Keikkamåndag: Like a bridge over torpid water

Konserthuset Bridgewater Hall i centrala Manchester invigdes år 1996. Byggnadstekniskt svävar hela fanskapet på nästan trehundra isoleringslager för akustikens skull, och därmed finns det ingen rigid koppling mellan den över tjugotusen ton tunga byggnaden och dess grund. Byggnaden saknar också stål- eller betongskelett, den formades rätt och slätt av armerad betong, lite som en stor skulptur.

På hemsidan snackar de dessutom om grejer som Marcussen-orgeln (?) och den unika kombinationen av koncepten shoebox + vineyard för att utforma publiksektionerna, vad fan det nu ska betyda.

Din för sexton dollar. ”Vintage”, amirite.

Har inte haft orsak att besöka detta konserthus förr – programmet består mest av saker som BBC Philharmonic-symfonier, barnkonserter, progressiv rock och soul-artister som gör 40th/50th anniversary tours, singer-songwriteruppträdanden vid lunchtid, den sortens grejer – men igår kväll var det dags för den tredje Spiritualized-keikkan i mitt liv.

Hela hallen rymmer tvåtusenfyrahundra åhörare över fyra våningar, men jag måste ändå säga att det kändes förvånansvärt intimt och ombonat när jag steg in. Var väl införstådd med att jag hade sittplats – antagligen en rätt dålig sådan dessutom, eftersom området var det enda som var kvar när jag köpte min biljett – men jag hade av någon anledning förväntat mig att det var ståplats framför scenen. Så var dock inte fallet, det var stolar, stolar och åter stolar hela vägen.

Typ här satt jag. Tur att man 1. har glasögon och 2. saknar svindel.

Senast jag for på en rockkonsert med sittplatser var när jag hängde på med Nemesis ner till Helsingfors för att se Guns n’ Roses i Hartwall Arena i juli 2006. Minns inte så mycket annat än att keikkan var två timmar försenad när de väl började spela och att jag inte brydde mig tack vare subben vi drog innan. Hade alltså varken en minnesbild av fenomenet sittplats eller en referensram kring hur mycket det suttar att ha sittplats till ett rockband man faktiskt gillar.

Denna gång hade jag förlikat mig med den sugiga sittplatsen genom att tänka att jag iallafall kan leva mig in i folkmassan som står och diggar framför scenen, så det var fan skumt att se en sjö av orörliga sittande kroppar som bara satt och betraktade det som försiggick. Rörelse är tydligen en ganska stor källa till tillfredsställelse på konserter för mig, för jag skulle säga att 80 % av glädjen i att bevittna spelningen skars bort. Som A sa angående sin progrock-fas: I grew out of sit-down rock concerts at 17.

JP iförd åldrad-men-respekterad-artist-glasögon, det perfekta valet för dig som både vill se cool ut och kunna läsa dina självskrivna ord + ackord från ett fuskhäfte vid en ålder av 56. Bild: @mickey_mouse_march

Scuttlarmåndag: Inget nytt under solen

Ordet scuttle associerar jag främst med att avsiktligt sänka ett skepp, men det betyder också ett sorts kolämbar av metall eller en grund korg, eller en hastig språngmarsch.

Det är dock inte från något av detta som ungdomsgängen scuttlers fick sitt namn. De härjade i Manchesters östra arbetarklassdelar samt i Salford från 1870-talet fram tills sekelskiftet.

En samtida social kommentator hade det följande att säga:

A scuttler is a lad, usually between the ages of 14 and 18, or even 19, and scuttling consists of the fighting of two opposed bands of youths, who are armed with various weapons.

Alexander Devine, Scuttlers and Scuttling: Their Prevention and Cure, Manchester, 1890
Scuttlare, 1890.

Scuttlers hade distinkta kläder, förstås, man måste ju genast se om någon är en del av ett gäng. Skorna hade mandelformad tå med mässingshätta och träsula; byxorna var utsvängda som på sjömansbyxor, dvs. fjorton tum runt knäna och tjugoen tum runt fötterna, och dessutom bars iögonfallande silkesscarfar. Alla hade också tjocka bälten med stora spännen.

Håret klipptes kort på sidorna och där bak, men de sparade ut långa pannluggar som kallades ”åsnepannluggar” eftersom de var längre på vänster sida och nedslickade över pannan mot vänster öga. Hade man keps bars den också på ett sätt som visade pannluggen. Tjejerna hade likaså skor med träsula, sjalar, samt långrandiga kjolar.

Låter inte en hel del av det här lite bekant ändå?

Hej igen, Wigan Casino. Tror inte Northern Soul-folket var medvetna om att deras stilattribut hade rockats redan hundra år tidigare, men vad fan, de använde iallafall inte sina bälten till att puckla på varandra.

