Ett pampesiskt Nordirland

Kör fortfarande hotspot från mobilen. Inga bilder idag heller, men desto mer text. Fick skjuta upp EMDR-sessionen pga. bristande uppkoppling, aningen lättad över det, men mest harmar det nog.

Tog längre än vanligt att somna igår, trots att jag var trött. Antar man måste vänja sig med att sova på en madrass igen (istället för en futon på golvet som hos T, vilket är förvånansvärt skönt för ryggen). Sen var det ju också första natten jag sov ensam på flera månader. Är ingen ängslig sovare som så, slocknar vanligtvis inom loppet av några minuter, men det är klart att man måste vänja sig vid alla ljud igen (och att nödutgångslampan tecknar rummet i giftgrönt när allt är mörkt).

Gäller också att vänja sig vid att bo precis bredvid en lågstadieskola med fönstret mot skolgården igen, det hörs minsann när det är rast eller utegympa. Den här stolen kan också dra åt fanders, måste svänga via British Heart Foundation eller så för att se om de har någon stadigare modell.

Annars är det minsann en Happy Monday i Manchester, för idag öppnar gym, frissor, skönhetssalonger, non-essential retail och uteserveringar i England för första gången sedan lockdown tre inleddes i början av januari. Skottland väntar i typ två veckor till, Wales tills början av maj. Nordirland, som igen har blivit oroligt efter över tjugo år av relativ stabilitet, väntar längst.


Detta med Nordirland kan kanske kännas lite abstrakt beroende på ens ålder och nivå av (utrikes)politiskt intresse. Hade själv inte så stor koll tidigare annat än att det finns republikaner/nationalister och lojalister/unionister, katoliker och protestanter, att det var oroligt under the Troubles och att U2-låten Sunday Bloody Sunday refererar till detta, att IRA förstås är en välkänd akronym, och att det är känsligt om en av städerna kallas Derry eller Londonderry. Typ så.

Under ett och ett halvt år i UK har man ändå hunnit insupa en del till, så jag tänkte försöka mig på ett tankeexperiment. Det säger sig självt att en lång och komplicerad historia inte kan förmedlas uttömmande på detta sätt, men jag tror att det kan underlätta förståelsen att tänka sig saken i bekantare termer.


Föreställ dig att Finland och Sverige är två separata öar. Landskapet Österbotten, härefter kallat Västfinland, är officiellt en del av Sverige fast det ligger på samma ö som den suveräna Republiken Finland, och har starka historiska band till Norrbotten. Finland var i själva verket en enhet i det svenska riket fram tills hundra år sedan, då ön bröts upp i Republiken Finland och Västfinland, som fortsatte tillhöra Sverige. Befolkningsmängden i Västfinland utgör endast 3 % av det svenska riket, men ändå cirka 30 % av befolkningen på den finländska ön som helhet.

Föreställ dig att en stor del av västfinländarna, AKA österbottningarna, anser sig vara svenskar. De är lojala mot det svenska kungahuset och vill inte att resten av Sverige ska ”släppa taget” om dem. Föreställ dig också att en stor del av den västfinländska befolkningen anser sig vara finländare och dras mot Helsingfors istället för Stockholm, och om något hellre skulle uppgå i en enhet med Republiken Finland (som i detta tankeexperiment har samma majoritetsspråk). Det finns dessutom en växande andel människor som vägrar välja sida mellan dessa extremer och hellre framhåller en unik västfinländsk identitet.

Föreställ dig också att religionen snarare än språket är av enorm betydelse som identitetsmarkör, och traditionellt likställt med åt vilket håll ens lojalitet går. Västfinland har historiskt sett haft en protestantisk majoritet, liksom resten av Sverige, men också en stor del… tja, Vasa har en ortodox kyrka vid Kasernområdet, så låt oss säga ortodoxa invånare (liksom resten av den finländska ön), och dessa är i dagsläget i knapp majoritet i Vasa. Föreställ dig också att identiteten har varit laddad till en sådan grad att det i Västfinland pågick en trettioårig blodsfejd mellan protestanter och ortodoxa. Tusentals människor miste livet från slutet av 60-talet fram tills millennieskiftet.

