Subincelman-spektrat (och Miss Robotdominatrix)

Ibland vandrar vi alla in i fällan att begrunda livets stora mysterier.

Vem sköt Tupac? Var är Joachim Posener? Varför är äppelmos så äckligt när äpplen är så goda? Och vad vittu är zabaglione?

Något jag rätt ofta funderar på är varför dominanta kvinnor år efter år gnäller på att utbudet är torftigt när det bokstavligen kryllar av undergivna män där ute. Det borde ju bara vara att välja och vraka.

När jag ser profiler som tillhör dudes som har sökt efter kvinnlig dominans i åratal slås jag ofta av en distinkt melankolisk mjäkighet. De berättar om sig själva på ett neutralt, konstaterande sätt, undertonen är Ensam. Mellan raderna framkommer det att de har ett ordnat liv, men få eller inga vänner utanför jobbet. Inte sällan spergiga, inte sällan med katt.

I Darksides femdomnätverk startar de trådar som ”Vad vill du ha i egenskap av dominant kvinna?” och tror att det ska hjälpa dem gå till botten med saken. Förvisso en behjärtansvärd fråga som indikerar att det inte är fråga om en nätrunkare som helt tappar intresset så fort kuken har spottat, men ändå inte en särdeles produktiv grej.

Det är ju det som är själva problemet. Om oseriösa nätrunkare befinner sig i ena änden av spektrat har vi folk som är villiga att vända ut och in på sig själva för att behaga en dominant kvinna på andra änden. Det senare är ju en synnerligen attraktiv egenskap, men inte när det bokstavligen är det enda som erbjuds.

Character creation hör nämligen bara D&D till. Jag njuter av att upptäcka utformade Personligheter, finner stor glädje i att botanisera i dem. Jag vill ha all lore, lära mig om alla glädjeämnen, passioner och särskilt sorgeämnen i folks liv. Det neutrala, konstaterande greppet är inte engagerande nog.

När jag föreställer mig någon i sinnet vill jag få en utpräglad men abstrakt känsla i bröstet, inte en vag förnimmelse. Det går utmärkt att vara färgstark i vagheten också, men så oftast inte fallet. Vanligen brukar det handla om någon som fortsättningsvis har grejer i bagaget som de inte har hunnit sortera.

Själva bagaget är dock inte ett problem. Det är ju kontrasten mellan en persons liv utanför femdom och utrymmet vi skapar tillsammans som är intressant, det är där djupet finns. Uuuuuuh, en dude som är starkare än mig slickar utrymmet mellan mina tår är bara yta.

Att banka skiten ur någon och samtidigt veta att de får utlopp för livsstress som har satt sig i kroppen är liksom en bonus ovanpå att det objektivt är hett som fan. Det är också en annan grej att paja någon efter en intensiv session om man vet att de hade en frånvarande morsa under uppväxten. Ya feel.

Kvinnorna som har letat i åratal men ej heller har hittat sig en bra sub utstrålar ofta antingen osympatiskhet eller att de på något sätt är sårade (två sidor av samma mynt). När de sammankommer med ug-män av typen som jag beskrev ovan i ett försök att bli fullständiga kan alltså ingendera part ge den andra vad de vill ha.

Ytterligare en dålig erfarenhet, slutsatser dras, mönstret upprepar sig, och så fortsätter det lim x→∞. Inte bra.

Helt på riktigt den enda normala kvinnan jag hittade i en sjö av suggestivt melankoliska 22-åringar.

Någon fiffig jappe har i bästa entreprenörsanda bestämt sig för att lösa problemet, iallafall å submännens vägnar. Såg nämligen en Fetlife-reklam för dominatrix.ai, en tjänst som fortsättningsvis tycks vara under utveckling. Allt som finns för närvarande är ett fält där man kan skriva in sin mailadress.

AI:n ska enligt utsago alltså lära sig av hundratals kompetenta dominor och leverera perfekt dominans (dvs. instruktioner kring hur du ska runka + kanske något uppdrag att köpa damtrosor i varuhus + verbal förnedring). Fixat.

