Arabhästar och glasskor

Märkte att det tog emot när jag steg upp och gick för att öppna persiennerna imorse. Det var frestande att köra över motståndet, men lämnade dem fördragna. Vet ju vad det beror på: en uppsjö nya intryck över helgen utan downtime, vilket fortsatte ända tills igår kväll. Nu vill jag bevisligen stänga in mig i en mörk grotta och jobba utan omvärld eller dagsljus, och det är helt okej.

Skickade in min business plan i fredags, har möte med en rådgivare denna vecka, sen låneansökan. Tror kombinationen jobbtänk samt faktumet att det bär iväg till NL i slutet av månaden har fått mig att tänka på den naturliga kombinationen, dvs. Amsterdam-internshippet 2016-2017, det andra av två inom ramarna för min MSc i Drug Innovation.


Kanske du, kära läsare, är en person som tycker att det följande är helt naturligt: om du gör någon sorts praktik inom det område du har valt att studera, och märker att du verkar ha problem med att göra detta åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och tvångsmässigt kollar klockan som att du sitter av tiden, ja, då kanske det är läge att utvärdera om det faktiskt är din grej.

Om du istället är som jag var, ja, då hade det inte krusat din horisont. Du hade tyckt att det är fullt rimligt att studera i ett annat EU-land och betala tvåtusen euro per läsår och dyra pengar i hyra och transport för ett obetalt internship, tänkt att du borde finna det stimulerande, undrat varför du då inte gör det, och inte skytt några som helst medel för att göra det drägligt, psykiskt som fysiskt. Du hade tänkt att alla du står bredvid på morgontåget upplever samma kroniska molande smärta i kroppen, och inte reflekterat över att det är något värt att kolla upp.

Mommy’s little helpers: frukost bestående av svart kaffe, phenibut i apelsinjuice, vatten, kratom i chokladproteinshake med extra kakao. Ej i bild: tramadol.

Du hade också tyckt att det är rimligt att belåna sig med 700 euro i månaden för detta, utöver studiestödsmånaderna som tickar iväg. Du hade också varit oerhört tacksam över att ha blivit antagen, en yttre bekräftelse på att du duger till något, men inte märkt att detta inte gör ett skit för att fylla hålet inombords ändå.

Du hade inte reflekterat över att det bara är de som tjänar på att du är där, eftersom du utför värdefullt arbete i en forskningsgrupp utan att de behöver betala dig. Du hade istället känt en enorm press på att inte ligga någon till last, som för att riktigt se till att du själv ska få så lite ut ur det som möjligt, tillsammans med en självbild som är totalt baserad på att förstå allt genast och klara sig själv till varje pris, med ett totalförakt inför tanken på att ha behov.

Du hade också antagit att arbetslivet kommer innebära misär oavsett, och ansett att du därmed kan rättfärdiga att vara miserabel och göra nytta med läshuvudet. Du hade sett det som en bra sak att kunna tvinga sig själv att göra grejer, och inte ifrågasatt att det krävs allehanda substanser för att få det gjort. Du hade inte höjt på ögonbrynen över begynnande trikotillomani, ej heller över att fylla vinglaset till brädden och hetsäta på helgen.

Du hade sett det som att det är att ta ansvar att kapa av tårna för att få in foten i en för liten glassko. Du hade därefter satt glasskon i stigbyglarna på en hetsig arabhäst, läxat upp dig själv när du till sist oundvikligen misslyckas med att klamra dig fast, för att därefter sätta samma glassko i samma stigbygel, på en annan häst från samma stamtavla, och dra iväg i galopp igen.


Det roliga i sammanhanget är att jag och sambons lägenhet i Utrecht såg ut som trippy hippie central, det var turkos och lila och mandalor och rökelsehållare, laserprojektor, UV-reaktiva mönster, men hemmet var allt annat än harmoniskt.