Föreställ dig att Vasa är den näst största staden på den finländska ön efter Helsingfors. Under 70- och 80-talet var Vasa en av världens farligaste städer sett till dråpstatistiken per capita, och Hotel Radisson-SAS har bombats tiotals gånger. De ortodoxa bor främst i Vöråstan, Klemetsö och Vapenbrödrabyn, medan protestanterna främst bor i Centrum, Brändö och Vasklot. Flaggor, symboler och väggmålningar indikerar vilken sorts område det är, och slagord har klottrats på varsin sida av barriärerna där områdena möts. De kallas ”fredsmurar” och började byggas av svenska armén när våldsamheterna bröt ut i slutet av 60-talet. Det har tillkommit fler och fler fredsmurar med åren.

Murarna är sisådär 4-8 meter höga och finns inte bara i Vasa, utan också till exempel i Seinäjoki, Jakobstad och Nykarleby i mindre utsträckning. Vissa har portar i sig, ibland polisbemannade, och de stängs till natten. Det har under åren sedan Långfredagsöverenskommelsen talats om att sakteliga börja montera ner dem, men två tredjedelar av vasaborna anser att de fortfarande tjänar ett viktigt syfte. Tre fjärdedelar av de tillfrågade som bor i gränsområdena vägrar fara till butiken som egentligen ligger närmast på grund av dess geografiska läge. 93 % av de österbottniska barnen går i segregerade skolor, men ändå spelar de västfinländska ishockeyspelarna i ett enat landslag med Finland, då det beslöts att fortsätta på samma sätt som tidigare vid delningen av landet för ett sekel sedan.

Föreställ dig nu att Sverige som helhet röstar igenom ett utträde ur EU, trots att Västfinland och särskilt Norrbotten röstade för att stanna. Föreställ dig att Löfvén i direktsänd TV lovar dyrt och heligt att det inte kommer bli några nya gränskontroller mellan Västfinland och resten av det svenska riket, trots att lösningen som diskuterades fram var att Västfinland skulle fortsätta existera inom EU:s delade marknad tillsammans med resten av den finländska ön.

Föreställ dig att det ändå kom till en ny gränskontroll, officiellt i Bottniska viken för att undvika en hård gräns mellan Västfinland och Republiken Finland, och att det likförbannat blev betydligt jobbigare att handla med resten av svenska riket. Föreställ dig att det blev brist på och ransonering av ett antal produkter i affärerna i början av året, att Plantagen i Vasa knappt kunde få in några plantor från Sverige, att det började krävas en massa extra pappersarbete som kostar tid och pengar för att bedriva handel som man alltid gjort, speciellt för mindre västfinländska företag. En känsla av att vara en sviken spelpjäs mellan större krafter, att ingen verkligen bryr sig, och att man bevisligen tappar både demografisk och politisk mark. Att ”andra sidan” – sett från en hårt segregerad synvinkel, som har varat i generationer – håller på att vinna. Att bli ekonomiskt uppslukad i vad man ser som en främmande stat mot sin vilja, och vara maktlös inför det.

Försiktigt hoppfull

Elva dagar kvar i Stourbridge nu. Lockdown börjar gradvis lätta måndagen den tolfte april, T skjutsar upp mig till Manchester helgen innan. Skumt att tänka sig att man bara hade bloggat i några dagar när man for i mitten av januari, van med att skriva ett inlägg om dagen nu.

Badrums-selfie en av de sista dagarna innan Stourbridge. Passligt less redan då.

