*snip snip*

Då har det gått en vecka sedan man klippte Lyrican rakt av från maxdos (don’t try this at home). Droppen var när jag efter åtta veckor av träning, kaloriunderskott och hela faderullan konstaterade att vågen visade fel riktning. Motherfucker. Har gått på bupropion i ett tag nu, ett visst skyddsnät, så det var ändå dags att göra slag i saken.

Förutom sävligheten och svullnaden blev jag framför allt så arma trött på att vara disträ och vinglig varje dag. Jag har alltså inte varit i körskick en endaste dag sedan mitten av juli, då det krävdes doshöjning för att orka jobbet.

Kom fram till att en utdragen plåga inte är att föredra, så sket i att hämta ut nytt recept när kapslarna tog slut istället för att trappa ner. Första två dagarna var både jobbiga och intressanta, givetvis ångest, men även mer skärpa, mer liv.

Nu har det stelnat till melankoli och humörsvängningar. Smärtnivån helt klart förhöjd men hoppas att den ska stabiliseras på samma nivå som innan jag började jobba, när jag ännu slapp undan med att ta endast vid behov. Planen är att återgå till det efter ett längre uppehåll. En dal i topografin, med sikte på högre höjder, dvs. FÖRTRÖSTAN SATAN!!!!!11

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Mon petit åldersnoja

Passerade 30-stolpen förra våren och drabbades därmed av ett par smärre kriser och en ordentlig spark i arslet. Fick slutligen lov att erkänna att de utmärkelser och diplom och examina som har införskaffats under åren ändå inte betyder något. Det var ingen nådig insikt.

De känns nämligen ingenstans. Inte nu, och inte när jag fick dem. Har systematiskt avböjt alla firanden sedan studenten, hade helst inte uppmärksammat den heller, men gick med på det för morsans skull. Aldrig i världen att det skulle bli någon examensfest när man krånglade sig ut från uni, varken som kandidat eller magister. Fanns inte på kartan.

Ärligt talat upplevde jag lika mycket glädje över att hämta ut mina papper som att bli klar med att hänga tvätt. Jahapp, då var det gjort, lätt förnöjsamhet i tio sekunder. Fel väg. Ny kula. Trettioett tusen euro i studielån senare. Man kan vifta med sunk cost fallacy, och det rättmätigt. Har ju ändå kommit så långt, och plöjt ner så mycket…

Såhär glad var man på examensdagen. En tjej som riktigt sprudlar av tillförsikt i startblocket för en lovande forskarkarriär.
Utrecht, oktober 2018.

Pyrrhusseger på den. Ibland är man ju allt en tjurskallig idiot. Inte är jag någon jävla researcher som ska sitta och rotera 3D-avbildningar av proteiner och köra ett och annat Python-script i terminalen och få fram några siffror. Inte ska jag fara på konferenser och stå vid någon poster som på ett tilltalande sätt summerar vad siffrorna som scriptet spottade ur sig kan betyda (de betyder alltid results inconclusive, more research is needed).

Inte ska jag hålla på och nätverka med andra grupper som gör i princip samma sak men på lite annorlunda sätt och se till att hållas på god fot med journal-reviewers. Inte är jag någon som ska stå och gravt överförenkla biologiska processer och överdriva forskningens impact åt utomstående i förhoppningen att de ska öppna plånböckerna och finansiera skiten. Inte är jag någon som ska ha publish or perish hängandes som ett Damokles svärd.

Fick nån sorts stressreaktion bara av att gräva fram en passande illustration från ett arbete man gjort. Om jag aldrig behöver se något liknande i mitt liv igen vore jag glad + tacksam.

Fick anställning på ett apotek i Manchester dagen före jag fyllde 30. Tänkte att nu är det väl dags att växa upp då, det var trevligt att flanera i ett nytt land i ett halvår, men arbetslivet kallar som för alla andra som studerat färdigt. Man valde ändå en kandidat i farmaci före magistern. Efter fem månader på jobbet brakade jag ihop och satt redan på maxdos av alla mediciner, doshöjningarna krävdes för att orka. Kanske dags att take the hint denna gång? Nä, vet med mig att det kommer hända igen. Svårt det här med att acceptera sina begränsningar. Vill ju göra rätt för mig, nervsmärta eller inte, men hur hitta ett gig som håller i längden?

