Tisdagsmåndag: Begravet på Bury-vägen

Idag ska jag snacka om Bury New Road, en ökänd nästan nio kilometer lång väg som leder ut ur stan mot norr.

Jaha, nå, vad är det som gör den så ökänd?

Ptja, till att börja med är rusningstrafiken skoningslös. Det är den mest stockade vägen i hela nordvästengland.

Men Madrona, det finns en miljard ökända sträckor som leder ut till förorter och blir stockade vid rusningstid i tätorter i hela jävla världen, vad är det för speciellt med det?

Ja, okej. Vi får kolla in några av sevärdheterna och lite historia.


Vad sägs till exempel om det sköna Strangeways-högsäkerhetsfängelset, där fångarna gjorde ett uppror med ödesdigra konsekvenser i april 1990 som protest mot usla förhållanden? Edgelordsen i The Smiths döpte sitt sista album till Strangeways Here We Come (1987), men det var iallafall before the fact.

Mer om saken nästa måndag.

Eller vad sägs om medlemmar i The British Union of Fascists (BUF) som brukade gå från sitt stammishak på väg tillbaka till partikontoret längs med Bury New Road för att antagonisera den judiska befolkningen i området på 1930-talet?

BUF-kontoret har sedan dess rivits och ersatts av en synagoga. Lol.

En ung Friedrich Engels bodde för övrigt vid början av vägen när han jobbade på farsans företag och kokkade på de förhållanden arbetarklassen i Manchester och Salford levde under i mitten av 1800-talet. Total misär, det vill säga. Det tog för övrigt nästan femtio år till innan den resulterande boken Conditions of the Working Class (1845) kom ut i Storbritannien.

Tjena Fredde, har int jag sitt dig vid Dynamo i Åbo?

Sen har vi också den under sin livstid som filantrop hyllade sexbrottslingen Jimmy Savile som på 60-talet bodde i en lägenhet här och vände plattor vid en klubb bredvid den gamla Rialto-biografen. Anklagelserna droppade in sedan 1963 och framåt men det var först vid hans död 2011 som BBC Newsnight började reda ut saken och konstaterade att han var tidernas nonce.

Sötebrödsdagar med beehives.

Den tunne punkpoeten John Cooper Clarke med sin karakteristiska svarta mopp och solbrillor bodde faktiskt mittemot Rialto-biografen. Numera står där en stor Mäkkis. Duden är kanske mest känd för Evidently Chickentown samt TWAT. Hans känsla för rim och rabbliga stil påminner mig i modern tid närmast om George Miller som Joji som Filthy Frank som Pink Guy (fyra abstraktionslager). Har alltid antagit att duden dog någon gång på 2000-talet men näe du, mannen lever (och har samma stil som på 60-talet).

”I Wanna Be Yours” är rätt gullig:

I wanna be your vacuum cleaner
Breathing in your dust
I wanna be your Ford Cortina
I will never rust
If you like your coffee hot
Let me be your coffee pot
You call the shots
I wanna be yours

I wanna be your raincoat
For those frequent rainy days
I wanna be your dreamboat
When you want to sail away
Let me be your teddy bear
Take me with you anywhere
I don’t care
I wanna be yours

I wanna be your electric meter
I will not run out
I wanna be the electric heater
You’ll get cold without
I wanna be your setting lotion
Hold your hair in deep devotion
Deep as the deep Atlantic ocean
That’s how deep is my devotion
Är det något du vill säga, John?

Slår du upp ”svår att leva med” kan det dock bra hända att det är Prestwich-sonen Mark E. Smith från The Fall som möter din blick. Bandets fans kan inte komma överens om The Fall släppte 31 eller 32 studioalbum eller huruvida de hade 35 eller 56 eller 78 olika medlemmar under bandets fyrtio år långa karriär, men klart är att bara åtta fick sparken och resten slutade självmant av olika anledningar, samt att bandet upphörde existera när MES slutligen trillade av pinn år 2018.

