Glada måndagar: Yr i byn

Det var roligt att läsa igenom gårdagens inlägg imorse, eftersom jag mot slutet var så trött att jag upprepade gånger slog huvudet i skrivbordet och vaknade av smällen i pannan eller näsan. Därav det abrupta slutet. Praktiskt nog går det att göra en hybridpost denna glada måndag.


Är man som jag från en österbottnisk by har man kanske lite andra associationer till ordet village. I femmans engelskundervisning lät det ju typ ”My name is Malin. I am eleven years old. I come from Finland. I live in a village called Koskö with my mother, father, and older sister”, liksom. På Manhattan finns det ju the Village, dvs. Greenwich Village, och när jag först hörde det som liten tyckte jag det var skumt. En by? I centrala New York?

Nåväl. Satt alltså och drack öl med en ny bekantskap vid en pub i the Gay Village på söndagseftermiddagen. Många storstäder har åtminstone ett litet område med hög koncentration samkönade par slash alternativa sexualiteter, vilket också yttrar sig i nattlivet, men det är inte alltid som området officiellt hänvisas till som just the Gay Village. I Manchester är det så. Drar du upp Google Maps just nu och skriver in Manchester, UK kommer du mötas av detta:

Jajjamänsan.

Har man sett serien Queer as Folk (1999), vilken visades på SVT2 i början på 2000-talet (och ej är att förväxla med den amerikanska efterföljaren), är man redan bekant med Canal Street. Gågatan gör skäl för sitt namn och löper precis bredvid Rochdale-kanalen. Kanalen var i flitig användning fram tills mitten av 1900-talet, och de mörka och mestadels övergivna stråken blev ändamålsenliga mötesplatser.

Notera hur killen till vänster bär pösiga jeans, t-shirt och huppare, liksom många unga finländska män, men helt undviker några som helst associationer till en skejtarstil, utan snarare traskar med Richard Ashcroft-energi.

Vi satt utanför The Molly House, en mysig pub som sträcker sig över flera våningar. Namnet åsyftar de mötesplatser homosexuella män höll till godo med under 17- och 1800-talet. Interiören faller mig precis i smaken, men det kommer komma en lång och jävlig höst + vinter med hällregn, så det finns gott om tid att sjunka ner i väl insuttna fåtöljer senare. Sitter naturligtvis ute medan det går.

The Molly House Richmond Street

The Molly House huserar inte bara en utan två så kallade munches, där personer inom BDSM-kulturen kan träffas i ett informellt sammanhang. Tror inte jag har sett ett enda samkönat par specifikt där för munchens skull, förmodar att de har egna tillställningar.

Själv är man ju straight så det sjunger om det, gör därmed inte anspråk på något som har med gaykultur och associerad diskriminering att göra. Vet mycket väl att jag vilar i den synbara ”heteronormativiteten”, även om ordet gör mig nipprig av många anledningar.

Som dominant kvinna i BDSM-sammanhang och uttalat poly är jag del av en försvinnande liten sexuell minoritet, oförståelsen är mestadels ett faktum, men åtminstone riskerar jag inte att bli utsatt för hatbrott iochmed min läggning. Klar skillnad där. Faktumet att Manchester har en så stark gayscen mitt i centrum tycker jag är fantastiskt.

Glada måndagar: Boomerkonstapeln

The Greater Manchester Police har en ny polischef som ‘absolut inte’ skulle knäböja i uniform för att visa sitt stöd för BLM-rörelsen, rapporterar Manchester Evening News. Han anser nämligen att den breda allmänheten är trött på ‘woke-kultur inom polisen’. Detta med att ‘hacka upp direktcitat’ i ‘löpande text’ och ‘spetsa till, för att inte tala om förvränga’ uttalanden är annars ‘extremt jävla brittiskt’. Men förstapriset tar ändå polischefens quip:

I would probably kneel before the Queen, God, and Mrs Watson, that’s it.

Bild: Joel Goodman, Manchester Evening News

Bärsärkmåndag: Full i fan i Fuel

Den 13:e augusti 2019, tre veckor innan jag flyttade från NL, är det en ljummen sommarkväll i Manchester. Klockan är omkring åtta, och vegestället Fuel i Withington har kvällsservering som vanligt.

En storväxt, skäggig man i 30-årsåldern kommer in och börjar helt sonika stjäla mat från folks tallrikar och halsa deras stop. Klientelet reagerar givetvis med en blandning av chock, förvirring och aggression. En medarbetare undrar vad fan han håller på med, mannen svarar med att ta stryptag på honom. Ett bord välter, glas går i kras, tallrikar far i golvet, folk försvarar sig med stolar.

Mannen härjar högljutt, en kvinnlig medarbete försöker lugna honom, men det är dödfött. Fyra män försöker mota ut honom ur byggnaden, men det är omöjligt, ögonvittnen talar om superhuman strength. Mannen skriker vid flera tillfällen you should be socialists (?). Ingen aning om detta är hur han rättfärdigar att förse sig med andras mat och dryck, eller om han tycker att caféet inte är tillräckligt vänstervridet, eller om han tycker att socialister inte borde göra motstånd.

