Två monogama män och Tone, del 2

Två män i en podd - Senaste episoder - Lyssna nu på RadioPlay
Poddavsnittet i fråga.

Sjölin introducerar ämnet genom att säga att han är ”bekymrad” över att de unga är polyamorösa. Det tar ett tag innan han återkommer till det, och inleder istället med att vara upprörd över folk som skäller på sexologen för att hon inte har identifierat att brevskrivaren (intressant nog tilldelad pronomenet ”hon”) är en ”polyamorös person”. Han påbörjar ett försök att definiera ordet, men meningen blir hängande.

Han tycker inte att frågan indikerar ett mönster som skulle göra personen poly, men personen skriver ju att hen har funderat mycket över det, och skriver rentav det räcker inte med en partner för mig. Utöver det skiljer hen tydligt på känslor och sex. En sexuellt flersam, emotionellt monogam person. Inga konstigheter.

Sjölin är lättad över att någon sa att personen måste prata med sin partner först iallafall, men det var ju precis det som var huvudfrågan, vilket sexologen totalt ignorerade. HUR prata om detta med sin partner? Tja, definitivt inte som Lasse som efter femton år kommer hem till frugan och vill sätta på Gunilla i receptionen, ”och så har det börjat en tjej med snygg stjärt, vadå, varför surar du över det, är du inte polyamorös eller?”.


Så småningom kommer vi dock till pudelns kärna. Sjölin stör sig något enormt på uttrycket ”det är bara sex, det betyder ingenting”, och anser att det är ”farligt” för den yngre generationen, ”en otrolig lögn i vår tid”. Om det inte finns en själslig dimension i att ha sex med en annan människa följer det alltså att typ en krogkontakt är likvärdigt med ”en termos med köttfärs”. Han ställer också den centrala frågan ”om det inte betyder någonting, varför gör man det isåfall?”.

Free photo Clouds Form Clouds Sky Cloud Poodle - Max Pixel
Molnet på bilden är inte en pudel.

Ptja, jag är nog inte rätt person att försöka svara på det, min juttu är att jag har svårt att skilja på kärlek och sex över huvud taget, och därför hade en relation där känslor inför andra är förbjudet aldrig någonsin funkat. Jag har svårt att förstå drivet till tillfälliga kontakter.

Man ska nog ändå vara rätt bokstavlig för att tolka ”det betyder ingenting” som ”det är totalt meningslöst”. Det är väl snarare en kortform av att vi har sex betyder inte förväntningar på en fördjupning av relationen på något sätt. Sex måste inte vara ett själarnas möte för att ändå ha mening för en del människor, men Sjölin fastslår ”det finns ingenting som är ‘bara sex’ om det inte är onani”.

Hade du ett själsligt möte med porrstjärnan i POV-klippet du nyss runkade till, Daniel? Hon är ju en människa av kött och blod, med sin egen historia, sina egna drömmar, en annan själ. Nähä, okej, du tyckte främst att hennes röv var sexig. Vari ligger skillnaden i att onanera åt porr och ha ytliga sexuella kontakter? Vad är ett engångskrogragg om inte en lyxrunk deluxe?


Får överlag en känsla av att Sjölin upplever att en tvåsamhetsrelation inte känns lika betydelsefull utan att avsäga sig rätten att vara intim med andra. Impulserna finns fortfarande där, bara att man väljer att inte agera på dem, en ädel liten uppoffring. Annars skulle han nog inte raljera om hur ”oerhört cyniskt” det är att ha en relativt vanlig polyexistens: hej jag är singel och har en massa kontakter på krogen och hej och hå, men så har jag en tjej som heter kajsa som jag har känslomässigt utbyte med och bostadsrätt och ett barn också, så hon tillfredsställer DET behovet hos mig.

Börjar fan fåtöljpsykoanalysera Sjölin så småningom. Han anser att det är att spela ett oerhört ”maktkort” att komma hem och berätta för sin partner att man önskar sexuell utlevnad med andra, och säger vid ett tillfälle ”tänk dig vad vidrigt att en partner skulle komma hem och säga ‘jag måste ligga runt med de här och de här personerna’”.

