Ishkurs rundtur i ljuv musik

Om någon påbörjar ett arbete med ett projekt år 2006 och man därefter inte hör något på ett år är det sannolikt att skiten aldrig kommer se dagens ljus. Om det efter tio år plötsligt kommer en uppdatering att nu, nu är det nära, men åren fortsättningsvis går, ja, då kanske man rentav blir arg över den falska förhoppningen.

Om det på nyårsafton 2017 kommer ett meddelande om att släppet är ett faktum inom kort, men man hinner riva av alla kalenderblad daterade 2018 utan att projektet släpps, ja, då orkar folk nog inte ens skämta om det längre.

Det var helt enkelt inte många som trodde att Ishkur’s Guide to Electronic Music 3.0 skulle bli en grej, men lo and behold, den sjuttonde augusti 2019 var den plötsligt där med sina 11 000+ låtklipp indelade i 160+ genres. För att inte tala om 160 000+ ord informativt snark.

It’s a jungle out there.

Här finns hela tidslinjen över elektronisk musik: från tekniskt skickliga 50-talsingenjörer som inte förstår sig på musik, via kompositörer som förstår sig på musik men inte tekniken, till datakidsen som förstår sig på tekniken men inte har en aning om hur fan man skriver en låt. Klickar man på en ljusgrön plöp kommer genrens infotext upp samtidigt som spellistan shufflar exempel från olika årtal. Man kan också jobba neråt och gå igenom musik från olika genres som släpptes samma år.


Version 2.5 (ovan) var en visserligen expansiv grej i Flash, men inte på långa vägar lika gedigen. Nemesis visade den åt mig kring 2005, och vi ägnade ett antal timmar åt att klicka runt med jämna mellanrum. Kombinationen perfekt loopande samples + tidvis lol-värdiga beskrivningar var beroendeframkallande, och underhållningsvärdet i att guiden inte på något sätt försökte vara objektiv fick oss att återvända gång på gång. Den kunde inte vara mer av Ishkurs guide om han så skulle ställa sig och pissa på den.

Mannen själv är kanadensare från Vancouver, gissningsvis född 1979 ±2 år, och hade ett tag en hemsida som helt enkelt gick under namnet ishkur.com, inte minst känd för sina rave captions kring millennieskiftet:

Funny cuz it’s true.

I princip kan man säga att IGEM 3.0 är släkt med Musicmap, ett projekt av en belgisk arkitekt. Stilen på den sistnämndas infotexter gjorde mig dock nipprig efter två meningar, och maken till svårnavigerat interface har jag inte sett på år och dar. Det krävs väl en gammal nordamerikansk rejvare slash datanörd för att få jobbet gjort. Eftersom du nyss har läst detta antar jag att du har tid att skvalpa runt lite.

Ms. Tamborim Woman

Samba kan närmast jämföras med en World of Warcraft-raid. Man har sin trum-rota att upprätthålla efter bästa förmåga tillsammans med 10-40 andra. Sektioner med folk som har liknande uppgift håller sig nära varann, ledaren håller i trådarna, signalerar och räknar ner till saker man bör vara uppmärksam på. Lättare att göra med folk man känner och litar på än med random PUG:s, även om det också går.

Tamborim - Wikipedia

Spelade tamborim, en liten, platt trumma som påminner om en såndär frälsningsarmén-tamburin men saknar cymbaler och spelas med en speciell pinne. Passade mig rätt bra tyckte jag. Vi var typ åtta inklusive A. Dränkte ljudet av millennieskiftespoppunk som skvalade över PA-systemet från en närliggande friidrottsanläggning, najs.

Hann med en hel del resten av dagen/kvällen/natten, including but not limited to:

  • kolla på karar som bygger alkoholfri bar av lastpallar
  • dricka 19 Crimes
  • dricka betydligt sämre rödvin
  • äta svamp
  • förundras över kryptiska dagisskyltar
  • klappa litet barrträd på stort fält i månskenet
  • skratta åt stereotypt passionerade spanska popvideor
  • imponeras av vad man kan göra med en billig keyboard i ett norskt fängelse
  • ta hand om skadad duva
  • frakta vatten till lägret medelst kundvagn
  • bli inlåst på vessan till stängande kafé
  • sova i tält.

