Greener pastures

Det har varit Trevor, Trevor, Trevor från morgon till kväll de senaste dagarna. Rita bakgrunder, göra enkla cykler på tre till fem frames, och mycket finlir med att scenerna byts precis på rätt ställe i förhållande till musiken. Vanligtvis blir man ju utled på sånt som man editerar, men diggar fan låten ännu efter hundratals timmar.

Idag är det första fredagen sedan ”Freedom Day”, men känner det inte i luften själv. Känslan av triumf har helt uteblivit, eftersom det inte har varit någon triumf. Vi sitter fortfarande mitt i skiten. Men det finns ju prosecco.

Lagt löv ligger

I varje stad jag varit till i UK räfsas det inte löv. Förra årets fallna löv får helt enkelt ligga och ruttna tills de blir mull. När det regnar blir de ett slaskigt fanskap som kängorna ofrivilligt sparkar på.

Man påminns förstås om hösten fastän det är högsommar. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det kliar nog lite att skramla ihop neonorangea räfsor och fixa skiten på talko, kom igen nu. Tror dock inte ens att sådana redskap nödvändigtvis finns att tillgå.

Det var i princip detta jag funderade på när jag gick med öl från bensinstationen idag (D&D-DM, gillar lite lubrikant). Även en vag känsla av hot och paranoia och otrygghet, självmedvetenheten på topp.

Alla blaskor hade i princip det här på löpet:

Konstiga tider att leva i. Fixar det genom att steka plättar och äta dem med IKEA:s blåbärssylt.

Tre språk, inget passar

Lyckades boka om första vaccindosen till lördag. Det fanns ett litet glapp i bokningarna där, annars hade det blivit att vänta långt in i juni. Andra dosen blir i mitten av augusti, NHS har bestämt att det är elva-tolv veckor emellan som gäller om man inte tillhör en riskgrupp. Vackert så.

Finska ambassaden i London har fortfarande inte tid att fixa nytt pass åt mig, man måste boka tid och dyka upp personligen, och de har begränsat med tider på grund av skiten vi alla känner till. Var dit och förnyade passet för mindre än ett år sen, faktiskt, i augusti 2020. Kändes lite onödigt eftersom jag visste att det skulle bli att skaffa nytt vid namnbyte, men tvingades ha det i kraft på grund av nån myndighetsgrej eller vad det nu var. Minns att det överlag såg rätt ljust ut då, Rishi Sunak och hans Eat Out to Help Out-scheme liksom (här är en lång och läsvärd grej om ett resulterande öde).

Finska ambassaden i London, augusti 2020. Rätt anspråkslös exteriör faktiskt.

Visste inte riktigt vilket språk jag skulle tala vid ambassaden, hade ju tre att välja på och ingendera kändes korrekt. Beslöt mig till sist för att inleda på engelska, men tanterna svarade konsekvent på finska, så det blev att damma av finskan ändå. Orkade inte vara jobbig finlandssvensk vid tillfället, men skickade precis ett mail åt dem på svenska. Tihi.

Huruvida det blir Finland i sommar beror alltså på om jag får utkrånglat ett nytt pass till sist. De har mycket att göra, så jag bidar min tid. Hade det handlat om en nödsituation skulle de givetvis få ett resedokument till hemlandet fixat, men det gäller ju (tack och lov) inte min situation. Ska bara hem på semester om det går, jag, inte fixa någon kris eller flytta tillbaks. Back of the line, och det är okej.

Psykolog – hemmafru – hemlig agent

Det var egentligen dags för vaccination idag. Drogs dock med ett diffust illamående som inte gick över, så ringde och frågade vad som gäller ifall man inte känner sig helt hundra (men inte heller uppvisar corona-/förkylningssymptom). Kvinnan sa att jag får boka om. I bästa fall visar sig illamåendet vara typ mensrelaterat och inget dramatiskt. En del av mina bekanta har fått rätt kraftig respons efter vaccinationen, så det var en lättnad att inte behöva riskera den tvåhandssläggan. Förhoppningsvis blir nästa tid inte så långt in i framtiden, vill förstås få det överstökat för att kunna dra till Finland (och/eller NL) i (sen)sommar.

Imorgon blir det tydligen mer Delta Green. Borde verkligen skapa en karaktär. Ja, varför inte på momangen?


