Glädjefnatt

Man vet att man är på rätt bana när det börjar komma spontana glädjefnatt en rändom tisdag.

Kom nyss hem från en session Delta Green hos K&D. Lyssnade först klart på Filip och Fredriks podcast och flinade stort över att jag får ta del av deras självmedvetna skadeglädje vad beträffar American Song Contests tittarsiffror, så mänskligt och något som sällan framkommer så naket.

Resten av vägen lyssnade jag på Butthole Surfers och kände mig fjäderlätt. Om en stark nog vindpust hade tagit tag i min fejkläderjacka och lyft den hade jag kunnat sväva iväg.

Stamina shrine, Diablo 2 (Resurrected).

Jag är så lycklig över att få leva i en stad som känns som att bo i en film, så lycklig över min vackra lilla lägenhet som inte delas med någon annan, så lycklig att jag har hittat vänner och skapat ett sammanhang, att jag har personer utöver mig själv att älska och bli älskad av, att jag har tagit steget att leva stolt och öppet under eget namn, att någon tror på mig tillräckligt för att bevilja ett företagslån… och att du av någon anledning kikar in här och läser vad jag nu råkar spotta ur mig för dagen.

Jag vet inte varför du gör det, men jag är glad att du gör det. Tack.

Nattlig semester

Drömde om ett nytt tilläggspaket till Duke Nukem 3D: Atomic Edition/Plutonium PAK (1996). Gick på havsbottnen i en gammaldags dykardräkt och sjöng sorglöst på mIRCwar-balladen Njewken från slutet av 90-talet.

Hördu perrra, du vet att man kan transponera låtar neråt, va?

Tittar på min bildskärm
och vad är det jag ser
jo, en warrior
jag tittar på han så att mIRCaren ler (?)

Han påstår han är en tuffing
som kan njewka mig
då sa jag till han
att jag är inte rädd för dig… 🎵

Vad vittu, Madrona?

Ja, okej, vi tar det från början. IRC är ett chattprotokoll som med dagens mått mätt i princip är multiplayer-notepad.exe. Till skillnad från ICQ, AIM, MSN, Skype, Hangouts, Discord och allt satan är det inte fråga om centraliserade servrar. På det sättet påminner det mer om gamla skolans email, ingen ”äger” IRC så att säga, och valet av klient för att ansluta är fritt. mIRC är den populäraste klienten, skapad av Khaled Mardam-Bey, och visst fan är den senaste uppdateringen från 2021.

Merparten av casual-användarna har migrerat för femton-tjugo år sen, men det finns fortfarande en inbiten skara som håller fast vid IRC. Nu snackar jag dock om back in the day. Ett sätt att roa sig när man fick tråkigt var att mIRCwar:a, dvs. göra takeovers av chattkanaler, för att göra det samtidigt som man drack Jolt och tradeade warez var det enda sättet att bli elajt, och var man inte elajt var man en lamer. Allt detta sjöng perrra från mIRCwar om i låt efter låt efter låt.

För att bli en riktigt hård warrior skulle man också njewka folk, vilket betydde olika former av denial of service-attacker som fick motparten att tappa anslutningen till IRC eller internetleverantören, alternativt hela operativsystemet att krascha. Grejer som WinNuke eller svenska NetBus (trevlig krönika av skaparen här) var att gå över jävelskapsstaketet där det var lägst, men ack så effektivt.

Läste för övrigt The Guardian innan läggdags igår. Antar det är därför hjärnan vände konceptet nuke till något fluffigt och nostalgiskt från spelhistorien och Vilda västern-internet.

Sjappen som läderlappen

Såg den nya batmanfilmen med D, K, L och tre andra vid Trafford Centre (Mammons tempel) ikväll. Sov kanske tjugo minuter i början av filmen men det var inte på grund av uttråkning, snarare burriton från Bar Burrito som inducerade matkoma i en bekväm stol i en nedsläckt salong.

Mörk film ljussättningsmässigt och tematiskt. Zoë Kravitz är en hippare, modernare Halle Berry, Robert Pattinson tyckte jag var ihan ok. Lite färglös som Bruce Wayne men det är väl tänkt så, han är bara inne på sitt andra år som Batman i filmen. Kände lite The Crow (1994)-vibbar av hans mörka vardagsstil, speciellt när han inte tvättade av eyelinern så noga.

Adekvat surpuppa.

Är inte bekant med Paul Dano från förr men ville ha mer av honom på slutet, fantastisk prestation. Den orkestrala filmmusiken lekte bland annat med Ave Maria i moll och motiv från öppning- och avslutningslåten, Nirvanas Something in the Way (1991). Har en känsla av att några av frågorna som filmen väckte kommer få mala i huvudet ett tag till, vill inte spoila heller. Kommer antagligen se den igen med T i helgen.

Blev också kontaktad av den ryske producenten som jag gjorde denna låt med för något år sen:

En låt om en tidstypisk företeelse.

