Ett fönster in i psyket

Nästan lite småkyligt i lägenheten när jag vaknade imorse. Har haft upp alla fönstren den senaste tiden, men värmeböljan har lagt sig, och nu är det kring tiogradersstrecket på natten och typ det dubbla på dagen.

Eftersom det är ett viktorianskt hus är fönstren höga och rektangulära, samt placerade tre och tre såhär ovanfrån sett:
  ______
/                \

Ett smart sätt att få mer golvyta, helt enkelt, och så är det ju fint.

Detta var förstås mitt fönster i Haag, men samma princip. Gjorde antagligen att jag kärade ner mig i lägenheten jag bor i nu.

Problemet är ju att det ofta bara är en liten bit högst upp som går att öppna. Redan att få fatt i handtaget kan vara något man behöver stol för, och då är jag ändå en och sjuttiotre. Att med viss möda puffa fönsterkarmen utåt går ju, men när det är dags att stänga blir det problem.

Funderade medan jag gjorde morgontéet. Det skulle behövas en pinne på cirka femtio-sextio centimeter, med en bred och stadig ögla på ena änden för att få fatt i handtaget vid stängning, och en flat knopp med större ytarea på den andra att puffa ut fönstret med…

EUREKA.

Det perfekta verktyget hängde redan på sänggaveln.

Räddaren i nöden, åter igen. Senaste episoden var som del av en rikligt ihoptejpad konstruktion som även innefattade två tunna stänger från skrivbordet och en hushållspapperhållare. Uppdrag: peta ner det mindre än halvfulla sojamjölkpaketet som blåst ner på mellantaket så att det kan hämtas från innergården.

Det var i vintras nån gång, när jag hyrde ett rum i ett hus i Eccles, och det var enda gången ett paket blåste ner från sin givna plats på fönsterbrädan utanför.

Men Madrona, varför förvarade du inte bara sojamjölken i gemensamma kylen? Var den full?

Nä, vi hade egna hyllor, nog fanns det utrymme.

Brukade grejor stjälas därifrån?

Int nå av mina iallafall. Kanske sku ha varit annat om där hade funnits typ mjölkchokodesserter.

Var du för lat för att gå nerför trapporna till köket?

Jå. Hade en vattenkokare på mitt rum, och lämna det i princip aldrig efter att jag sluta jobba.

Var det verkligen värt besväret jämfört med att bara fara till bodjon och köpa ett nytt paket för motsvarande mindre än en euro?

Nå… allt utanför dörren kändes farligt, som att va på tunn is. Lämna huset en gång i veckan för att handla mat, och då bara när det va mörkt. Det var lockdown två ändå, så det var egentligen exemplariskt beteende, men med ”mat” menar jag alltså saker som int alls behöver tillagas, för att till varje pris undvik att besök det gemensamma köket.

Men viktigast: allt för att undvik tragedin att int ha nån sojamjölk att häll i téet nästa moron.

Långväga lonkero

Det känns som att det finns en polski sklep på varannan gata, afrokaribiska matbutiker är också vanliga, och förstås har alla möjliga folkslag från mellanöstern sina egna bodar. Nordisk mat… näe, man får tjata på släkt och vänner att skicka det man vill ha mot svindyr frakt, eller se till att spara utrymme i väskan så man kan bunkra upp när man väl åker hem.

Ja, vad hade man gjort utan ScandiKitchen.co.uk? Försmäktat utan salmiak på denna ö, till exempel. Visst kliar det infernaliskt att tondövt förklara skillnaden mellan Norden och Skandinavien när man får ett ”Finland? Oh, I love the Scandi countries!” i fejset, men att agera på det hör det förflutna till. Tack och lov.

Det hade också varit torftiga jular utan vegan-gotta som Wienernougat (och Gröna Kulor om man är lagd åt det hållet, men de ger jag dock bort om jag får dem, soz. Att slippa tristessäta Juhlapöydän vittus konvehtit är annars min favoritgrej med att vara vegan).

ScandiKitchen fixar självklart även lonkero till messomaren. För en 24-päck med export-lonkku, som att man vore nyss hemkommen från båtin (valfri större östersjöfärja, reds. anm.), får man betala £53.99. Det blir cirka £2.25 per burk. Borde jag orka skriva belopp i euro på bloggen också? Ja, det borde jag nog. Kring 2,60 €.

