade lämnat sin påse på trappan till mitt hus tidigare på dagen. Han heter Ali och bor precis i närheten. Detta var tredje gången han såg mig på en dag, tydligen var han på samma buss som mig också, så han kände att han måste säga hej. Javisst hade han koll precis på var jag satt och var jag klev av. Lite småcreepy ändå.

Vi snackar om psytrance och syra, han gör mig sällskap när jag går mot Northern Quarter. Frågar om jag är goth, jag skrattar och säger att man nog kunde säga det för femton år sen. Nu börjar komplimangerna. Jag förtydligar ryggradsmässigt att jag har pojkvän, leker normie för att slippa situationen, han frågar varför jag är ute ensam isåfall, jag säger att jag är på väg till honom i Birmingham imorgon (idag). Då backar han lite. Det vore jävligt om han visar sig vara påstridig med tanke på att han vet var jag bor. Får se.

Han följer iallafall inte med in till Night & Day. Det är nån sorts… karibisk/latin afro-kväll musikmässigt, fine by me, Dricker en pint och läser Metro i godan ro, sedan dans i en 30-45 minuter. Lite tunnsått med folk, ingen på dansgolvet, men kände för att röra på mig. För tio år sen dansade jag aldrig, jobbade dock bort rädslan med tiden. Nu dansar jag fast nykter. Tog bussen hem kring halv ett, lagade fyllechokladbollar, sen i säng. Bra fredag.

Trauma vid grönsaksdisken

Var nyss och handlade till ALDI och kom plötsligt att tänka på något som hände för nästan exakt ett år sedan, men likväl förbryllar.

Det har knappast gått någon förbi att jag är en total sperg. Som en följd av detta ifrågasätter jag ganska ofta mina tolkningar av olika sociala situationer, och bestämda protokoll är en enorm trygghet. En värld där formella etikettsregler har luckrats upp i de flesta sammanhang – RIP Magdalena Ribbing, you the original OG – leder förstås till osäkerhet. Men på riktigt, hur fan tyder du detta?


Hade gått med på att hänga med upp till Aberdeen och hälsa på T:s familj. Kände väl att det var dags att träda fram ur skuggorna. Jag var totalt körd i botten med anledning av jobbet, men täcktes inte börja dra mig ur för det, så T hämtade mig med bil genast när jag slutade på fredagen, och så körde vi de åtta timmarna upp, med ankomst kring kl. 02.

På morgonen sitter resten i the conservatory när jag och T äntrar. Hade frågat honom om jag skulle ta med någonting åt föräldrarna, fick svaret nej. Förväntar mig lite artighetsfraser och skit, att någon ska ta ansvar för situationen rent socialt, jag är ju den enda ”utbölingen” bland T, hans syster, hans morsa, hans moster, och hans farsa, på deras gård. Är dessutom där i egenskap av en partner som träffar föräldrarna för första gången, en prekär situation.

Det visar sig vara för mycket begärt. De börjar prata om folk jag inte känner, och jag sitter och vet inte vart jag ska vända blicken. Börjar fundera på om det faktiskt kan vara så att det förväntas att jag ska dra min egen lans, men det finns inga naturliga öppningar i samtalet. Det tycks inte ens anbekomma T att aktivt bjuda in mig i samtalet eller förklara vem det är de talar om.

Senare ringer det på Skype via laptoppen på kortsidan av bordet. Det är T:s brorsa som bor i staterna, hela familjen stiger upp och ställer sig framför laptopwebcammen och gullar med brorsonen. Mitt dilemma är huruvida jag ska ställa mig upp och gå dit utan att ha blivit introducerad ordentligt ens för folk på plats, och vara en främling i bild som en jävla weirdo, eller om jag ska sitta kvar. Besluter mig för det sistnämnda, och sitter alltså på motsatt kortsida med hela familjen framför mig, uppslukade av videosamtalet. Vad i helvete.