Jag ser en amerikansk kvinna, 60 plus. Scenariot är förlagt till år 2012, så hon föddes 1947 som… Bonnie Marie Holland. 65 år, mager, grått hår, akademiskt skolad (psykologi tror jag). Kanske rentav pluggade vid UC Berkeley på 60-talet, eftersom åldern klaffar. Tror dock hon är född och uppvuxen i typ… Tucson, AZ. Flyttade till The Bay Area kring 1965 och träffade blivande maken Ray Ostrenga, en något äldre infödd kalifornisk political science-kille.

Hon blev klar med sin kandidatavhandling om konstterapi på utsatt tid, och de hade ett riktigt hippiebröllop samma år. Hon var 21 och han typ 26, försommaren 1968. Dottern Sunshine föddes året därpå, 1969, och var nog inte riktigt planerad. Hippierörelsen flög sin kos, maken klippte sig och skaffade ett jobb, Bonnie offrade sina egna drömmar och blev hemmafru. Hon tenderar överlag att vara lite väl mån om andra framom sig själv, och har svårt att sätta gränser, men har blivit bättre på det med åren.

Hon och maken höll ihop i över trettio år. Vet inte riktigt vad som hände, men antagligen något som fick henne insyltad i Delta Green från första början. Inget äktenskapsförord, så hon fick hälften av makens tillgångar, och hon har utövat konstterapi med fokus på traumapatienter och PTSD i en egen liten hemmamottagning i omkring tio år nu. Hon har fått leverproblem på senare år och är lite gul i hudtonen. Dottern Sunny är nu 43 år och har en jämnårig make (Scott Fedel) och två söner (Mason, femton år och Hunter, elva år).

Ja, typ nåt sånt? En bra början iallafall.

Samma frilla sen 60-talet också, najs. (random stock photo-kvinna men rätt aura)

Lillsöndag

Det blir en glad (i själva verket sorgsen) måndag imorgon istället, det har trots allt varit en röd dag i UK idag. Långhelger tenderar som bekant att bli fredag, lördag, lördag 2, söndag i praktiken.

För övrigt förvånar detta mig inte alls. Tålamodet har nått botten, folk orkar inte med restriktioner alls längre. ”Get away” betyder givetvis utlandssemester, att hemestra är tydligen inte att komma bort tillräckligt. Reser man till Spanien får man fanimig finna sig i att tio dagar av semestern kommer ägnas åt att vara hemma i karantän efteråt, eller inse att tio dagars inkomstbortfall tyvärr måste räknas med i budgeten detta år.

Den skrupellöse som inte vill dra saker till sin spets och helt skita i karantänen kommer antagligen hem och sjukanmäler sig. ”Oj nej, vi uppvisar symptom, nähä det var inte corona, nåja helt vanlig förkylning då, bäst att inte smitta kollegerna iallafall.” Suck.

Särboskap trots kap

Två gånger har jag bott tillsammans med en partner. Två gånger har det gått käpprätt åt fanders. I backspegeln har det bara varit fråga om några månader som sambor innan the beginning of the end, även om det har hållit i ett år eller två efter det.

Första gången var som tonåring, andra gången mid-20’s. Samma utveckling båda gångerna. För lite egentid, för nära inpå, aldrig riktigt ensam, uppdämd irritation, tappa lusten, dött sexliv, tappra försök, erkänna nederlag. Det är en sak att välja att umgås med någon, och en annan sak att det ska krävas specialarrangemang för att vara helt ensam hemma ens några timmar i stöten.

Den senare partnern, även känd som ”senaste exet”, var under en period borta nio timmar om dagen medan jag satt hemma. Det var ändå inte tillräckligt. Fick skuldkänslor över detta, inte var det ju hans fel, de flesta tycks klara av samboskap utan att bli totalt jävla galna. Mådde skit av att han kände sig ovälkommen på grund av mig. Det var ju lika mycket hans hem som mitt, och vi hade inrett det riktigt fint med en massa trippigt skit.

Seems like everyone’s sleepwalking through their waking state or wake-walking through their dreams… dreams…

Under pandemin fanns det två alternativ: påtvingat samboskap med T eller total ensamhet. Valde det förstnämnda och bodde med honom i tre månader under lockdown 1, sedan tre månader till under lockdown 3. Det gick förvånansvärt bra, speciellt om man beaktar att han jobbade hemifrån och vi båda drällde hemma. Det var ju dessutom utegångsförbud, allt var nedstängt förutom matbutiker och apotek, samma väggar 24/7.

