Det är en vanlig eftermiddag på Funplanets IRC-server. Jag är förkyld och ska snart fylla tolv.
Det tar inte mer än en minut innan jag går away, kanske för att kolla Jackass eller South Park, kanske för att rita kvinnor i bästa Luis Royo-stil.
Prohibited 1: The Daisy (1999). Karln vet iallafall vad han gillar.
När jag kommer tillbaks ser jag att Blueeyed_Werewolf, självutnämnd satanist och tillika min vän, har försökt initiera en DCC-transfer. Filen är Dimmu Borgir – Mourning Palace.mp3.
Filen är omkring 5 MB stor, överföringen tickar på med en hastighet kring 8-9-10 kB/sek. Vi får starta om processen ett par gånger, men försöker tills låten äntligen är på min hårddisk, direkt från en fjortonårig tjejs dator i Hudiksvall, och jag öppnar filen i Winamp.
En ödesmättad synth ekar som om den ljuder genom en abstrakt katedral. Sen kommer skriket. Det låter HÖGT (volymvarning).
Det låter inte som något jag har hört förr. Det är inte Metallica och det är inte Iron Maiden, det är definitivt inte Helloween, Blind Guardian, Stratovarius, Nightwish eller Sonata Arctica. Det låter inte som Linkin Park, KoRn, Limp Bizkit eller Rob Zombie. Det låter inte som Nine Inch Nails eller Ministry.
Det låter som Chaos Sanctuary i akt fyra i Diablo 2 översatt till ljud, i toner av giftgrönt.
Det är den coolaste låten jag någonsin har hört.
Rösten är omänsklig; den låter som underjordiska varelser som sträcker ut en hand i kör. Jag uppfylls av en oerhörd makt, men med en underton av oro. Det känns som hädelse bara att lyssna, som att leka med elden, med krafter jag inte förstår.
Samtidigt är låten oerhört vacker. Synthslingorna smälter in i allt det råa, och trots sin massiva rymd ligger låten tätt inpå huden, medan de olika faserna ger mig en känsla av att betrakta ett infernaliskt skådespel.
Jag är inte ens tolv år, och det är blodigt jävla allvar. Det är som att titta in i en portal och bevittna en mörk ritual.
När jag inte tror att det kan bli mer intensivt avslutas den fem minuter långa låten med ett dundrande rabalder, och plötsligt är det över.
Det känns som om någon har drämt en spikklubba i skallen på mig. Jag är bokstavligen slagen med häpnad; förvirrad, aningen skrämd, med bara min hjärtklappning i hörlurarna, men vet också att det inte finns någon återvändo.
Tre veckor senare skriver jag följande låttext:
By the light I swear i’ll fall from grace, Take me away, take me to a better place… Yes, take me to your domain, There is where i’d like to remain… Take my soul I pray, So that I to your lair may stray…
Ashes covering the ground, Souls screaming without sound… Dead bodies hanging in gallows, Wherever i go, i’m followed by shadows… Black sun rising, never giving any light, nothing else than black in sight… This is where i will spend the rest of eternity, Serving the dark trinity… Rise, forces of Lucifer, hear my command, All dark souls, in this black land… Words beyond comprehension, sounding in the black lord’s mansion…
Light a candle, see it burn, Soon it will be your turn… Turn me down, it will be your fall, You can do nothing at all… Dark choirs singing about the downfall of Christ, Soon to disappear in the black mist…
”Invidious”
Jag hade en ”Advanced Learner’s English Dictionary” i hyllan, don’t @ me.
Sedan var transformationen igång. Never looked back.
Kan du annars gissa vad Blueeyed_Werewolf hette i efternamn?
När jag var liten föreställde jag mig baciller som små illgröna korsningar mellan Lilla My och penntroll.