Reflections on Life : Reflections on "Armchair Psychology"
Det är inte flickan på bilden som står för fåtöljpsykoanalysen.

Orsaken till denna upplevda vidrighet tycks vara övertygelsen att man som kärlekspartner givetvis kommer göra allt för att ens partner ska kunna leva ut detta, och denna oförmåga att sätta gränser blir till ilska och äckel. Typ såhär: du kommer dragandes med dina tankar och känslor, JAG måste gå med på detta för att jag älskar dig, du TVINGAR mig därmed till att gå med på något jag inte vill godta, alltså självvåld, men det jag gör, det gör jag för dig!.

Plötsligt håksar Sjölin ändå att polyamori, ja, det är väl att man också har känslomässigt utbyte med flera personer samtidigt? Hoppsan, vi är halvvägs in i samtalet innan det börjar spånas om en definition. Dictionary.com tycker det följande: the practice or condition of participating simultaneously in more than one serious romantic or sexual relationship with the knowledge and consent of all partners. Oj oj oj, kan man ha ett serious sexual relationship som inte är romantic?!


Schüldt å andra sidan tror inte ens att brevskrivaren existerar, ”det finns ingen som är så naiv att man skriver för att få hjälp med det här”. Man måste enligt herrarna Sjölin och Schüldt ha ingått ett polykontrakt från början, annars är tvåsamheten lika inpräntad som de tio budorden på stentavlorna. Men vad gör man när ett kontrakt med två parter behöver omprövas? Man förhandlar. Den andra parten accepterar, kommer med motbud eller drar sig ur, det finns ingen som helst plikt att gå med på vad som helst.

Ten Commandments Tablets Stock Photo - Download Image Now - iStock
Du skall icke hava andra partners jämte mig.

Vidare säger Schüldt att idealet om en långvarig (monogam) relation inte blir mindre sant bara för att man misslyckas med att leva efter det. Det är mänskligt att fela (skiljas), så det ska man visa nåd inför, men idealet är fortsättningsvis rätt och riktigt. Som utpräglad pragmatiker har jag arma svårt att förlika mig med detta, trots att jag strävar efter så långvariga relationer som möjligt. Han anser det också vara självklart att sex är en stor sak, ”annars vore det inte ett så laddat ämne för de flesta”. Det är ett laddat ämne för att det är en stor sak, och en stor sak för att det är ett laddat ämne. Got it.

Givetvis står det mer bakom uttalandet än så. Sjölin har förstått först nu att sex för honom närmast är en ”dyr blomma”, medan det för andra är ”lite gräsklipp”. ”Men tänk vad som kan hända”, säger Schüldt, ”det kan bli att man får ett barn”. Där satt den, won’t somebody think of the children! Han medger dock att moderna hjälpmedel gör att det inte sker ”varje gång”.

Nå, Eric, allt förutom penor in vagoo-sex bland könsmogna individer kring ägglossning leder inte till barn, postmenopausala kvinnor behöver snarast moderna hjälpmedel för att det ska bli barn, och jag har gayvänner som enligt egen utsago har försökt i åratal, men han kan helt enkelt inte bli gravid.

Befinner man sig likförbannat i målgruppen där det kan bli en ungjävel finns det många sätt att ha skoj utan att stoppa kuken i en köttfärstermos, och ska man tvunget göra det är det nästan som att vi har p-spruta, p-stav, p-ring, hormonfri spiral, p-piller, pessar, kondomer, dagen-efter-piller om kondomen spricker, och fri abort om det riktigt, riktigt, riktigt skiter sig. Who’da thunk.


Snällisen Sjölin skapar en öppning för att Schüldt ska kunna skriva under på en disclaimer i stil med om folk vill leva tre är det ju inget fel med det. Schüldt får fundera ett tag, ja, öh, alltså, för att formulera ett diplomatiskt svar, och landar i ”om alla är med på det och det funkar bra”. Har märkt att polyrelationer måste gå som tåget av någon anledning, varenda förhållande är en proof-of-concept-studie. Blir det uppbrott är det bevis för att hela grejen inte funkar, inte ett individuellt förhållande som sprack.