De sålde burkar med just exportlonkero i större Albert Heijn-butiker i NL för… kring samma belopp, kanske lite mindre, hittar dem dock icke på deras hemsida längre. Burkarna ser ju ut som motsvarigheten till en blek finne i ingenjörsskjorta bredvid färdigblandad Malibu-cola och Bacardi-mojitos och Passoã-jus d’ orange, så de sålde väl inte så bra.

Countryslaven

En lördag under våren 2019 var jag en sväng till Maastricht i södra Nederländerna, vid belgiska gränsen, för att hälsa på GB för första gången. Han hade vid tillfället kört upp till mig i Delft/Haag kanske ett tiotal gånger (2.5 h en väg) för en kvälls umgänge i stöten, så det var långt ifrån vårt första möte. Som både obotligt effektiv och pragmatisk passade jag på att boka in en Fetlife-date med en sub från trakten dagen efter, och detta var jag givetvis öppen med. Höll fortfarande GB på avstånd vid tillfället, det var bara några månader sedan vi hade återupprättat kontakten.

Sagt och gjort. Klockan är fem-sex på söndagseftermiddagen när jag uppsminkad stegar in på en närliggande pub för att träffa min Fetlife-date ”Hank”. Det namnet hade han gillat. Ingendera av oss har sett ansiktsbilder på den andra, men jag vet att han är sub, typ 21 år, normalviktig och långhårig. Bra odds, klart värt en blind date. Ser honom inte vid någon av borden närmast ingången, så jag beger mig djupare in i byggnaden, och där sitter han. Försöker att inte låta besvikelsen synas för mycket i mitt ansikte när jag slår mig ner.

Antingen är jag en bra skådespelerska eller så kan han inte läsa ansiktsuttryck, för Hank börjar glatt konversera. Han är själv positivt överraskad, det framgår med all önskvärd tydlighet. Jag, å andra sidan, vet genast att detta inte kommer leda till något annat än trevlig konversation i bästa fall. Han ser betydligt äldre ut än sina 21 år, men inte på ett sätt som får mig att misstänka att han ljuger om sin ålder.

Hårfästet har hunnit krypa bakåt en smula och är tunt uppå hjässan, frisyren inte av ett särskilt smickrande snitt för ansiktsformen. Utstrålningen är självsäker på ett sätt som indikerar att japp, han har seen some shit and lived to tell the tale. I övrigt är han inte bara klädd som en countryrockare från amerikanska södern, han pratar också som en. Får lyssna riktigt jävla noga för att alls notera minsta smula holländsk brytning i den breda engelskan. Det fanns inga som helst spår av detta i vår meddelandehistorik, i text framstod han om något som lite färglös.

Det visar sig dock att han som 18-åring stack till Nashville, Tennessee för att bli countrypopstjärna. Det blev mycket sprit, skitjobb, krogslagsmål, falska löften, sliskiga producenter, tidvis medvind, men slutligen grusade förhoppningar. Mot slutet började han dejta en tjej som visade sig vara dotter till en lokalpolitiker, och detta misstyckte farsgubben om. Allt gick åt helvete till sist och han stack tillbaks till NL med svansen mellan bena. Numera musiklärare och låtskrivare.

Hank sveper Southern Comfort rätt friskt medan han babblar på, så jag kan ju inte vara sämre. Att köra drink for drink med manliga bekanta är en ovana jag lagt av med sen dess, men vid tillfället var det fortfarande en grej. Han är en bra historieberättare, jag är definitivt underhållen. Inget indikerar att han ljuger om något av det han säger, men tar det ändå med en nypa salt. Timmarna går, spriten har stigit oss båda åt huvudet, jag vet att sista tåget till Haag går kring kl. 22 och håller koll på tiden.

När tiden är inne att tacka för mig, betala min del av notan och traska iväg mot tågstationen har jag dock ingen lust att avrunda kvällen, det känns förhastat. Vi är uppsluppna och har roligt, klockan är bara barnet. Jag klargör att den sortens attraktion inte har infunnit sig, och att han måste förbinda sig att erbjuda sin soffa åt mig som en ren artighetsgest om jag ska stanna i några timmar till, annars måste jag hoppa på tåget nu. Certainly.

Timmarna går och det blir slutligen dags att avrunda. Först när vi är utanför pubben visar det sig att han inte bor i Maastricht, utan i en närliggande stad. Jaha ja, det kunde du ju ha kläckt ur dig. GB reste bort samtidigt som jag gick till pubben, annars hade jag förstås bara sovit där en natt till. Det är verkligen inte riskfritt att sova hos en främling, men åtminstone är det en uttalat undergiven främling. Han visade sig vara harmlös, precis som magkänslan sa, men jag hade inte räknat med svadan som började på tåget till grannstaden. Under 40 minuter knäböjer han framför mig i en mestadels tom tågvagn och drar långa, överdrivet tillgivna haranger med sin sydstatsaccent.

