Storytime: Berlin clusterfuck, del 4

Sitter nu cirka tio kilometer in i en taxiresa på trettio kilometer som jag vet att jag inte har likviditet nog att betala, och som GB inte heller kommer kunna betala teknikmässigt när jag väl anländer.

Gör ett par trevande försök att försäkra mig om att gubben verkligen inte har en kortläsare någonstans i bilen, han säger jo jo, det finns flera sedelautomater precis dit vi är på väg, vi stannar där på vägen bara, inga problem, oroa dig inte. Jahopp.

Hasplar inte ur mig själva problemet vid det här laget, det ligger onekligen i mitt intresse att ta mig ända fram och lösa det därifrån. Chaffisen svischar förbi bilar i omkörningsfilen, jag sitter i baksätet och spånar med GB kring hur vittu vi ska lösa detta.

Inte mig emot.

Anländer till sist vid Olivaer Platz i västra Berlin, precis vid paradgatan Kurfürstendamm. Ser aparthotellets ingång men ingen GB. Det tar dock inte länge innan jag får syn på honom, denna gång är det en särskild lättnad att se hans strida steg. I själva verket känns det nästan som i en film. Möjligen har sömnbristen ett finger med i spelet, klockan är närmare fem på lördagseftermiddagen och jag är framme efter trettiotre timmar på resande fot.

Chauffören tar ut min rullväska från bagageluckan och visar åt mig att följa med över gatan mot bankautomaten. Det som följer är dock att GB och chauffören börjar slänga käft på tyska, där kontentan är att GB insisterar att chaffisen måste ta emot kort enligt lag. Han har förstås kollat upp det och chauffören blir irriterad.

Jag står snällt och stirrar ut i tomma intet medan chauffören spelar dum, han tänker inte ge upp så lätt. GB insisterar, och efter säkert fem minuter av gestikulerande och härjas fram och tillbaka på tyska går chauffören slutligen surt fram till förardörren och halar fram en vit SumUp-dosa. Han verkar inte riktigt förstå sig på den, men GB instruerar honom enligt bästa förmåga, och snart lyser displayen upp med en slutförd betalning. Välkommen till Berlin.


Väl på plats i den lilla lägenheten har GB fixat bröd och hummus och apelsinjuice, det vill säga min klassiska återställarfrukost. Brödet är gjort av råg och härligt syrligt, länge sen sist, hummusen är perfekt vitlökig, apelsinjuicen är inte sur. Han har också fixat en flaska bubbel, och fy faaaaan vad fint det sitter att avnjuta allt detta medan solen står lägre och lägre över hustaken.

Jag kan äntligen andas ut, så jävla skönt att vara på plats. Avlivar bottnen på en flaska Southern Comfort som tydligen var överbliven från gårdagen och får flashbacks från Countryslaven, episoden som jag skrev om för exakt ett år sedan. Har inte druckit Southern Comfort sedan den grejen utspelade sig, skrattar lite åt minnet.

Det visar sig dock att GB i brist på min närvaro gick ett tvåsiffrigt antal kilometer i stan under förra kvällen och natten, vilket med kashmirsockor ledde till någon sorts skum friktion och en massiv jävla blåsa som sträcker sig över precis hela bottnen av ena hälen. Varje steg han tar gör fittigt ont. Det är redan lördag kväll och jag är trött som fan, så tyvärr är ingendera av oss i skick att ta vara på just denna timeslot på ett sätt som är värdigt Berlin. Äsch.


Vi tar oss mot floden Spree istället och hittar en udda plats nere på… vad fan heter det på svenska, KAJEN!!!!! var det, ja. Det är en rektangulär byggnad, definitivt något sorts ställe som vanligen har dryckesservering, men det ser ut att ha varit stängt i timmar och är upplyst på ett sätt som känns lite ensligt.

Byggnaden är inte en del av något, bara en random struktur, vilket skänker det en udda sorts mysfaktor. Det finns fortsättningsvis bänkar, askkoppar och parasoll utanför, ett par små grupper med folk sitter och dricker medhavd öl och har bluetoothhögtalare på skälig volym. Ett enkelt staket av modell festivalinhägnad förhindrar folk från att trilla i plurret, och det finns nedsläckt buskage att pissa i lite längre bort. Perfekt.

Vi ägnar några timmar åt att umgås på tu man hand medan fullmånen lyser över floden. Mot slutet av kvällen kör jag bara på ångorna av det svarta kaffet jag drack innan vi for ut och ren viljestyrka, slocknar rätt fort när vi kommer tillbaks och sover ända in på eftermiddagen. Vi visste att det mesta skulle vara stängt på en söndag, och med massiv hälblåsa gjorde det ingenting. Lika bra att vila ut.


