Livet som bya-goth

Ett argt och ledset tidigare jag våren 2004, alltså snart fjorton.

Det här med att vara goth i början på 00-talet, i en by med några hundra invånare och flera mil till närmaste småstad, minns jag mest som en pina. Det var knappast alltid så roligt för mina nätkompisar att vara alternativa i sina respektive rikssvenska småstäder heller, förringar inte det. De upplevde också att de var fast någonstans där de inte ville vara. Rent konkret hade de iallafall pengar och transportmedel, och ett visst försprång i ålder och självständighet. Det fanns dock en tydlig trend hos oss alla: vi som bodde på minst ort och hade längst till storstäderna mådde i regel sämst.

Själv var jag för ung för moped, och det var för långt för mig att cykla ens till grannbyn. Det fanns en buss, den gick mot stan på morgonen och tillbaks på eftermiddagen. Det hjälpte dock inte ett skvatt, för den gick aldrig på helgerna, och på vardagarna var man ju i skolan. I själva verket var det samma buss man tog till skolan varje morgon som fortsatte till Vasa efter att chaffisen försäkrat sig om att ha släppt av alla elever vid högstadiet och gymnasiet. Det skulle alltså inte ens ha gått att skolka för att obemärkt fara till stan och kolla på bändtröjor vid RockJet en vardag. Alla kände alla, skulle pulpeten gapa tom fast varenda kotte sett en stiga på bussen vore det enkel matematik.

Det är ingen tävling i hur skit man mår, hur litet ställe man bor på och eller hur fastlåst man känner sig, men när jag hörde folk från ställen med (tio)tusentals invånare gnälla över att alla känner alla och håller koll på varann ville jag ändå bara skrika FÖRSÖK VA FAST MED FEMHUNDRA PERS DÅ SATAN, UTAN MOPO, KOLLEKTIVTRAFIK ELLER BIL.

Tretton år, nyss börjat åttan. En längre tids dåligt mående har övergått till en djup depression som aldrig helt har lämnat mig sen dess.

Nå, nog med mörker och frustration, vilka fönster fanns det? Internet, först och störst. Det krävde att man satt vid en dator, så det gjorde jag nästan varje ledig timme, när jag inte kollade på MTV Europe (som då fortfarande mest visade musikvideor bla bla bla). Häftiga goth-kläder fanns det gott om online, men det var ännu svårt att hitta utländska shoppar som skickade till Finland, ens från Sverige (och om de gjorde det var frakten minst sagt magstark).

Punk- och rock-kläder, patronbälten, nitar, Alchemy Gothic-smycken och sånt kunde man dock beställa med postorder från Stuntmans lilla katalog, den var alltid lika spännande att bläddra i. Kollade nyss och ja, företaget finns tydligen fortfarande. Det värmer hjärtat.

Man kunde också ligga i sängen inom de samma fyra jävla väggarna varje kväll och lyssna på Nine Inch Nails och fantisera om Trent Reznor.

Joråsåatteh.

Mavalas nagellack fanns i alla möjliga färger på Anttila i stan, men inte svart. Man fick hålla till godo med en mörklila aubergine-färg eller fylla i dem med svart spritpenna (vilket såg för jävligt ut). Svart läppstift fanns givetvis inte heller, det var den mörkrödaste nyansen eller fylla i läpparna med smetig kajal som gällde (såg också för jävligt ut). ”Extrema” hårfärger som rosa, blått, lila, grönt etc. fanns inte i hyllorna, det mest extrema var en svart färg som drog lite i mörkblått eller morots-/klarrött.

I Helsingfors, alltså fem-sex timmar bort, fanns det dock en hel del intressanta butiker. Dit, till morsans gamla studiestad, bar det högst en gång i året. Namnen jag minns är Morticia, Nana Star och Shop Tetuan. Sparade alltid en del av födelsedags- och julklappspengarna i detta syfte och såg till att införskaffa smink, nitar, smycken, lackkläder, kängor o. dyl. när det gällde.

Skoaffären Kenkämarski i centrala Hesa var definitivt inte en gothbutik, men hade ett ganska stort urval raffiga skodon att kolla på. Svängde alltid förbi där för att se skomodeller jag ofta sett online i verkliga livet, förundras över platåerna, spegla mig i lacken och drömma. Drömma, eftersom de gick för cirka 200 euro per par.