En av fönsterrutorna går i tusentals bitar. Vid det här laget har folk antingen flytt ut, uppför trapporna eller in i köket. Polisen dyker äntligen upp, han kallar dem fucking Scousers (liverpoolbor) och säger you can fucking do one you fucking cunt. Det krävs en taser för att få mannen att stjälpa till sist, fem-sex poliser bär ut honom genom dörren och lyckas efter flera försök hiva in honom i polisbilen. Han skriker YOU’RE ALL BULLY VICTIMS!, antagligen tyckte han att de hade orättvisa hjälpmedel i arsenalen.

Något motiv till den 31-årige mannens handlingar har man inte kunnat hitta. Ej heller huruvida han var påverkad av något. Omänsklig styrka talar man ju ofta om när folk är höga på PCP och dylikt, men han uppvisar inga symptom på att vara hög. Han verkar heller inte full över huvud taget, bara jävligt aggressiv. Psykbryt? Vete fan.

En del besökare var förståeligt nog omskakade efter händelsen, men ingen skadades. I slutet av telefonkameravideon (volymvarning, han SKREK verkligen) hörs det skratt när folk står utanför och tittar på hur mannen försöker göra motstånd halvvägs in i polisbilen. Bisarr incident, hoppas försäkringen täckte skadorna.

Sorgemåndag: 22.05.2017

Manchester Bee wallpaper by annelou8276393 - 5f - Free on ZEDGE™

En 22-årig brittisk radikaliserad islamist med libyiska rötter självmordsbombade Manchester Arena sent på måndagskvällen den tjugoandra maj 2017. Antagligen minns du rubrikerna. En bomb med tretusen muttrar och skruvar som improviserade kluster detonerade i foajén när kvällens artist, Ariana Grande, gick av scenen.

Gärningsmannen hade rekognoserat tre gånger på förhand och visste att sitta och vänta på ett specifikt ställe som inte täcktes av CCTV. Foajén huserade väntande föräldrar, syskon till konsertbesökarna, samt publik i stånd att undvika den värsta rusningen. En ensam gärningsman, tjugotvå döda, hundratals skadade, för att inte tala om mängden människor med bestående psykiska men. Fruktansvärt. Brodern som deltog i planeringen dömdes till minst 55 års fängelse förra året, hade han varit över 21 år vid tillfället skulle det garanterat ha blivit livstid, full stop.

Jag insåg under researchen till detta inlägg att jag faktiskt har träffat pappan som först tog kontakt med securityn (!). Det finns tillräckligt med offentliga detaljer och band för att veta att det är rätt person. Jag reagerade på hans utstrålning, väldigt närvarande och rättfram, stadig blick, men hade ingen aning om att han hade varit med om något dylikt, eller vilken roll han spelade i händelseförloppet. Den offentliga utredningen av attentatet kan följas här.


Pappan i fråga och hans partner går mot platsen där de avtalat att möta upp dottern. Partnern uttycker förbryllning över en nervös, svartklädd yngling med stor ryggsäck. Han sitter avsides, nästan som att han gömmer sig, och ser inte precis ut att tillhöra Arianas vanliga målgrupp. Pappan får en olustig magkänsla, känner sig lite skyldig över att ifrågasätta killen, men går ändå fram. Han säger åt killen att det inte ser så bra ut att du sitter där med en stor ryggsäck när det har varit dåd lite här och var, och frågar vad han håller på med. Killen svarar ”I’m waiting for someone mate, do you have the time? What time is it?” (tycker fan det är något rysligt med ordet mate där, kan inte riktigt förklara).

Pappan går fram till en 19-årig säkerhetsvakt för att uppmärksamma honom om den skumme unge mannen, vakten säger att han redan känner till killen och visar inga omedelbara tecken på att följa upp. Detta är en kvart innan detonationen. Pappans partner tänker på den fullpackade ryggsäcken och resonerar att han kanske säljer inofficiell merch eller så, och slår det därefter ur hågen i tron att vakterna har koll på läget. Vakten har dock ingen radio, och är dessutom tillsagd att absolut inte lämna sin post utanför en nödutgång. Han försöker få sin chefs uppmärksamhet några gånger genom att ropa och gestikulera. Chefen står enligt egen utsago cirka 20-30 meter bort och varken ser eller hör på grund av ljudnivån.

Åtta minuter senare gör vakten en förbipasserande 18-årig kollega uppmärksam på den konstige unge mannen. Båda håller hans beteende under uppsikt en stund. Kollegan känner instinktivt att något är fel och försöker kontakta kontrollrummet via radio, men kommer inte fram. Till sist ger han upp. Tvekan att ingripa grundar sig i rädsla för att överreagera, samt rädsla för disciplinära åtgärder på grund av antagen rasism om det skulle visa sig att killen är oskyldig.