+
=
En intressant konsekvens av att ha en halvårskalender som jag skriver i med blyerts och suddar ut vartefter är periodiciteten. Denna vecka blev jag upplyst om att jag för sex månader sedan egentligen skulle till Somerset för att hänga med T:s familj i en stuga, men det slutade med att jag fick corona för första och hittills enda gången.
Har lyckats undvika alla sorters bobbor sedan dess, men nu har jag plötsligt dragit på mig en förkylning lagom tills jag skulle hänga med upp till Aberdeen i helgen. Jahopp.
I övrigt vill jag framföra att det kändes som att resa norrut när jag steg av planet från Sthlm i början av veckan, men Manchester är i jämnhöjd med Hamburg. I den kungliga hufvudstadens innerstad verkar en beige hösttrench aldrig gå ur modet.
”Norr” är sannerligen ett relativt koncept, lika mycket en känsla och identitet som ett väderstreck. En man som satt framför mig på planet hade fan en huppare där det stod It’s grim up north skrivet med Bleeding Cowboys.
– Guillaume Seguin, franskkanadensaren som skapade fanskapet som 22-åring
Att vara i Stockholm en sväng var förstås också lika surrealistiskt som alltid. Allt i stadsbilden är på svenska, och man känner ju igen en massa namn och betydelsefulla platser som fick det att pirra när man var yngre och kollade på Sveriges TV, men samtidigt är språkmuren tydlig.
Det är förvisso förståeligt, folk är ju inte är vana vid att höra finlandssvenska accenter (insert Limmy-citatet i slutet av min som slängig ämnad men i backspegeln främst som fittig framstående redpillprocess kring den finlandssvenska språkvården förra hösten here).
Det mest slående är bara folköl i butiken och att Systemet vittu stänger klockan tre (!!!!!!!) på lördagar. Såväl vuxna som barn går däremot och plockar smågodis så det står härliga till, det finns fan godis överallt.
Att köpa ett paket tobak på Coop innebar för övrigt hela tre olika steg. Först välja Marlboro Gold vid en automat, betala och få ett kvitto, sedan självscanna allt annat och blippa själva handelskvittot för att bli utsläppt, sedan knappa in en PIN-kod i en automat vid ingången för att få paketet. Alienation = fullständig.
Det var August bank holiday weekend i helgen vilket betyder långhelg, måndagen var ledig. Undvek det överbefolkade Pride och dansade natten iväg (låter inte lika bra på svenska) med T och C i mina röda platåstövlar vid Peer Hat i lördags istället, det var Heart of Glass i källaren, alltid sista lördagen i månaden, och musikurvalet var top notch (70’s 80’s glam postpunk art rock alternative new wave etc. etc. etc.).
Omkring tre på natten kom två låtar från år 1977 direkt efter varandra: I Feel Love med Donna Summer, hela 12″-singelversionen på över åtta härligt malande och tillika svävande minuter, samt Heroes med Bowie, albumversionen på sex minuter, vilket fick mig att tippa över någon sorts kant, och mitt ansikte låste sig i ett extatiskt grin medan jag mitt på dansgolvet slöt ögonen och grät av tacksamhet över att vara vid liv.
Nä, jag var inte E:ad, bara tre fjärdedelar av en flaska Aldi-champagne (vidrig) samt typ fyra-fem pints, vad det nu var.
Jag har för övrigt mest hört Heroes i varianten Heroes/Helden, från soundtracket till Christiane F./Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981), en av Nemesis favoritfilmer. När det kännspaka introt drog igång, molande som tandvärk men på ett bra sätt, gick mina tankar förstås genast dit och färgade min extas med samtidig förlust, vilket gav den desto mer mening.
Jag bebor fortfarande planeten, det gör inte han. Det mesta som var tänkt att vara avskräckande tog vi typ som en instruktionsmanual. Vi vältrade oss i misär; vid tillfället hade det fortfarande ett romantiskt sken, men nu har jag sett igenom det sedan länge.
David Bowie, Berlin, 1977.
