På luffen i Polen, del 3

Jag var så lättad över att ha nått stället att jag inte hade sinnesnärvaron att fråga hur jag tar mig ut. Jag hade liksom en undermedveten föreställning i stil med nånting nånting brandsäkerhet och antog att det skulle finnas ett smidigt sätt att öppna grinden från insidan. Tji fick jag.

Men vänta nu. En cigarettglöd i mörkret bakom grinden – någon är ute på en morgontobak! Halleluja!

Hi, sorry to bother you, would you mind letting me out? I’m heading to the airport.

Inget svar.

Uh…

Gestalten fortsätter röka sin tobak.

So I’m trying to exit…

Han vänder sig sakta om och säger något på polska. Förstår inte vad han säger, men rytmiken är släpig. Han kan tänkas vara kring tjugofem, luktar inte alkohol, och det luktar inte gräs om hans tobak.

I’m sorry, I don’t understand…

Han gör en förstående min, eller egentligen två förstående miner på raken, som om han etablerar att ahaaa, okej, jo jo med sig själv, höjer pekfingret, och säger något släpigt… på tyska.

Visste väl att jag skulle ha tagit det i tillval. Den enda tyskan jag kan är nein mann, ich will noch nicht gehen och det är ju gehen jag will, mann. Tror inte ein Polizist, met Elfenohren, met Elfenohren… kommer hjälpa mig heller.

das Problem in dem System, ja… ist das System, ja…

Jag byter till gristyska, dvs. holländska + fantasi.

Ich bin op weg naar der Flüghafen, kannst du bitte die Pfoort ontschlossen? Bitte?

Han slår ut med händerna och viftar lite. Jag pekar på låset och gör en vridande gest.

Schleutel?

Nähäpp.

I samma stund slår det mig: Varför skulle en boende bemöda sig om att låsa upp grinden och ställa sig utanför bara för att röka en tobak? De har knappast någon sorts rökförbud på området – rulltobak brukar vara en av pelarna som håller igång ställen som dessa – så vad vittu gör en dude utanför grinden när klockans första två siffror fortfarande visar 05 på en tisdag?

Väntar han på någon? Om det är skjuts det handlar om borde han väl stå vid vägen, och duden står med ryggen vänd mot grinden, så han tycks inte vara på väg in. Och om han just har kommit ut och är på väg någonstans finns det väl ingen orsak att stå där och röka?

Med ytterligare hjälp av slaviska ord plockade från serbiska och ryska samt några engelska ord här och där lyckas jag med stor möda skapa en arena för någorlunda meningsfull kommunikation med denna udda fågel.

Etablerar att:

  • Han inte har någon nyckel (no shit)
  • Han jobbar i Tyskland (ibland)?
  • Någonting om universitet
  • Någonting om medicin eller medicinering
  • Någonting om the party (det var heldött på natten, så det kan inte ha varit här)
  • Hans fejs verkligen är en direktlänk till hans inre dialog
  • Han är mer än lite konstig men antagligen harmlös
  • Han inte är den frälsare jag först trodde.

Jag satt framför datorn istället för att levla klätterapa-skillen som barn, så att ta sig över det höga staketet kommer inte på fråga. Betvivlar att det finns fler utgångar – någon måste låsa upp.


I motsats till vad många tror har folk som bor på såna här ställen oftast jobb. Kanske någon jobbar inom bygg och är på väg till jobbet i arla morgonstund?

Lämnar min spejsade polack till att konversera med sig själv ansiktsmässigt och går en vända. Allt är dock lika jävla nedsläckt och öde som när jag kom. Hittar en återvändsgränd som leder till ett vedlider, och till sist ett fönster som det lyser i, men personligen hade jag freakat om någon knackade på mitt fönster under dylika omständigheter, så att ringa och väcka min kontakt får anses vara det bättre alternativet. Han svarar tacksamt nog efter en och en halv signal – nattuggla av rang, minsann.

Ser fram emot mötet mellan min kontakt och den udda fågeln medan jag går tillbaks mot grinden; jag vill så gärna veta vad hans deal är. Fantiserar ihop allt från ”vi har ju sagt att du inte är välkommen här längre” till ”vem fan är du och vad gör du här” eller ”ah, jag ser att du har träffat X, vår flitigaste molotovmakare”.


