Misshandel och cosplay

På min morgonpromenad (sjätte dagen i rad, woo) kände jag plötsligt en bekant lukt. En instinktiv besvikelse dök upp millisekunden innan jag hann identifiera den. Lågstadiets skolkök på morgonen anno 1998, kokt potatis med skalet på, blodplättar och vitsås. En känsla av fan, det blir knäckebröd och mjölk idag.

Lyssnade på Ted&Kaj-podden medan jag gick. Kaj har tydligen fått agera BDSM-expert i finlandssvenska medier med anledning av sin nya bok Röda rummet (som jag på något vänster måste få hitfixad, tanten vägrar ju e-böcker, suck). Det skulle nog bli tröttsamt att vara en postergirl för BDSM-kulturen. Har läst många av Dina Sades intervjuer i svensk press, hon har sannerligen en ängels tålamod, det har inte jag.

Bildnamnet hade (2) i sig. Jag har alltså sparat den vid tre olika tillfällen. Joråsåatteh.

Man kan spåna hur länge som helst om det psykologiska, att det för många är allt annat än en krydda när sexlivet gått i stå, snarast ett djupt behov som alltid funnits där. Man kan förklara, men aldrig förmedla, precis som att det inte går att förmedla en stark andlig upplevelse i en frikyrka. Du kan stå och titta på en människa i extas och tycka jahapp, den där duden verkar vara riktigt hype på Jesus, men inte fattar du ett skit av vad som händer för det.


Det förvånar egentligen inte att journalisten tog upp det som vi i tonåren kallade de tyska bögkannibalerna. Tre instanser tycks det finnas, den senaste nyligen, men Armin Meiwes förblir väl mest känd. Kannibalism åsido finns det fortfarande begränsningar enligt lag gällande vad samtyckande vuxna kan gå med på.

Vet inte hur det är i Finland, känner till Sverige bättre, detta förstås tack vare BDSM-communityn Darkside. Där har man hängt till och från sedan 2004 (vilket alltså betyder att det tog fyra år innan jag ens hadd åldrin, men det får väl anses preskriberat vid det här laget).

Man kan till exempel inte samtycka till mer än lindrig misshandel i Sverige. Till detta räknas örfilar, att knuffas, dra i kläderna, lite fysisk dominans, va. Allt utöver det kan man tekniskt sett inte samtycka till, ansvarsfriheten upphör vid gränsen mellan lindrig misshandel och misshandel av normalgraden.

En tung session med oxpiska på ett andreaskors är garanterat grov misshandel, och därmed olagligt. Att duden vid tillfället upplever sin existens som komplett spelar ingen roll. Som dominant/top skulle du med rådande lagstiftning kunna dömas för detta, även mot den ”misshandlades” vilja.

I praktiken ogills en del åtal där våldet har ansetts vara försvarligt, men det finns också ett antal mål där det har blivit misshandelsdom. Vill man gräva ner sig i detta hittade jag ett helt jävla examensarbete i straffrätt från Stockholms universitet.


Cosplayar rikssvensk smyckesdesigner. Mitt namn är Maria Victorzon. Efva Attling, släng dig i väggen.

Hade också informationsmöte via Teams på förmiddagen. Det handlade om new enterprise allowance, alltså startbidrag för egenföretagare, rätt och slätt. Göra business plan, cash flow forecast, allt det där. Tydligen är det här mitt liv nu.

En kvart innan mötet funderade jag på om jag skulle maskera eller vara mig själv, den konstanta avvägningen som sperglady. Bestämde mig för att fake it til you make it och funderade på hur jag bäst skulle framstå som en creative, substantivet.

Satte upp håret och fick gräva fram den svarta polotröjan från bottnen av tvättkorgen. Den luktade precis som man kunde förvänta sig, men vad gör man inte för ett första intryck. På med ett ”intressant halsband” och markerade bryn, glasögonen på, boom. Hi, nice to meet you, how are ya? Good, good!

Hon är domina (vi är dominor)

Det föregående inlägget om Jag är Domina (2021) visade sig skapa en del ringar på vattnet, för i slutet av juni nådde det författaren i egen hög person, och hon skickade helt sonika ett signerat exemplar av lyxutgåvan. Från Sverige till Manchester. Sådär bara.

Att jag vid det laget hade börjat tvivla på om boken alls skulle dyka upp från Finland gjorde ju inte lyckan mindre, precis. Den anlände dock ett par veckor efter att lyxupplagan damp ner genom brevinkastet, med följd att jag nu har en kopia av standardutgåvan också, och det var den vanliga dödliga varianten jag använde för andra genomläsningen (med tillhörande anteckningar i marginalen).