Sjölin säger att hans barn får komma hem med vem de vill, men han har inte räknat med att behöva ta ställning till att det kanske kommer flera personer på en gång, ”här är vi!”, men medger att det kan vara en värld han får lov att vänja sig vid. Kanske det, hördu. Inte behöver det vara så dramatiskt.

Därefter följer en rätt intressant och heated men icke-relaterad argumentation som jag inte ska gå in på här, men vid poddens slut inser jag att det onekligen finns intressanta saker att hämta hos dessa två män i sin podd. Verkar inte bättre än att jag får ta mig an deras back catalog medan jag jobbar.

Två monogama män och Tone, del 1

Gillar att läsa Expressens kultursidor lite nu och då. Blev lite chockad första gången jag såg att man nuförtiden poängterar hej annars det här e en kulturartikel och innehåller åsikter och bedömningar i en ruta efter ingressen, vet inte när det blev legio.

Nåväl. De puffar för Två män i en podd på slutet av artiklarna ibland, och med en rubrik som De unga ljuger att de är polyamorösa blev jag givetvis clickbaitad.

Nytt avsnitt av ”Två män i en podd”
Det är de två männen på bilden som har en podd.

Ljuger de unga om att de är poly för att vara trendiga? Ljuger de om att de är poly för att något sånt inte existerar eller fungerar i praktiken? Ljuger de att de är poly som täckmantel och förfining av det gamla hederliga ”ligga runt” slash ”lösa förbindelser”?

När jag lyssnat igenom hela segmentet om poly en gång sätter jag mig ner för att skriva texten, men konstaterar att det är omöjligt. Lyssnar en gång till, vilken jävla djungel samtalet är. Halvtänkta tankar, tvära kast mitt i resonemang, och därtill är begreppsförvirringen total. Under den tredje lyssningen antecknar jag det som sägs ord för ord, och först då känner jag mig säker nog för att skriva.


Daniel Sjölin börjar dock med en lite märklig anekdot från sommaren. På litteraturfestival i Dalsland tar han sig en joggingtur, och slänger sig därefter i Vänern sådär fritt och härligt, med tanken att han kan gå i blöta kläder de tvåhundra metrarna tillbaks till hotellet. Väl uppe på rummet inser han att han har glömt att packa ner ombyteskalsonger.

In Defense of Tighty Whities | GQ
Det är inte kalsongerna på bilden som har skrivit brevet.

Han ska äta middag på kvällen, vilket omöjligen kan genomföras kalsonglös bland uppburna förlagsmänniskor. Tydligen är det otänkbart att ”allt bara ska flyta runt” i den miljön, och det är stormroligt, ”det går inte!”. Han ligger på sängen och överväger att klättra ut genom fönstret för att slippa gå ner i lobbyn och möta hela Remus förlag i det stadiet, men tar slutligen på sig ombytesbyxorna utan kallingar och går till ett närliggande Dressmann som fortfarande är öppet.

Anekdotens punchline är att han inte går tillbaks till hotellet efter inköpet, utan istället slår sig ner på en uteservering, upprymd av att ha tagit sig igenom det kalsonglösa projektet: ”Nu ska jag sitta här, med min stjärt rätt innanför byxorna, och ta min pizza, och det vet ni inget om, era rackare som går förbi!”.

Jag är inte bekant med Sjölins verk och leverne, så denna anekdot är inledningsvis allt jag har att gå på. Han är så obekväm med tanken på att gå utan kalsonger under byxorna att han behandlar det som de flesta behandlar att bara gå i kalsonger, rentav nakenhet. Om denna man ska snacka om unga och poly kan det nog vara dags att buckle up, tänker jag.


Sjölin introducerar ämnet genom att reagera på stormen mot sexologen Tone Ahlborg, som av några ansågs ha gett ett oskäligt konservativt svar på en insänd fråga i Göteborgs-Posten. Insåg vid närmare genomläsning av sexologens svar att det blir till att börja i den änden, och avhandla herrarnas fortsatta samtal imorgon, annars blir det låååångt.

