Hummuspaddling och brormannen Bill

Finska kompisgänget planerar midsommaren i ett Google Docs-dokument så att de inte står i skärgården med 105 öl, två chipspåsar och ett paket länkkorv. Jag lade till ”gott humör” i bästa lågstadieutflyktsstil. Har inte kunnat ta mig till Finland till midsommar på flera år, så det fick bli min………… mitt bidrag (tog löjligt länge att håksa på vad vittu contribution är på svenska, trött).

Detta är den första ordentliga Manchester-sommaren sedan jag flyttade hit i september 2019, dvs. alla evenemang och grejer är igång, men jag måste medge att det inte riktigt känns någonstans. Antagligen för att jag har ytterst lite pengar att röra mig med nu, papperstunna marginaler (såg dock till att skaffa biljett till Brian Jonestown Massacre i februari, det är fanimig värt en vecka gröt – åtminstone torde du känna till den här låten).

En man som har gjort karriär på att vara svår och duktig.

Hyran gick kontraktsenligt upp 10 % fr. o. m. juli, vi vet alla hur diverse räkningar har skenat iväg, bla bla. Mina vänner i Manchester oroar sig över inflationen, de stigande levnadsomkostnaderna och/eller världsläget. Själv har jag haft ganska låg energi de senaste dagarna, undrar om det är utsättningssymptom från att i praktiken ha klippt Voxra cold turkey eller vad fan det är. Börjar på riktigt undra om paketet alls kommer komma fram, det har gått över två veckor nu.

I ett försök att motverka slöhet har jag rullat ut yogamattan för första gången på jag vet inte hur länge. Har även blåst upp pilatesbollen samt bosubollen som båda har legat ihopsäckade under sängen sedan jag flyttade hit. Under lockdown 3 hade jag ju tillgång till T:s garagegym och tränade relativt hårt och semimotvilligt, om du har varit med ett tag minns du kanske det. Sedan flytten har jag i praktiken donerat aderton pund i månaden till föreningen som driver mitt lokala gym och bara gått dit sporadiskt.

Mitt tydligaste minne av garageträningen är ändå hur kroppen liksom började kännas helgjuten, som att jag var ett enda enhetligt stycke istället för separata lemmar. Det skulle fan sitta fint hördu. Överlag känns det lite som att paddla i hummus på många fronter för närvarande (tack till STBL:s avgående chefred för den).

Moroten förstår. Bild på hummus med tacokryddmix lånad från denna kristna matbloggare (tack DuckDuckGo).

Inser att det inte är världens bästa timing att få ett enmansföretag att rulla nu, åtminstone inte inom mina områden, penningpungarna är lika ihopsnörpta som ett CBT-konstverk (och då snackar jag inte terapi). Får ta mig en funderare helt enkelt.

Åtminstone finner jag styrka i denna uppvisning i nonsenslåtskrivartalang från 420chan groupwatch-tiden som plötsligt dök upp i huvudet när jag rensade Matt-garderoben. Kommentarerna på Youtube består i princip bara av stoners som skriver hur många dagar i rad de har lyssnat på låten.

RA TA TA DA DA DA DAAAAAA

Artisten, en konspirationsinriktad man med tydliga sperg-vibbar från Staten Island i New York, fick för övrigt en hjärtattack och dog vid en ålder av 60 häromåret. RIP.

Saville – värd sitt salt

Hittade för övrigt också en kopia av New Order – Blue Monday (1983) med svart inneromslag i fint skick vid Cavern Records i Aberdeen, men pantade på det en smula för att kunna ägna ett helt inlägg åt att sjunga den oförskämt begåvade designern Peter Savilles lov.

Han fascinerades av en 5 1/4-tumsdiskett vid första anblick och gjorde omslaget ovan. Det har precis som en diskett inte mindre än sex stycken hål som allså skulle skäras maskinellt. Produktionskostnaderna skenade iväg, och enligt legenden förlorade skivbolaget pengar för varje kopia som såldes, men vissa påstår att vinstmarginalen i själva verket var 1p.