Jag och T drar oss till sist tillbaka till vårt rum, och jag uttrycker hur jäääävla jobbig situationen är, vilket faktiskt får honom att anstränga sig en smula för att bryta isen. Utbyter några meningar med hans morsa och faster då och då, men man kan definitivt inte kalla det konversationer. Mina försök till artighetsfrågor flyger inte. Ändå är det inte kyligt, det är bara förbluffande oengagerat.

Till sist blir det restaurangmiddag med tillhörande vin. Äntligen. T sitter mitt emot, solen är framme, och ljuset i hans ögon blottar det gyllenspräckliga kring pupillen. Det är slående vackert, och jag säger helt sonika you can really see the golden splotches in your eyes in this light, it’s nice.

Jag klankar ofta på morsan, men säga vad man vill, hade en partner på besök sagt det om mina ögon vid matbordet hade hon förtjust tittat efter, hållit med, och efteråt sagt åt mig att det var en riktigt charmerande sak av honom att säga.

Istället: bestick mot tallrikar, tuggande, och en tystnad av modell ESTETIK. KÄNSLA. AWKWARRRRRD, innan någon barmhärtigt frågar om mosterns cullen skink är god. Samtalen var helt och hållet centrerade kring praktikaliteter, även efter att alla släktnyheter hade gåtts igenom. Inser i den stunden vilken jävla skock med purkänsliga konstnärssjälar min och mina tidigare partners familjer är i jämförelse.


Nu till huvudnumret. Dagen efter åker vi och handlar med T:s farsa, vi skulle göra burritos eller vad det nu var. Vid det här laget har situationen gjort mig extremt hämmad, jag vill mest bara försvinna, vet inte alls hur jag ska bete mig. Could you get the mushrooms while I go get x? frågar T, sagt och gjort. Nu är det bara jag och farsan vid grönsaksdisken, han står och plockar ihop potatis eller vad fan han nu gör.

Det finns en miljon förpackningar skivad svamp i en trave, jag tar upp en som ser bra ut, kollar noga så att alla svampar är fräscha, och går och lägger den i kundvagnen. På väg att leta upp T igen vänder jag mig om och ser hur farsan tar upp förpackningen ur vagnen, kollar på den, går och lägger tillbaks den, och väljer en annan i traven.

Okej att de inte ansträngde sig för att göra mig bekväm som gäst, okej att min kommentar vid matbordet gjorde dem obekväma, men att kallblodigt rata svärdotterns val av skivade champinjoner, det är faaaan droppen asså. VEM GÖR SÅ???????++++ *hyperventilerar*

Vittu höstlista satan

Ja, då är det alltså den sista augusti, sommarens sista dag. Hög tid att funtza vad hösten ska bjuda på. Ellen snodde en ”höstlista” av en rikssvensk bloggerska idag, blev rätt inspirerad av detta, därmed dags för bloggens första vittu lista satan.


Yras.

Vill fokusera på vänner och relationer av alla slag. First, last and always, som Sisters of Mercy sa. Mm, Andrew Eldritch. Var var jag?

Har redan tagit några steg mot lite spännande grejer med de mina, men det håller jag nog privat. Överlag vill jag knyta nya kontakter i stan, söker främst folk att gå på keikkor med. Vill verkligen hitta en gitarrist, tror inte det kommer gå vägen på nätet, så bara att ge sig ut och leta.

Underskattade annars gravt hur svårt det är att upprätthålla kontakten med folk från andra städer här. Flyttade ju hit från NL, där det bara var att hoppa på tåget vart som helst. Utan bil och med den ständiga malen i plånboken var det bara att glömma folk ens i grannstaden här. Har mina kontaktsökarprofiler inställda på 10 mile radius, alltså sexton kilometers radie, och redan det är knepigt.

Givetvis vill jag också fokusera på Trevor Bock, bloggandet och att håva in frilansjobb.


Fatin på fate.

Vill ha mer av pengar. Pengar pengar pengar. Det är inget liv att leva på £25 (~30 euro) i veckan efter hyra och räkningar. Det är bokstavligen existensminimum, det man behöver för att upprätthålla livsnödvändiga funktioner och tak över huvudet. Tacksam att bidrag ens är en grej förstås, så satans, annars hade det varit total misär.