Sexlivet var non-existent under månaderna vi bodde tillsammans, men vi visste båda att lusten skulle komma tillbaks sen. Stämningen var kärleksfull och vi hade ofta roligt tillsammans ändå. Till skillnad från mina tidigare samboförsök fanns det tillräckligt med utrymme för två separata domäner samt delade ytor för umgänge, och så var det ju fråga om en tidsbestämd period med början och slut.

Om man vill bilda familj är det förståeligt att bo tillsammans, även av rent ekonomiska orsaker, eller om båda helt enkelt känner för det. Det är commitment issues-skammandet jag sätter mig emot, precis som med poly. Det finns en uppsjö orsaker till särboskap som ej innefattar att man inte är seriös med ett förhållande, att man muka tvivlar på en gemensam framtid, att man inte älskar personen ”på riktigt”, eller att man är omogen.

Det kan lika bra handla om att åtminstone en part är en jävla sperg med ett enormt behov av att vara allena i hemmets lugna vrå för att fungera optimalt, eller att man aktivt vill välja att umgås med varandra, eller att ingen ska behöva offra det som håller en på skilda orter. Ja, det verkar ju inte bättre än att… folk är olika?! Who’da thunk?

Från gästfronten intet nytt

Nä, nuvarande hyresgästen har alltså inte återkommit. Skickade således ett glatt och artigt email till agenturen, vari jag bad om att få tala med henne personligen eller via telefon. En quick chat för att få ett day-to-day-perspektiv av någon som har bott där, liksom, speciellt eftersom tanken är att jag ska bo där länge. Nämnde även att jag ser det som särskilt viktigt eftersom hon avslutar kontraktet i förväg. Vilken seriös agentur som helst borde fatta att det är en red flag för en ny hyresgäst.

Frågade också om tidsramen för att göra upp kontraktet, eftersom det borde skrivas under av alla inblandade senast om en vecka för att garantihyran och första månadens hyra ska hinna synas innan inflyttningsdagen. Uttryckte alltså att betalningen kommer göras först när pappren är påskrivna som en självklarhet, nämnde inte att jag är väl medveten om att deras dokumentation säger sju dagar efter ansökan accepterats av hyresvärden. Referens-/kreditkollföretaget är inte ens klara än, för fan.

Blir det ursäkter, förklaringar, förseningar, vägran, eller att mailet helt enkelt ignoreras, droppar jag dem givetvis som en het potatis och ger mig inte innan min holding deposit på sisådär en hundralapp är tillbaks på mitt konto, för enligt lag måste de betala tillbaks den i en dylik situation. Lägenheten var underbar, men det är fan inte värt kronisk lågintensiv stress om agenturen kråtar. Punkt slut.

Idag är det för övrigt sex år sedan jag och T träffades IRL första gången. Det är väl tänkt att man ska säga oj, sex år, tänk det, men tycker faktiskt det är i proportion till hur mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Sedan igår får man träffa sex personer inomhus, men folk är fortsatt skraja för den ”indiska varianten”. Bolton, nordväst om Manchester, står för merparten av områdena på den nationella tio-i-topp-listan över spridningen, men ingen vill fortsätta tankespåret om en lokal lockdown nu när restriktionerna lättat ytterligare. Jag orkar heller inte noja över två saker samtidigt.

JAAAAAA

Fick lägenheten jag ville ha!!!!!!! Oj oj OJ vad skönt. Sju år av houseshares har äntligen kommit till ända, har som sagt inte haft förmånen att bo ensam sedan jag lämnade Finland. Nu blir det eget kök utan djurdelar i kyl och frys, behövde inte ens göra avkall på badkar. Un-der-fucking-jävla-bart.

Har också haft första mötet med kanadensiska röstskådisen via Discord, vi kom skitbra överens. Älskar att tala med nordamerikaner, det är så enkelt. Ingen förlägen finne som är rädd att det ska bli pinsamt, ingen brittisk artig stelhet, utan bara naturligt, glatt och avslappnat. I eftermiddag blir det möte med jäbän som ska göra rösten till Trevor, alltså huvudrollen, sedan ska det slås fast en tid för inspelningssession ett med alla tre (gör ju de kvinnliga rollerna själv).