På söndagen var det dock dags för Suede. Uberchaffisen var förvirrad innan han anlände till oss, så vi missade både Trash och Filmstar, dök upp mitt i Lazy istället. Det är jag ändå nöjd med. Brett Anderson var sprallig och struttade runt på scenen som om han var hälften av sin ålder, undrar om någon hade matat honom med koks eller om han bara var hög på livet. Jätteroligt att se honom IRL var det iallafall, den välbehållne jäveln.

Konstaterade också att han är en duktig sångare på allvar, dock inte riktigt lika okonventionell röst som på skiva. Förstås är han tjugofem år äldre nu, men fick inte intrycket av att det är en åldersgrej, snarare att mycket av det där som liksom skär igenom resten av ljudbilden på skiva är studiomagi. Som att skikta lite kanel på ett äpple eller lägga basilika i tomatsåsen, 1+1=3.

Dröm-encoren, dock inte denna gång.

Både jag och GB ska upp och till flygplatsen samtidigt följande morgon, kring klockan åtta-ish. Fem-sex timmars sömn är tillräckligt för att fungera sådär nippa nappa, så två-tre på natten är en respektabel tid att lägga sig i sammanhanget. Givetvis slocknar jag i förtid, plötsligt var det bara tack och godnatt från ingenstans. Är fittig när jag vaknar och inser att jahopp, det var allt för denna gång, bara resan hem kvar.

Det hade realistiskt sett kunnat vara vilken stad som helst i bakgrunden, så vi måste absolut göra om Berlin ”på riktigt” vid tillfälle. Landar dock i att det fortsättningsvis skulle ha varit värre att bara ställa in hela fanskapet. Ville verkligen träffa GB, så jag är grymt nöjd med timmarna vi hade tillsammans, och så lyckades jag ju se Coming Up-turnén till sist.


När jag kommer nerför trapporna till gaten vid Berlin Brandenburg hör jag en brittisk tant som upplyser mig om att ”there’s a queue”. Inte snäsigt på något vis, nej, hennes tonfall indikerar att hon gör mig en tjänst, för det hade ju varit jättepinsamt för mig att tränga mig före omedvetet, så hon anser sig galant nog ha räddat mig från en tung social faux pas. Ah, UK, du sköna, strax tillbaka.

När jag landar vid East Midlands ringlar sig passkontrollkön genom hela jävla terminalen. Det är varmt så satans. Någon har typ porrstön som ringsignal, det händer två gånger, du kan ju tänka dig reaktionerna i en hall som främst består av en ändlös mänsklig tusenfoting. Jag är törstig och hålögd men mår på det stora hela rätt bra.

Att bussen från Birmingham till Manchester är 2,5 h försenad på grund av ”horses on the M5” rör mig inte i ryggen, inget förvånar mig längre. Har ingen piska eller korsett eller klackar med mig hem som souvenir, men är en påse tyskt earl grey-lösté rikare, samt icke att förglömma: tio splitternya Henry-påsar courtesy of en massa random skit som T:s utflyttande granne skänkte bort på trottoaren dagen innan jag skulle flyga.

Värt det.

Skrock och Mocka i Berlin

Det är fredagen den trettonde och jag ska precis dra till Berlin och träffa GB. Det bådar ju gott. Vet inte exakt vad som står på programmet, men åtminstone ska jag äntligen se Suede-turnén som jag missade eftersom jag var på Åland. Hade hellre sett dem i Manchester och varit TRAAAAA-HAAAAA-HAAAAASH med Suede-fanet D liksom planerat, men Berlin lär leverera.

Det är int ett vittus hopprep, Brett, skärp dig.

Har bara varit till Berlin en gång i mitt liv och det var nästan ett decennium sedan. Hade knappt någon fritid alls eftersom det var inom ramen för ett historieseminarium, så det ska bli roligt med fria tyglar.

Minns också en bild från seminariet som jag fann så förskräcklig att jag levde på Syntrax Matrix 5.0-proteinpulver och naturell kvarg med sockerfri saft och tokbantade ner mig 20 kg. Sånt man håller på med som 22-åring, alltså. Rekommenderas icke, mot slutet var jag så jävla deprimerad att jag var tvungen att börja med Voxra. Det här med näring är fan A och O.

Ej bilden i fråga. Ointresse med stort O och samma hår, full circle.