[…] Madrona, if yew do take this poor soul as your faithful ser’vant, ah will be utterly de-di-cated to yew until the day ah die, so help me gahd. May he strike me down right now if ah tell a lie. Yew will want for nothin’. Ah’ll always be true, ah do so solemnly de-clare […]

Jag klargör igen att jag inte är intresserad. Det går in genom ena örat och ut genom andra, Hank är som uppslukad av en fantasivärld. Han fortsätter givetvis babbla när vi väl anlänt i grannstaden och går mot hans lägenhet, femton minuter till.

[…] See, ah’ve met your kaand before, but ah ain’t never met a lady like yew. And yew know ah re-cognize that force inside ye, clear as day. You got that will to po’wer. Ah swear, if yew give me a chance to prove that every word ah say is true, yew won’t regret it as long as ye live […]

Äntligen framme, vill bara sova, har gett upp försöken att svara, lönlöst. Slänger mig på soffan, han knäböjer bredvid den, och håller FORTFARANDE på. Alltså vad SATAN.

[…] Madrona, please. Yew won’t faand a better slave than yours truly, ah assure yew. Ah’ll do anythin’ yew want, full stop. Ah kneel before yew, ah am down on mah very knees, beggin’ yew fer just one chance to fulfill yer ev’ry de-sire. Ev’ry second spent not survin’ yew pains me to the very core of mah bein’ […]

TILL SIST säger jag let’s discuss it tomorrow, vilket alltså inte är ett nej, och tydligen tillräckligt för att han ska göra en reträtt. Slår upp ögonen morgonen därpå, ser en Bon Jovi These Days Tour 1995-plansch och tänker nå voi vittu, jag måste härifrån. Har en riktigt redig darra-krapula med kallsvettningar, hann bli nojig att det i själva verket var kratomabstinens, men det var bara pga. ingen mat sedan föregående eftermiddag och för lite vatten.

Som nykter är han lite mer medgörlig, han tycks inte minnas så mycket från tågresan och framåt. Inspirerad av hans filmiska monologer, men främst för att jag visste att hela historien skulle tåla återberättande, hör jag mig själv säga ”don’t call us, we’ll call you” innan jag drämmer igen dörren. Minns att GB var rätt förskräckt, han tyckte det hade varit bättre att kontakta honom för att fixa hotell istället. Kändes som en lite väl magstark lösning eftersom jag visste att Hank inte utgjorde någon konkret fara, bara en jävligt enträgen typ. ”Trägen vinner” tydligen inte alltid trots allt.

Digialternativ, del 2



Men Madrona, det är ju så dyyyyyyrt att köpa enskilda verk istället för att betala några tiolappar i månaden för obegränsad tillgång till film, musik och ljudböcker att konsumera när och var som helst!

Ptja, är det faktiskt så dyrt som man skulle kunna tro? Får väl göra en kalkyl.

I mitt fall är WhatsApp är den enda orsaken ha 4G aktiverat. Videosnuttar och större filer skickas/laddas endast ner via wifi, och det drar knappt någon data alls att texta på språng, skicka en spontanbild från stan eller ringa samtal nu och då. Har ett SIM only-abonnemang som dessutom är prepaid, sätter jag in en tiolapp räcker den i tre-fyra månader. Telefonen (Xperia XA2) köpte jag skilt, den kostade £100 oanvänd i öppnad förpackning. Kör Sailfish OS på den (mer om det i nästa del), licensen för operativsystemet kostade 50 euro. Båda förstås engångskostnader.

Jämfört med att betala av en iPhone 12 med tillhörande 24-månaderskontrakt, något många tycker är fullt normalt och rimligt, sparar detta £800 på två år. Lågt räknat. Utöver det, inget Spotify Premium? £240 sparat på två år. Inget Netflix? £216 sparat på två år. Totalt: över £1250 att lägga på konserter, bio, utställningar, poesiläsningar, muséer, open mic nights, teater, utflykter och loppisrundor under loppet av två år. Pengar som annars skulle ha ätits upp i månadsavgifter som vanligt, och som alltså inte känns någonstans.