I övrigt kunde man ibland hitta en svart satinkorsett, svart spetsbrynja eller så i de större kedjornas festkollektioner för höst/vinter, även i Vasa.

En Hesa-haul. Kängorna kommer figurera i en framtida historia.
Dricker äppeljuice hos morsans väninna i Hesa iförd följande års nyinköp: mesh-paita, äkta svart nagellack och ett riktigt extremt nithalsband. Definitivt djärvare blick än i hemmamiljön. Skaffade också en sista grej, nämligen…
Lila hårfärg! Färgat inför åttans skolavslutning för att matcha sömmarna i mesh-paitan på föregående bild.
Cool man var, satan.

Upplever inte att jag blev mobbad i högstadiet fastän jag var, ja, en ö som på rasterna mest satt i ett avlägset hörn i lång, sliten läderrock och lyssnade på musik och/eller ritade. Antar att det åtminstone delvis berodde på min stil. Det fanns förstås en stolthet i att sticka ut, att bära sånt som var riktigt svårt att få tag på hemma, och sköta mitt. Rita skumma symboler. Vara mystisk.

Det fanns en handfull personer i skolan på 300 pers med någon sorts alternativ stil, men ingen av dem intresserade mig tillräckligt för att jag skulle försöka närma mig (utom en, men det blev det inget av… får ta den storyn i framtiden). Inte ens punkarna från byarna närmare stan intresserade mig tillräckligt. Minns jag tyckte det var extremt onödigt och barnsligt att hålla på med anarkist-A:n, förstöra roskisar och supa varje helg, men också en underförstådd, ömsesidig respekt i korridorerna oss emellan – du vågar också sticka ut, coolt.

Vet inte vad fan det är som händer genast man träder över kommungränsen, men det har alltid känts lite, lite enklare att andas i Malax. Avundsjukan mot malaxungdomarna fanns definitivt där. Det kan bra hända att jag skulle ha blivit vän med några av dem om det hade varit mindre än tjugo kilometer emellan.

Hembyn är dock en helt annan historia.

Avslutar med en liten anekdot, för att illustrera.


Länge dreglade jag över gothstövlarna nummer ett, Demonia Transformer-800. En vacker dag var det dags, och jag gick till lokala andelsbankskontoret med födelsedagspengar för att fylla i ett utlandsbetalningsformulär till Tyskland. Att jag lämnade huset på fritiden hände knappt, jag hade utan överdrift inte satt foten i byabutiken på flera år, men så kom stövlarna.

Tänkte att nu ska de fan få se på nånting i denna sömniga jävla by. Föräldrarna var borta och kunde därmed inte hindra mig, så jag snörde stövlarna och anpassade alla remmar och spännen tills de satt perfekt. Därefter gick jag en runda genom byn med hunden, fan vet när det sist hade hänt. Någon bil for förbi, men mötte varken cyklister eller fotgängare. Dagen efter, i skolan, kom dock en byabo i min klass fram och sa:

”Hödu, tå du va ut me hondin, va va e fö skoar du hadd pådde? Tyckt e så ut som slalomskoan?”

Demonia Transformer-800.

Det hade varit en sak om det var retsamhet i rösten. Retsamhet hade jag kunnat hantera, bära stolt, fuck you right back. Men det var något ännu värre.

Det var till min fasa äkta förbryllning. Denna person hade noll referensram för vad den hade sett mig bära, och alltså dragit till med slalomskor.

Minns inte vad jag svarade, om något. Det gick tydligen inte ens att göra ett statement. Stövlarna var för out there för att ens förstå sig på.

Och det, om något, var jävligt deprimerande.

Veckotidningsfräckis

Som liten flicka ägnade man otaliga timmar åt att ligga i sängkammaren hos farmor och farfar och läsa svenska veckotidningar. Året Runt, Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Allas, samt favoriten Allers. Veckans Mord, Veckans Brott, Veckans Krim – allt vad spalterna nu hette – var alltid lika hårresande. Inget som en femåring ska ligga och läsa, kanske, men det var ju det som gjorde dem så intressanta.

Det är dock inte det som är poängen. De hade alltid en sektion som publicerade insänt material, oftast familjefoton med rubriken ”fyra generationer” (eller så endast ett grimaserande barnbarn med glugg i tänderna), anekdoter om romanser på 50-talet, kattbilder, tänkvärda citat, frågeställningar, samt egen diktning, ofta bara med förnamn eller under pseudonym. En analog imageboard för åldersstigna. Ett 4chan för pensionärer, egentligen.