Frågan löd alltså så här (min emfas):

Hej Tone!

Jag är sugen på sex med andra men vet inte hur jag ska lägga fram det för min partner. Jag vill verkligen inte att vi gör slut men känner att det inte räcker med en partner för mig. Tänker på detta väldigt mycket. Jag misstänker att min partner kommer tycka att det är en dålig idé, trots att vi älskar varandra, men för mig är det bara sex. Det handlar inte om känslor för någon annan. Jag har inte vågat ta upp det i rädsla för att det ska bli bråk. Vi har det väldigt bra annars. Hur tycker du jag ska göra?

OJ

Det är mycket som inte specificeras här. Vi vet ingenting om frågeställarens eller partnerns könstillhörigheter, deras åldrar, relationens längd, om de bor tillsammans, har barn, absolut ingenting. Ordvalet ”göra slut” snarare än typ ”skiljas” eller ”separera” indikerar kanske att det handlar om en något yngre person, särbo eller med några års samboskap i bagaget, men så behöver det inte alls vara.

Det enda $PART1 uppger i brevet är följande:

$PART1 vill ha sex med andra personer än $PART2
$PART1 vet inte hur hen ska kommunicera detta till $PART2
$PART1 tror att $PART2 inte vill att hen ska ha sex med andra
$PART1 är rädd för en negativ reaktion från $PART2
$PART1 vill fortsättningsvis ha en relation med $PART2
$PART1 vill också kunna ha sex med fler än $PART2
$PART1 vill ha $PART2:s godkännande för att göra detta
$PART1 anser att emotionell trohet är viktigt
$PART1 anser att sex är skilt från emotionell trohet
$PART1 anser sig ha det bra i sin relation med $PART2 i övrigt


Det är när vi kommer till slutfrågan som det blir knepigt. Det finns för mycket svängrum i tolkningen av hur tycker du jag ska göra.

Hur tycker du jag ska göra (för att ta upp det utan att såra min partner)?
$PART1 vill uttrycka sina behov och samtidigt skydda $PART2:s känslor

Hur tycker du jag ska göra (för att inte förlora min partner?)
$PART1 vill uttrycka sina behov utan att riskera förhållandet med $PART2

Hur tycker du jag ska göra (för att lägga fram det på bästa sätt)?
$PART1 vill uttrycka sina behov och maximera sina chanser att få som hen vill

Hur tycker du jag ska göra (i denna svåra situation)?
$PART1 vill att Tone magiskt ska lösa hens problem utan att veta några som helst detaljer om $PART1 och $PART2:s relation

Med tanke på att frågeordet ”hur” används i den inledande halvfrågan om att lägga fram saken inför partnern tror jag att det egentligen är råd kring kommunikation som efterfrågas. Tone tolkar det dock som det sistnämnda, vilket jag inte beskyller henne för, och då blir det förstås närmast ”vad tycker du att jag ska göra”. Hon har garanterat fått sin beskärda del brev med klassiska ha kakan och äta den-problem, alternativt gräset är alltid grönare-problem, och svarar därefter.

Det är kvinnan på bilden som har svarat på brevet.

Tone har inget annat val än att ta personen på orden, och fokuserar därför endast på nya sexuella aktiviteter. Det blir då till det sedvanliga har du tydligt kommunicerat vad du vill ha ut av sex? och låt fantasin sätta gränserna och utveckla sexlivet med din nuvarande partner.

Som vanligt är det dock vad frågeställaren inte säger som är intressant. Sexlivet med den nuvarande partnern nämns inte, bara ett ospecifikt ”vi har det jättebra annars”. Det är lätt att läsa in att det skulle kunna handla om ett monogamt sexliv som har gått i stå. Om ”annars” även inkluderar ett rikt sexliv handlar det ju dock inte om att personen saknar någon sorts specifika sexuella aktiviteter, utan om ett behov av samma sexuella aktiviteter som med partnern, fast med andra. Då är det plötsligt fråga om något helt annat.

