Elvaåringen och sorgepalatset

Det är en vanlig eftermiddag på Funplanets IRC-server. Jag är förkyld och ska snart fylla tolv.

Det tar inte mer än en minut innan jag går away, kanske för att kolla Jackass eller South Park, kanske för att rita kvinnor i bästa Luis Royo-stil.

Prohibited 1: The Daisy (1999). Karln vet iallafall vad han gillar.

När jag kommer tillbaks ser jag att Blueeyed_Werewolf, självutnämnd satanist och tillika min vän, har försökt initiera en DCC-transfer. Filen är Dimmu Borgir – Mourning Palace.mp3.

Filen är omkring 5 MB stor, överföringen tickar på med en hastighet kring 8-9-10 kB/sek. Vi får starta om processen ett par gånger, men försöker tills låten äntligen är på min hårddisk, direkt från en fjortonårig tjejs dator i Hudiksvall, och jag öppnar filen i Winamp.

En ödesmättad synth ekar som om den ljuder genom en abstrakt katedral. Sen kommer skriket. Det låter HÖGT (volymvarning).

Det låter inte som något jag har hört förr. Det är inte Metallica och det är inte Iron Maiden, det är definitivt inte Helloween, Blind Guardian, Stratovarius, Nightwish eller Sonata Arctica. Det låter inte som Linkin Park, KoRn, Limp Bizkit eller Rob Zombie. Det låter inte som Nine Inch Nails eller Ministry.

Det låter som Chaos Sanctuary i akt fyra i Diablo 2 översatt till ljud, i toner av giftgrönt.

Det är den coolaste låten jag någonsin har hört.


Rösten är omänsklig; den låter som underjordiska varelser som sträcker ut en hand i kör. Jag uppfylls av en oerhörd makt, men med en underton av oro. Det känns som hädelse bara att lyssna, som att leka med elden, med krafter jag inte förstår.

Samtidigt är låten oerhört vacker. Synthslingorna smälter in i allt det råa, och trots sin massiva rymd ligger låten tätt inpå huden, medan de olika faserna ger mig en känsla av att betrakta ett infernaliskt skådespel.

Jag är inte ens tolv år, och det är blodigt jävla allvar. Det är som att titta in i en portal och bevittna en mörk ritual.

När jag inte tror att det kan bli mer intensivt avslutas den fem minuter långa låten med ett dundrande rabalder, och plötsligt är det över.


Det känns som om någon har drämt en spikklubba i skallen på mig. Jag är bokstavligen slagen med häpnad; förvirrad, aningen skrämd, med bara min hjärtklappning i hörlurarna, men vet också att det inte finns någon återvändo.

Tre veckor senare skriver jag följande låttext:

By the light I swear i’ll fall from grace,
Take me away, take me to a better place…
Yes, take me to your domain,
There is where i’d like to remain…
Take my soul I pray,
So that I to your lair may stray…

Ashes covering the ground,
Souls screaming without sound…
Dead bodies hanging in gallows,
Wherever i go, i’m followed by shadows…
Black sun rising, never giving any light,
nothing else than black in sight…
This is where i will spend the rest of eternity,
Serving the dark trinity…
Rise, forces of Lucifer, hear my command,
All dark souls, in this black land…
Words beyond comprehension,
sounding in the black lord’s mansion…

Light a candle, see it burn,
Soon it will be your turn…
Turn me down, it will be your fall,
You can do nothing at all…
Dark choirs singing about the downfall of Christ,
Soon to disappear in the black mist…

”Invidious”
Jag hade en ”Advanced Learner’s English Dictionary” i hyllan, don’t @ me.

Sedan var transformationen igång. Never looked back.

Kan du annars gissa vad Blueeyed_Werewolf hette i efternamn?

Kristensson.

Mild och kall vind

Min stora resväska blev nätt och jämnt de tjugotre tillåtna kilona efter att jag hade proppat den full med sånt jag kände mig manad att ta hem till Manny från kallvinden. Har ju girat tillbaks mot goth-hållet med åldern, så en hel del av det jag bar i klädesväg i yngre tonåren är aktuellt igen; svart sammet och spets och satin. Ett macramébälte jag knöt i åttan med en trevlig flärp på slutet fick också följa med, dock inte i syfte att ingå i garderoben.

Sovrummet i andra ändan av vinden har kvällssol.