Nåväl. Grävde i text-delen av memorabiliamappen i annat syfte och log åt en vers som Nemesis skrev för att parodisera veckotidningarnas insändarverser: limerickar, nödrimmad buskis, relationsbaserad humor, ”fräckisar”.

Det var en gång en gubbe och en tant,
tanten, hon var väldigt dominant!
Hon gillade att viska:
”Vår disk du måste diska
för annars skall jag smiska
din bak illröd med piska!
Sätt igång och jobba nu, din fjant,
annars kommer du med mig på kant!”

En dag, emellertid, hon slog för hårt,
och maken hennes skadades då svårt.
Han åkte till akuten,
som om han blivit skjuten,
hon blev förhörd av snuten.
Men tanten, hon höll truten!
”Men tala då, förenkla yrket vårt!”
Tantens advokat, han gav support.

”Klienten min har inte något gjort,
och har hon det, överdriver ni stort.”
Han kunde debattera,
och lättsamt konversera –
fast snutarna var flera,
de kunde ingendera.
Och tanten hon blev frisläppt väldigt fort,
de ropade ”gå hem då, till din lilla lort!”.

Och nästa dag, då tanten lagat mat,
hon fick besök av hennes advokat.
”Här kommer min faktura,
men räkningar är sura,
så låt oss nu ut klura
betalning i natura!”
Hon spände fast sin nye sängkamrat,
och över honom hon flög, rabiat!

Nemesis Nej 2010

Officiellt ute ur skåpet

Mars 2012.

Nu är det som så att jag, Madrona Renata Silvander, råkar vara domina(trix) och dessutom polyamorös.

Så var det officellt ute i etern med namn och bild. Man kan tycka att det är för privat för att visa upp på en öppen plattform där vem som helst i ens liv och förflutna kan tänkas läsa, att det är bäst att hålla det som något man får reda på vid behov, så att säga.

Det är dock det som är poängen. Hur kan man öka förståelsen för något som det inte talas om på ett personligt plan? Köpte länge argumenten ”vad ska folk tänka” och ”tänk på framtida arbetsgivare” men på riktigt nu, hej. Det är ändå alternativ kärlek jag brinner för mest. Varför ska det gömmas till varje pris? Varför skämmas? Egentligen?

Såhär blev jag.


På grund av MTV.
På grund av Freddie Mercury i PVC-minikjol.
På grund av Spice Girls och Girl Power.
På grund av att jag var större än pojkarna i klassen.
På grund av Trent Reznor och Nine Inch Nails.
På grund av Pete Steele och Love you to Death.
På grund av rockstjärnor med ring i bröstvårtan.
På grund av Cher.
På grund av Madonna.
På grund av Xena, Warrior Princess.
På grund av Fångarna på Fortet.
På grund av Diablo, och hur spelet fick mig att känna.
På grund av introfilmen till Baldur’s Gate, och hur den fick mig att känna.
På grund av Mistress-varelsen i Dungeon Keeper.
På grund av internet.
På grund av ”ritual”-sektionen på BMEzine.
På grund av Morrigan Hel.
På grund av tråkiga gudstjänster som barn.
På grund av Jesus på korset.
På grund av Jesu lidande.
På grund av black metal.
På grund av Hanson.
På grund av trälinjaler och pekpinnar.
På grund av kanyler och vaccinationer.
På grund av tjuv och polis.
På grund av Veckans Brott i Allers.
På grund av Magica de Hex.
På grund av självuppoffrande riddare.
På grund av Bröderna Grimm.
På grund av Askungen.
På grund av Houdini.
På grund av Det Osynliga Barnet.
På grund av saunavihtor och björkris.
På grund av hundkoppel.
På grund av ridstövlar och ridspön.
På grund av slakt.
På grund av högar med flådda minkkadaver.
På grund av Judit halshugger Holofernes.
På grund av ”vill man vara fin får man lida pin”.
För att jag älskar skönhet, och en man som villigt lider är det vackraste jag vet.

