Det är nog bara gamla polska människor som fortfarande ringer till taxiväxlar. Resten, inklusive turisterna, glider väl runt med appar. Som på min telefon funkar behjälpligt, och i stunden inte alls.

Men Madrona, är det inte egen måka att rata en av samhällets grundpelare, den moderna smarttelefonen, till förmån för någon sorts halvmesyr?

Jå. SailfishOS har en användarbas som räknas i tusental, Android har 2,5 miljarder. Det krävs kunskap och manuellt runk för att hålla ett Sailfish-skepp flytande. En friktionsfri existens i Palo Alto är något helt annat än att måla ridbanestaketet i Korsnäs på talko, och jag föredrar det senare (även om den gamla loggan alltid fick det att klia i hela kroppen).

Nåväl. I stunden ligger jag några uppdateringar efter, och klockan tickar.

---

Taxiväxelspåret känns förbrukat, men jag tänker verkligen inte betala för privilegiet att bli betjänad av någon brittisk expat som har gjort det till sitt levebröd att dra ängsliga engelsmän vid näsan med 500 % markup. Då blir jag hellre eventuellt dragen vid näsan av en skrupellös polack – där är skalan iallafall lägre.

De realistiska alternativen torde vara:

• Uppdatera och runka igång telefonen (tidsödande + riskerar att förvandla min enda portabla kommunikationskanal till en paperweight)
• Hitta en taxi rent fysiskt (kan ta ett bra tag)
• Hitta någon random person som talar engelska och be dem skaffa taxi åt mig (bilarna susar förbi, men inga fotgängare)
• Lifta (njä)
• Väcka A och se om hen kan fixa biffen i egenskap av polack (helst inte)
• Väcka någon annan jag känner och se om de kan fixa biffen i egenskap av sinnesfriska människor anno 2023 (helst inte)
• Ta bussen (tidsödande och flera moment som kan fallera).

De mindre osmakliga alternativen förutsätter kontanter, så första etappen får i varje fall bli till en bankautomat. Minns att jag passerade en på väg till kollektivet, och mycket riktigt, där står den.

Hur mycket ska jag månne ta ut? Tja, en Bolt-resa skulle kosta tjugofem, sen lägger vi på ett premium för gammeltaxi, sen foreigner tax på det… femtio borde räcka. Drygt nio pund, inte så paha.

Automaten spottar ur sig en femtiolapp med Kazimierz III Wielki, en riktigt klassisk kung av spelkortstyp. Påminner om GB med håret, skägget och profilen – bra omen?

---

Älgar iväg mot centrum som en influencer på morgon-pw och funderar på hur jag bäst kan växla sedeln till något mindre. Knappast tar de emot så stora sedlar på bussen, och ska jag lägga alla mina ägg i busskorgen vill jag fan försäkra mig om att det löper smidigt. Jag vill inte tvunget förlita mig på att chaffisen vaknade på rätt sida, eller på att en av mina medmänniskor möjligen dyker in och räddar dagen.

Sen skulle det också vara harmligt att betala med hela vittus sedeln om bussen blir försenad och jag ändå missar planet, och om bussturen jag har tänkt ta är inställd blir det också problem. Att skaffa nytt flyg, det först blir dyrt. Nog hade det allt varit bäst med en taxi, men hur vittu ska jag fixa det då?

Svaret kommer som på beställning.

Hotel Mercure Poznań – 350 m

Där snackar de fan garanterat engelska. Hoppas bara de har bemanning i receptionen så här tidigt, och att de är villiga att hjälpa en svettig finlandssvenska som bara glider in från gatan.

---

En trött soffgrupp ligger precis vid entrén, och jag ser ingen rörelse på bottenvåningen genom glasfasaden. Känner på dörren – låst.

En man sitter däremot i en bil som står parkerad utanför. Han vevar ner rutan och säger något på polska och pekar på en annan dörr en bit bort. Thanks, man, tummen upp. Olåst – halleluja.

Receptionen ligger lite avskilt, men till min glädje är två diskar bemannade. Bakom den vänstra står en ung tjej, bakom den högra en ung kille; båda ser vänliga ut, ingen av dem verkar upptagna. Fötterna styr automatiskt… till höger. Reptilhjärnan vet hur man maximerar sina chanser. Ah, heterosexualitet.