Kom osökt att tänka på några av männen i von Krafft-Ebings Psychopathia Sexualis (1886), som jag hade för mig att jag skrev ett inlägg om, men tydligen inte. Slogs iallafall av faktumet att jag har hört samma berättelser som fanns däri otals gånger på Darkside och Fetlife i modern tid, dvs. män som har försökt leva ut sina lustar med sexarbetare, men lika snabbt har konstaterat att det inte tillfredsställde dem. Alls.

Att byta lite sedlar mot att ploppa en piska i en kvinnas hand räcker helt enkelt inte för någon av en viss läggning, och en konstruerad robotkonglomeration av hundratals kvinnor kommer heller inte avhjälpa grundproblemet, även om det är väldigt #2022.

Hittills har vi alltså avhandlat extremerna på subincelman-spektrat. Om nätrunkarna i praktiken mest vill ha sitt av en prodomina lite när det passar dem, AI eller inte, och männen som suktar efter en bråddjup relation missriktat vänder ut och in på sig själva för att förstå vad dominanta kvinnor vill ha, ja, då har vi väl männen som fokuserar på de yttre attributen i mitten.

De tenderar att vara lite äldre, inte särskilt spergiga, och de besitter ett självförtroende som ofta rotar sig i karriärsmässig framgång. Till skillnad från nätrunkarna visar de respekt och ger ett tydligt intryck av att de är i bilden också i förlängningen.

Deras till synes välformulerade sätt att kommunicera utgör frekvent dock ett illa dolt piska? eller fot? eller piss? eller vad deras besatthet nu är, ofta finns det något centralt, en fetischism med upplevt egenvärde.

Detta är förstås genomskinligt för dominanta kvinnor, som för det mesta suktar efter något med mer substans än så, och därmed har den på ytan välfriserade mannen på mitten av spektrat fortsättningsvis ingen partner. På pappret ser han dock ut som en riktig catch.

Svårt det här. Inte undra på att det ser ut som det gör.

Hummuspaddling och brormannen Bill

Finska kompisgänget planerar midsommaren i ett Google Docs-dokument så att de inte står i skärgården med 105 öl, två chipspåsar och ett paket länkkorv. Jag lade till ”gott humör” i bästa lågstadieutflyktsstil. Har inte kunnat ta mig till Finland till midsommar på flera år, så det fick bli min………… mitt bidrag (tog löjligt länge att håksa på vad vittu contribution är på svenska, trött).

Detta är den första ordentliga Manchester-sommaren sedan jag flyttade hit i september 2019, dvs. alla evenemang och grejer är igång, men jag måste medge att det inte riktigt känns någonstans. Antagligen för att jag har ytterst lite pengar att röra mig med nu, papperstunna marginaler (såg dock till att skaffa biljett till Brian Jonestown Massacre i februari, det är fanimig värt en vecka gröt – åtminstone torde du känna till den här låten).

En man som har gjort karriär på att vara svår och duktig.

Hyran gick kontraktsenligt upp 10 % fr. o. m. juli, vi vet alla hur diverse räkningar har skenat iväg, bla bla. Mina vänner i Manchester oroar sig över inflationen, de stigande levnadsomkostnaderna och/eller världsläget. Själv har jag haft ganska låg energi de senaste dagarna, undrar om det är utsättningssymptom från att i praktiken ha klippt Voxra cold turkey eller vad fan det är. Börjar på riktigt undra om paketet alls kommer komma fram, det har gått över två veckor nu.

I ett försök att motverka slöhet har jag rullat ut yogamattan för första gången på jag vet inte hur länge. Har även blåst upp pilatesbollen samt bosubollen som båda har legat ihopsäckade under sängen sedan jag flyttade hit. Under lockdown 3 hade jag ju tillgång till T:s garagegym och tränade relativt hårt och semimotvilligt, om du har varit med ett tag minns du kanske det. Sedan flytten har jag i praktiken donerat aderton pund i månaden till föreningen som driver mitt lokala gym och bara gått dit sporadiskt.

Mitt tydligaste minne av garageträningen är ändå hur kroppen liksom började kännas helgjuten, som att jag var ett enda enhetligt stycke istället för separata lemmar. Det skulle fan sitta fint hördu. Överlag känns det lite som att paddla i hummus på många fronter för närvarande (tack till STBL:s avgående chefred för den).