Det kan inte ha gått mer än några minuter sedan jag lämnade honom, men när jag återvänder till grinden är duden tyvärr borta. Ser honom inte på lervägen eller den vidsträckta vägen utanför heller – duden har gått upp i rök. Nåväl, jag har mer akuta grejer att fundera på.

Bolt-appen vill sig inte (förstås), så jag aktiverar plan B: Ringa taxibolag som en boomer. Söker upp ett nummer medelst internet och går längs med vägen tills jag hittar en numrerad och relativt lättuttalad vägskylt. Bilarna susar förbi medan det ringer. Stan tycks vakna tidigt.

Hi, do you speak English? är den givna öppningsfrasen. Den visar sig även vara stamningsinducerande hos mottagaren. N-n-no, but my colleague… inte helt oväntat.

Telefonkö, stegar runt i en liten cirkel. En annan röst svarar. No, but my colleague. Sådär håller det på. Jag skickas runt som en apterad bomb tills samtalet bryts.

Nästa nummer – samma sak.

Nästa nummer – samma sak.

Ei vittu.

På luffen i Polen, del 2

I dylika lägen är det en sak att ha stöd och sällskap av en resekompanjon, och något helt annat att bara ha sig själv.

Vad gör jag om min kontakt inte svarar? Ptja, jag kan försöka fixa en taxi tillbaks till den minimala flygplatsen på något vänster och hitta någonstans att vila ögonen, och om jag inte lyckas fixa en taxi kan jag väl traska mot centrum och försöka hitta ett ställe att uppehålla mig där. Ringer duden och så får det bli som det blir.

En signal.

Två signaler.

Tre signaler.

Fyra signaler.

Han svarar, tack gode gud. Hasplar ur mig något i stil med hi it’s madrona i’m trying to find my way bla bla bla och han svarar att jag tydligen ska gå lervägen till ända, så kommer han och släpper in mig. Sweet, see you soon.


Efter två-tre minuter telefonficklampsupplyst gång omgiven av beckmörker ser jag en massiv grind, som närmast får mig att tänka på Björnligan i finkan.

Min kontakt har inte hunnit ta sig dit ännu, men snart hör jag stegen och ser den dansande pannlampan (och inte så mycket annat). Den ansiktslösa individen har iallafall en behaglig röst, och han ber så mycket om ursäkt för att såväl vägen som alla gårdslampor är nedsläckta; elpriset är vad det är och de försöker spara in så mycket som möjligt.

Flera bilar står parkerade på innergården samt utanför de fristående bostäderna, och det är mörkt och fördraget i alla fönster vi passerar. Stället ter sig närmast som en hel jävla enklav – någon sorts omvänd gated community, där det snarare är ”slöddren” som har stängt in sig för att undslippa det borgerliga.

Duden visar mig till gästbyggnaden och tänder taklampan, rummet badar i ljus. Väggarna är tapetserade med infoblad och affischer från demonstrationer, strejker, manifestationer och keikkor från 90-talet och framåt, men mest iögonfallande är onekligen målningen bakom vedkaminen som står vid bortre väggen.

Trött, lättad och sveitto.

Det finns tre hemsnickrade tvåvåningssängar med tjocka madrasser, ett flertal kuddar och några ihopvikta sovsäckar. En vattenkokare och en skarvsladd med tre uttag står på ett litet skrivbord – möjligen en gammal pulpet – med delad svart-röd bordsduk.

Det bästa ”anarchosyndicalist orienteering control” kunde skaka fram.

Duden erbjuder sig att visa mig runt en sväng, och jag är nyfiken nog att gå på en liten rundvandring, trots att jag mest bara vill stjälpa i säng och få mina fem timmars sömn.


Kollektivet har långa anor, sedan 1994, och det märks. Vi får gå förvånansvärt långt för att nå huvudbyggnaden, och vägen går genom en öppen inomhusscen med vad som tycks vara en intilliggande bar, båda öde denna måndagsnatt. En brolampa lyser utanför ingången till huvudbyggnaden, som visar sig bestå av bostadsrum i en lång korridor, och det finns vessor med rinnande vatten, dusch, två tvättmaskiner, samt ett stort kök med rinnande dricksvatten – lyx.

Min kontakt pekar ut var hans rum finns ifall jag behöver någonting och lyser vägen tillbaks med sin pannlampa. Jag tackar så mycket och vill iallafall erbjuda nånting och säger att jag är mycket medveten om att Polen inte har euro, men att det är allt jag har, och sträcker fram en prasslig femeurossedel.

