Glada måndagar: Grattis Finland!

Gratulerar härmed den suveräna staten Finland på 104-årsdagen med manchesterbor från 90-talet. Håll till godo!

1993. Duden i gula jackan är on some next level shit.
1990. Rave-kids vid Albert Square.
1995. En potentiellt förskräcklig bild om folk inte hade så skoj.
1995. Manchester Pride.
1995. Gay Village. Tvättäkta rivethead till höger.
1993. Invigning av årets juleskrud vid stadshuset.
1998. Två av tidens it-girls chillar i Mammons tempel. Skål!

Glada måndagar: Saliga Salford

I Åbo är det skillnad på vilken sida av ån man bor, men det är iallafall samma stad täl puol jokke som tois puol jokke. Korsar du floden Irwell i Manchester är du i Salford. Eller ska jag säga IN Salford. De rosa skyltarna återfinns överallt där städerna möts, viktigt det där.

Gratisreklam!

Rent historiskt hade Salford länge mer kulturell relevans än Manchester. När industrierna lades ner och inlandshamnen tystnade hade Salford svårt att repa sig, mycket arbetslöshet och gängbildning och alkoholism och skit. Undermåliga viktorianska radhus revs och man byggde undermåliga 60-talskuber i betong istället.

Staden har dock fortfarande en hel del sexiga gamla byggnader för den arkitektoniskt intresserade. Sen finns det förstås arbetarrörelsebiblioteket för alla lefties, MÖP:ar trivs vid Imperial War Museum North, och kulturtanterna i sällskapet kan gott svansa runt vid The Lowry, döpt efter konstnären. Ej att förväxla med det femstjärniga hotellet med samma namn.

University of Salford.
L. S. Lowry, Going to Work (1943). Fantastisk matematik.

Vidare finns det också en hel del intressant musikhistoria att upptäcka i Salford. Gillar man The Smiths är man antagligen bekant med anrika Salford Lads Club. Happy Mondays kom från Salford, Peter Hook och Bernard Sumner från Joy Division/New Order likaså, för att inte tala om punkpoeten John Cooper Clarke.

The Queen is Dead US Poster
Engelska sprättar anno 1986.

Här finns även Salford Quays, alltid en fröjd att flanera runt där en vacker dag. Egentligen får man inte simma där men folk gör det på sommaren iallafall. MediaCityUK har yuppies, mediamänniskor och glasfasader så långt ögat kan nå, men det finns en drös med riktigt nedgångna områden i Salford också. Regenerationen har inte fördelats likvärdigt.

Here be yuppies.
Here be dragons.

Bodde och jobbade i Eccles, Salford ett år (ej i bild). Nedgångna takeaways och council estates i centrum men stora, fina viktorianska medelklasshus norr om järnvägsspåret. Förvånas alltjämt över hur det kan vara så stor skillnad mellan områden som bara ligger ett par hundra meter ifrån varandra. Klassamhället lever och frodas i UK.

Glada måndagar: Manchester runt

Vet du vad, jag tycker du ska besöka Manchester. Är fem före att köpa en vittus selfie stick och vlogga som bevis på varför så är fallet, men det tar vi senare.

”Manchester” är dock ett förvirrande begrepp. Tittar man på en satellitkarta ser det ut såhär:

Till synes ett enhetligt centrum med klassisk spindelnätsstruktur: en liten, väldigt central ring, en snäppet större ring (nåja, båge) och slutligen M60 som omringar hela skiten, med satellitstäder som Oldham, Rochdale, Bury, Bolton och Stockport strax utanför.

I praktiken ser det dock ut så här:

Greater Manchester County (3).png

Ojsan. Jag har bott drygt två år i Manchester, och under dessa två år har jag bott i Ladybarn (Manchester), Old Trafford (Trafford), Eccles (Salford) och nu Whalley Range (Manchester). Är det någon skillnad? Inte egentligen, men samtidigt så satans. Speciellt Salford har en väldigt egen identitet, men det får vi ta nästa vecka. It’s complicated.


Finnair flyger Helsingfors-Manchester på sisådär tre timmar, SAS flyger Arlanda-Manchester på två och en halv. Man kan också mellanlanda vid Schiphol, till exempel. Från Manchester Airport tar man sig lätt vidare med spårvagn, buss eller tåg (första gången jag landade tog jag genast tåget till York). Uber är förstås en grej också.

Man kan även ta sig till någon av Londons många flygplatser och ta tåget upp, tar två timmar, eller långfärdsbuss om man hellre betalar med tid. Man kan fan ta tåg från kontinenten om man så vill, färjan Rotterdam-Hull… använd fantasin vetja. UK är mer än södra England.

Tågmässigt är det bra att känna till att Manchester inte har någon centralstation. Det fanns en fram tills år 1969, och byggnaden finns i allra högsta grad kvar (se ovan), sedermera som konserthall -> mässcentrum -> fältsjukhus för covidpatienter, men det är parisiskt snitt som gäller med tågen. Inom den innersta ringen finns Manchester Victoria, Manchester Piccadilly (typ centrum), Manchester Oxford Road, Deansgate och Salford Central.


Greater Manchester Metrolink - tram 3009A.jpg

Spårvagnarna heter Metrolink, är trevligt gula och utstöter en mjuk tutning om någon raglar över spåren vid Piccadilly Gardens. Det finns långt värre ljud man skulle kunna höra innan man vaknar på sjukhuset (om alls), så det är ju trevligt att de har tänkt på det. Med sina nittionio hållplatser och hundra kilometer räls är systemet det mest utbredda av sitt slag i UK. Funkar med zoner, lätt att ta sig runt och checka in/ut vid stolparna med vanligt kontaktlöst bankkort om man så vill.