Vet inte om detta stämmer men har hört att han gjorde sig av med en studiotekniker för att vederbörande satt och åt en sallad till lunch (”that was the last straw”) och insisterade också att musikerna inte skulle äta innan inspelningssessionerna så att hungern liksom fastnade på skiva. Skulle inte förvåna mig. Att lyssna in mig på The Fall är fortsättningsvis på att göra-listan.

Självaste Nico hamnade i Manchester i början av 80-talet (samt Brixton, London med John Cooper Clarke ett tag) och hennes sista adress blev en nedgången takvåning på en sidogata till BNR innan hon drog till Ibiza sommaren 1988. Tydligen hade hon en madrass på golvet och resten var en jävla röra, enligt hyresvärden väntade hon på sin resedokumentation och sitt metadonrecept. Några veckor efter flytten drabbades hon av en hjärnblödning när hon föll av cykeln på väg att köpa röka. Hon blev 49 år.


Det var då, det. I dagsläget associeras vägen ofta med ryggtavlor i svarta dunjackor utanför takeaways, skränig typografi och handel med fejkmärkeskläder på nationell skala. Många shutters döljer kopiösa mängder fejkmärkeskläder och -skor. Ofta bemannas de av människor som uppehåller sig olagligt i landet och tvingas till arbete, det som kallas ”modernt slaveri” alltså.

Försäljning av narkotikaklassade fejkmediciner är även ett enormt problem, speciellt pregabalin. Eftersom ingen övervakar kopiornas innehåll varierar effekten från gång till gång, ibland tyvärr med dödlig utgång. Läste en juttu om en kvinna som bröt nacken på två ställen i en bilolycka och därefter svanskotan något år senare. Läkaren drog in pregabalinet eftersom det är beroendeframkallande, så hon köper det givetvis på gatan för att uppnå tillräcklig smärtlindring. Vad annars.

Satt i baksätet på en Uber som gled fram längs med hela jävla Bury New Road i lördags, det var mörkt och lugnt kl. 22. Tror det kan ha varit första gången jag såg vägen i sin helhet, brukar inte någonsin ha ärende mot norr. Bitches Unleashed hålls dock vid en swingersklubb i just Bury för närvarande och därför bar det av dit.

Burys gamla vapen. Vem behöver kärlek när det finns arbete?

Vänta nu, var har jag sett en riddarhjälm med blå toner förr…

Visst fan. Vilket nöje det var att gå på kapsyljakt på Brändö i Vasa med mommo i början av 90-talet. Kan väl landa i det efter fängelse, fascister, sexförbrytare, svåra konstnärer, knarklangning o. dyl. Mer korknostalgi finns här.

Notismåndag: UFO, kossor och långväga fylletaxi

Här kommer tre iögonfallande rubriker från manchestertrakten den senaste veckan:

Why Mancunians thought they spotted a UFO flying overhead last night

Om jag hade skrivit ”molnfri himmel” vad beträffar lördagen igår skulle jag få äta upp mina ord. Märkte inget själv, men tydligen var det många som förundrade sig över detta ovanliga moln på en annars klar himmel. Det lär vara fråga om ett så kallat lenticularis-moln (som i mer dramatisk tappning är något av det mest uppenbara skrivbordsbakgrund-betet jag har sett på ett tag). Inte läge att hala fram alienmaskerna och ”WELCOME, VISITORS”-plakaten än, alltså.

Herd of cows cause ‘udder chaos’ during morning stroll in Bury town

En hundrastare hade glömt att stänga en grind till ett fält efter sig i Bury, Greater Manchester på torsdagsmorgonen. Bonden fick ersätta skadan på folks trädgårdar ur egen ficka och påminner allmänheten om vikten att se till att grindarna alltid är stängda. Till folks stora lättnad återbördades korna välbehållna, det hade ju varit tragiskt om djuren hade farit illa.