Eftersom jag lever i någon sorts Berlitz-reseguide-uppfattning från 60-talet förklarar jag mitt ärende, sträcker fram femeurossedeln och säger for your trouble (sommaren 2009 skulle jag dessutom bära hem ett datortorn från Olympia i Vasa, en sträcka på en dryg kilometer, och orkade ända till en pizzeria som låg mindre än tvåhundra meter hemifrån innan jag stupade, och där skulle de minsann ha en euro betalt för att ringa en taxi).

Den unga killen ler däremot bara och går bort till en fast telefon. Sju sekunder senare är saken ur världen, och han avböjer pengarna artigt. Jahopp, det blir Starbucks i Charleroi av dig då tänker jag och knycklar ihop sedeln för andra gången.

---

Nu börjar det dock bli lite bråttom. Taxin dyker upp så småningom, någon sorts liten minicab med skjutdörr. Chaffisen ser ut precis som jag förväntade mig: korpulent, sammanbiten, 60+. Jag frågar hur mycket det blir till flygfältet, han svarar eeeh… thirty-five/forty. Gammeltaxi var det, ja.

När vi dyker upp utanför terminalen sex kilometer rakt västerut senare pekar han triumferande på taxametern och säger fifty!. Klassiker. Taxametern är placerad så att den inte är synlig från baksätet, och färden ledde käpprätt till destinationen utan dröjsmål. Klart som fan att en taxigubbe vet vad det blir till flygfältet, det finns inte en chans att han höftade så pass åt skogen i misstag. Här har det fifflats.

Jag hade tänkt be honom behålla växeln oavsett – skulle liksom ha noll användning för den själv – så när jag räcker över femtiolappen går han miste om 25 % i dricks, men jag ger honom förnöjsamheten i att tjäna lätta pengar på en blåögd utländsk kvinna istället.

Vad han inte vet är att jag också skrockar inombords, för jag hade på pricken rätt:

Femtio med foreigner tax.

Jag var så lättad över att ha nått stället att jag inte hade sinnesnärvaron att fråga hur jag tar mig ut. Jag hade liksom en undermedveten föreställning i stil med nånting nånting brandsäkerhet och antog att det skulle finnas ett smidigt sätt att öppna grinden från insidan. Tji fick jag.

Men vänta nu. En cigarettglöd i mörkret bakom grinden – någon är ute på en morgontobak! Halleluja!

Hi, sorry to bother you, would you mind letting me out? I’m heading to the airport.

Inget svar.

Uh…

Gestalten fortsätter röka sin tobak.

So I’m trying to exit…

Han vänder sig sakta om och säger något på polska. Förstår inte vad han säger, men rytmiken är släpig. Han kan tänkas vara kring tjugofem, luktar inte alkohol, och det luktar inte gräs om hans tobak.

I’m sorry, I don’t understand…

Han gör en förstående min, eller egentligen två förstående miner på raken, som om han etablerar att ahaaa, okej, jo jo med sig själv, höjer pekfingret, och säger något släpigt… på tyska.

Visste väl att jag skulle ha tagit det i tillval. Den enda tyskan jag kan är nein mann, ich will noch nicht gehen och det är ju gehen jag will, mann. Tror inte ein Polizist, met Elfenohren, met Elfenohren… kommer hjälpa mig heller.

---

Jag byter till gristyska, dvs. holländska + fantasi.

Ich bin op weg naar der Flüghafen, kannst du bitte die Pfoort ontschlossen? Bitte?

Han slår ut med händerna och viftar lite. Jag pekar på låset och gör en vridande gest.

Schleutel?

Nähäpp.

I samma stund slår det mig: Varför skulle en boende bemöda sig om att låsa upp grinden och ställa sig utanför bara för att röka en tobak? De har knappast någon sorts rökförbud på området – rulltobak brukar vara en av pelarna som håller igång ställen som dessa – så vad vittu gör en dude utanför grinden när klockans första två siffror fortfarande visar 05 på en tisdag?

Väntar han på någon? Om det är skjuts det handlar om borde han väl stå vid vägen, och duden står med ryggen vänd mot grinden, så han tycks inte vara på väg in. Och om han just har kommit ut och är på väg någonstans finns det väl ingen orsak att stå där och röka?

Med ytterligare hjälp av slaviska ord plockade från serbiska och ryska samt några engelska ord här och där lyckas jag med stor möda skapa en arena för någorlunda meningsfull kommunikation med denna udda fågel.