När jag först läste det sistnämnda antog jag att det var taget ur sitt sammanhang och hårdvinklat i någon brittisk tabloid. Daily Mail, Daily Mirror, the Sun och resten är ju ökända för att dra saker till sin spets. Youtubers har ingenting att säga till om i jämförelse med dessa blaskors långa och stolta historia att clickbaita och vara riktigt jävla elaka. Men nej, det är alltså ett direktcitat, liksom rapporterat av BBC.


När dödsoffren i de finländska skolattackerna i slutet av 00-talet publicerades med namn och bild minns jag att chefredaktören utförligt försvarade denna bedömning. Både i kollaget, bildtexten och brödtexten var det övertydligt utpekat att man hade de anhörigas lov. Medier i Finland överlag är mycket försiktiga i integritetsfrågor jämfört med till exempel NL eller UK, och finländska anhöriga vill oftast sörja ifred. I brittiska tidningar är det vanligt att anhöriga går ut med namn, ålder, ort, rentav område, och (flera) bilder.

Att säga något om offret i media ses av många som ett sätt att ta kontroll över personens minne, en del i sorgeprocessen. Ett tillfälle att berätta för världen vad personen brann för och hur den berikade ens liv, snarare än att gå till historien som en siffra i statistiken. Det behöver inte vara vansinnesdåd eller våldsdåd, det gäller även trafikolyckor eller arbetsolyckor, tragiska öden överlag. En tydlig kulturskillnad.

Top row (left to right): Alison Howe, Martyn Hett, Lisa Lees, Courtney Boyle, Eilidh MacLeod, Elaine McIver, Georgina Callander, Jane Tweddle - Middle row (left to right): John Atkinson, Kelly Brewster, Liam Curry, Chloe Rutherford, Marcin Klis, Angelika Klis, Megan Hurley, Michelle Kiss - Bottom row (left to right): Nell Jones, Olivia Campbell-Hardy, Philip Tron, Saffie-Rose Roussos, Sorrell Leczkowski, Wendy Fawell
Dödsoffren vid terrorattentatet i Manchester 22.05.2017. Bild och mer information: BBC

Tänk att själv vara oskadd, men att vännen man spontant gav sin extrabiljett åt samma dag visar sig ha omkommit. Eller att man själv slapp undan med blotta förskräckelsen, men att ens mamma som var där för att hämta en omkom för att man inte tog bussen.

Spindlar, ormar, nålar och andra klassiker får inte pulsen att höjas så mycket, men att behöva leva med något dylikt resten av livet är jag fan rädd för på riktigt. Till en sådan grad att jag ibland vägrar välja mellan två ankomsttider om någon är på väg hit med bil och frågar om den ska äta före eller efter ankomst. Om någon annan lider av detta vore jag intresserad av att höra.

Ja, och hur gick det med pappan som försökte slå larm? Han och hans dotter klarade sig oskadda, pappans partner skadades svårt men överlevde.

Glada måndagar: Egobuddhisten

Vi kan kalla honom… Huw. Han är 70 år gammal, buddhist, öppet homosexuell, massör, halvpensionerad life coach, och min och A:s couchsurfing-värd. Han öppnar dörren iklädd en lös t-shirt och mysbyxor, jag sätter på en total antisperg-mask och signalerar entusiasm och glättighet. Det är september 2019 och min andra dag som nyinflyttad hemlös mancunian, miljöbytet är färskt och äventyrslustan på topp.

Han är välkomnande, föreslår att vi lämnar all packning i den lilla hallen, let’s find a place for that later. Vi går in i hemmets hjärta, köket, utan så mycket som en artighetsfråga från hans håll. Han är nämligen genast igång med att presentera huset. Köket är medelstort och avlångt, rätt mysigt, med väggar målade i en behaglig turkos färg. Största delen av hemmet går i själva verket i beige och olika aquatones. Han klargör att han är avslappnad när det gäller det mesta, men att det finns några regler man gärna får följa i huset. Självklart, säger vi.

Man får för det första inte tillaga kött eller förvara det i kylen, helst inte ta in kött i huset alls. Inga konstigheter, både jag och A är veganer, gubben själv är ”bara” vegetarian. I själva verket märker jag att han betraktar vår veganism med viss skepsis, som ett uttryck för någon sorts extremism. Mjölkprodukter, ägg och ångkokta grönsaker är vad han lever på, så kanske han tror att det bara lämnar det sistnämnda om man är vegan?

Salad Free Stock Photo - Public Domain Pictures
Nästa gång jag ser en stock photo-bild på grönsallad illustrera rubrikerna ”veganska dieter allt mer populära” eller ”fler vegetariska dagar inom skolbespisningen” kommer någon att få på käften.

Man får heller inte tillaga mat genom att steka. Inte ens grönsaker, alltså. Det är ångkokning, ugn eller vanlig kokning som gäller. Vi hade redan från början tänkt köpa ingredienser till en soppa och äta av den i flera dagar, så det försäkrar vi också är helt lugnt. Let’s find a space for your food, säger Huw. Jaha, tänker jag, det är ju en rätt liten kyl, men månne det ryms. Och jo, utrymme finns det. Grejen är bara att det redan nu ska definieras precis vart det som får maka på sig ska ta vägen. Kanske osten kan bo där, och smöret där. Han testar några konfigurationer innan han är nöjd, och frågar oss om vi är okej med arrangemanget. Öh, jo, det är bra.