Han får något nästan äcklat i blicken. Noooo, why?

Tonfallet är allt annat än en inbjudan till artighetsdansen – jag har gjort en fadäs, och i samma stund inser jag varför. Att ha mig på besök över natten är en solidarisk handling, och genom att erbjuda pengar devalueras detta till transaktionalism. Det är så det funkar utanför murarna, inte här inne. Medianbruttolönen i Polen motsvarar dessutom omkring tusen euro per månad – en femma är betydligt mer här än i Finland. Jag knycklar ihop sedeln i fickan igen.

HEY GUISE DID U KNOW I’M A DM??????????? LOL D&D AMIRITE???????+++++ xD

Innan jag somnar funderar jag på det bästa sättet att ta sig ut till flygplatsen. Bussen vore onekligen snorbilligast på pappret, men det är betalning i cash som gäller, och minimivalören man får ur bankautomaten är antagligen betydligt större än vad jag faktiskt behöver. Sen tillkommer förstås tid för att hitta en affär i vilken man kan slå sönder sedeln medelst inköp av chokladstång eller dylikt. Zwartrijden 2: Electric Boogaloo är en möjlighet, men det kan bli problem med kontrollanter i morgontrafiken om det vill sig – orka.

Bussen innefattar även risken att stå där och vänta och vänta på ett busshelvete som aldrig kommer, alltmedan blodtrycket skjuter i höjden… näe du. Enklast och minst risk för tråkigheter är det allt med en Uber, gärna förbokad för optimal sinnesfrid. Snabbare går det också, och med tanke på att det är sexton timmar kvar av min resa när jag vaknar värdesätter jag varje minut sömn.

Ingen tid för yoga – sorry, tigergubben.

Mixtrar med Ubers web-version i ett försök att förboka, men får bara något vagt felmeddelande. Testar Bolt istället, och den tycks låta mig request a ride på momangen, men inte förboka. Jahopp. Får väl försöka i realtid på morgonen, och om det inte klaffar kan jag säkert ringa en taxi på det gamla goda sättet.

Temperaturen är snäppet varmare än utanför, alltså omkring tio-elva grader, och det är en aning fuktigt i luften, men jag ork vittu int lag opp ieldin och lägger mig för att sova, fullt påklädd, med satinnattlinnet som dynvar.


Ljudet av den tidigaste morgontrafiken hörs redan när jag vaknar. Viker ihop sovsäcken, släpper ut håret och borstar det, borstar tänderna och skramlar ihop mina tillhörigheter. Behöver egentligen kissa också och börjar gå mot huvudbyggnaden, men den lilla brolampan som lyste igår lyser med sin frånvaro (lol).

Jag kan inte avgöra vad som är vad i mörkret, allt är bara en labyrint av låga hus. Känner inte riktigt för att börja känna på random dörrar kl. 05:45, speciellt eftersom jag snart kommer vara vid flygfältet ändå, och går mot grinden istället.

Väl där påminner det tomma nyckelhålet mig om en i sammanhanget lika delar bortglömd som livsviktig fråga:

Hur vittu slipper jag ut?

På luffen i Polen, del 1

En dålig grej med att ha levt bohemiskt länge är att man inte har några besparingar. En bra grej med att ha levt bohemiskt länge är att man med ett fingerknäpp kan fixa gratis sovplats i random europeiska städer på kort varsel (tack A).

När jag står vid flygplatsen i Hesa i non-priority-boardingkön till Poznań på senkvällen vet jag för det första att det inte finns en chans att läppisryggsäcken passar i den så kallade sizern framför mig, och för det andra att jag ska tillbringa natten i en polsk f. d. målfärgsfabrik och tillika squat/anarchist social centre.

I det första fallet ler flygplatsgudarna mot mig, och jag glider förbi med en förhoppning om att resten av resan ska löpa lika smidigt. Min plats är 19E, dvs. det som den flygande bussen kallar ”the dreaded middle seat”, ett vanligt öde om man inte betalar för att reservera en specifik plats.

Det är ändå bara max två timmar det är fråga om – jag kan gott sitta intråtad under en tidsperiod som motsvarar två podcastepisoder. Enligt utsago lär risken vara större att bli petad från ett överbokat flyg ifall man inte har valt sitt säte, och bokningar via tredje part ska tydligen också ligga i riskzonen, men vad kan man.


