Grottmannens odygdighet

”Höhöhö, bli dominerad av en kvinna, vad är det för jävla trams? Är du en klenis eller? Kunde bryta vilken kvinna som helst på mitten om hon försökte nåt sånt”

Typ sådär låter det på Flashback ibland om en kille täcks yppa att det här med att bli dominerad i sängen är rätt najs. Det ovanstående är förstås fantasilöst, det finns fler former av dominans än bara fysisk. Vet heller inte om jag skulle klassa det som ”klent” att stå för den man är trots vetskapen om att man minsann, bevisligen, inte är garanterad respekt från varken vaniljfolk, dominanta män eller undergivna kvinnor.

Dags för ett tankeexperiment.

Okej, du vill dominera en kvinna? Övermanna henne och gör vad du vill. Klart. För att jag ska kunna dominera en man som är större och starkare än mig krävs det att han underkastar sig rent psykologiskt.

Men att du dunkar din tjej gul och blå (förlåt för påminnelsen), och hon älskar det, är ju också något som kräver samtycke och diskussion på förhand. Hon vill och tillåter dig att göra det lika mycket som valfri undergiven man vill och tillåter mig att göra det jag gör.

Intresseklubben antecknar att du själv inte skulle uppskatta att bli dominerad (vem frågade?). Men om skillnaden mellan dig och mig är att du inte nödvändigtvis behöver samtycke för att dominera, och detta faktum skulle göra din och din samtyckande tjejs grej mer rätt och riktig/”äkta”… är det då stoltheten över att du inte agerar på din potential att vara sexförbrytare och kvinnomisshandlare som skiljer oss åt?

Ett fönster in i psyket

Nästan lite småkyligt i lägenheten när jag vaknade imorse. Har haft upp alla fönstren den senaste tiden, men värmeböljan har lagt sig, och nu är det kring tiogradersstrecket på natten och typ det dubbla på dagen.

Eftersom det är ett viktorianskt hus är fönstren höga och rektangulära, samt placerade tre och tre såhär ovanfrån sett:
  ______
/                \

Ett smart sätt att få mer golvyta, helt enkelt, och så är det ju fint.

Detta var förstås mitt fönster i Haag, men samma princip. Gjorde antagligen att jag kärade ner mig i lägenheten jag bor i nu.

Problemet är ju att det ofta bara är en liten bit högst upp som går att öppna. Redan att få fatt i handtaget kan vara något man behöver stol för, och då är jag ändå en och sjuttiotre. Att med viss möda puffa fönsterkarmen utåt går ju, men när det är dags att stänga blir det problem.

Funderade medan jag gjorde morgontéet. Det skulle behövas en pinne på cirka femtio-sextio centimeter, med en bred och stadig ögla på ena änden för att få fatt i handtaget vid stängning, och en flat knopp med större ytarea på den andra att puffa ut fönstret med…

EUREKA.

Det perfekta verktyget hängde redan på sänggaveln.

Räddaren i nöden, åter igen. Senaste episoden var som del av en rikligt ihoptejpad konstruktion som även innefattade två tunna stänger från skrivbordet och en hushållspapperhållare. Uppdrag: peta ner det mindre än halvfulla sojamjölkpaketet som blåst ner på mellantaket så att det kan hämtas från innergården.

Det var i vintras nån gång, när jag hyrde ett rum i ett hus i Eccles, och det var enda gången ett paket blåste ner från sin givna plats på fönsterbrädan utanför.

Men Madrona, varför förvarade du inte bara sojamjölken i gemensamma kylen? Var den full?

Nä, vi hade egna hyllor, nog fanns det utrymme.

Brukade grejor stjälas därifrån?

Int nå av mina iallafall. Kanske sku ha varit annat om där hade funnits typ mjölkchokodesserter.

Var du för lat för att gå nerför trapporna till köket?

Jå. Hade en vattenkokare på mitt rum, och lämna det i princip aldrig efter att jag sluta jobba.

Var det verkligen värt besväret jämfört med att bara fara till bodjon och köpa ett nytt paket för motsvarande mindre än en euro?

Nå… allt utanför dörren kändes farligt, som att va på tunn is. Lämna huset en gång i veckan för att handla mat, och då bara när det va mörkt. Det var lockdown två ändå, så det var egentligen exemplariskt beteende, men med ”mat” menar jag alltså saker som int alls behöver tillagas, för att till varje pris undvik att besök det gemensamma köket.

Men viktigast: allt för att undvik tragedin att int ha nån sojamjölk att häll i téet nästa moron.

Jag är domina (hon är domina)

En kvinna vid namn Dina Sade har skrivit en bok med en rak titel. Den har nyss utkommit på stockholmsindieförlaget Ordberoende (bra namn), av förståeliga anledningar under pseudonym (en halvanonym författarbild tycks finnas i en intervju för Expressen, åtminstone finns inga indikationer att bilden är arrangerad).

Det i sammanhanget väl inkörda efternamnet fick mig att anta att det var ännu en bok i raden ”Bekännelser av en professionell dominatrix”, som i den engelskspråkiga världen är a dime a dozen, men tji fick jag för min fördomsfullhet. Boken är skönlitterär till sin utformning. Lyssnade på en intervju med författarinnan och konstaterade 1. hon är ljuvlig 2. hon är livsstilsdominant 3. min bedömning var totalfel 4. ett exemplar borde inhandlas bums.

