Lyxbiljett ur misären

Hade länge problem med tanken på att någon skulle spendera pengar på mig. Speciellt släkt och vänner, men också en abstrakt massa av sura finska skattebetalare. Oroade mig över de ~resurser~ jag tagit upp och hur jag skulle bära mig åt för att någonsin återgälda saken, nå oj oj och voi voi. Då menar jag inte bara typ sossupengar, utan även grejer som hälsovård och grundskola. Helt på riktigt. Det var paha.

Ett led i att bryta detta var att bli bekväm med att spendera pengar på mig själv. Började gradvis lägga lite mer pengar på saker jag visste att jag skulle använda och uppskatta. Hårvårdsprodukter av en kaliber man omöjligt får i matbutiken, högkvalitativt smink, 10 ml nicheparfym istället för 100 ml designerparfym. Saftiga veganburgare med pris därefter, även om det innebär gröt till lunch och middag i ett par dagar efteråt, det är det fan värt.

טוויטר \ BrewDog Cambridge בטוויטר: "2-4-1 Vegan Monday's is back baby! You  can grab mouthwatering burgers like the Lightning Jack and the Beyond Meat  Burger! All Vegan, All Tasty and All For
Odiskutabelt behov nu och då.

Allehanda företag älskar förstås ”go on, treat yourself”-narrativet, en smickrande men totalt genomskinlig tanke (lycka =/= konsumtion, self care-industrin, bla bla, tråk). Shopping har dock aldrig varit en av mina temporära hålfyllare, ska man laborera med signalsubstanser kan man väl lika bra vara pragmatisk och gå in direkt på receptornivå. Det viktiga är att missunnsamhet är något av det vidrigaste jag vet.

Att vara missunnsam gentemot mig själv är alltså en form av självvåld, och det klarar jag mig bra utan. Varför komma med inre förmaningar om oansvarighet och excess och behandla sig själv som en Lyxfällan-deltagare helt utan grund? Ett MAC-läppstift i trotjänarnyans för tjugo vittus ege ger mig glädje i flera år, var ligger rimligheten i att betrakta det på samma nivå som tre maxade kreditkort?

MAC Mat Lipstick - Instigator
Instigator. Underbar nyans redan i sig men namnet gör ju sitt.

I själva verket är det lilla extra absolut viktigast när jag är objektivt fattig och varje instinkt säger att dra ner på precis allt jag kan. Har märkt att det snabbaste sättet att förlänga en finansiell svacka är att hyperfokusera på känslan av brist. Desperationen hänger efter mig som ett spöke, vilket i sin tur leder till färre möjligheter. Har hört andra som saknar fast månadslön säga precis samma sak; desperation leder till mindre pengar i precis lika stor utsträckning som mindre pengar leder till desperation.

Scarcity mindset är numera en term som liksom så mycket annat är youtubeifierad och insvept i självutnämnda självhjälpsgurun och bro science, men grundkonceptet håller. Långvarig upplevd brist tar så jäääävla mycket energi och mental kapacitet. Beslutsförmågan drar åt fanders och kortsiktighet vinner nio gånger av tio, givetvis på bekostnad av att ta steg mot att förbättra situationen.

Om £25 rent objektivt ska räcka i två veckor har jag ändå en inverkan på hur mycket brist jag upplever, och den polletten tog ett bra tag att trilla ner.

Gälla telefonskrällen

Allehanda intryck idag. En äldre herreman som var triggered över den amerikanska stavningen av ett ord på en skylt, kassakillen som hasplar ur sig are you gothic? efter flera sekunders tystnad bakom berget av svarta loppisklänningar, bankkvinnan som svarar korthugget åtta minuter efter att jag skickade en fråga till jobbmailen kl. 18:14.

80s phone - Google Search | Phone, Office phone
<insert yuppie i kritstrecksrandigt here>

Ringde någon till apoteket kl. 18:02 kunde jag svara ibland, ekade signalerna genom en nedsläckt lokal kl. 18:10 var det bara att glömma. Folk som ringde precis vid stängning var i allmänhet mer tacksamma, tycker man det är rimligt att bli servad tio minuter efter stängning är risken för entitlement skapligt stor. Ett kvällsskrivet jobbmail motsvarar i min mening snarare ett intalat telefonsvararmeddelande på jobbtelefonen, något att lyssna på när man dyker upp följande morgon.