Moroten förstår. Bild på hummus med tacokryddmix lånad från denna kristna matbloggare (tack DuckDuckGo).

Inser att det inte är världens bästa timing att få ett enmansföretag att rulla nu, åtminstone inte inom mina områden, penningpungarna är lika ihopsnörpta som ett CBT-konstverk (och då snackar jag inte terapi). Får ta mig en funderare helt enkelt.

Åtminstone finner jag styrka i denna uppvisning i nonsenslåtskrivartalang från 420chan groupwatch-tiden som plötsligt dök upp i huvudet när jag rensade Matt-garderoben. Kommentarerna på Youtube består i princip bara av stoners som skriver hur många dagar i rad de har lyssnat på låten.

RA TA TA DA DA DA DAAAAAA

Artisten, en konspirationsinriktad man med tydliga sperg-vibbar från Staten Island i New York, fick för övrigt en hjärtattack och dog vid en ålder av 60 häromåret. RIP.

Munch överträffar nunna

Jahopp, nunnelivet varade ända tills fredagen samma vecka. Typiskt.

For alltså på the Manchester Metal Munch igår kväll. När jag anlände såg jag en något korpulent och kufisk man i 35-årsåldern med långt hår, skägg och begynnande tunnhårighet sitta och fingra obrytt på en stöttålig smartphone. Jag vet en artfrände när jag ser den, så jag slog mig ner och pratade med denne polske råautistiske svetsare om rollspel i säkert tre timmar. Givetvis drack han bara ett glas cokis medan jag sänkte pint efter pint. På tom mage.

Kl. 22-tiden drog han hem och jag började mingla istället. Hade frågat honom vem arrangören är vid någon point och han nickade mot en man med glasögon i grå t-shirt. Jag var nyfiken eftersom jag fick ett anonymt meddelande i min Fetlife-inkorg som varnade för att arrangören hade gjort saker med någon utan samtycke, men att det förstås är mitt val att delta i munchen eller inte. Vet att C fick samma meddelande också, men polacken hade inte fått nånting, så kanske personen bara skickade det åt kvinnor.

Med tanke på att munchen är ett 100 % vaniljevenemang som är informellt arrangerat i en pub utan hyrt rum, inträde eller avgifter, samt att arrangörens enda uppgift är att utlysa möjligheten att träffa likasinnade där sista fredagen i månaden på Fetlife, ja, då ser jag ingen orsak till bojkott. Jag känner inte duden, jag känner inte tjejen, jag är inte där för att bli indragen i en konflikt jag inte vet något om.

Blev förstås nyfiken på vilka vibbar arrangören ger ifrån sig IRL för att ha ådragit sig detta rykte och såg genast att jao, där har vi en kille med borderline eller dylikt. Han var som en nervös hund under en yta av samlad manlighet, och när man kombinerar en manlig dom med dylika drag + en kvinnlig sub av typen som dras till den sortens män är det bara att invänta den stundande kratern, speciellt om de får för sig att syssla med consensual non-consent och dylikt.

Hann också prata med en kvinna i min ålder med självkänsla som var körd i botten och bevisligen hade ett behov att dryfta sin situation. Hon var i stadiet där hon rent rationellt visste att rösten i huvudet som tryckte ner henne konstant inte var hennes egen och att hennes traumor hade gått i arv i flera generationer och allt det där, att hon hade valt fel män och gjort ett antal misstag, men hon var fortfarande i stadiet där hon kört fast i skuld och skam och självhat rent känslomässigt.

Under tiden jag pratade med henne märkte jag att hon hade en utmärkt förmåga att analysera sin situation utifrån, men att hon fortsättningsvis levede i det förflutna till 90 % på en daglig basis, vilket också betydde att hon fortsättningsvis var övertygad om att det förflutna existerar, och även levde under villfarelsen att det förflutna på något sätt kan ändras.

