Drömmen om dark academia

Igår publicerades Bland britter efter Brexit: ”bara ti’ fara” eller ”glöm din dröm”? på STBL.fi. Skrev texten redan i början av januari men nu är den alltså live! för allmän beskådan. Tycker jag lyckades rätt bra med att kombinera mycket info + underhållning + inspiration. Vet dock inte vilken konnotation Busholmen har i Hesa (?) eftersom jag inte skrev bildtexterna, men ritade i mspaint gjorde jag förstås.

Dark academia-drömmen förblir förmodligen en dröm, post-brexit. Bild: Madrona Silvander
Hugh Grant-wannabe med brinnande blick som överträffar självaste ljusen. Boken är det inte så noga med, den är närmast rekvisitahållare.
Dark academia-drömmen förblir förmodligen en dröm, post-brexit. Bild: Madrona Silvander
Instatjej i unblended full glam cosplayar dark academia med tre trendriktiga accessoarer.

Tripp och triphop-drop

Strax bär det av till the sääf, en resa som går både i nöjets och arbetets tecken. Tre nätter med GB i London, därefter vidare västerut till Amesbury, mest känt för Stonehenge, där jag ska dokumentera protestlägret A bor i och dess diverse excentriska karaktärer. Tanken är att sälja in juttun till en tidning.

På vägen tillbaks går resan via Bristol, en stad jag aldrig besökt tidigare. Uppskattar dock mycket av triphopscenen som uppstod där på 90-talet, så nånting måste det ju vara i vattnet.

Fazer x Massive Attack, coolest drop (= lakrits på holländska) of the year. Ful shoop av A:s idé.

Sen vidare till Birmingham med T i ett par nätter och sen upp till Manchester igen. Datortillgången lär vara sporadisk, men ett inlägg om dagen kommer alltjämt upp i någon form. Hörez.

Grymt stilig dans

Har för mig att Hunter S. Thompson brukade skriva av hela verk av F. Scott Fitzgerald på sin skrivmaskin för att öva in samma flyt i fingertopparna. Med ett liknande resonemang hade jag på en viss playthrough i bakgrunden medan jag jobbade ett par timmar i Adobe Character Animator innan läggdags igår.

Spelet är utpräglat filmiskt i sitt uttryck och går därför utmärkt att kolla typ som en film. Röstskådespeleriet och manuset är top notch, de förrenderade 3D-miljöerna är fantastiska, och herregud, soundtracket. Föga förvånande upprättades studion som gjorde spelet av en filmbolagsjätte.

Kort och gott möter aztekisk dödsrikemytologi neo-noir i en underdog-historia med romans, vänskap, gravallvar och värme. Hur många verk känner du till med den beskrivningen? Jag vet bara ett: Grim Fandango (1998), remastrat 2015.

Grim Fandango Remastered Review - OnlySP
Mannen, myten, legenden, Manuel ”Manny” Calavera.
Hur man drar in folk i både en värld och en story på tre minuter utan en slösad sekund. Se och lär.

Genom att kolla/lyssna på när någon annan spelar slipper man själv handskas med det otympliga kontrollsystemet, vilket är ett plus. Vidare är vissa av spelets puzzles så osannolika att man baxnar. Dessa två aspekter kunde innebära nådastöten för vilket äventyrsspel som helst, men Grim är fortsättningsvis älskat till döds.

Jag säger allt detta i egenskap av en person som inte har någon nostalgi inför själva spelet (annat än att jag gillar förrenderade bakgrunder från denna era). Spelade inte ens demon när den kom ut. Gillade flera av LucasArts point and click-spel på 90-talet men hade svårt för övergången till klumpiga 3D-modeller.

Ah, she’s a beaut.

Halkade helt enkelt in på en playthrough på Youtube medan jag jobbade på Trevor senhösten 2020 och sögs in vid första mötet med detta egenartade universum. Ta en titt nedan.

The Dead: Tjusning och aktning

Drömde att jag hade chili sin carne med vita bönor på mina gummistövlar när Grateful Dead började spela Truckin’ i lågstadiets gymnastiksal. Jag utbrast YEEEAAAHHHH! på ett mycket amerikanskt sätt, sprang fram till scenen och började dansa och sjunga med.