Just nu kan mina arbetsdagar börja vid middagstid och sluta vid midnatt. Det kan betyda att jag kollar lite annonser kl. 02:30 och hittar den 5802683:e sensuella järnsmidesljusstaken i ordningen. Väntar jag tills morgonen med att skriva? Nä. Lever vi i en tid där asynkroniserad kommunikation är legio är det upp till var och en att hantera det på individnivå, punkt slut.

Är det så att bankkvinnan har jobbtelefonen påslagen och alla push notifications och ljud och skit aktiverade by default även i hemmet har hon noll rätt att sura. Det är hennes ansvar att sätta gränser, inte mitt eller ditt eller någon annans ansvar att noja och oja över huruvida det är lämpligt att maila efter arbetstid. Brukar ändå fråga folk jag ofta mailväxlar med om de föredrar att kvälls-/nattmail ställs in att skickas 09:00 följande morgon, men det är uttryckligen ett sätt att vara tillmötesgående om jag är den enda som nattsuddar.

Difference Between Type A and Type B Personality (with ...
Weird flex but okay. Type B-bruttan ser ut att vara redo för utgång, ändå är det type A som brukar bli type AA till sist.

Vegskäl i Veganuary

Aldi in hot water with furious shoppers for 'irresponsible' message to vegans

Tweeten ovan fick Aldi lov att ta bort efter anklagelser om att det är ”oansvarigt” att marknadsföra processerade veganprodukter med högt salt-, socker- och fettinnehåll. Förstår inte argumentet över huvud taget. Tweeten säger rakt ut att det verkligen inte rör sig om health food, de försöker inte påstå något annat.

Produkterna lanserades dessutom uttryckligen lagom till Veganuary. Vem är det som deltar? Icke-veganer. Ju mindre energi som går åt till att hitta substitut, desto lättare att ge det ett försök, och när folk till sist trillar av vagnen har de i bästa fall lyckats hitta några oväntade favoriter. Det bästa sättet att göra varaktiga byten är väl att inte uppleva sig snuvad på någon form av bildlig konfekt. Ytterst få lyckas tillintetgöra en hel livstids alläteri med ett fingerknäpp, även om viljan finns.

Ponera också det vanliga allätarklagomålet att veganska produkter smakar ”för hälsosamt”. Vill jag själv ha skräpmat vill jag fan ha skräpmat, inte typ brownies som bara är sötade med dadlar eller agavesirap och skit för att kunna skriva 100 % NATURAL NO ADDED SUGAR och marknadsföra till en ännu bredare målgrupp, dvs. folk som är hälsomedvetna sådär annars. Trafikljussystemet finns väl till just för att konsumenten ska kunna göra informerade val, och äter jag skräp ska det vara rött, rött, rött hela vägen, annars får det va’.

Slutklämmen är att endast 22 % av Veganuary-deltagarna uppgav hälsa som orsak enligt projektets hemsida. Största orsaken är för djurens skull. Vill man äta oprocesserat är det väl bara att laga en kikärtscurry, eller?

Clash of the spergs

What Happened to iDubbbz? Why Was iDubbbz's Channel ...

iDubbbz är en texasfödd youtuber som byggde sin följarskara via serierna Kickstarter Crap, Bad Unboxing och Content Cop. Duden var en ostoppbar meme machine i mitten av 10-talet: ”Hey, that’s pretty good”, ”I’m gay”, ”I have crippling depression”, etc. Hans collabs med FilthyFrankTV, maxmoefoe, anything4views och HowToBasic har tio-tjugo miljoner visningar styck. Vem kan glömma klassiker som Deadly Twister och Deadly Twister 2? Inte denna perversa tant.

Don’t try this at home, kids.

På senare år har iDubbbz snarare satsat på streaming samt long form-dokumentärer, den första om en excentrisk youtuber i Michigan och den andra om en excentrisk avdankad youtuber som jobbar i en glassbar. Jag kan tycka att greppet i bådadera mer än nosar på lyteskomik, och då inte på ett könsrockigt sätt, snarare med något väldigt beräknande i bakgrunden. Drivkraften känns dock inte ondsint, och båda verken är välproducerade.


Med bakgrund av detta reser iDubbbz till Fall River, MA för att filma en dokumentär om Sam Hyde i mars 2021. En excentriker och ex-youtuber, check. Det finns dock lååååååångt mer att unpack (detta millennialälsklingsord) vad beträffar Mr. Hyde, var fan ska jag börja.