Etablerar att:

• Han inte har någon nyckel (no shit)
• Han jobbar i Tyskland (ibland)?
• Någonting om universitet
• Någonting om medicin eller medicinering
• Någonting om the party (det var heldött på natten, så det kan inte ha varit här)
• Hans fejs verkligen är en direktlänk till hans inre dialog
• Han är mer än lite konstig men antagligen harmlös
• Han inte är den frälsare jag först trodde.

Jag satt framför datorn istället för att levla klätterapa-skillen som barn, så att ta sig över det höga staketet kommer inte på fråga. Betvivlar att det finns fler utgångar – någon måste låsa upp.

---

I motsats till vad många tror har folk som bor på såna här ställen oftast jobb. Kanske någon jobbar inom bygg och är på väg till jobbet i arla morgonstund?

Lämnar min spejsade polack till att konversera med sig själv ansiktsmässigt och går en vända. Allt är dock lika jävla nedsläckt och öde som när jag kom. Hittar en återvändsgränd som leder till ett vedlider, och till sist ett fönster som det lyser i, men personligen hade jag freakat om någon knackade på mitt fönster under dylika omständigheter, så att ringa och väcka min kontakt får anses vara det bättre alternativet. Han svarar tacksamt nog efter en och en halv signal – nattuggla av rang, minsann.

Ser fram emot mötet mellan min kontakt och den udda fågeln medan jag går tillbaks mot grinden; jag vill så gärna veta vad hans deal är. Fantiserar ihop allt från ”vi har ju sagt att du inte är välkommen här längre” till ”vem fan är du och vad gör du här” eller ”ah, jag ser att du har träffat X, vår flitigaste molotovmakare”.

---

Det kan inte ha gått mer än några minuter sedan jag lämnade honom, men när jag återvänder till grinden är duden tyvärr borta. Ser honom inte på lervägen eller den vidsträckta vägen utanför heller – duden har gått upp i rök. Nåväl, jag har mer akuta grejer att fundera på.

Bolt-appen vill sig inte (förstås), så jag aktiverar plan B: Ringa taxibolag som en boomer. Söker upp ett nummer medelst internet och går längs med vägen tills jag hittar en numrerad och relativt lättuttalad vägskylt. Bilarna susar förbi medan det ringer. Stan tycks vakna tidigt.

Hi, do you speak English? är den givna öppningsfrasen. Den visar sig även vara stamningsinducerande hos mottagaren. N-n-no, but my colleague… inte helt oväntat.

Telefonkö, stegar runt i en liten cirkel. En annan röst svarar. No, but my colleague. Sådär håller det på. Jag skickas runt som en apterad bomb tills samtalet bryts.

Nästa nummer – samma sak.

Nästa nummer – samma sak.

Ei vittu.

I dylika lägen är det en sak att ha stöd och sällskap av en resekompanjon, och något helt annat att bara ha sig själv.

Vad gör jag om min kontakt inte svarar? Ptja, jag kan försöka fixa en taxi tillbaks till den minimala flygplatsen på något vänster och hitta någonstans att vila ögonen, och om jag inte lyckas fixa en taxi kan jag väl traska mot centrum och försöka hitta ett ställe att uppehålla mig där. Ringer duden och så får det bli som det blir.

En signal.

Två signaler.

Tre signaler.

Fyra signaler.

Han svarar, tack gode gud. Hasplar ur mig något i stil med hi it’s madrona i’m trying to find my way bla bla bla och han svarar att jag tydligen ska gå lervägen till ända, så kommer han och släpper in mig. Sweet, see you soon.

---

Efter två-tre minuter telefonficklampsupplyst gång omgiven av beckmörker ser jag en massiv grind, som närmast får mig att tänka på Björnligan i finkan.

Min kontakt har inte hunnit ta sig dit ännu, men snart hör jag stegen och ser den dansande pannlampan (och inte så mycket annat). Den ansiktslösa individen har iallafall en behaglig röst, och han ber så mycket om ursäkt för att såväl vägen som alla gårdslampor är nedsläckta; elpriset är vad det är och de försöker spara in så mycket som möjligt.

Flera bilar står parkerade på innergården samt utanför de fristående bostäderna, och det är mörkt och fördraget i alla fönster vi passerar. Stället ter sig närmast som en hel jävla enklav – någon sorts omvänd gated community, där det snarare är ”slöddren” som har stängt in sig för att undslippa det borgerliga.