Morsan ringde nyss, svarade mest enstavigt, har lite dåligt samvete för det såhär i efterhand. Projekt återuppta kontakten har legat på is sedan januari, får bli mer av den sorten i april. EMDR-terapisessionen är ju inbokad två dagar efter hemkomst, bra med en rivstart så man inte hamnar i gamla hjulspår.

Ska bli lite ledsamt att lösa upp den dagliga samvaro jag haft med T under dessa tre månader, men så är det ändå mindre än två timmar med bil emellan. Björkarna har mössöron.

Min natt som strippa

För ett år sedan bodde jag i södra Manchester med A. Han lyckades hyra ett rum på nedre våningen i ett hus med fyra sovrum, alla identiskt inredda med den billigaste kombinationen skrivbord + stol som återfinns på IKEA och en säng samt klädskåp. Vi delade alltså ett rum på cirka 15 kvadrat. Satte mig förstås på Megabussen till Birmingham för att bo hos T i sisådär två veckor i stöten ibland, men det började ändå skava lite till sist. Förståeligt.

Rummet i fråga. Bakom gardinerna fanns en skjutdörr direkt ut till den (mer än) vildvuxna bakgården.

Förvisso fanns det ett minimalt ”vardagsrum”, det vill säga två små soffor och ett litet bord, som man fick gå igenom för att komma till rummet. Vi bytte vem som huserade var regelbundet. Det fanns också ett minimalt sovrum på övre våningen som aldrig blev uthyrt – ingen var väl så desperat – och dit började jag gå för att sova. Dörren var alltid olåst, så sedermera blev det min inofficiella kammare. Home is where the computer is.

Det började dock bli jobbigt att flytta upp och ner alla grejer när det bokades visningar, samt att säkerställa att rummet var tomt och städat när man lämnade huset, ifall det skulle bli blixtvisning. Vilket förstås hände ibland, trots att kontraktet sa minst 24 timmars varsel. Hade en buffert på cirka 1200 euro när jag flyttade och ingen aning när eller varifrån min nästa inkomst skulle komma, så faktumet att A inte tog någon hyra av mig var ett för bra arrangemang för att ge upp lättvindigt. Därmed tog det ett halvår innan jag bestämde mig för att nä, nu är det hög tid att fixa något eget. En stabilare bas. För det krävs pengar.

Fest i vardagsrummet, december 2019. Stövlarna införskaffades på goth-loppis för £10 och morgonrocken har en säregen historia, den tar vi en annan gång… om jag täcks.

Hur hittar man ett jobb, snabbt, som betalar mer än minimilön, utan att ha en endaste referens i landet eller mycket av ett kontaktnät än? Jo, man gör lite research på nätet, duschar och rakar sig noga, sminkar sig mer än man annars brukar, packar ner ett par av sina lämpliga skodon och utstyrslar i en gymväska, far ut med en lista på de strippklubbar som finns i stan och bestämmer sig för att inte åka hem innan man blivit anställd av åtminstone en av dem. Företagsamhet, om än kanske av lite annan art än den österbottniska.

Det gick vägen redan vid den första klubben på listan. Behövde inte ha någon sorts audition, fick grönt ljus redan i ytterkläderna. Läste regler, skrev på papper. Hade förberett tre stage names och alla var tagna, till min förvåning. Hade ändå undvikit de värsta klichéerna. Fick hitta på något nytt i stunden som jag inte var helt nöjd med, men låt gå. Gick därefter en guidad rundtur tillsammans med en annan tjej som skulle börja samma kväll. Blev rätt besviken att klubben inte hade någon ordentlig scen, den var tydligt inriktad på lapdances och VIP-rum.

Rätt mysig arbetsmiljö ändå.

Dags att byta om. Svischade in i omklädningsrummet, kände mig trygg och upprymd, bra humör. Hälsade glatt på de mestadels spraytannade tjejerna som var i full färd med att byta sina oversize-hoodies och chunky sneakers mot högt skurna bodys och stripper heels. Ljummet mottagande. Tjejen jag gick rundturen med dök upp, hälsade på samma sätt som jag gjorde tidigare och blev mottagen med entusiasm.