Åtminstone är det världens fetischhuvudstad och jag har en tjugokilosväska med hälften av vikten till godo på ditvägen, så det lär bli en del botaniserande bland gummi och saker som gör ont. Kommer antagligen också kolla på lite ställen där Iggy, Bowie och Lou härjade en gång i tiden.

Har inte med min laptop, vilket betyder att jag har tidsinställt morgondagens, söndagens och måndagens inlägg. Lärde mig från påsken, sidu. Det nya tredagarsschemat mån-ons-fre börjar som bekant rulla nästa vecka, så någon form av reseskildring kommer vid middagstid finsk tid på onsdag. Hejsvejz.

Ween och den spretiga enhetligheten

Gick och lyssnade på Weens första album GodWeenSatan: The Oneness (1990) på väg till och från butiken. Vanligtvis poddar på den sträckan, men jag kände för en gångs skull för musik.


Duon Gene och Dean Ween träffades som fjortonåringar under typing class, antar skolan tyckte de skulle lära sig tiofingersmetoden eller dylikt. Enligt utsago gillade de inte varandra först men insåg sedan att de gillade samma musik. Blir alltid glad av att lyssna på GWS:TO, det spritter än hit, än dit, solklar talang, tvära kast. När albumet släpptes var de tjugo år gamla, och många av låtarna hade redan några år på nacken, så det dryper av tonårsextas.

Skåd nu på pojkan, nå voi voi. Gener (vänster) skickar fan rena strålar av kärlek med blicken, han har hittat sig en vän.

Albumet är än gospel, än jazzigt, än reggae, än full fräs-rock n’ roll, än Prince-pastiche, än King Crimson-pastiche, än ”tog svamp på tredje dagen av ett tjackrace”, än soligt lysergiskt, än lågmält balladigt, än spansk gitarrparodi som urartar i White Rabbit, än vad i helvete är det här ens.

Ingen orkar ju klicka på länkar och skit bara för att lyssna lite av nyfikenhet, så jag har snippat lite klipp här nedan för att illustrera vad jag menar.


Jag älskar att killarna spelar och sjunger för hjärtans lust, de håller inte tillbaks ett skit. När Gener skriksjunger YOU FUCKED UP!!!! YOU BITCH!!!! YOU REALLY FUCKED UP!!! på öppningsspåret tror jag på det till 100 %. Inga halvmesyrer här, han tar i för fucking kung och fosterland och håller ut skriken hela vägen. Lär ha blivit mycket honungsté efter det där.

Ween – You Fucked Up (1990)

Gener har dock en miljon strängar på sin röstmässiga lyra. Han är en naturlig skådis, tar sig an nya roller för varje låt, en kameleont och född komiker. Detta utan att göra Ween till ett skämtband över huvud taget – viktigt.

Nedanstående ljudfil är ett litet medley jag klippte ihop. Om du inte visste, skulle du anta att allt detta sjungs av SAMMA NITTONÅRIGA KILLE? Hur i HELA HELVETE gör han? Han röstskådespelar för fan lika mycket som han sjunger.

Gener-medley

Lyssnade också riktigt noga på övergången mellan Licking the Palm for Guava och Mushroom Festival in Hell för första gången och insåg herregud, det är ju Gener och inte typ en gitarr.

Gener-skrik

Tonen är för övrigt A5. Om jag inte missminner mig tar han dock ett F#6 på Dr. Rock från The Pod (1991) ett år senare som otränad sångare. Kan garantera att det kommer ett inlägg om det albumet också. Här är en pedagogisk översikt om det inte säger dig nånting:

Sjukt.

Har alltid bara tänkt på rösterna som aspekter av samma Gener, men jag kan förstå om det ter sig närmast schizofrent. Förutsägbart nog har han haft ett trassligt privatliv, mycket psykisk ohälsa, skenande missbruk och pajade relationer i bagaget. Deaner är mer chill.


#goals

Deaner sjunger för övrigt sällan, han uttrycker sig med gitarren istället, och på låtarna som inte har trummaskin är det också Deaner som spelar trummor. Gener spelar rytmgitarr ibland men oftast syns han bara med en mikrofon i handen, gitarren är liksom Deaners domän. Deaners personlighet framkommer dock precis lika tydligt som Geners fast utan ord, det finns ingen barriär mellan hans huvud och fingrar.