Jag passade på att göra en liten vårgallup eftersom tillfället bjöds. Nessa, 3, ser fram emot sin nästa tvångsinseminering, medan Bessie, 6, ser fram emot att dra sig tillbaka till Old McDonald’s farm, förlåt, Big Mac, efter ett digert arbetsliv. När jag frågade vad de gjorde ute på promenad i kvarteret blev det tyst. Till sist sa en yngre ko ”det var öppet, så vi gick”.

Mum, 34, orders £4.5k Uber from Salford to ‘help Ukraine’ after ‘one too many double pink gins and shots of Sambuca’

En rubrik lika ödesbestämd till att bli klickraket som att vad som helst med ordet midget eller pedophile är ödesbestämt att vinna rundan i Cards Against Humanity. Glammig blondin? Check. Stora bröst? Check. Stereotypiska val av sprit? Check. ”Blåst blondin”-narrativ? Vad annars. Tidningen får sina klick, intervjuobjektet får uppmärksamhet, folket får något att skratta åt eller bli upprörda över, alla vinner. Ämnar inte återge storyn okritiskt och heller inte ifrågasätta den totalt, du får läsa och döma själv.

Glada måndagar: Obskyra traktenfakta

Det finns en del märkvärdiga Manchester-grejer som vanligen inte omnämns, så här kommer lite fakta av det mer obskyra slaget.


Chetham’s Library

Det första allmänna biblioteket i England instiftades i Manchester år 1653 och har varit i kontinuerlig användning i sisådär 370 år. Affärsmannen Chetham insisterade uttryckligen ”[R]equire nothing of any man that cometh into the library”. Själva byggnaden uppfördes i sandsten redan år 1421, vilket torde betyda att den tillhör den arkitektoniska strömningen Jävligt gammal.

Svart trä, mer dark academia kan det omöjligen bli.

Let’s get physical

John Dalton var verksam i Manchester när han fick för sig att materia består av atomer i början av 1800-talet. En viss karl vid namn James Prescott Joule var elev hos Dalton och funderade på det här med termodynamik ett par decennier senare, så din högstadielärares franskinspirerade uttal av SI-enheten kan du glömma. Drygt hundra år efter Daltons atommodell skapade Ernest Rutherford den första artificiella kärnreaktionen och därmed den moderna kärnfysiken vid University of Manchester, och år 2010 fick två forskare nobelpriset i fysik för det en ynka kolatom tunna materialet grafen.

Eller så bara disken vid en piercingstudio.

Vegetarianism

Den moderna vegetarianismrörelsen grundades i Manchester år 1847 i.o.m. the Vegetarian Society. En pastor från Salford tolkade bibeln som att allt levande har en själ som gud har ploppat dit och att det därför är ganska paha att döda och äta djur. Folk tyckte sjaå, vetcha he och på den vägen var det. Numera tillhandahåller de varumärkning av produkter som uppfyller vissa krav, kanske du har sett dem på internationella livsmedel.

Rolls-Royce

Två herremän vid namn Rolls och Royce möttes vid The Midland Hotel i Manchester år 1904 och resten är historia. Sjukt hur det fortsättningsvis kan vara ett så välkänt märke. När det kommer till utpräglade lyxbilar ser jag främst Jaguarer och Bentleys tycker jag, inte så många bevingade motorhuvsornament. Ornamentet heter tydligen The Spirit of Ecstasy och det är ju onekligen lite skoj med tanke på stadens senare kapitel i ravehistorieböckerna.

Fotbollslegenden George Best med sin nya Rolls-Royce, denna bilarnas Rolls-Royce, typ 1972.