Låten ‘Heroes’ har jag alltid tänkt mig att handlar åtminstone delvis om herska, som enligt utsago fick sitt namn från att testpersonerna kände sig heroisch när de tog det. Egentligen har namnet på låten citattecken runt sig, vilket också indikerar att det kan vara fråga om någon sorts eskapism. Med rätt medel är det lätt att vara ”hjälte” för en dag, men det ekar ju tommare än tomt.
Tycker fortsättningsvis att tyskan ger låten ännu mer tyngd, med tanke på att den handlar om ett par där ena är från Västberlin och den andra från andra sidan muren.
Ich, ich glaub' das zu träumen
Die Mauer, im Rücken war kalt
Schüsse reissen die Luft
Doch wir küssen, als ob nichts geschieht
Reaktionerna från T och C, två britter, var närmast jaha nå det är nu samma låt med nå tyska där. Vet inte vad jag förväntade mig. Vissa grejer flyger väl bara på kontinenten.
Ifall inte nån sätter fart. Och det är fan du som gör det, för ingen annan kan.
Men Madrona, vad vittu snackar du om?
Okej, låt mig förklara.
Nyligen hörde jag lite av Idas sommarvisa (1973), den välkända visan från en film baserad på Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Den sjungs (eller sjöngs, fan vet jag) ofta på skolavslutningar och dylikt i Sverige och i det svenskspråkiga Finland.
Jag har haft noll ärende till avslutningar och sånt sedan jag själv gick ut lågstadiet, och därmed hade jag inte inte hört visan på tjugo år. Försökte mig på en snabb översättning som antagligen gör ett bättre jobb än Google Translate om du är en engelskspråkig läsare:
Du ska inte tro det blir sommar / Summertime sure won’t come around Ifall inte nån sätter fart / unless someone does make it so På sommarn och gör lite somrigt / Someone has to make it all summery Då kommer blommorna snart / that’s when the flowers will grow
Jag gör så att blommorna blommar / I make all the flowers blossom Jag gör hela kohagen grön / I make all the pastures green Och nu så har sommaren kommit / And summer has finally come around För jag har just tagit bort snön / ‘cause I’ve just thawed the ground clean
Jag gör mycket vatten i bäcken / I make lots of water flow down the creek Så där så det hoppar och far / you know, so it goes here and there Jag gör fullt med svalor som flyger / I make swallows that fly through the sky Och myggor som svalorna tar / and mosquitoes they catch in the air
Jag gör löven nya på träden / I make all the leaves spring from the trees Och små fågelbon här och där / and small bird’s nests here and there Jag gör himlen vacker om kvällen / I make the sky real pretty at nightfall För jag gör den alldeles skär / for I make it pink and fair
Och smultron det gör jag åt barna / I make wild strawberries for the kids För det tycker jag dom kan få / ‘cause that’s what I think they should get Och andra små roliga saker / and so many other small delights Som passar när barnen är små / for they’re still children yet
Och jag gör så roliga ställen / and I make joyful places Där barnen kan springa omkring / where the kids can run to and fro’ Då blir barna fulla med sommar / I’ll fill them all with summer Och bena blir fulla med spring / so their legs will want to roam
Det var ju en fin visa, kanske du tänker, om en liten flicka med det magiska tänkande som hör barndomen till. En klok liten flicka dessutom, med metatänkande kring hur det är att vara barn, samt en värmande stor skopa välvillighet gentemot andra.
På pappret är det ändå något som är lätt att avfärda med jasså, det är du som gör så blommorna blommar? Jamen vad bra, det visste jag inte, det var ju snällt av dig. Klapp klapp + charmat vuxenleende.
Läser man texten bokstavligen är det ju snarast en önskan om sommaren. Snön har precis smält, det är alltså vår, och hon drömmer om den sommar hon vill ha, samt att den ska komma snart. Låt gå att den vanligtvis tolkas som en konkret ode till sommaren, det är inte min point.
Pointen är att Ida har fattat någonting som många vuxna inte har förstått, eller snarare har glömt.