Att Saville var en av grundarna till Factory Records hjälpte sannerligen hans karriär, men jag är övertygad om att han skulle ha nått stora framgångar oavsett. Han är helt enkelt sjukt jävla duktig.


Saville började med att göra omslag för bland annat Joy Division. När jag tänker på Joy Division får jag först sångaren Ian Curtis bleka blick i sinnet och sedan de svartvita albumomslagen. Jag har uppriktigt talat aldrig varit ett särskilt stort fan av bandet rent känslomässigt, men jag gillar den biografiska spelfilmen Control (2007).

Kan inte tänka mig att den skulle ha filmats i annat än svartvitt. Bandets musik är i princip tonsatt gråskala, de låter precis som omslagen ser ut.

Att gå från detta till explosioner av form och färg var dock ingen konst för Saville. Han är stundom en väldigt grafisk grafiker och jag gillar det skarpt. Om jag hade studerat dylikt skulle jag antagligen kunna hänvisa till hans influenser vid namn, den här och den där strömningen, men nu är jag en självlärd bastard så jag kan inte det. Vet bara att jag har sett hans referenser förr.


I början av 80-talet gjorde han en massa omslag med samma teknik som Blue Monday-disketten, de var alltså die cut, vilket plötsligt ger vilken grafisk bild som helst en 3D-dimension. Se omslagen längst ner till vänster och höger som exempel. Notera hur jävla balanserade kompositionerna är, vilsamma så satans trots att de är högljudda. Klicka för att förstora.

En annan favorit:

Här är ett antal andra omslag han gjorde åt New Order, det vill säga de kvarvarande medlemmarna i Joy Division + Gillian Gilbert:

Spretigt värre. Hur i hela friden gör man då ett omslag till en samlingsskiva med bandets alla singlar fram tills 1987?

Lätt som en plätt. Ett minimalistiskt omslag som både är tidlöst och tydligt uttrycker vilken tidpunkt det tillhör, som ett ingraverat årtal på en bro. Självsäkerheten i ett samlingsalbum som vid släpp är ödesbestämt att bli en pelare i modern musikhistoria framkommer i typografin. Låtarna har redan bevisat sig själva, det finns ingen orsak att brassa på.

Mannen uppfann föga förvånande också vaporwave-estetiken redan när den retrostil som vaporwave refererar till fortfarande var samtida:

New Order – Run (1989)
New Order – Round and Round (1989)
Gjord av nån dude som heter Alan Formentini trettio år senare.

Död, bedövning och tacksamhet

Igår kväll hade jag en lång Dead-sesh och kom oundvikligen att tänka på Matt igen. USA är fullt med dudes som delar hans arketyp, stoners som bor hemma med sina unga singelmorsor och som högst ströjobbar, tydliga autismdrag, tydliga schizoida drag.

Obligatorisk Grateful Dead bumper sticker i fönstret på Matts gamla merca. Augusti 2017.

De är förstås hyperintelligenta och samtidigt ytterst missanpassade + starkt rotade i sina små samhällen. Ofta en kurs eller rentav hel termin community college som inte funkade av diverse orsaker i bagaget. Deras liv gick i princip i stå efter att de krånglade sig ut från high school, de klarade liksom inte av övergången från en rigid struktur till vuxenlivet.

Man hittade dem i drivor på 420chan på 00- och 10-talet. De fanns i Ohio och de fanns i North Carolina och de fanns i Indiana och de fanns i Virginia och de fanns i Pennsylvania. Då var de i tjugoårsåldern, nu är de trettio plus. Vissa blev opioidkrisstatistik, andra tog livet av sig, andra städade upp sig, en vet jag fick magcancer, vissa lever fortsättningsvis i limbo.

Jag har ingen aning om till vilken skara Matt sällar sig, har inget sätt att komma i kontakt med honom, men jag vet att han var extremt viktig för min livsbana. Detta trots att han var åtta timmar bort med flyg och vi aldrig träffades. Jag vet också att han fyller trettio i juli. Hoppas han mår bra.


Bedövad och utled. Maj 2017.