Inlägget innehåller inte spoilers.

Boken kretsar alltså kring huvudpersonen Minna, en medelålders konstnär och tillika livsstilsdomina med både boning och galleri i Gamla stan i Stockholm. Fy fan vad glad jag blev när det genast framgick att hon är flersam, annars. Hade av någon anledning förväntat mig en mer konventionellt monogam historia. Sjuttioårige tjänaren Oscar gjorde en livsomvälvande förändring och flyttade till Stockholm från norska Ålesund för hennes skull för tio år sen, men hon har också träffat den bufflige och tillika undergivne affärsmannen Douglas i flera år.

Handlingen sparkar igång när hon känner att det är dags att bjuda in fler män i sitt liv. Minna stämmer således träff med Timo, en finlandssvensk radiopratare på tjugofem bast som drömmer om ett puppyplay-förhållande, samt även den förnedringskrävande franske stjärnadvokaten Jean-Luc. Boken går loss på femhundra sidor, så det blir förstås en jävla härva av det oskyldiga dejtandet, och i den ryms allt från tragedier till medmänsklighet, ja, rentav några riktigt dråpliga episoder.

Det krävs inte många sidors läsning för att jag ska konstatera att omslaget är mitt i prick. Här är det raffinerad maximalism som gäller. Elegans och flärd, målardukar med bladguld, sidenblusar, klackar tunna nog att fastna mellan gatstenar, ridspö från Hermès. Minnas ärvda lägenhet går inte av för hackor, det är en eskapistisk fantasi att gotta ner sig i. Ljust och fräscht är det verkligen inte, minimalism hör hemma i de städade överklasskvinnornas värld. Man kan lugnt säga att mer än en känga riktas mot deras besatthet av fillers och benigast vinner-mentalitet.


Med ingredienserna sexuellt-utsvävande-hjältinna-i-konstvärlden-med-lyxig-smak finns det på ytan likheter med L. S. Hiltons Maestra, som jag år 2016 nyfiket spontanköpte vid Schiphol på grund av titeln. Vad jag tyckte om den går att utläsa av faktumet att jag inte ens länkar. Det strösslas med designernamn i Jag är Domina, och visst figurerar det ett antal rika människor, men boken vill jag närmast jämföra med en svensk herrgård med digert bibliotek. Här finns både tjusig yta och substans. Maestra har det förstnämnda i vulgoproportioner, medan det senare lyser med sin frånvaro.

Säga vad man vill om huvudpersonen i Maestra – omättlig, rakryggad, skamlös, ja, sociopatisk – men någon domina är hon fanimig inte. Detta säger jag alltså speciellt eftersom det är ett prodominansuppdrag som drar igång intrigen i verket i fråga. Sade, å andra sidan, tassar verkligen inte på tå kring sina åsikter om konceptet professionell dominans. Bristen på diplomati i frågan är så jävla skön för någon som är van med att få sin sexualitet likställd med en rent monetär transaktion. Äntligen.

Vi kan löpa linjen ut och säga såhär: Hilton skriver på ett sätt som ska få brittiska medelklassfruar att clutch their pearls in horror (och därefter ändå gnugga pärla, dels till tanken på att fara till Paris och bli knullad i alla hål av euromiljonärer, men framför allt till tanken på att göra det utan att skämmas). Sade vill verkligen inte chocka och förfära. Det är precis det hon kämpar emot. Hon vill belysa och skapa förståelse. I själva verket kan jag tycka att pedagogiken snarast går överstyr om något, men så predikar hon ju inte riktigt till en bildliga kören.


Mitt jobb blir då närmast att avgöra trovärdigheten i egenskap av dominant kvinna, och orden tru dat förekommer väldigt ofta när jag skummar igenom mina anteckningar i marginalen. Det har jag klottrat bredvid allt från djupa reflektioner kring manlig undergivenhet till våndan som är kombinationen korsett + mjuka lädersäten (no bueno). En person som hade velat teckna en mångfacetterad bild av BDSM hade kanske kunnat inkludera en femdomrelation och spånat kring psykologin, men trovärdigheten i de oväntade detaljerna är oersättlig (ländryggpisket gör mig dock nervös!).