En annan grej som lyser med sin frånvaro i brevet är tankar inför att även ge partnern friheten att ha andra sexuella relationer. Är det för att det är underförstått att så skulle vara fallet? Är det för att brevskrivaren tror partnern är så ärkemonogam att det inte skulle komma på fråga att ha sex med andra, även om det var tillåtet? Är det för att brevskrivaren är obekväm med tanken, och vill ha ensamrätt vad beträffar att ha sex med andra?

Tycker personligen att det luktar har insett att jag är flersam sexuellt men romantiskt monogam och försöker hitta en lösning som inte innebär att göra slut med min ytterst monogama partner som jag älskar, som älskar mig, och som jag har det bra med. Samtidigt använder brevskrivaren ”partner” både i bemärkelsen romantisk partner och sexpartner – det räcker inte med bara en partner för mig – och det är ju lite skumt, eftersom hen påstår sig skilja på sex och kärlek. Brevet är helt enkelt ett minfält, där vem som helst kan läsa in lite vad som helst.


Tone börjar svamla om oxytocin som för att säga nae, sex och kärlek hördu, det är lätt hänt att de flätas ihop mer än man själv vill (vilket gör det förvirrande att hon även snackar om massage, barn, amning och husdjur i nästa andetag), och ser till att shamea brevskrivaren genom att påpeka att partnern ”helt naturligt” skulle kunna känna sig kränkt av att hen behöver ytterligare en sexuell partner samtidigt som de har en pågående intim och sexuell relation, det vill säga reductio ad VADÅ, RÄCKER INTE JAG?????+++

Att seriell monogami är vanligast är också en giltig anledning till att slå barnsligheterna ur hågen, men det är antagligen slutklämmen om ”riktig kärlek” som har fått polyfolket att skriva grejer som kan summeras SKIT NER DIG MONOKÄRRING. Så långt sträcker jag mig inte. Tycker mest det är beklagligt att alla parter kommunicerar förbi varann, och då har jag inte ens börjat avhandla herrarna Sjölin och Schüldts reflektioner kring det hela.


Brevskrivaren har följande alternativ:

  • stanna i förhållandet och lida i tysthet – känslolivet lider av ouppfyllda behov, sexlivet lider (status quo)
  • göra slut och förlora sin stabila förhållandebas – känslolivet lider av separationen, sexlivet frodas ärligt (fittigast på kort sikt, bäst på lång sikt)
  • stanna i förhållandet och vara otrogen bakom partnerns rygg – känslolivet lider av att ljuga för partnern, sexlivet frodas oärligt (smaskig förbjuden frukt på kort sikt, fittigast på lång sikt)
  • stanna i förhållandet och övertala partnern – känslolivet frodas ärligt, sexlivet frodas ärligt (rosafärgade polyglasögon)

Tone lanserar ett femte alternativ, det vill säga stanna i förhållandet och lid inte. Där har vi det magiska svaret som efterfrågades.

Gott i Notts

Tillbaks från Nottingham, eller egentligen främst den omkringliggande landsbygden. Vandrade dock runt i stan och försökte hitta en formell svart skjorta åt T, förvånansvärt svårt, och åt på veganrestaurang på vägen tillbaka. Fick en känsla av att restaurangen försökte vara fine dining, men inte på ett snofsigt sätt, snarare som en niondeklassare i lite för stor kostym på skolavslutningen.

Gedigna vita linneservetter, men IKEA-glasmuggar för téet; stärkt vit skjorta på servitören, men svarta jeans och jumppatossor på fötterna; prickfritt utförd interiör med tunga, sträva menypärmar på bordet, men Henry-dammsugare i trappan 20 minuter efter öppning. Maten var det definitivt kvalité på – A+, i det sammanhanget bars kostymen upp med bravur.

Ja, kanske ska förtydliga att det är No. Twelve jag snackar om, inte Hooters, trots bilden. Nottingham har den enda Hooters-restaurangen i hela UK, all annanstans i landet har de fått stänga på grund av protester eller obefintlig business. Det är någonting jävligt skumt med att se loggan på ett brittiskt jävla tegelhus i septemberregnet. Ei näin.


