Distraherande blondin

Egentligen satt jag och skrev ett brandtal till havregrynsgrötens försvar idag men jag blev distraherad av att flickan på Elovena-paketet tydligen slutade bära folkdräkt år 2020, något jag helt hade missat:

Jag förstår Raisios beslut, ska man söka havreproduktslyckan utomlands går det inte att ha nån jävla fäbodjänta i folkdräkt framtill. Är glad hon fick vara kvar alls och att de hittills har undgått oatlyfieringen. Synd på en oerhört välkonstruerad bild kan jag dock tycka, den nya har inte alls samma glädje och rörelse i sig.

Vilken balans! Vilken rörelse! Vilket knä! Vilken fot! Vilken kärvig kärve!

Kan riktigt känna vinden som tar tag i den böljande kjolen och höra fladdret. 10/10.

För övrigt ljög jag i början. Det var i själva verket inte den nya bilden du såg. Det var ett försök av mig att korrigera den. Den officiella bilden ser ut såhär:

wat

Varför är hon proportionerad som ett barn och ser ut som en lågstadielärare på julfest samtidigt? Varför är hennes ansikte flera nyanser mörkare och skuggningen skarpare i fejset? Varför hänger klänningen nästan rakt ner på ena sidan och lyfts upp magiskt på andra? Hur funkar vecken på bringan? Och framför allt, hur fan är det tänkt att kroppen ska gå ihop ovanför och under kärven?

Vetefan, asså.

Livets svåra frågor

Vissa ställningstaganden är allmängiltiga. Hund eller katt? Kaffe eller té? Sött eller salt?

Andra ställningstaganden är snäppet mer specifika. Skolbänken eller byta jobb? Barn eller inte? Stanna på landet eller flytta till stan? Sälja bilen och cykla eller tuta och köra?

Sen har vi tungviktarna. Gå med i älgjakten eller kyrkokören? Boka Larz-Kristerz eller Tommys till paviljongen? Inkludera frihandsillustration av kyskhetsbälte i portfolion eller inte?

CB-6000, en modern klassiker.

Spindelns frånvaro

Jag vet inte hur du upplever det, men för mig har blogginläggen känts som halvmesyrer ett tag nu. Detta eftersom jag 1. inte har tid att sitta och utveckla resonemang hela vägen 2. inte har tid att göra underhållande storytimes rättvisa och därför inte skriver dem 3. knappt fan går utanför dörren och upplever saker eftersom jag så att säga vaknar på jobbet.

Kastade ett öga på besöksstatistiken i slutet av förra månaden som vanligt och konstaterade att den gick ner för första gången sedan maj 2021, vilket kan ha att göra med andra faktorer, men är förstås frestad att tolka det som att bristen på tid har konkreta verkningar. Samtidigt är det ofrånkomligt att det är bloggen – en hobby – som är först i tur att få stryka på foten när veckans timmar inte räcker till.

Tanken med ett inlägg om dagen var dock att det inte spelar så stor roll vad fan det är som kommer upp bara nånting kommer upp varje dag, och när det är mycket att stå i blir det förstås mer länkar och tramsbilder. Kanske det bara är mitt dåliga samvete över allt jag vill göra med och för bloggen men inte har tid med som spökar.

Vill helt enkelt leverera Spider Jerusalem-energi oftare än jag har förmått på sistone. När ändå en förhoppning om att det blir bättre på den fronten om ett tag. All work and no play makes Droney a very dull girl, och så kan vi ju inte ha det.

Mannen själv, AKA ”definitivt inte Hunter S. Thompson”.

Själens postlåda

Så har det gått ett år till. Åtta år nu. Påminnelserna kommer med ett halvårs mellanrum, på födelsedagen i oktober och dödsdagen i mars. Det händer att folk hittar inlägget Att begrava ett unikum eftersom de kom att tänka på Nemesis1 från FB och vill ta reda på vad som hände. Ibland får jag försiktigt formulerade förfrågningar om detaljer i kontaktformuläret.