Hittade i övrigt en hel del kräsä från lågstadiet, morsan har sparat typ allt. Sjuårsgrattiskort av dåvarande bästisen, tre barbisar, två hästar, plastfiguriner, gamla dagböcker, gamla skolböcker, gamla prov, blyertsteckningar av kvinnor med chainmail bikinis och gigantiska yxor, sånt.

Emotionell intelligens: sperg/10

Upplevde egentligen ingen sorg när jag gick igenom grejerna, grät en konstaterande skvätt som främst var känslosam eftersom saken någon gång hade varit känslosam, och så var det bra med det.

När jag hittade en påse med barnböcker förväntade jag mig instinktivt den där huggande omedelbara känslan som av många är benämnd trigger, ett ord som jag ogärna använder, och jag stålsatte mig därefter. Till min halvförvåning kändes det typ som ett myggstick. Det kändes, men knappt.

Det var som att referensen var där, men innehållet saknades. Länken var intakt, men den ledde bara till 404, not found. För bara två år sen hade jag fan inte ens täckts ta i påsen.

Detta meddelande från farmor för sisådär tjugoåtta år sen gjorde mig dock rörd. Hon skrev det förstås med vetskapen om att jag just då var liten och hade fått för mig att pyssla ihop en egen bok, antagligen när det lackade mot julen 1994, och var samtidigt medveten om att jag troligen skulle hitta det vid någon point i vuxen ålder, när hon är borta.

Det finns en speciell sorts omtanke i det. Ett vidare perspektiv som sträcker sig över decennier, en arm om axlarna genom tiden, något jag sällan upplevde i övrigt. En gång kände jag ilska, sorg och frustration kring det, men nu lyser känslorna med sin frånvaro. Vet inte när just den ryggsäcken dunsade i marken, den hasade ner så långsamt, vet bara att jag inte bär på den längre.

Hennes versaler liknar mina, tror inte hon var så van att skriva annat än skrivstil, men det är väl överkurs för en fyraåring. Vanligen lyder versen ”livets stora gåta”, men hennes version lägger emfas på det svåra. Nu är jag trettiotvå, och jag har fan knäckt koden. Jag har lärt mig vart L och J vänder.

Fångarna på färjan

Kollade på Fångarna på Fortet med morsan första fredagen efter att jag dök upp, farsan sov på soffan. Precis som om det var 1993, tänkte jag säga, men då hade han sovit på golvet med en Manhattan-chipspåse framför sig.

Damn right.

Det har snackats mycket om hur Keanu Reeves är en vampyr, men Gunde Svan åldras fan inte heller. La Boule vet jag att strök med för ett tag sen, men var är gong-gongen?!?!? Var är simsegmentet?!?!? Var är dramatiken i att ställa sig på bokstäverna och skrika lösenordet och invänta att guldpengarna förhoppningsvis börjar rassla ner?!?!??! Var är dramatiken i porten som stängs?!?!?! Var är top-down-vyn av när de tömmer ut alla guldpengar och förväntan innan beloppet dyker upp på skärmen?!?!?!

Framför allt, var är tigrarna?!?!? Och var är Monique?!?!?!

Vid närmare eftertanke något att specifikt lägga till på listan.

På tal om 90-talsteve har jag sett alla tjugo säsonger av Rederiet (1992) en sommar med B när jag var typ aderton, och nu när jag sitter och ser ut över östersjövågorna förs tankarna onekligen till långkörarens kännspaka intro, komponerat av Anders Neglin.

Det är en masterclass i introkomposition. Böljande vågor i den stolta inledande takten och åtminstone åtta olika stämningar medelst stråkar, piano, saxofon och oboe (?), och så slutar det som det börjar + en resolved not för att knyta ihop säcken.

Låter som en komposition helt gjord med synthar i mina öron, men kvaliteten gör det svårt att bedöma. En Yamaha DX7:a är iallafall med i mixen – patch 11 hörs tydligt (det där silkeslena, småbjällriga pianot i valfri 80-talspopballad av Whitney, Phil, Mariah…).

Temat ska ju liksom funka oavsett vilka intriger som för närvarande pågår och har pågått i serien, alltså måste det vara ståtligt, liksom anstår en stor färja; glamoröst, romantiskt, spännande, mystiskt, melankoliskt, hoppfullt och uppsluppet.

