Glada måndagar: Wonderfall

Manchestersonen Liam Gallagher, 47, har nog haft bättre dagar. Den vindögde sexsymbolen of Oasis fame gick nämligen och föll ur helikoptern efter ett gig häromdagen. Fansen var förstås inte sena med ordvitsarna och låttextcitaten, Wonderfall kvalar definitivt in i kategorin low hanging fruit. ”Helikopterplatta” är en frilla, Liam. <burkskratt>

År 1997 gick det lyckligtvis lite bättre, ingen faceplant vid helikopterurstigningen där. Ytterst välrestaurerad video, här har det filmats med spelfilmskameror och funnits originalfilmrullar att jobba med, inte en chans att detta är gjort från kassettband ämnat för TV. Ser fan ut som videon filmades igår. If only.

Ondskemåndag: Evighetsstuderanden

Måndagen den 6:e januari 2020 dömdes 36-åringen Reynhard Sinaga till minst trettio års fängelse för att under två och ett halvt års tid ha drogat och våldtagit hundratals heterosexuella män i sin lägenhet i centrala Manchester.

Övergreppen filmades, polisen hittade 3.6 TB (3600 GB) med videomaterial. Domaren ville egentligen döma Sinaga till livstids fängelse utan benådningsmöjlighet, men en dylik dom hade inte tidigare fallit i ett mål som inte involverade mord, så hon dömde konservativt.


Reynhard Sinaga
Bild: CPS

Bankirsonen Sinaga kom till UK från Indonesien som studerande år 2007, då 24 år gammal. Vid gripandet tio år senare var han fortfarande studerande, ett sätt att klamra sig fast vid landet. Han var en välkänd partyprisse inom Manchesters gayscen på Canal Street, en finlemmad och glad social butterfly som beskrevs som naiv och ”square” – han växte upp i en katolsk familj, och var fortsatt aktiv inom en kyrka i Manchester.

Vännerna antog att han möjligen var sexarbetare eller hade en förmögen äldre man som sugar daddy eftersom han aldrig tycktes jobba, men det var den bokstavliga farsgubben hemma i Indonesien som stod för såväl terminsavgifter som uppehälle under alla år.


Bild: Joel Goodman/MEN

Sinaga inledde sin kampanj utanför nattklubbarna Factory och Fifth i början av år 2015. Båda är främst poppis bland universitetsstuderande. Han blev expert på att identifera unga män i åldrarna 18-24 som antingen var för fulla för att komma in, hade blivit utkastade, tappat bort vännerna, eller annars var i en utsatt position.

Han erbad dem antingen ett ställe att sova ruset av sig, som en sann barmhärtig samarit, eller ett ställe att fortsätta festen. Väl inom lägenhetens väggar erbjöd han dem ”vatten” om personen var på gränsen till att slockna, om de fortfarande var i partymode erbjöd han dem en drink. I båda fallen var vätskan spetsad, antagligen med det som i folkmun kallas knockout-droppar.

Man kunde aldrig fastställa vilken substans han använde sig av, men Sinaga skröt med sina erövringar i en WhatsApp-grupp, där han påstod sig ha ett secret poison som omvänder straighta killar. Ett av offren indikerade att vattnet smakade ”salt”, och GHB förekommer oftast som just NaGHB. En vanlig drog inom chemsex-scenen i gayvärlden, då använd i mindre doser och under samtycke, lätt att få tag på.


A CPS handout photo of the bedroom of the rapist Reynhard Sinaga
Bild: CPS

Morgonen den 2:a juni 2017 gick det slutligen galet. Den 18-åriga kille som Sinaga våldförde sig på vaknade och började helt sonika spöa skiten ur honom, för att därefter ringa 999. Sinaga fördes till sjukhus med misstänkt hjärnblödning, tonåringen greps för misshandel.

Polisen konstaterade dock att Sinaga betedde sig konstigt på ett sätt som inte kunde kopplas till misshandeln. Han vägrade först uppge PIN-koden till sin iPhone, och försökte sno telefonen ur konstapelns hand efter att motvilligt ha uppgett rätt kod. Utöver filmerna hittades även troféer i form av telefoner, klockor, bankkort och körkort som Sinaga hade behållit för att minnas sina offer, i värsta seriemördarstil.