Fick nys om boken två veckor efter att förhandsbeställningen av lyxupplagan i ”rött snitt” hade stängt. Hade aldrig hört termen förut, och baserat på (den visserligen digitalt framställda) bilden såg det ut som att upplagan kommer vara tryckt helt i rött papper och inte bara ha röda kanter.

ÄLSKAR rött (kärlek och ilska och passion och aptit och blod och fara och flamencodansare *dramatisk spansk gitarr*), men att läsa svart text på röd botten är att ta i, så bestämde mig för att vänta på den vanliga dödliga varianten för säkerhets skull (även i hopp om att punga ut aningen mindre får jag allt medge, fortfarande arbetslös).

Nu visar det sig alltså att den vanliga upplagan äntligen har kommit ut! Och inte vilken dag som helst, utan fredagen den 21:a maj, min födelsedag. Själva förlaget har den förstås i sin webshop, men tycks liksom jag anade inte skicka ett skit utanför Sverige. Boken finns dock på finska Adlibris, så har redan ryckt i några finländska bekanta för att be om hjälp med det praktiska. Att recension kommer efterhand kan du hoppa upp och sätta dig på.

Countryslaven

En lördag under våren 2019 var jag en sväng till Maastricht i södra Nederländerna, vid belgiska gränsen, för att hälsa på GB för första gången. Han hade vid tillfället kört upp till mig i Delft/Haag kanske ett tiotal gånger (2.5 h en väg) för en kvälls umgänge i stöten, så det var långt ifrån vårt första möte. Som både obotligt effektiv och pragmatisk passade jag på att boka in en Fetlife-date med en sub från trakten dagen efter, och detta var jag givetvis öppen med. Höll fortfarande GB på avstånd vid tillfället, det var bara några månader sedan vi hade återupprättat kontakten.

Sagt och gjort. Klockan är fem-sex på söndagseftermiddagen när jag uppsminkad stegar in på en närliggande pub för att träffa min Fetlife-date ”Hank”. Det namnet hade han gillat. Ingendera av oss har sett ansiktsbilder på den andra, men jag vet att han är sub, typ 21 år, normalviktig och långhårig. Bra odds, klart värt en blind date. Ser honom inte vid någon av borden närmast ingången, så jag beger mig djupare in i byggnaden, och där sitter han. Försöker att inte låta besvikelsen synas för mycket i mitt ansikte när jag slår mig ner.

Antingen är jag en bra skådespelerska eller så kan han inte läsa ansiktsuttryck, för Hank börjar glatt konversera. Han är själv positivt överraskad, det framgår med all önskvärd tydlighet. Jag, å andra sidan, vet genast att detta inte kommer leda till något annat än trevlig konversation i bästa fall. Han ser betydligt äldre ut än sina 21 år, men inte på ett sätt som får mig att misstänka att han ljuger om sin ålder.

Hårfästet har hunnit krypa bakåt en smula och är tunt uppå hjässan, frisyren inte av ett särskilt smickrande snitt för ansiktsformen. Utstrålningen är självsäker på ett sätt som indikerar att japp, han har seen some shit and lived to tell the tale. I övrigt är han inte bara klädd som en countryrockare från amerikanska södern, han pratar också som en. Får lyssna riktigt jävla noga för att alls notera minsta smula holländsk brytning i den breda engelskan. Det fanns inga som helst spår av detta i vår meddelandehistorik, i text framstod han om något som lite färglös.

Det visar sig dock att han som 18-åring stack till Nashville, Tennessee för att bli countrypopstjärna. Det blev mycket sprit, skitjobb, krogslagsmål, falska löften, sliskiga producenter, tidvis medvind, men slutligen grusade förhoppningar. Mot slutet började han dejta en tjej som visade sig vara dotter till en lokalpolitiker, och detta misstyckte farsgubben om. Allt gick åt helvete till sist och han stack tillbaks till NL med svansen mellan bena. Numera musiklärare och låtskrivare.

Hank sveper Southern Comfort rätt friskt medan han babblar på, så jag kan ju inte vara sämre. Att köra drink for drink med manliga bekanta är en ovana jag lagt av med sen dess, men vid tillfället var det fortfarande en grej. Han är en bra historieberättare, jag är definitivt underhållen. Inget indikerar att han ljuger om något av det han säger, men tar det ändå med en nypa salt. Timmarna går, spriten har stigit oss båda åt huvudet, jag vet att sista tåget till Haag går kring kl. 22 och håller koll på tiden.

När tiden är inne att tacka för mig, betala min del av notan och traska iväg mot tågstationen har jag dock ingen lust att avrunda kvällen, det känns förhastat. Vi är uppsluppna och har roligt, klockan är bara barnet. Jag klargör att den sortens attraktion inte har infunnit sig, och att han måste förbinda sig att erbjuda sin soffa åt mig som en ren artighetsgest om jag ska stanna i några timmar till, annars måste jag hoppa på tåget nu. Certainly.

Timmarna går och det blir slutligen dags att avrunda. Först när vi är utanför pubben visar det sig att han inte bor i Maastricht, utan i en närliggande stad. Jaha ja, det kunde du ju ha kläckt ur dig. GB reste bort samtidigt som jag gick till pubben, annars hade jag förstås bara sovit där en natt till. Det är verkligen inte riskfritt att sova hos en främling, men åtminstone är det en uttalat undergiven främling. Han visade sig vara harmlös, precis som magkänslan sa, men jag hade inte räknat med svadan som började på tåget till grannstaden. Under 40 minuter knäböjer han framför mig i en mestadels tom tågvagn och drar långa, överdrivet tillgivna haranger med sin sydstatsaccent.