Restriktionerna lättar ytterligare den 17:e maj, då får man träffas högst sex personer inomhus, tills vidare endast utomhus och i privata trädgårdar. Kombinerad födlare/tupare, here I come!

Ett pampesiskt Nordirland

Kör fortfarande hotspot från mobilen. Inga bilder idag heller, men desto mer text. Fick skjuta upp EMDR-sessionen pga. bristande uppkoppling, aningen lättad över det, men mest harmar det nog.

Tog längre än vanligt att somna igår, trots att jag var trött. Antar man måste vänja sig med att sova på en madrass igen (istället för en futon på golvet som hos T, vilket är förvånansvärt skönt för ryggen). Sen var det ju också första natten jag sov ensam på flera månader. Är ingen ängslig sovare som så, slocknar vanligtvis inom loppet av några minuter, men det är klart att man måste vänja sig vid alla ljud igen (och att nödutgångslampan tecknar rummet i giftgrönt när allt är mörkt).

Gäller också att vänja sig vid att bo precis bredvid en lågstadieskola med fönstret mot skolgården igen, det hörs minsann när det är rast eller utegympa. Den här stolen kan också dra åt fanders, måste svänga via British Heart Foundation eller så för att se om de har någon stadigare modell.

Annars är det minsann en Happy Monday i Manchester, för idag öppnar gym, frissor, skönhetssalonger, non-essential retail och uteserveringar i England för första gången sedan lockdown tre inleddes i början av januari. Skottland väntar i typ två veckor till, Wales tills början av maj. Nordirland, som igen har blivit oroligt efter över tjugo år av relativ stabilitet, väntar längst.


Detta med Nordirland kan kanske kännas lite abstrakt beroende på ens ålder och nivå av (utrikes)politiskt intresse. Hade själv inte så stor koll tidigare annat än att det finns republikaner/nationalister och lojalister/unionister, katoliker och protestanter, att det var oroligt under the Troubles och att U2-låten Sunday Bloody Sunday refererar till detta, att IRA förstås är en välkänd akronym, och att det är känsligt om en av städerna kallas Derry eller Londonderry. Typ så.

Under ett och ett halvt år i UK har man ändå hunnit insupa en del till, så jag tänkte försöka mig på ett tankeexperiment. Det säger sig självt att en lång och komplicerad historia inte kan förmedlas uttömmande på detta sätt, men jag tror att det kan underlätta förståelsen att tänka sig saken i bekantare termer.


Föreställ dig att Finland och Sverige är två separata öar. Landskapet Österbotten, härefter kallat Västfinland, är officiellt en del av Sverige fast det ligger på samma ö som den suveräna Republiken Finland, och har starka historiska band till Norrbotten. Finland var i själva verket en enhet i det svenska riket fram tills hundra år sedan, då ön bröts upp i Republiken Finland och Västfinland, som fortsatte tillhöra Sverige. Befolkningsmängden i Västfinland utgör endast 3 % av det svenska riket, men ändå cirka 30 % av befolkningen på den finländska ön som helhet.

Föreställ dig att en stor del av västfinländarna, AKA österbottningarna, anser sig vara svenskar. De är lojala mot det svenska kungahuset och vill inte att resten av Sverige ska ”släppa taget” om dem. Föreställ dig också att en stor del av den västfinländska befolkningen anser sig vara finländare och dras mot Helsingfors istället för Stockholm, och om något hellre skulle uppgå i en enhet med Republiken Finland (som i detta tankeexperiment har samma majoritetsspråk). Det finns dessutom en växande andel människor som vägrar välja sida mellan dessa extremer och hellre framhåller en unik västfinländsk identitet.

Föreställ dig också att religionen snarare än språket är av enorm betydelse som identitetsmarkör, och traditionellt likställt med åt vilket håll ens lojalitet går. Västfinland har historiskt sett haft en protestantisk majoritet, liksom resten av Sverige, men också en stor del… tja, Vasa har en ortodox kyrka vid Kasernområdet, så låt oss säga ortodoxa invånare (liksom resten av den finländska ön), och dessa är i dagsläget i knapp majoritet i Vasa. Föreställ dig också att identiteten har varit laddad till en sådan grad att det i Västfinland pågick en trettioårig blodsfejd mellan protestanter och ortodoxa. Tusentals människor miste livet från slutet av 60-talet fram tills millennieskiftet.