Blev därmed påmind om att skriva klart nedanstående text, senast vidrörd 23:e oktober 2021. Hups.


Att jag älskar The Internet Archive (archive.org) kan inte ha gått någon förbi. Vad många inte vet, eller bryr sig om, är att de också har ett massivt jävla arkiv med liveinspelningar av Grateful Dead. Knappt 16 000 stycken, faktiskt, och då snackar vi inte individuella låtar, utan hela keikkor. Över 2300 spelningar hann de med under sina trettio år.

Vad är då tjusningen? Vad var det som fick folk att bokstavligen viga sina liv åt att följa efter turnébussen när det begav sig, och vad är det som gör att folk fortfarande bryr sig, mer än 25 år sedan Jerry Garcia dog? Låter ju som musik för gamla gubbar, kan någon förutom övervintrade hippies och deras numera medelålders barn gilla sånt här? Eller måste man ta syra för att uppskatta det?

Nå, alltså, det skadar ju inte.

Grejen med jam bands är att man vet ungefär vart de är på väg, men man vet inte hur de kommer ta sig dit. Det är som att följa med en AI som genererar en ny version av en låt varje gång, med skillnaden att det är en handfull mycket skickliga musiker som slår sina kloka huvuden ihop on the fly. Varje medlemsbyte ändrar på bandets sound eftersom ingen improviserar exakt som någon annan. Folk är inte utbytbara på samma sätt när poängen inte är att återge låtar så likt studioversionen som möjligt.

Jerry står helt enkelt där och svajar och pillar och verkar lika förvånad som du över vad som kommer ur förstärkaren. Det är fascinerande även om man så bara har ett mjölkglas framför sig. Jag gillar den urgamla brittiska TV-showen Bullseye av samma orsak, det är intressant att se på folk som koncentrerar sig på sitt eget lilla sätt.

Minns att jag kollade på en dokumentär om parking lot-scenen kring bandet och en kvinna sa något i stil med I’d LOVE to hang out with Jerry, with Bob it’s more… sexual. Gissa tre gånger vem Bob är.


Första gången ögonen föll på ordet lineage i kontexten av en keikka på archive.org kände jag något omedelbart och oväntat. Det stod SBD > Rm > Reel > DAT > CD > wav > SHN v3.

Någon har alltså suttit och spelat in det som kom från soundboarden år 1966, när Grateful Dead bara hade spelat ihop i cirka ett år, och sedan överfört till reel-band. Sen har någon fört över till DAT-kassett, sen har nån fört över till CD, sen har nån rippat till en .wav-fil och sen komprimerat till losslessformatet Shorten (en sorts föregångare till format såsom FLAC).

Tanken på att folk har sett till att varsamt föra vidare inspelningen till de nyaste formaten i flera decennier sedan killarna spelade sommaren ’66 gjorde mig fan rörd. Aktningen, heligheten i att det här är värt att bevara. Lever duden som spelade in soundboardens output ännu är han nog minst nittio år gammal.

Det finns hemsidor som headyversion.com där man kan rösta på sin favorit av de olika versionerna av samma låt, vilket betyder att det alltid finns något att förenas kring, men också utrymme att ha unpopular opinions och känna sig som en special snowflake.

Lyckan i att hitta en viss version i bättre kvalitet (eller sämre kvalitet med mer karaktär), alltså. Vissa låtkombinationer och datum känner varenda kotte till, skriver jag China Cat > Rider 5/3/72 vet alla vilken version som menas (den här som jag skrev om i oktober). Alltid amerikansk datumföljd med månaden först.

Ja, okej.

Att aldrig spela samma låt på samma sätt två gånger + främja bootlegs genom skilda taper’s sections visade sig vara en genialisk marknadsföringsstrategi, eftersom det genast ledde till ideell byteshandel med kassettband fans emellan, och detta har givetvis fortsatt ända in i den digitala eran. Jerry Garcia dog 1995, men Bob Weirs band Dead & Company gjorde en spelning i Morrison, CO för tre dagar sedan (i oktober 2021, reds. anm.), och givetvis finns det en torrent uppe.

Tresekundersporträtt av Jerry, augusti 2017.