Fear and Loathing in Ibiza

Vaknade imorse, steg upp och kokade té som vanligt. Ögonen föll på en lila burk på köksbänken, Cadbury chokladdryckspulver (i princip O’boy, men löser sig sämre i kall mjölk). Cadbury är ungefär motsvarigheten till Marabou i Sverige eller Fazer i Finland, men påminner mer om det förstnämnda. Riktigt sliskiga mjölkchokladplattor förblir deras främsta produkt. Chokladdryckspulvret innehåller dock ingen komjölk, vilket man intuitivt kunde tro, men det är inte alls poängen här.

Nej, nämner skiten eftersom det plötsligt dök upp ett minne av hur jag köper en identisk lila burk vid Thomas Green’s British Supermarket i San Antonio på Ibiza i augusti 2018. Tog kratom varje dag på den tiden och hade förstås begett mig ut efter blandverk: sojamjölk och chokladdryckspulver.

Orsaken till att jag befann mig på Ibiza till att börja med var en man jag träffade på en utekväll i Rotterdam. Minns att jag var en släng hypomanisk den kvällen, for ut nykter och osminkad. Tog en spårvagn till Den Haag Centraal och hoppade på metron mot Rotterdam. Det var någon sorts 90’s-00’s nostalgikväll vid en klubb som hette Rotown, medelåldern var kanske 23 år. Mycket Blink 182, Papa Roach och dylikt, man får ta det som serveras.

Hade precis blivir klar med att scouta ut stället (var finns vessorna, finns det nån garderob, hur funkar barservicen) när en mansperson anländer och börjar prata med mig. Han köper alla mina ölstop under kvällen, vi dansar, jag röker. Vid slutet av kvällen ser han till att jag kommer hem välbehållen genom att följa med mig på nattåget och sedan från stationen Hollands Spoor till dörren (tre kilometer gång i hällregn klockan fem på morgonen). Lämnar honom förstås vid dörren och spottar i hans mun. Han älskar det och traskar hem.

Under månaderna som följer far jag ibland till hans lägenhet i Voorburg (fyrtio minuter med spårvagn), dricker Bacardi med cokis hela kvällen till progressive house (mer meningslös elektronisk musik finns inte) och röker L&M blå. Förstås ligger två maxipaket alltid på bordet redan när jag anländer. Det lackar mot min födelsedag, han köper två parfymer som länge varit på önskelistan (Chanel Coromandel EdP och Etat Libre D’Orange True Lust). Han säger vid någon point att han alltid är i Ibiza en vecka på sommaren, jag säger halvt på skämt att om han betalar kalaset följer jag med. Det gör han förstås, så två månader senare sitter vi på flyget från Schiphol. Jahapp.

Vi bor en vecka på Hotel Neptuno i San Antonio, högst upp på sjätte våningen med en hörnbalkong med vy över bukten. Mer Bacardi, mer cokis. Om förmiddagarna och kring middagstid är det för överjävla varmt för att jag ska orka gå ut, ligger oftast på extrasängen och läser Trainspotting. Lyssnar på musiken från PA:n tillhörande dagklubben bredvid, nu-disco från millennieskiftet är på modet (typexempel: Moloko – Sing It Back). Jag är förstås trettio år för sen till partyt, tänker mig Ibiza år 1988 då acid house föddes, vilket jävla drag. Nåja. Alltid en kratomshake till frukost, både lunch och middag äts ute. Jag lever på vegetarisk pizza och någon trött vegeburgare (just ett sånt där friterat fanskap med majsbitar i) med franskisar ibland.

Vårt favoritställe att hänga vid på eftermiddagarna när solen är lite mer medgörlig heter Tulp (tulpan på holländska) och ligger i mitten av strandpromenaden. Förbi svischar instatjejer i strandklänningar över högt skurna bikinis, highlightern glänser som metall på kindbenet. Brittiska ynglingar far fram i gäng om tre till sju personer, trendriktiga sneakers och dramatiska fades i håret, antagligen en och annan ecstasytablett i fickan på adidasshortsen i väntan på kvällen.

Givetvis askkopp på varje bord, jag röker som en skorsten. Vi gör också en del utflykter, tar taxi till norra delen av ön med sina dramatiska klippor och smuggelgrottor. Går runt i gamla delen av Ibiza Town med sina fästningar, kullerstensgator och vyer. Tar också en simtur i havet och smörjer genast in mig med mer solkräm efteråt. Överlag är jag täckt med kläder från topp till tå, de skyddar bäst. Lyckades faktiskt inte bränna mig nämnvärt.