Du gör vittu hela kohagen grön.
Förstår du?
Du gör hela kohagen så SATANS grön. Speciellt om du tror att du inte gör det.
Jag kan intyga att det är just de personer som aldrig skulle tro att de kunde göra det som gödslar min kohage mest. De är givetvis inte orsaken till att min kohage är grön från första början, det är bara jag som kan se till att så är fallet, men den vore minsann inte lika #00FF00-grön utan dem.
Innerst inne vet de vilka de är, för jag försöker se till att klargöra det åt dem, även om de inte tror på det själva. Rent krasst gödslar deras skit min hage, för det gör dem mänskliga, och jag är lyckligt lottad nog att älska dem och finnas där för dem utan att ta mig an deras problem som mina egna.
Blommorna kan liksom vittu blomma och kohagarna vara så satans gröna att det bränner i näthinnan, men det kan mycket väl hända allt det frammanar i dig är alltings meningslöshet och förgängligheten i att det kommer förgås, eller en avundsjuka över att din hage är full med ogräs. Att se avslutningsklädda barn och föräldrar och släkt gå med blombuketter på stan och känna antingen ingenting eller bara stor, malande sorg, det är depression.
Depression är som en grå punkt någonstans långt bort i synfältet, en punkt som manar till tunnelseende och leder till en oförmögenhet att se bortom skygglapparna. Om du upplever det finns det en orsak till varför så är fallet, men att göra tolkningen att du förtjänar det bara för att det är en grej är ett gravt misstag. Det är inte sakers grundtillstånd.
Grundtillståndet är extas över att existera. Helt på riktigt. Jag visste att depressionen hade släppt när jag svarade ”i helvete heller” på frågan om det skulle ha varit bättre att inte födas, en fråga som jag konsekvent hade svarat ”ja” på i över femton år.
Ibland har tunnelseendet fortgått så länge att du kanske inte kan särskilja på vad som är du och vad som är depressionen, vilket gör att tanken på att bli fri från den är skrämmande. Det är en sorts död. Det är en sorts pånyttfödelse. Det är ett svårt steg att ta, inte att underskatta. Självbevarelsedriften är stark. Jag var rädd för att inte vara mig själv på andra sidan, men i själva verket är jag mer mig själv.
Pointen är att hon gör så att blommorna blommar, hon gör hela kohagen grön. Sommaren har kommit för att hon just har tagit bort snön. Hon gör mycket vatten i bäcken, och det kommer minsann hoppa och fara hit och dit på de mest oberäkneliga sätt. Precis så ska det vara. Precis så vill hon ha det. Hon kan hantera det.
Hon gör vackra svalor som flyger, men hon gör också myggor, för hon vet att svalorna både måste ha dem och kommer ta dem. Hon gör löven nya på träden och skapar plats för fågelbon, det vill säga det hon tycker om. När det kvällnas och dagen lider mot sitt slut är himlen ändå skär.
Det är något med smultron i barnhänder som kan få den mest tillknäppta att vilja fälla en tår, antar hur små smultronen är men hur stora de verkar i barnhänder förstärker effekten. Hon gör också andra grejer som barn förstår att uppskatta. Hon skapar platser där barnen fylls med sommar, där de kan springa runt. Hon bejakar det fullt ut.
Idas omtänksamhet gentemot andra barn är också så jävla vanlig hos barn som inte har fått sina egna behov tillgodosedda, det verkar vara en motorväg mot att bli inriktad på att göra saker så bra som möjligt för andra. Om du inte är redo att acceptera att du förtjänar det samma ännu är det helt okej.
Vattnet i bäcken kommer dock inte bara fara och hoppa som det behagar, till sist kommer det torka ut. De nyutsprungna löven kommer falla till marken, det är oundvikligt. Både svalorna och myggorna har sin tid till låns, så även barnen. Precis så ska det vara. Det är perfektion. Endgame är att vara tillfreds med det. Döden är fan inte slutet, vilken bisarr jävla tanke.
