Glada måndagar: Barnvagnar och förfall

Kollade igenom förstasidan på Manchester Evening News i jakt på något aktuellt att skriva om, men förstås landade jag i något från en svunnen tid ändå – the Eccles Pram Race. Bodde i Eccles så sent som i våras, så rubriken fick mig att haja till.

Participants would dress up and run along Liverpool Road in the annual Eccles pram race
Bild: Dag Pagan

Tydligen ett sidoevent till den årliga taxiförarinsamlingen för menlösa barn på 70-talet. Taxibilarna spökades ut och kördes mot kusten, folk sprang i sin tur med en kaveri i barnvagn mellan Weaste och Irlam (sisådär 10 km). I’m sure it made sense at the time.

Bilderna togs vid Liverpool Road i centrala Eccles, som ligger typ en fjärdedel in i sträckan. Antar att de flesta fortfarande var med i matchen vid det laget. Tänkte först att gatan var avstängd enkom för eventet med tanke på hur dött det var på vägen, men nej du, på vissa av bilderna började det dyka upp bilar.

Kollade upp statistiken, och mycket riktigt var antalet registrerade bilar då endast en tredjedel av nuvarande siffror – i början av maj 2020, halvvägs in i lockdown 1, var trafikmängden den samma som under tidigt 1970-tal. Just så.

Det var dock tegelbyggnaden i bakgrunden som slutligen väckte lejonparten av min nyfikenhet. Den såg väldigt bekant ut, visste att jag gått förbi den flera gånger utan att reagera desto vidare. Bingohall enligt ingången på bilden, men knappast ändamålsbyggd, va?


Artikeln refererade till den som the Crown Theatre, vilket lät mer rimligt. Byggnaden uppfördes tydligen år 1898, då kallad the Lyceum Theatre, en bastion tillägnad finkultur för arbetarklassen. Folket i Eccles var dock ena lågpannade jävlar som inte ville ha en massa Shakespeare-bjäfs, nä, dvärgar och vilda västern-shower skulle det va’, det var tidens melodi.

På 1930-talet blev det en biograf istället, sådär lagom tills stumfilmens död och talfilmens intåg. En ändring i hasardspelslagen år 1960 ledde till en boom i bingohallar, och även denna biograf gick det oundvikliga ödet till mötes år 1963.

Vissa källor säger att bingostället stängde redan i slutet av 80-talet, några mitten av 90-talet, men den mest exakta angivelsen jag kunde hitta säger december 2003, vilket jag också tycker överensstämmer bäst med designen på logon som blev den sista. Sedan dess har skiten förfallit helt, och besökts av UE:are med jämna mellanrum.

eccles18of25.jpg
Programblad från 1913.
eccles19of25.jpg
Framkrattade fynd av UE:aren dweeb.

Mer förfallporr från Crown Theatre hittas till exempel här och här, om man går igång på sånt lika mycket som jag.

Det står här att taket brann upp 2013, men på dessa bilder från 2009 saknas det till synes redan. Skiten var förstås inte kopplad till varken elektricitet eller gas, någon tuttade helt enkelt på. Med ett klimat som Manchester behöver man inte vara materialexpert för att räkna ut vad som händer med förfalltakten utan tak.

Byggnaden brann igen i december 2019, denna gång riktigt rejält, och numera är det inget kvar av interiören. Endast tegelbruket står kvar.

Bild: Justin Browne
Bild från Google Maps i december 2020.

En lång kampanj att rädda byggnaden från rivning och göra den till en community centre/performance space semi-vann, semi-förlorade, eftersom stadsstyrelsen och Historic England beslöt att fasaden ska sparas och bli åttiotvå bostäder. Verkar som you win some, you lose some fortfarande gäller för denna avdankade bingohall.

Skiss: Ochre Building Design

Terrormåndag: Vilken jädra smäll

Lördagen den femtonde juni 1996 toppar Fugees låt Killing Me Softly singellistan. Andraplatsen innehas av fotbollslåten Three Lions (It’s Coming Home), med anledning av att England står värd för Euro ’96. Tyskland ska möta Ryssland vid Old Trafford-stadion i Manchester följande dag.

Klockan 09:40 får lokalstationen Granada TV in ett ovanligt samtal. Mannen som ringer har irländsk accent och använder ett känt kodord inom IRA. Han meddelar att en bomb kommer explodera om en timme i centrala Manchester. Tanken är att undvika personskador, men slå ett hårt slag ekonomiskt.