Jag och en empatisk 26-årig bulgar med vacker profil stod och talade med henne ett bra tag, det vill säga främst lyssnade. Tårarna trillade nerför hennes ansikte med jämna mellanrum, och på slutet bad jag henne göra mig en tjänst. Sa åt henne att slappna av i axlarna och låta armarna hänga, sluta ögonen, ta ett djupt andetag, ett till, ett till, och sen bad jag henne öppna ögonen och berätta för mig vad hon ser. Hon svarade I see two wonderful people etc. etc., och när hon var klar med beskrivningen sa jag this is all that exists. This is literally it.

Inget går som bekant upp mot att cosplaya andlig ledare sex Amstel-pints in. Det blev ytterligare två innan kvällen var slut, stannade något överraskande tills stängning. Trodde jag var förvånansvärt välbehållen när jag slog upp ögonen efter sju timmars sömn och inte kände mig så sliten trots tom vittus mage, men när jag satte mig upp girade världen plötsligt skarpt till höger. Det fick bli några timmars sömn till, en flaska Dr. Pepper och fyra vegan sausage rolls från Greggs. Gudarnas föda.

Trött + lycklig

Har haft så jävla roligt. For till Ryebank Fields på kvällen igår efter att ha bloggat och tagit igen mig lite, visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det visade sig vara en open mic-kväll med skyhög ribba, det fanns så jävla mycket talang bland människorna som var där. Person efter person spelade och sjöng och jag tänkte varje gång att ja du, du skulle helt bra kunna ha en liten mainstreamkarriär om det var 90-tal. På ett bra sätt.

Brasan tändes när solen höll på att gå ner, de hade ett fasligt sjå att se till att inget som brann eller glödde smet ut med vinden. Jag skickade en flaska 19 Crimes raden runt och fick en plunta whisky i handen tillbaks, sen roterade vi. Borde dock ha tagit med halsduken eller satt fast fuskpälskragen på fejkläderjackan igen, det var lite småkyligt mot slutet.

A spelade några bekanta låtar, däribland dancing, dancing, late at night, ett jättecharmigt framförande med vitsiga mellansnack. Starka entertainer-vibes, folk skrattade som fan. Spelar ingen jävla roll hur man gör det bara man genuint roar en publik, den förmågan är guld. Hade lovat D att jag och T skulle åka dit efter, så vi tog en Uber och hängde med K&D tills klockan 03, jätteskoj, sen vinglade vi hem i natten.

Idag var vi alltså på femdomevent utanför Liverpool, en fem timmar lång frizon på en söndagseftermiddag. Vi anlände en aning sent men fortfarande innan insläppet stängdes, hälsade på C som givetvis också var där, kollade in slavpresentationen och slank därefter in i ett privatrum, där vi stannade tills kvällen nästan var över. De serverar inte alkohol förrän 1.5 h innan stängning då de räknar med att folk har lekt färdigt och vill chilla, men vi hade förstås grundat en smula innan. Jag tror mer på personligt ansvar än dylika regler.

Snackade därefter med en hel del folk, temat verkade vara hur få manliga undergivna som är öppna med sin läggning. Tog tillfället i akt och berättade om Bob Flanagans liv och leverne som ett exempel på någon som stod för sin undergivenhet och masochism till tusen procent, jag var jätteförvånad över att de inte hade hört om honom alls. Detta vetenskapliga unikum. Överdriver knappt ens när jag säger att han är min husgud.

Nu är det söndag kväll, det vill säga slutet på denna three-day bender. Trött och vittus lycklig.

Späckat

Så är fredagen här och med det starten på den intensivaste helgen på året hittills. Ikväll: kink & fetish–themed förfest av ett konstnärskollektiv i en nedlagd klubb innan Crossbreed, imorgon Ryebank Fields-ockupationens 1-årsjubileum, söndag femdomevent i Liverpool. T har bokat måndagen ledig från jobbet och det lär vara välbehövligt. Känns som jag knappt har hunnit återhämta mig från London innan det drar igång igen, men vad fan, det kan inte anses vara ett problem.

Kommer ha mini-förfest med soft tacos och sprit innan förfesten, och om tidsschemat ska klaffa måste jag dra igång förberedelserna just precis nu, då T och C lär ringa på dörren om sisådär fyra timmar och att göra-listan är lååååååång. Hörez.