I min mening är Sam Hyde en av de roligaste människorna på planeten, mästertroll och showman med ett helt badkar talang att ösa ur. Följarskaran byggdes via MDE (Million Dollar Extreme), en youtubekanal han hade tillsammans med vännerna Nick och Charls. Efter åratal av hårt arbete lyckades killarna landa en show på Adult Swim, och där kunde sagan ha tagit vid på riktigt. MDE Presents: World Peace producerades dock bara i en säsong; Adult Swim droppade påläggskalven Sam & c:o efter denna Buzzfeed-artikel.

Bredvid badkaret står nämligen också en bubblande häxkittel med extremhögerkopplingar, skumraskaffärer, kluster B-personlighetsdrag (antisocial, borderline, histrionisk, narcissism), föräldrakomplex, självkänsla lägre än noll, fixering vid ultramaskulinitet, kroppsdymorfi, homofobi till en sådan grad att det måste ligga förnekelse eller barndomstrauma bakom, misogyni, groominganklagelser, sexuella trakasserier… nämnde jag att duden agerar fadersgestalt och ger life advice åt tusentals 20-åringar?

På mindre än femton år har Sam gått från ultratwink via någon sorts six-figure software engineer-look till testomonster. Det är svårt att inte fascineras av kombinationen pojkaktig goofiness + karisma + egensinnighet + intelligens + självhat + vidriga handlingar + extremism + sociopati + misär. Vissa vägrar konsumera hans material över huvud taget, andra avgudar honom. Få förblir oberörda.

SAM HYDE - WE GAVE EACHOTHER SO MUCH AIDS - YouTube
SAM HYDE - TheLuup (DIFFERENTLY THINK) - YouTube

Att förknippas med Sam Hyde är alltså inte ett lättvindigt beslut för en person som iDubbbz, men ändå flög han till östkusten för att göra en dokumentär. Varför? Vad var det han ville åstadkomma? Det hela blir ju inte bättre av att det tycks ha funnits noll kommunikation kring förväntningar och vision.

Hyde har givetvis sett de tidigare två dokumentärerna och antar därför att narrativet centreras kring att trilla av vagnen efter Adult Swim-petningen. Förväntningen är att han ska spela rollen som en intressant men tragisk has-been, men istället bollar han idéer kring hur han och teamet ska leka med iDubbbz förväntningar. Ett sätt att dels självironisera, dels ge iDubbbz vatten på sin kvarn, och dels bara göra något underhållande till dokumentären.

Genast jag såg en försynt Ian stiga in med obekvämt kroppsspråk och filmmaker-kepsen på visste jag att detta inte kommer sluta bra.

Att dyka upp med klassisk iDubbbz-energi hade flugit så det sjunger om det, men det är många år sedan den planade ut vid det här laget. Hyde är oberäknelig och intimidating som fan sett till sätt och kroppshydda. Framför allt sitter han i orubbat bo omgiven av sitt team med chaotic neutral-energi i en totalt fejkad situation i ett totalt fejkat kontor for the lulz, iDubbbz har bara med sig en kameraman.

Under dagarna som följer beter sig iDubbbz oftast i princip som en gisslan. Det är en situation han inte kan kontrollera över huvud taget, han är där på Hyde & c:os nåder och villkor.

Fejset på en man som inser att hans planer totalt rinner honom ur händerna i passagerarsätet på en Slingshot framförd av en man som inte har något att förlora.

När den efterlängtade intervjudelen med Hyde väl rullar igång kan man skära stelheten med kniv. iDubbbz sitter nedsjunken i en soffa mot väggen och Hyde sitter på en kontorsstol och lutar sig framåt (äldsta tricket i boken, han vet precis vad han gör). Av till synes uppriktig nyfikenhet frågar Hyde varför iDubbbz beslöt sig för att göra en dokumentär om honom, vilket han inte svarar på.

När intervjun så öppnas ”på riktigt” ställer iDubbbz frågan om Hyde minns deras första interaktion, vilket han nekar till. Tydligen copyright-claimade han en video som iDubbbz gjorde i början av sin karriär, år 2013-2014 nån gång, och när iDubbbz mailade och bad om att få ärendet upphävt svarade Hyde att han gör det om iDubbbz skickar en video där han squattar 2 plates (strax över 100 kilo). Typiska Hyde-fasoner.