När vi träffades våren 2017 skulle jag fylla tjugosju och han tjugofem. Jag hade använt upp alla mina studiestödsmånader i januari 2017 efter att ha studerat kontinuerligt sedan augusti 2010, också på sommaren (dvs. inget sommarjobb), så jag tog ett privatlån med låg ränta av min dåvarande sambos farsa för att klara sista biten.

Hade dock inte studerat på sisådär tre månader vid det laget, hade haft en slutpresentation vid mitt andra internship i februari som jag fann katastrofal. Jag skämdes så satans. Hade fortfarande på mig någon sorts leather armor som var cursed, den drog till sig pilar med +2 to hit och +2 damage dessutom, och jag visste inte ens om det.

Distraherade mig själv som bekant genom att skriva hundratals inlevelserika parfymrecensioner på doftcommunityn Fragrantica + tramski eller fent, åtminstone kratom. Hemmasituationen med sambon var i praktiken totalhavererad under ett lager av tillgjord normalitet, det var som att bo i ett getingbo, och jag gjorde inte någonting åt det.

En krycka.

Träffade Matt på 420chans så kallade groupwatch, det vill säga någon passionerad jävel kodade ihop ett enkelt chattrum med videoplaylistfunktion och moderatorer. Vem som helst kunde lägga till videor från Youtube eller Vimeo eller Dailymotion eller rentav Google Drive med ett visst script och så kunde man rösta för att skippa en viss video om den var tråkig eller störande.

På dagen var det oftast européer, nordamerikanerna började droppa in på kvällen vår tid och kunde fortfarande vara igång när man vaknade. Det fanns några verkliga unikum bland besökarna, herregud, men det får allt bli ett eget inlägg.

Matt blev genast intresserad av mig som nykomling utan att veta ett skit om mig och skickade en länk till en Spacemen 3-playlist något av det första han gjorde. Jag blev paff. I LOVE SPACEMEN 3!. Alright, listen to this. I LOVE WEEN!. Sådär höll det på, han fyrade av flera av mina favoritband på raken och jag blev uppriktigt nyfiken på vem fan det är som matchar min musiksmak så exakt.

Matt, nyss hemkommen från frisören och apoteket. Maj 2017.

Till sist uppdagades det förstås att jag var kvinna och vi föll för varandra genast, en riktig psykosförälskelse. Hemma var det som sagt iskallt och jag kunde inte vara mer mottaglig för en onlineromans. Fick flashbacks från när man var tonåring och bara väntade på att någon skulle komma online, dopaminkicken när de väl loggade in var inte att leka med.

Ägnade timtal åt att hänga i en privat kanal med bara oss två och det var i den vevan som Grateful Dead kom in i bilden. När vi chattade var det antingen Dead som spelade, eller Butthole Surfers, eller föreläsningar med filosofen Pierre Grimes, eller Off the Left Eye, en youtubekanal som utforskar olika teman från ett swedenborgianskt perspektiv. Ja, den svenska teologen och mystikern.

Denna flod av en jävla massa udda och intressant stimuli samt insyn i hans något dissocierade men älskvärda världssyn och egenheter var en underbar tillflykt i flera månader. Mitt liv hade gått i stå och Matt var ett element som rörde om i grytan ordentligt.

Matt och Jerry (Garcia). Är ens morsa deadhead så är hon. Januari 2018.

Min sambo märkte förstås vad som var på gång men uttryckte sig bara i form av pikar. När jag säger att relationen var körd menar jag verkligen totalkörd. Det krävdes dock en viss indicent med Matt för att polletten skulle trilla ner, men det tar vi en annan gång.

Födelsedagsveckan

Hejsan. Känns som en evighet sedan jag har tilltalat dig direkt, hela fyra jävla inlägg blev det bevisligen om Berlin-strapatserna.

Kom hem till Manchester tisdagen den 17:e, spelade lite Age of Empires II: Definitive Edition (2019) samt Quake II-modden Action Quake II (1998) på brorsans födelsedag onsdagen den 18:e. Blev förvånad över att AoE2:DE ser ut som en dålig mobilspelsklon av originalet i menyerna – sanslöst fult.

