Folk vill i allmänhet ha en balans av det som är bekant och det som är nytt, trygghet och spänning, så det är inte så konstigt att Simon Stålenhags verk ger totalutslag intressemässigt. Här har vi enbliss point av nostalgi och förundran. En vän hade hans målningar som växlande skrivbordsbakgrunder och jag måste ha frågat ”hej vad heter den där duden som…” säkert fem gånger.
Den sista bilden tigger ju om att bli grunden till ett rollspel. Alltså tigger, fantasin går på högvarv och fyller i ungefär tusen ord av settingen per betraktad sekund. Givetvis gjordes det för länge sen i form av Ur Varselklotet (eng. Tales from the Loop, blev även en Amazon-serie som jag inte har sett).
Marknadsföringen fann jag lite skum, ”rollspel i 80-talet som det kunde ha varit” är det ju inte, då själva grunden är en anläggning som är ren sci-fi. Den svenska titeln är också rätt konstig, den öppnar sig inte för mig alls iallafall, och kloten nämns varken i säljtexten eller i bilderna som finns på hemsidan. Då är den engelska titeln genast bättre.
Folk öser beröm och förundran över Stålenhags hyperrealistiska stil, och visst får den även mig att tappa hakan, men det som gör det för mig är poserna. Han är så jävla bra på minimala detaljer som säljer in dem helt, jag köper dem rakt av.
Skulle kunna fortsätta i all oändlighet men du får kolla in hans verk på hemsidan om du känner för det. Konsten att skapa sig en nisch, se och lär.
Den som någonsin har bott i en glesbygdskommun vet att personbilen är totalt jävla oumbärlig.
Kommer att tänka på när jag skulle besikta bemun och den svenskspråkige besiktningsmannen (som jag också minns som rätt attraktiv, ett faktum jag nu väljer att nämna fastän det har absolut noll betydelse för min point, om inte annat för att jämna ut alla gånger kvinnliga karaktärers utseende beskrivs helt lyriskt eller ytterst äcklat så att man ska fatta att hon är totalt unfuckable i D&D-kampanjer, något som även illustreras av att tokens som föreställer män har en enorm bredd, medan det tog mig flera minuter att hitta en kvinna som ser ut att ha under 16 men över 8 i CHA [den naturliga skalan för människor i spelet går från 3-18]).
…ja, alltså, han anmärkte på vad det nu var, kanske att bromsarna tog lite för ojämnt eller nånting med lamporna, minns inte, men han klargjorde iallafall att det tyvärr skulle bli till att komma tillbaks när det är fixat. Detta var på det närmaste besiktningskontoret, dvs. i Vasa.
Fick grejen fixad vid en verkstad i hembyn men hann inte få en tid till eftergranskning innan det var dags att köra tillbaks ner till Åbo, så jag ringde och frågade ett besiktningskontor från samma kedja om det skulle gå för sig att göra eftergranskningen där. Det hörde tydligen inte till vanligheterna att man gör så, men jag hade en kopia av protokollet, så han gick med på det.
Det var en äldre finsk herreman som gjorde jobbet denna gång (totalt unfuckable). Han verkade rätt surmulen och jag var en jänta på sisådär 21 år, dvs. en ålder då man lätt kan tänkas ta illa vid sig av surmulna finska gubbar som verkligen inte tycker att det är charmigt att man talar en lite knagglig finska, så jag var lite nervös medan jag satt och drack kaffe på kontoret.
När han stegade in igen såg han om möjligt ännu surare ut. Han pekade på pappret med hela handen och rabblade upp en lista på fem-sex nya grejer som ännu måste korrigeras och voi voi, inte var ju bilen alls i skick inte, det måste jag ju förstå, jag måste minsann se till att de fixas och sen komma på eftergranskning. Igen.
Så stor skillnad var det alltså på Åbo som har kollektivtrafik och Kust-Österbotten som inte har det. I Pampas förstår man att folk behöver bilen (som lätt kan vara femton-tjugo år gammal, äldre bilpark än i stan) för att åka ett tvåsiffrigt antal kilometer till matbutiken och att det inte går att börja kråta om allt möjligt, bara sånt som utgör en konkret säkerhetsrisk.
Givetvis gjorde jag eftergranskningen i Vasa nästa gång utan att åtgärda ett skit av gubbens påpekanden. Gick den igenom? Klart som fan det, no questions asked.