Bild: Joel Goodman/MEN

Fyrtioåtta av offren gick med på att vittna i fyra separata rättegångar. Sinaga själv kallade det Fifty Shades of Grey type stuff och insisterade att det fanns samtycke, att offren var bicurious och i själva verket raggade up honom, men att det fortsättningsvis är svårt att erkänna detta öppet på grund av internalised homophobia. Han vidhöll att alla män ville hjälpa honom förverkliga sina fantasier, att ha sex med sovande personer.

Försvaret hade svårt att hitta en övertygande vinkel, men hävdade att offren bara låtsades sova. Med en ocean av videomaterial var det mäkta svårt att få det att flyga. Eftersom man inte kan samtycka till sex som medvetslös enligt lagen var det upp till jurymedlemmarna att bedöma huruvida de filmade offren sov eller inte, och att de därmed tvingades titta spelade givetvis Sinaga i händerna.


Duncan Craig, grundare av Survivors, en organisation som stöder manliga våldtäktsoffer. Bild: Photography Emporium

Merparten av offren mindes inte ett skit från kvällen, och hade därmed ingen aning om att de hade blivit våldtagna förrän polisen kontaktade dem. Många mindes fortfarande Sinaga som en hjälpsam medmänniska, den chocken kan inte ha varit att leka med. Reaktionerna på sanningen var förståeligt nog mångahanda, från total förnekelse till självmordsförsök och allt däremellan.

Offren erbjöds krishjälp, bland annat av välgörenhetsorganisationen Survivors, som specifikt stöder män som utsatts för sexualbrott. Eftersom sexuella övergrepp gentemot män fortfarande är tabu att prata om blev många ändå ensamma med sina tankar.

Vissa av offren är deprimerade, har ångest, undviker folkmassor, har hoppat av skolan eller slutat jobba, andra säger att de vägrar låta övergreppet definiera dem. Ingen kan säga åt någon annan hur man ”ska” reagera på att ha blivit utsatt för ett bestialiskt brott. Fallet är unikt i landets historia.

Glada måndagar: Barnvagnar och förfall

Kollade igenom förstasidan på Manchester Evening News i jakt på något aktuellt att skriva om, men förstås landade jag i något från en svunnen tid ändå – the Eccles Pram Race. Bodde i Eccles så sent som i våras, så rubriken fick mig att haja till.

Participants would dress up and run along Liverpool Road in the annual Eccles pram race
Bild: Dag Pagan

Tydligen ett sidoevent till den årliga taxiförarinsamlingen för menlösa barn på 70-talet. Taxibilarna spökades ut och kördes mot kusten, folk sprang i sin tur med en kaveri i barnvagn mellan Weaste och Irlam (sisådär 10 km). I’m sure it made sense at the time.

Bilderna togs vid Liverpool Road i centrala Eccles, som ligger typ en fjärdedel in i sträckan. Antar att de flesta fortfarande var med i matchen vid det laget. Tänkte först att gatan var avstängd enkom för eventet med tanke på hur dött det var på vägen, men nej du, på vissa av bilderna började det dyka upp bilar.

Kollade upp statistiken, och mycket riktigt var antalet registrerade bilar då endast en tredjedel av nuvarande siffror – i början av maj 2020, halvvägs in i lockdown 1, var trafikmängden den samma som under tidigt 1970-tal. Just så.

Det var dock tegelbyggnaden i bakgrunden som slutligen väckte lejonparten av min nyfikenhet. Den såg väldigt bekant ut, visste att jag gått förbi den flera gånger utan att reagera desto vidare. Bingohall enligt ingången på bilden, men knappast ändamålsbyggd, va?


Artikeln refererade till den som the Crown Theatre, vilket lät mer rimligt. Byggnaden uppfördes tydligen år 1898, då kallad the Lyceum Theatre, en bastion tillägnad finkultur för arbetarklassen. Folket i Eccles var dock ena lågpannade jävlar som inte ville ha en massa Shakespeare-bjäfs, nä, dvärgar och vilda västern-shower skulle det va’, det var tidens melodi.