Han hade en känsla av att något var fel, och jag insisterade att allt var bra. Det är väl ren och skär gaslighting egentligen, även om det inte var en medveten strategi, jag gaslightade mig själv lika hårt. Även i bemärkelsen att jag förnekade känslorna som börjat puttra för T, det var ren och skär emotionell otrohet långt innan den befästes, jag och sambon hade ett monogamt förhållande.

Som lök på laxen var lägenheten en omgjord butikslokal på marknivå med bara ett stort rum, vilket betydde att kök, vardagsrum och sovrum var samma sak, dörren direkt till gatan var precis vid sängen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Tror han hade svårt att fatta vad som menades med att jag inte hade tillräckligt med tid ensam, efter att projektet i Amsterdam tog slut var jag ju ensam i nio timmar på dagen medan han gjorde sina internships, men hade ett sånt uppdämt behov att det inte räckte.

Är glad att vi i dagsläget kan utbyta en rolig bild eller intressant nyhetsartikel eller en liten life update någon gång i året, jag utsatte honom för så jävla mycket skit mot slutet av förhållandet. Mådde förstås dåligt när det väl sprack, men åtminstone kunde jag må dåligt ensam istället för dåligt runt folk, och det var guld värt.


Projekt hyperärlighet påbörjades efter att vi flyttade isär i november 2017 och resulterade i denna blogg i januari 2021. Tål inte att smussla och gömma längre, det tar mig genast tillbaks till tiden jag nyss pratade om, och dit vill jag inte igen. Är inte alltid bekväm med att vara självutlämnande, men att försöka gömma något eller skapa missvisande narrativ är rent ut sagt outhärdligt. Ska det skrivas ska det fan vara en personlig sanning.

Gubben på stranden

Sommaren 2016 var jag och senaste exet på semester i Finland. Han hade bott i NL ett år, jag två.

En fin julidag beslöt vi oss för att fara till en småbåtshamn och använda grillplatsen där. Sagt och gjort. Sojakorv, ketchup, senap, potatissallad, gurksallad, bröd och limsa packades ner hastigt och lustigt, sen hoppade vi in i exets metallicblågröna 90-talsvolvo.

Det var knappt någon där när vi kom dit. Perfekt. Typ bara en äldre herreman som sakteliga spatserade med händerna bakom ryggen. Fram och tillbaka, ut och kolla bryggan, ner till stranden, ut till udden, stå och kolla en stund, tillbaks.


Vi försöker få upp eld ett tag, 10-15 minuter kanske. Veden är torr, men det blåser rätt ordentligt. Håller nästan på att ge upp när jag plötsligt ser att gubben styr stegen mot vårt håll. Jaahas, tänker jag, nu kommer gåbbin och ska gör narr av ”stassboan” för att di int får opp ieldin. Blodet rusar till kinderna.

Han visar sig vara finskspråkig. Både jag och exet har lämnat landet inte endast för att slippa finskan, men faktumet att vi gör det i NL är en fet bonus. I egenskap av kvinna + mer kompetent i finska språket blir det förstås jag som motvilligt får ta det sociala.

Mumlar korta, undvikande svar på gubbens försök till småprat, i den mån jag förmår tolka vad han säger. Undviker ögonkontakt, inväntar gliringen och erbjudandet att visa hur det ska gå till any second now. Är frestad att försöka förmedla att både jag och exet minsann är från landet och en massa defensivt skit på förhand, men blir osäker på en grammatikalisk bagatell och håller käften.

Gubben tycks fatta vinken, vänder om och lämnar oss. Jag stirrar efter honom i några sekunder, förstår inte riktigt vad som händer. Var jag nyss korthuggen och snarstucken för säkerhets skull, i övertygelsen att han var ute efter att förlöjliga och tillrättavisa? Var det min egna jävla osäkerhet som nyss fick mig att avvisa en gammal man, garanterat ensam så satans, som bara ville ha en pratstund?

Lyckades få upp eld kort därefter, men det blev en skamsen korvgrillningssession. Själväcklet var totalt.