Deaner-medley

Tjugosex jävla låtar klämde de in på debutalbumet. Hemmainspelningarna är många, fniss och inräkningar och små misstag och konversationer fastnar på band och får vara där, liksom. Charmigt som fan, det är som att vara i rummet. Albumet är både på skoj och så vittus autentiskt, så eget uttryck det bara kan bli, och samtidigt har de ställt ut blinkande neonpilar som pekar på influenserna.

Vad fan finns det att göra i New Hope, PA på slutet av åttiotalet? Inte ett skit. Bara det du själv hittar på. Så skapa.


En uttjatad tanke, ja ja 30 year old boomer, ungdomen är så slööööö nuförtiden, det finns inget driiiiv, bla bla. Om de föddes år 2000 istället för 1970 tror jag fan ändå att det finns en reell risk att de skulle komma hem från sina respektive jobb vid texmexrestaurangen och bensinstationen, sitta hemma i varsin sunkig houseshare med en skitin bong på skrivbordet, halvfnissa åt Reddit varannan minut med en Spotify-mix i bakgrunden och texta varandra ”wyd?” och ”nm, u?”. Hemska tanke.

Det är iallafall en underbar förmåga att fortsättningsvis kunna kliva in i albumet på exakt samma sätt åtta år senare. Med det menar jag att jag upplever precis samma glädje när jag lyssnar på albumet som snart trettiotvå gåendes mellan hyllorna i Aldi som när jag var tjugofyra och gick mellan hyllorna i Nettorama i Utrecht. Det finns inte en tillstymmelse till nostalgi där, det är samma färska, direkta uppskattning. Det är fantastiskt.

Loitering in London

Efter en fem timmar lång bussresa där D sov 80 % av tiden och jag skrev Trevor-dialog rullade vi slutligen in i London, där vi blev ståendes ett bra tag med bara tio minuter kvar av resan. Det syntes blåljus framtill och två motorcykelpoliser for förbi, så vi spekulerade i vad det kunde tänkas vara. Fem minuter blev till tio, som blev till femton, som blev till tjugo, och under den tiden hade vi lyckats röra oss lika många meter.

Chaffisen sa inte ett skit. Antog att någon som satt längre fram redan hade frågat om han kunde släppa av oss, men så var tydligen inte fallet. Vi hade ingen egentlig anledning att åka med ända till Victoria och ej heller nånting i bagageutrymmet, så när vi till sist blev avsläppta kunde vi genast börja ta oss mot närmaste tube-station. Hurra!

Folk som hade bagage var inte lika lyckligt lottade, de kunde inte hämta sina väskor eftersom dörren till bagaget var på motsatt sida och trafiken fortsättningsvis löpte (om än knaggligt) i den andra riktningen. Vet inte hur det gick sist och slutligen.

De kan dock ha fått vänta ett rätt bra tag om det vill sig eftersom det visade sig vara en protest på gång. Mina tankar gick genast till A, som jag visste var i London samtidigt, och givetvis var det just Extinction Rebellion som stod för avbrottet. ”Ah, the benefits of living in a democracy” sa jag när vi gick mot tubestationen vid Marble Arch och spejade på folk som helt sonika satt på vägen. Visst fan var A där med en sambatrumma i högsta hugg. Haha!

Vi hade lösa planer på att åtminstone träffas så att jag kunde räcka över en bok, men jag hade inte räknat med att det skulle bli det första jag gjorde. Hen tipsade oss om att Hare Krishna var där och delade ut gratis mat som vanligt, och gratis är ju gott, så vi åt pärlkorn med någon sorts vegansk gryta som verkligen kom väl till pass.

Snackade med A en stund och tog oss sedan vidare mot Holland Park där vårt vandrarhem låg, och efter viss möda – men också en vacker och skuggig parkpromenad – stod vi äntligen framför grinden till detsamma. Incheckningen tog ett riktigt bra tag, det var bara en enda jappe vid disken och typ tio pers som hade någon form av ärende, men vid det laget hade svetten runnit nerför ryggslutet ett bra tag, så den kunde lika bra göra det ett tag till.

1896 vs. 2014, Wikipedia har en uttömmande grej om ställets historia om du är riktigt intresserad.

Vandrarhemmet låg i Holland House, f.d. Cope Castle, en pampig 1600-talsbyggnad som måste ha varit riktigt jävla maffig innan den bombades i blitzen år 1940 (se ovan), östra flygeln är allt som är kvar. Det har dock tillkommit en 50-talsbyggnad med karakteristiskt platt tak som huserar receptionen/matsalen/socialiseringsutrymmen sedan dess.