Vi har sett iDubbbz ”genuint förbannad”-leende förr, till exempel på slutet av just Deadly Twister 2. Killen är fortfarande arg, det är uppenbart trots att han halvhjärtat försöker vifta bort det. Hydes defensiva kroppsspråk byts ut till genuin förvåning när han möts av denna oväntade ilska, och där och då skjuts det kvarvarande förtroendet i sank. iDubbbz medger till att ha sparat det dramatiska momentet för att få Hydes reaktion på film, men hela situationen går i baklås.

Det finns sannerligen fog för att framställa Hyde i dålig dager, personlig beef eller inte, och alla artister utom en avsvor sin medverkan i World Peace efter att programmet blev canceled. Musikkritikern Anthony Fantano fick be om ursäkt för att ha intervjuat Hyde och ta ner videon. Hyde har inget att vinna på att öppna sig, även om hans brand inte skulle vara en provokatör bland provokatörer.

Om iDubbbz hade velat komma Hyde inpå livet och ta reda på vad som faktiskt driver hans verk och leverne, vad resonemanget kring hans öppna association med alternativhögern är, hur han känner inför World Peace och hur relationen till MDE-kollegerna har ändrats, hade han då dragit upp en gammal oförrätt first thing? Eller var tanken att göra en hit piece på grund av det personliga vendettat ändå?


Hyde har varit canclad och bannad/demonetized från alla mainstreamplattformar i flera år, det går inte att ta ner någon som redan är under jorden. Med intäkterna från Gumroad och kryptopengar tycks det dock inte gå någon nöd på honom.

Okej att iDubbbz kan komma in och vara smart och göra dokumentärer om totala kufar, och Hyde må vara minst lika spergig som iDubbbz själv, men långt svårare att få grepp om än de två tidigare dokumentärobjekten. Själva dokumentären verkar ha lagts på is, antagligen för att iDubbbz inte kunde pussla ihop ett narrativ av materialet. Dokumentären om dokumentären, i vilken han framstår som räddhågsen och långsint, har dock håvat in en miljon visningar på en vecka.

Nyåret som räknas

Nu blir det långt, retrospektivt och meta här, dock inte så blödigt som befarat.


För exakt ett år sedan, 11.1.2021, registrerade jag ett WordPress-konto och författade ett snitsigt introduktionsinlägg. Det sista inlägget i min fysiska dagbok skrevs samma dag och lyder såhär:

”Jag har sträckläst Caroline Hainers blogg och konstaterat att jamen, sådär vill jag ju leva (frilansare, skribent, reds. anm.). Men hur fan gör man.

Jag har valt att vara olycklig för att rättfärdiga min egen existens. RÄTTFÄRDIGA. I vilken ände ska man börja? Trevor Bock som finlandssvensk seriebok? Kulturfonden? Sevendays? Bloggoteket? Blogg anno 2021?!

Försöka just visualisera en dräglig framtid och ser mig själv vid ett ritbord eller kanske ett litet startupkontor. Definitivt inte på turné. Skribent med lätt arbetsläppis. Embrace:a internets bra sidor. Säljer hellre in my shit än säljer skit jag inte tror på.


Läser blogginläggen från januari-februari 2021 och slås av den utpräglade melankolin (samt de långa styckena, inga mobilläsare i åtanke). Var fortfarande fast i ursäkter och fixerad vid mina diverse diagnoser som något objektivt oöverstigligt. Tyckte till exempel att terapeuten var ”osympatisk” i början, antagligen för att hon inte köpte min självömkan.

De konkreta KBT-övningarna i arbetsboken var jag inte riktigt mottaglig för, och upplevde sist och slutligen inte att EMDR-terapin gav mig så jättemycket. Den grej hon sa som etsade sig in hårdast var your view of yourself and your competence is not realistic. Det var egentligen en bisats, inget starkt statement med paus efteråt, och kanske var det just därför det klingade rent som en stämgaffel i huvudet.

Tympanometri - Balanslaboratoriet
Typ såhär. Bild lånad från balanslaboratoriet.se.

I de tidiga inläggen uttryckte jag i regel oro och orkeslöshet och att jag mådde skit, men såg ändå alltid till att avsluta meningarna/inläggen med något tröstande, upplyftande eller tillförsikt, ens pikupikulite. Även om tanken på en ljusare framtid kändes skrattretande eller hopplös, även om känslan var bottenlös maktlöshet och desperation. Vilket den ofta var.