Idag har jag också hunnit med en hel del:

  • spela Baldur’s Gate
  • prokrastinera över att blogga.

Ofingerat och signerat

Heter man Reginald Dwight och försöker sig på en karriär inom showbiz kan det vara skäl att kalla sig Elton John. Har man ett efternamn som Cook och spelar piano kanske man har mer tur som Alicia Keys. Heter man David Jones och vill ha något tuffare kan man ta inspiration från en bowiekniv.

Sen har vi ju folk som är födda med perfekta artistnamn rakt upp och ner. Britpop hade Brett Anderson, Damon Albarn, Liam Gallagher, och framför allt, Jarvis Cocker. Med ett namn som det är det ett under om man lyckas undvika att bli rockstjärna.

thisaintnomuddclub - Jarvis Cocker at Glastonbury Festival 1995....
Jarvis Cocker, Glastonbury 1995. Kidsen har gjort ”iconic” urvattnat, men Jarvis är fan en stilikon.

Jason Pierce från Spiritualized förstås, perfekt jävla namn på karln. Trent Reznor från NIN, mystiskt ”z”. Josh Homme från QOTSA, suave som fan. Och om man skapade en algoritm för att generera ett perfekt namn för sångaren i Rage Against The Machine skulle den inte kunna spotta ur sig något bättre än Zack de la Rocha.


I Finland har vi alla tonårsgothartjejers våta dröm: Ville Valo, denne mössbeklädde suput i ett 1800-talstorn i Munksnäs, på senare tid utflyttad, ”nykter”-ish och ofta sedd i äppelknyckarkeps. Är lite sur på jätkän för hans attityd gentemot knark, nänänä, jag är helt ointresserad av sånt, mina laster är bara sprit och tobak. Sånt som det är sanktionerat att ha problem med, två av de mest destruktiva drogerna vi har. Jahaja.

Skrattade till när jag såg hans signatur på Wikipedia, har nog inte sett något mer on brand i mitt liv.

Ville Valo Signature.png
Här har det övats.

Orsaken till att jag började fundera på signaturer är att mitt nya bankkort kom i posten, och det ska förstås signeras på baksidan. Under passansökan vid finska ambassaden i London signerade jag något officiellt med nya namnet för första gången. Körde på ren känsla. Det blev fult.

En del av mig vill öva in något snyggt. Det skulle kännas ungefär som att gå runt med välmanikyrerade naglar, fast på papper. Nä hördu, det blir nog slarvspåret ändå. Är ingen Ville som smettar kråkfötterna på planscher och skivor regelbundet.

Drar lans för trans

ALDI UK on the App Store

Gick till ALDI idag med -£11.63 på kontot och £2.32 i plånboken. Lade min sedvanliga sojamjölk (£0.55 styck) i korgen, sedan de mest basic av basic tortillachips på det, med tillhörande salsa. Blev lite kris när prislappen på pastan saknades. Är vanligtvis en potatistjej, men tänkte att det var dags att variera sig lite.

Som tur är blev det £2.18, och jag sa ”oh, good, I can actually afford that”. Kassören skrattade, jag sa ”worst thing is, I’m not even joking”. Mer hjärtligt och medkännande skratt. Älskar britternas mörka humor, så jävla befriande.

När jag gick till butiken var det strålande solsken, beslöt mig därför för att gå i endast linne med en tunn, oknäppt skjorta ovanpå. Femton minuter senare vällde regnet ner. Häshtäg Mänchestör. Hade inget emot det egentligen, fick åtminstone håret tvättat. Det har jag inte lyckats med på…… tre veckor. Hoppsan.


Det jag egentligen vill prata om är det jag lyssnade på under exkursionen.

