Koffeinpina

Jag har på riktigt fortfarande inte återhämtat mig helt från den med mina mått mätt enorma mängd koffein jag hävde i mig på torsdag kväll.

Effekterna var fan identiska med bieffekterna av en starkare stimulant, det vill säga total aptitlöshet, darrningar, hjärtklappning och käkspänningar. Trillade rentav i den klassiska fällan – inta medlet för att jobba, ägna sig åt självbefläckelse istället – och skrev en erotisk novell på 20k+ tecken istället för det jag egentligen tänkte skriva. Lol.

Kanske jag publicerar en antologi sen när jag är i medelåldern och slipper undan med tantsnusk. Vem vet.

Det här, nä, det är inte porr, det är konst, se nu på de utsökta grankvistarna…
(”In Paradise”, Max Švabinský, 1918)

Skillnaden från typ en låg dos tjaque var närmast att det riktigt utpräglade välmåendet saknades, och att jag blev trött samma tid som vanligt oavsett. Vid 02:30 hade jag redigerat och färdigställt hela fanskapet, men när jag gick och lade mig kunde jag förstås inte sova för fem öre.

Wakefulness promoting är tyvärr inte samma sak som fatigue preventing. Vore det en roligare stimulant skulle jag ha gjort något intressant och/eller skoj, men vad fan skulle jag göra liksom, var ju trött och hade ingen energi kvar och därav inte lust med någonting.

Är vanligen en person som somnar snabbt så fort jag lägger mig ner med syfte att sova, och att liksom en person med insomni ligga och stirra på en blinkande digital klockdisplay var inte en trevlig upplevelse. Välsigne dig om du lider av det på regelbunden basis.

Bild från arkivet, fotad av någon fransk-kanadensisk yngling på LiveJournal och nersparad av mig år 2005.

Hämtade till sist telefonen och textade GB, som jag antog skulle vara vaken. Denne kaffe–, Fritz-kola–, Club-Mate– och Red Bull Sugarfree–aficionado satt mycket riktigt fortfarande vid läppisen och körde på, denna natt från Spanien.

Vid typ 03:30 lyckades jag äntligen glida iväg, men vaknade vid niosnåret som vanligt, och sömnkvaliteten hade varit totalt skräp; kändes som jag hade sovit i två timmar snarare än fem och en halv.

Men lol Madrona, välkommen till verkligheten när man jonglerar heltidsjobb 8-17 med pendling, hushållsarbete och barn och ska klämma in sina egna intressen också…

Jao, jag har privilegiet att kunna lägga upp mitt liv på ett sätt som gör att jag kan undvika konstant koffeintillförsel för att orka med skiten. Dricker en hel enliterstékanna innehållandes typ fyra femtedelar Yorkshire och resten sojamjölk under morgonen och förmiddagen, det räcker gott och väl för mig. Caffeine: only the once.

Vore fan farligt om jag skulle börja laborera med det, starka grejer det här. Vaknar utvilad nio dagar av tio och har en jämn energinivå under dagen, och den odrägliga gudagåvan tänker jag fan skydda med näbbar och klor. Har lärt mig min läxa.

Sen har vi ju faktumet att jag i praktiken vittu är dopad med en daglig depottablett av en dopamin- och noradrenalinåterupptagningshämmare. Det är som att trycka på tilde-tangenten (~) och gå in i console. Jag fuskar.


Avslutar med en samling folk som är trogna big caff in i döden och producerar skämtteckningar med boomerhumor kring saken. Inget går upp mot lite all-american caffeine addiction.

Det är något med denna synnerligen gammaldags serietecknarstil som väcker associationer till typ de solgula datorrelaterade manualerna i ”For Dummies”-serien på 90-talet och gör mig glad.

Vem ska trösta Michelle

Det har äntligen letat sig ett högtryck till Manchester och det är jag grymt glad över, hittills i sommar har det mest varit mulet eller strilat ljummet. Satt precis på Megabussen och spanade ut över solbrända underarmar längs med M6, vissa mer håriga än andra, vissa med en tobak mellan fingrarna. I lasten öl och cider och grönsaker och andra sommarnödvändigheter, man tackar.