Det gjorde däremot scuttlarna, vars bältesspännen ofta hade avbildningar av ormar, skorpioner, hjärtan genomborrade med pilar eller kvinnonamn. Old school tuffing-motiv rätt och slätt, alltså. De bar också alltid knivar, även om meningen i allmänhet inte var att döda, snarare att lemlästa och vanställa. Som om det vore mycket bättre.

Scuttles kunde bli rätt stora om det ville sig, och i maj 1879 beskrev the Gorton Reporter ett dylikt slagsmål med mer än femhundra deltagare. Själva fenomenet peakade dock inte förrän 1890, då fler ungdomar i Strangeways-fängelset (hej igen) satt inne för scuttlande än något annat brott.

JAMEN VILKA STILIGA OCH VÄLUPPFOSTRADE GOSSAR, DET VAR BÄTTRE FÖRR!

Ovan nämnda Alexander Devine försökte samma år peka ut några orsaker till varför scuttlers uppstod: för slappa föräldrar, för lite disciplin i skolan, moraliskt förkastlig literatur, samt monotonin i livet i slummen. Välbekant narrativ.

Vid sekelskiftet hade dock många gäng hunnit upplösas, eftersom många av de värsta slumområdena hade utrymts. Utöver detta hade ungdomsklubbar liksom välkända Salford Lads’ Club grundats, och en cool ny grej som hette biografen gav fredligare spänning i tillvaron.

Ja, och så futis, förstås. Ett av lagen som grundades var St Marks (West Gorton) Football Club, som sedermera skulle bli ett litet lag vid namn Manchester City F.C. Man City toppar Premier League i skrivande stund.

Reformerade huliganer var det, ja.

Glada måndagar: Milt sagt vilt

Hittade en artikel där nån jävla hemsida rankade de vildaste städerna i världen genom att kombinera tre index som har med nattklubbar och onykterhet att göra.

Kan inte precis säga att jag är förvånad och i en solklar uppvisning av confirmation bias tänker jag inte kolla upp saken närmare heller. Å andra sidan påstår duden att Birmingham kallas ”the Miami of the UK”, så glöm att jag sa nånting.

Upprorsmåndag: Kravaller bakom galler

Vad får man om man kombinerar ett viktorianskt fängelse byggt med en man per cell i åtanke (och en galge på gården) + två-tre fångar på liten yta 23 timmar om dygnet, där de för övrigt uträttar sina behov i samma plasthink, samt fängelsevakter som dricker pints till lunchen?

Uppror och den längsta belägringen i brittisk fängelsehistoria.

Fången Paul Taylor hade skrivit aderton sidor åt the Home Office (inrikesministeriet) där han broderade ut hur Strangeways-fängelset i Manchester försummade sina plikter gentemot fångarna, men givetvis hade detta inte gett resultat. När han började tala om att fångarnas förmåga att stå ut hade nått vägs ände blev han skickad till isoleringscell, där han under motionstimmen träffade en annan isoleringsfånge, Alan Lord.

Lord hade också fått nog, så när Taylor föreslog en 24 timmar lång protest i kapellet, det enda stället i fängelset där stora mängder fångar tilläts vara på samma plats samtidigt, var han genast med på noterna. Mycket riktigt var det där upproret började söndagen den 1:a april 1990.

Stämningen är minst sagt tryckt under predikan. Prästen talar om Paulus och kallar fängelsekunderna syndare, varpå Taylor rusar fram och sliter till sig körmikrofonen för att säga några sanningens ord. Prästen försöker stoppa honom genom att dra ur sladden på håll. Den som någonsin har slitit i en XLR-sladd till en mikrofon vet hur hårt de kan sitta, tvivlar inte på prästens ord när han säger att sladden till sist lossnade och strittade honom i fejset med en resulterande blåtira.

Vid det här laget är det förstås redan för sent, protesten som var tänkt att vara icke-våldsam har redan exploderat. Alla celldörrar i alla sex flyglar av fängelset öppnas med en enda uppsättning nycklar på den här tiden, så medan fångvaktarna flyr för sina liv släpper Taylor ut fångarna som är kvar i sina celler.

Vid tillfället pågår det även renoveringar av rotundan, den runda strukturen i mitten, så det är lätt att klättra upp på byggnadsställningarna och nå ända ut på taket. Därifrån börjar flera av fångarna snart kasta taktegel.

Paul Taylor, dömd för bedrägeri, stöld och misshandel jesusposerar på taket.

Många vet genast vad de vill göra med sin nyvunna frihet och tar sig till flygel E, en av flyglarna som huserar sexförbrytare, däribland en man som precis hade anlänt till Strangeways i väntan på rättegång för att ha förgripit sig på en sexårig flicka. Han och många fler misshandlas svårt.

Vid slutet av dag 1 har ungefär tusen fångar som inte deltog i upproret evakuerats och flyttats till andra fängelser i nejden. En insatsstyrka tar sig in i en av flyglarna men möts av fångar på gallret ovanför. Fångarna är utrustade med plasthinkar från cellerna – i fyllt stadium – samt avslitna pålar från byggnadsställningen och lyckas mota bort dem.

