Att förtjäna, AKA hur bra får man ha det?

Hur bra får man ha det?

Får man ha ett jobb där man kan sträcka på sig och gå en promenad i en timme om det är solsken på eftermiddagen? Får man sitta och fundera och skriva och stänga in sig och vara svår, och kalla det jobb? Ska inte jobb vara något man hatar, men likväl tar sig igenom från nio till fem, en dag i taget? Ska vi inte alla lida i vårt anletes svett för att känna att vi har förtjänat våra bio-credits och säkrat fortsatt överlevnad?

Den här tjejen har nyss fått jobb efter ett och ett halvt års arbetslöshet.

Tänker tillbaka på tiden vid apoteket, mitt första jobb i UK. Det funkar inte som i Finland, där man som farmaceut oftast sitter på arslet och betjänar receptkunder med kölappar. På större apotek måste man ju inte ens stiga upp och hämta medicinen, det fixar roboten åt en.

Här måste en apotekare kolla varenda. liten. grej. som lämnar apoteket, enligt lag. Det var något av en chock för mig, som förstås är van med att jobba självständigt som farmaceut. Här är alla som inte är apotekare bokstavligen tekniker, och för att bli det gör man en kombination av mestadels praktik och lite studier på andra stadiet. De flesta verkar börja som lärlingar i assistentroller. Som om det vore 1850.

Det rimmar ju illa med 300 sp på universitet och två examina. Det krävs dock en MPharm för att kunna registrera sig som apotekare, och jag har en MSc. Tänk dig att vara kompetent inom verkningsmekanismer, interaktioner och doseringar, men ändå springa runt som kvalificerad apoteksassistent för motsvarande tio euro i timmen. Apotekaren själv var en hyvens man, och jag kom överens med alla som jobbade där, det var bara kunderna och stressen jag inte pallade med.

Den här tjejen har tagit sig igenom första veckan.

Varje dag bytte jag fram och tillbaka mellan att packa upp och organisera ett tusental inkommande mediciner, scanna och maila recept som ska förnyas, gå igenom dagens telefonkatalogstjocka bunt med pappersrecept manuellt, hämta nikotinavvänjningsrecept från en separat webbportal, etiketter ska printas, dosetter ska fyllas och tillhörande recept processeras manuellt, veckovisa mediciner ska fixas innan kunden dyker upp, och medicinpaket ska banne mig packas ihop innan utkörningsdeadlinen.

Telefonen ringer konstant, ingen hinner svara, arga kunder, oförstående kunder, rädda kunder, desperata kunder, hålla masken, någon behövs vid disken, kö vid sprututbytet, gamla tanter vars enda mänskliga interaktion på hela veckan är att ringa till apoteket, hinner inte prata, någon förälder skäller ut stackars praktikanten, som att det är hennes fel att receptet med ungens astmainhalator inte har blivit förnyat av läkarna än.

Jag var som en urvriden disktrasa när jag väl kom hem till huset, ett viktorianskt townhouse som konverterats till en houseshare med sju invånare. Det roliga är att den enda personen jag inte kom överens med hade rummet precis intill mitt, så hennes hispiga röst fick jag höra en hel del, speciellt när hon talade i telefon i sitt badrum. Kaotisk utstrålning, kände nästan ett högfrekvent darr i kroppen när jag var runt henne. Resten var trevliga, men jag ville fan inte se en enda själ till när jag kom hem från jobbet.

Den här tjejen har, förutom skitiga glasögon, läidon.

Tänkte att nå, alla är trötta efter jobbet = alla är lika jävla slutkörda efter en vanlig arbetsdag som jag var, och att det var fel på mig som inte klarade av det. Katatonisk i stolen, ensam framför datorn. Skallen kändes bränd, som ett kortslutet elskåp. Orkade inte laga mat, ville inte laga mat i det gemensamma köket, skippade middagen eller åt skräp.

Rinse and repeat, tisdag-fredag. 36 timmar i veckan med obetald lunch = fick betalt för 32 h, motsvarande knappt 1200 euro i månaden efter skatt. Tredagarshelgen var inte tillräckligt för att ta igen sig, orkade ingenting lördag, kunde pynja lite med hushållet söndag, och först på måndag kunde jag någorlunda njuta av helgen, med vetskapen om att skiten drar igång igen följande morgon.

Sen var det ju lilla fibromyalgin också. Steg upp klockan sex fastän jobbet började nio och jag hade tio minuters gångväg, detta för att kunna tappa upp ett bad och få musklerna att slappna av inför arbetsdagen. Givetvis också för att ge pregabalinet tid att verka, det tar sisådär två timmar. Trappade upp dosen i samråd med läkare tills jag maxade Lyrican på 600 mg/dag, ibland blev det en kapsel till iallafall, och ibland en kapsel tramski på det också. No bueno.