Har en miljon svarta second hand-klänningar som passar vintertid men väldigt få som går för sig i sommarhetta, så jag och T gick till Harborne och dess många charity shops och kollade om vi skulle hitta en sommarklänning eller två i min smak, dvs. mer Vem ska trösta knyttet än fruktkalas. Hittade dock bara bykyrkobegravningsklänningar, vilket är något helt annat.

Mina far- och morföräldrar är redan i jorden. Kthx.
Vem ska trösta knyttet. Bild lånad härifrån.

Kollade också Dangerous Liaisons (1988) i lördags. Två timmar av pudrade peruker och ihoptråtade pattar (samt Uma Thurmans synnerligen befriade 18-åriga behag), könskrig, gaslighting, manipulation, psykisk misshandel och sexuella övergrepp. Machiavellianske Malkovich kan säga grejer som ”My love had great difficulty outlasting your virtue. It is beyond my control” eftersom det inte fanns youtubekanaler som redde ut vad det är frågan om på slutet av 1700-talet. Stackare.

I övrigt en osannolikt fräsch Keanu Reeves, som rakt från en målad porslinstallrik:

Samt en Michelle Pfeiffer som oftast ser ut att behöva lite Visine:

Malkovich bedrog för övrigt sin IRL-fru med Pfeiffer under inspelningen. Say no more.


På söndag var det dags för helgens höjdpunkt, men femdomeventet var verkligen inte vår grej. Vi klev in mitt i en inledande gruppdiskussion sisådär 1,5 h efter eventets början, hade ingen aning om att något sånt var på G. Det var fanfics och det var virkning och det var antagning till att doktorera inom queer femininity och ”min partner känner inte för impact play just nu, vad annat kan vi göra” och ”när känner du dig som mest dominant?”.

Tror vi stannade sisådär fyrtio minuter totalt, det var varmt och fittigt och fönstren släppte in naturligt ljus. Noll spänning i luften, en samling huskatter som lojt hade det lite gött. Inte vår scen helt enkelt. Har verkligen inget emot att sippa lite té och konversera i dylika sammanhang, men då med en underton av det återhållsamma, strama, artiga; informalitet och bekvämlighet är för mig totalt osexigt.

Det blev varsin syndig McFlurry och ugnstofu med grönsaker som hade fått badda i kryddor och kokosmjölk + rågbrö istället. I regret nothing.

Subincelman-spektrat (och Miss Robotdominatrix)

Ibland vandrar vi alla in i fällan att begrunda livets stora mysterier.

Vem sköt Tupac? Var är Joachim Posener? Varför är äppelmos så äckligt när äpplen är så goda? Och vad vittu är zabaglione?

Dö.

Något jag rätt ofta funderar på är varför dominanta kvinnor år efter år gnäller på att utbudet är torftigt när det bokstavligen kryllar av undergivna män där ute. Det borde ju bara vara att välja och vraka.


”lonely man free stock photo”

När jag ser profiler som tillhör dudes som har sökt efter kvinnlig dominans i åratal slås jag ofta av en distinkt melankolisk mjäkighet. De berättar om sig själva på ett neutralt, konstaterande sätt, undertonen är Ensam. Mellan raderna framkommer det att de har ett ordnat liv, men få eller inga vänner utanför jobbet. Inte sällan spergiga, inte sällan med katt.

I Darksides femdomnätverk startar de trådar som ”Vad vill du ha i egenskap av dominant kvinna?” och tror att det ska hjälpa dem gå till botten med saken. Förvisso en behjärtansvärd fråga som indikerar att det inte är fråga om en nätrunkare som helt tappar intresset så fort kuken har spottat, men ändå inte en särdeles produktiv grej.