Ikväll är det midsommarafton. Kanske ska du till någons villa ute på skären, kanske har du en liten bjudning hemma, kanske firar du inte midsommar alls eftersom du inte är nordbo och inte bryr dig, kanske njuter du av ditt egensällskap, kanske lider du i din ensamhet. Allt du har förlorat kan du få åter och mer därtill. Gäller speciellt om det sistnämnda är fallet.
(This post was brought to you by the Dead i bakgrunden, vad vittu ska man annars lyssna på när man är i totalt livsbejakande hippie-mode.)
Finska kompisgänget planerar midsommaren i ett Google Docs-dokument så att de inte står i skärgården med 105 öl, två chipspåsar och ett paket länkkorv. Jag lade till ”gott humör” i bästa lågstadieutflyktsstil. Har inte kunnat ta mig till Finland till midsommar på flera år, så det fick bli min………… mitt bidrag (tog löjligt länge att håksa på vad vittu contribution är på svenska, trött).
Detta är den första ordentliga Manchester-sommaren sedan jag flyttade hit i september 2019, dvs. alla evenemang och grejer är igång, men jag måste medge att det inte riktigt känns någonstans. Antagligen för att jag har ytterst lite pengar att röra mig med nu, papperstunna marginaler (såg dock till att skaffa biljett till Brian Jonestown Massacre i februari, det är fanimig värt en vecka gröt – åtminstone torde du känna till den här låten).
En man som har gjort karriär på att vara svår och duktig.
Hyran gick kontraktsenligt upp 10 % fr. o. m. juli, vi vet alla hur diverse räkningar har skenat iväg, bla bla. Mina vänner i Manchester oroar sig över inflationen, de stigande levnadsomkostnaderna och/eller världsläget. Själv har jag haft ganska låg energi de senaste dagarna, undrar om det är utsättningssymptom från att i praktiken ha klippt Voxra cold turkey eller vad fan det är. Börjar på riktigt undra om paketet alls kommer komma fram, det har gått över två veckor nu.
I ett försök att motverka slöhet har jag rullat ut yogamattan för första gången på jag vet inte hur länge. Har även blåst upp pilatesbollen samt bosubollen som båda har legat ihopsäckade under sängen sedan jag flyttade hit. Under lockdown 3 hade jag ju tillgång till T:s garagegym och tränade relativt hårt och semimotvilligt, om du har varit med ett tag minns du kanske det. Sedan flytten har jag i praktiken donerat aderton pund i månaden till föreningen som driver mitt lokala gym och bara gått dit sporadiskt.
Mitt tydligaste minne av garageträningen är ändå hur kroppen liksom började kännas helgjuten, som att jag var ett enda enhetligt stycke istället för separata lemmar. Det skulle fan sitta fint hördu. Överlag känns det lite som att paddla i hummus på många fronter för närvarande (tack till STBL:s avgående chefred för den).
Moroten förstår. Bild på hummus med tacokryddmix lånad från denna kristna matbloggare (tack DuckDuckGo).
Inser att det inte är världens bästa timing att få ett enmansföretag att rulla nu, åtminstone inte inom mina områden, penningpungarna är lika ihopsnörpta som ett CBT-konstverk (och då snackar jag inte terapi). Får ta mig en funderare helt enkelt.
Åtminstone finner jag styrka i denna uppvisning i nonsenslåtskrivartalang från 420chan groupwatch-tiden som plötsligt dök upp i huvudet när jag rensade Matt-garderoben. Kommentarerna på Youtube består i princip bara av stoners som skriver hur många dagar i rad de har lyssnat på låten.
RA TA TA DA DA DA DAAAAAA
Artisten, en konspirationsinriktad man med tydliga sperg-vibbar från Staten Island i New York, fick för övrigt en hjärtattack och dog vid en ålder av 60 häromåret. RIP.
Madrona Silvander 