Träffade en livsstilsdomme från Texas på festen, och vi kom förstås överens som ett brinnande hus (flyger inte riktigt på svenska, va). Tyvärr hade de inte vågat ta ut svängarna och göra det första eventet femdom only, det kändes lite skumt att 80 % av festdeltagarna var par bestående av dominanta män och undergivna kvinnor när eventet organiserades av en nybildad domme-grupp.

Det visade sig att en av arrangörerna inte hade täckts utesluta sina lokala vänner inom scenen, och var rädd för att det skulle bli glest om man bara välkomnade femdompar. Tydligen en så pass liten community att de far på varandras event oavsett vad det är, liksom. Nu när första instansen är överstökad ska det bli annat ljud i skällan, ser fram emot ett riktigt intensivt high protocol-event, informella träffar finns det i mängd och massor.

Vittu höstlista satan

Ja, då är det alltså den sista augusti, sommarens sista dag. Hög tid att funtza vad hösten ska bjuda på. Ellen snodde en ”höstlista” av en rikssvensk bloggerska idag, blev rätt inspirerad av detta, därmed dags för bloggens första vittu lista satan.


Yras.

Vill fokusera på vänner och relationer av alla slag. First, last and always, som Sisters of Mercy sa. Mm, Andrew Eldritch. Var var jag?

Har redan tagit några steg mot lite spännande grejer med de mina, men det håller jag nog privat. Överlag vill jag knyta nya kontakter i stan, söker främst folk att gå på keikkor med. Vill verkligen hitta en gitarrist, tror inte det kommer gå vägen på nätet, så bara att ge sig ut och leta.

Underskattade annars gravt hur svårt det är att upprätthålla kontakten med folk från andra städer här. Flyttade ju hit från NL, där det bara var att hoppa på tåget vart som helst. Utan bil och med den ständiga malen i plånboken var det bara att glömma folk ens i grannstaden här. Har mina kontaktsökarprofiler inställda på 10 mile radius, alltså sexton kilometers radie, och redan det är knepigt.

Givetvis vill jag också fokusera på Trevor Bock, bloggandet och att håva in frilansjobb.


Fatin på fate.

Vill ha mer av pengar. Pengar pengar pengar. Det är inget liv att leva på £25 (~30 euro) i veckan efter hyra och räkningar. Det är bokstavligen existensminimum, det man behöver för att upprätthålla livsnödvändiga funktioner och tak över huvudet. Tacksam att bidrag ens är en grej förstås, så satans, annars hade det varit total misär.

Är man riktigt jävla fattig en längre tid börjar det oundvikligen tära att allt annat är utom räckhåll, och det suttar att inte kunna göra saker för/med sina vänner utan att de ska behöva stå för fiolerna. Lyckligtvis verkar det som att det äntligen kommer rassla in lite mer cash under hösten. Småpotatis jämfört med ens en skitlön, men ändå, man måste börja någonstans. Det kommer lossna.


Nå voi vittu ändå.

Vill ha mindre av både internetbrus och gnäll om internetbrus. Måste väl börja nå peak smartphone/algoritmklagas snart, och den kören hör jag minsann också till. Någonting händer i huvudet när jag stänger av routern och världen inte längre sipprar in i min dator. Fokus flyttas genast till nuet, till den omedelbara omgivningen, en känsla av att vara frånkopplad. Stå utanför. Den är så jävla skön.

Mindre stressätande hade också varit skönt. Halkar fortfarande in i det periodvis, även om det inte på långa vägar är lika paha som när jag hetsåt i tidiga 20-årsåldern. Är inte bekväm med min nuvarande vikt, den känns inte som jag, för mycket att släpa på. Vissa svälter sig när de är stressade, jag tenderar att bli mer stadig för att bevisligen ha något att hålla fast vid. Har iallafall börjat röra på mig dagligen igen, det går framåt.

Vill titta på höstlövens utveckling från gröna till gula till röda till bruna på marken i parken. Har en hypotes att det möjligen kunde grunda mig i tidens gång på ett annat sätt. Verkar ha fått in vanan att faktiskt ta en runda på morgonen, tar sisådär 25 minuter, så det är i princip dagens hjärtrytmhöjande aktivitet säkrad heti. Bra skit. Är en lyx att ha den möjligheten på så nära håll, vill göra det bästa av det.