På 1930-talet blev det en biograf istället, sådär lagom tills stumfilmens död och talfilmens intåg. En ändring i hasardspelslagen år 1960 ledde till en boom i bingohallar, och även denna biograf gick det oundvikliga ödet till mötes år 1963.

Vissa källor säger att bingostället stängde redan i slutet av 80-talet, några mitten av 90-talet, men den mest exakta angivelsen jag kunde hitta säger december 2003, vilket jag också tycker överensstämmer bäst med designen på logon som blev den sista. Sedan dess har skiten förfallit helt, och besökts av UE:are med jämna mellanrum.

eccles18of25.jpg
Programblad från 1913.
eccles19of25.jpg
Framkrattade fynd av UE:aren dweeb.

Mer förfallporr från Crown Theatre hittas till exempel här och här, om man går igång på sånt lika mycket som jag.

Det står här att taket brann upp 2013, men på dessa bilder från 2009 saknas det till synes redan. Skiten var förstås inte kopplad till varken elektricitet eller gas, någon tuttade helt enkelt på. Med ett klimat som Manchester behöver man inte vara materialexpert för att räkna ut vad som händer med förfalltakten utan tak.

Byggnaden brann igen i december 2019, denna gång riktigt rejält, och numera är det inget kvar av interiören. Endast tegelbruket står kvar.

Bild: Justin Browne
Bild från Google Maps i december 2020.

En lång kampanj att rädda byggnaden från rivning och göra den till en community centre/performance space semi-vann, semi-förlorade, eftersom stadsstyrelsen och Historic England beslöt att fasaden ska sparas och bli åttiotvå bostäder. Verkar som you win some, you lose some fortfarande gäller för denna avdankade bingohall.

Skiss: Ochre Building Design

Terrormåndag: Vilken jädra smäll

Lördagen den femtonde juni 1996 toppar Fugees låt Killing Me Softly singellistan. Andraplatsen innehas av fotbollslåten Three Lions (It’s Coming Home), med anledning av att England står värd för Euro ’96. Tyskland ska möta Ryssland vid Old Trafford-stadion i Manchester följande dag.

Klockan 09:40 får lokalstationen Granada TV in ett ovanligt samtal. Mannen som ringer har irländsk accent och använder ett känt kodord inom IRA. Han meddelar att en bomb kommer explodera om en timme i centrala Manchester. Tanken är att undvika personskador, men slå ett hårt slag ekonomiskt.

Nu blir det bråttom. På sisådär en och en halv timme hinner man evakuera runt 80 000 människor som jobbar, bor och shoppar i farozonen. Mycket riktigt står en Ford Cargo-lastbil innehållandes en sprängladdning på ett och ett halvt ton rakt utanför köpcentret ArndaleCorporation Street. Lastbilen står på dubbel gulstreckad linje med varningslamporna på, och fick därmed parkeringsböter tre minuter efter att den hade parkerats.

Avspärrningen når till sist en radie på 400 meter, det längsta man förmår. Man kallar in experter från Liverpool och skickar in en fjärrstyrd bombrobot, men hinner inte desarmera laddningen, och klockan 11:17 lokal tid detonerar bomben.

Resultatet blev en krater på femton meter. Staden bombades av IRA redan 1992, men inte på långa vägar på den här skalan. Eftermälet ser fan ut som en krigszon. Ekonomisk skada i dagens pengar: 1,3 miljarder pund (~1,5 miljarder euro).

Ingen människa strök med, mirakulöst nog, men över tvåhundra människor skadades, främst av glassplitter, som i vissa fall satte sig så djupt att det behövde opereras bort. För att inte tala om psykiskt trauma. Herregud.

Explosionen hördes över 20 kilometer bort. Svampmolnet steg 300 meter ovanför marken, och det regnade bråte upp till 800 meter bort. En tredjedel av stadens affärslokaler i centrum berördes av explosionen, på en skala från pamade rutor till total ödeläggelse. Centrum fick byggas om, man hade inget annat val än att förbättra och planera nytt.