[…] Madrona, if yew do take this poor soul as your faithful ser’vant, ah will be utterly de-di-cated to yew until the day ah die, so help me gahd. May he strike me down right now if ah tell a lie. Yew will want for nothin’. Ah’ll always be true, ah do so solemnly de-clare […]

Jag klargör igen att jag inte är intresserad. Det går in genom ena örat och ut genom andra, Hank är som uppslukad av en fantasivärld. Han fortsätter givetvis babbla när vi väl anlänt i grannstaden och går mot hans lägenhet, femton minuter till.

[…] See, ah’ve met your kaand before, but ah ain’t never met a lady like yew. And yew know ah re-cognize that force inside ye, clear as day. You got that will to po’wer. Ah swear, if yew give me a chance to prove that every word ah say is true, yew won’t regret it as long as ye live […]

Äntligen framme, vill bara sova, har gett upp försöken att svara, lönlöst. Slänger mig på soffan, han knäböjer bredvid den, och håller FORTFARANDE på. Alltså vad SATAN.

[…] Madrona, please. Yew won’t faand a better slave than yours truly, ah assure yew. Ah’ll do anythin’ yew want, full stop. Ah kneel before yew, ah am down on mah very knees, beggin’ yew fer just one chance to fulfill yer ev’ry de-sire. Ev’ry second spent not survin’ yew pains me to the very core of mah bein’ […]

TILL SIST säger jag let’s discuss it tomorrow, vilket alltså inte är ett nej, och tydligen tillräckligt för att han ska göra en reträtt. Slår upp ögonen morgonen därpå, ser en Bon Jovi These Days Tour 1995-plansch och tänker nå voi vittu, jag måste härifrån. Har en riktigt redig darra-krapula med kallsvettningar, hann bli nojig att det i själva verket var kratomabstinens, men det var bara pga. ingen mat sedan föregående eftermiddag och för lite vatten.

Som nykter är han lite mer medgörlig, han tycks inte minnas så mycket från tågresan och framåt. Inspirerad av hans filmiska monologer, men främst för att jag visste att hela historien skulle tåla återberättande, hör jag mig själv säga ”don’t call us, we’ll call you” innan jag drämmer igen dörren. Minns att GB var rätt förskräckt, han tyckte det hade varit bättre att kontakta honom för att fixa hotell istället. Kändes som en lite väl magstark lösning eftersom jag visste att Hank inte utgjorde någon konkret fara, bara en jävligt enträgen typ. ”Trägen vinner” tydligen inte alltid trots allt.

Särboskap trots kap

Två gånger har jag bott tillsammans med en partner. Två gånger har det gått käpprätt åt fanders. I backspegeln har det bara varit fråga om några månader som sambor innan the beginning of the end, även om det har hållit i ett år eller två efter det.

Första gången var som tonåring, andra gången mid-20’s. Samma utveckling båda gångerna. För lite egentid, för nära inpå, aldrig riktigt ensam, uppdämd irritation, tappa lusten, dött sexliv, tappra försök, erkänna nederlag. Det är en sak att välja att umgås med någon, och en annan sak att det ska krävas specialarrangemang för att vara helt ensam hemma ens några timmar i stöten.

Den senare partnern, även känd som ”senaste exet”, var under en period borta nio timmar om dagen medan jag satt hemma. Det var ändå inte tillräckligt. Fick skuldkänslor över detta, inte var det ju hans fel, de flesta tycks klara av samboskap utan att bli totalt jävla galna. Mådde skit av att han kände sig ovälkommen på grund av mig. Det var ju lika mycket hans hem som mitt, och vi hade inrett det riktigt fint med en massa trippigt skit.

Seems like everyone’s sleepwalking through their waking state or wake-walking through their dreams… dreams…

Under pandemin fanns det två alternativ: påtvingat samboskap med T eller total ensamhet. Valde det förstnämnda och bodde med honom i tre månader under lockdown 1, sedan tre månader till under lockdown 3. Det gick förvånansvärt bra, speciellt om man beaktar att han jobbade hemifrån och vi båda drällde hemma. Det var ju dessutom utegångsförbud, allt var nedstängt förutom matbutiker och apotek, samma väggar 24/7.

Sexlivet var non-existent under månaderna vi bodde tillsammans, men vi visste båda att lusten skulle komma tillbaks sen. Stämningen var kärleksfull och vi hade ofta roligt tillsammans ändå. Till skillnad från mina tidigare samboförsök fanns det tillräckligt med utrymme för två separata domäner samt delade ytor för umgänge, och så var det ju fråga om en tidsbestämd period med början och slut.

Om man vill bilda familj är det förståeligt att bo tillsammans, även av rent ekonomiska orsaker, eller om båda helt enkelt känner för det. Det är commitment issues-skammandet jag sätter mig emot, precis som med poly. Det finns en uppsjö orsaker till särboskap som ej innefattar att man inte är seriös med ett förhållande, att man muka tvivlar på en gemensam framtid, att man inte älskar personen ”på riktigt”, eller att man är omogen.

Det kan lika bra handla om att åtminstone en part är en jävla sperg med ett enormt behov av att vara allena i hemmets lugna vrå för att fungera optimalt, eller att man aktivt vill välja att umgås med varandra, eller att ingen ska behöva offra det som håller en på skilda orter. Ja, det verkar ju inte bättre än att… folk är olika?! Who’da thunk?