Tycker synd om 26-åringen i fråga så här fem år senare. Hon hade erfarenhet av att andra försökt förminska henne närhelst tillfälle visat sig, oavsett hur obetydligt sammanhang, och detta hade till sist blivit ett antagande med därtillhörande försvarsreaktion. Tycker också det är sorgligt att hon sitter där och straffar sig själv för att ha reagerat på ett fullt naturligt sätt med detta i åtanke.

Man måste inte ens vara inställsam mot finska gubbar som kommer och vill prata när man själv bara vill sitta ifred och grilla med sin 24-årige pojkvän en vacker julidag under den korta tid man är i Finland. Gubben har själv varit i den åldern, nog vet han hur det är. Inte grät han sig till sömns över att vi inte var pratsamma den kvällen, inte skulle han komma ihåg oss efter en vecka, så att tortera sig själv över detta fem år senare är befängt.

Häshtäg progress.

Trauma vid grönsaksdisken

Var nyss och handlade till ALDI och kom plötsligt att tänka på något som hände för nästan exakt ett år sedan, men likväl förbryllar.

Det har knappast gått någon förbi att jag är en total sperg. Som en följd av detta ifrågasätter jag ganska ofta mina tolkningar av olika sociala situationer, och bestämda protokoll är en enorm trygghet. En värld där formella etikettsregler har luckrats upp i de flesta sammanhang – RIP Magdalena Ribbing, you the original OG – leder förstås till osäkerhet. Men på riktigt, hur fan tyder du detta?


Hade gått med på att hänga med upp till Aberdeen och hälsa på T:s familj. Kände väl att det var dags att träda fram ur skuggorna. Jag var totalt körd i botten med anledning av jobbet, men täcktes inte börja dra mig ur för det, så T hämtade mig med bil genast när jag slutade på fredagen, och så körde vi de åtta timmarna upp, med ankomst kring kl. 02.

På morgonen sitter resten i the conservatory när jag och T äntrar. Hade frågat honom om jag skulle ta med någonting åt föräldrarna, fick svaret nej. Förväntar mig lite artighetsfraser och skit, att någon ska ta ansvar för situationen rent socialt, jag är ju den enda ”utbölingen” bland T, hans syster, hans morsa, hans moster, och hans farsa, på deras gård. Är dessutom där i egenskap av en partner som träffar föräldrarna för första gången, en prekär situation.

Det visar sig vara för mycket begärt. De börjar prata om folk jag inte känner, och jag sitter och vet inte vart jag ska vända blicken. Börjar fundera på om det faktiskt kan vara så att det förväntas att jag ska dra min egen lans, men det finns inga naturliga öppningar i samtalet. Det tycks inte ens anbekomma T att aktivt bjuda in mig i samtalet eller förklara vem det är de talar om.

Senare ringer det på Skype via laptoppen på kortsidan av bordet. Det är T:s brorsa som bor i staterna, hela familjen stiger upp och ställer sig framför laptopwebcammen och gullar med brorsonen. Mitt dilemma är huruvida jag ska ställa mig upp och gå dit utan att ha blivit introducerad ordentligt ens för folk på plats, och vara en främling i bild som en jävla weirdo, eller om jag ska sitta kvar. Besluter mig för det sistnämnda, och sitter alltså på motsatt kortsida med hela familjen framför mig, uppslukade av videosamtalet. Vad i helvete.


Jag och T drar oss till sist tillbaka till vårt rum, och jag uttrycker hur jäääävla jobbig situationen är, vilket faktiskt får honom att anstränga sig en smula för att bryta isen. Utbyter några meningar med hans morsa och faster då och då, men man kan definitivt inte kalla det konversationer. Mina försök till artighetsfrågor flyger inte. Ändå är det inte kyligt, det är bara förbluffande oengagerat.

Till sist blir det restaurangmiddag med tillhörande vin. Äntligen. T sitter mitt emot, solen är framme, och ljuset i hans ögon blottar det gyllenspräckliga kring pupillen. Det är slående vackert, och jag säger helt sonika you can really see the golden splotches in your eyes in this light, it’s nice.