Han tillägger att smöret för övrigt är världens bästa smör, och att han vägrar äta andra märken. Smöret kommer nämligen från kor som betar kring det lilla samhälle han föddes i, precis vid den järnvägstunnel där han brukade fascineras av tåget som barn. Han är nästan i stånd att börja truga oss att smaka, men byter samtalsämne till IKEAs blåbärssylt. Vilket är världens bästa sylt.

Den smakar givetvis som en industriellt tillverkad blåbärssylt med mycket socker, men jag nickar, håller med, it’s really good. Egenplockat och hemkokt kan man ju inte förvänta sig på så många ställen i världen. Jag lär honom både hur man uttalar ”blåbär” och att det trots den bokstavliga översättningen på burken är frågan om bilberries, inte blueberries. Med facit på hand var det enda gången under vistelsen som han engagerade sig i något jag eller A sa.

SYLT BLÅBÄR, Blueberry jam - IKEA
Gudarnas frukostverk.

Noterar att det finns tre kranar vid diskhon. En röd, en blå, och en grön. Han är inte sen att förklara att den gröna är för dricksvatten, och går bort till ett synnerligen oskyldigt skåp som visar sig husera en labyrint med avancerad filtreringsapparatur. Själva vattnet som kommer ur den gröna kranen är dock inte bara en filtrerad version av den blå kranen, nej, det kommer från en speciell källa i bergen (?), minns inte hur många miles bort. Godaste kranvattnet jag någonsin druckit i Manchester både innan och sedan dess? Klart det var, men då är konkurrensen verkligen inte hård. Har vant mig nu, men i början var det väldigt oaptitligt att dricka kranvatten med en lätt förnimmelse av klor i näsan.

Väl vid diskhon förklarar han också att han jättegärna diskar, han mediterar nämligen under tiden, så all disk får vi gärna spara åt honom. Han klargör också att han om morgnarna lagar sin frukost, äter den och diskar, allt i stillhet, ensamhet och meditation, sedan är det fritt fram för oss att använda köket. Okej Huw, inga problem, vi är här som gäster, det sista vi vill är att inkräkta på dina rutiner. Samtidigt tänker jag att han nog inte verkar fullt så tillbakalutad som han gav sken av i text, det är rätt mycket specifika grejer att hålla i huvudet. Mer ska det så klart bli.

Det visar sig att jag och A kommer sova på varsin futon i japansk stil på golvet i the music room. Inte mig emot. Rummet är väldigt högt i tak, ljuset fullkomligt strålar in om solen är framme, harmoniskt. Hyllorna är av Jedi Archives-snitt, böcker, DVD:er, vinyler, CD-skivor. TV:n och två stora högtalare är övertäckta med en brokig duk. Samma rumba med att find a space för vårt bagage i musikrummet. Naiv jag var som inte tänkte att uttrycket menades bokstavligt från början. Testa konfigurationer, byta plats, what do you think? Han ber oss vara väldigt försiktiga och inte alls vidröra de gräddvita linnegardinerna som ramar in det massiva panoramafönstret på ena väggen. De handvävdes nämligen av en indier för 30 år sen och får inte tvättas. Han visar att man kan se precis var vävaren pausade en stund i arbetet. Fascinating.

A ställde en fråga samtidigt som de gick uppför trapporna, fick svaret en sak åt gången. Att prata samtidigt som man går uppför trapporna till ovanvåningen är alltså multitasking och förbjudet. Det går upp för mig att detta hem handlar om mindfulness till en sådan grad att det närmast liknar OCD-symptom. Obsessive-compulsive mindfulness. OCM? Självfallet får mobiler inte höras, ej heller mobilhögtalare, och absolut inga liquids i musikrummet pga. glapp i golvbrädorna. Antog att detta gällde öppna glas, men han sa snällt till när ögonen föll på min Klean Kanteen, som allså har världens jävla skruvkork.

Klean Kanteen Classic 1182ml Bottle with Loop Cap OutdoorGB
Väska med elektronik för tusentals euro? Kast ner den bara.
Ovärderligt manuskript? Fanskapet håller tätt.

Att morgonen är en tyst, helig stund leder förstås till att man inte vet om han är i köket när man vaknar törstig på morgonen, och man vill givetvis inte störa. Karln låter oss ändå bo hos honom gratis i tre nätter, vi måste respektera hans vanor, vad hade ett hostel för två pers kostat? Det hördes inte ett skit, så det gick inte att gå efter ljud. I själva verket skulle det störa redan att öppna dörren för att se om köksdörren var stängd. Att knacka var det givetvis inte fråga om.