Poly = förbindelseproblem

Hör folk säga ”poly, också känt som commitment issues” med jämna mellanrum, antingen på skämt eller fullt allvar. Gemensamt för båda fallen är att det är monogama människor som säger det, för det är en utpräglat monogam synvinkel på det hela.

Finns väl ett antal anledningar att vara lite salty inför poly. Kanske ingick man nån gång i ett monogamt förhållande med någon som bedrog en, och som började leva flersamt på ett etiskt sätt först efter uppbrottet (check på förövarparten där btw, måste skriva om det någon dag, men ser inte fram emot det).

Kanske känner man någon som kallar sig poly men främst verkar ha världsåskådningen köttets lust och själens obotliga ensamhet, som Hjalmar skrev. Kanske har man någon gång förälskat sig i en uttalad poly-person, och är besviken på att den vägrade ingå i ett monogamt förhållande, trots tappra övertalningsförsök. Kanske tycker man det bara är allmänt skumt.

I thought this was cute. - Imgur
En klassiker.

Nu kommer det en hot take här, va.

Det är naturligt, men ofta missvisande, att dra till med den närmaste personliga referensramen när man försöker föreställa sig någon annans upplevelse. Med monogama glasögon på är det alltså inte så konstigt att poly för tankarna till ens egna tonår och ungvuxen ålder, när man härjar på krogen, tas upp i studielivet, dejtar runt, funderar ut vad man gillar, och inte vill binda sig vid en enda person (annat än när tanken på att personen knasar med någon annan blir för obekväm).

Det vill säga, något man håller på med innan man hittat någon som är ”tillräckligt bra” att slå sig ner med. Nä, nu var jag för snäll, om det räckte med ”tillräckligt bra” skulle vi inte ha fullt så många olyckliga singelhushåll. Inget annat än Mr./Mrs. Right duger ju. Tanken är som bekant att man efter några år tillsammans ska lova alla att man kommer hålla ihop resten av livet, och detta traditionellt inför Gud dessutom. Allt annat än att hålla ihop till guldbröllopsstadiet är alltså ett misslyckande.

God
Millisekunden skilsmässopappren skickas in. You’ve been warned.

Vad pinsamt det skulle vara att skiljas några år efter en stor och dyr fest med släkt, vänner och bekanta. Då måste man ju erkänna att man hade fel om personen, eller att man själv är mänsklig och kan fela, eller annars bara medge att man inte kunde keep a man eller keep her happy (eller keep a hold of them, det är 2021).

Parterapi är väl bara för riktigt svåra fall, om ena parten har blivit alkoholist, typ? Nä, det måste vara nån som är klippt och skuren för en från början, annars får det va’. Och om det är rätt ska det märkas ögonblickligen, som på film, annars är det inte äkta. Jåå.

Seriöst nu då. När jag säger ”monogami” menar jag seriell monogami, alltså så som folk i västvärlden lever mest. Man dejtar, passerar möjligen KK-stadiet, utvecklar förälskelse eller börjar annars bara finna tanken på personen med någon annan outhärdlig, och bestämmer att okej, nu är vi ett exklusivt par. Tills det av någon anledning inte går längre, alltså. Går det åt pipan letar vi varsin ny partner att köra med så länge det håller. Rinse and repeat.

Non-monogamy - Wikiwand
Guru Josh hade varit stolt.

Här kommer då tusenkronorsfrågan. Hur, kära läsare, innebär seriell monogami mindre förbindelseproblem än att som poly inte bara förbinda sig till en person, utan flera? Att även tillåta dessa att upprätthålla andra relationer, emotionella som sexuella, och vila tryggt i vetskapen att man ändå är unik och oersättlig?

Är det förbindelseproblem att prioritera sina relationer till en sådan grad att man exempelvis är beredd att jobba deltid, med tillhörande inkomstförlust, för att ha tid att vårda dem fullt ut? Är det mer commitment issues-varning på det än ”nu är jag med bara dig, ja, tills det skiter sig, då blir det hejdå?”

Frivillighet i -lösheten

Sidebaren till höger (dock längst ner i mobilvyn, tror jag?) listar som bekant allt jag inte har. Barnlös, djurlös, krukväxtlös, huslös, billös, jobblös. Det slog mig att frivillighetsgraden i dessa saker kanske borde förtydligas, på grund av suffixet -lös. Formuleringar som till exempel barnfri blir ju allt vanligare i de fall när man avstår frivilligt.

Det är i bästa fall upp till var och en att bestämma vad man skriver under på och vad man skippar här i livet. Att antingen känna sig tvingad att göra något för att alla andra gör det eller ha en kraft i sitt liv som lobbar hårt för att man ska göra en viss sak är inte roligt. Det finns många sätt att fundera ut hur man vill leva, ett beprövat sätt är att ta in så många synvinklar som möjligt och se vad som ligger närmast för en själv. Min förhoppning är att så många som möjligt ska våga göra det.


När jag själv läser bloggar uppskattar jag verkligen en gammal hederlig sidebar med porträttfoto och några rader översikt. Därmed tog jag en snabb funderare på hur det brukar låta när jag skapade denna blogg, och konstaterade att det är mycket vanligt att beskriva sig själv typ såhär:

En NN-årig <kulturellt_ursprung> <könsidentitet>, bor i <boendeform> i <region> tillsammans med <partner_namn>, N barn (<barn_namn>, född/a NNNN) och <husdjur>. Jobbar som <yrke>. Gillar <intresse1>, <intresse2> och <maträtt>.