Den här tjejen har inte mått bra på ett tag.

Själva orimligheten i att en projektinriktad sperglady med fibro ska vara på stående fot nio timmar i stöten, utföra samma aldrig sinande löpande uppgifter, samt interagera med hundratals främlingar varje dag, ja, den krusade inte ytan vid tillfället. Jobbet gav inte tillfälle att utnyttja några av mina styrkor, förutom noggrannhet och snabb processor + RAM, och blottlade alla mina svagheter. Fel person på fel plats.

Man vänjer sig hade jag fått höra ända sedan jag gjorde apotekspraktiken som studerande, och jag trodde liksom på det. Försökte intala mig själv att jag var lyckligt lottad som hade ett jobb, fast jobb, i osäkra tider, och att min insats var absolut nödvändig. Vi hade redan för lite folk, huvudkontoret skickade inte mer arbetskraft ens tillfälligt, och jag ville inte ”svika” de andra.

Detta ledde till att jag jobbade vidare i ytterligare två månader innan det fanimig fick vara nog. Jobbade alltså fem månader innan kollaps. Klart att man oundvikligen måste göra sina hundår, speciellt när man ska få in en fot på arbetsmarknaden i ett annat land, men eftersom jag har noll – alltså noll, snarast minus – intresse av att börja någon jävla karriärsbana inom branschen var det galenskap. Dålig galenskap.

Den här tjejen är på bristningsgränsen.

Kan man kalla det slit, att brottas med att avsluta en roman? Kan man kalla det slit att editera en lång video? Ja, det kan man. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag kokat av ilska och avundsjuka och ouppfyllda behov och sagt fan heller.

Jag behövde tas om hand, men var den som tog hand om, och kunde förstås inte visa hur jävla avis jag var på typ de patienter som hade ett care team. Hade ångest varje dag, men trodde att alla känner så, att det är vad man kan förvänta sig av arbetslivet, så det var bara att suck it up. Tills jag till sist fick en panikattack på lunchen. Fy fan.

Om jag hade frågat en av mina medarbetare är jag rätt säker på att de hade sagt att det är jobbigare att vara typ frilansskribent. Hård konkurrens, ensamt, deadlines, sömnlösa nätter till följd av oregelbunden inkomst. På apoteket jobbar man 9-18, sen far man hem till familjen. Man får sina pengar på samma dag varje månad, alltid samma belopp. Och så får man träffa och hjälpa människor varje dag, surpupporna lär man sig skita i. Tryggt och bra. Det får stå för dem.

Den här tjejen har precis sagt upp sig.

Det är ofta Luther och protestantismen som får bära hundhuvudet för besattheten kring produktivitet. Den som arbetar syndar inte, etc. Men att någon annan vet bättre vad man vill och mår bra av, att man inte ska uttrycka sina behov och allra helst inte ha några, att man måste rättfärdiga sin existens, och att man måste lida för att förtjäna något, det är ju också huvuden på hydran dålig självkänsla.

Tankegången gick typ att förtjäna pengar = göra sig förtjänt av pengar = måste lida för pengarna. Det finns ju ingen chans att känslan av att vara förtjänt av något skulle infinna sig annars. Menar du att man får ha ett jobb man inte hatar? Får man må bra? Förtjänar jag det?

Jobbet krävdes iallafall för att teckna första hyreskontraktet, som alltså gav mig en referens att visa åt nuvarande agenturen, och för att få tillgång till bidrag i UK, som jag i skrivande stund förlitar mig på för att hålla huvudet över ytan.

Var det värt fem månader av misär för att åstadkomma detta? Jajjamänsan, alla tider.

Ween represent. Samt halsduk i juli. #manchester

Filtens kraft, milt sagt

Bild lånad från en utgången Findit-annons, sorry not sorry.

Ordet filt väcker ovanligt mycket känslor i mig. Det är ett väldigt mjukt ord. Betydligt mer ändamålsenligt än blanket, till exempel.

Filt associerar till heldagar på stranden, fullpackad med liv. Eurodancehittarna dånar från bergsprängare över öar av filtar på gräset och sanden. Småbarnsmorsorna har bihang som krånglar av sig pyttesmå simdräkter och gräver kanaler vid vattenbrynet för att lura dit spigg. Tonårsflickorna har en egen solbadande domän (vad är cancer?), tonårspojkarna spanar lojt i en kasa med cyklarna bredvid och en handduk på tork hängd över en av dem.

MATPAUS skrålar en nittonåring vars sommarjobb är simlärare för Folkhälsan, och för femåringar är hon 100 % vuxen. Dags för smörgåsar med prickig korv och charmoffensiven som ska leda till en glass. Morsan lunkar över sanden i vit topp och ljusblåa korta jeansshorts med den stora svarta läderplånboken i handen, sprängfylld med gamla kvitton. En tiomark ger två stora bollar bollaglass i våffelstrut. De sommarjobbande tonåringarna som lassar ihop glassen är oftast generösa, så generösa att man måste skynda sig för att hinna äta upp skiten innan nästa simlektion börjar.