Han är förstås totalfucked på grund av kriget, reklambyrån han jobbar för som day job har mest utländska kunder och de drar sig ur en efter en. Blir till att sälja vintagesyntharna han samlat på sig under åren, bostadslånet ska vi inte ens snacka om. Så jävla orättvist.

Reklammusik i repris

Sitter och pantar på otaliga halvfärdiga thinkpieces i utkasten. Realistiskt sett förutspår jag ändå mycket nostalgi på denna platform igen med anledning av läget, obalanserat doomscrollande är inte bra.


Öppnade fan Pandoras ask vad beträffar låtar från reklamfilmer kring millennieskiftet iochmed gårdagens inlägg. Det fanns ju en tid när så gott som okända artister sålde massvis med singlar så fort deras låt användes i en reklamkampanj. Plötsligt kom de tillbaks i minnet, en efter en.

Vem som kollade på Sveriges TV år 2001 minns inte det som kallades ”kineslåten” i JC-reklamen (Bobby Trafalgar – Kung Fu Girl) och Before You Leave av Pepe Deluxé för Levi’s Twisted?

Personen som har laddat upp denna gjorde i själva verket remixen av låten enligt Discogs.
Pepe reppar Helsingfors.

Försökte också hitta en reklam som antagligen är från 2002 eller 2003, en tjej med asiatiskt utseende som spelar i ett garageband och är på väg till en replokal med en gitarr eller bas i en coffin case. Minns jeansen som mörkblå och lågt skurna, hon hade definitivt ankelboots med stilettklack. Har för mig att det kan ha varit H&M som försökte riva en sida ur Levi’s och JC-boken.

Vidare kommer jag av någon anledning ännu ihåg blippblopplåten i Nokia 3220-reklamen från 2004:

Har för mig att det var en norsk gutt som komponerade den.

För att inte tala om peak Y2K-estetiken i reklamen som gjorde Babylon Zoos Spaceman till en ultramegahit:

Synd bara att kidsen märkte att 90 % av singelversionen inte är uppitchad.

Boll-Eric och platte Eric

Blev klar med den sista boken om perversion samtidigt som tipuna började tipa utanför fönstret kring kl. 04 igår morse. Vattnet var fortfarande ljummet mot huden och Goddess-badbomben doftade fortfarande jasmin och oudh, så jag låg kvar och tänkte på… trevligheter.

Om Flat Eric är Flat Eric, vem vittu är Mr. Oizo? Och vem fan uppfann bollhavet?


Letade mig till kunskapens källa, Wikipedia, och lärde mig att Mr. Oizo tydligen:

  • är parisare
  • uttalas [mɪstɛːʁ wazo]
  • är en bastardisering av oiseau = fågel
  • började göra musik för att tonsätta fotografier i sena tonåren
  • upptäcktes av Laurent Garnier som köpte en bil av hans farsa
Fransmannen Garnier, som för övrigt inledde sin karriär under namnet DJ Pedro vid The Hacienda i Manchester år 1987 (!).
  • skapade karaktären Flat Eric till Levi’s jeans-reklamerna
  • baserade Flat Eric på föregångaren Stéphane som syntes i videon till låten M-Seq (1998)
  • lät Jim Hensons dockverkstad (Mupparna) göra dockan
  • regisserade Flat Beat-musikvideon själv
  • komponerade låten på två timmar med en Korg MS-20
Ikonisk monofonisk analog synth från 70-80-talsskiftet.
  • har gjort musikvideor sedan 1997
  • har släppt musik regelbundet sedan 1999
  • har gjort film sedan 2001
  • blev officer i franska Arts et Lettres-orden 2019

Trodde att Mr. Oizo var ett gammalt hederligt one hit wonder, men näe du, mannen har många strängar på sin lyra. Av någon anledning trodde jag alltid att låten + musikvideon kom först och att det blev en reklamdeal sen, men tydligen inte. Quentin Dupieux/Mr. Oizo pryder inte ens själva singeln, det är skådisen i reklamen (Philippe Petit) som är sådär allmänt fransk och vacker på omslaget.

Tyvärr verkar allas vår Flat Eric numera ha en ”””officiell hemsida””” som främst är någon sorts sponsordeal med Chelsea FC. Cringe som fan, speciellt eftersom franske Flat Eric inte pratade i annat än analoga squelchs och nu plötsligt uttrycker sig som en brittisk man född på 60-talet och snackar om att ha haft säsongskort sedan 80-talet.

Ännu mer bisarrt blir det i sektionen French war jokes och den oförklarliga sidan om att ha kört Porsche i tjugotre år när Eric och Angel var kända för att köra runt i en bucklig Chevelle.


Det visade sig för övrigt vara en engelsman vid namn Eric (lel) McMillan som håksade på bollhav efter att ha stirrat på en burk med inlagd lök i köket. Han flyttade till Kanada och skapade det första bollhavet i San Diego år 1976. Var han växte upp? Manchester, förstås. Ei vittu.