Det är annandag jul och inga tågturer kör i UK. Alltså noll. Zip, zilch, nada. Tusen gränsbevakare från Border Force strejkar också, flyg ställs in och det talas om att folk viftas igenom.
Posten har strejkat ett flertal gånger i december, mitt i julruschen, inklusive den 23:e och 24:e. Den 16:e tog jag emot en leverans från Grekland som det var tull på, och beloppet måste egentligen betalas innan paketet överräcks, men postiljonen satte det bara innanför dörren när han ringde på. No more fucks to give.
Ledningens retorik inför julen var synnerligen genomskinlig:
“The money allocated to the pay deal risks being eaten away by the costs of further strike action. The CWU [Communication Workers Union] is striking at our busiest time, deliberately holding Christmas to ransom for our customers, businesses and families across the country. We are doing everything we can to deliver Christmas for our customers and settle this dispute.”
Strejkarna ska alltså ha ”hållit julen gisslan”, och ledningen gjorde allt de kunde för att ”leverera julen”. Luktar som om någon har rivit ett blad ur BoJo:s retoriska bok.
Facket sa emellertid så här:
”Royal Mail bosses are risking a Christmas meltdown because of their stubborn refusal to treat their employees with respect. Postal workers want to get on with serving the communities they belong to, delivering Christmas gifts and tackling the backlog from recent weeks.
But they know their value and they will not meekly accept the casualisation of their jobs, the destruction of their conditions and the impoverishment of their families. This can be resolved if Royal Mail begin treating their workers with respect and meet with the union to resolve this dispute.”
Personal från det brittiska sjukvårdssystemet NHS strejkar också. Folk som jobbar heltid med samhällsbärande yrken ska vittu kunna leva på sin lön och försörja sina familjer. Det är liksom ingen överraskning att samhället upphör att bäras om detta inte klaffar. De har varit underbetalda i åratal och slet som djur under pandemin, och under rådande omständigheter skär en real terms pay cut ända in i benet.
Föga förvånande ser strejkkalendern för december ut så här:
God ”riktig” jul. Drack just julmust ur ett glas med blåbärssopprester i och åt en vihis med gurksallad och senap. Kände mig som den mest nordiska personen på planeten tills jag tristessläste S-kedjans medlemskundtidning Samarbete och hittade en intervju med en f. d. mjölkbonde.
Karln skulle träffa sina föräldrar på jul för första gången på aderton år och sa ”det är nog bra att ta med en rulle hushållspapper, det kan bli känslosamt”. Jag vet när jag har blivit besegrad.
I övrigt hade brorsan med sig ett paket Weetos for the lulz när han kom hem. Konstaterade genast att det har skett ett generationsskifte i produktens ansikte utåt. Gubbens hår var ju vitt som på en 80-åring redan på 90-talet, så visst förstår man att han har kilat vidare, men vem kan det här tänkas vara nu då? Son? Barnbarn? Bror-/systerson?
Nä. På baksidan påstås det att slyngeln muka är Professor Weeto. Raketkarriär får man säga, killen kan fan inte vara en dag över 17. Jag känner framför allt inte till någon professur som man innehar på livstid och som går i arv på det där sättet, så antingen har de retconnat skiten rakt av, eller så är det ren och skär nepotism… eller så har han bytt kropp. Eller så är det någon sorts jävla prequel.
The world may never know.
Jag har för övrigt en stark aversion mot claymation, dvs. leranimation som jag rätt och slätt tror det heter på svenska. Wallace and Gromit väcker i mig samma känslor som lotusfrökapslar, och 90-talsprofessorn ger definitivt utslag.
Utsättningsterapi. Valde en light-version medvetet, det är värre när fröna är borta och det bara är svarta hålrum kvar, så jävla äckligt. Trypofobi är rätt vanligt.
Tänkte dock egentligen inte raljera kring semi-irrationella aversioner eller veteprodukter idag. Åter igen har mängden råg jag häver i mig fått min kropp att må fantastiskt. Uttrycket råg i ryggen har inte uppkommit ur tomma intet.
Brommabandet Råg i Ryggen. Gissa vem av de två killarna i främre raden som spelar trummor respektive orgel/synth.