Ska vi våga gå in? Tror du han är där ännu? Har han kockat färdigt sitter han och äter i matsalen och störs garanterat av att vi kommer in i köket, eller så står han och diskar. Toaletten ligger på övervåningen, och för att komma till trapporna måste man gå igenom matsalen. Törstig, pissträngd och tyst som en mus, vilket arma öde.

Alla påbud och den extrema ordningen gjorde det ju ironiskt nog till en väldigt fientlig miljö, snarare än en vilsam upplevelse. Instrumenten i musikrummet såg för övrigt inte ens ut att användas. A uttryckte intresse för att jamma, men det nappade Huw inte på. Det var som att han gillade tanken på att vara en buddhist med ett musikrum, men i allmänhet kändes det som att bo hos en arkivarie, konstkurator eller på ett museum.

Kanske mest uppseendeväckande var ändå att han på sin profil yttrade viljan att share positive energy. I praktiken var det envägskommunikation som gällde. Han var helt enkelt totalt självabsorberad. Som sperglady har jag nog en släng av den självcentrerade sleven ibland, men detta var något i hästväg. Han ställde inte en endaste fråga, medan vi artigt frågade och lyssnade. Buddhismen brukar väl förespråka egodöd, om något?

View of "The Death of Ego" wall art on Hanbury Street
Väggmålning i Shoreditch. Bild: Robert Lamb

Att träffa på honom i huset var som att auto-enrolla i en unskippable guidad rundtur på autoplay. Inte ens när jag och A försökte tala om våra erfarenheter av något han var intresserad av blev det en dialog. Gubben höll monologer om massage, opera, kompositören Elgar, buddhism, huset, Manchesters lokalhistoria och sin barndom. Efter tre nätter kunde vi äntligen retreat from the retreat och vila upp oss i en vanlig jävla houseshare. Tack för gästfriheten, Huw, men vilken lättnad det var att äntligen få steka upp lite lunch.

Glada måndagar: Ankomsten

Den 31:a augusti 2019 var mitt rum i Haag äntligen tömt och grundstädat. Möblemanget sålde jag av i mån av möjlighet, och det som inte hann gå åt donerades till en charity shop som hämtade rubbet med lastbil. Tre stora lådor med tillhörigheter kånkade jag till posten en efter en, två av dem addresserade till T i Aberdeen, den sista till föräldrahemmet i Österbotten. Solen sken när jag gick mot sporahållplatsen, komiskt överbelamrad med väskor och påsar.

J, min blåhårige D&D-spelledare i Utrecht, fick ta över allehanda prydnadsföremål som inte skulle sticka ut i ett wizard-labb eller hos en alkemist, och dessa ting bor fortfarande i ett vitrinskåp på övre våningen i hens duplex. Sov för övrigt hos J de tre nätterna innan flygresan ut ur landet. Det är guld värt att ha ett ställe där man vet att man är mer än välkommen att ankra om man har vägarna förbi. Måste skriva om hur jag träffade J nån gång, och hur nära det var att det inte blev av.

Trollkarlsgrejer vettu.

Det är verkligen inte alla som skulle flytta till ett nytt land utan att ha fixat varken boende eller inkomst på förhand, men det brann i knutarna. Brexit-förhandlingarna svängde än hit, än dit. Tänkte att jag själv knappast skulle våga anställa en EU-medborgare i stånd att flytta enkom för jobbet om jag vore arbetsgivare i UK, för mycket osäkerhet. Bättre att ta någon som redan tagit sig in i landet självständigt och etablerat sig gradvis, någon som bevisligen är seriös med sina planer.

Nåväl. Den 3:e september 2019 flög jag alltså till Manchester från Schiphol med enkelbiljett, och flytten var ett faktum. Hade en stor incheckad resväska samt handbagage och ett belopp på fickan som nippa nappa översteg fyrsiffrigt. Där var cirkusen igång. Fixa UK-mobilnummer, fixa bankkonto, säkra EU citizen pre-settled status för rätten att bo och arbeta i fem år, då man till sist kan ansöka om att räknas som permanent bosatt. Fixa national insurance number (NINo). Fixa läkare. Fixa gym. Knyta kontakter, skaffa vänner.

Tog bussen från flygfältet, en resa som innefattade runt fyrtio hållplatser. Majoriteten av bussarna i Manchester är dubbeldäckare, det är regnigt, mörkt som satan på höst/vinter, och rutorna immar igen konstant. De har ingen röst som utlyser nästa hållplats. De har inga skärmar. I själva verket kan man inte ens se namnet på hållplatserna från fönstret, ens i fullt dagsljus (!). Man ser bara en liten vit skylt med Transport for Greater Manchester-M:et på en stolpe, namnet på hållplatsen måste man stå under kuren för att se. Jo, på riktigt. Helt obegripligt.

Bild: Benjamin Coleman, som också desginade fanskapen.

Är ju envis GPS-vägrare, så kunde inte följa med den vägen. Kvar fanns de gamla hederliga alternativen: fråga chauffören, räkna hållplatser så gott det går, och uppskatta när det drar ihop sig genom att kolla när ungefär man borde vara framme. Med hjälp av alla tre lyckades jag hoppa av vid rätt hållplats.