Knapp-presets i FrontPage 98?
*eye bleach*

AQ2 förvånade mig inte alls med hur jävla roligt det är varje gång, det var fan den mest wholesome spelupplevelsen jag har haft på åratal. Numera består ju spelarbasen av en handfull mestadels nordiska 35+:are som klämmer in en timme efter att barnen har nattats.

Fanskapet släpps för övrigt på Steam under namnet AQtion (2022) den 1:a juni, antagligen kommer det locka lite gamla spelare till att ta fram handcannon + stealth slippers eller knives + bandoiler ur garderoben.

RATATATATATATA

Torsdagen den 19:e ledde jag en D&D-oneshot IRL i lägenheten, något jag inte har gjort förr, så min tänkta setup var experimentell. Fyra spelare plus mig själv visade sig rymmas helt bra, två vid bistrobordet, två i soffan. Vände min skärm 90 grader och hade en DM-instans Roll20 på den, sen en spelar-instans på TV:n, funkade fint. Bjöd på mat och snacks, folk verkade ha jätteroligt.

Döpte sessionen till Bad Times at Fort Morninglord och baserade den till hälften på en nerkortad version av Well of the Mind och hälften improvisation. Berättade det åt J som blev förbluffad över hur många gånger jag har lyckats återanvända just WotM, som hen alltså skrev. Hen tyckte att vi kan renovera scenariot en smula och publicera det tillsammans, 50/50 royalties, jag sa givetvis ja.

See hole. Wat do.

Fredagen den 20:e hade jag tänkt som den stora party-dagen, men typ alla utom jag råkade ha låg energi. Sånt som händer. Såg filmen De Uskyldige (2021) vid HOME, den visade sig slå an en kraftig emotionell sträng för typ alla mina vänner, jag var den som var absolut minst berörd. Vet inte riktigt varför. Kanske känner jag ena riktigt empatiska jävlar, kanske var jag inte mottaglig just då, antagligen både och.

Hade alltså egentligen hoppats att vi skulle ta oss till D för vidare fest liksom diskuterats tidigare i veckan, men han förvarnade mig samma dag att det var ytterst osäkert. Föga förvånande var han i ett zombie-stadium vid filmens slut, så L körde hem dom båda. Jag, T, A och C drack öl och lyssnade på random musik hemma hos mig istället.

Har velat ha en ordentlig birthday bash ända sedan jag fyllde 30 under lockdown 1, i själva verket tidigare än så, men jag har liksom inte haft en vänkrets på ett sånt avstånd att de skulle kunna komma på fest tillsammans, och förra året fick man bara träffas sex pers inomhus. Better luck next year antar jag.

Lördagen den 21:a fyllde jag 32, ett tal jag alltid har gillat.

I’m 32-hooo-hooo… got a bit of a patina on me.

Vissa skulle se Mayhem och Mortiis på kvällen, jag var länge i valet och kvalet men beslöt mig för att skippa. Jag och T skulle ändå stiga upp kl. 10 morgonen efter för att göra oss färdiga och köra två timmar till en femdomfest, så det hade inte varit någon idé att möta upp med resten efter keikkan kl. 23:30 som tidigast.

Mortiis. Norrmän, alltså.

Ville ändå göra något speciellt på tu man hand med T med anledning av min födelsedag, och eftersom jag är jag stod valet i princip mellan att dissa, denna brittiska nationalsport, eller kolla på lite vackra bin. Valde det sistnämnda och lyssnade på Orbital. Vaknade i bra skick och hade förstås så jävla roligt på söndagseftermiddagen med samma par som sist, verkligen ett värdigt crescendo.

Idag är det fredag och L fyller… 41, tror jag, ska med nå folk på en keikka med Church of the Cosmic Skull tidigare på kvällen (aldrig ens hört men D sa att de är dead good live). Sen blir det tydligen någon sorts bjudning, har faktiskt inte varit dit förr fastän de bor på femton minuters gångavstånd, så det ska bli roligt.

Guds bästa barn.

