Kort om Brum

Har alltså varit i Birmingham över helgen, avfärd hemåt imorgon bitti. Såhär såg jag ut innan femdompartyt i eftermiddags, ett event som visade sig vara snäppet glesare än vanligt, men många nya ansikten. Hann mycket riktigt också se Batman-filmen en andra gång, somnade inte denna gång (eller jo, men åtminstone under delar jag såg the first time around). Lite Icewind Dale: Enhanced Edition (2014) klämde vi in också. Nu är det emellertid läggdags, nickar nästan till medan jag skriver detta. Zzzzz.

En tanke om förebilder

Efter att ha snackat med folk som är i yngre tjugoårsåldern i tisdags fick jag ett kvitto på att turbulensen kring att bli 30+ definitivt har lagt sig, perspektivskiftet har inträtt. Det var tydligt att de är i ett livsskede som jag har tillryggalagt och som kändes bra att redan ha bockat av. Samtidigt var det inte så länge sen jag var i deras sits och därför förstod jag dem väl, kunde möta dem på deras villkor.

Nästan alla jag känner är antingen 4-5 år äldre än mig eller 4-5 år yngre, vilket betyder att de flesta har passerat 35-strecket eller nosar på 30-strecket så småningom. Det vore intressant med lite större bredd i bekantskapskretsen åldersmässigt. Börjar åstadkomma detta en smula inom femdomscenen, har bekantat mig med ett antal äldre kvinnor som jag faktiskt kan, tja, relatera till. Det har varit tunnsått med den sorten i mitt liv tidigare.


En av mina parasociala ”andliga ledare” är en 43-årig sexarbetare från Puerto Rico. Det hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig, men det spelar ingen roll (värdet av att föreställa sig är gravt överskattat ändå). Sättet hon säger saker på slår an en sträng helt enkelt, så jag tackar och tar emot. Det går inte alltid att förutspå vems synsätt som kommer att resonera.

Rent spontant skulle jag inte rådfråga fiktionella boomern Gun-Britt (f. 1957) som skaffade fyra barn med start som 23-åring och jobbade hela sitt yrkesverksamma liv på Sparbanken i Nykaabi och sjöng i kyrkokören på fritiden. På pappret en helt annan livsbana jämfört med min, men vem vet, hon kanske är en bad bitch, öppensinnad, rakryggad och inkännande. Inte fan vet jag vad hon har varit med om.

Är dock betydligt mer haj på tanken att be om livsråd av boomern Gibson (f. 1957) från Texas som övergav revisorsbanan för att istället bli LSD-försökskanin och turnera USA runt med bandet/freakshowen Butthole Surfers på 80-90-talet. En livsbana som tilltalar mig personligen, men han kanske är ett rövhål som är övertygad om att han har levt ett mer utsvävande liv än jag någonsin kan föreställa mig och därför sitter inne med alla svaren. Never meet your heroes och allt det där. Varenda jävla intervju jag någonsin läst indikerar motsatsen, men man vet aldrig.

Are you in San Antonio right now? Oh, I wish I could have a puffy taco right now. Oh lord. Oh lard, do I miss Tex-Mex. Good lard.

Gibby Haynes
Gun-Britt x Butthole Surfers, hottest drop of 1996.

Domin(ik)a

I höstas deltog Dominika Peczynski från det svenska 90-talsbandet Army of Lovers i Emil Perssons Fördomspodden (#150). Att hon driver en PR-byrå är ingen överraskning. Minns precis vad hennes företag heter och vilket parti hon kandiderar för tack vare skamlösa åsnebryggor och att hon namedroppade dem så ofta att Emil blev sur. Vem bryr sig om att framstå som dryg så länge man är ihågkomlig, liksom. Hatten av.

En av fördomarna var att hon skulle ha en auktoritär/dominant sexuell läggning. Dominika förnekade emellertid intresse för några som helst sexuella avarter och anser att folk tror hon är dominatrixa (sic) bara på grund av förnamnet.

Jadu, Dominika, kan det ha något att göra med följande omslag (som etsat sig fast i mitt minne sedan jag var fem)?

En svada om könsidentitet

Minns första gången jag stötte på påståendet att det finns fler än två kön. Det var 2011, och jag fann det skrattretande.

Vadå ”fler än två kön”? Visst, det finns pojkflickor och pojkar som gick i klänning tills mamma plötsligt inte tyckte att det var ”gulligt” längre och lesbiska butchar och bögar som rör sig feminint, men de är väl ändå flickor och pojkar, kvinnor och män? 99.9999 % av oss har väl något av två möjliga könsorgan och XX respektive XY-kromosomer, hur fan kan man stå och påstå att kön snarare är som färgväljaren i Photoshop?

arrogant_tjej_90 på historieseminarium i Spanien, juli 2011.

Det var antagligen Panda Eriksson, på den tiden under annat namn, som introducerade mig till konceptet könsspektrum. Vi började studera vid ÅA samma läsår och hade en gemensam vän som också gick samma grundläggande kurser inom biologi och kemi. Minns inte att jag skulle ha börjat käftas vid tilllfället, antar att jag läste ett inlägg på FB och lät saken passera (dock ej utan en intern eye roll, var världsmästare i judgment på den tiden).