Min point är att jag vill rikta ett särskilt tack åt de indier som sitter i Bengaluru eller Hyderabad eller Mumbai och gör tutorials med några hundra visningar på Youtube där de antar att jag är en ung man som vill 3D-modellera en Porsche 911 som är så svart att den glänser i blått eller en Lamborghini Aventador med belysning undertill när jag i själva verket är en snart 32-årig kvinna som försöker göra en rostig vinröd VW Jetta från ’95 till Trevor.
Referensbild. Idag lärde jag mig också att den konstiga metallicfärgen på 90-talsbilar som folk inte kan enas om huruvida är mörkblå eller mörkgrön heter ”Sequoia Green” så TJI FICK DU, SENASTE EXET, SKAFF GLASÖGON (det har han redan).
Åtminstone förr i världen behövde man ett kreditkort för att backa grejer på Kickstarter, något jag aldrig haft. Har bara backat en grej by proxy i mitt liv: ett slide-out-tangentbord i N900-stil till en jollatelefon i mitten av förra decenniet, det är allt.
Har ingen aning om vad som försiggår på Kickstarter numera annat än en jävla massa (indie)data-/rollspel och grejer, så blev nyfiken på vad för sorts animationsprojekt det är som folk skramlar med bössan för just nu.
Det visade sig att merparten är något av följande:
Projekt baserade i Los Angeles, CA eller Burbank, CA av animatörer som jobbar ”in the industry” och vill göra något eget, budget $500k-1m
Projekt av folk vars tidigare verk är framgångsrika och som inser crowdfundingens kraft, ibland efter en längre tids frånvaro från offentligheten, budget $50k-250k
Projekt av studerande vid CalArts eller dylikt, budget $10k-20k
Amatörprojekt inom anime, varierande kvalitet, budget $5k-20k
Amatörprojekt med tydlig lokal anknytning eller identitetspolitisk inriktning, något jämnare kvalitet, budget $1k-20k
Tekniskt kunniga amatörer vars idé kanske har något men som inte kan pitcha to save their life, budget $10k-100k
Luftslottsbyggande amatörer vars idé är tydligt inspirerad av något annat men suttar, budget $10k-100k
Amatörer vars idé är tydlig och definitivt har något och som kan pitcha skapligt (extremt få).
Noterade också att utmärkelsen Projects We Love inte har en jättehög ribba, den tycks snarare ges ut som ett filter för att rutinmässigt sålla agnarna från vetet. Grundinställningen när man går igenom listan är att filtrera fram endast Projects We Love, vilket också tyder på detta.
Ett exempel på nr. 6 är Block of Pain från Albuquerque, NM. Innan Vince Gilligan förlade Breaking Bad (2008) där var staden för mig främst en Weird Al-låt.
Karaktärerna ser riktigt bra ut på papper – skulle det stå en Adult Swim-watermark i hörnet på den ovanstående bilden hade jag inte ifrågasatt det alls – men pitchvideon är horribelt producerad och han visar inte upp något kring huruvida han är kapabel att skriva en skojig show. Den orealistiska pengamålsättningen utan detaljplan får mig att tvivla på att han kan ro det i hamn ytterligare.
Om han redan hade en 1m30s lång proof-of-concept-grej och bad om en tusing för att ta en månadslång paus från sitt Postmates-jobb eller vad det nu kan vara och göra klart en kort pilot vore startfältet annorlunda.
Ett exempel på nr. 7 är The Chronicles of Ed and Toadie, gjord av en dude som påstår sig ha blivit inspirerad av The Big Lez Show (2012). Likheterna på ytan är billig produktion, knark och ett jävla svärande, och där tar det verkligen stopp. Vi har inget bra svenskt ord för ”unfunny”, va.
Jag har liksom inte fattat att det går att ha en uppskattning som är både innerlig och ytlig. Varenda jävel jag känner som är die-hard fan av något kan prata om grejen i fråga i timmar och har sågat sönder varje element och finmalt det tusen gånger om, även de som inte själva sysslar med kreativt uttryck öht. Spelar ingen jävla roll om man slänger sig med termer som denouement eller har en intuitiv förståelse av historieberättande.