Är man riktigt jävla fattig en längre tid börjar det oundvikligen tära att allt annat är utom räckhåll, och det suttar att inte kunna göra saker för/med sina vänner utan att de ska behöva stå för fiolerna. Lyckligtvis verkar det som att det äntligen kommer rassla in lite mer cash under hösten. Småpotatis jämfört med ens en skitlön, men ändå, man måste börja någonstans. Det kommer lossna.


Nå voi vittu ändå.

Vill ha mindre av både internetbrus och gnäll om internetbrus. Måste väl börja nå peak smartphone/algoritmklagas snart, och den kören hör jag minsann också till. Någonting händer i huvudet när jag stänger av routern och världen inte längre sipprar in i min dator. Fokus flyttas genast till nuet, till den omedelbara omgivningen, en känsla av att vara frånkopplad. Stå utanför. Den är så jävla skön.

Mindre stressätande hade också varit skönt. Halkar fortfarande in i det periodvis, även om det inte på långa vägar är lika paha som när jag hetsåt i tidiga 20-årsåldern. Är inte bekväm med min nuvarande vikt, den känns inte som jag, för mycket att släpa på. Vissa svälter sig när de är stressade, jag tenderar att bli mer stadig för att bevisligen ha något att hålla fast vid. Har iallafall börjat röra på mig dagligen igen, det går framåt.

Vill titta på höstlövens utveckling från gröna till gula till röda till bruna på marken i parken. Har en hypotes att det möjligen kunde grunda mig i tidens gång på ett annat sätt. Verkar ha fått in vanan att faktiskt ta en runda på morgonen, tar sisådär 25 minuter, så det är i princip dagens hjärtrytmhöjande aktivitet säkrad heti. Bra skit. Är en lyx att ha den möjligheten på så nära håll, vill göra det bästa av det.

Vill också titta på tindrande ögon mittemot med två stop öl emellan.


Blandad kompott.


Vill lyssna på CD-skivor. Har haft som projekt att reparera en CD-spelare som är del av en stereo från slutet av 80-talet. Jag är en albummänniska, spellistor kan dra åt fanders. Vill lyssna på en enhetlig om än spretig grej på sisådär 35-60+ minuter som helhet, tänkt att konsumeras i en viss ordning. Vill också gå och botanisera i skivbutiker mer, Manchester är en bra stad för det.

Har lyckats hålla mig från vinyler hittills, men vet mycket väl att jag är en plötslig holy grail-skiva på vinyl i handen bort från att trilla dit. Det har jag verkligen inte råd med. En beroendeframkallande och dyr hobby räcker gott och väl.


Vill läsa intressanta biografier, som vanligt. Musiker, excentriker, konstnärer, dylikt. Femdomlitteratur. Saker som bekräftar att man kan leva på det sätt jag vill känns förstås alltid bra att läsa. Random loppisfynd för £0.50. En miljon grejer i D:s bokhylla, måste börja beta mig igenom dem. Bästa lässtället är fortfarande badkaret, fy fan vad det är najs.


Utspökad i Utrecht, oktober 2017.

Vill ha på mig nya fejkläderjackan med fejkpälskrage + utsvängda svarta jeans och chelsea boots + hästsvans och osminkat ansikte. För två år sen var det hatt + marklång yllekappa utan knäppning + brett midjebälte + klackaskoan (mormorskängor med stolpklack) som gällde, Manchester har sipprat in i mig mer nu. Vill också gå på gothkvällar och spöka ut mig riktigt ordentligt.


Vill lära mig After Effects, som vägrar installera på min sju år gamla laptop, trots att jag testat varje trick i boken. Som det är nu sätter jag ihop Trevor Bock ”frame by frame”, vilket givetvis tar en miljon timmar i anspråk.

Prio ett är att spara ihop till en ordentlig skrivbordsdator, komponenterna torde gå loss på fem-sexhundra pund, varav en gammal grafikkortsmodell står för en tredjedel. Marknaden är totalgalen fortfarande. Tack till alla cryptominers där ute.