Vill också titta på tindrande ögon mittemot med två stop öl emellan.


Blandad kompott.


Vill lyssna på CD-skivor. Har haft som projekt att reparera en CD-spelare som är del av en stereo från slutet av 80-talet. Jag är en albummänniska, spellistor kan dra åt fanders. Vill lyssna på en enhetlig om än spretig grej på sisådär 35-60+ minuter som helhet, tänkt att konsumeras i en viss ordning. Vill också gå och botanisera i skivbutiker mer, Manchester är en bra stad för det.

Har lyckats hålla mig från vinyler hittills, men vet mycket väl att jag är en plötslig holy grail-skiva på vinyl i handen bort från att trilla dit. Det har jag verkligen inte råd med. En beroendeframkallande och dyr hobby räcker gott och väl.


Vill läsa intressanta biografier, som vanligt. Musiker, excentriker, konstnärer, dylikt. Femdomlitteratur. Saker som bekräftar att man kan leva på det sätt jag vill känns förstås alltid bra att läsa. Random loppisfynd för £0.50. En miljon grejer i D:s bokhylla, måste börja beta mig igenom dem. Bästa lässtället är fortfarande badkaret, fy fan vad det är najs.


Utspökad i Utrecht, oktober 2017.

Vill ha på mig nya fejkläderjackan med fejkpälskrage + utsvängda svarta jeans och chelsea boots + hästsvans och osminkat ansikte. För två år sen var det hatt + marklång yllekappa utan knäppning + brett midjebälte + klackaskoan (mormorskängor med stolpklack) som gällde, Manchester har sipprat in i mig mer nu. Vill också gå på gothkvällar och spöka ut mig riktigt ordentligt.


Vill lära mig After Effects, som vägrar installera på min sju år gamla laptop, trots att jag testat varje trick i boken. Som det är nu sätter jag ihop Trevor Bock ”frame by frame”, vilket givetvis tar en miljon timmar i anspråk.

Prio ett är att spara ihop till en ordentlig skrivbordsdator, komponenterna torde gå loss på fem-sexhundra pund, varav en gammal grafikkortsmodell står för en tredjedel. Marknaden är totalgalen fortfarande. Tack till alla cryptominers där ute.

Vill också lära mig mer poledancetrick. Hela den grejen har varit på paus i evigheter. Tror de har börjat köra lektioner igen, men har förstås inte råd just nu, kanske senare i höst. En pole i lägenheten hade varit guld, men har absolut inte utrymme för det.


Your guess is as good as mine.

Vill hänga på YES, Night & Day, Band on the Wall, Deaf Institute, Flour & Flagon, V-Rev, Thirsty Scholar, The Salisbury, The Old Abbey Taphouse, Electrik, etc. etc. etc. etc. etc. etc. Även stadsbiblioteket, de har en hel sektion med musikhistoria från Manchester. Vore najs med busskort. #goals


Bra bilunderhållning.

Vill dricka prosecco, gratischampagne, G&T, Newcastle Brown Ale, syltiga rödvin, Yorkshire Tea, vallmoté, absint och andra klichébohemdrycker. Och så lite Dr Pepper nu och då.

Hummus i Den Haag, fy fan vad gott.

Vill äta annat än linssoppa. Det mättar och är trevligt, men det skulle fan inte skada med mer soul food nu och då. Hade hemskt gärna lagat diverse recept men har fan inte råd med annat än torkade proteinkällor, grönsaker och potatis. Dyrt bensinstationsgodis tycks det dock alltid finnas pengar till. Suck.


Utrecht, på väg från unibibban i centrum.

Utflykter och resmål blir väl onekligen Finland + Åland någon gång i höst. Vill jättegärna till NL också, Utrecht/Haag, höra lite holländska, checka ut från världen med GB i en AirBnb. Berlin med GB också antagligen, typ oktober. Vore roligt att fara till Stockholm med T, tanken var att fara till Köpenhamn redan i februari 2020, så det är fortfarande på listan. Pedestal i London vore skoj och helt genomförbart. Glasgow/Edinburgh. Hänga på till T:s föräldrar i Aberdeen. Typ så. Om inte världen imploderar igen.

