Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Fångad i farten, i full färd med att peka finger, anklaga och se till att lillasyster inte ska få för sig att hon är något.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.

Overload

Ett klassiskt brädspel för en spelare, alla åldrar. Oktober 2019.

För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade framesTrevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

arg.png. November 2017.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.

Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Vad man kan

En merso och en mansion. Sen drar det igång.

Vaknade kring halv åtta efter sedvanliga drömmar (morsan, flygplan, första lägenheten på Skolhusgatan, sex, förvirring) och märkte att kroppen är tillintetgjord efter första gympasset i garaget i måndags. Marklyfte 40 kg 3×5, gjorde några rows, orkade inte ens squatta stången (!), vad satan. Deprimerande att inse hur svag kroppen blivit, men så är det också över ett år sen det var på tapeten. Frestande att kasta sig in huvudlöst men det får fan ta sin tid. Ingen brådska här inte. Är också förvånad över bristen på utsättningssymptom hittills, har ändå pimplat vallmoté och svalt kapslar rätt friskt i typ en månad. Man tackar.

Har ritat på Trevor Bock hela förmiddagen. Måste skriva klart dialogen till episod två och lägga till SFX innan den skickas ut, men schemat verkar hålla. Medger att målet är att leva på detta eller liknande någon dag. Det är drömmen, och drömma får man tydligen. Lärde mig det ganska sent. Det får ta så länge det vill.