Vill också lära mig mer poledancetrick. Hela den grejen har varit på paus i evigheter. Tror de har börjat köra lektioner igen, men har förstås inte råd just nu, kanske senare i höst. En pole i lägenheten hade varit guld, men har absolut inte utrymme för det.


Your guess is as good as mine.

Vill hänga på YES, Night & Day, Band on the Wall, Deaf Institute, Flour & Flagon, V-Rev, Thirsty Scholar, The Salisbury, The Old Abbey Taphouse, Electrik, etc. etc. etc. etc. etc. etc. Även stadsbiblioteket, de har en hel sektion med musikhistoria från Manchester. Vore najs med busskort. #goals


Bra bilunderhållning.

Vill dricka prosecco, gratischampagne, G&T, Newcastle Brown Ale, syltiga rödvin, Yorkshire Tea, vallmoté, absint och andra klichébohemdrycker. Och så lite Dr Pepper nu och då.

Hummus i Den Haag, fy fan vad gott.

Vill äta annat än linssoppa. Det mättar och är trevligt, men det skulle fan inte skada med mer soul food nu och då. Hade hemskt gärna lagat diverse recept men har fan inte råd med annat än torkade proteinkällor, grönsaker och potatis. Dyrt bensinstationsgodis tycks det dock alltid finnas pengar till. Suck.


Utrecht, på väg från unibibban i centrum.

Utflykter och resmål blir väl onekligen Finland + Åland någon gång i höst. Vill jättegärna till NL också, Utrecht/Haag, höra lite holländska, checka ut från världen med GB i en AirBnb. Berlin med GB också antagligen, typ oktober. Vore roligt att fara till Stockholm med T, tanken var att fara till Köpenhamn redan i februari 2020, så det är fortfarande på listan. Pedestal i London vore skoj och helt genomförbart. Glasgow/Edinburgh. Hänga på till T:s föräldrar i Aberdeen. Typ så. Om inte världen imploderar igen.

Fältdräll och rendezvous

Äter glorifierad pistagedammsugare med bladsilver.

Heldag/kväll med A igår. Köpte lite indisk finger food från Lily’s Deli, både sött och salt, och gick till ockupationen vid Ryebank Fields. Kunde svära på att jag redan skrivit om det i bloggen, eller åtminstone postat några bilder, men hittade inget vid en sökning. Kollade in nya köket de hade byggt av lastpallar, på en eftermiddag enligt A, blev fan imponerad.

Trampade sen iväg till ett fält längre bort och slog oss ner vid en en. Är det där en en? Skrapade på ett skrovligt blågrått bär och tyckte det doftade gin. Tycker mig också känna igen formen från barnkorsord, tacksamt namn på den där jäveln.

Därefter in till stan för en open mic vid The Peer Hat. Tunt med folk får man väl säga. En tjej med illrött krulligt hår och långrandiga svartvita byxor spelade och sjöng om Barcelona, hon var rätt förtjusande. Själva föreståndaren för kvällen körde ett femtonminutersset av hög standard, intressanta ackordväxlingar.

Funderade på om jag skulle bryta av med fem minuter standup, men en Jarvis Cocker-lookalike började koppla i sina pedaler, så tänkte att jag kanske kör efteråt. Han visade sig vara amerikan och spelade instrumentalt gitarrplink med vågor av delay. Duden skojade rentav om musikens sövande natur innan han drog igång, vet inte hur han tyckte det var lämpligt att spela dylikt i mitten av en kväll. Timing, för fan.

Orkade inte stå och lyssna till sist, så vi for och kollade in Night and Day istället, men där spelade musiken sig själv, ingen människa stog bakom snurrorna. Lamt. Band on the Wall är fortfarande stängt för renovering, Matt and Phreds var stängt, så vi gick till the Gay Village istället.