EMA2001LOGO.jpg

Till saken hör att jag växte upp framför MTV. Då menar jag alltså 1993 och framåt. Har därmed spergig encyklopedisk kunskap om det som sändes på kanalen fram tills sisådär 2005, när jag slutade högstadiet och flyttade hemifrån. Till saken hör också att jag gick in i puberteten jävligt tidigt, hade bröstutveckling vid sju års ålder, mens vid åtta års ålder. I dagsläget skulle man antagligen överväga behandling med hormonblockerare, men nåja.

Intresserade mig således för tonåringarnas värld på allvar väldigt tidigt. Det fanns en Armani-parfymreklam på MTV med Massive Attack-låten Angel i bakgrunden, och jag kunde inte bärga mig. Ville också vara tonåring och hångla med någon jag träffat i ett chattrum till Massive Attack, ju.


IbizaFlyers.com

Som en konsekvens är jag fortfarande svag för en viss sorts house och trance från åren kring millennieskiftet. Klassiker från långt tidigare än så också, givetvis, men ja. Jag var så jävla avundsjuk på tonåringar och unga vuxna som kunde fara till Ibiza på festival med <brittisk accent> BASEMENT JAXX! ROGER SANCHEZ! GROOVE ARMADA! DELERIUM! som de gjorde reklam för på min älskade musiktelevision, men åtta-elva år och fast på den österbottniska landsbygden var man alltjämt, satan, satan.

På tal om barn gjorde Robert Miles (RIP) låten Children och skapade därmed en hel genre med vänsterhanden: dream trance. Du har garanterat hört låten även om du inte känner igen namnet, pianoplönket är så distinkt. Fan, rentav Mel C från Spice Girls fame gjorde en trancelåt, I Turn to You. Sawtooth-leads och off-beat bass stabs, drömmiga pads. Gravallvarlig låt musikmässigt, trots batikfärgad topp och beachiga blonderade waves. Sen har vi ju Désenchantée, Mylene Farmer-covern med den blonda belgiska MILF:en Kate Ryan under en konstigt metalliskt isblå himmel. Ah, color correction.

Men Madrona, det är ju bara en massa eurotrash med ostiga 90-talssynthar, nu har du nog på dig nostalgiglasögonen!

Jo, men vänta bara, nu kommer tunga artilleriet.

Två låtar som väcker känslor som egentligen inte ens är mina, och har gjort sedan jag hörde dem första gången 2001 respektive 1999.

Men Madrona, nog är de helt najs låtar, men inte vet jag nu om det var såå speciellt?

Att musik är känsla är ju en grej, men viss musik sveper bort skynket till något expansivt och abstrakt som närmast är en plats. För mig är det oftast elektronisk musik som lyckas med detta konststycke. Nu snackar vi den typ av trance som aldrig nådde MTV, låtar på 7-20+ minuter, där man genast finner sig fastspänd i en farkost på väg till ett mål med förvissningen att vyn kommer ta andan ur en när man väl kommer uppför branten.

De senaste två dagarna har jag upplevt något av en tillbakagång till sammanbiten långsinthet/förbittring – engelskans resentment säger egentligen bättre vad det är – vad beträffar vissa händelser i det förflutna, och personerna som var inblandade. Igår duckduckgo:ade jag do I have to keep in touch with my family i hopp om att hitta advice columns som tar upp detta. Är inte stolt över det. Det var mörkt.

Inte längre. Tårarna började trilla. Såg bitterheten för vad den är, och vad som står att finna bakom. Förlöst. Vill du veta hur ecstacy känns? Bra hörlurar och låten ovan så är du i gränslandet.

Sonic Boomers

För mycket väta + för lite tid = inga lockar, men taggad ändå.

Sitter på Megabussen till Birmingham med en sjutton tums tegelsten till gaminglaptop från 2014 i famnen och tethrar mobildata från telen för att skriva färdigt detta inlägg. Framtiden och forntiden samtidigt.

Det var iallafall najs att va ut igår. Gick till ALDI för att köpa en flaska bubbel och ett par Newkie Browns (samt sea salt & lime tortillachips). En öppen svart sopsäck stod på trappan, kastade en blick och såg åtminstone en hi vis-väst inuti.