Även om ordet ”hen” stack i ögonen som något prettorikssvenskt påfund kunde jag se fördelarna med ett könsneutralt pronomen. Som finlandssvensk är ju finskans ”hän” inga konstigheter, snarare jättepraktiskt. Förstod dock inte alls konceptet icke-binär, förutom på en rent logisk nivå, typ som att vara ”third party” i USA.

Communist Party USA Flag.svg
Lite som de här nissarna.

Vissa har svårt att förstå sig på hur kön kan vara en så stor grej från första början. Ett förnärmat ”vadå, inte är det som att jag går runt och känner mig som $FÖDELSEKÖN, jag känner mig bara som jag, så är det nu så viktigt?” tycks nämligen vara en rätt vanlig reaktion. No shit. Upplever man sin könstillhörighet som självklar är sannolikheten att reflektera över den i vardagen typ lika stor som att andas manuellt.


För några år sedan började jag få frågor om mina pronomen och dylikt. Det är en del av artighetskulturen och ett led i att etablera ömsesidig respekt i vissa kretsar. Oftast är personerna som frågar väldigt intresserade av könsidentitet, så jag brukar säga att jag har god kontakt med känslor och värden som traditionellt förknippas med manlighet.

Känslan av att övervinna fysiska utmaningar är till exempel kodad på det sättet för mig. Ibland känner jag mig som en finsk affärsman, rakryggad och rehellinen, ibland känner jag mig som en analytisk sperglord med smala handleder som knackar kod.

”So, non-binary or…?”

Nä. Inte genderfluid, inte genderqueer, inte demiman, inte gender non-conforming. Jag är en kvinna. She/her, please. En betonggrund som för mig dels inte går att rucka på, och som jag inte heller vill rucka på. Älskar att vara kvinna.

Känner mig allra mest kvinnlig när jag är sexuellt aggressiv, när jag tämjer, när jag blir tjänad. Kvinnlighet är makt för mig. Kan därför bli rätt osympatisk om jag upplever att någon för fram ett allmängiltigt offernarrativ kring kvinnorollen, har helt enkelt väldigt svårt att relatera till det.

Jag tänker ur ett väldigt straight perspektiv, och därför flödar min kvinnlighet som mest när den kontrasteras med maskulinitet. Lyssnar jag på en kvinnas eller enbies våndor känner jag mig som en stödperson, är det en man som lägger ner svärd och sköld ett tag och visar sig sårbar inför mig känner jag mig som kvinnligheten själv. Omhändertagande, ärad förvaltare av ett förtroende.

Image

Bilden ovan illustrerar det jag hittills haft svårast att smälta. Lika ofrånkomligt som att man ritar konturerna av ett objekt genom att rita allt runtomkring det (negative space) skapar man könsbundna lådor genom att stiga utanför lådan. Du kan inte ta avstånd från något utan att definiera vad det är, om det så än är en abstrakt känsla.

Genom att insinuera att jag är en prima they-kandidat för att jag är i god kontakt med min maskulina sida förolämpas min kvinnlighet. Den är inte ens hälften så snäv som dagens könsdiskurs gör gällande. Min låda är luftig och rymlig, och om någon som vantrivts och klivit ur den vill bränna upp den för att ”alla borde vara fria” är det klart som fan att jag blir defensiv. Det är svårt att respektera någon som tycker att du är indoktrinerad/lurad/förtappad/lider av någon sorts stockholmssyndrom ”because patriarchy”.


Känner en del folk som är icke-binära/genderqueer/gender non-conforming samt en transkvinna. Intressanta och inkännande individer hela bunten. Försöker i största utsträckning kalla folk vid det namn de vill bli kallade – har ju själv bytt namn – och använda det pronomen folk är mest bekväma med. Är helt med på noterna att kön både har en känslomässig aspekt och en performativ aspekt.

Ser heller ingen orsak till varför man skulle vara låst vid det kön som associeras med ens genitalier bara för sakens skull, det känns primitivt. Mr./Ms./Mx. samt M/F/X är en bra grej på identitetshandlingar. Högergubben i mig kommer fram vad beträffar genusdagis, pubertetsblockering och hormonbehandling åt omyndiga. Har heller inga problem med att det finns rikligt med variation inom könsgrupper och samtidigt reella könsskillnader på gruppnivå, men så har jag heller inga problem med att 0.999… = 1.

Kanin i kanonförpackning

Såhär kan man se ut nyss hemkommen från femdom-event nära Liverpool. Hittade klänningen under charity shop-rundan som ledde till gothfrågan, pris £15 (ungefär 18 euro). Klänningen går ända ner till golvet även när jag har klackar, det är fan sällsynt (är en och sjuttiotre i strumplästen). Överlag ett mycket smickrande snitt för min kroppstyp, man kan alltid lita på att jag fyller ut stretchiga klänningar. Fick en hel del komplimanger (samt en och annan Jessica Rabbit-referens). I den rollen sitter jag bekvämt.