Bild: @Brand_Sofi

Det ovanstående låter ju som en sommaridyll, och det är det, men smärtan finns där när jag tänker tillbaka. Det är inte den typiska nostalgiska smärtan (ἄλγος = álgos = smärta) och förhärligandet av en enklare tid, den hade jag känt igen och rationaliserat bort.

Filten var en trygghet, en base of operations, ett HQ att återvända till och en stadig borg som utomstående inte invaderade hur som helst. Där fanns en morsa som läser damtidning eller bok och säkert nå mariekex eller Hobnobs. Man kommer givetvis aldrig filtlös till stranden, då är man en drivande spillra och kan lika bra ge upp direkt.

En gång var jag till stranden med bara brorsan, som alltså är sex år äldre än mig. Han kan ha varit kring femton, så jag måste ha varit nio. Det var inte tal om att vi skulle vara på stranden tillsammans, filten placerade han i ett näste med sina jämnåriga, vilket förstås resulterade i att jag snabbt blev utfryst. Kände mig otrygg bland tonåringarna som irriterat blängde på mig, så jag tog till sist min väska och gick.

Det finns helt säkert tonåringar som sådär förnöjt vuxet hade känt ansvarskänslor inför ett så pass mycket yngre syskon och insett att det inte är rätt tillfälle att hänga i grupp, men sådant var min bror inte kapabel till vid tillfället. Hittade några snälla främlingar som jag fick dela filt med, och när jag berättade det åt morsan senare blev hon ordentligt arg på brorsan och sa ifrån på skarpen.

Det var mycket av den sorten, men väldigt få försök att förstå, så inget förändrades. Det agerades på beteenden, men inte alls på orsakerna. Den oförståelsen bär med sig en hel del uppdämd ilska fortfarande. Bakom den står ett barn och känner sig sviket.


Vid någon point, många månader sen nu, gick jag igenom något känslomässigt svårt hos K och D. Minns inte exakt vad det handlade om, men jag minns att K erbjöd mig en filt, och att den automatiska reaktionen sa åt mig att det är en victim blanket och att det inte är något som tjänar mig.

Märkte att K blev lite sårad. Inte av att jag sa nej till hennes omtanke, utan för att hon verkligen gillar den där filten och tog lite illa vid sig att den nu hade blivit stämplad som en offerfilt. Märkte detta och redde ut det. Det är fan svårt att ta emot en omtänksam filt. Kan själv!, som den treåring som lärt sig att själv göra tröstande ljud med huvudet tryckt mot en ihopvikt liten pyramid av täcket. Want it done right, do it yourself.

*snip snip*

Då har det gått en vecka sedan man klippte Lyrican rakt av från maxdos (don’t try this at home). Droppen var när jag efter åtta veckor av träning, kaloriunderskott och hela faderullan konstaterade att vågen visade fel riktning. Motherfucker. Har gått på bupropion i ett tag nu, ett visst skyddsnät, så det var ändå dags att göra slag i saken.

Förutom sävligheten och svullnaden blev jag framför allt så arma trött på att vara disträ och vinglig varje dag. Jag har alltså inte varit i körskick en endaste dag sedan mitten av juli, då det krävdes doshöjning för att orka jobbet.

Kom fram till att en utdragen plåga inte är att föredra, så sket i att hämta ut nytt recept när kapslarna tog slut istället för att trappa ner. Första två dagarna var både jobbiga och intressanta, givetvis ångest, men även mer skärpa, mer liv.

Nu har det stelnat till melankoli och humörsvängningar. Smärtnivån helt klart förhöjd men hoppas att den ska stabiliseras på samma nivå som innan jag började jobba, när jag ännu slapp undan med att ta endast vid behov. Planen är att återgå till det efter ett längre uppehåll. En dal i topografin, med sikte på högre höjder, dvs. FÖRTRÖSTAN SATAN!!!!!11

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Mon petit åldersnoja

Passerade 30-stolpen förra våren och drabbades därmed av ett par smärre kriser och en ordentlig spark i arslet. Fick slutligen lov att erkänna att de utmärkelser och diplom och examina som har införskaffats under åren ändå inte betyder något. Det var ingen nådig insikt.

De känns nämligen ingenstans. Inte nu, och inte när jag fick dem. Har systematiskt avböjt alla firanden sedan studenten, hade helst inte uppmärksammat den heller, men gick med på det för morsans skull. Aldrig i världen att det skulle bli någon examensfest när man krånglade sig ut från uni, varken som kandidat eller magister. Fanns inte på kartan.

