Psykolog – hemmafru – hemlig agent

Det var egentligen dags för vaccination idag. Drogs dock med ett diffust illamående som inte gick över, så ringde och frågade vad som gäller ifall man inte känner sig helt hundra (men inte heller uppvisar corona-/förkylningssymptom). Kvinnan sa att jag får boka om. I bästa fall visar sig illamåendet vara typ mensrelaterat och inget dramatiskt. En del av mina bekanta har fått rätt kraftig respons efter vaccinationen, så det var en lättnad att inte behöva riskera den tvåhandssläggan. Förhoppningsvis blir nästa tid inte så långt in i framtiden, vill förstås få det överstökat för att kunna dra till Finland (och/eller NL) i (sen)sommar.

Imorgon blir det tydligen mer Delta Green. Borde verkligen skapa en karaktär. Ja, varför inte på momangen?


Jag ser en amerikansk kvinna, 60 plus. Scenariot är förlagt till år 2012, så hon föddes 1947 som… Bonnie Marie Holland. 65 år, mager, grått hår, akademiskt skolad (psykologi tror jag). Kanske rentav pluggade vid UC Berkeley på 60-talet, eftersom åldern klaffar. Tror dock hon är född och uppvuxen i typ… Tucson, AZ. Flyttade till The Bay Area kring 1965 och träffade blivande maken Ray Ostrenga, en något äldre infödd kalifornisk political science-kille.

Hon blev klar med sin kandidatavhandling om konstterapi på utsatt tid, och de hade ett riktigt hippiebröllop samma år. Hon var 21 och han typ 26, försommaren 1968. Dottern Sunshine föddes året därpå, 1969, och var nog inte riktigt planerad. Hippierörelsen flög sin kos, maken klippte sig och skaffade ett jobb, Bonnie offrade sina egna drömmar och blev hemmafru. Hon tenderar överlag att vara lite väl mån om andra framom sig själv, och har svårt att sätta gränser, men har blivit bättre på det med åren.

Hon och maken höll ihop i över trettio år. Vet inte riktigt vad som hände, men antagligen något som fick henne insyltad i Delta Green från första början. Inget äktenskapsförord, så hon fick hälften av makens tillgångar, och hon har utövat konstterapi med fokus på traumapatienter och PTSD i en egen liten hemmamottagning i omkring tio år nu. Hon har fått leverproblem på senare år och är lite gul i hudtonen. Dottern Sunny är nu 43 år och har en jämnårig make (Scott Fedel) och två söner (Mason, femton år och Hunter, elva år).

Ja, typ nåt sånt? En bra början iallafall.

Samma frilla sen 60-talet också, najs. (random stock photo-kvinna men rätt aura)

Lillsöndag

Det blir en glad (i själva verket sorgsen) måndag imorgon istället, det har trots allt varit en röd dag i UK idag. Långhelger tenderar som bekant att bli fredag, lördag, lördag 2, söndag i praktiken.

För övrigt förvånar detta mig inte alls. Tålamodet har nått botten, folk orkar inte med restriktioner alls längre. ”Get away” betyder givetvis utlandssemester, att hemestra är tydligen inte att komma bort tillräckligt. Reser man till Spanien får man fanimig finna sig i att tio dagar av semestern kommer ägnas åt att vara hemma i karantän efteråt, eller inse att tio dagars inkomstbortfall tyvärr måste räknas med i budgeten detta år.

Den skrupellöse som inte vill dra saker till sin spets och helt skita i karantänen kommer antagligen hem och sjukanmäler sig. ”Oj nej, vi uppvisar symptom, nähä det var inte corona, nåja helt vanlig förkylning då, bäst att inte smitta kollegerna iallafall.” Suck.

Särboskap trots kap

Två gånger har jag bott tillsammans med en partner. Två gånger har det gått käpprätt åt fanders. I backspegeln har det bara varit fråga om några månader som sambor innan the beginning of the end, även om det har hållit i ett år eller två efter det.

Första gången var som tonåring, andra gången mid-20’s. Samma utveckling båda gångerna. För lite egentid, för nära inpå, aldrig riktigt ensam, uppdämd irritation, tappa lusten, dött sexliv, tappra försök, erkänna nederlag. Det är en sak att välja att umgås med någon, och en annan sak att det ska krävas specialarrangemang för att vara helt ensam hemma ens några timmar i stöten.

Den senare partnern, även känd som ”senaste exet”, var under en period borta nio timmar om dagen medan jag satt hemma. Det var ändå inte tillräckligt. Fick skuldkänslor över detta, inte var det ju hans fel, de flesta tycks klara av samboskap utan att bli totalt jävla galna. Mådde skit av att han kände sig ovälkommen på grund av mig. Det var ju lika mycket hans hem som mitt, och vi hade inrett det riktigt fint med en massa trippigt skit.