Jag klankar ofta på morsan, men säga vad man vill, hade en partner på besök sagt det om mina ögon vid matbordet hade hon förtjust tittat efter, hållit med, och efteråt sagt åt mig att det var en riktigt charmerande sak av honom att säga.

Istället: bestick mot tallrikar, tuggande, och en tystnad av modell ESTETIK. KÄNSLA. AWKWARRRRRD, innan någon barmhärtigt frågar om mosterns cullen skink är god. Samtalen var helt och hållet centrerade kring praktikaliteter, även efter att alla släktnyheter hade gåtts igenom. Inser i den stunden vilken jävla skock med purkänsliga konstnärssjälar min och mina tidigare partners familjer är i jämförelse.


Nu till huvudnumret. Dagen efter åker vi och handlar med T:s farsa, vi skulle göra burritos eller vad det nu var. Vid det här laget har situationen gjort mig extremt hämmad, jag vill mest bara försvinna, vet inte alls hur jag ska bete mig. Could you get the mushrooms while I go get x? frågar T, sagt och gjort. Nu är det bara jag och farsan vid grönsaksdisken, han står och plockar ihop potatis eller vad fan han nu gör.

Det finns en miljon förpackningar skivad svamp i en trave, jag tar upp en som ser bra ut, kollar noga så att alla svampar är fräscha, och går och lägger den i kundvagnen. På väg att leta upp T igen vänder jag mig om och ser hur farsan tar upp förpackningen ur vagnen, kollar på den, går och lägger tillbaks den, och väljer en annan i traven.

Okej att de inte ansträngde sig för att göra mig bekväm som gäst, okej att min kommentar vid matbordet gjorde dem obekväma, men att kallblodigt rata svärdotterns val av skivade champinjoner, det är faaaan droppen asså. VEM GÖR SÅ???????++++ *hyperventilerar*

Tanten på banken

Bankkontor är kanske inte världens mest intressanta platser sådär allmänt, men idag var ett undantag.

Jag hade nyss kommit från en printshop där jag äntligen printade ut räntebidragsansökan till FPA. Signerade den och satte den i ett kuvert bestående av ett utochinvänt pappark från framsidan av en förpackning vinröda satinlakan och stansade sedan ihop hela skiten.

Tappade stansen två gånger, tjejen bakom disken skåda skitit, men inte lika hatiskt som när jag tömde ut alla mina småmynt för att betala £1.20 för en tvåsidig utskrift. Har inte råd med några extra card charges. Jag är 31 år gammal. Sån är jag.


Nåväl. For till banken för att byta namn i systemet, pass och adresstyrkande dokument i hand. Det var kö när kontoret öppnade vid 11:30. Berättar mitt ärende, blir visad till vänthörnan, passerar en buddhistmunk i senapsgul kåpa som står vid disken och jubar med jätkän bakom glaset.

Sitter och kör in tumnageln i pekfingertoppen och liksom gräver runt en smula, tillräckligt för att det ska göra lite småont. Det gör jag även om jag håller i en plastpåse, handtagen är alltid perforerade när jag väl kommer hem. Förstår masochister väldigt bra. Smärta är fantastiskt när det kommer till att hantera nervositet, tristess och obehag. Jag skulle gärna ha regelbunden kontakt med en vårdinstans, i brist på det blir det nagelspets för att släta över det sociala.

Får vänta ett rätt bra tag, och som smartphoneförströelsevägrare i dylika situationer blir det mycket people watching. En kille i helsvart med laserprecis fade och svindyra minimalistsneakers halar upp en sprängfylld Supreme-sportväska på disken och räcker vant över tre kuddstora paket med okänt innehåll. En så kallad julgran (elakt) tappar en tvåcentislösögonfrans. En av medarbetarna har så glansiga fransloafers att det bränner i näthinnan, men jag kan ändå inte titta bort.