Leker alltså med det genom att istället bränna av allt jag inte har först. Jag har ingen egen familj, står inte särskilt nära familjen jag föddes i och bor i annat land, jag har inga husdjur, jag har inga krukväxter (lol), jag har haft femton olika ställen som fast adress på femton år (som kortast tre månader, som längst fyra år), jag har inte haft ett eget transportmedel på sju år, och jag är för närvarande inte anställd. Grundpelare för mångas identitet, N/A.


Krukväxtlös – haha, ja, enkelt åtgärdat om jag ville det, orkar bara inte hålla på och vattna och bry mig. Får irrationella skuldkänslor när jag reser bort längre tid, trots att jag är vegan och växtmassmördare på daglig basis.

Djurlös – uppväxt med både hund och katter och hästar på sommaren ibland, men har aldrig känt någon dragning till egna husdjur, speciellt inte i stan. Dyrt och oftast förbjudet i hyreslägenheter. Behöver inte sällskapet och ser ingen anledning att plöja ner över ett decennium av kärlek i en varelse för att bli ordentligt bedrövad när avlivning oundvikligen blir det barmhärtigaste alternativet till sist.

Billös – hade bil i fyra år, sålde den när jag flyttade till Holland. Saknar kollektivtrafiken i NL, smidig så satans, här i UK är den ofta närmast skrattretande. T har firmabil om något ska transporteras, har själv inte tillräckligt stort behov av bil för att rättfärdiga ägande (eller råd med försäkringar, bensin och underhåll). Tanken på att köra på vänster sida här i UK gör mig dessutom skapligt nervös.

Jobblös – det vill säga inte anställd i dagsläget. Det är inte alltid roligt att leva på existensminimum, och det krävs rätt bra med disciplin för att disponera sin tid på ett bra sätt. Det jag gör om dagarna är att jag bloggar, animerar Trevor Bock och ritar banor till ett spel som utvecklas av en liten finländsk studio. Inget av detta får jag betalt för (än), men tanken är att det ska leda till något som ger åtminstone en sidoinkomst down the road. Det sociala med en arbetsplats, som jag ser folk sakna i pandemitider, får det dock att krypa i skinnet. Att landa ett deltidsjobb som betalar ens minimilön och är hållbart i längden är prio ett de kommande månaderna, men jag är inte hoppfull. Det blir antagligen att frivilligarbeta istället. Fortsätta knyta kontakter och ta det därifrån. Det är inte idealiskt, men det går an.

Huslös – jag? Äga boende? HAHAHAHAHA!

Nog hade det varit roligt, men det är totalt otänkbart på lääääänge än. Har inte ens haft råd att bo ensam på hyra sedan jag flyttade från Finland, har förstås studerat och sedan varit arbetslös och jobbat några månader om vartannat. En självständig 1r+kv i valfritt höghus på hyra hade i själva verket varit skitnice, men det är för dyrt på existensminimum i Manchester. Betalar £450, alltså nästan 520 €, för 1r+anslutande litet badrum och delat kök i bottenvåningen i en house share med sju hyresgäster långt utanför centrum just nu. Om man som jag är villig att paya en större procent av inkomsten för trivsamt boende hade en liten 2r+k varit realistiskt i vissa delar av stan med fast deltidsjobb (skilt sovrum, drömmen!), men då lämnar det absolut ingenting i slutet av månaden.

Sedan jag flyttade till Manchester har jag gått från att sova på flera olika ställen om vartannat (främst med A) till att hyra ett litet rum som inneboende hos en bekant och sedermera hyra rummet jag har bott i sedan juli av en firma. Känner mig nog lite rastlös, det märktes väl om inte annat på det jag skrev när jag kom tillbaks hit efter tre månader i betydligt större boende med T i Stourbridge. Om jag lyckas tjäna tillräckligt för att hyra ett ställe med eget kök innan året är slut vore det skäl att fira. Jag skulle må bra av det. Endgame är nog att äga sitt eget hus, men det är så arma långt in i framtiden att jag bara ser fog of war.

Barnlös – den mest komplicerade frågan. Känsligt ämne som upprör oavsett var man står.

Det är rätt vanligt att kvinnor med autistiska drag är ointresserade av barn och familj, så det är långt ifrån något som är unikt för mig. Ibland hör man om kvinnor som inte hade en tanke på barn fram tills en ålder av trettiosex och då plötsligt ville ha barn till varje pris (bokstavligen), och att den påföljande IVF-rumban ändå var fruktlös, med livslång bitterhet som resultat. Men det finns också fall som Dorian Bridges. Hen är något äldre än mig och genomgick en period när hen plötsligt ville ha barn, men visste med sig att det var en temporär biologisk reaktion som inte skulle tjäna henom alls och bara var att vänta ut, vilket hen också är tacksam att hen gjorde.

Jag kan inte veta hur framtiden kommer se ut. Det finns barnlösa pensionärer som ångrar det bittert, och det finns barnfria åldringar som är skitglada med sina liv. Gemensamt för dem alla är att ingen av dem är jag.