Så har det varit från lågstadiet till senaste apoteksjobbet. Blir antingen inte insläppt i gruppen eller förekommer i periferin. Något med ansiktsmimiken, rösten eller kroppsspråket, antagligen alla tre, som är annorlunda och avskräcker. En Sperglady som med sin blotta närvaro får folk att skruva lite på sig internt. Folk ler ansträngt, ändrar tonfall, svarar inte på vad man säger första gången. Om man vore autistisk nog för att inte märka vore det på ett sätt en befrielse, svårt att inte hänfalla till självömkan över detta då och då. Dock ej denna gång. Nåja, tillbaks till klubben.

Ett par gamla Pleasers man har i samlingen, minns inte vad modellen heter. I princip till för att sitta på femdomklubb och vicka på fötterna med. Måtte detta återupptas snart.

Tänkte att jag gör rött till min grej, röda klackar, röda outfits, rött hår (förstås), så att folk kan fråga efter hon, den där röda. Trippade alltså omkring i en röd, glittrig stringbikini och de rödlackerade 15-centisklackarna med platå jag postade igår samt en svart och röd fjäderboa som förstås löste fjädrar överallt. Förlåt, städaren. Lite sådär vintage pinup-stil blev det väl med sminket och Bettie Page-pannluggen, det var en fantasi som var lätt för mig att förkroppsliga. Kände mig som a million bucks.

Det fanns bara ett problem: klubben var död.

Jag anlände vid öppning, dvs. klockan nio på kvällen. De gäster som kom under kvällen fram tills stängning klockan fyra på morgonen kunde räknas på en hand. Detta i relation till att uppskattningsvis 15-20 dansare jobbade den kvällen. Resultat: långa rader med strippor som sitter och scrollar Instagram (med perfekta akrylnaglar). Förvisso ägde detta rum veckan innan jag for till Birmingham för att övervintra viruset, och två dagar efter ankomsten utlyste Boris lockdown ett, så rädslan för viruset hade börjat sprida sig. Folk täcktes inte gå ut till en lapdance-klubb. Somnade fan nästan. Länge sen man haft så jävla tråkigt. Kallpratade med några tjejer bara för att få tiden att gå.

Intjänade pengar på sju timmar: £0.

Första paret Pleasers, januari 2008. Gillar klacken väldigt mycket, stabil + groovy. Det är dock inte trendigt just nu, denna modell är ur produktion i några år redan.

Antiklimax deluxe. Tänkte att lördagskvällen kanske skulle bli bättre, men det var minst lika glest då. Kring midnatt gav jag upp och sa åt killen från management att jag lägger detta på is nu. Han sa att jag är välkommen tillbaks när som helst om jag vill ta upp det igen.

Sen kom lockdown, då. Bodde med T i Birmingham tills jag började jobba vid apoteket i juni 2020, fixade kompishyra i ett extrarum hos en bekant i två månader, sedan äntligen flytt till eget rum i Salford i slutet av juli. Tog alltså runt nio månader i landet innan man fixade hyreskontrakt i eget namn. I get by with a little help from my friends. Lockdown tre temporärt här i Stourbridge, förstås.

Har dock inte begravt tankarna på detta yrke helt, det kan hända att det blir en återvändo efter pandemin, men vet inte om det är rätt klubb för mig överlag. En klubb med lite äldre klientel och fokus på scenuppträdande vore den optimala miljön för mig. Skulle också göra bra ifrån mig i champagnerum, sippa på en drink, prata, varva med dans. Att göra någon sällskap, one on one, bygga en fantasi. Man är ju ändå bra på att fly verkligheten. Någon nytta ska man väl ha av det.

Rött lack, alltså. Förtjänar att postas igen.