Dina Sade är en visuell tänkare, språket blir filmiskt, och hon broderar noggrant ut karaktärernas känslor och tankar – ingen isbergsteknik här. HSP-radarn ger tveklöst utslag, Minnas känslighet skälver som en daggdroppe i en utpräglat feminint melankolisk språkdräkt. Den tidvisa krassheten i några av männens inre monologer är välkommen, men även de klassiskt maskulina rädslorna tycker jag beskrivs spot on, särskilt i fallet Douglas. Blev också fan förvånad över hur oerhört obehagligt det kan vara när oinformerad välvilja missriktas. Det om något verkar vara en öm tå för mig. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där.

Eller, öh, little knowledge is dangerous, som Dr. Alban sa.


Det förekommer dock en del upprepningar som distraherar, ordet pulvriseras förekom till exempel så ofta att jag började strecka under det, och andemeningen i Minnas kombination av alldagligt utseende och övervikt men tydlig je ne sais quoi behöver nog inte heller nämnas fem-sex gånger.

Medan vi håller på kan jag lika bra få ur mig en onödig orgie i ”well, äckshuälly” också. Fentanyl orsakar raka motsatsen till tefatspupiller, det tar timmar innan fent i plåsterform absorberas genom huden, det är skitsvårt att få orgasm inom en halvvägs överskådlig tid (eller alls), och blir du lämnad som bokstavligen medvetslös efter att ha tuggat ett oanvänt plåster är du stendöd även med tolerans. Vidare finns det inget sätt att ta bort sitt konto eller sina inlägg på Flashback, ens om man skulle be admin. Spetskompetens inom opioider och Flashback. Någon nytta ska man väl ha av sina tonår.


Att som debutant skriva ett halvt tusen sidor psykologisk prosa slash erotik slash spänningsroman med tvåsiffrigt persongalleri är måhända galenskap, men vad satan vore världen utan folk som gör saker mot bättre vetande? Dina verkar jävligt trött, så jag ska inte ställa mig i skaran UPPFÖLJARE????, men nog fan hade det varit läckert.

Har liksom inte fattat att vi nu har en bok om femdom – livsstilsfemdom – och ickemonogami. En bok som förklarar, uppmuntrar, bekräftar, undervisar, underhåller, tjusar, kittlar, varnar, äcklar, inspirerar och upphetsar. I skönlitterär form. På svenska. Alltså va.

Dina Sade. Bild: Maria Östlin/Expressen

Egentligen har jag mycket mer att säga, men det får nog mala på i bakhuvudet ett tag till. Också så att du hinner läsa eller lyssna på boken först (finska Adlibris har den i såväl fysisk form som e-bok och ljudbok).

Läses med fördel i ett badkar efter mörkrets inbrott, i skenet av levande ljus, med ett glas rött eller kryddigt té. Det finns en drös riktigt heta scener i boken, men förväntar du dig en tantsnusktegelsten lär du reagera typ som duden som fann Ediths själ.

Övernitiskt kontrakt

Var och rotade i memorabiliamappen i annat ärende och hittade detta slavkontrakt, utformat för en person jag dejtade i början på 10-talet. Då hade man minsann ork att sitta och fundera ut sånt här i detalj, alltså.

X shall:

  1. devote himself fully to the desires of S, in both mind and body, and obey her wishes.
  2. answer any question that is posed to him to the best of his ability, with clarity and honesty.
  3. strive to maintain his general health in order to serve S efficiently.
  4. inform Mistress of any unintended physical discomfort he might notice during service.
  5. maintain cleanliness and remove his pubic hair upon entering chastity and when requested.
  6. not orgasm without S allowing him to do so in the manner that she expresses.
  7. lock himself up in a chastity belt when S desires it.
  8. submit to any training or training methods that Mistress wishes to use to improve him.
  9. be available to S around the clock, with exceptions being discussed beforehand.
  10. acknowledge that he has no safeword to unconditionally stop any action.
  11. be furnished with an ankle chain by Mistress, a ”vanilla collar”, to be worn at all times.
  12. inform S about any recurring conversational partners within a D/s context.
  13. submit to body modifications of the piercing type if Mistress desires it in the future.
  14. not make appearance-altering choices without consulting Mistress first.
  15. wear whatever clothes or lack of clothes that S sees fit.
  16. acknowledge that he can be corrected through pinching, slapping, hair pulling and spanking.
  17. acknowledge that he can be corrected through belt whipping and caning for severe offences.
  18. acknowledge that he can be disowned in the case of irreparable breach of trust.
  19. make his body available to Mistress whenever and however she wishes.
  20. make his body available to other women of Mistress’ choosing when requested.
  21. sleep at the foot of the bed by default.
  22. clean and maintain all the tools and toys that S employs.
  23. accompany S to fetish events from time to time and renounce the right to move freely while doing so.
  24. wear a collar while in the presence of Mistress in a private setting or fetish event.
  25. always say goodnight to S before going offline to sleep, no matter how long the conversation has been inactive.
  26. be granted insight into the fantasies of S in written form occasionally, so that he may learn from them.
  27. if in chastity, ask for permission to remove the chastity belt upon leaving the house.
  28. report a breach of any guideline on his part immediately.