Coronation Street

Den rikssvenska långköraren Rederiet (1992) sändes i tio år och gjordes i 318 avsnitt, men det är inget emot Coronation Street (Corrie), världens längst körande långkörare. Såpoperan i fråga har nämligen varit en grej sedan 1960 och har visats på Sveriges TV4 i omgångar. En av skådespelarna har varit med ända från starten och har alltså spelat in 4119 (!!) episoder av denna skildring av arbetarklassliv i en fiktionell förort till Manchester. Serien som helhet har över tio och ett halvt tusen episoder och utgör alltjämt primetime-TV.

Bara barnet.
Barnens barn har barn.

Datorn Baby

I juni 1948 kördes ett program på datorn Small Scale Experimental Machine (SSEM, ofta kallad Baby) från eget elektroniskt minne vid University of Manchester, och därav hade världen bevittnat den första datorn som funkar med principen stored program. Över ett ton vägde fanskapet och ändå hade den mindre kraft än en vanlig miniräknare. Det tog Baby femtiotvå minuter och 3,5 miljoner uträkningar innan den spottade ur sig rätt svar.

Rappa på, Plåtniklas.

Glada måndagar: Tjuvaktige Wigan-spjuvern

Att staden Wigan i Greater Manchester förutom en automatisk punchline även är synonymt med Northern Soul lärde vi oss för ett par veckor sedan. Orwell skrev The Road to Wigan Pier (1937), men vad sägs om en Wigan kebab?

Yo dawg I heard you like carbs so we put some carbs in your carbs so you can carb while you carb.

Jag hatar köpis-pajer till att börja med, förstår fan inte hur man kan tänka tanken att smetta en dylik i mitten av två skivor vitt bröd, eller franskisar i vitt bröd (chip butty), eller chips i vitt bröd (crisp sandwiches). Hyi vittu. Lyckligtvis är wigansönerna The Verve mer aptitliga.

Jasså, det säger ni, pojkar.

När jag såg videon till Bitter Sweet Symphony (1997) som sjuåring ville jag vara Richard Ashcroft. De spelade den på MTV flera gånger i timmen när den kom ut, tyckte han var mystisk och cool som fan. Try to make ends meet, you’re a slave to money then you die berör förstås inte en sjuåring på samma sätt som en tjugosjuåring, men det var i mitt sinne tydligt att han hade seen some shit.

Det är något med det korpsvarta håret som ligger som en hjälm, de slappa men stela axlarna och händerna, jeansjackan under läderjackan, den V-ringade t-paitan, den perfekta säckigheten på byxorna, mockaloafersarna, den grönblå färgkorrigeringen… häshtäg iconic, han både sticker ut och smälter in på samma gång.

Framför allt saknar videon helt handling. Han går helt enkelt bara i en rak linje med blicken fäst i fjärran och bryr sig inte ett skit om någon är i vägen där han går på en gata i Hackney, London (korsningen Hoxton/Falkirk St).

Platsen där herr Ashcroft inleder sin vandring som den såg ut 2008, fortfarande samma chicken shop-skylt som i videon.

Folk kollar över axeln när han stöter in i dem, slår ut med armarna, springer ikapp, härjar åt honom, han fortsätter bara gå. Är frestad att tolka in aspekter av självupptagenheten hos någon som är nedstämd. Enda gången han stannar är när en brun bil svänger ut från en av sidogatorna precis framför, han lutar sig fram men ser endast sin egen spegelbild i de tonade rutorna.

Numera räcker det inte med en gata i Hoxton, folk ska fan korsa Wales i en rät linje hit och dit också.

Bandet sluter dock upp bakom honom i slutet av videon. I’ll take you down the only road I’ve ever been down, you know the one that leads you to the places where all the things/veins (delade åsikter) meet, yeah. Kanske är det Richards Sisyfos-projekt vi får bevittna i videon, kanske han bokstavligen inte har gått nerför någon annan gata. Kanske han vaknar varje morgon och går samma sträcka och har slutat bry sig för länge sen.