Svårt också att se på gamla bilder och först i efterhand inse hur vacker man var, att frukten av det ska komma först i efterhand när några fina linjer redan har hunnit ansamlas i anletet. Det behöver inte avhandlas desto vidare, en tanke som tänkts av många och ofta. Fåfäng som få är man ändå. Kaj Korkea-aho talade (relativt) nyligen om de gånger han sett döden i spegeln, trots dyra franska krämer (Ted och Kaj-podden, Mejl från döden, 10.02.2021). En gång dessutom i Manchester, det måste man givetvis fråga närmare om som inflyttad mancunian. Lägger till på listan.

Terapeuten sa ”I can’t do anything about the fact that you’re aging, Madrona”. Hon närmar sig antagligen sjuttio-strecket, en sketen ålderskris vid trettio måste te sig löjlig i jämförelse. För mig är det mer aktuellt att förfasas över utträdet från åldersgruppen 18-29 än att blicka framåt över kommande årtionden (såvida inget drastiskt händer). Hoppas perspektivskiftet inträder så småningom.

Snart tjugofem, ett halvår i Holland. Träffade T i denna veva. Party varje helg, ensam, endast flyktiga kontakter.

Ljuspunkten är förstås att prioriteringarna har skyfflats om ordentligt. En kreativ pånyttfödelse, som både bloggen och Trevor Bock är en del av. Sen är det förstås inte en dans på rosor att genomgå en renässans medan bundsförvanternas jämnåriga arslen allt oftare parkeras i soffan. Liksom, va? Ska ni alla trilla av vagnen och tappa glöden, nu? När jag verkligen behöver spirit och entusiasm? Ser mig omkring, var satan är min posse?!

Ähum. Måste ändå medge att 30-stolpen verkar vara en klassisk punkt då man ger upp, klipper sig och skaffar ett riktigt jobb. Att vara en ”misslyckad” konstnär, fotograf, serietecknare, författare, rockstjärna, eller vad för inte-ett-riktigt jobb-yrke man nu fått för sig att man ska ha, upp i den åldern, verkar det vara ganska få som tål tanken på. Ungdomens iver har börjat lägga sig en smula och det känns plötsligt allt mer ovärt. Jag går igenom motsatsen till det nu. Innan 30 var det dammigt akademisk eller städad farma-karriär som gällde, det funkade inte. Det är för fan nu det börjar.

Jag låter Gibby Haynes, sångare etc. i Butthole Surfers, ge mig förhoppningar för mina trettio. Här var han trettiofem.

Smooth sailing

Ryggbygge av rang, bara för att målningen länge varit en favorit. Saturno Buttò.

Gjort idag: blivit glad över att Emma Knyckare svarade på ett ärligt och något utlämnande meddelande jag skickade åt Flashback Forever-podden via Patreon, varma smörgåsar, preppat D&D-session och lett den. Samt ritat två scener till, dvs. 37 sekunder animation gjord totalt nu. Hur många timmar har man inte sänkt för att få det till stånd?

Idag är det också två veckor sedan jag började medicinera igen (tack Indien) och därmed dags för doshöjning enligt samma schema som följdes 2013. Har definitivt märkt av ökad energi i vardagen, vissa saker har börjat gå på automatik.

Den enda biverkningen som märks av i dagsläget är käkspänningar, vilket jag också får av Lyrica. Tårta på tårta i den bemärkelsen, slocknar man utan bettskena får man fan i mig sota för det dagen efter. Men även under dagen får jag massera under kindbenet och påminna käken om att tänderna inte ska röra i varandra vanligtvis. Ändå ett litet pris att betala för avsaknad av helvetesdippar på eftermiddagen. So far so good.

Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Fångad i farten, i full färd med att peka finger, anklaga och se till att lillasyster inte ska få för sig att hon är något.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.