Flytt är bytt och kommer alltid tillbaka

Återvänder till Manchester imorgon bitti. Det har varit intressant att vara tillbaks i Stourbridge en sväng, har faktiskt inte varit hit sedan jag och T övervintrade lockdown 3 tillsammans i januari-april detta år. I själva verket startades denna blogg typ en vecka innan jag for hit, de första hundra-ish inläggen är skrivna här.

Saker är cirka en miljon gånger bättre nu än då. Blir dock alltjämt påmind om hur jävla najs det är att ha olika rum för olika ändamål, i Manc har jag fortsättningsvis bara ett rum för arbete, nöje och vila. Det är skönt med större yta att röra sig på. Accenterna känns dock jävligt främmande, skumma höjdskillnader i stan, fullt med pensionärer, och så hör man betydligt mer från grannarna än i mitt hus.

Det sistnämnda har jag haft lite svårt med. Det som jag först trodde var ett rör som visslade i vinden eller en färdigvisslande tekanna visade sig vara en funktionsvarierad person. Grannen ovanför spelar (förvisso angenäm men i längden uttröttande) spejsig bluesgitarr med mycket dist, grannen under har någon sorts lungsjukdom och hostar så rutorna skallrar. Insåg hur arma lite man hör av de övriga boende i huset där jag bor. Guld värt.

Arbetsrummet i Stourbridge, lyxigt värre.

Vet mycket väl att T vill flytta till London. Det skulle innebära att vi kommer bo dubbelt så långt ifrån varandra, men det är ingen fara på taket. Man har ett visst fönster att leva yuppielivet, T är bara 26, och storstan lockar givetvis mer än en lägenhet omgiven av gamla människor i the Midlands.

Jag ser också fördelarna med att ägna mer tid i London – femdomscenen, keikkor, kultur i världsklass, intressanta människor, intressanta butiker, transportförbindelser vart fan som helst i världen. Det kommer innebära en återgång till ett bekant system, dvs. att träffas mer sällan men i något längre sjok. Vi bodde trots allt i skilda länder i flera år. Antagligen kommer han ditcha bilen vid flytt till the City, men nåja.

Eftersom jag slutligen verkar ha lyckats komma över tanken på att man måste ha ett jobb man HATAR för att förtjäna att leva kommer jag fortsätta med det jag gör, och därmed inte vara så platsbunden. Han kommer förstås jobba på kontor, det lär mest bli jag som reser ner, att han kommer upp till Manchester blir undantaget. Så vitt jag vet är GB också sugen på att flytta till London från NL, så det verkar bli en riktig hotspot de kommande åren. Spännande.

Blir runtrodd i en damm av A i Victoria Park, östra London, med nyinköpt nerprutad hatt från Camden. Maj 2019.

Greener pastures

Det har varit Trevor, Trevor, Trevor från morgon till kväll de senaste dagarna. Rita bakgrunder, göra enkla cykler på tre till fem frames, och mycket finlir med att scenerna byts precis på rätt ställe i förhållande till musiken. Vanligtvis blir man ju utled på sånt som man editerar, men diggar fan låten ännu efter hundratals timmar.

Idag är det första fredagen sedan ”Freedom Day”, men känner det inte i luften själv. Känslan av triumf har helt uteblivit, eftersom det inte har varit någon triumf. Vi sitter fortfarande mitt i skiten. Men det finns ju prosecco.

Lagt löv ligger

I varje stad jag varit till i UK räfsas det inte löv. Förra årets fallna löv får helt enkelt ligga och ruttna tills de blir mull. När det regnar blir de ett slaskigt fanskap som kängorna ofrivilligt sparkar på.

Man påminns förstås om hösten fastän det är högsommar. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det kliar nog lite att skramla ihop neonorangea räfsor och fixa skiten på talko, kom igen nu. Tror dock inte ens att sådana redskap nödvändigtvis finns att tillgå.

Det var i princip detta jag funderade på när jag gick med öl från bensinstationen idag (D&D-DM, gillar lite lubrikant). Även en vag känsla av hot och paranoia och otrygghet, självmedvetenheten på topp.

Alla blaskor hade i princip det här på löpet:

Konstiga tider att leva i. Fixar det genom att steka plättar och äta dem med IKEA:s blåbärssylt.