Första kvällen på Manchester Pride = smockfullt på gatorna. Karar, karar, karar så långt ögat når, och strösslat med straighta tjejer som med 99.9 % sannolikhet är RuPaul’s Drag Race-fans. Tog en pint vid the Molly House, satt ignorerad på verandan omgedd av stående bögar, och insåg för första gången hur det måste kännas att vara straight kille på en utekväll. Din närvaro noteras en millisekund, därefter ingenting, utan att för den sakens skull vara avogt.

Letade oss därefter mot YES, satt på takterassen och filosoferade om bristen på flator, sedan franskisar från en chippyOxford Road. En man kom fram till oss när vi stod vid ett rödljus med våra styrofoam-lådor och frågade ”What two things will be left after World War III?”. A svarade ”cockroaches and Cher”, och först då såg jag att duden hade Cher på paitan.

Talade med honom en stund medan vi gick mot All Saints-parken för att förtära vår stärkelse. Han var i fyrtio-femtioårsåldern och beklagade bristen på mellanmänskliga möten med anledning av smartphones och allt det dära, irriterade sig på att pojkvännen alltid satt med dendär lilla jävla rektangeln i handen. Hear hear.

Orkade inte börja få tag i/betala för en Uber sen, så vi började traska hemåt vid 01:30-tiden. Behövde ett försiktigt och kravlöst steg tillbaks till ett uteliv som fortfarande inte är som vanligt.

Tanten på banken

Bankkontor är kanske inte världens mest intressanta platser sådär allmänt, men idag var ett undantag.

Jag hade nyss kommit från en printshop där jag äntligen printade ut räntebidragsansökan till FPA. Signerade den och satte den i ett kuvert bestående av ett utochinvänt pappark från framsidan av en förpackning vinröda satinlakan och stansade sedan ihop hela skiten.

Tappade stansen två gånger, tjejen bakom disken skåda skitit, men inte lika hatiskt som när jag tömde ut alla mina småmynt för att betala £1.20 för en tvåsidig utskrift. Har inte råd med några extra card charges. Jag är 31 år gammal. Sån är jag.


Nåväl. For till banken för att byta namn i systemet, pass och adresstyrkande dokument i hand. Det var kö när kontoret öppnade vid 11:30. Berättar mitt ärende, blir visad till vänthörnan, passerar en buddhistmunk i senapsgul kåpa som står vid disken och jubar med jätkän bakom glaset.

Sitter och kör in tumnageln i pekfingertoppen och liksom gräver runt en smula, tillräckligt för att det ska göra lite småont. Det gör jag även om jag håller i en plastpåse, handtagen är alltid perforerade när jag väl kommer hem. Förstår masochister väldigt bra. Smärta är fantastiskt när det kommer till att hantera nervositet, tristess och obehag. Jag skulle gärna ha regelbunden kontakt med en vårdinstans, i brist på det blir det nagelspets för att släta över det sociala.

Får vänta ett rätt bra tag, och som smartphoneförströelsevägrare i dylika situationer blir det mycket people watching. En kille i helsvart med laserprecis fade och svindyra minimalistsneakers halar upp en sprängfylld Supreme-sportväska på disken och räcker vant över tre kuddstora paket med okänt innehåll. En så kallad julgran (elakt) tappar en tvåcentislösögonfrans. En av medarbetarna har så glansiga fransloafers att det bränner i näthinnan, men jag kan ändå inte titta bort.

Medan jag gräver runt får jag höra ett och annat från mötesrummet bredvid. Koppins väggar är av glas, med full insyn, och dörren står öppen för luftcirkulationens skull (coroney). En pakistansk kvinna med ytterst bestämd personlighet är upprörd eftersom en överföring om £38,000 i pakistanska rupier (sisådär 44000 €) inte har dykt upp i hemlandet på en månad. Bankkvinnan får inte en syl i vädret trots tappra försök.

Jag får syn på en geting som har letat sig in, och följer den förstås noggrant med blicken. Den surrar runt planlöst ett tag och testar därefter flyga in i koppin. Bankkvinnan utbrister ”watch out, a wasp!”, och den pakistanska kvinnan upphör med sin snacksalva, stiger upp, fångar irriterat getingen i handen, och stegar ut.
Mrs. Khan a savage, damn.