Det har också visat sig att jag och GB råkade ha något så ovanligt som en helg utan program samtidigt och på kort varsel, han pga. ändrade planer och jag pga. kravlös marginal helgen efter födlaren, så han kommer faktiskt vara i stan ikväll. Nu tar vi revansch, skulle vittu inte orka med Storytime: Manchester clusterfuck, del 1 på måndag.

Storytime: Berlin clusterfuck, del 4

Sitter nu cirka tio kilometer in i en taxiresa på trettio kilometer som jag vet att jag inte har likviditet nog att betala, och som GB inte heller kommer kunna betala teknikmässigt när jag väl anländer.

Gör ett par trevande försök att försäkra mig om att gubben verkligen inte har en kortläsare någonstans i bilen, han säger jo jo, det finns flera sedelautomater precis dit vi är på väg, vi stannar där på vägen bara, inga problem, oroa dig inte. Jahopp.

Hasplar inte ur mig själva problemet vid det här laget, det ligger onekligen i mitt intresse att ta mig ända fram och lösa det därifrån. Chaffisen svischar förbi bilar i omkörningsfilen, jag sitter i baksätet och spånar med GB kring hur vittu vi ska lösa detta.

Inte mig emot.

Anländer till sist vid Olivaer Platz i västra Berlin, precis vid paradgatan Kurfürstendamm. Ser aparthotellets ingång men ingen GB. Det tar dock inte länge innan jag får syn på honom, denna gång är det en särskild lättnad att se hans strida steg. I själva verket känns det nästan som i en film. Möjligen har sömnbristen ett finger med i spelet, klockan är närmare fem på lördagseftermiddagen och jag är framme efter trettiotre timmar på resande fot.

Chauffören tar ut min rullväska från bagageluckan och visar åt mig att följa med över gatan mot bankautomaten. Det som följer är dock att GB och chauffören börjar slänga käft på tyska, där kontentan är att GB insisterar att chaffisen måste ta emot kort enligt lag. Han har förstås kollat upp det och chauffören blir irriterad.

Jag står snällt och stirrar ut i tomma intet medan chauffören spelar dum, han tänker inte ge upp så lätt. GB insisterar, och efter säkert fem minuter av gestikulerande och härjas fram och tillbaka på tyska går chauffören slutligen surt fram till förardörren och halar fram en vit SumUp-dosa. Han verkar inte riktigt förstå sig på den, men GB instruerar honom enligt bästa förmåga, och snart lyser displayen upp med en slutförd betalning. Välkommen till Berlin.


Väl på plats i den lilla lägenheten har GB fixat bröd och hummus och apelsinjuice, det vill säga min klassiska återställarfrukost. Brödet är gjort av råg och härligt syrligt, länge sen sist, hummusen är perfekt vitlökig, apelsinjuicen är inte sur. Han har också fixat en flaska bubbel, och fy faaaaan vad fint det sitter att avnjuta allt detta medan solen står lägre och lägre över hustaken.

Jag kan äntligen andas ut, så jävla skönt att vara på plats. Avlivar bottnen på en flaska Southern Comfort som tydligen var överbliven från gårdagen och får flashbacks från Countryslaven, episoden som jag skrev om för exakt ett år sedan. Har inte druckit Southern Comfort sedan den grejen utspelade sig, skrattar lite åt minnet.

Det visar sig dock att GB i brist på min närvaro gick ett tvåsiffrigt antal kilometer i stan under förra kvällen och natten, vilket med kashmirsockor ledde till någon sorts skum friktion och en massiv jävla blåsa som sträcker sig över precis hela bottnen av ena hälen. Varje steg han tar gör fittigt ont. Det är redan lördag kväll och jag är trött som fan, så tyvärr är ingendera av oss i skick att ta vara på just denna timeslot på ett sätt som är värdigt Berlin. Äsch.


Vi tar oss mot floden Spree istället och hittar en udda plats nere på… vad fan heter det på svenska, KAJEN!!!!! var det, ja. Det är en rektangulär byggnad, definitivt något sorts ställe som vanligen har dryckesservering, men det ser ut att ha varit stängt i timmar och är upplyst på ett sätt som känns lite ensligt.