Tre språk, inget passar

Lyckades boka om första vaccindosen till lördag. Det fanns ett litet glapp i bokningarna där, annars hade det blivit att vänta långt in i juni. Andra dosen blir i mitten av augusti, NHS har bestämt att det är elva-tolv veckor emellan som gäller om man inte tillhör en riskgrupp. Vackert så.

Finska ambassaden i London har fortfarande inte tid att fixa nytt pass åt mig, man måste boka tid och dyka upp personligen, och de har begränsat med tider på grund av skiten vi alla känner till. Var dit och förnyade passet för mindre än ett år sen, faktiskt, i augusti 2020. Kändes lite onödigt eftersom jag visste att det skulle bli att skaffa nytt vid namnbyte, men tvingades ha det i kraft på grund av nån myndighetsgrej eller vad det nu var. Minns att det överlag såg rätt ljust ut då, Rishi Sunak och hans Eat Out to Help Out-scheme liksom (här är en lång och läsvärd grej om ett resulterande öde).

Finska ambassaden i London, augusti 2020. Rätt anspråkslös exteriör faktiskt.

Visste inte riktigt vilket språk jag skulle tala vid ambassaden, hade ju tre att välja på och ingendera kändes korrekt. Beslöt mig till sist för att inleda på engelska, men tanterna svarade konsekvent på finska, så det blev att damma av finskan ändå. Orkade inte vara jobbig finlandssvensk vid tillfället, men skickade precis ett mail åt dem på svenska. Tihi.

Huruvida det blir Finland i sommar beror alltså på om jag får utkrånglat ett nytt pass till sist. De har mycket att göra, så jag bidar min tid. Hade det handlat om en nödsituation skulle de givetvis få ett resedokument till hemlandet fixat, men det gäller ju (tack och lov) inte min situation. Ska bara hem på semester om det går, jag, inte fixa någon kris eller flytta tillbaks. Back of the line, och det är okej.

Psykolog – hemmafru – hemlig agent

Det var egentligen dags för vaccination idag. Drogs dock med ett diffust illamående som inte gick över, så ringde och frågade vad som gäller ifall man inte känner sig helt hundra (men inte heller uppvisar corona-/förkylningssymptom). Kvinnan sa att jag får boka om. I bästa fall visar sig illamåendet vara typ mensrelaterat och inget dramatiskt. En del av mina bekanta har fått rätt kraftig respons efter vaccinationen, så det var en lättnad att inte behöva riskera den tvåhandssläggan. Förhoppningsvis blir nästa tid inte så långt in i framtiden, vill förstås få det överstökat för att kunna dra till Finland (och/eller NL) i (sen)sommar.

Imorgon blir det tydligen mer Delta Green. Borde verkligen skapa en karaktär. Ja, varför inte på momangen?


Jag ser en amerikansk kvinna, 60 plus. Scenariot är förlagt till år 2012, så hon föddes 1947 som… Bonnie Marie Holland. 65 år, mager, grått hår, akademiskt skolad (psykologi tror jag). Kanske rentav pluggade vid UC Berkeley på 60-talet, eftersom åldern klaffar. Tror dock hon är född och uppvuxen i typ… Tucson, AZ. Flyttade till The Bay Area kring 1965 och träffade blivande maken Ray Ostrenga, en något äldre infödd kalifornisk political science-kille.

Hon blev klar med sin kandidatavhandling om konstterapi på utsatt tid, och de hade ett riktigt hippiebröllop samma år. Hon var 21 och han typ 26, försommaren 1968. Dottern Sunshine föddes året därpå, 1969, och var nog inte riktigt planerad. Hippierörelsen flög sin kos, maken klippte sig och skaffade ett jobb, Bonnie offrade sina egna drömmar och blev hemmafru. Hon tenderar överlag att vara lite väl mån om andra framom sig själv, och har svårt att sätta gränser, men har blivit bättre på det med åren.

Hon och maken höll ihop i över trettio år. Vet inte riktigt vad som hände, men antagligen något som fick henne insyltad i Delta Green från första början. Inget äktenskapsförord, så hon fick hälften av makens tillgångar, och hon har utövat konstterapi med fokus på traumapatienter och PTSD i en egen liten hemmamottagning i omkring tio år nu. Hon har fått leverproblem på senare år och är lite gul i hudtonen. Dottern Sunny är nu 43 år och har en jämnårig make (Scott Fedel) och två söner (Mason, femton år och Hunter, elva år).

Ja, typ nåt sånt? En bra början iallafall.

Samma frilla sen 60-talet också, najs. (random stock photo-kvinna men rätt aura)