Manchester Metrolink - Schemaplan.png
Inte är det ju London, men vem fan behöver London.

Bussarna däremot. Bussarna.

Ett sammelsurium av olika företag med sina egna biljettstrukturer. Enkelbiljetter är oftast just det, endast en resa, ingen tvåtimmarsmarginal eller så, och om du ska tvärs över stan någonstans dit spårvagnarna inte går kan det hända att den planerade rutten kräver tre separata biljetter. Det är vilda västern. Åtminstone försöker borgmästare Andy Burnham råda bot på det.

På hösten och vintern regnar det mycket, folks våta puffer jackets och paraplyer immar igen fönstren, ingen röst som utlyser hållplatserna, inga skärmar som listar hållplatserna, omöjligt att se vad hållplatsen du nyss kom till heter från fönstret i mörkret, svårt ens i fullt dagsljus, sitter man på övre däck är även det dödfött. På bekanta linjer utvecklar man förstås en magkänsla, folk tycks ofta följa med rutten på telens GPS i övrigt.

Vömmas hållplats ji tu???
Bolton's bus shelter shame: Town is worst in Greater Manchester for  vandalism of bus shelters | The Bolton News
Du var kom närman, ja sir itt så bra…

Det är något skralt med renodlade nattbussar, man kan hamna att gå ett tag från närmaste hållplats för att komma hem, men oftast är det en hel del studerande i samma sits i rörelse på helgerna. Det går utmärkt att slå följe med en liten grupp och prata om random skit för att slå ihjäl tiden och undvika att röra sig ensam. Alternativet är förstås att ta en Uber.

Nu ska jag dock använda mitt nyaktiverade busskort och lämna in kopior av diverse dokument till nya läkarstationen. Har äntligen förmått byta husläkare såhär ett halvår efter flytten från Salford till Manchester proper. Kvinnan som skickade mig på autismdiagnos sa att jag skulle vänta tills processen var klar, pappren damp in häromdagen. Nästa måndag: Salford.

Sobra måndagar: Minnesvallmo

Vittu vad skönt att vara tillbaks ändå. UK må vara högt i tak och lågt i botten, men vilket andningsutrymme det ger. Ja, alltså, full disclosure, sitter i själva verket och skriver detta medan den svenska skärgården glider förbi till oinspirerad jazz fusion, men det är en kvalificerad förutsägelse.


Det är mycket man ska minnas i november. Inte bara den femte, inte bara dött folk på allhelgona, inte bara farsgubben. Medan du firade farsan igår uppmärksammade britterna Remembrance Sunday. Dagen infaller alltid andra söndagen i november, förknippat med Armistice Day den elfte november.

Två minuters tystnad inleds kl. 11 på förmiddagen, en nick till vapenvilan som slöts den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden. Vapenvilan i fråga ledde för övrigt till sin glamorösare syster freden i Versailles (WW1) och nu känner jag en kännspak energiserad dysfori, satans kaffe.

Royal British Legion säljer iallafall vallmomärken, lite som förstamajblommor men större, för att samla in medel åt veteraner. Detta har man gjort i exakt hundra år. Tydligen tillverkas det 36 miljoner pappersvallmosar årligen i England, inte så illa pinkat. Skottland har i sin tur en egen operation som pumpar ut fem miljoner. Den skotska vallmon är dessutom botaniskt korrekt, engelska vallmon har ett oförklarligt blad (jag har ju en vallmo på rockslaget året om, alltid redo).

Industristaden Manchester producerade förstås en ansenlig mängd krigsmateriel och bombades därför upprepade gånger av Luftwaffe under WW2, tre gånger med mer än hundra ton high explosive. Även omkringliggande områden som Salford drabbades.

Bombningen som kom att kallas Manchester Blitz inträffade lagom till jul, Manchester Uniteds hemarena Old Trafford var bland byggnaderna som träffades när tyskarna siktade på industrikomplexet Trafford Park. Hundratals människor dog och tusentals hem förstördes.


Varför specifikt vallmo? Det sägs att den kanadensiske överstelöjtnanten och läkaren John McCrae skrev denna dikt kort efter att ha förlorat en vän i Ypres i Flandern våren 1915.

In Flanders’ Fields

In Flanders’ fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place: and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders’ fields.

Take up our quarrel with the foe;
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high,
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders’ Fields.

Det var däremot en fransk kvinna som håksa på hela grejen med att laga och sälja pappersvallmo för att samla in pengar.

Madame Guérins Joan of Arc-cosplay från 1909. Intressant liv.

Glada måndagar: Pacific State

808 State – Quadrastate (1989, Vinyl) - Discogs

Vad känner du när du ser detta albumomslag?

Jag känner mig ungefär såhär:

Manchesterkillarna i 808 State ser år 1989 ut såhär:

I GTA San Andreas (2004) tonsätts en solnedgång med radiostationen SF-UR till exempel såhär:

År 2019 framförde 808 State låten vid Bluedot-festivalen såhär:

Det roliga är att 808 State knappt använder trummaskinen bandet är döpt efter alls. Kommer aldrig tröttna på den här jävla låten, 8-bit-djungelplaneten den tar mig till är för trevlig att bebo och det är för svårt att sitta still.