Det är inte precis förstahandsgissningen vad beträffar utrymmen för tokbilliga vandrarhem, men det var en trevlig överraskning. Sneglade nog på en bild eller två när D bokade men bara på nivån ”ja ja, ser bra ut”. Blev ytterst positivt överraskad av rummet eftersom det ändå handlade om £29 (35 euro) i London, då specifikt Kensington, där ett enklare hotellrum lätt kostar minst fyra gånger så mycket.

Det doftade dammsugt (sannerligen en doft) samt svagt av nytvättade sängkläder, och om skåpen har brutits upp mycket har det iallafall gjorts av någon med avknipsare, de bar inga spår av fysiskt våld. Vi blev tilldelade den översta nivån på respektive våningssäng à tre nivåer, perfekt. Allt gick i trevliga toner av violett, det kändes enhetligt och någorlunda ombonat.


Så blev det äntligen dags för smörgåsar och lådvin. Vi hade ett antal timmar att slå ihjäl innan keikkan och inga tydligt utstakade planer förrän morgondagen, men jag håksade att vi ju kan kolla in Finsbury Park, vilket är en låt med just The Tiger Lillies, vars refräng går

In Finsbury Park
Near a puddle of piss
I'll give you
A goodbye-kiss

och har verser som

In Finsbury Park
I'm dressed as a tramp
Playing harmonica
It's cold and it's damp

You don't make much money
The winos for fun
Are asking for money
Beg for some

Det blev alltså inte bättre än att vi styrde kosan ditåt.

Perplex på tuben eftersom jag inte inser att D tar en bild i ett försök att fånga hur äcklad kvinnan bredvid mig blev av konversationens tema.

I Finsbury Park, Harringay (bredvid Hackney) fanns det liksom förmodat inte mycket kvar av det sångaren och låtskrivaren Martyn Jacques upplevde på 80-talet, när ”the then owner, Greater London Council, was wound up and ownership was passed on to Haringey Council, but without sufficient funding or a statutory obligation for the park’s upkeep”. Inga pisspölar, inga gatumusikanter, inga A-lagare så långt ögat kunde nå i herrens år 2022, bara barnfamiljer, tennisbanor och civiliserade flanörer.

Samt hundar med lila röv. Kristus. Bild: D

Därav blev det förstås vår plikt att balansera detta och sätta lite smolk i bägaren. Det bjöds på varierande musikstilar i parken denna kväll, mest iöronfallande det som skvalade från det närliggande kringresande nöjesfältet, men folk som gick förbi oss fick förstås en dos Tiger Lillies från bluetoothhögtalare medan vi drack vin ur termos i gräset och rökte tobak i solen.

Räknas det om man vapear och röker vid tillfälle? Bild: D
Vårkväll, modell ljummen.

När solen slutligen började gå ner och vinet var slut kände vi att det nog skulle sitta med en uppfriskande pint innan spelningen också, så vi stegade in på första bästa pub och blev positivt överraskade av att slutsaldot landade på en låg tvåsiffrig summa för två öl, trodde det skulle vara värre i hufvudstaden. Klientelet var främst medelålders män, noterade också att Arsenal var representerat lite allstans. Tydligen hade laget sin hemarena Highbury ett stenkast därifrån mellan 1913 och 2006 så det förklarar onekligen saken.

Slog oss ner i en soffa på en liten upphöjning i hörnet längs med bakre väggen och var vid riktigt gott mod båda två. Nämner upphöjningen endast för att D lyckades få det att se ut som om det var meningen att falla när han steg ner för att gå och pissa, han lyckades liksom glida på knäna en smula som en rockstjärna eller nånting, så folk som märkte log bara lite åt duden som verkade ha sån lördagsfiilis.

Därefter bar det slutligen av till hypergentrifierade Soho och the Soho Theatre, dagens höjdpunkt. Vi hann även med lite sexarbetarklistermärk-spotting på vägen eftersom det är det enda som är kvar av ”smutsen”.

Passlig skärpa med tanke på promillehalten vid det laget. Bild: D

Mer öl i plaststop och in i salongen, ända nerför trapporna till första parkett på denna slutsålda show minsann, passande nog rad D. Sen var det bara att vänta på att tre vitmålade herremän skulle träda in och spela flygel och kontrabas och gitarr och såg och trummor och dragspel och sjunga med känsla och darr.