1996 Manchester Ira Bomb Credit Manchesterfire Flickr Screen Shot 2018 06 15 At 13 12 35

I slutet av videon ses en typisk röd Royal Mail-postlåda stå kvar som inget har hänt. Den flyttades temporärt under ombyggnaden av centrum, men sattes tillbaka på sin originalplats efteråt, och där står den ännu. En bronsplakett upplyser om dess historia:

This postbox remained standing almost undamaged on June 15th 1996 when this area was devastated by a bomb. The box was removed during the rebuilding of the city centre and was returned to its original site on November 22nd 1999.

Standard red UK pillar box
En stark kämpe.

I juni detta år var det alltså 25 år sedan bombningen, och ingen har ställts inför rätta. Polisen har misstänkta som har namngetts i läckta dokument, men den officiella ståndpunkten är att det inte finns tillräckligt med bevis för åtal. En ingående och aktuell artikel om bakgrunden till och följderna av bombningen finns här, för den riktigt intresserade.

Glada måndagar: Alex Park

Ska jag välja en favoritpark i södra Manchester står det mellan edwardianska Platt Fields Park och viktorianska Alexandra Park, men den sistnämnda tar nog priset.

Alexandra Park öppnades år 1870 och omfattar tjugofyra hektar. Givetvis är den döpt efter <insert kunglig kärring>, i detta fall prinsessan Alexandra av Danmark, sedermera brittisk drottning i egenskap av Kung Edward VII:s gemål (äckligt ord). Det är ju lite skumt att tänka sig att folk har trippat runt i dessa bågar i hundrafemtio år, men visst kan man se spatserande viktorianska par för sitt inre öga. Parken är helt enkelt jävligt a e s t h e t i c.

Den londonbaserade landskapsarkitekten Alexander Gordon Hennell var on some next level shit – kan man både ha ögongodis och sportplaner på samma ställe?! – och vann därmed designtävlingen. Formen är intressant, antaget rektangulär sedd från södra sidan, men nä nä nä serru, här finns det intressanta former i både perimeter och promenadstråk.

Dammen är mysig. Man får mata fåglarna, men en skylt uppmanar en att undvika vitt bröd till förmån för ”healthy snacks” som majs, sallad, tinade frysärtor, havre och frön. Five a day-tänket tycks alltså gälla fler än bara människorna i det här landet. För övrigt var det poppis att skrinna på isen förr i tiden, men det har nog inte blivit mycket av den sorten på några decennier.

Denna soliga måndag var det långt mer tunnsått än förmodat, antagligen eftersom många barnfamiljer är bortresta. Det är fortfarande school holidays typ tills en vecka in i september, så vitt jag vet (ungjävlarna får inte sommarlov förrän mitten-slutet av juli här, men så är påsklovet lika långt som jullovet, och höst-, sport- samt tidig-sommar-loven går loss på sisådär tio dagar styck).

Tycker också om Chorlton Lodge, skulle lätt bo där och börja mina dagar med att spatsera runt med värdig min och nicka åt folket. Trädgårdsmästaren med fam. bodde där back in the day, numera är det typ parkkontor. Dricksfontänen donerades till parken av nykterhetsrörelsen år 1876, uttryckligen för att ge tillgång till rent vatten utan att behöva gå till ett public ale house. Lagom transparent.

Parken har ett enda kafé, Coffee Cranks, vilket jag faktiskt besökte redan under första vistelsen i Manchester. Kaféet ägs och drivs av arbetarna själva, ett så kallat kooperativ (co-op), en företagsstil som är betydligt vanligare i UK än i NL eller Finland. Tror inte de har kött på menyn alls, detta alltså utan att marknadsföra sig själva som ett vegetariskt kafé. Måste fan kolla om den söta killen med bra smak i leggings jobbar kvar.


Ja, och sen var det ju dendär gången suffragetterna pamade kaktushuset i parken.

Ord och inga visor. Det är fan Agent Scully-vibes i blicken på den förmodade gärningskvinnan Kitty Marion, hon var tydligen naturligt rödhårig dessutom. Här finns ett engelskspråkigt inlägg om hennes fasoner.