I själva verket hade de flesta nog förnekat sin analysförmåga eftersom fallenheten är så naturlig att de inte tänker på den alls, men de kan fan alltid lägga fingret på vad det är som flyger, även om det är något abstrakt. Med den förmågan i bagaget blir det en ren vanesak att ta grejerna man gillar och göra något eget. Självförtroende är också en vanesak.
Blev tvungen att tvätta bort E&T med ett exempel på faktiskt välgjord komedi som på ytan endast berör två spugen som käftas, Michael Cusacks miniserie Damo and Darren (2014):
Ett exempel på nr. 8 är Timeless, en serie skapad av någon som väldigt tydligt har film school i bagaget. Jag ser vad han försöker göra, jag ser passionen, jag ser hans personlighet som serieskapare, jag ser hjärtat och värmen, jag sitter och smådrar på munnen i sju minuter, jag ser målgruppen. Rick & Morty (2013) har ju en gigantisk fanbase så varför skulle inte en välskriven grej om en yngre delivery boy och en surmulen odödlig alkis falla i god jord. Förvånar mig alltså inte att serieskaparen fick ihopskrapat typ $3k för att ha någon att göra en proof-of-concept-grej på 60-90 sek.
Det förvånar mig inte heller att Tough Love skrapade ihop $4.5k för att göra en pilot på knappt fyra minuter (och tre minuter credits), med skillnaden att jag hatar allt med serien. Långt mer än fakking Ed and Toadie, tål inte skiten över huvud taget.
Tre ”misslyckade” millennials som var college roommates lever fortsättningsvis med varandra i Sydney och börjar närma sig trettistrecket (you’re almost 30 and you’re still a mess). Definitionen av att misslyckas är i praktiken att fortsättningsvis bo på hyra och ha ett jobb istället för en karriär och därför tröstäta gelato och dricka för mycket vin.
Poserat, distanserat, tandlöst, urvattnat och trist liksom all medelklasshumor av den här sorten, där höjden av komedi är att fälla campiga ”dräpande kommentarer” och vara självgod över sina antagna egenheter. Målgruppen är dock enorm.
Därför försöker det göras en miljon varianter av samma story, till exempel Mel Adrienne Charlie, med en log line som fanimig är så gott som identisk:
”Three lovable but messy college roommates still cohabitate in their 30’s. Wondering what went wrong and how to get unstuck, these codependent Millennials look for answers in mostly terrible places all while clinging to each other and the past a little too much.”
Jasså, det säger du.
”Melanie DePiero, aka Mel, aka MellyBelle, aka Melanie Jeanine (if she’s in trouble), is the self-appointed housemother. As a Cancer (with Leo rising), she cries a lot and laughs a lot. She can rarely be alone. Her shiny exterior covers up a hidden fiery volcanic rage. One time in college, she did molly and woke up wearing a fake mustache outside of a del Taco. She still holds a grudge against Kelli McPherson who Mel knows beyond a shadow of a doubt stole her favorite Furby in the 6th grade.
Adrienne comes from a large, tight-knit family stacked with doctors and professors. They can’t understand why she doesn’t have a PhD or any apparent marketable skills. Since hooking up with Trina Marshall junior year of college, Adrienne has exclusively dated women but says she’s ”80/20.” Her dream life includes smoking weed while writing her books in an Italian villa. She’s drunkenly made out with 82% of her friends.
Charlie Link, aka Charlene, aka Charles Manson, is a hopelessly sloppy romantic and quadruple Pisces. Over the last decade, he’s had 15 different entry-level jobs. Currently he sells reusable gym shammies for a company called Vision Health Products. He despises gyms, shammies, vision, and health. He’s most alive when twerking on a dance floor to Lizzo with a little (a lot) of coke in his system.
Adrienne Garrett is the tiniest bit high when she introduces her two roommates to the world. It’s not uncommon at her house, aka The Disco, for one or more of its inhabitants to be intoxicated or freaking out or both. And on this searingly hot Atlanta day, Mel DePiero is that inhabitant. A lost “birthday bra” is to blame. Mel uproots her entire bedroom only to find some existential dread.”
Säg att det är fråga om invecklad metaironi. Snälla.
Fortfarande sjukstuga här i min etta. Har inte gått utanför dörren sedan i söndags, men det är egentligen inte helt ovanligt under normala förhållanden heller. DM:ade D&D-sesh och talade in ett röstmeddelande i tisdags och sedan dess har jag inte sagt ett ord högt. Har däremot vilat, vilat, vilat och åter vilat.