Det här med att skaffa barn som en försäkring för framtiden och slippa vara ensam på ålderdomshemmet ser jag rätt ofta nämnas som en orsak för folk som inte känner den spontana skaparglädjen i ett nytt liv, men jag vet inte om det håller, alltså. Man kan få ett barn med särskilda behov, som behöver föräldern hela livet. Barnen kan träffa utländska partners och bilda egna familjer långt bort, dyka upp en gång i året, högst. Sett till hur vår äldreomsorg ser ut, och hur många äldre som lider av ensamhet trots två-tre barn och barnbarn i nejden, är jag inte övertygad.

Tror att det viktigaste är känslan av att ha fått välja, och om inte, förlikning med sitt öde. Det gäller väl för livet överlag. Allt jag vet är att barn och familjeliv inte har intresserat och fortfarande inte intresserar. Mitt sätt att lösa detta är att undvika något så pass drastiskt som en sterilisering, speciellt när vi ändå har rätt bra reversibla preventivmetoder, och låta det bero. Om jag av någon oförutsägbar anledning skulle få för mig att hej shit, vänta nu, nog vill jag ha barn, och att det vid det laget är för sent, finns det inget att skylla på.

Jag kan helt enkelt inte försöka tvinga fram någon sorts moderskänslor nu för att ”försäkra mig” om att framtida Madrona inte kommer att ångra sig. Det finns heller inget som säger att man inte skulle kunna ångra ett barn heller för den delen, även om det är tabu att uttrycka det. Extrem loss aversion låter som en jävligt dålig anledning att sätta barn till världen, den stackars ungen skulle nog ångra att den blev född. Att barn ska betraktas som något ABSOLUT LIVSVIKTIGT som ALLA måste ha kan inte kännas särskilt bra för människor som av någon anledning är infertila, och personligen är okej med det. Som att deras liv vore mindre värda för det, att det ska tyckas synd om dem.

T är bara tjugosex än, men vill jättegärna ha barn. Hans liv är inte komplett utan åtminstone en avkomma, och det har både han och jag vetat länge. Jag vill förvägra honom det lika lite som han vill tvinga ett barn på mig, om man säger så. Scenarion några år från skrivande stund:

  1. Jag vill forfarande inte ha barn, och han skaffar barn med en kvinna som själv är poly eller åtminstone tolerant. Han kommer ha mindre tid och energi för vårt förhållande ett bra tag, och jag får finna mig i att hamna längre ner på prioriteringslistan, men jag kommer fortfarande att finnas i bilden som partner åt honom och familjevän åt mamman + barn.
  2. Jag vill fortfarande inte ha barn, och han skaffar barn med en mer konventionell kvinna. Vår relation blir rent vänskaplig. Beroende på hur kvinnan i fråga är kan jag bli en god familjevän, är hon svartsjuk av sig och ser mig som ett hot får jag hålla mig utanför.
  3. Jag vill fortfarande inte ha barn, och han väljer att fortsätta leva med mig ändå, men bär en sorg över barnlösheten i resten av sitt liv.
  4. Jag vill fortfarande inte ha barn, han väljer att fortsätta leva med mig ändå, och landar i att se det som en nödvändig uppoffring för att kunna ha det vi har.
  5. Jag ändrar mig och vill ha barn. Det går vägen.
  6. Jag ändrar mig och vill ha barn. Det går inte vägen. Då får vi tänka äggdonator, surrogatfödsel eller dylikt. Att han i detta läge ensam skulle skaffa barn med en yngre förmåga vore svårsmält, men en klassisk triad (ménage à trois) hade nog gått bra.

Jag hoppas på nummer fyra, förstås, nummer fem hade varit mest harmoniskt, men jag tror inte det blir någondera.

Livet som bya-goth

Ett argt och ledset tidigare jag våren 2004, alltså snart fjorton.

Det här med att vara goth i början på 00-talet, i en by med några hundra invånare och flera mil till närmaste småstad, minns jag mest som en pina. Det var knappast alltid så roligt för mina nätkompisar att vara alternativa i sina respektive rikssvenska småstäder heller, förringar inte det. De upplevde också att de var fast någonstans där de inte ville vara. Rent konkret hade de iallafall pengar och transportmedel, och ett visst försprång i ålder och självständighet. Det fanns dock en tydlig trend hos oss alla: vi som bodde på minst ort och hade längst till storstäderna mådde i regel sämst.

Själv var jag för ung för moped, och det var för långt för mig att cykla ens till grannbyn. Det fanns en buss, den gick mot stan på morgonen och tillbaks på eftermiddagen. Det hjälpte dock inte ett skvatt, för den gick aldrig på helgerna, och på vardagarna var man ju i skolan. I själva verket var det samma buss man tog till skolan varje morgon som fortsatte till Vasa efter att chaffisen försäkrat sig om att ha släppt av alla elever vid högstadiet och gymnasiet. Det skulle alltså inte ens ha gått att skolka för att obemärkt fara till stan och kolla på bändtröjor vid RockJet en vardag. Alla kände alla, skulle pulpeten gapa tom fast varenda kotte sett en stiga på bussen vore det enkel matematik.

Det är ingen tävling i hur skit man mår, hur litet ställe man bor på och eller hur fastlåst man känner sig, men när jag hörde folk från ställen med (tio)tusentals invånare gnälla över att alla känner alla och håller koll på varann ville jag ändå bara skrika FÖRSÖK VA FAST MED FEMHUNDRA PERS DÅ SATAN, UTAN MOPO, KOLLEKTIVTRAFIK ELLER BIL.