Hinner nätt och jämnt sätta mig ner förrän en kvinna i gången knackar på min axel, ursäktar sig så jättemycket och undrar om jag reser ensam, och om jag isåfall möjligtvis alls skulle kunna tänka mig att byta plats med hennes man?

Sjaanåhe.

Oh thank you thank you thank you! His seat is 28A.

Bingo. Min polska, blonda uppenbarelse har inte bara frälst mig från mittensätet, hon har också räckt över en inträdesbiljett till pärleporten: 28A är min favoritplats alla kategorier. Bak i planet/bakom vingarna, fönsterplats på ”rätt” sida, med ett jämnt och trevligt nummer. Det kan inte bli bättre.

Jag tackar henne så jättemycket och pallrar mig bakåt. En kvinna sitter i sätet vid gången, men när boarding complete kommer ur högtalaren är mittenplatsen på min nya rad fortfarande tom, en av få i hela planet som är det. Ultimat oväntad komfort – fy fan vad najs.

Ibland har man flyt, ibland sitter det ett gäng boomer-italienare med pälskragar och spelar 10-30 sekunder av kända jullåtar med maxvolym på telefonen trots att det är långt in i januari och diskanten från bjällrorna skär i ens öron så man har lust att punktera trumhinnorna med en blyertspenna och JUST PRECIS DÄR BÖRJA DOM RÖR PÅ SIG HALLELUJA. Gud hör en.


Landar på den lilla flygplatsen i Poznań snäppet försenad, klockan är redan över 23 lokal tid. En taxi är egentligen inte oöverkomlig: en polsk złoty (uttalas typ swoty) är bara omkring 20p, och det skulle kosta motsvarande £5-6 att hoppa in i en bil och åka hela vägen till slutdestinationen.

Nu är det ju dock snorbilligt resande som saken gäller, och framför allt måste man tydligen installera någon jävla app för att boka taxin, så det får allt bli en buss mot centrum och apostlahästarna sista biten.

Bussbiljettautomaten utanför terminalen är dock inte tillräknelig, och automaten i själva bussen funkar inte heller, med sluresultat ofrivillig svartåkning (eller zwartrijden, som holländarna säger).

Zwartrijder på ett tåg för första och sista gången efter en fest i typ Groningen. Januari 2015.

Klockan närmar sig midnatt när jag stiger av vid en kännspak rondell och påbörjar promenaden enligt en mental skärmdump av kartan jag kollade upp tidigare på dagen.

Men Madrona, är det nu så klokt att gå genom EN OKÄND STAD???? i POLEN???? ENSAM???? kring MIDNATT?????????+++

Det var i princip dött på gatorna denna vardagsnatt. Man ska förstås inte vara naiv, men jag förstår mig inte på fenomenet att fantisera ihop rånare och mördare och våldtäktsmän i varje buske och behandla allt som inte är hemvant som om det vore laglöst. Folk är oftast som folk är mest. Quelle surprise.


Efter att ha stigit ur vägen för Bolt-matbud på cykel och funderat på om det är dags att svänga vid denna korsning eller möjligtvis nästa hittar jag till sist stället… typ.

Står framför en väggmålning med kollektivets namn och försöker identifiera hur vittu man kommer in, eller var det ens är exakt. Det finns en mur, något som kanske eventuellt är en grind till en byggnad som leder ner i underjorden, några hus i bakgrunden, och en oupplyst lerväg som reder käpprätt in i mörkret. Wat do.

Förvisso har jag mobilnumret till en kontakt som enligt utsago ska fixa biffen, men han har inte svarat på meddelandet jag skickade när jag landade… för fyrtio minuter sen.

Ajdå.

Resa snorbilligt: en fallstudie

Snyltar som bäst på Starbucks-lektris och värme i några timmar till priset av en liten kopp svart té med sojamjölk. Lyssnar på utrop om latte caramel och café au lait och espresso l’americano beställda av Alexandre och Justine och Henri vid Stjärnbocken i Charleroi, Fran… jag menar Belgien. Trolololo.

Jag har definitivt inte en tum mörkblond utväxt just nu. Det är absolut bara belysningen.

Men Madrona, vad vittu gör du i Charleroi? Skulle du inte tillbaks till Manchester?