Bild: D

Undrade i skrivande stund vad det är som gör att jag diggar Tiger Lillies men hatar till exempel Gogol Bordello, båda är ju starkt inspirerade av innankrigstida Berlin-kabaréer o. dyl. Efter att ha sökt upp en av de sistnämndas mest kända låtar som jag minns titeln på – Start Wearing Purple – samt läst Youtube-kommentarerna trillade polletten ner.

”I want to have Gogol Bordello to play at my wedding. This is now mandatory.”

”I used to DJ weddings and I would always play this song once everyone’s had a few drinks, it never failed to get the party going”

”Played this at my wedding, all my groomsmen came out with purple scarves and hats and crap and we stormed the dance floor, it was great!”

”My husband and I chose this was our wedding song 10 years ago because it’s so fitting for us. This song will always put a smile on my face”

Sångarens ”härliga” östeuropeiska accent – jag är medveten om att han faktiskt kommer därifrån – den påklistrade grammatikaliska inkorrektheten, tamheten, lol omg so randum-heten, som gjord för att få white people i USA att liva upp och fatta varandras axlar och gunga fram och tillbaka eller okarakteristiskt nog slå runt på dansgolvet på ett bröllop när de har fått sig lite innanför västen. So CrAzY amirite?!?!?

Men Madrona, har du nånting annat än ditt brinnande medelklasshat i huvu, nånsin?

Ja, okej, tillbaks till London.


Berusningsgrad: Annan planet

Showen var förstås AMAZEBALLS. De körde dock inga extranummer, vilket de tydligen vanligen gör. Vet inte om det var för att folk liksom bara reste sig upp och inte klappade in dem igen, men det hade varit skoj om de strösslade med något från till exempel Cold Night in Soho (2017). Man kan väl dock inte få allt här i världen. Därefter stjälpte vi i oss varsin Pleasure Seeker, vilket var <footage missing> + <footage missing> + <footage missing> + passionsfruktjuice, men tjejen hade bara mango. Vad fan, man kan väl inte få allt här i världen x2, det var najs med lite socker i blodet oavsett.

Eftersom vi ämnade ta tuben tillbaks och de fortsättningsvis strejkar och har sig vad beträffar natturerna beslöt vi att leta oss tillbaks rätt omgående. Ingendera av oss hade dock lust att avsluta kvällen än, så vi tog en promenad och satte oss slutligen ner och drack Tesco-Express-tre-minuter-innan-midnatt-införskaffad Peroni i gräset bredvid gångbanan som löper över Holland Park.

Efter ölen var vi rätt hungriga och började tänka lustfyllt på smörgåsverket som låg i förvaringsskåpet på rummet, så vi smög in, skraplade en acceptabel mängd med påsarna och smög ut igen för att inmundiga resten av lådvinet och tillhörande nattmat på vandrarhemmets innergård. Två av de tre borden var lediga, score.

Timmarna flög iväg, och när vi så till sist tog förnuftet till fånga och beslöt oss för att det var sovdags så att vi skulle orka göra något följande dag också var klockan plötsligt typ 02:30. Jag var ganska duktig på att vara tyst och tacklade upp till mitt utan större svårigheter, väskan i hand och allt. D fipplade däremot med lite grejer och dunsade till sist in i sin våningssäng, vilket fick en stackars medsovare att utbrista ”what the fuck, man”. D pep ”sorry” i mörkret och så var det bra med det.

…tills morgonen, det vill säga, när han tappade telefonen i färd att stänga av alarmet kl. 09:30 (utcheckning kl. 10) och jag hörde det karakteristiska ljudet av telefon mot golv och några centimeters glid. Dock hade det gått minst två alarm courtesy of medsovare tidigare än så, liksom alltid är fallet när man är sex pers med vitt skilda planer och dygnsrytmer i ett enda rum. Det är det man får räkna med när man väljer det som motsvarar peasant-klassen vid ett inn i Baldur’s Gate.

…pay for.

Men Madrona, har du nånting annat än Baldur’s Gate i huvu, nånsin? Vad gjorde ni på dag 2?

Det kommer passande nog i inlägg två, dvs. måndagsinlägget. Kan säga som så att jag uppfyllde en dröm.

Liljor med klös

Imorgon bitti bär det av till London igen, ska kolla One Penny Opera av The Tiger Lillies med D. Rimligt prissatta biljetter: check. Billig buss ner och tillbaks: check. Två sängar i ett sexpersonersrum på billigt hostel: check. Tre liter lådvin: check. Tjugotre timmar i stan, blir nog bra det här.

Kommer inte ta med min laptop, men en bild och några rader ska jag nog lyckas få till stånd på telefonen imorgon. Hörez.

Lika som bär.