När dag två gryr finns det fortfarande tvåhundrafyrtioåtta fångar kvar på plats. Rykten om tjugo döda florerar envist i kvällspressen, vilket fångarna tillbakavisar med en banderoll. Uppgiften i Manchester Evening News grundar sig på att räddningspersonalen beordrar tjugo liksäckar, och när journalisterna frågar om det är en precaution svarar en av dem att om de tar in tjugo liksäckar förväntar de sig att tjugo kroppar kommer ut.

Under natten har hundratals specialtränade kravallpoliser anlänt till Manchester från resten av landet. De står uppradade bredvid fängelsesjukhuset på eftermiddagen, redo att gå in, när den tillförordnade chefen för fängelseväsendet ringer direktören för Strangeways och frågar huruvida det finns risk för ”casualties”. Direktören svarar jakande rätt och slätt.

Senare ringer han igen och frågar ”could staff be killed”, och direktören svarar att det inte går att utesluta. Chefen konstaterar ”it’s not on then, is it” och den förvånade samlingen kravallpoliser får order att dra sig tillbaka innan stormningen ens har börjat. Som respons tar fångarna en högtalare från kapellet och blastar en låt som ligger på topplistorna vid tillfället: The Power med Snap! (TUUUUNE!!).

I’VE GOT THE POWAH

Dag tre är det dags att bli seriös igen. Taylor vill inte att det ska verka som att de gjorde revolt bara för att dansa runt på taket och ha grillfest. Han tar en megafon gjord av en vägkon och läser upp ett meddelande där han insisterar att meningen aldrig var att göra våldsamt motstånd och lägger ut orsakerna till varför upproret startades, men när polisen nedanför inser vad han gör dränker de rösten i sirener.

Eftersom Taylor inte kan framföra sitt budskap går Lord helt sonika ner till ett klassrum och sliter loss svarta tavlan från väggen. Han hittar även böcker som innehåller censurerade brev som aldrig skickats ut och konstaterar att de har en sak gemensamt: fångarna beskriver och klagar över de omständigheter de tvingas leva under för sina familjer.

Alan Lord, livstidsfånge dömd för mord, kommunicerar med pressen.

Efter några dagar börjar vissa av de yngre fångarna tröttna, men de äldre insisterar att de måste hålla antalet uppe och förbjuder dem från att lämna. När en fångvaktare som är tränad i förhandling bjuder in till just förhandlingar är det Lord som går, Taylor anser att det är dödfött och har ingen lust. Efter att ha talat med fångvaktaren går Lord med på att alla som vill får ge upp och komma ner från taket.

På dag fem är det tjugotvå fångar kvar. Taylors morsa dyker upp och står på Bury New Road och ber honom komma ner, men han svarar att han inte kan avsluta protesten medan folk ännu vill protestera. Nyheten om upproret har spridit sig till andra fängelser i landet och har inspirerat flera attentat annorstädes.

En av fångvaktarna fick en hjärtattack under evakueringen och avlider kort därefter vid en ålder av 46 år. Avlider gör även mannen som misshandlades svårt i flygel E. Så länge höll ”no dead”, alltså. På dag 13 är det fortsättningsvis tio fångar som håller ut på taket, vattenkanoner och att blasta Barry Manilow har inte hjälpt mycket, så polisen testar steka bacon istället. Fångarna har dock tillräckligt med mat för att inte lockas.

På dag 21 är det fortsättningsvis sju fångar kvar på taket. Myndigheterna tar in en av de nyanställda kvinnliga fångvaktarna och Lord går med på att förhandla ytterligare en gång. I den vevan blir han fångad av fyra poliser i full kravallutrustning och resten av fångarna på taket går bärsärk av sveket.

Taylor är sist ut av de kvarvarande fem männen som alla lämnar taket på dag 25. Slutsaldot för Strangeways-upproret blev hundranittiofyra skadade och två avlidna samt skador för femtiofem miljoner pund i dåtidens pengar, vilket numera motsvarar mer än det dubbla. Man fick göra om hela skiten.

Fyra år senare öppnade fängelset igen under namnet HM Prison Manchester, men i folkmun lever det kvar som Strangeways. Efter upproret gjordes ett antal ändringar i fängelsesystemet, däribland modern sanitet samt en ombudsman för fångarna. Så långt får man väl säga att de lyckades.

Som ledare för upproret fick såväl Lord som Taylor ytterligare tio år fängelse. Lord driver numera ett gym i Manchester och Taylor driver ett taxiföretag med sin farsa i Birkenhead mittemot Liverpool. Åtminstone gjorde de det år 2015 enligt dokumentären jag har baserat inlägget på. Undrar hur ofta de känns igen numera.