Jo, det ska jag, dessutom med hänsyn till ekvationen obetald ledighet + oförutsedd utgift = billigast möjliga tillbakafärd. Betalning sker i tidsåtgång och nedsatt komfort – pyramiden tid-pengar-bekvämlighet gäller som vanligt.

Hittills har resan gått till Vasa med bil, därefter tåg Vasa-Hesa flygplats, sen Hesa-Poznań (Polen), Poznań-Charleroi, och härnäst Charleroi-Manchester. I sin helhet 32 nätta timmar restid från dörren i Österbotten till dörren i Manchester. När jag DM:ar tycker jag att resande ska kännas som resande snarare än teleportering, såvida man inte bokstavligen teleporterar, så det är väl någon sorts egen medicin-läge.

Inget Skyrim här inte. Gott om tid att skriva, planera och fundera.

Betalade totalt 45 euro för flygen under förutsättningen att alla tre var på skilda bokningar, och med ett dylikt arrangemang skulle incheckning av en stor resväska kosta nästan tre gånger så mycket som själva resan. Det gäller att… prioritera, som den där jävla Magnum-reklamen från typ millennieskiftet.

Det har snackats om produktplacering i memes i ett antal år, men nu när jag tänker efter var ju förhållandet helt omvänt när jag gick i lågstadiet: själva reklamen blev till någon sorts proto-meme, eftersom alla ungar marinerades i samma jävla reklamer på Sveriges TV4.

Vi papegojade att det gäller att filtrera fulölen och har ni fest eller? och dra in magen så jag kommer förbi och fram och hej Kaj! HALLÅÅÅÅÅ BÖRJE och Nisse på Manpower och har inte du varit här förut? nae… och jamen snälla Åke och när du får oväntat besök och Robert från Boxer och STOPPA TJYYYYVEEEEN och framför allt, har du problem, ring Poolia och madafakking Ipren, den intelligenta värktabletten. På demensboendena år 2070 kommer vi fortfarande kunna texten till den där jääääävla låten.

stark kämpe.png

Ähum.

Pointen är att jag fick ta mig en ordentlig funderare på vad som skulle få följa med tillbaks till UK i läppisryggsäcken. Förutom de absoluta nödvändigheterna (pass, telefon, hörlurar, laddare, hemnycklar, tandborste och själva läppisen) blev det:

  • plånboken (gammaldags maffig, avlång och rektangelformad, men lever fortfarande i någon sorts 2004-villfarelse om att det är vuxet)
  • filofaxen (se ovan)
  • allt smink och alla sminkpenslar (dyra/svårersättliga)
  • signaturparfymen (ej i produktion längre/ytterst svårersättlig)
  • kontaktlinserna (kräver recept/svårersättliga)
  • solglasögonen med styrka, inkl. hårt fodral (svårersättliga)
  • vattenflaskan i metall (trotjänare, affektionsvärde)
  • nattlinnet (praktiskt)
  • ett par strumpor som egentligen tillhör T (samvete)
  • necessär med allt möjligt skit i (bl. a. medicin, fickspegel, läppenna i nyansen Nightmoth, rullpapper, skoskavsplåster, öronproppar, bettskena, pennor, hårband… och måttband, man vet aldrig när man behöver mäta något)
  • she-wee (praktiskt, samt något sorts odefinierat affektionsvärde lol.)

Tittade även på alla rollspelsjuttur jag hade med mig och övervägde i ett svagt ögonblick att lämna åtminstone en av böckerna i Finland, men bekände färg och packade ner allt.

  • D&D 5e Monster Manual
  • D&D 5e Player’s Handbook
  • Mörk borg-handboken
  • DM-skärmen
  • tärningarna

Jag är en dungeon master. Vad är några extra kilon att släpa på mot att uppfylla sitt kall?

Pick up the heaviest load you can carry, som hummerfarsan sa.

Bland sakerna jag motvilligt lämnade i Finland finns själva handväskan, bottnen av en flaska Fix+ Lavender, satinmorgonrocken jag fick till födelsedagen som jag tillbringade i häktet år 2007, de tjockaste träningsbyxorna, samt två favoritklänningar i svart sammet som har hängt med sedan högstadiet.