De vita taxibilarna servar oss mycket väl även på kvällen. Det är skönt att bara hoppa in i baksätet på en luftkonditionerad bil som doftar gott och spelar olika sorters elektronisk musik med bra ljud beroende på förarens smak. En höjdpunkt är Café del Mar, känt för de samlingar med ambientmusik som bär ställets namn. Såg i princip ut som en klädbutik från gatsidan men väl förbi ställningarna med merch förstår jag vad grejen går ut på.

Café del Mar – ej överskattat. Jävlar i min låda vad stället är E-kompatibelt.

Vi far till Club Hï och ser först tranceduon Above and Beyond och senare i veckan housenissarna i Basement Jaxx. Inträdet går på fyrtio euro per person per kväll. En Vodka Red Bull kommer i highballglas med en tjock stapel is i mitten och kostar femton euro. Inga konstigheter, han halar fram kortet. Hela klubben är definitivt doftsatt med något jag associerar med Mandorlo di Sicilia av Acqua di Parma, en söt men frisk mandelaktig doft med medelhavskänsla. Endast en gång blir vi tillfrågade om vi ”behöver nåt”. Nä, inte denna gång.

Grejen är den att efter dag två inser jag att det i själva verket inte finns särdeles mycket som tilltalar mig med denna man. Han verkar mer klängig och efterhängsen för varje dag. Det verkar heller inte finnas särskilt mycket mer till denna person än just undergivenheten, och det räcker inte för mig. Trodde att det skulle uppenbara sig ett djup med tiden, men det verkar inte finnas. Jag får kalla fötter i Ibiza, med vetskapen om att jag kommer bo med denna dude tills slutet av veckan och sedan sitta bredvid honom på samma flyg hem. Vad gör man? Man håller tyst och ser glad ut. Spelar med i rollen, halvhjärtat. Är ju beroende av honom för att komma hem och ha tak över huvudet. Hur skulle han reagera om jag sa sanningen?

Förväntningen är ju att jag är skyldig honom någonting nu. Parfymerna, alla drinkar och tobakspaket, flygbiljetten, hotell i en vecka, mat, inträde, literflaskorna Bacardi, duden har plöjt ner åtminstone tvåtusen euro bara på mig. Då är han inte heller en höginkomsttagare precis, en kille med vanligt jobb som sparar för att bränna krutet en gång i året.

Jag vill inte ha sex, attraktionen finns inte där. Låtsas somna fort på kvällarna i dubbelsängen. Han försöker röra vid mig men slutar när jag inte dras med. Mitt i veckan, efter Above and Beyond, slutar han inte tafsa trots att jag låtsas slockna. Vid den pointen övergår känslorna till avsky. Sista natten är förväntningarna höga, vi flyger tillbaks dagen efter, nu kommer resans klimax. Jag lägger fötterna på hans ansikte där han ligger på golvet och låter honom runka. En kompromiss.

Månaderna efter har vi mycket sporadisk kontakt, verkar som han fattat galoppen en smula. Tre månader senare, i november, skickar han dock ett meddelande då jag råkar befinna mig i Manchester för första gången. Han skriver att hans födelsedag är i december och att jag gärna får komma och slå honom utan nåd då klockan slår midnatt. Svarar inte på meddelandet vid tillfället. Svarar i själva verket aldrig. I princip är jag för raka rör i kommunikationen när jag får kalla fötter, men självbevarelsedriften säger att det är bäst att låta det rinna ut i sanden i detta fall. Vet ju inte vad han kunde ta sig till om han skulle bli arg, han vet var jag bor och så vidare. Kanske han inte skulle acceptera ett nej. Parfymen jag bar under vistelsen, Emporio Armani Lei, får jag för övrigt lov att swappa vidare. Tål den inte längre.

Vad lär vi oss av denna historia? Ett andra besök till Ibiza i annat sällskap hade inte varit dumt, ön är inte fullt sönderturistad som jag befarade, åtminstone delar av den. Jag skulle dock inte hålla måttet som lyxprostituerad, alltså. Det här med att byta sex och/eller dominans mot prylar och resor är inte min grej. Får bli en annan karriär.