Framför allt: pengar som skulle gå till mediekonglomerat med tveksamma ersättningsmodeller och teknikjättar, men nu istället har förstahandsmottagaren <din lokala biograf>, <ditt lokala konstgalleri>, <ditt lokala kulturkafé>, <dina lokala kreatörer>, <dina lokalhistoriker>, <dina lokala eldsjälar>, <din lokala teater>, <dina lokala småföretag>, <dina medmänniskor i nejden> och <välgörande ändamål>.


”Men Madrona, det är lätt för dig att säga som bor i en metropol, jag har ju 40-50 kilsa in till närmaste tätort en väg, och inte ens där händer det nånting!”

Ryck tag i närmaste 50-plussare och fråga hur det såg ut i byn på 80-talet. Kan garantera att det fanns en aktiv UF-lokal, byafester, flera bybutiker, lokal-TV, körsång, bokcirklar, modevisningar, instrumentkurser, matlagningskurser, pardans, sportklubbar, mammagrupper och kulturevenemang vid biblioteket. Ofta ideellt/gratis/lågt inträde. Om inte i just din miniby, så åtminstone i kommunens kyrkby. Vissa hade rentav en egen liten biograf.

Medborgarinstitutskurserna finns ju kvar, det är typ det. Klart att det blir betydligt jobbigare och stressigare att ta sig ut på något evenemang om det innefattar att ta sig in till tätorten och minst en timmes körande på en vardagskväll. Speciellt om man har barn, kan jag tänka mig. Kan iallafall garantera att motivationen till att dra igång en verksamhet på närmare håll inte ökar om folk ändå mest fastnar i soffan framför Netflix.


Men Madrona, mitt liv har bara blivit bättre av smartphones och streamingtjänster! Det är ju praktiskt att kolla senaste avsnittet på bussen och skönt att scrolla Insta på kaffepausen!

Ja, då är det inte dig jag vänder mig till helt enkelt. Vänder mig till folk som har märkt ökad irritation och stress i vardagen. Vänder mig till folk som upplever brist på motivation inför personliga mål som inte innebär omedelbar tillfredsställelse. Folk som upplever sig vara överstimulerade, som har svårt att stänga av tankarna. Folk som har märkt att de numera har svårt att läsa en text utan att skumma.

Folk som inte kan slå sig ner och läsa en bok, även om de skulle vilja, på grund av koncentrationssvårigheter som inte funnits i bilden tidigare. Folk som finner att den abstrakta to do-listan i huvudet, den som består av allehanda grejer att pejla på internet, pockar på mer uppmärksamhet än den jobbrelaterade. Folk som känner sig rastlösa om de försöker se en film utan att också ha smartphonen i handen. Folk som har märkt att också i sängen på kvällen lockar telefonen mer än partnern bredvid. Folk som finner det outhärdligt att vänta på bussen utan underhållning.


Det absolut bästa med att inte ha klivit på tåget för ett decennium sen är att koncentrationsförmågan är intakt. Hands down. Det finns så många fördelar med det, både i arbetslivet och privat. Att kunna närvara och koncentrera sig på en grej fullt ut är fan en superkraft. Det är också arma skönt att brist på stimulans inte får det att krypa i skinnet. Att vara okej med att ha direkta sinnesintryck och sina egna tankar som enda input.

När jag gjorde mitt andra internship i Amsterdam och pendlade från Utrecht medelst tåg höll jag till sist på att halka in i scrolla Flashback-fällan i kollektivtrafiken. Bara det var tillräckligt för att jag, som aldrig haft problem med sömnen i mitt liv – om något snarare för sävlig – fann att det tog mycket längre att somna om kvällarna. Slutade tvärt när jag märkte det, och lo and behold, somnade inom fem minuter igen. Där tog scrollockelsen slut.

Vox(ra) populi

Skulle haft EMDR-terapi i måndags, men denna gång var det terapeuten som sköt upp till nästa vecka. Hon har mig att fylla i en handfull korta webbformulär inför varje möte, ett smidigt sätt att följa upp hur känslor och beteenden ändras över tid. Det kom en liten uppgång typ tre sessioner in, men skillnaden mellan det senaste formuläret och det förra är milsvid. Det enda som är annorlunda är medicineringen – började med bupropion för två månader sen, avslutade pregabalin för över tre veckor sen.

Tack för bilden, Skottniss. Vi behöver fler wiki-hjältar som orkar fota.