Såhär i efterhand känns det rätt främmande med denna sorts högprotokollgrejor. Det var dock första personen jag träffade på som var ordentligt insyltad i den här världen från förr, det var liksom inte jag som kom dragandes med femdom-grejen denna gång, och vi var väl båda rätt överentusiastiska. Jag var 22 och han 23.

Efter sisådär fyra år var sagan all, och jag bad om att få tillbaks fotlänken. Den ”försvann i posten”. Fick aldrig någon klarhet i huruvida det var en nödlögn eller inte.

Hemstaden är livet?

En kvinna går på en gata med trähus med armarna utsträckta.
Bild: Linus Westerlund/YLE

Har lyssnat igenom serien Hemstaden är livet på YLE Arenan. Först undrade jag om de inte hade kunnat hitta några österbottningar att intervjua, men så föll ögonen på YLE Västnyland. Okej, det förklarar saken.

Sju personer redogör alltså för varför det är huippu att som relativt ung ändå bo där man kommer från. Historierna skiljer sig givetvis åt på ett personligt plan, men det är i slutändan samma nyckelord som dyker upp gång på gång. Tryggt, lugnt, släkt, naturen, huspriser, språket, sammanhang, stödnätverk. Samt alla känner alla.

Småler åt uttrycket alltsedan jag fick nys om ungdomsledaren som yttrade det uppmuntrande inför en skock beklämda pojkar, vilka verkligen inte var haj på att diskutera svåra saker inför varandra. Det var ju precis det som gjorde att det blev extra pinsamt. Utebliven anonymitet + tonårigt tuffhetstvång = man kunde bara förlora, och då blev det vinnande draget att inte spela och hålla käften.

Intervjuaren insinuerar ett par gånger att alla känner alla upplevs ligga en till last som tonåring, men att det som vuxen blir något man snarare ser fördelarna med. Den fullständiga frasen brukar som bekant lyda vuxen och skaffar barn. Man känner föräldrarna till ungarna som ens egna barn umgås med, och kan därmed dra upp gemensamma linjer för hemkomsttider och motverka men alla andra får ju.

Man kan be grannen om tjänster, och är olyckan framme blir man stöttad med det som krävs. Talko vid UF-lokalen, gemensamma krafter. Storstan framställs som en kaotisk enhet där man inte hälsar på grannen och är anonym i matbutiken. Skillnaden är väl att man i storstan kan välja till vilken grad man engagerar sig i sin omgivning, det är helt och hållet opt-in.

Samtidigt kan känslan av trygghet leda till itt ha ja nainsin sitt eller hört om na knark sjenn int eller he e no en bra pojk hede, ja känder papp hans, int tror ja an sku jär na som int on vila. När ett brott av en viss kaliber sker i ett litet samhälle är det alltid samma visa i pressen, inte trodde vi att hen skulle kunna göra nåt sånt, inte trodde vi nånsin att det skulle hända här.


Det kan kanske tyckas konstigt att jag på denna blogg med namn och bild öppet diskuterar saker som autism och knark och altsex, men att tanken på att flytta tillbaks till hembyn ändå gör mig kallsvettig. Jag har väl inget behov av att smussla, så vad spelar det då för roll? Inte är det som att jag är en byabög i garderoben (antalet öppet homosexuella elever i mitt högstadium år 2002-2005 uppgick givetvis till noll av trehundra).

Men Madrona, folk har väl fullt upp med sitt och annat att tänka på än vad du har för dig, så arma intressant är ingen! Är du säker på att det inte bara sitter i ditt huvud? Och varför ens bry sig från första början?

Mjo, har onekligen en inneboende neurotiker. Dock är ju min upplevelse den samma oavsett om det finns verklighetsförankring eller om saker ”bara sitter i huvudet”, så det är ingen förmildrande omständighet alls sett till det subjektiva. Det går liksom inte att trolla bort vanföreställningar genom att hjälpsamt påpeka att de är vanföreställningar. Eller jo, det är väl i princip det som är KBT (semi-sarkasm), men det räcker inte med att göra det en gång.