Strippklubben som koncept börjar nog bli lite daterad, dock. Den har för det första blivit helt avmystifierad, numera är det legio att dansare och klubbar vänder ut och in på branschen och marknadsför sig själva öppet på Instagram. För att inte tala om all annan underhållning som finns nuförtiden. Dejtingappar, för fan. Den yngre generationen förstår inte poängen med att ge en tjej pengar för lite nakendans IRL när nätet svämmar över av gratisporr. Vill man ha personlig kontakt finns Onlyfans.

Vad är då kvar? Äldre gentlemän och yngre ballers som vill visa status genom att spendera pengar och omge sig med strippor, enligt amerikansk rappare-modell. Är inte bekväm med att transmogrifiera till den insta baddie de senare är ute efter, och även om jag vore det är jag för gammal för att slippa undan med det. Kvar blir då femti-sexti-sjuttiotalisterna. Där finns det något att jobba med. Vi får se.

Grader i helvetet

Det finns fan i mig inget ointressantare än att jämföra vissa saker, typ temperaturer. ”Här var det -18 igår natt!”. ”Jasså, vi hade -23 här vi!”. ”Ja, fransmännen tar på sig jackor när temperaturen sjunker under 15 grader, här i Finland rullar vi i snön efter bastun!”. Det kommer i många former och är alltid lika tröttsamt kukmäteri. Det är inte meningen att det nedanstående ska utgöra något dylikt. Så var det sagt.

När jag skriver detta har Finland totalt 775 dödsfall relaterade till Covid-19. Storbritannien har över 123 000.

”Ja, men befolkningen är ju mycket större där borta, hur många kan det månne vara?” 66 miljoner, ish. Översätter man Finlands coronadöda till den storleksordningen blir det cirka nio tusen. Men nu är det alltså frågan om hundratjugotre tusen, över tretton gånger så många även om man beaktar skillnaden i befolkningsmängd. Uttryckt på annat sätt: Finland har 136 döda per miljon invånare, Storbritannien har 1836 döda per miljon invånare. Det är liksom ganska jävla paha här.

När jag talar med finländska vänner verkar det liksom inte riktigt sjunka in till vilken grad det krisar i dessa trakter. Klart att restriktioner suger, men det finns grader i helvetet. Största delen av året som gått har det varit uttalat förbjudet att träffa personer som inte hör till samma hushåll inomhus, ibland har man fått träffa en person utomhus, med ett andningshål för mindre grupper över sommaren. Det handlar inte om rekommendationer. Det är imperativ och hot med salta böter.

Fem av månaderna, inklusive just nu, har alla businesses förutom matbutiker, apotek etc. varit stängda och det har varit förbjudet för alla att lämna hemmet för annat än att köpa förnödenheter och motion utomhus en gång per dag, ibland inte ens det, och endast key workers är i jobb som vanligt för att hålla igång samhället. Elva miljoner människor är permitterade. Restauranger och pubar har varit stängda i månader. Finland hade en form av nedstängning i våras, men det var, och är, lite annat här. Det är svårt att hantera.

Där kylig vind ej blåser

Nu är det som så att det lackar mot våren, kände det för första gången idag. Vår innebär nerförsbacke på ett sätt. Tänker på morsan och hennes klasskamrater som rutschade nerför skolbacken på sina inplastade läroböcker vid skolårets slut när det begav sig. Tjohej, nu sticker vi, dra åt fanders. Den energin har man ännu i sig. Seasonal affective disorder så det sjunger om det, på gott och ont. Får bli en måtta på det här med att slänga sig med diagnoser, för övrigt. Det alienerar lika mycket som det förklarar om man viftar med dylika flaggor för ofta.

Mer oroande är att Nordirland nyss förlängde sin lockdown till första april, men lågstadieelever ska återgå till vanlig skolgång åttonde mars. Vet inte vad England kommer göra. Innan flytten förekom UK som en enhet i sinnet, men det har klarnat att det faktiskt rör sig om fyra länder som inte alltid drar åt samma håll. Kanske det är en del i varför en knapp majoritet tyckte att man klarar sig utan EU, det är liksom inte bara en ö mot fastlandet utan fyra unika nationer, the Home Countries.