Duden visar mig till gästbyggnaden och tänder taklampan, rummet badar i ljus. Väggarna är tapetserade med infoblad och affischer från demonstrationer, strejker, manifestationer och keikkor från 90-talet och framåt, men mest iögonfallande är onekligen målningen bakom vedkaminen som står vid bortre väggen.

Det finns tre hemsnickrade tvåvåningssängar med tjocka madrasser, ett flertal kuddar och några ihopvikta sovsäckar. En vattenkokare och en skarvsladd med tre uttag står på ett litet skrivbord – möjligen en gammal pulpet – med delad svart-röd bordsduk.

Duden erbjuder sig att visa mig runt en sväng, och jag är nyfiken nog att gå på en liten rundvandring, trots att jag mest bara vill stjälpa i säng och få mina fem timmars sömn.

---

Kollektivet har långa anor, sedan 1994, och det märks. Vi får gå förvånansvärt långt för att nå huvudbyggnaden, och vägen går genom en öppen inomhusscen med vad som tycks vara en intilliggande bar, båda öde denna måndagsnatt. En brolampa lyser utanför ingången till huvudbyggnaden, som visar sig bestå av bostadsrum i en lång korridor, och det finns vessor med rinnande vatten, dusch, två tvättmaskiner, samt ett stort kök med rinnande dricksvatten – lyx.

Min kontakt pekar ut var hans rum finns ifall jag behöver någonting och lyser vägen tillbaks med sin pannlampa. Jag tackar så mycket och vill iallafall erbjuda nånting och säger att jag är mycket medveten om att Polen inte har euro, men att det är allt jag har, och sträcker fram en prasslig femeurossedel.

Han får något nästan äcklat i blicken. Noooo, why?

Tonfallet är allt annat än en inbjudan till artighetsdansen – jag har gjort en fadäs, och i samma stund inser jag varför. Att ha mig på besök över natten är en solidarisk handling, och genom att erbjuda pengar devalueras detta till transaktionalism. Det är så det funkar utanför murarna, inte här inne. Medianbruttolönen i Polen motsvarar dessutom omkring tusen euro per månad – en femma är betydligt mer här än i Finland. Jag knycklar ihop sedeln i fickan igen.

---

Innan jag somnar funderar jag på det bästa sättet att ta sig ut till flygplatsen. Bussen vore onekligen snorbilligast på pappret, men det är betalning i cash som gäller, och minimivalören man får ur bankautomaten är antagligen betydligt större än vad jag faktiskt behöver. Sen tillkommer förstås tid för att hitta en affär i vilken man kan slå sönder sedeln medelst inköp av chokladstång eller dylikt. Zwartrijden 2: Electric Boogaloo är en möjlighet, men det kan bli problem med kontrollanter i morgontrafiken om det vill sig – orka.

Bussen innefattar även risken att stå där och vänta och vänta på ett busshelvete som aldrig kommer, alltmedan blodtrycket skjuter i höjden… näe du. Enklast och minst risk för tråkigheter är det allt med en Uber, gärna förbokad för optimal sinnesfrid. Snabbare går det också, och med tanke på att det är sexton timmar kvar av min resa när jag vaknar värdesätter jag varje minut sömn.

Mixtrar med Ubers web-version i ett försök att förboka, men får bara något vagt felmeddelande. Testar Bolt istället, och den tycks låta mig request a ride på momangen, men inte förboka. Jahopp. Får väl försöka i realtid på morgonen, och om det inte klaffar kan jag säkert ringa en taxi på det gamla goda sättet.

Temperaturen är snäppet varmare än utanför, alltså omkring tio-elva grader, och det är en aning fuktigt i luften, men jag ork vittu int lag opp ieldin och lägger mig för att sova, fullt påklädd, med satinnattlinnet som dynvar.

---

Ljudet av den tidigaste morgontrafiken hörs redan när jag vaknar. Viker ihop sovsäcken, släpper ut håret och borstar det, borstar tänderna och skramlar ihop mina tillhörigheter. Behöver egentligen kissa också och börjar gå mot huvudbyggnaden, men den lilla brolampan som lyste igår lyser med sin frånvaro (lol).

Jag kan inte avgöra vad som är vad i mörkret, allt är bara en labyrint av låga hus. Känner inte riktigt för att börja känna på random dörrar kl. 05:45, speciellt eftersom jag snart kommer vara vid flygfältet ändå, och går mot grinden istället.

Väl där påminner det tomma nyckelhålet mig om en i sammanhanget lika delar bortglömd som livsviktig fråga:

Hur vittu slipper jag ut?