Allt detta lyckas Neglin klämma in på en minut. Det finns betydligt fler lager i mixen än det verkar, en massa små övergångar som gör att temat känns flytande och sömlöst liksom havet. Jävligt snygg ljudbild överlag också, stråkarna sitter precis där de ska, som en semitransparent gardin i bakgrunden, och pianoplönket har precis rätt mängd reverb, 10/10 och papukaijamerkki.


En gammal kvinna med rollator satte sig ner bredvid mig för att kolla på havet och pratade med mig som det var den mest självklara saken i världen. Jag tog ut mina earbuds och sa ”aj va?”, vilket fick henne tro att jag var finskspråkig, men verkligheten klarnade ju fort.

Hon pratade i princip svenska med norsk accent och sa att hon ska ha en hytt i skärgården i nästa liv, det är lite väl sent för det nu. Jahopp. Hon frågade om jag hade klocka och svarade själv på sin fråga när hon tittade på mina bara handleder, men jag satt ju med läppisen framför mig, så jag upplyste henne om att den var halv tio svensk tid. Sen visade hon mig en vit sandstrand i Norrland i en broschyr. Trevlig tant.

Sen har tre rikssvenskar på glid upplyst mig om att om man sätter duschen och kranen full fjong på kallt kan man röka i badrummet i sin hytt, #lifehack om man är en odräglig jävel antar jag. I övrigt slank en ung asiatisk kvinna in på toaletten som jag stod och sminkade mig i och slank ut lika fort, hörde att hon sa ”maybe we wait, it’s not comfortable” och en mörk nordamerikansk mansröst sa ”let’s just find another one” medan Eros Ramazotti skvalade från högtalarna.

Det är rätt skumt att sitta och passivt höra ”ameh, du måste ju se dig för, nu skvätte du ju kaffe på min datorväska hära!” med samma intonation som om det vore en TV4-sketch. Har man tittat tillräckligt länge på havet som drar förbi och tittar någon annanstans påminner det lite om när ytor ”andas” på syra, billigt roligt.

Vila på lagrarna

For till Mathishallen (?) och köpte peror och purjolök och matlagningsgrädde och lagerblad och timjan och rosmarin och hela pepparkorn, det blev en stor kastrull potatis-purjolökssoppa att vurra nästan slät med stavmixer. Det stöula när jag hällde i lagerbladen, hela påsan for dit, så man fick rada upp dem på kanten vartefter man hittade dem. Sen en semla (FRALLA) till. Gott och mättande blev det, skriver detta i matkoma.

A som är född i Polen förstår sig givetvis på lagerbladens oumbärlighet. Hen förstår sig också på storheten i Kiraffi, som finns i Nordqvists tépaket Afrikka Rooibos. Brorsan tål däremot inte Kiraffi eller Seepra, vilket ju är de två överlägset bästa, galningen föredrar Croco och Oranki, som jag tycker är tråk. Hittade en miljon Croco som var instuvade i andra tépaket hos N och O, de går bevisligen inte åt i det hushållet heller.

Kontentan är att det lär följa med en del oönskat giraff- och zebraté till Manchester från Åland, tillsammans med en hundragramspåse av Nordqvists Nippon Green som lösté (<3). De svarta téerna i utbudet tycker jag är lite i svagare laget.

Serious business.

I Mathishallen hittade jag även denna abomination.

Har däremot ätit Sirkus-aakkoset (tonårig stoner-nostalgi), nån sorts krispig Polly som inte kändes som Polly, någon sorts Polly med glassmak som i princip smakade som Ahlgrens bilar-Polly (meh), blåvit Karl Fazer-choko, ostbågar, Fazerin parhainKiss-Kiss och Island ftw – och allt satan. Det finns ett överflöd av cow titty juice och gelatin inuti mig, känns sådär, får allt sona mina synder vid återkomst till UK.


Annars blev det ju två veckor i Österbotten, hann med en hel del. En oneshot, en reguljärsession D&D, hårfärgning, jamkväll/pokerkväll, träffa Sandra, gå på loppis, kolla Heiman på Wasa teater, KELA, studielånsdiskussion med banken, äta en jävla massa finländska delikatesser, diverse hushållsarbete, ägna tid åt föräldrarna, lära känna hunden, jobb. Blev igenkänd en gång, lol.

Kollar läget vid Metviken.
Kyrkoesplanaden lördag kl. 18:30. Mysig jävla stad satan.