Såhär i backspegeln inser jag att det var av yttersta vikt att göra så. Det spelade ingen roll huruvida jag trodde på det eller inte. Fortsatte beklaga mig i inlägg efter inlägg efter inlägg, men avslutade med något annat gång på gång på gång på gång, och till sist sipprade det fan in ändå. Invoke often.

Kommer att tänka på låten 22 Going on 23, en becksvart psykedelisk mardröm om en kvinna som ringer in och berättar att hon inte kan sova efter att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp för en tid sen. Låten skingrar dock molnen genom att sluta med en gitarrslinga i sjungande dur + en annan kvinna som beskriver en ohälsosam relation + råmande kor, som att partnerns nedsättande uttryck är att likställa med det. Eller att hennes tandlösa invändningar är att likställa med det. Antagligen båda.

Yeah, well, that’s just like, my opinion, man.

Jag var egentligen rädd att tappa min identitet om jag skulle börja må bättre, och innerst inne visste jag att det var just det som stod i vägen. Hade definierat mig själv genom depression i närmare tjugo år. Ponera typ elitidrottare som skadar sig och får lägga karriären på hyllan och plötsligt förlorar en stor del av sin identitet: några år senare har vissa halvt eller helt supit/knarkat ihjäl sig, medan andra uttrycker att det var det bästa som hänt dem.

Under lockdown 3 i Stourbridge uttryckte jag också att den ”verkliga uppförsbacken” var kring hörnet. Det stämmer. Det är svårt att slå sig fram. Skillnaden ligger i att det sårade, självömkande jaget inte kunde föreställa sig hur något annat känns, och därför antog att ett framtida jag kommer fortsätta harma sig över förlorad tid eller coulda woulda shoulda även när pendeln har svängt, som att det kommer vara en ryggsäck att släpa på oavsett. I själva verket upplöstes den som en drow-rustning i dagsljus.

Känner mig istället ungefär som en kvinnlig karaktär i ett arcade fighting game från 90-talet. Du vet, de som brukar vinka kom an med ett förföriskt, hemlighetsfullt leende och en ostig one-liner, typ ”let’s dance”. Rustad, med mig själv som väpnare.

Ännu viktigare: det får gå hur det vill. Jag är inte det jag gör, det jag känner, det jag tänker, jag är något helt annat, något som aldrig sätts på spel. Skulle uppskatta att min högkänslighet har skruvats ned med cirka 75 %. På ett rationellt plan vet jag att jag brukade känna SÅ JÄVLA STARKT ibland, men jag kan inte föreställa mig hur det var. Analysförmågan är intakt, med skillnaden att jag inte är utlämnad till den. Kan aktivera och inaktivera den i betydligt större utsträckning än för ett år sen.

Saker har dock en tendens att bita en i röven om man blir för stor på sig, är väl medveten om att vägen är lång än. Att fortsättningsvis stöda vänner som har det svårt utan att missionera eller predika, utan att underskatta, utan att bli en martyr, samt att fortsättningsvis sätta gränser är en del av vad som står på agendan.


På ett år blev slutsaldot 136 000+ ord fördelade över 365 inlägg. Knappt 3500 unika besökare hittade hit under 2021, och statistiken visar att folk som stiger på, ja, de stiger på: 450 själar har återvänt troget varenda månad sedan juni 2021, och utöver kanske tio pers har jag ingen vittus aning vem som läser. Skulle säga att det är den viktigaste faktorn av allt. Jag har absolut ingen kontroll över hur du tolkar orden.

Du kan vara en total främling eller någon jag beundrar. Du kan vara en nära vän, en bekant från Berusad-tiden, en flashbackare, en släkting, någon från Darkside eller en gammal högstadielärare, det spelar ingen roll. Jag vet inte huruvida du gillar det jag har att komma med eller hatläser, om du fascineras, äcklas, roas eller något annat. Alla som hittar hit presenteras med samma stoff, resten är upp till läsaren. Jag har noll kontroll.

Att vara chill med att hundratals människor i världen vet en massa om mig och jag inte vet ett skit om dem, det hade aldrig gått utan bloggen. O-tänk-bart. Är så glad att jag gjorde slag i saken den där januarieftermiddagen 2021, och att jag fortsatte tills det blev en vana.

Tack för att du läser.

Ursäkta mig medan jag groovear till Shaun Ryders oförklarliga bockskäggstubb.