Medan jag gräver runt får jag höra ett och annat från mötesrummet bredvid. Koppins väggar är av glas, med full insyn, och dörren står öppen för luftcirkulationens skull (coroney). En pakistansk kvinna med ytterst bestämd personlighet är upprörd eftersom en överföring om £38,000 i pakistanska rupier (sisådär 44000 €) inte har dykt upp i hemlandet på en månad. Bankkvinnan får inte en syl i vädret trots tappra försök.

Jag får syn på en geting som har letat sig in, och följer den förstås noggrant med blicken. Den surrar runt planlöst ett tag och testar därefter flyga in i koppin. Bankkvinnan utbrister ”watch out, a wasp!”, och den pakistanska kvinnan upphör med sin snacksalva, stiger upp, fångar irriterat getingen i handen, och stegar ut.
Mrs. Khan a savage, damn.

Ett fönster in i värmen

Något som är svårt för folk att förstå i internationella sammanhang är hur jävla svenskt man lever på den kustösterbottniska landsbygden, fastän det är Finland. Brukar nämna att kommunen som länge sades inneha titeln ”världens svenskaste kommun” finns där, och det är ju ett snabbt sätt att illustrera språket, men språk =/= kultur. Svenskare än själva Sverige konstaterade Expressens reporter Jesper Högström när han var på rundtur år 2009.

Vi räknade med kronor i matteboken (ni får stryk över å skriv mark om ni vill), Stockmos jul- och påskmust i affärerna vid säsong, Allers och Hemmets Journal hos farmor och farfar, rikssvenska förlag i bokbussen, luciatåg i skolan, Kalle Anka-tidningar och Sveriges Radio P1 i tandläkarens väntrum. Och framför allt: Sveriges TV.

TV:n var vit och av märket Grundig. Ingen fjärrkontroll, motiveringen var att brorsan ”bara kastar sönder dem ändå”, så man fick knappa sig fram genom kanalerna rent fysiskt. Om jag någonsin stannade vid en finsk kanal var det i misstag.

Farsan kollade ofta på TV-Nytt, den finlandssvenska nyhetssändningen, men Aktuellt och Rapport på SVT1 respektive SVT2 var nog nästan viktigare. Som en konsekvens har jag koll på f. d. partiledare som Persson och Carlsson och Bildt och Leijonborg, fan, språkrören Eriksson och Wetterstrand, Schyman, Olofsson, ska jag göra det samma med finländska? Öh… Paavo Lipponen.

Lipponen a savage, don’t @ me.

Jag överdriver en smula (mindre än jag vill tillstå), men kontentan är att finska Finland till stora delar var ett frågetecken. När brorsan började komma upp i högstadieåldern kunde han kolla lite Futurama eller Friends eller så på ämm tee vee kolme, serierna gick ju på engelska med finska undertexter. Minns att jag upplevde finskan som hotfull. Rentav fonten på undertexterna kändes avskalad och kylig.

Morsan tyckte Sveriges TV3 och Kanal 5 var skräp, vi fick bara in dem i perioder dessutom. Det var fyrans ombonade prettomys som oftast spred bakgrundsljud i hemmet. Minns att Parlamentet ibland brukade stå på när jag gjorde läxorna, och det började tydligen halv nio i Sverige, halv tio i Finland. Joråsåatteh. Frågade som nioåring ifall omröstningen i slutet faktiskt påverkade någonting rent politiskt. I politiken år 2021 hade det inte ens varit en dum fråga.

Subliminal påverkan kan icke uteslutas.

Fredagsunderhållningen i fyran var dock helig. En Manhattan-chipspåse till farsan och så två liter glass, ett paket nougat och ett paket cappuccino, skars med kniv enligt principen millimeterrättvisa. Det var Fångarna på fortet och På rymmen och Stadskampen och Gladiatorerna, rentav skräniga Ingenting är omöjligt!! med Gunde Svan. Men störst av alla, det var… näe, det tar vi imorgon.