Ärligt talat upplevde jag lika mycket glädje över att hämta ut mina papper som att bli klar med att hänga tvätt. Jahapp, då var det gjort, lätt förnöjsamhet i tio sekunder. Fel väg. Ny kula. Trettioett tusen euro i studielån senare. Man kan vifta med sunk cost fallacy, och det rättmätigt. Har ju ändå kommit så långt, och plöjt ner så mycket…

Såhär glad var man på examensdagen. En tjej som riktigt sprudlar av tillförsikt i startblocket för en lovande forskarkarriär.
Utrecht, oktober 2018.

Pyrrhusseger på den. Ibland är man ju allt en tjurskallig idiot. Inte är jag någon jävla researcher som ska sitta och rotera 3D-avbildningar av proteiner och köra ett och annat Python-script i terminalen och få fram några siffror. Inte ska jag fara på konferenser och stå vid någon poster som på ett tilltalande sätt summerar vad siffrorna som scriptet spottade ur sig kan betyda (de betyder alltid results inconclusive, more research is needed).

Inte ska jag hålla på och nätverka med andra grupper som gör i princip samma sak men på lite annorlunda sätt och se till att hållas på god fot med journal-reviewers. Inte är jag någon som ska stå och gravt överförenkla biologiska processer och överdriva forskningens impact åt utomstående i förhoppningen att de ska öppna plånböckerna och finansiera skiten. Inte är jag någon som ska ha publish or perish hängandes som ett Damokles svärd.

Fick nån sorts stressreaktion bara av att gräva fram en passande illustration från ett arbete man gjort. Om jag aldrig behöver se något liknande i mitt liv igen vore jag glad + tacksam.

Fick anställning på ett apotek i Manchester dagen före jag fyllde 30. Tänkte att nu är det väl dags att växa upp då, det var trevligt att flanera i ett nytt land i ett halvår, men arbetslivet kallar som för alla andra som studerat färdigt. Man valde ändå en kandidat i farmaci före magistern. Efter fem månader på jobbet brakade jag ihop och satt redan på maxdos av alla mediciner, doshöjningarna krävdes för att orka. Kanske dags att take the hint denna gång? Nä, vet med mig att det kommer hända igen. Svårt det här med att acceptera sina begränsningar. Vill ju göra rätt för mig, nervsmärta eller inte, men hur hitta ett gig som håller i längden?

Svårt också att se på gamla bilder och först i efterhand inse hur vacker man var, att frukten av det ska komma först i efterhand när några fina linjer redan har hunnit ansamlas i anletet. Det behöver inte avhandlas desto vidare, en tanke som tänkts av många och ofta. Fåfäng som få är man ändå. Kaj Korkea-aho talade (relativt) nyligen om de gånger han sett döden i spegeln, trots dyra franska krämer (Ted och Kaj-podden, Mejl från döden, 10.02.2021). En gång dessutom i Manchester, det måste man givetvis fråga närmare om som inflyttad mancunian. Lägger till på listan.

Terapeuten sa ”I can’t do anything about the fact that you’re aging, Madrona”. Hon närmar sig antagligen sjuttio-strecket, en sketen ålderskris vid trettio måste te sig löjlig i jämförelse. För mig är det mer aktuellt att förfasas över utträdet från åldersgruppen 18-29 än att blicka framåt över kommande årtionden (såvida inget drastiskt händer). Hoppas perspektivskiftet inträder så småningom.

Snart tjugofem, ett halvår i Holland. Träffade T i denna veva. Party varje helg, ensam, endast flyktiga kontakter.

Ljuspunkten är förstås att prioriteringarna har skyfflats om ordentligt. En kreativ pånyttfödelse, som både bloggen och Trevor Bock är en del av. Sen är det förstås inte en dans på rosor att genomgå en renässans medan bundsförvanternas jämnåriga arslen allt oftare parkeras i soffan. Liksom, va? Ska ni alla trilla av vagnen och tappa glöden, nu? När jag verkligen behöver spirit och entusiasm? Ser mig omkring, var satan är min posse?!

Ähum. Måste ändå medge att 30-stolpen verkar vara en klassisk punkt då man ger upp, klipper sig och skaffar ett riktigt jobb. Att vara en ”misslyckad” konstnär, fotograf, serietecknare, författare, rockstjärna, eller vad för inte-ett-riktigt jobb-yrke man nu fått för sig att man ska ha, upp i den åldern, verkar det vara ganska få som tål tanken på. Ungdomens iver har börjat lägga sig en smula och det känns plötsligt allt mer ovärt. Jag går igenom motsatsen till det nu. Innan 30 var det dammigt akademisk eller städad farma-karriär som gällde, det funkade inte. Det är för fan nu det börjar.

Jag låter Gibby Haynes, sångare etc. i Butthole Surfers, ge mig förhoppningar för mina trettio. Här var han trettiofem.