Det var nog det som fastnade i minnet: tänk att vara så obrydd. Redan som sjuåring bad jag i princip om ursäkt för min existens och slutade inte med det förrän lååååååångt senare, därför fann jag konceptet så fascinerande. Hur täcks han? Vet inte om jag var helt på det klara med att personerna som medverkar är med på noterna, det kan tänkas att jag trodde att åtminstone vissa av reaktionerna var genuina.


Det är ett välkänt faktum att bandet inte fick några royalties för denna dundermegahit ända tills rättigheterna skrevs över på Ashcroft helt och hållet år 2019. Lyssnar man på Andrew Oldham Orchestras version av Stones-låten The Last Time är det tydligt varifrån inspirationen kommer, men de försökte aldrig hymla med det, snarare ansökte de om att cleara de samplade stråkarna. Stämningsansökan för plagiat rasslade in ändå.

Med handen på hjärtat har jag inte lyssnat så hemskt mycket på just The Verve, men jag gillar Ashcrofts röst. För min del hade han jättegärna fått göra mer features på låtar i stil med Chemical Brothers The Test (2002) och U.N.K.L.Es Lonely Soul (1998).

Underbart ändå att videon filmades med faktiska filmkameror och därmed kunde få ett värdigt ansiktslyft i modern tid. Walter A. Stern regisserade, tydligen gjorde han också bland annat videorna till No Good (Start the Dance), Firestarter, Breathe, Voodoo People och Poison för The Prodigy, Into the Void för NIN, Risingson, Teardrop och Angel för Massive Attack… samt She Kissed Me (It Felt Like a Hit) för Spiritualized.

I själva verket gifte sig Richard Ashcroft med Kate Radley från Spiritualized som 24-åring år 1995, de är fortfarande ihop. IMDB påstår att hon gjorde en cameo som kvinnan som kliver ur bilen när Richard hoppar över motorhuven, men jag är 99.999… = 100 % säker på att det inte är Kate.

Kate och Spiritualized-frontmannen Jason circa 1995.
”Kate”. IMDB ljuger.

Till saken hör att Jason och Kate, båda uppväxta i Rugby, var tillsammans åtminstone sedan slutet av 80-talet. Hon lämnade dessutom bandet först 1997. Awkward. Jason har konsekvent vägrat uttala sig om saken desto närmare, class act som han är. Richard ”Steal yo’ song and girl” Ashcroft var det, ja.

Måttet-rågat-måndag: I quit!

Återvändande resenärer från half term-lovet + underbemanning = bagagekaos vid Manchester Airport. D och L reste turligt nog utan incheckat bagage, annars hade det blivit en otrevlig överraskning vid återkomsten från Europa.

Väntande resenärer blev tillsagda att det kommer ta så länge innan bagaget kommer upp på bandet att de lika bra kan åka hem och få sina väskor hemskickade inom två-tre-fyra dagar. Det finns inte nog med personal till att låta folk avhämta bagaget senare, så det delades ut formulär där man fick fylla i sina adressuppgifter och beskriva väskornas utseende (lel).

Vissa litade inte på detta system och beslöt sig för att vänta. Det loopande säkerhetsmeddelandet ”please remain with your bags at all times” uppskattades mindre och mindre för varje timme, väntesaldot blev oftast fyra-fem timmar. Eftersom de flesta redan hade stuckit hem blev resultatet förstås massvis med övergivna väskor när de väl dök upp på bandet. Nån hålögd jävel ska alltså gå igenom och försöka para ihop dem med sina ägare.

Enligt utsago satt det en enda stackare och blev utskälld vid bagagedisken (med en bruttolön på £8.91 = 10,65 euro i timmen). Antar att det var nån ekonom vid nåt jävla amerikanskt universitet som myntade termen the Great Resignation, färre och färre är villiga att stå ut med stressiga, otacksamma och underbetalda jobb. Att bli sur på en avhoppad kollega istället för chefen/ledningen är ungefär som att bli sur på personen ens partner var otrogen med.