Lever med förhoppningen att denna sommar kommer ge tillfälle att åka till Finland och ta vara på hårddiskarna. Var fullt inställd på att göra det sommaren 2020 och sedan dess har det gnagt i bakhuvudet. Magnetisk media degraderar och han hade vanligtvis inte en splitterny dator till att börja med.

Han hade dock varit eld och lågor över Trevor Bock. Förutom en roll baserad på hans parodiska karaktär Øystein Gudmundsen från black metal-enmansprojektet Nekromaster gav jag Nemesis en postlåda under eget namn i Asdunga. På något skumt sätt känns det tröstande att skapa en verklighet där han lever kvar, om så än på ett abstrakt vis.

Snickarglädje modell hellre än bra. Moreno och Fellman förekommer i showen, resten av namnen är folk som har gått bort eller fanns i mitt liv i mitten av 00-talet men inte längre.

Smuts och medusahår

Lyckades ta mig igenom alla böcker som D lånade ut åt mig medan han var på resa. Läser aldrig någon annanstans än i badkaret så slutsaldot blev några hundra liter.

The Psychopath Test (2011) var intressant men led av lite för finurlig och självnedsättande brittisk journalist-syndromet, välgjord men lite för kalkylerad i sin storytelling. Philosophy for Everyone: Porn (2010) var en antologi med ett som synes överarbetat omslag, tyckte vissa av resonemangen var så övertydliga att det kändes som tuggummi som tappat smaken medan andra var träiga (dock med en sweet spot i mitten). Our Dark Side: A History of Perversion (2013) var väldigt akademisk och väldigt fransk.

Kanske något förvånande fick jag mycket till livs från Medusa’s Hair (1981), en antropologisk essä från Sri Lanka på slutet av 70-talet. Fann författarens ton mycket sympatisk: formell och ledig på samma gång med lika delar ödmjukhet och övertygelse i resonemangen. Det övergripande temat var personliga symboler och religiös upplevelse, detta baserat på intervjuer med mestadels äldre kvinnor.

Att externalisera psykisk ohälsa i en gemensam religiös + kulturell kontext, asketkvinnornas tendens att avsexualisera sig genom matted hair (en sorts ”spontandreads”) snarare än buddhistmunkarnas rakning, bokstavlig hemsökning av döda släktingar som metafor för trauman orsakade av desamma i livet, individuell primär skuld vs. sekundär skuld och skillnaden gentemot den kollektiva skammen… sju famnars vatten för mig och därför fascinerande.

Seriealbumet The Filth (2004) fick mig däremot att omvärdera varför jag inte läser dylikt. I lågstadiet slukade jag ju typ Asterix och Yakari och Bert, för att inte nämna Kalle Ankas Pocket (speciellt de längre serierna med historisk anknytning, typ Egypten/antikens Grekland/det viktorianska England, samt fria tolkningar av pjäser och litterära verk, typ Musse som Edgar Allen Poe, Scapinos skälmstycke av Molière, Skräddaren från Southampton etc.).

Tror att jag kunde ta till mig The Filth på ett annat sätt eftersom vissa av miljöerna är så utpräglat brittiska, för att inte tala om språket. Hade inte riktigt varit samma sak med en amerikansk produktion i samma stil. Det är något med att se bekanta miljöer avbildade i en detaljrik illustration som kittlar mig lite på samma sätt som typ miniatyrer verkar kittla vissa människor.

Nu ritar jag för fan dessutom så att spana in någon som har bemästrat linjer (vilken fantastisk lutning på byxorna! vilka utsökta handvener! vilka härliga veck i påsen!) är underbart. Själva storyn passar in perfekt mellan Illuminatus!-trilogin och Delta Green-sessionen som utspelade sig i 70-talets Soho, på den tiden Londons porrträsk. Finns att läsa här.