Byggnaden är inte en del av något, bara en random struktur, vilket skänker det en udda sorts mysfaktor. Det finns fortsättningsvis bänkar, askkoppar och parasoll utanför, ett par små grupper med folk sitter och dricker medhavd öl och har bluetoothhögtalare på skälig volym. Ett enkelt staket av modell festivalinhägnad förhindrar folk från att trilla i plurret, och det finns nedsläckt buskage att pissa i lite längre bort. Perfekt.

Vi ägnar några timmar åt att umgås på tu man hand medan fullmånen lyser över floden. Mot slutet av kvällen kör jag bara på ångorna av det svarta kaffet jag drack innan vi for ut och ren viljestyrka, slocknar rätt fort när vi kommer tillbaks och sover ända in på eftermiddagen. Vi visste att det mesta skulle vara stängt på en söndag, och med massiv hälblåsa gjorde det ingenting. Lika bra att vila ut.


På söndagen var det dock dags för Suede. Uberchaffisen var förvirrad innan han anlände till oss, så vi missade både Trash och Filmstar, dök upp mitt i Lazy istället. Det är jag ändå nöjd med. Brett Anderson var sprallig och struttade runt på scenen som om han var hälften av sin ålder, undrar om någon hade matat honom med koks eller om han bara var hög på livet. Jätteroligt att se honom IRL var det iallafall, den välbehållne jäveln.

Konstaterade också att han är en duktig sångare på allvar, dock inte riktigt lika okonventionell röst som på skiva. Förstås är han tjugofem år äldre nu, men fick inte intrycket av att det är en åldersgrej, snarare att mycket av det där som liksom skär igenom resten av ljudbilden på skiva är studiomagi. Som att skikta lite kanel på ett äpple eller lägga basilika i tomatsåsen, 1+1=3.

Dröm-encoren, dock inte denna gång.

Både jag och GB ska upp och till flygplatsen samtidigt följande morgon, kring klockan åtta-ish. Fem-sex timmars sömn är tillräckligt för att fungera sådär nippa nappa, så två-tre på natten är en respektabel tid att lägga sig i sammanhanget. Givetvis slocknar jag i förtid, plötsligt var det bara tack och godnatt från ingenstans. Är fittig när jag vaknar och inser att jahopp, det var allt för denna gång, bara resan hem kvar.

Det hade realistiskt sett kunnat vara vilken stad som helst i bakgrunden, så vi måste absolut göra om Berlin ”på riktigt” vid tillfälle. Landar dock i att det fortsättningsvis skulle ha varit värre att bara ställa in hela fanskapet. Ville verkligen träffa GB, så jag är grymt nöjd med timmarna vi hade tillsammans, och så lyckades jag ju se Coming Up-turnén till sist.


När jag kommer nerför trapporna till gaten vid Berlin Brandenburg hör jag en brittisk tant som upplyser mig om att ”there’s a queue”. Inte snäsigt på något vis, nej, hennes tonfall indikerar att hon gör mig en tjänst, för det hade ju varit jättepinsamt för mig att tränga mig före omedvetet, så hon anser sig galant nog ha räddat mig från en tung social faux pas. Ah, UK, du sköna, strax tillbaka.

När jag landar vid East Midlands ringlar sig passkontrollkön genom hela jävla terminalen. Det är varmt så satans. Någon har typ porrstön som ringsignal, det händer två gånger, du kan ju tänka dig reaktionerna i en hall som främst består av en ändlös mänsklig tusenfoting. Jag är törstig och hålögd men mår på det stora hela rätt bra.

Att bussen från Birmingham till Manchester är 2,5 h försenad på grund av ”horses on the M5” rör mig inte i ryggen, inget förvånar mig längre. Har ingen piska eller korsett eller klackar med mig hem som souvenir, men är en påse tyskt earl grey-lösté rikare, samt icke att förglömma: tio splitternya Henry-påsar courtesy of en massa random skit som T:s utflyttande granne skänkte bort på trottoaren dagen innan jag skulle flyga.

Värt det.