Seems like everyone’s sleepwalking through their waking state or wake-walking through their dreams… dreams…

Under pandemin fanns det två alternativ: påtvingat samboskap med T eller total ensamhet. Valde det förstnämnda och bodde med honom i tre månader under lockdown 1, sedan tre månader till under lockdown 3. Det gick förvånansvärt bra, speciellt om man beaktar att han jobbade hemifrån och vi båda drällde hemma. Det var ju dessutom utegångsförbud, allt var nedstängt förutom matbutiker och apotek, samma väggar 24/7.

Sexlivet var non-existent under månaderna vi bodde tillsammans, men vi visste båda att lusten skulle komma tillbaks sen. Stämningen var kärleksfull och vi hade ofta roligt tillsammans ändå. Till skillnad från mina tidigare samboförsök fanns det tillräckligt med utrymme för två separata domäner samt delade ytor för umgänge, och så var det ju fråga om en tidsbestämd period med början och slut.

Om man vill bilda familj är det förståeligt att bo tillsammans, även av rent ekonomiska orsaker, eller om båda helt enkelt känner för det. Det är commitment issues-skammandet jag sätter mig emot, precis som med poly. Det finns en uppsjö orsaker till särboskap som ej innefattar att man inte är seriös med ett förhållande, att man muka tvivlar på en gemensam framtid, att man inte älskar personen ”på riktigt”, eller att man är omogen.

Det kan lika bra handla om att åtminstone en part är en jävla sperg med ett enormt behov av att vara allena i hemmets lugna vrå för att fungera optimalt, eller att man aktivt vill välja att umgås med varandra, eller att ingen ska behöva offra det som håller en på skilda orter. Ja, det verkar ju inte bättre än att… folk är olika?! Who’da thunk?

Från gästfronten intet nytt

Nä, nuvarande hyresgästen har alltså inte återkommit. Skickade således ett glatt och artigt email till agenturen, vari jag bad om att få tala med henne personligen eller via telefon. En quick chat för att få ett day-to-day-perspektiv av någon som har bott där, liksom, speciellt eftersom tanken är att jag ska bo där länge. Nämnde även att jag ser det som särskilt viktigt eftersom hon avslutar kontraktet i förväg. Vilken seriös agentur som helst borde fatta att det är en red flag för en ny hyresgäst.

Frågade också om tidsramen för att göra upp kontraktet, eftersom det borde skrivas under av alla inblandade senast om en vecka för att garantihyran och första månadens hyra ska hinna synas innan inflyttningsdagen. Uttryckte alltså att betalningen kommer göras först när pappren är påskrivna som en självklarhet, nämnde inte att jag är väl medveten om att deras dokumentation säger sju dagar efter ansökan accepterats av hyresvärden. Referens-/kreditkollföretaget är inte ens klara än, för fan.

Blir det ursäkter, förklaringar, förseningar, vägran, eller att mailet helt enkelt ignoreras, droppar jag dem givetvis som en het potatis och ger mig inte innan min holding deposit på sisådär en hundralapp är tillbaks på mitt konto, för enligt lag måste de betala tillbaks den i en dylik situation. Lägenheten var underbar, men det är fan inte värt kronisk lågintensiv stress om agenturen kråtar. Punkt slut.

Idag är det för övrigt sex år sedan jag och T träffades IRL första gången. Det är väl tänkt att man ska säga oj, sex år, tänk det, men tycker faktiskt det är i proportion till hur mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Sedan igår får man träffa sex personer inomhus, men folk är fortsatt skraja för den ”indiska varianten”. Bolton, nordväst om Manchester, står för merparten av områdena på den nationella tio-i-topp-listan över spridningen, men ingen vill fortsätta tankespåret om en lokal lockdown nu när restriktionerna lättat ytterligare. Jag orkar heller inte noja över två saker samtidigt.

JAAAAAA

Fick lägenheten jag ville ha!!!!!!! Oj oj OJ vad skönt. Sju år av houseshares har äntligen kommit till ända, har som sagt inte haft förmånen att bo ensam sedan jag lämnade Finland. Nu blir det eget kök utan djurdelar i kyl och frys, behövde inte ens göra avkall på badkar. Un-der-fucking-jävla-bart.

Har också haft första mötet med kanadensiska röstskådisen via Discord, vi kom skitbra överens. Älskar att tala med nordamerikaner, det är så enkelt. Ingen förlägen finne som är rädd att det ska bli pinsamt, ingen brittisk artig stelhet, utan bara naturligt, glatt och avslappnat. I eftermiddag blir det möte med jäbän som ska göra rösten till Trevor, alltså huvudrollen, sedan ska det slås fast en tid för inspelningssession ett med alla tre (gör ju de kvinnliga rollerna själv).

Restriktionerna lättar ytterligare den 17:e maj, då får man träffas högst sex personer inomhus, tills vidare endast utomhus och i privata trädgårdar. Kombinerad födlare/tupare, here I come!