Sofa in Manchester bus stop
Det är inte hållplatsen på bilden som har skrivit brevet.
De två översta raderna på tidtabellsplakatet är alltså hållplatsnamnet. Wtf.

Första natten tillbringades på YALLY hotel, mellan Rusholme och Fallowfield, på nordsidan av Platt Fields Park i södra Manchester. Alternativet hade varit att sova i en squat, men där gick gränsen för mig. Kändes som en lite väl prekär situation att frivilligt försätta sig i redan första natten. A hade fortfarande inte kirrat fast boende i Manchester till höstterminen, så det blev till att couchsurfa i några dagar medan han gick på houseshare-visningar i området. Vår couchsurfing-värd visade sig för övrigt vara en… egenartad 70-årig homosexuell buddhist, men det tar vi nästa måndag.


Kort efter flytten till första rummet i Ladybarn, nära Fallowfield, sitter jag på buss 50 in mot centrum för att uträtta ärenden. Det är mitt på dagen en vardag. Snett bakom mig sitter två personer som antagligen är i yngre 20-årsåldern, en tjej och en kille. De småpratar, tjejen frågar vart killen är på väg, han säger han ska till gymmet. De kommer in på ämnet gemensamma vänner, och fiender.

Killen: ”This cånt is thretnin meh wif people from Fallowfield. Thretnin meh wif people from Fallowfield is lak thretnin me wif me own mum.”
Tjejen: ”It’s lak thretnin you wif a chopstik.”

Insåg då att det nog är ett rätt bra område jag hamnat i.

Glada måndagar: Manchattan

Bild: @womanchester0161_pics. Spana in sporan till Eccles!

Något av det första som slog mig när vi spatserade runt i centrum av Manchester var hur många av de modernare byggnaderna som lika bra hade kunnat stå i Helsingfors nånstans. Men så fanns det också rödtegel, rödtegel, rödtegel, dock inte på holländskt dovt brunrött sätt, nej, illrött.

Bränner fan i näthinnan att kolla på när solen skiner.

Samt också något så exotiskt som skyskrapor. Det fanns en handfull i Haag också, men de liknade inte dessa futuristiska bjälkar av glammigt glas, och de hade definitivt inte namn som Deansgate Square South Tower, Oxygen Tower 1, Angel Gardens eller Artisan Heights. Det var antagligen denna blandning av bekanta och nya element som fick mig att tända till. Brukade ibland skämta om att en blandning av Finland och Holland där alla pratar engelska hade varit perfekt, och närmare än såhär kommer man nog inte. Sen att UK har sina… opraktiska egenheter, det får man lov att ta.

Skyskraporna har för övrigt ploppat upp som svampar på mycket kort tid, och ett stort antal till är på väg, vilket har lett till smek-/öknamnet Manchattan. Långt ifrån alla är tillfreds med planerna. Vissa oroar sig över stadens profil, bokstavligen (själlöshet) såväl som bildligen (förändrade vyer), andra betvivlar att servicenivån för centrum (skolor, läkarstationer) kommer komma ikapp på länge än, några är förbannade på att staden har viftat bort sitt åtagande att bygga affordable housing i centrum till förmån för utländska investerare samt välbeställda människor som både vill bo och jobba mitt i smeten (och sedermera inte drar sig för att bilda cityfamiljer).

2020 01 22 Skylines Future 1
Skiss över Manchesters skyline år 2030. Bild: Manchester Confidentials

Andra är mer optimistiska. De menar att de som inte gillar skyskrapor i stadsbilden är bakåtsträvare, att det är dags att get with the times och omprofilera staden för att undvika att talanger från norra England sticker till London av ren slentrian. De vidhåller att det är en bra grej för alla att pengar kommer in och att staden får en mer internationell profil. En före detta industristad, nedgången och ruffig, som klarat av att rebranda sig till ekonomiskt regioncentrum är ju en klassisk framgångssaga. Rags to riches.

Själv sitter jag nog på staketet, känns som ett övertramp att ta definitiv ställning i denna känsliga fråga som relativt nyinflyttad. Tydligt är att förändringens vindar viner kring skraporna.

Glada måndagar: Mad fer it

File:Manchester bee 2 (cropped).jpg
Manchester-biet, förekommer allstans i staden. Graffiti, roskisar, lyktstolpar, gatstenar, klistermärken, monument.

Första gången jag satte fot i Manchester var i november 2018. Landade vid flygplatsen, hoppade på tåget till York (cirka 1,5 h en väg) och hälsade på S som fortfarande studerade där. Fick mig en grundlig rundtur, minns stan som en blandning av Utrecht och Delft, men engelsk. Lite för pittoreskt för mig, men det var skoj att träffa S efter sju års internetvänskap. Därefter tåget tillbaks till Manc. A mötte upp mig vid Piccadilly, tågstationen som är mest central.