Den som har bott i en by på högst några hundra pers vet nog att folk håller koll på varandra. Jag har ju hört hur snacket går, att tänka att jag inte skulle bli föremål för samma behandling är naivt. Tänk att till exempel vara poly på Bergö (som alltså nås med bilfärja, reds. anm.), vilken mardröm. On har fläir, honde. Att jag är öppen med det betyder inte att jag vill att vem som kommer och går ska bli en följetong. Att inte bry sig om vad folk tycker och tänker om en har jag blivit bättre på, men att inte få integritetsbehovet uppfyllt är en dealbreaker.


Ändå är det uppfriskande med en serie om unga vuxna och förstagångsköpande trettioplussare som tar småstäderna och landsbygden i försvar. Skildringar av baksidorna finns det helt tillräckligt av redan. Den under uppväxten missförstådda tonåringen som flyttar bort och vid någon point börjar skriva uppgörelser med det lilla samhället är en välbefolkad trope, och där står jag också och trängs.

Kvinna med stort K

Jag ser ofta kvinnor irritera sig på att närmast bli beskrivna som väsen. Kvinna med stort K, denna lundellska varelse. Jag tycker faktiskt det är rätt festligt. Är hemskt gärna ett väsen och en musa. Det är vilsamt att fokus ligger på vad jag är, inte vad jag gör.

Det tycks ju ofta bli så när en man är riktigt kär. Det går inte att greppa beundran och åtrån, det blir något nästan övernaturligt av det. Jag kan med viss möda skifta synvinkel och se det som en förolämpning, jag är en hel människa med alla sorters känslor och inte någon nymf på en pedestal och allt det där, men för mig är det främmande. Det ena utesluter inte det andra, det är inget nollsummespel.

Givetvis tycker jag man ska välja själv om man alls vill skriva under på könsroller eller köpa hela paketet eller allt däremellan, man ska inte tvinga på folk skit eller döma andra för deras val. Det borde vara självklart. Att jag praktiserar femdom i majoriteten av mina relationer torde inte ha gått någon förbi vid det här laget, men det betyder inte att könsrollerna är totalt ombytta. Om man hårddrar det är jag fan i princip kristdemokrat, bara att jag är det uttalade överhuvudet.

Jag ställer ändå aldrig krav i en relation. Ungefär som att discolåten The Hustle inte aggressivt uppmanar till att dansa, den litar på att du kommer vilja göra det. Jag litar på att mannen vill att jag ska ha det bra och att han vill vara användbar. Att helt outtalat och melankoliskt vädja och önska nånting leder absolut ingenstans, ej heller att aggressivt börja ställa en massa krav. Att rakt och sansat uttrycka sin vilja är svårt för många kvinnor. Han ska helst organiskt bara veta, så man slipper uttrycka vad man vill ha. Idealet tycks vara en tankeläsare med chokladkuk som ejakulerar pengar. Lycka till med det.

Att som kvinna yttra sin glädje över saker män gör för en och få dem att känna sig användbara är som balsam för manssjälen. Det blir en positiv feedbackloop. Han känner sig behövd och vill göra mer saker för dig så att du fortsätter bekräfta maskuliniteten, och så fortsätter det så. Det minsta man kan begära-attityden är oerhört giftig. Jaha, oj vad du är duktig som är karl och diskar ändå, helst skulle det varit gjort igår! och dylikt totaldödar all vilja att någonsin göra något. Spelar ingen roll vad det är, ta ut skräpet, sopa trappan, vilken vardaglig syssla som helst som man kan förvänta sig att bara ska löpa. Bekräfta. Tacka. Håll loopen i rullning.

Det finns ju kvinnor som misstycker och då alltså tycker att man inte alls ska behöva spela det här spelet för att få saker att löpa som man vill. Jag har inget emot det. Män älskar förstås att få sin maskulinitet bekräftad, och det kräver inte mycket av mig alls. Kan du den konsten som kvinna kommer män känna sig oförklarligt villiga att vara dig till lags.

Då snackar jag verkligen inte om att virvla med en hårtest och fnittrande stryka ett finger över bringan samtidigt som man försäkrar hur alfa han är. Den klassiska mansrädslan är att inte vara bra nog, och den kan ligga dold under en massa lager och rentav pansar ibland, men gräver man tillräckligt djupt hittar man den oftast. Om du genuint slätar över den är han dig evigt tacksam.

Lite konkurrensutsättning kan för övrigt göra underverk också.