Misshandel och cosplay

På min morgonpromenad (sjätte dagen i rad, woo) kände jag plötsligt en bekant lukt. En instinktiv besvikelse dök upp millisekunden innan jag hann identifiera den. Lågstadiets skolkök på morgonen anno 1998, kokt potatis med skalet på, blodplättar och vitsås. En känsla av fan, det blir knäckebröd och mjölk idag.

Lyssnade på Ted&Kaj-podden medan jag gick. Kaj har tydligen fått agera BDSM-expert i finlandssvenska medier med anledning av sin nya bok Röda rummet (som jag på något vänster måste få hitfixad, tanten vägrar ju e-böcker, suck). Det skulle nog bli tröttsamt att vara en postergirl för BDSM-kulturen. Har läst många av Dina Sades intervjuer i svensk press, hon har sannerligen en ängels tålamod, det har inte jag.

Bildnamnet hade (2) i sig. Jag har alltså sparat den vid tre olika tillfällen. Joråsåatteh.

Man kan spåna hur länge som helst om det psykologiska, att det för många är allt annat än en krydda när sexlivet gått i stå, snarast ett djupt behov som alltid funnits där. Man kan förklara, men aldrig förmedla, precis som att det inte går att förmedla en stark andlig upplevelse i en frikyrka. Du kan stå och titta på en människa i extas och tycka jahapp, den där duden verkar vara riktigt hype på Jesus, men inte fattar du ett skit av vad som händer för det.


Det förvånar egentligen inte att journalisten tog upp det som vi i tonåren kallade de tyska bögkannibalerna. Tre instanser tycks det finnas, den senaste nyligen, men Armin Meiwes förblir väl mest känd. Kannibalism åsido finns det fortfarande begränsningar enligt lag gällande vad samtyckande vuxna kan gå med på.

Vet inte hur det är i Finland, känner till Sverige bättre, detta förstås tack vare BDSM-communityn Darkside. Där har man hängt till och från sedan 2004 (vilket alltså betyder att det tog fyra år innan jag ens hadd åldrin, men det får väl anses preskriberat vid det här laget).

Man kan till exempel inte samtycka till mer än lindrig misshandel i Sverige. Till detta räknas örfilar, att knuffas, dra i kläderna, lite fysisk dominans, va. Allt utöver det kan man tekniskt sett inte samtycka till, ansvarsfriheten upphör vid gränsen mellan lindrig misshandel och misshandel av normalgraden.

En tung session med oxpiska på ett andreaskors är garanterat grov misshandel, och därmed olagligt. Att duden vid tillfället upplever sin existens som komplett spelar ingen roll. Som dominant/top skulle du med rådande lagstiftning kunna dömas för detta, även mot den ”misshandlades” vilja.

I praktiken ogills en del åtal där våldet har ansetts vara försvarligt, men det finns också ett antal mål där det har blivit misshandelsdom. Vill man gräva ner sig i detta hittade jag ett helt jävla examensarbete i straffrätt från Stockholms universitet.


Cosplayar rikssvensk smyckesdesigner. Mitt namn är Maria Victorzon. Efva Attling, släng dig i väggen.

Hade också informationsmöte via Teams på förmiddagen. Det handlade om new enterprise allowance, alltså startbidrag för egenföretagare, rätt och slätt. Göra business plan, cash flow forecast, allt det där. Tydligen är det här mitt liv nu.

En kvart innan mötet funderade jag på om jag skulle maskera eller vara mig själv, den konstanta avvägningen som sperglady. Bestämde mig för att fake it til you make it och funderade på hur jag bäst skulle framstå som en creative, substantivet.

Satte upp håret och fick gräva fram den svarta polotröjan från bottnen av tvättkorgen. Den luktade precis som man kunde förvänta sig, men vad gör man inte för ett första intryck. På med ett ”intressant halsband” och markerade bryn, glasögonen på, boom. Hi, nice to meet you, how are ya? Good, good!