Reagerade genast på stämningen i stan när vi gick nerför gatan mot Piccadilly Gardens för att hoppa på bussen till hans studentkorridor. Klockan var runt 21 på en vardag. Tror inte på auror och skit, men jag är extremt känslig för omgivningen. Det var mörkt och kyligt, men trots det fanns det en myllrande energi och ett rejält självförtroende i luften.

Det är ju en storstad, störst i norr och andra eller tredje störst i UK (beroende på hur man räknar). Ibland när man kommer till en främmande storstad kan det vara överväldigande och förvirrande, kaotiskt. Istället märkte jag hur jag rätade på ryggen och saktade gångstilen till stadiga kliv. Det kändes som världens mest naturliga grej att gå där, trots att jag inte visste vart vi var på väg.

Dagen därpå tog vi en promenix genom Alexandra Park, ett stort grönområde som ligger precis utanför studentboendet i fråga. Hade inga handskar och endast fejkläderjacka + halsduk, så vi gick in till Coffee Cranks, ett kooperativ-kafé som ägs helt av arbetarna, och drack varsin kafi för att få upp värmen.

På vägen tillbaks genom parken fick jag plötsligt syn på en jätkä som stod vid en keyboard. Men inte som gatumusikant, det hade man kunnat förstå. Nä, han stod ute i gräset och hade ingen förstärkare, inga högtalare. Det hördes inte ett skit när han spelade och vi gick på gångbanan tio-femton meter från där han stod. Han kan i själva verket ha haft hörlurar på.

Duden hade alltså släpat ut en jävla 88-tangenterskeyboard plus stativ och helt enkelt ställt sig mitt på gräset för att spela i kylan en förmiddag. För sitt eget höga nöjes skull, som om det vore en gitarr. Blev förstås överförtjust av den insikten.

Blev också hype över hur välrepresenterade diverse subkulturer var i gatubilden, mycket onaturliga hårfärger. Väntar på bussen, jahapp, där har vi ett par crustpunkare + obligatorisk hund, dendär duden kör nån sorts 50’s greaser-/raggarstil, ett gäng typiska indiekids i jeansjackor och skinnpajer, nån sorts emo-revivalists, en cybergoth. Efter nästan ett år i välkammade och -artade Haag var det en frisk fläkt.

Visst fanns det kostymbeklädda yuppies med identiska fades (män) och ombres (kvinnor), men inte alls till samma grad som i centrala Birmingham, där det är yuppies, yuppies, yuppies så långt ögat kan nå. Det finns en större variation i gatumodet i Manc, det ska vara gediget men personligt och definitivt inte överstylat eller pråligt. Och så får man gärna ta ut svängarna med skorna.

Har besökt ett antal städer i UK, och att komma till Manchester är alltid som att äntligen stänga av köksfläkten och märka hur lugnt det blir. Ända sedan första gången. Kan inte förklara det, men accepterar att det är så. Vissa har tokdille på Helsingfors, andra London, Paris, New York, LA, Stockholm, Amsterdam, Berlin… för mig är det enkelt. Manchester, I’m mad fer it.

Glada måndagar: The Hacienda

Nåjåå! Då har man varit tillbaks i Manchester i en vecka och kommit över det värsta re-entry-syndromet. Dags att göra skäl för bloggens undertitel, äntligen. Hädanefter kommer alla måndagsinlägg ha ett utpräglat Manchester-tema – resten av dagarna kan det komma lite vad som helst som vanligt.


Det finns folk som är riktigt jävla tokfrälsta i The Smiths och Morrissey. Eller Joy Division. Eller New Order. Eller The Fall. Eller Happy Mondays. Eller The Stone Roses. Eller Oasis. Eller The Verve. Eller varför inte A Guy Called Gerald, 808 State, Autechre, Chemical Brothers, The Future Sound of London, Lamb och Mr. Scruff, om det mest ligger elektronisk musik på skivtallriken (dammigt uttryck). Eller Take That, The Hollies och Simply Red, om man mer går igång på sånt.

Gemensamt för dem alla är att de började och/eller verkade i Manchester, och att de fortfarande har rikligt med superfans, ibland flera decennier efter att de splittrades. Uppskattar verkligen ett flertal av dessa artister, men hade aldrig en så pass stark relation till någon av dem att det skulle ha satt Manchester på den personliga kartan. Sport intresserar inte, men United eller City funkar säkert som dragplåster för den futisgalne.

Det var nog snarare denna bok som sådde fröet. En present till 21-årsdagen av en holländsk utbytesstuderande som jag dejtade i några år, även efter att han återvände till NL. Han bemödade sig att skriva en lång dedikering för hand, älskar det. Liksom texten förtäljer stod han vid Akademiska Bokhandeln i Hesa i jakt på något intellectually challenging att ge åt mig i present, utan att hitta något klockrent, men så föll ögonen på denna bok. Less challenging in that aspect, but close to the perfect gift from me to you, it shouldn’t disappoint. Vi utbyter fortfarande ett email varje vår, så det blev faktiskt en lång vänskap, även efter att vi slutade dejta.

