Kampen om Ryebank

Då var Ryebank-reportaget publicerat i Arbetarbladet. Klicka på förvyn nedan eller här för att läsa.

Jag sitter för övrigt och trycker på en hel del bilder som inte kom med när artikeln bildsattes, så tänkte att jag fyrar av dem här nu bara. Största delen av dem har jag tagit, resten har jag fått av Ryebank Fields Community Camp.

Keikkamåndag: Like a bridge over torpid water

Konserthuset Bridgewater Hall i centrala Manchester invigdes år 1996. Byggnadstekniskt svävar hela fanskapet på nästan trehundra isoleringslager för akustikens skull, och därmed finns det ingen rigid koppling mellan den över tjugotusen ton tunga byggnaden och dess grund. Byggnaden saknar också stål- eller betongskelett, den formades rätt och slätt av armerad betong, lite som en stor skulptur.

På hemsidan snackar de dessutom om grejer som Marcussen-orgeln (?) och den unika kombinationen av koncepten shoebox + vineyard för att utforma publiksektionerna, vad fan det nu ska betyda.

Din för sexton dollar. ”Vintage”, amirite.

Har inte haft orsak att besöka detta konserthus förr – programmet består mest av saker som BBC Philharmonic-symfonier, barnkonserter, progressiv rock och soul-artister som gör 40th/50th anniversary tours, singer-songwriteruppträdanden vid lunchtid, den sortens grejer – men igår kväll var det dags för den tredje Spiritualized-keikkan i mitt liv.

Hela hallen rymmer tvåtusenfyrahundra åhörare över fyra våningar, men jag måste ändå säga att det kändes förvånansvärt intimt och ombonat när jag steg in. Var väl införstådd med att jag hade sittplats – antagligen en rätt dålig sådan dessutom, eftersom området var det enda som var kvar när jag köpte min biljett – men jag hade av någon anledning förväntat mig att det var ståplats framför scenen. Så var dock inte fallet, det var stolar, stolar och åter stolar hela vägen.

Typ här satt jag. Tur att man 1. har glasögon och 2. saknar svindel.

Senast jag for på en rockkonsert med sittplatser var när jag hängde på med Nemesis ner till Helsingfors för att se Guns n’ Roses i Hartwall Arena i juli 2006. Minns inte så mycket annat än att keikkan var två timmar försenad när de väl började spela och att jag inte brydde mig tack vare subben vi drog innan. Hade alltså varken en minnesbild av fenomenet sittplats eller en referensram kring hur mycket det suttar att ha sittplats till ett rockband man faktiskt gillar.

Denna gång hade jag förlikat mig med den sugiga sittplatsen genom att tänka att jag iallafall kan leva mig in i folkmassan som står och diggar framför scenen, så det var fan skumt att se en sjö av orörliga sittande kroppar som bara satt och betraktade det som försiggick. Rörelse är tydligen en ganska stor källa till tillfredsställelse på konserter för mig, för jag skulle säga att 80 % av glädjen i att bevittna spelningen skars bort. Som A sa angående sin progrock-fas: I grew out of sit-down rock concerts at 17.

JP iförd åldrad-men-respekterad-artist-glasögon, det perfekta valet för dig som både vill se cool ut och kunna läsa dina självskrivna ord + ackord från ett fuskhäfte vid en ålder av 56. Bild: @mickey_mouse_march

Scuttlarmåndag: Inget nytt under solen

Ordet scuttle associerar jag främst med att avsiktligt sänka ett skepp, men det betyder också ett sorts kolämbar av metall eller en grund korg, eller en hastig språngmarsch.

Det är dock inte från något av detta som ungdomsgängen scuttlers fick sitt namn. De härjade i Manchesters östra arbetarklassdelar samt i Salford från 1870-talet fram tills sekelskiftet.

En samtida social kommentator hade det följande att säga:

A scuttler is a lad, usually between the ages of 14 and 18, or even 19, and scuttling consists of the fighting of two opposed bands of youths, who are armed with various weapons.

Alexander Devine, Scuttlers and Scuttling: Their Prevention and Cure, Manchester, 1890
Scuttlare, 1890.

Scuttlers hade distinkta kläder, förstås, man måste ju genast se om någon är en del av ett gäng. Skorna hade mandelformad tå med mässingshätta och träsula; byxorna var utsvängda som på sjömansbyxor, dvs. fjorton tum runt knäna och tjugoen tum runt fötterna, och dessutom bars iögonfallande silkesscarfar. Alla hade också tjocka bälten med stora spännen.

Håret klipptes kort på sidorna och där bak, men de sparade ut långa pannluggar som kallades ”åsnepannluggar” eftersom de var längre på vänster sida och nedslickade över pannan mot vänster öga. Hade man keps bars den också på ett sätt som visade pannluggen. Tjejerna hade likaså skor med träsula, sjalar, samt långrandiga kjolar.

Låter inte en hel del av det här lite bekant ändå?

Hej igen, Wigan Casino. Tror inte Northern Soul-folket var medvetna om att deras stilattribut hade rockats redan hundra år tidigare, men vad fan, de använde iallafall inte sina bälten till att puckla på varandra.

Det gjorde däremot scuttlarna, vars bältesspännen ofta hade avbildningar av ormar, skorpioner, hjärtan genomborrade med pilar eller kvinnonamn. Old school tuffing-motiv rätt och slätt, alltså. De bar också alltid knivar, även om meningen i allmänhet inte var att döda, snarare att lemlästa och vanställa. Som om det vore mycket bättre.

Scuttles kunde bli rätt stora om det ville sig, och i maj 1879 beskrev the Gorton Reporter ett dylikt slagsmål med mer än femhundra deltagare. Själva fenomenet peakade dock inte förrän 1890, då fler ungdomar i Strangeways-fängelset (hej igen) satt inne för scuttlande än något annat brott.

JAMEN VILKA STILIGA OCH VÄLUPPFOSTRADE GOSSAR, DET VAR BÄTTRE FÖRR!

Ovan nämnda Alexander Devine försökte samma år peka ut några orsaker till varför scuttlers uppstod: för slappa föräldrar, för lite disciplin i skolan, moraliskt förkastlig literatur, samt monotonin i livet i slummen. Välbekant narrativ.

Vid sekelskiftet hade dock många gäng hunnit upplösas, eftersom många av de värsta slumområdena hade utrymts. Utöver detta hade ungdomsklubbar liksom välkända Salford Lads’ Club grundats, och en cool ny grej som hette biografen gav fredligare spänning i tillvaron.

Ja, och så futis, förstås. Ett av lagen som grundades var St Marks (West Gorton) Football Club, som sedermera skulle bli ett litet lag vid namn Manchester City F.C. Man City toppar Premier League i skrivande stund.

Reformerade huliganer var det, ja.

Glada måndagar: Milt sagt vilt

Hittade en artikel där nån jävla hemsida rankade de vildaste städerna i världen genom att kombinera tre index som har med nattklubbar och onykterhet att göra.

Kan inte precis säga att jag är förvånad och i en solklar uppvisning av confirmation bias tänker jag inte kolla upp saken närmare heller. Å andra sidan påstår duden att Birmingham kallas ”the Miami of the UK”, så glöm att jag sa nånting.