Jag fick bupropion (Voxra) utskrivet första gången i oktober 2013. Grät vid tillfället otröstligt nästan varje dag, totalt upptagen av tankar på död och förgänglighet. Sorg och desperation. Gick hos en samtalsterapeut vid Studenthälsan i Åbo, numera pensionerad, som försiktigt föreslog att det kanske var dags att testa medicinering. Kände mig inte särskilt hoppfull, hade varit igenom SSRI-rumban i tonåren redan och tänkte att nåja, får säkert citalopram eller sertralin, kanske det faktiskt har effekt denna gång.

Remiss till finskspråkig psykiatriker några dörrar bort i samma korridor. Jag talar svenska, hon frågar om det är okej att hon svarar på finska (utan minsta tendens till matthet eller snorkighet, verkar snarast lite skamsen). Kommunikationen löper fint med denna lösning. Förklarar min situation, får fylla i några diagnostiska tester, hon tar en titt och konstaterar att min depression är atypisk. Hon föreslår Voxra. Har nog sett medicinen på apotekspraktiken, en vit burk med enkel etikett, inte särskilt vanlig, förekommer ibland under annat namn för rökavvänjning. Får receptet i handen, hämtar ut medicinen vid ett närliggande apotek, rätt dyr för en studerande är den.

Innan medicineringen sa jag åt samtalsterapeuten att jag inte kan fatta hur människor kan gå runt och leva sina liv utan att varje vaken sekund vara upptagna av faktumet att allt de älskar kommer att dö. Två veckor senare var det annat ljud i skällan. Nog kan man tydligen leva utan att detta faktum är top of mind ändå. Doshöjning, två veckor senare: ta det med en klackspark, nobody gets out alive. Man får se till att göra något skoj medan man själv och dom man gillar är här.

Det fixade verkligen inte allt i mitt liv, visste fortfarande inte att jag var på villovägar karriärmässigt, och hade fortfarande destruktiva beteendemönster som jag inte lagt fingret på än. Voxra gjorde det dock fullt möjligt att aktivt njuta av livet, och det blev en uppåtgående spiral som tog mig genom studierna och sedermera till Holland.

Typ två år senare tänkte jag att det är onödigt att betala dyra pengar ifall jag klarar mig utan tabletterna vid det här laget. Bodde i Utrecht och fick sjukvård ersatt av FPA till samma grad som i Finland (EU <3), men det blev alltid till att förskottera och skicka in blanketter. Studerandelikviditeten tål inte så mycket, du vet. Trappade således ner i samråd med husläkaren i NL och tog det sakta. Riktigt sakta. Överdrivet sakta, på hennes begäran. Hon ringde mig nu och då för att kolla hur det gick, svarade alltid samma sak, ett ärligt ”jag känner ingen skillnad”. I januari 2016 var nedtrappningen helt klar, och i början av februari 2016 färdigställde jag en tillvalskurs i Medicinal Chemistry.

Sen… hände det inte så mycket. Vikten kröp sakta uppåt. Motivationen började tryta. Färdigställde inte slutrapporten från mitt första internship. Månaderna gick, studiestödsmånaderna tickade, sambon for till sitt eget internship varje dag, fortsatte själv sova när han for på morgonen och satt alltid framför datorn med en uppsjö parfymprover när han kom tillbaks på kvällen. Han reagerade till sist med att bli passivaggressiv, vi sög båda på att kommunicera. Kände mig inte nedstämd egentligen, det fanns faktiskt inget som visade på att denna stagnation skulle bero på att jag hade slutat ta Voxra. Kokta grodan och allt det där.

Nu, rond 2, kan jag liksom finna mig själv småleendes av välmående och allmän förväntan. Nyfikenhet på framtiden. En självklarhet i att den är ljus, att livet är värt att leva trots elände, att jag kommer att klara av att skapa en trevlig tillvaro över tid. Hade faktiskt helt glömt bort hur det känns. Det var inte förrän jag dessutom klippte Lyrican för snart en månad sen som det riktigt lyfte. Kan fortfarande gråta ibland, tack och lov, men isåfall av en konkret orsak. Senast av empati för Elizabeth II när makens begravning sändes i liveradio. Jag och T skulle precis stiga ur bilen i Tescos parkeringsgrotta, men fick lov att samla mig en stund istället. Vädrade känslorna, tio minuter senare hade jag dendär förlösta post-gråt-känslan i kroppen. Ingen ihållande avgrundssorg. Ingen despair. Tröstande neutralitet. Vissa tycker Voxra är rävgift som de inte skulle önska åt sin värsta fiende, men den är som gjord för mig. Your mileage may vary.