Tretton år, nyss börjat åttan. En längre tids dåligt mående har övergått till en djup depression som aldrig helt har lämnat mig sen dess.

Nå, nog med mörker och frustration, vilka fönster fanns det? Internet, först och störst. Det krävde att man satt vid en dator, så det gjorde jag nästan varje ledig timme, när jag inte kollade på MTV Europe (som då fortfarande mest visade musikvideor bla bla bla). Häftiga goth-kläder fanns det gott om online, men det var ännu svårt att hitta utländska shoppar som skickade till Finland, ens från Sverige (och om de gjorde det var frakten minst sagt magstark).

Punk- och rock-kläder, patronbälten, nitar, Alchemy Gothic-smycken och sånt kunde man dock beställa med postorder från Stuntmans lilla katalog, den var alltid lika spännande att bläddra i. Kollade nyss och ja, företaget finns tydligen fortfarande. Det värmer hjärtat.

Man kunde också ligga i sängen inom de samma fyra jävla väggarna varje kväll och lyssna på Nine Inch Nails och fantisera om Trent Reznor.

Joråsåatteh.

Mavalas nagellack fanns i alla möjliga färger på Anttila i stan, men inte svart. Man fick hålla till godo med en mörklila aubergine-färg eller fylla i dem med svart spritpenna (vilket såg för jävligt ut). Svart läppstift fanns givetvis inte heller, det var den mörkrödaste nyansen eller fylla i läpparna med smetig kajal som gällde (såg också för jävligt ut). ”Extrema” hårfärger som rosa, blått, lila, grönt etc. fanns inte i hyllorna, det mest extrema var en svart färg som drog lite i mörkblått eller morots-/klarrött.

I Helsingfors, alltså fem-sex timmar bort, fanns det dock en hel del intressanta butiker. Dit, till morsans gamla studiestad, bar det högst en gång i året. Namnen jag minns är Morticia, Nana Star och Shop Tetuan. Sparade alltid en del av födelsedags- och julklappspengarna i detta syfte och såg till att införskaffa smink, nitar, smycken, lackkläder, kängor o. dyl. när det gällde.

Skoaffären Kenkämarski i centrala Hesa var definitivt inte en gothbutik, men hade ett ganska stort urval raffiga skodon att kolla på. Svängde alltid förbi där för att se skomodeller jag ofta sett online i verkliga livet, förundras över platåerna, spegla mig i lacken och drömma. Drömma, eftersom de gick för cirka 200 euro per par.

I övrigt kunde man ibland hitta en svart satinkorsett, svart spetsbrynja eller så i de större kedjornas festkollektioner för höst/vinter, även i Vasa.

En Hesa-haul. Kängorna kommer figurera i en framtida historia.
Dricker äppeljuice hos morsans väninna i Hesa iförd följande års nyinköp: mesh-paita, äkta svart nagellack och ett riktigt extremt nithalsband. Definitivt djärvare blick än i hemmamiljön. Skaffade också en sista grej, nämligen…
Lila hårfärg! Färgat inför åttans skolavslutning för att matcha sömmarna i mesh-paitan på föregående bild.
Cool man var, satan.

Upplever inte att jag blev mobbad i högstadiet fastän jag var, ja, en ö som på rasterna mest satt i ett avlägset hörn i lång, sliten läderrock och lyssnade på musik och/eller ritade. Antar att det åtminstone delvis berodde på min stil. Det fanns förstås en stolthet i att sticka ut, att bära sånt som var riktigt svårt att få tag på hemma, och sköta mitt. Rita skumma symboler. Vara mystisk.

Det fanns en handfull personer i skolan på 300 pers med någon sorts alternativ stil, men ingen av dem intresserade mig tillräckligt för att jag skulle försöka närma mig (utom en, men det blev det inget av… får ta den storyn i framtiden). Inte ens punkarna från byarna närmare stan intresserade mig tillräckligt. Minns jag tyckte det var extremt onödigt och barnsligt att hålla på med anarkist-A:n, förstöra roskisar och supa varje helg, men också en underförstådd, ömsesidig respekt i korridorerna oss emellan – du vågar också sticka ut, coolt.

Vet inte vad fan det är som händer genast man träder över kommungränsen, men det har alltid känts lite, lite enklare att andas i Malax. Avundsjukan mot malaxungdomarna fanns definitivt där. Det kan bra hända att jag skulle ha blivit vän med några av dem om det hade varit mindre än tjugo kilometer emellan.

Hembyn är dock en helt annan historia.

Avslutar med en liten anekdot, för att illustrera.


Länge dreglade jag över gothstövlarna nummer ett, Demonia Transformer-800. En vacker dag var det dags, och jag gick till lokala andelsbankskontoret med födelsedagspengar för att fylla i ett utlandsbetalningsformulär till Tyskland. Att jag lämnade huset på fritiden hände knappt, jag hade utan överdrift inte satt foten i byabutiken på flera år, men så kom stövlarna.

Tänkte att nu ska de fan få se på nånting i denna sömniga jävla by. Föräldrarna var borta och kunde därmed inte hindra mig, så jag snörde stövlarna och anpassade alla remmar och spännen tills de satt perfekt. Därefter gick jag en runda genom byn med hunden, fan vet när det sist hade hänt. Någon bil for förbi, men mötte varken cyklister eller fotgängare. Dagen efter, i skolan, kom dock en byabo i min klass fram och sa:

”Hödu, tå du va ut me hondin, va va e fö skoar du hadd pådde? Tyckt e så ut som slalomskoan?”