Nåja, lite backstory nu då: Ian Curtis, sångare i Joy Division, begick självmord i maj 1980. Han blev 23 år. Bandets andra och sista studioalbum Closer (1980) släpptes två månader senare, tillsammans med den fristående singeln Love Will Tear Us Apart, deras mest kända låt. Både singeln och albumet blev en skräll, men det kändes förståeligt nog fel att fortsätta under samma namn utan Ian. Bandet ombildades sedermera under namnet New Order. Med så långt?

Managern Rob Gretton och Tony Wilson på skivbolaget Factory Records ville göra något konkret med Joy Division-pengarna, och hade en gemensam vision om en nattklubb som ingen annan. Själva bandet New Order gick med på att bli delägare. Klubben öppnade i en ombyggd båtvisningslokal den 21:a maj 1982 (på dagen åtta år innan jag föddes, skoj!), och det sista livebandet som spelade där var Spiritualized i juni 1997 (ett av mina absoluta favoritband, skoj!). Från öppningskvällen till sista natten löper det en röd tråd: total inkompetens.

Ovan: Haciendans exteriör samt interiören innan öppningen. Det har gjorts sex stycken basgitarrer av dansgolvet, och då inte i avbildat skick…

Hela den femtonåriga historien avhandlas i boken, uppdelat per år. Det går trögt i början, ingen kan riktigt placera vad det är för sorts ställe. Lokalen är öppen på dagen, på kvällen och på natten, så gott som varje dag. Det är en klubb för livemusik, men också diskotek, en cocktailbar i källaren, oanvända våningar som används som bändkämppä, en frisersalong, restaurang… taket är av glas och släpper in ljus långt in på kvällen på sommaren. En bit av New York, direktimporterad till ett post-industriellt Manchester på dekis.

Banden som bokas är också före sin tid. Ingen tänkte på att laga en narikka. Akustiken suger. Tre miljoner pund i dagens pengar plöjs ner utan att det ifrågasätts desto vidare. Orsak: The Hacienda must be built. To restore a sense of place. Ett ställe skapat av godtrogna visionärer med noll sifferkänsla, bara för sakens skull. Klubben blöder pengar konstant, men New Orders framgångar kompenserar tills vidare. Även trots att höljet till singeln Blue Monday (ibland slarvigt kallad How Does It Feel), med diskettinspirerad design signerad Peter Saville, är så komplicerat att bandet i själva verket förlorar pengar ju fler som säljs. Orsak: det var en cool design, inte trodde vi att singeln skulle sälja så mycket att det blev ett problem.

Vi behöver inte en remix till av denna låt. Det räcker nu. Det räckte med originalet. Tack tack.

Polletten trillar ner först när 80-talet lider mot sitt slut och stavas acid house, direktimporterat från Ibiza. Cue the Second Summer of Love, 1988. Madchester-scenen exploderar samtidigt, och stan blir hippast i landet. Svettiga ungdomar med tindrande ögon, helt inne i musiken, packade som sardiner. Inget VIP-rum, mitt i allt kan du stå och dansa bredvid en av scenens största stjärnor. Klubben blöder ändå pengar, värre än någonsin. Bokföringen är en fars. Alkohol är inte särskilt inne som rusmedel, och ledningen täcks inte ta betalt för vatten. Under 90-talet tar gängkrigen i stan vid, polisen och myndigheterna har fått nog, och skutan går slutligen till botten. Byggnaden demoleras år 2002, och platsen huserar numera ett våningshus med namn efter klubben.

Enligt en överslagskalkyl förlorade The Hacienda ungefär £10 per besökare som satte fot i byggnaden, men vilken jävla kulturgärning. Otaliga musikstilar har representerats vid Haciendan, enligt devisen är det bra så är det bra. Cabaret Voltaire, Culture Club, Echo and the Bunnymen, Simple Minds, Bauhaus, Yazoo, Psychic TV, William S. Burroughs, Jah Wobble, The Psychedelic Furs, Sisters of Mercy, Tears for Fears, Grandmaster Flash, Eurythmics, Lydia Lunch, Einstürzende Neubauten, Violent Femmes, OMD, Elvis Costello, Cocteau Twins, Killing Joke, Nick Cave, The Cramps, The Cult, Hanoi Rocks (!), Run DMC, The Pogues, Sonic Youth, The Jesus and Mary Chain, George Clinton, Primal Scream, Erasure, Swans, Madonna, Spacemen 3, Blur, The Charlatans, Manic Street Preachers

The Hacienda Apartments. Bild: Mikey från Wythenshawe.

Boken känns mycket genuin, eftersom författaren Peter Hook alltså var basist i Joy Division och New Order. Straight from the horse’s mouth, och allt det där. Det goda, det onda, och det riktigt fula. Det hade varit en annan grej om en musikjournalist hade försökt sig på det.

Slukade alltså denna hujsiga och allmänt läsvärda bok som 21-åring, innan jag hade någon personlig erfarenhet av varken Manchester eller klubbande. Tre år senare förstod jag dock precis vad det sistnämnda handlade om.