En knapp majoritet ansåg att de kan och ska sköta sig själva. Nationalromantisk tanke med katastrofala följder förstås, behöver inte gå in på den fars det blev. Råkar ju vara tillsammans med en mycket EU-positiv skotte så ingen konflikt i den frågan. Majoriteten av Skottlands befolkning vill som bekant inte gå ur. Skottlands First Minister har pratat om en ny självständighetsomröstning, nej-sidan vann nippa nappa sist om ni minns, får se hur det blir med det.

Nåja. Blir det en månad lockdown till ända in i april kan det gå lite som det vill med psyket alltså. Har dock tagit saken i egna händer och rustat upp. Fler soltimmar på eftermiddagarna hjälper också, samt 100 µg D-vitamin om dagen (4000 IU). Rita, rita, rita. Är glad att det perfekta öppningsspåret uppenbarade sig i en hög med tusen MP3:or från en samling som tillhör en person som inte är i bilden längre. Måste skriva ett inlägg eller två om Grateful Dead annars, en del historier på lut där.

Overload

Ett klassiskt brädspel för en spelare, alla åldrar. Oktober 2019.

För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade framesTrevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

arg.png. November 2017.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.

Coroney-scare

Oroväckande låg energinivå idag redan från morgonen, dåligt tecken. Förvisso rätt sliten och meh igår men hanterbart, idag inte riktigt. Ligger i badet, hudtonen är kokt kräfta och illamåendet sprider sig, så hett måste det vara. Inga kemiska laborationer för egen hand som kan ha orsakat denna matthet, känns orimligt. En flaska vin och ett par öl en lördag torde väl inte förorsaka en tvådagarskrabbis? Så gammal är man väl inte, eller?

Telefonen ringer, upp och svara, privat nummer, Salford Psychiatric nånting nånting, terapeuten har sjukanmält sig och ställer in dagens session. Lättnad. T har för övrigt haft medelsvåra förkylningssymptom i två dagar nu, kommer garanterat ärva smittan. Är det det som spökar? Är det corona? Ingen skillnad, vi har tillräckligt med mat för att självisolera i tio dagar. Ska man testa sig? Jo, måste man väl. Klick klick klick, så var hemmatest beställt för oss båda. Inväntar.

Mer skåpmat. Coffee is one hell of a drug. Sensommar 2017.

Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.

Huvet högt

Idag är man rätt bränd i skallen. Ögonen svider och det sprakar lågfrekvent i tinningarna. Något överraskande inte på grund av gårdagen, den tog faktiskt inte som den skulle. Var rent objektivt trevligare att ta en match Heroes of Might and Magic III med finländska bekanta på eftermiddagen. Laddade upp med starköl, té och ny coil i vapen (we get it, you vape). Fyra timmar satt vi och kom ingenstans. Mysigt som fan.

Har inte dugt till mycket förutom att ligga i badet och läsa idag. Imorgon ringer de från någon sorts psykiatrisk service (har blivit runtbollad tre gånger, minns inte vilken i raden) för ett intagningssamtal. Grunden till att bli bättre är att agera, att ta ansvar för sitt mående och sin situation. Vägra offerkoftan. Trivs inte i den, slår bort den när den erbjuds, möjligen to a fault. Det är dock lätt att hänfalla till navelskåderi under lockdown, man har bara sitt bo och sina tankar och förslappningen gör det mesta jobbigt eller tråkigt. Man ser inte möjligheterna, ältar gammalt skit. Uppehåller rutiner för att inte rosta helt, men det är fan svårt. What’s the point? Väntat fyra månader på antidepp nu, följer upp så ofta jag täcks, inser att det är pandemi och att resurserna är knappa och att det finns folk med större problem. En dag ska det lossna.