Penthesilea (2017)

Ser att Förlaget har rea på Penthesilea (2017) av Lars-Eric Krogius just nu. Minns inte hur boken dök upp på radarn, möjligen en Svenska Yle-artikel kring publiceringen. Bad om att få den i födelsedagspresent av finländska vänner eftersom jag bodde i Nederländerna vid tillfället. Osannolikheten i att vi har en finlandssvensk Venus in Furs (1870)! Tackar ödmjukast för att Viktor Granö såg till att den till sist gavs ut. Sanna Mander står för det vackra omslaget.

Penthesilea är mer än en ankdammskuriositet ur vilken man fnissande läser väl valda stycken. Visst, den är både spretig och svulstig, skildringen av klasskillnader sticker i ögat för en modern läsare, stilistiskt är den schizofren och mycket medveten om det. Berättarglädjen flödar, och i kombination med det erotiska temat blir det köttsligt så det sjunger om det. Kvinnlig dominans är den röda tråden – berättarjaget lever ett tag med en undergiven kvinna och tröttnar till sist, längtar tillbaka till urkraften i ursprungsflamman Carola, liksom hon på annat håll tröttnar på att bli försedd med allt hon önskar av en ryggradslös fotfetischist som hon tjatgifter sig med (den gamla apan).

Det är det genuina mötet mellan en stark kvinna och en späd man båda vill åt, inga krusiduller, bara kraft och kött och kvinnlig sexuell överordning utan pedestaler. Eftersom boken är skriven ur mannens perspektiv blir det oundvikligen mannens önskningar som framträder, men till skillnad från Wanda i Venus in Furs lever Carola ut sina lustar för egen maskin, inte i en påtvingad härskarinneroll från den till synes ”undergivne” Severin. Förstås finns inte heller ens ett uns av den humor och självdistans som Penthesilea dryper av i Venus in Furs, herr Leopold von Sacher-Masoch sträckte sig inte så långt.

Det finns mycket att säga om Penthesilea, många maktförhållanden och en skattkista av mer och mindre lyckade uttryck. Boken förtjänar en djupare analys och en översättning till engelska, en självklar titel i hyllan med världens samlade femdomlitteratur. Skulle gärna läsa om den, det var ett tag sen, men har inte boken med mig här i Stourbridge. Läs den vetja. Den liknar inget annat.

Spela roll

Gårdagen ägnades åt att leda en session Dungeons & Dragons online med tre finländska spelare efter en paus på fyra månader. Blev för mycket av allt där ett tag, fick dra i handbromsen, men nu är dungeon master Droney tillbaka.

Största delen av spelet äger rum i var och ens fantasi. Spelarna kontrollerar sina respektive karaktärer, DM:en håller i trådarna för den övergripande världen och dess invånare – vänliga som fientliga. Mysigt att förbereda tycker jag, blir ett andningshål från den värld vi annars lever i. Löns dock inte att försöka förutse vad spelarna kommer göra. DM-regeln nummer ett är att det aldrig blir som man tänkt sig. Improvisationsförmåga är ett måste.

Fem timmar flög förbi. På slutet diskuterades det livligt vad som ska göras härnäst, bollades teorier om hur allt hänger ihop, olika sätt att ta reda på vad som egentligen är i görningen. Ett tydligt tecken på att spelarna är intresserade och engagerade i storyn, att man har gjort ett bra jobb som DM. D, en engelsk bekant, skriver som bäst en magistersavhandling om hur rollspel och brädspel kan användas som verktyg för att nå autistiska ungdomar och främja deras självkänsla. Tvekar inte en sekund på det.

Fick även tummen ur och beställde denna bok från USA. Bara $20 från förlaget, över hundra pund skulle de ha för en använd kopia från Amazon. Den har varit på önskelistan länge. Lade till en bok i födelsedagspresent åt ovan nämnda D som fyller 35 i slutet av månaden och ett par zines åt A också. Alltid roligt att stöda undergroundförlag.

Rekommenderar dokumentären Sick: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist från 1997 åt alla som vill vidga sina vyer. Dokumentären följer Bobs sista år i livet tillsammans med sin härskarinna, Sheree Rose. En historia om kärlek, sjukdom, smärta, konst, slavens roll, styrkan i underkastelse och mycket svart humor. Starka bilder förekommer absolut i mängd och massor men aldrig för att chockera med flit. Mycket rörande.