En dude jag nog sett förr en eller två gånger stod på hörnet och sa att det var hans, och att han väntar på att bli hämtad, jag var på bra humör och sa ett glatt that’s fine i farten. Fick en spontan komplimang om min hårfärg av en tjej när jag började närma mig butiken, jag svarade thank you! it’s fake!.

Väl vid busshållplatsen stod jag och vankade ett tag innan ögonen föll på en Stagecoach Dayrider-biljett som någon hade fäst mellan tidtabellramen och glaset. Jovisst var den giltig fredag 3/9/2021. Blev glad över detta fynd som besparade mig £5, och undrade genast varför jag själv inte håksat göra dylikt när jag vet med mig att jag är klar med bussen för dagen.

Hoppade av en hållplats senare än nödvändigt specifikt för att gå nerför Oxford Road och insupa lite förkvällsatmosfär, klockan började närma sig åtta. Köpte ett paket tobak (Marlboro Gold, GB:s historiska favorit) med mål att infiltrera ett gäng rökare. Det är ju för fan en magisk social lubrikant.

Frågade vakten utanför YES var jag skulle fimpa, han visade mig en grop i asfalten precis bakom knuten och sa att den verkar bli tömd vartefter. Bra tips. Frågade också bartendern vilken deras billigaste pint är, och fick svaret Amstel. På typ alla event jag for på i NL kostade det bara en token, medan vatten var 1½ eller rentav 2. Det har givetvis bälgats en del plaststop med den ölen under fem års tid.

Förbandet var en dude som jag inte riktigt fick någon emotionell reaktion till, han stod nu och skapade ganska menlösa svepande ackordföljder och spelade lite gitarr med en loop station ovanpå, meh. Orkade igenom typ halva setet innan jag började tala med folk istället. Skulle säga att 80 % av folket var 40-50+. Mycket boomers, en del Gen X-are, strösslat med millennials och zoomers. Ett par pappa-son-par.

Pratade med en hel del folk, tvåsiffrigt antal, vissa i grupper om 3-5 pers, vissa i par, vissa ensamma. Träffade bland annat en man i femtioårsåldern som har ett acid-band, en kille som startat en podcast och undergroundtidning, samt två åldrade liverpoolbor som sa att Spacemen 3 var deras tonår i ett nötskal. De började förstås räkna upp alla legendariska keikkor de var på, och jag var mäkta avis.

De var förstås mina (sena) tonår också, fast jag är född typ när de upplöstes. För mig var de ytterst verkliga. Jag visste ju att musiken var gammal, men i min värld existerade de samtidigt som mig i den form som för evigt fångats på skiva. Den ena mannen kavlade upp ärmen och visade en tatuering av SP3-pyramiden, givetvis gjord i yngre år. Föreställde mig hur han såg ut för trettio år sen, med en mopp hår, nu var han skallig och rynkig. Alltid lika tragiskt. Är fortfarande tillräckligt ung för att tänka thank god it’ll never happen to me.

Köpte därefter en paita vid merch-ståndet. Det hade jag verkligen inte råd med, men vad fan. Har redan en Spiritualized-paita och en Spacemen 3-paita, millimeterrättvisa nu. Take my money! Älskar dig, din jävel, klart du ska ha nå av mina cash så du kan chilla och paya dina räkningar där i Portugal.

Jag avundas annars folk som har haft en känsla av att de har kunnat göra det de vill från början. Pete Kember, alias Sonic Boom, är en sån. Tänk att ha vågat gå på art college. Det leder ju inte till något ”riktigt” jobb. Ska man inte använda sina begåvningar till att tjäna mänskligheten som typ forskare?

Är det inte slöseri att befinna sig på högeränden av normalfördelningskurvan och göra konst istället, för att man känner för det? Det är den där jävla känslan av att behöva rättfärdiga sin existens och vara nyttig och produktiv som spökar igen, fan vet hur många fula trynen den bor i, men de visar sig hela tiden. Stick och brinn.