Det är ju det som är själva problemet. Om oseriösa nätrunkare befinner sig i ena änden av spektrat har vi folk som är villiga att vända ut och in på sig själva för att behaga en dominant kvinna på andra änden. Det senare är ju en synnerligen attraktiv egenskap, men inte när det bokstavligen är det enda som erbjuds.


Character creation hör nämligen bara D&D till. Jag njuter av att upptäcka utformade Personligheter, finner stor glädje i att botanisera i dem. Jag vill ha all lore, lära mig om alla glädjeämnen, passioner och särskilt sorgeämnen i folks liv. Det neutrala, konstaterande greppet är inte engagerande nog.

Mer av det samma.

När jag föreställer mig någon i sinnet vill jag få en utpräglad men abstrakt känsla i bröstet, inte en vag förnimmelse. Det går utmärkt att vara färgstark i vagheten också, men så oftast inte fallet. Vanligen brukar det handla om någon som fortsättningsvis har grejer i bagaget som de inte har hunnit sortera.

Själva bagaget är dock inte ett problem. Det är ju kontrasten mellan en persons liv utanför femdom och utrymmet vi skapar tillsammans som är intressant, det är där djupet finns. Uuuuuuh, en dude som är starkare än mig slickar utrymmet mellan mina tår är bara yta.

Att banka skiten ur någon och samtidigt veta att de får utlopp för livsstress som har satt sig i kroppen är liksom en bonus ovanpå att det objektivt är hett som fan. Det är också en annan grej att paja någon efter en intensiv session om man vet att de hade en frånvarande morsa under uppväxten. Ya feel.

Kvinnorna som har letat i åratal men ej heller har hittat sig en bra sub utstrålar ofta antingen osympatiskhet eller att de på något sätt är sårade (två sidor av samma mynt). När de sammankommer med ug-män av typen som jag beskrev ovan i ett försök att bli fullständiga kan alltså ingendera part ge den andra vad de vill ha.

Ytterligare en dålig erfarenhet, slutsatser dras, mönstret upprepar sig, och så fortsätter det lim x→∞. Inte bra.

Helt på riktigt den enda normala kvinnan jag hittade i en sjö av suggestivt melankoliska 22-åringar.

Någon fiffig jappe har i bästa entreprenörsanda bestämt sig för att lösa problemet, iallafall å submännens vägnar. Såg nämligen en Fetlife-reklam för dominatrix.ai, en tjänst som fortsättningsvis tycks vara under utveckling. Allt som finns för närvarande är ett fält där man kan skriva in sin mailadress.

AI:n ska enligt utsago alltså lära sig av hundratals kompetenta dominor och leverera perfekt dominans (dvs. instruktioner kring hur du ska runka + kanske något uppdrag att köpa damtrosor i varuhus + verbal förnedring). Fixat.

Kom osökt att tänka på några av männen i von Krafft-Ebings Psychopathia Sexualis (1886), som jag hade för mig att jag skrev ett inlägg om, men tydligen inte. Slogs iallafall av faktumet att jag har hört samma berättelser som fanns däri otals gånger på Darkside och Fetlife i modern tid, dvs. män som har försökt leva ut sina lustar med sexarbetare, men lika snabbt har konstaterat att det inte tillfredsställde dem. Alls.

Att byta lite sedlar mot att ploppa en piska i en kvinnas hand räcker helt enkelt inte för någon av en viss läggning, och en konstruerad robotkonglomeration av hundratals kvinnor kommer heller inte avhjälpa grundproblemet, även om det är väldigt #2022.


Hittills har vi alltså avhandlat extremerna på subincelman-spektrat. Om nätrunkarna i praktiken mest vill ha sitt av en prodomina lite när det passar dem, AI eller inte, och männen som suktar efter en bråddjup relation missriktat vänder ut och in på sig själva för att förstå vad dominanta kvinnor vill ha, ja, då har vi väl männen som fokuserar på de yttre attributen i mitten.

Vi har alla sett honom på events.

De tenderar att vara lite äldre, inte särskilt spergiga, och de besitter ett självförtroende som ofta rotar sig i karriärsmässig framgång. Till skillnad från nätrunkarna visar de respekt och ger ett tydligt intryck av att de är i bilden också i förlängningen.