Nåddes också av nyheten att Ron Gilbert & c:o håller på med Return to Monkey Island (2022). Det blir det första MI-spelet som Gilbert, seriens skapare, har gjort på trettio år; senaste LucasArts-produktionen i serien var för tjugotvå år sedan och Telltale Games gjorde några kapitel för ett drygt decennium sen.
Trailern ser ut att vara gjord i lite samma stil som Special Edition-versionerna av The Secret of Monkey Island (1990/2009) och Monkey Island II: LeChuck’s Revenge (1992/2010). Var personligen inget större fan av den remastrade grafiken, tycker helt enkelt att det ser lite… billigt ut.
19902009
Men Madrona, vet att du håller på med pixelart och skit, men du kan väl inte sitta och påstå att originalgrafiken är bättre?
Ptja, grejen är den att den nya grafiken oundvikligen har ett par clownskor att fylla. Gamla meriter.
Skrev ju lyriskt om Grim Fandango (1998) och dess förrenderade miljöer för inte så länge sen, men The Curse of Monkey Island, AKA ”Monkey Island 3” (1997), tar nog ändå priset. Animationerna och bakgrunderna är gjorda på papper för hand på klassiskt sätt, sedan digitaliserade och färglagda. Det är så jäääääävla vackert, herregud, jag smäller av.
Den tidigare äventyrssatsningen Full Throttle (1995) kostade en och en halv miljon dollar och efterföljaren Grim Fandango (1998) tre millar, så det är knappast orimligt att anta att CMI landade någonstans däremellan budgetmässigt. Det märks på såväl bakgrunderna som röstskådespeleriet, dialogen, animationen, cutscenerna, och herregud, soundtracket.
Äggformad ostmåne och lutande väderkvarn är två element i denna master class i komposition.
Kroppsspråk och ansiktsuttryck.
En till synes gammal gif av Puerto Pollo.
Det finns en orsak till att det inte blev ett etablerat tillvägagångssätt, det krävs vision, tid, en miljon folk att utföra skiten och feta cashen, samt att folk satt och runkade åt 3D-acceleration och denna spelgenre var på utgång vid tillfället. Numera är det snarare barndomsbukkake bland Youtube-kommentarerna, en miljon människor från världens alla hörn som överröstar varandra med AAAHHHHH MY CHILDHOOD, kärleken flödar från alla öppningar och vet inga gränser.
Monkey Island 1, 2 och CMI riktade sig dock aldrig till barn. De är exempel på den där sällsynta typen av verk som är family-friendly och clean utan att vara tama, lite som Simpsons, ungarna älskar skiten utan att förstå skämten som riktar sig till vuxna. Frank Sidebottom var det lite samma med också.
Är hur som helst skapligt intresserad av att se vad Gilbert kommer koka ihop. Något att se fram emot.
Egentligen satt jag och skrev ett brandtal till havregrynsgrötens försvar idag men jag blev distraherad av att flickan på Elovena-paketet tydligen slutade bära folkdräkt år 2020, något jag helt hade missat:
Jag förstår Raisios beslut, ska man söka havreproduktslyckan utomlands går det inte att ha nån jävla fäbodjänta i folkdräkt framtill. Är glad hon fick vara kvar alls och att de hittills har undgått oatlyfieringen. Synd på en oerhört välkonstruerad bild kan jag dock tycka, den nya har inte alls samma glädje och rörelse i sig.
Vilken balans! Vilken rörelse! Vilket knä! Vilken fot! Vilken kärvig kärve!
Kan riktigt känna vinden som tar tag i den böljande kjolen och höra fladdret. 10/10.
För övrigt ljög jag i början. Det var i själva verket inte den nya bilden du såg. Det var ett försök av mig att korrigera den. Den officiella bilden ser ut såhär:
wat
Varför är hon proportionerad som ett barn och ser ut som en lågstadielärare på julfest samtidigt? Varför är hennes ansikte flera nyanser mörkare och skuggningen skarpare i fejset? Varför hänger klänningen nästan rakt ner på ena sidan och lyfts upp magiskt på andra? Hur funkar vecken på bringan? Och framför allt, hur fan är det tänkt att kroppen ska gå ihop ovanför och under kärven?
Madrona Silvander 