Nu blir det bråttom. På sisådär en och en halv timme hinner man evakuera runt 80 000 människor som jobbar, bor och shoppar i farozonen. Mycket riktigt står en Ford Cargo-lastbil innehållandes en sprängladdning på ett och ett halvt ton rakt utanför köpcentret ArndaleCorporation Street. Lastbilen står på dubbel gulstreckad linje med varningslamporna på, och fick därmed parkeringsböter tre minuter efter att den hade parkerats.

Avspärrningen når till sist en radie på 400 meter, det längsta man förmår. Man kallar in experter från Liverpool och skickar in en fjärrstyrd bombrobot, men hinner inte desarmera laddningen, och klockan 11:17 lokal tid detonerar bomben.

Resultatet blev en krater på femton meter. Staden bombades av IRA redan 1992, men inte på långa vägar på den här skalan. Eftermälet ser fan ut som en krigszon. Ekonomisk skada i dagens pengar: 1,3 miljarder pund (~1,5 miljarder euro).

Ingen människa strök med, mirakulöst nog, men över tvåhundra människor skadades, främst av glassplitter, som i vissa fall satte sig så djupt att det behövde opereras bort. För att inte tala om psykiskt trauma. Herregud.

Explosionen hördes över 20 kilometer bort. Svampmolnet steg 300 meter ovanför marken, och det regnade bråte upp till 800 meter bort. En tredjedel av stadens affärslokaler i centrum berördes av explosionen, på en skala från pamade rutor till total ödeläggelse. Centrum fick byggas om, man hade inget annat val än att förbättra och planera nytt.

1996 Manchester Ira Bomb Credit Manchesterfire Flickr Screen Shot 2018 06 15 At 13 12 35

I slutet av videon ses en typisk röd Royal Mail-postlåda stå kvar som inget har hänt. Den flyttades temporärt under ombyggnaden av centrum, men sattes tillbaka på sin originalplats efteråt, och där står den ännu. En bronsplakett upplyser om dess historia:

This postbox remained standing almost undamaged on June 15th 1996 when this area was devastated by a bomb. The box was removed during the rebuilding of the city centre and was returned to its original site on November 22nd 1999.

Standard red UK pillar box
En stark kämpe.

I juni detta år var det alltså 25 år sedan bombningen, och ingen har ställts inför rätta. Polisen har misstänkta som har namngetts i läckta dokument, men den officiella ståndpunkten är att det inte finns tillräckligt med bevis för åtal. En ingående och aktuell artikel om bakgrunden till och följderna av bombningen finns här, för den riktigt intresserade.

Glada måndagar: Alex Park

Ska jag välja en favoritpark i södra Manchester står det mellan edwardianska Platt Fields Park och viktorianska Alexandra Park, men den sistnämnda tar nog priset.

Alexandra Park öppnades år 1870 och omfattar tjugofyra hektar. Givetvis är den döpt efter <insert kunglig kärring>, i detta fall prinsessan Alexandra av Danmark, sedermera brittisk drottning i egenskap av Kung Edward VII:s gemål (äckligt ord). Det är ju lite skumt att tänka sig att folk har trippat runt i dessa bågar i hundrafemtio år, men visst kan man se spatserande viktorianska par för sitt inre öga. Parken är helt enkelt jävligt a e s t h e t i c.

Den londonbaserade landskapsarkitekten Alexander Gordon Hennell var on some next level shit – kan man både ha ögongodis och sportplaner på samma ställe?! – och vann därmed designtävlingen. Formen är intressant, antaget rektangulär sedd från södra sidan, men nä nä nä serru, här finns det intressanta former i både perimeter och promenadstråk.

Dammen är mysig. Man får mata fåglarna, men en skylt uppmanar en att undvika vitt bröd till förmån för ”healthy snacks” som majs, sallad, tinade frysärtor, havre och frön. Five a day-tänket tycks alltså gälla fler än bara människorna i det här landet. För övrigt var det poppis att skrinna på isen förr i tiden, men det har nog inte blivit mycket av den sorten på några decennier.

Denna soliga måndag var det långt mer tunnsått än förmodat, antagligen eftersom många barnfamiljer är bortresta. Det är fortfarande school holidays typ tills en vecka in i september, så vitt jag vet (ungjävlarna får inte sommarlov förrän mitten-slutet av juli här, men så är påsklovet lika långt som jullovet, och höst-, sport- samt tidig-sommar-loven går loss på sisådär tio dagar styck).