Deras till synes välformulerade sätt att kommunicera utgör frekvent dock ett illa dolt piska? eller fot? eller piss? eller vad deras besatthet nu är, ofta finns det något centralt, en fetischism med upplevt egenvärde.

Detta är förstås genomskinligt för dominanta kvinnor, som för det mesta suktar efter något med mer substans än så, och därmed har den på ytan välfriserade mannen på mitten av spektrat fortsättningsvis ingen partner. På pappret ser han dock ut som en riktig catch.

Svårt det här. Inte undra på att det ser ut som det gör.

Hummuspaddling och brormannen Bill

Finska kompisgänget planerar midsommaren i ett Google Docs-dokument så att de inte står i skärgården med 105 öl, två chipspåsar och ett paket länkkorv. Jag lade till ”gott humör” i bästa lågstadieutflyktsstil. Har inte kunnat ta mig till Finland till midsommar på flera år, så det fick bli min………… mitt bidrag (tog löjligt länge att håksa på vad vittu contribution är på svenska, trött).

Detta är den första ordentliga Manchester-sommaren sedan jag flyttade hit i september 2019, dvs. alla evenemang och grejer är igång, men jag måste medge att det inte riktigt känns någonstans. Antagligen för att jag har ytterst lite pengar att röra mig med nu, papperstunna marginaler (såg dock till att skaffa biljett till Brian Jonestown Massacre i februari, det är fanimig värt en vecka gröt – åtminstone torde du känna till den här låten).

En man som har gjort karriär på att vara svår och duktig.

Hyran gick kontraktsenligt upp 10 % fr. o. m. juli, vi vet alla hur diverse räkningar har skenat iväg, bla bla. Mina vänner i Manchester oroar sig över inflationen, de stigande levnadsomkostnaderna och/eller världsläget. Själv har jag haft ganska låg energi de senaste dagarna, undrar om det är utsättningssymptom från att i praktiken ha klippt Voxra cold turkey eller vad fan det är. Börjar på riktigt undra om paketet alls kommer komma fram, det har gått över två veckor nu.

I ett försök att motverka slöhet har jag rullat ut yogamattan för första gången på jag vet inte hur länge. Har även blåst upp pilatesbollen samt bosubollen som båda har legat ihopsäckade under sängen sedan jag flyttade hit. Under lockdown 3 hade jag ju tillgång till T:s garagegym och tränade relativt hårt och semimotvilligt, om du har varit med ett tag minns du kanske det. Sedan flytten har jag i praktiken donerat aderton pund i månaden till föreningen som driver mitt lokala gym och bara gått dit sporadiskt.

Mitt tydligaste minne av garageträningen är ändå hur kroppen liksom började kännas helgjuten, som att jag var ett enda enhetligt stycke istället för separata lemmar. Det skulle fan sitta fint hördu. Överlag känns det lite som att paddla i hummus på många fronter för närvarande (tack till STBL:s avgående chefred för den).

Moroten förstår. Bild på hummus med tacokryddmix lånad från denna kristna matbloggare (tack DuckDuckGo).

Inser att det inte är världens bästa timing att få ett enmansföretag att rulla nu, åtminstone inte inom mina områden, penningpungarna är lika ihopsnörpta som ett CBT-konstverk (och då snackar jag inte terapi). Får ta mig en funderare helt enkelt.

Åtminstone finner jag styrka i denna uppvisning i nonsenslåtskrivartalang från 420chan groupwatch-tiden som plötsligt dök upp i huvudet när jag rensade Matt-garderoben. Kommentarerna på Youtube består i princip bara av stoners som skriver hur många dagar i rad de har lyssnat på låten.

RA TA TA DA DA DA DAAAAAA

Artisten, en konspirationsinriktad man med tydliga sperg-vibbar från Staten Island i New York, fick för övrigt en hjärtattack och dog vid en ålder av 60 häromåret. RIP.