I klädesväg drog jag på mig favoritleggingsen under ett par jeans, favoritigaste favoritklänningen under favorittröjan, samt knöt en röd flanellskjorta runt midjan. Lyckades hålla mig från full Michelinmannen-mode eftersom jag inte ville hamna på nyheterna.

Finlandssvensk kvinna kollapsade i boardingkön – bar fyra lager under ytterkläderna

”Det finns inga dåliga kläder, bara för bra väder”

Nu hoilar de att de snart ska börja stänga här, så jag får maka på mig. Ska se om jag hittar något annat ställe att slå upp min svarta koloss och knapra vidare på tangenterna; hann med en del äventyr i Poznań.

Elvaåringen och sorgepalatset

Det är en vanlig eftermiddag på Funplanets IRC-server. Jag är förkyld och ska snart fylla tolv.

Det tar inte mer än en minut innan jag går away, kanske för att kolla Jackass eller South Park, kanske för att rita kvinnor i bästa Luis Royo-stil.

Prohibited 1: The Daisy (1999). Karln vet iallafall vad han gillar.

När jag kommer tillbaks ser jag att Blueeyed_Werewolf, självutnämnd satanist och tillika min vän, har försökt initiera en DCC-transfer. Filen är Dimmu Borgir – Mourning Palace.mp3.

Filen är omkring 5 MB stor, överföringen tickar på med en hastighet kring 8-9-10 kB/sek. Vi får starta om processen ett par gånger, men försöker tills låten äntligen är på min hårddisk, direkt från en fjortonårig tjejs dator i Hudiksvall, och jag öppnar filen i Winamp.

En ödesmättad synth ekar som om den ljuder genom en abstrakt katedral. Sen kommer skriket. Det låter HÖGT (volymvarning).

Det låter inte som något jag har hört förr. Det är inte Metallica och det är inte Iron Maiden, det är definitivt inte Helloween, Blind Guardian, Stratovarius, Nightwish eller Sonata Arctica. Det låter inte som Linkin Park, KoRn, Limp Bizkit eller Rob Zombie. Det låter inte som Nine Inch Nails eller Ministry.

Det låter som Chaos Sanctuary i akt fyra i Diablo 2 översatt till ljud, i toner av giftgrönt.

Det är den coolaste låten jag någonsin har hört.


Rösten är omänsklig; den låter som underjordiska varelser som sträcker ut en hand i kör. Jag uppfylls av en oerhörd makt, men med en underton av oro. Det känns som hädelse bara att lyssna, som att leka med elden, med krafter jag inte förstår.

Samtidigt är låten oerhört vacker. Synthslingorna smälter in i allt det råa, och trots sin massiva rymd ligger låten tätt inpå huden, medan de olika faserna ger mig en känsla av att betrakta ett infernaliskt skådespel.

Jag är inte ens tolv år, och det är blodigt jävla allvar. Det är som att titta in i en portal och bevittna en mörk ritual.

När jag inte tror att det kan bli mer intensivt avslutas den fem minuter långa låten med ett dundrande rabalder, och plötsligt är det över.


Det känns som om någon har drämt en spikklubba i skallen på mig. Jag är bokstavligen slagen med häpnad; förvirrad, aningen skrämd, med bara min hjärtklappning i hörlurarna, men vet också att det inte finns någon återvändo.

Tre veckor senare skriver jag följande låttext:

By the light I swear i’ll fall from grace,
Take me away, take me to a better place…
Yes, take me to your domain,
There is where i’d like to remain…
Take my soul I pray,
So that I to your lair may stray…

Ashes covering the ground,
Souls screaming without sound…
Dead bodies hanging in gallows,
Wherever i go, i’m followed by shadows…
Black sun rising, never giving any light,
nothing else than black in sight…
This is where i will spend the rest of eternity,
Serving the dark trinity…
Rise, forces of Lucifer, hear my command,
All dark souls, in this black land…
Words beyond comprehension,
sounding in the black lord’s mansion…

Light a candle, see it burn,
Soon it will be your turn…
Turn me down, it will be your fall,
You can do nothing at all…
Dark choirs singing about the downfall of Christ,
Soon to disappear in the black mist…

”Invidious”
Jag hade en ”Advanced Learner’s English Dictionary” i hyllan, don’t @ me.

Sedan var transformationen igång. Never looked back.

Kan du annars gissa vad Blueeyed_Werewolf hette i efternamn?

Kristensson.