Tycker också om Chorlton Lodge, skulle lätt bo där och börja mina dagar med att spatsera runt med värdig min och nicka åt folket. Trädgårdsmästaren med fam. bodde där back in the day, numera är det typ parkkontor. Dricksfontänen donerades till parken av nykterhetsrörelsen år 1876, uttryckligen för att ge tillgång till rent vatten utan att behöva gå till ett public ale house. Lagom transparent.

Parken har ett enda kafé, Coffee Cranks, vilket jag faktiskt besökte redan under första vistelsen i Manchester. Kaféet ägs och drivs av arbetarna själva, ett så kallat kooperativ (co-op), en företagsstil som är betydligt vanligare i UK än i NL eller Finland. Tror inte de har kött på menyn alls, detta alltså utan att marknadsföra sig själva som ett vegetariskt kafé. Måste fan kolla om den söta killen med bra smak i leggings jobbar kvar.


Ja, och sen var det ju dendär gången suffragetterna pamade kaktushuset i parken.

Ord och inga visor. Det är fan Agent Scully-vibes i blicken på den förmodade gärningskvinnan Kitty Marion, hon var tydligen naturligt rödhårig dessutom. Här finns ett engelskspråkigt inlägg om hennes fasoner.

Glada måndagar: Skottväst

Det blev en späckad helg. Drygt tio timmar i bil totalt, 830 km. Jag får inte köra T:s bil på grund av något försäkringsjox, plus att jag är livrädd för att köra på ”fel” sida, de dras ju alltjämt med vänstertrafik. Att vi inte tröttnade på varann och pratade ledigt om allt möjligt skit hela vägen ser jag som ett gott tecken.

I fredags styrde vi alltså kosan mot Carlisle, en stad i Cumbria, nära skotska gränsen. Trefilig motorväg största delen av sträckan, desktop wallpaper-klass på de dramatiska kullarna som omgärdar M6. Telefonkameran fick förstås inget djup i bilden över huvud taget, det var dödfött att försöka föreviga skiten.

I Carlisle försåg vi oss med vatten, bröd, hummus, konserver, tandborstar, tandkräm, vin och öl vid ASDA (som jag som bekant inte litar på, men låt gå). Svängde också in till Halfords och skaffade ett stormkök. Med detta ansåg vi oss redo att ta oss an den skotska vildmarken. Kan du lista ut vad vi glömde?

Det bar av till Galloway Forest Park, 774 kvadratkilometer vildmark. Vi hade typ två timmar kvar innan mörkrets inbrott, så det blev att hitta en passlig plats att slå upp tältet så fort som möjligt. Hittade en trevlig liten stig nerför en brant, sumpmark nästan, men tillräckligt fast för att slå upp ett tält på ett ställe som såg nedtrampat ut. Hittade en kvarglömd peg = någon hade redan tältat där, och med det var saken biff.

Sisådär en minut efter ankomst blir vi sannerligen påminda om vad vi glömde. Insektsspray. Knotten fick snabbt nys om vår närvaro, det kändes typ som opiatklåda i fejset, lika irriterande. Vi fick ändå upp tältet utan större besvär, jag har använt det så många gånger att processen är optimerad. Därefter var det äntligen dags för mat. Vi hade klarat oss på två vegan sausage rolls från Greggs i Swinton hela dagen, och middagen blev alltså konservsoppa med bröd, tillagad på eldfast mark. Klart man knäppte en öl också.

Vittus spurgu satan.

Vi var rätt trötta efter färden, och jag blev lite emotional över själva tältet. Det införskaffades till psytrancefestivalen Psy-Fi år 2015. Minns hur jag och exet stövlade in på en outdoors-butik nära Utrecht Centraal och tog ett av de sista tälten de hade. Jag gjorde precis samma sak året innan, men ensam, eftersom jag flyttade till NL ett helt år tidigare.

Tåget skulle just gå till festaren, två timmar till Leeuwarden. Det var sista helgen i augusti, campingsäsongen var alltså över, så tältet slumpades bort för -50 %. Det är vackert, ett tvåpersonerstält med farstu, mönstrat i blått och orange, med tillhörande liggunderlag i samma utförande. Eller human coasters, som jag kallar dem, hade länge inget ord för dem på engelska. Sleeping mats tydligen. Pyttsan. Min point är att det har skett en hel del inom tältets väggar sedan 2015, och jag har hållit fast vid det trots flytt till annat land. Det är vilsamt att se hur duken leker i vinden.

Grät faktiskt en skvätt, men pratade igenom det med T, som var ytterst förstående. Slutligen gick vi tillbaks till bilen för att ta vara på resterna av mitt skumvin och borsta tänderna. Det var då vi märkte det. Stjärnhimlen. Alltså voi vittu.