I övrigt har jag också rensat typ halva kallvinden i huset där jag växte upp. Munskydd och handskar på med anledning av eventuella möss och skit, hivade ut säck efter säck genom fönstret ner på en presenning, det var jätteroligt (om du inte har hivat ut något ur ett fönster på ett tag är det något att överväga).

Satt sedan utomhus och sorterade i två dagar. PSA: knott bits. Hittade den mest rändom skit du kan tänka dig, det var främst fråga om röriga garderober, nattduksbordslådor, skrivbordslådor och sånt som har tömts i svarta sopsäckar med anledning av dödsfall och hivats in på en vind en masse pga. brist på tid och ork. Vissa saker berörde förstås mer än andra, men det får vi ta nästa gång, måste preppa D&D nu.

Hemfärd: inledd

Så här såg det ut när jag satt i Viking-terminalen vid Åbo hamn och väntade på färjan till Långnäs igår. Hittade stövlarna på kallvinden, fotlästet är för smalt för morsan nuförtiden, så jag tänker ge dem lite TLC och sedan nytt liv på gatorna i Manchester.

Innan jag hoppade på buss 1 till hamnen drack jag två öl med en gammal kompis som lämnade i Åbo efter studietiden. Han är den där sortens kompis där samtalen inte har någon som helst förväntad struktur, inga artighetsfraser, inget garanterat prat om jobb och det praktiska, bara sånt som är roligt och/eller intressant, ordvrängeri och oväntade associationer utan tillgjordhet. Ser till att träffa honom varje gång jag har vägarna förbi Åbo, alltid lika skoj.

Väl på båten var jag i princip i ett katatoniskt stadium när ölen gick ur kroppen, energin tog slut. Vred musten ur den österbottniska trasan de sista dagarna och var redan elva timmar på resande fot, så parkerade arslet på en bekväm bänk nära infon och rörde mig inte ur fläcken tills ankomst, satt bara och stirrade på blinkande spelautomatlampor som reflekterades i fönstret.

Stippklubb eller finlandsfärja?

Tog därefter transferbussen till Västra hamnen i Mariehamn, min andra minibussfärd under denna resa. Två eftersläntrare som inte hade bokat rymdes nätt och jämnt med, nån dude med Harley-väst och hans rödblommiga tjej, båda gissningsvis i 35-40-årsåldern.

När duden småsluddrande utbrast ”JA DET BLIR VÄL ATT SITTA LÄNGST BAK MED DE COOLA KILLARNA” med ölstinkande andedräkt fick jag plötsligt en flashback till att sitta på en buss på väg bort från en folkpark på natten som 15-16-åring, den där sortens påklistrat alkoholinducerat självförtroende är det ett tag sedan jag har bevittnat.

När de väl satte sig ner hörde jag hur de tyst räknade till tre och därefter hostade till skithögt för att täcka över ljudet när de knäppte varsin öl till. Om jag inte skulle ha suttit precis framför dem, på näst sista raden, hade jag antagligen inte märkt något ljud, men lukten sprider sig ju genast i en liten minibuss.

Klockan var 01:20 och resten av bussen verkade vara trött och nykter, våra hjärnor hade redan snabbspolat fram till en hägrande säng. Jag hoppade av vid ändstationen och gick några hundra meter till hotellet, checkade in, tvättade bort sminket jag hade applicerat i tåget till Tammerfors, och åt min sista medtagna alufolieinlindade ruis-kana-smörgås. En råg-puikula med margarin, paprika, smält veganost med goudasmak, gurka, tabasco, sallad och ärtproteinbiffar satt fan riktigt fint som kvällsmat.

”apetit chicken pihvi vege”. Bra business.

Imorse vaknade jag emellertid upp med Pommern i fejset.

Släpade mig upp klockan 9 för att gå och äta frukost, dvs. fyra hårda små skivor rågbröd med smör, ost, paprika, tomat och gurka + en tallrik 50-50 vittu hyvä perussuomalainen cheap-ass arkijogurtti med fruktsmak/naturell yoghurt och 50-50 cornflakes/müsli, detta nersköljt med blaskig äppelsaft.

På TV:n i restaurangen stod BBC på, oförklarligt nog, och jag såg rubriken nånting nånting IMF nånting nånting UK tax cuts nånting increasing inequality. Alltid skoj med något att se fram emot.