Gick iallafall fram till scenen och satte mig helt sonica (trololo) ner på golvet. Jag är en lat jävel som inte orkar stå om inte musiken är dansant, vilket Sonic Boom inte riktigt är. Där kommer han till sist, lång och gänglig, sätter sig ner vid bordet på scen. Just Imagine rullar igång, och jag börjar gråta inom sisådär 30 sekunder.

Studerar honom noggrant. Han har randiga sockor igen, denna gång en grålila-svartrandig strumpa på högerfoten och en orange-svartrandig strumpa på vänsterfoten. Han har uppgraderat sin vape till en något mer beefy modell.

Studerar mönstret i hur hans fötter och ben skakar, och inser att arpeggiona och dronesen verkar gå genom hans underkropp. Under de låtar som är mer löst strukturerade är han stilla. Det verkar finnas en stark fysisk komponent i hur han processerar musik, det är som att han håller ihop helheten med benen rent konkret när han framför låtar med många lager. Känner hur fördämningar brister i mitt inre, det känns som att jag får utlopp för något jag har gått och kånkat på ett tag utan att kännas vid det.

I can see light bend, I can see returns and sends. Hur känns det att trippa om man är Pete Kember, som har ägnat 40 år av sitt liv åt att göra (synth)musik? Invecklade och vackra väggbonader vävda med ömhet och en vilja som inte kan kväsas. Han har kört sitt eget race från början, utstrålar en självklarhet, alltid gjort. Vet inte om mannen är kapabel till att känna tvivel.

Känner plötsligt en stark kärlek till denna åldrade man och hans insjunkna horsarkinder, trettio år på metadon, öppen med sina substanseskapader, inte feg som en svensk kändis (aldrig testat/prövade en gång men inget för mig är de enda godtagbara svaren oavsett hur verkligheten ser ut). Han har gett mig så mycket. Jag är ung, vill bära facklan så länge jag själv orkar. Ett par decennier. Behöver en gitarrist.

Efter keikkan stegade jag iväg mot Night & Day för att se vad som var på gång där. Hade svårt att glömma en underskön kille som väntade på en pizzaslice, borde ha hållit fast vid den konversationen lite längre. Intalade mig att jag kommer se honom igen nån gång.

När jag gick genom utkanten av the Gay Village såg jag en dragqueen i en klänning som bestod helt av illgröna fjädrar. Hon sa något åt mig, minns inte vad, och erbjöd mig en franskis (som jag åt, nom). Typ 200 meter senare dyker någon upp bakifrån och knackar mig på axeln.

Det visar sig vara mannen som hade lämnat sin påse på trappan till mitt hus tidigare på dagen. Han heter Ali och bor precis i närheten. Detta var tredje gången han såg mig på en dag, tydligen var han på samma buss som mig också, så han kände att han måste säga hej. Javisst hade han koll precis på var jag satt och var jag klev av. Lite småcreepy ändå.

Vi snackar om psytrance och syra, han gör mig sällskap när jag går mot Northern Quarter. Frågar om jag är goth, jag skrattar och säger att man nog kunde säga det för femton år sen. Nu börjar komplimangerna. Jag förtydligar ryggradsmässigt att jag har pojkvän, leker normie för att slippa situationen, han frågar varför jag är ute ensam isåfall, jag säger att jag är på väg till honom i Birmingham imorgon (idag). Då backar han lite. Det vore jävligt om han visar sig vara påstridig med tanke på att han vet var jag bor. Får se.

Han följer iallafall inte med in till Night & Day. Det är nån sorts… karibisk/latin afro-kväll musikmässigt, fine by me, Dricker en pint och läser Metro i godan ro, sedan dans i en 30-45 minuter. Lite tunnsått med folk, ingen på dansgolvet, men kände för att röra på mig. För tio år sen dansade jag aldrig, jobbade dock bort rädslan med tiden. Nu dansar jag fast nykter. Tog bussen hem kring halv ett, lagade fyllechokladbollar, sen i säng. Bra fredag.