Demonia Transformer-800.

Det hade varit en sak om det var retsamhet i rösten. Retsamhet hade jag kunnat hantera, bära stolt, fuck you right back. Men det var något ännu värre.

Det var till min fasa äkta förbryllning. Denna person hade noll referensram för vad den hade sett mig bära, och alltså dragit till med slalomskor.

Minns inte vad jag svarade, om något. Det gick tydligen inte ens att göra ett statement. Stövlarna var för out there för att ens förstå sig på.

Och det, om något, var jävligt deprimerande.

Veckotidningsfräckis

Som liten flicka ägnade man otaliga timmar åt att ligga i sängkammaren hos farmor och farfar och läsa svenska veckotidningar. Året Runt, Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Allas, samt favoriten Allers. Veckans Mord, Veckans Brott, Veckans Krim – allt vad spalterna nu hette – var alltid lika hårresande. Inget som en femåring ska ligga och läsa, kanske, men det var ju det som gjorde dem så intressanta.

Det är dock inte det som är poängen. De hade alltid en sektion som publicerade insänt material, oftast familjefoton med rubriken ”fyra generationer” (eller så endast ett grimaserande barnbarn med glugg i tänderna), anekdoter om romanser på 50-talet, kattbilder, tänkvärda citat, frågeställningar, samt egen diktning, ofta bara med förnamn eller under pseudonym. En analog imageboard för åldersstigna. Ett 4chan för pensionärer, egentligen.

Nåväl. Grävde i text-delen av memorabiliamappen i annat syfte och log åt en vers som Nemesis skrev för att parodisera veckotidningarnas insändarverser: limerickar, nödrimmad buskis, relationsbaserad humor, ”fräckisar”.

Det var en gång en gubbe och en tant,
tanten, hon var väldigt dominant!
Hon gillade att viska:
”Vår disk du måste diska
för annars skall jag smiska
din bak illröd med piska!
Sätt igång och jobba nu, din fjant,
annars kommer du med mig på kant!”

En dag, emellertid, hon slog för hårt,
och maken hennes skadades då svårt.
Han åkte till akuten,
som om han blivit skjuten,
hon blev förhörd av snuten.
Men tanten, hon höll truten!
”Men tala då, förenkla yrket vårt!”
Tantens advokat, han gav support.

”Klienten min har inte något gjort,
och har hon det, överdriver ni stort.”
Han kunde debattera,
och lättsamt konversera –
fast snutarna var flera,
de kunde ingendera.
Och tanten hon blev frisläppt väldigt fort,
de ropade ”gå hem då, till din lilla lort!”.

Och nästa dag, då tanten lagat mat,
hon fick besök av hennes advokat.
”Här kommer min faktura,
men räkningar är sura,
så låt oss nu ut klura
betalning i natura!”
Hon spände fast sin nye sängkamrat,
och över honom hon flög, rabiat!

Nemesis Nej 2010

Officiellt ute ur skåpet

Mars 2012.

Nu är det som så att jag, Madrona Renata Silvander, råkar vara domina(trix) och dessutom polyamorös.

Så var det officellt ute i etern med namn och bild. Man kan tycka att det är för privat för att visa upp på en öppen plattform där vem som helst i ens liv och förflutna kan tänkas läsa, att det är bäst att hålla det som något man får reda på vid behov, så att säga.

Det är dock det som är poängen. Hur kan man öka förståelsen för något som det inte talas om på ett personligt plan? Köpte länge argumenten ”vad ska folk tänka” och ”tänk på framtida arbetsgivare” men på riktigt nu, hej. Det är ändå alternativ kärlek jag brinner för mest. Varför ska det gömmas till varje pris? Varför skämmas? Egentligen?

Såhär blev jag.


På grund av MTV.
På grund av Freddie Mercury i PVC-minikjol.
På grund av Spice Girls och Girl Power.
På grund av att jag var större än pojkarna i klassen.
På grund av Trent Reznor och Nine Inch Nails.
På grund av Pete Steele och Love you to Death.
På grund av rockstjärnor med ring i bröstvårtan.
På grund av Cher.
På grund av Madonna.
På grund av Xena, Warrior Princess.
På grund av Fångarna på Fortet.
På grund av Diablo, och hur spelet fick mig att känna.
På grund av introfilmen till Baldur’s Gate, och hur den fick mig att känna.
På grund av Mistress-varelsen i Dungeon Keeper.
På grund av internet.
På grund av ”ritual”-sektionen på BMEzine.
På grund av Morrigan Hel.
På grund av tråkiga gudstjänster som barn.
På grund av Jesus på korset.
På grund av Jesu lidande.
På grund av black metal.
På grund av Hanson.
På grund av trälinjaler och pekpinnar.
På grund av kanyler och vaccinationer.
På grund av tjuv och polis.
På grund av Veckans Brott i Allers.
På grund av Magica de Hex.
På grund av självuppoffrande riddare.
På grund av Bröderna Grimm.
På grund av Askungen.
På grund av Houdini.
På grund av Det Osynliga Barnet.
På grund av saunavihtor och björkris.
På grund av hundkoppel.
På grund av ridstövlar och ridspön.
På grund av slakt.
På grund av högar med flådda minkkadaver.
På grund av Judit halshugger Holofernes.
På grund av ”vill man vara fin får man lida pin”.
För att jag älskar skönhet, och en man som villigt lider är det vackraste jag vet.