De här japparna uppfann faktiskt musikgenren trance redan år 1975. Lyssna själv:
Elorgel är fan najs. På den här tiden skulle man ha ett utpräglat teknikintresse för att befatta sig med regelrätta synthesajsers, en Moog var svindyr och kunde se ut såhär:
Bröderna Lejonhjärta-frillan hjälper.
Man kunde förstås också bara peta lite på en något mindre avskräckande Minimoog.
Angränsar till fusk.
Råg i Ryggen släppte endast ett album, men det är ett väldigt gulligt album. Vissa låtar är på svenska, andra är en uppvisning i pre-internet-engelskkunskaper och god vilja.
Sången är milt sagt sådär genom hela albumet, men det är inte poängen. Jesus vad killarna är tighta musikaliskt, och låtskrivarkonsten sitter redan där den ska. Andalusiska kadenser och tydliga låtstrukturer med avgränsade utrymmen för utsvävningar, och sedan direkt tillbaks till fast mark som om inget har hänt.
Texterna handlar främst om tjejer, som sig bör när man nosar på 20-strecket (förutom historien om när snuten tog någon för att han halkade på sin vän Jans bananskal, låten om att knark är farligt, och instrumentallåten Spångaforsens brus, som låter som om någon smög ner en dutt uppåttjack i Bo Hanssons kaffe).
Hobbitar som forsränner på en trädstam.
Det bjuds också på lite tvärflöjt. Älskar tvärflöjt i proggmusik. Man vill ju bara sitta barfota på golvet i Tillsammans (2000)-kollektivets vardagsrum och spilla rödvin på manchesterbyxorna och röka tobak och vifta med tårna. Åtminstone vill jag det.
Armhålorna rakar jag fortsättningsvis.
Hur många gånger tror du han har läst Lord of the Rings?
Samtidigt är killarna förmögna till ett jävla ös, av den sort som i regel är svår att frammana efter en viss ålder. Man hör fan hur svetten flyger från trummisen på denna liveinspelning av Sanningsserum, han tar i för kung och fosterland. När jag är nära dig får jag stora skälvan, jag skakar sönder vartenda ben uti min kropp, och sen en kör unga killar som brölar jag älskar dig kraftigt, och det är sant. Jag tror dem.
Jag och Nemesis brukade lyssna på albumet relativt regelbundet när jag var sisådär sexton-sjutton. Har ett minne av att ligga på golvet i min första lägenhet i Vasa klockan fyra på morgonen och känna så många olika känslor att det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas till denna synthslinga.
Ingen behöver frekvenser över 8000 Hz.
När jag var tonåring hade jag en rationell förståelse för att sextio-, sjuttio-, åttio- och nittiotalet var förbi, och att de som var unga då inte var det längre, men det kändes inte riktigt så. Min tidsuppfattning jobbade mer med parallella plan än en enda tidslinje.
Det kändes som att killarna jag lyssnade på existerade samtidigt som jag, i den form de var på skivan, och att de levde och hade hälsan på ett parallellt plan av något slag, där det fortfarande var sjuttiotal, och man kunde doppa tårna i det och fantisera om att de alltid gjorde coola saker och aldrig hade tråkigt.
Just lying in a bar with my drip feed on Talking to my girlfriend, waiting for something to happen I wish it was the ’60s, I wish we could be happy I wish, I wish, I wish that something would happen
Kongrattislationer på vittu luciadagen. Hoppas du slipper stearin i håret och att artighetsäta lussebullar (världens mest överskattade bakverk?).
I Cornwall i sydvästra England gör man för övrigt också en sorts saffransbullar, men de associeras inte med lucia, bakas med två olika sorters russin, och saknar den snygga S-formen. Tankarna går snarast till chihuahua or muffin.
Ett halvt decennium har förflutit sedan konceptet roade folk i 15 sekunder, och i framtiden kommer folk tycka att millennials var helt jävla dumma i huvudet som år 2016-2017 reagerade med haha ja det har jag aldrig tänkt på, vad mycket grejer machine learning innefattar ändå!, för att sedan vagga fram och tillbaka och upprepa we didn’t know!! i ett hörn i någon underjordisk enklav. Vad kan man.
Här finns det skäl att misstänka ett safrol-derivat.
Nu kanske du undrar hur i hela friden man mäter hur deprimerat ett möss är, och det är en jävligt bra fråga. Det finns många sätt, och inget av dem är bra.