Föreställ dig att Vasa är den näst största staden på den finländska ön efter Helsingfors. Under 70- och 80-talet var Vasa en av världens farligaste städer sett till dråpstatistiken per capita, och Hotel Radisson-SAS har bombats tiotals gånger. De ortodoxa bor främst i Vöråstan, Klemetsö och Vapenbrödrabyn, medan protestanterna främst bor i Centrum, Brändö och Vasklot. Flaggor, symboler och väggmålningar indikerar vilken sorts område det är, och slagord har klottrats på varsin sida av barriärerna där områdena möts. De kallas ”fredsmurar” och började byggas av svenska armén när våldsamheterna bröt ut i slutet av 60-talet. Det har tillkommit fler och fler fredsmurar med åren.

Murarna är sisådär 4-8 meter höga och finns inte bara i Vasa, utan också till exempel i Seinäjoki, Jakobstad och Nykarleby i mindre utsträckning. Vissa har portar i sig, ibland polisbemannade, och de stängs till natten. Det har under åren sedan Långfredagsöverenskommelsen talats om att sakteliga börja montera ner dem, men två tredjedelar av vasaborna anser att de fortfarande tjänar ett viktigt syfte. Tre fjärdedelar av de tillfrågade som bor i gränsområdena vägrar fara till butiken som egentligen ligger närmast på grund av dess geografiska läge. 93 % av de österbottniska barnen går i segregerade skolor, men ändå spelar de västfinländska ishockeyspelarna i ett enat landslag med Finland, då det beslöts att fortsätta på samma sätt som tidigare vid delningen av landet för ett sekel sedan.

Föreställ dig nu att Sverige som helhet röstar igenom ett utträde ur EU, trots att Västfinland och särskilt Norrbotten röstade för att stanna. Föreställ dig att Löfvén i direktsänd TV lovar dyrt och heligt att det inte kommer bli några nya gränskontroller mellan Västfinland och resten av det svenska riket, trots att lösningen som diskuterades fram var att Västfinland skulle fortsätta existera inom EU:s delade marknad tillsammans med resten av den finländska ön.

Föreställ dig att det ändå kom till en ny gränskontroll, officiellt i Bottniska viken för att undvika en hård gräns mellan Västfinland och Republiken Finland, och att det likförbannat blev betydligt jobbigare att handla med resten av svenska riket. Föreställ dig att det blev brist på och ransonering av ett antal produkter i affärerna i början av året, att Plantagen i Vasa knappt kunde få in några plantor från Sverige, att det började krävas en massa extra pappersarbete som kostar tid och pengar för att bedriva handel som man alltid gjort, speciellt för mindre västfinländska företag. En känsla av att vara en sviken spelpjäs mellan större krafter, att ingen verkligen bryr sig, och att man bevisligen tappar både demografisk och politisk mark. Att ”andra sidan” – sett från en hårt segregerad synvinkel, som har varat i generationer – håller på att vinna. Att bli ekonomiskt uppslukad i vad man ser som en främmande stat mot sin vilja, och vara maktlös inför det.

Försiktigt hoppfull

Elva dagar kvar i Stourbridge nu. Lockdown börjar gradvis lätta måndagen den tolfte april, T skjutsar upp mig till Manchester helgen innan. Skumt att tänka sig att man bara hade bloggat i några dagar när man for i mitten av januari, van med att skriva ett inlägg om dagen nu.

Badrums-selfie en av de sista dagarna innan Stourbridge. Passligt less redan då.

Morsan ringde nyss, svarade mest enstavigt, har lite dåligt samvete för det såhär i efterhand. Projekt återuppta kontakten har legat på is sedan januari, får bli mer av den sorten i april. EMDR-terapisessionen är ju inbokad två dagar efter hemkomst, bra med en rivstart så man inte hamnar i gamla hjulspår.

Ska bli lite ledsamt att lösa upp den dagliga samvaro jag haft med T under dessa tre månader, men så är det ändå mindre än två timmar med bil emellan. Björkarna har mössöron.