Bild: Nån jävel med bra kamera/VisitScotland.

Det var som om någon hade strött socker på en dammig svart sammetsduk. Så många. Såg två stjärnskott, för i helvete. Det ”dammiga” måste ju ha varit Vintergatan. Polstjärnan gnistrade. Stod och stirrade ett riktigt bra tag i den kompakta tystnaden. Området finns faktiskt på en lista över ställen som har minst så kallad light pollution, detta enligt föreningen International Dark Sky Association.

Hade ingen aning om att jag saknade tystnad. Så jävla skönt att vara mitt ute i ingenstans med varm mat i magen och lägga sig och sova till gransus och ett ensligt fågelskri under stjärnorna. Kolsvart.


Det var rätt klafsigt på morgonen, men tältet höll torrt. Jag hade gummistövlar, T hade oförklarligt nog sina vanliga röda Converse (och ett par jumppatossor som såg ut som något ens kompis morsa hade på sig när hon for på lenkki typ 1996). Det gick åt många par sockor må jag säga. Själv fick jag användning för en så kallad she-wee, typ en glorifierad följsam tratt som gör att man kan pissa stående även som fittbärare. Funkade hur bra som helst. Tack A!

Bra business.

På morgonen tog vi ner tältet och fick för oss att kolla lite sevärdheter och skit, så vi stack en sväng till Glenluce, känt för Glenluce Abbey, ett cistercienskloster. GPS-kvinnan påpekade hjälpsamt att Glenluce Abbey är closed. Tja, klostret grundades 1192 och övergavs kring reformationen, sisådär 1560, så man kan lugnt säga att det är stängt.

Det finns folk som går igång på sånt här.

Hon menade givetvis att det är stängt för besökare, men skoj. Såg en dude med motorsåg som stod på en gaffeltruck (heter det så?) och kapade ner kvistar längs med vägen medan en kaveri körde. Det var ganska badass. Fota förstås int, kom igen.

Åt lite hummusbröd och fortsatte till Stranraer, en liten stad längs med skotska västkusten. Typ tiotusen invånare. Känns som varje stad kring den storleken ser likadan ut i Skottland/Nordengland. Låga tvåvåningshus och ingen grönska, vilket gör att städerna känns jävligt skumma på sommaren. Typ som om det är kulisser och bara omålat trä där bakom.

Det går tydligen en färja till Belfast från Stranraer, men så långt orkade vi inte sträcka oss. Tog en promenix längs med stranden istället och köpte myggmedel vid Morrisons. Skottland har fortfarande masktvång, i England är det mer eller mindre frivilligt, reflexen sitter i ändå. Medlet hade ett såntdär antistöld-märke, frågade en assistent om den kommer pipa vid utgång, han svarade ”noo, it shouldnae”. Mysfaktor = 100 %.

Det var något med strandpromenaden som väckte en djävulsk lust i mig att synda. Jag skulle banne mig ha glass. Lyckligtvis fanns det en bondgård vid namn Cream o’ Galloway en timme bort, så vi styrde kosan dit. Det visade sig vara rätt populärt, en stor operation var det. Jag tog tre bollar i strut (living on the edge), peppermint, honeycomb, rum & raisin tror jag det var. T tog double chocolate, orange chocolate och luxury vanilla. Högkvalitetsglass. Eftermälet påminde mig dock om att synden straffar sig själv.

Vid det laget hade vi ett antal valmöjligheter. Vi kunde tillbringa en till natt ute i ingenstans, eller rentav åka in till Dunfries och sova en natt på vandrarhem. Kolla in nattlivet, det var ändå lördag. Jag beslöt ändå att ett mellanting är bäst: betala en slant för att tälta på ett ställe med tillgång till sanitetsutrymmen. En natt i total obygd räckte för mig.

Således for vi genom Borgue, ett till litet jävla skotskt pittoreskt samhälle, till Barmagachan Farm. ”Barmaga-chan” låter som ett epitet från ett hypotetiskt finlandssvenskt /b/, i stil med Cracky-chan (den länken sved), typ någon excentriker som alltid uppträder barmagad, men det var en bondgård med fält så långt ögat kunde nå.

Det visade sig att någon i familjen hade kommit på den smarta idén att hyra ut ett litet fält som campingplats. Problemet var bara att det var mulet och blåste kallt, och bromsarna svärmade runt bilen, attraherade av all boskap. Inga vessor, bara ett fält. Nej tack. En av bönderna kom med bil och hade en femminuterskonversation med T, vilket lockade fram skotten i honom tillräckligt för ett par ”aye”, och det var trevligt.