Man kan till exempel kolla på hur det beter sig under ett påtvingat simtest (forced swim test, FST), vilket i korthet går ut på att man ploppar mösset i ett vattenfyllt kärl, från vilket det ej kan ta sig upp, och mäter hur länge det tar innan krabaten förlikar sig med sitt presumptiva öde.
Borde heta Sims-test tbh.
Tanken är att ett deprimerat möss inte tycker att det är någon idé, och att det därför inte kämpar särskilt länge förrän det ger upp och forskaren räddar det ur plurret, medan ett mindre deprimerat möss kämpar ett längre tag. Det känns väl sådär.
En liknande metod, även den baserad på förtvivlan, är ett så kallattail suspension test (TST). Testet innefattar att man hänger upp ett möss uppochner i svansen, och uppvisad brist på kämpaglöd för att ta sig loss indikerar depression. Jo, man håller fortfarande på med sånt här. Den goda nyheten är att dylikt så sakteliga fasas ut – invändningarna är mångahanda, och fler lär de bli.
Science: Serious Business™
Personligen blev jag bekant med dessa metoder via mitt ex, som studerade inom samma område som jag, men tillbringade båda sina forskningspraktikperioder i wet lab-miljö (dvs. det som de flesta tänker på inom kontexten forskningslaboratorium – provrör och skit).
Tror aldrig jag var nöjdare över mitt val att syssla uteslutande med datorunderstödd läkemedelsutveckling än när hans handledare jämförde att bryta upp en musskalle med att öppna en mandel. Eller nä, värst var nog perioden när han satt och hyvlade hjärnor i millimetertunna skivor. Minns fortfarande lukten när han kom hem.
Glad december eller nånting ditåt. Jag skickade in ansökan till Kulturfonden igår och slipper fundera på saken desto mer – skönt.
Utanför fönstret är det samma grådassighet som alltid i de milda vinterklimatens med finländska mått mätt ändlösa november. There ain’t no November like an Oceanic climate November cuz’ an Oceanic climate November don’t stop… som Coolio sa (eller hur var det nu).
Nästa uppdatering i april då, hejsvejs.
Nånää. Däremot märkte jag 1. att tjejen med svart lugg i huset mitt emot i själva verket är två tjejer med identisk frisyr, bara att jag aldrig sett dem på samma plats förr, och 2. att de har tagit sitt pick och pack och flyttat. Fönstren är helt tomma och lamporna har slutat lysa om kvällarna. Förvisso underlättar detta min hobby att gå runt (halv)naken hemma, men jag måste medge att fria spekulationer kring hennes – deras – liv har förgyllt mången diskstund vid köksfönstret.
Dagen efter dök det upp två svarta Range Rovers, en vit Ford Transit och en rosa container utanför. Föga förvånande visade det sig vara samma karlar som våldförde sig på den vackra grusplanen och dess susande hängbjörkar till förmån för att kapa ner fanskapen och asfaltera skiten (plus bländvita parkeringsrutor märkta 1-2-3-4-5-6, av vilka fyra stycken alltid står oanvända). Om det är något vi behöver i våra städer är det ju fler heat traps och mindre skugga och växtlighet. GRRRRRR.
Calm blue ocean…
Den svart-vit-rosa maffians hastiga intåg efter utflytten får mig att misstänka att det är fråga om en så kallad Section 21-vräkning, vilket betyder att skötsamma hyresgäster kan sparkas ut utan att hyresvärden behöver ge en orsak eller förklaring (en viss tant vid namn Margaret satt på en viss stol när klausulen tillkom år 1988, go figure).
Alltid betryggande.
Hyresnivån på privata marknaden i Manchester har gått upp med 23,4 % sedan våren 2021, när jag själv flyttade till min nuvarande lägenhet, och dylika höjningar går i praktiken inte att genomföra utan att skriva ett nytt kontrakt med nya hyresgäster. Jag förstår varför det görs. Är nöjd + glad så länge jag kan bo kvar där jag gör nu, orka förskottera den eventuella dagen och den eventuella sorgen.
Eventuellt är det läge att återställa sidebaren också. Lol.
Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).
Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.
T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.
Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.
Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.
Design like it’s 1999.
På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.
Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.
Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*
Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.
Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.
Rikt Inre Liv™
Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.
Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.
Madrona Silvander 