Vi styrde kosan mot Kirkconnel Hall Hotel i Ecclefechan istället. Närmare engelska gränsen, kortare sträcka att köra hem på morgonen. De hade en fin plätt campinggräs i anslutning till byggnaden. Fast, torr, välskött mark, toalett trettio meter bort, inga grannar, perfekt. Man hörde motorvägens sus, vilket jag var van med från Eccles, och ett tågspår låg bakom buskaget. Vi brydde oss inte ett skit om någondera.

Det kändes lite som att vara i Broken Sword (1996) när föreståndaren kom gående med sin käpp. Interiören var något i hästväg.

Vi sov ju dock inte i själva hotellet, utan gick bara in för att betala för vår plätt. Vad ljuvligt det var med perfekt mark. Jag lagade té med vaniljsojamjölk medelst stormköket, fy fan vad gott. Konstaterade att Morrisons soppa suttar jämfört med ASDA, milsvid skillnad för samma pris. En scoutgeting rekognoserade tältet noggrant och blev väldigt intresserad av mitt vin, vilket var en drivkraft att dricka upp skiten.

Vi drack och spelade kort tidigare på kvällen, riktigt mysigt. Jag får alltid hjärtklappning av att spela fusk, så vi började med öppna kort-varianten som jag inte minns vad den heter, sedan lite hold’em, och först sen fusk. T kände till det under namnet ”bullshit”, men började säga ”fusk” istället, eftersom det är ett roligt ord. Det var skönt att ha en natt helt för oss själva. Inga distraktioner, snacka om quality time.

Hemvägen innefattade bara två timmar till Manchester, praktiskt och bra. Stannade i Carlisle för att tanka, annars var det raka vägen. Lyssnade på ett intressant program på radion, de talade om The Day Today (1994), ett brittiskt humorprogram som drev med nyhetsformat. Chris Morris, Armando Iannucci, givetvis Steve Coogan, eller ska jag säga Alan Partridge. Good shit.

Ganska trött i skrivande stund, men behövde nog en sån här halvimproviserad rundtur. Behöver också ett par dagar helt för mig själv vid det här laget. *eremit*

Mysteriemåndag: Madchestermordet

Tidigt i november 1991 hittas den 34-årige gitarristen Dave Rowbotham mördad i sitt hem i Burnage, Manchester. Mordvapnet, en sorts hammare/yxa som används för murbruk, återfinns snabbt. Ändå förblir mordet olöst än idag. Jag bodde 400 meter ifrån mordplatsen första tiden i Manchester, vilket förstås bidrar till intresset för detta fall.

This cutting from the Manchester Metro News describes the police appeal for information about Dave Rowbotham's

Rowbotham spelade i ett antal lokala band i slutet av 70- och början av 80-talet, däribland tidiga Factory-bandet The Durutti Column, The Mothmen och poeten John Cooper Clarkes bakgrundsband The Invisible Girls. Polisen förhör därför en uppsjö medlemmar inom Madchester-scenen, som vid det här laget är på väg utför, samt även Factorys ledning.

Det klarnar att Dave i praktiken försvann från radarn redan för flera år sen. Han drog sig undan, till synes självmant, och sedan dess har man inte hört av honom. Han tycks alltså inte ha haft vänner kvar inom den lokala musikscenen, men inga fiender heller. Happy Mondays skriver senare en låt tillägnad Rowbotham, och ger låten den oförklarliga titeln Cowboy Dave.


Colin O’Toole, en tolvårig arbetarklassgrabb från Burnage, sitter framför TV:n och äter sina morgonflingor innan skolan. Dave Rowbothams namn och bild dyker upp i rutan, och han blir ordentligt bestört, för han känner igen mannen.

Colin hade nämligen knackat dörr i kvarteret veckan innan mordet. Med hink och svamp i högsta hugg hoppades han få tvätta folks bilar för en slant, med idel igendrämda dörrar som resultat. Den enda som inte drog igen dörren var Dave.

Minnet av denne bohem, tillika heroinist och alkoholist, kom att följa Colin genom livet. Nästan trettio år senare hade han fortfarande inte glömt mannen som gav honom the time of day.


Ja, sen var det ju det här med att Colin började göra musikvideor och reklam som vuxen, vilket han drog nytta av för att som fyrtioåring göra en kortfilm vid namn Cowboy Dave (2017). Filmen är starkt inspirerad av mötet, och vann faktiskt en BAFTA (”brittisk Oscar”). Finns att beskåda på Vimeo, upptar 25 minuter av din tid.