Råg i ryggen, etc.

God ”riktig” jul. Drack just julmust ur ett glas med blåbärssopprester i och åt en vihis med gurksallad och senap. Kände mig som den mest nordiska personen på planeten tills jag tristessläste S-kedjans medlemskundtidning Samarbete och hittade en intervju med en f. d. mjölkbonde.

Karln skulle träffa sina föräldrar på jul för första gången på aderton år och sa ”det är nog bra att ta med en rulle hushållspapper, det kan bli känslosamt”. Jag vet när jag har blivit besegrad.

I övrigt hade brorsan med sig ett paket Weetos for the lulz när han kom hem. Konstaterade genast att det har skett ett generationsskifte i produktens ansikte utåt. Gubbens hår var ju vitt som på en 80-åring redan på 90-talet, så visst förstår man att han har kilat vidare, men vem kan det här tänkas vara nu då? Son? Barnbarn? Bror-/systerson?

Nä. På baksidan påstås det att slyngeln muka är Professor Weeto. Raketkarriär får man säga, killen kan fan inte vara en dag över 17. Jag känner framför allt inte till någon professur som man innehar på livstid och som går i arv på det där sättet, så antingen har de retconnat skiten rakt av, eller så är det ren och skär nepotism… eller så har han bytt kropp. Eller så är det någon sorts jävla prequel.

Jag har för övrigt en stark aversion mot claymation, dvs. leranimation som jag rätt och slätt tror det heter på svenska. Wallace and Gromit väcker i mig samma känslor som lotusfrökapslar, och 90-talsprofessorn ger definitivt utslag.


Tänkte dock egentligen inte raljera kring semi-irrationella aversioner eller veteprodukter idag. Åter igen har mängden råg jag häver i mig fått min kropp att må fantastiskt. Uttrycket råg i ryggen har inte uppkommit ur tomma intet.

Brommabandet Råg i Ryggen. Gissa vem av de två killarna i främre raden som spelar trummor respektive orgel/synth.

De här japparna uppfann faktiskt musikgenren trance redan år 1975. Lyssna själv:

Elorgel är fan najs. På den här tiden skulle man ha ett utpräglat teknikintresse för att befatta sig med regelrätta synthesajsers, en Moog var svindyr och kunde se ut såhär:

Bröderna Lejonhjärta-frillan hjälper.

Man kunde förstås också bara peta lite på en något mindre avskräckande Minimoog.

Angränsar till fusk.

Råg i Ryggen släppte endast ett album, men det är ett väldigt gulligt album. Vissa låtar är på svenska, andra är en uppvisning i pre-internet-engelskkunskaper och god vilja.

Sången är milt sagt sådär genom hela albumet, men det är inte poängen. Jesus vad killarna är tighta musikaliskt, och låtskrivarkonsten sitter redan där den ska. Andalusiska kadenser och tydliga låtstrukturer med avgränsade utrymmen för utsvävningar, och sedan direkt tillbaks till fast mark som om inget har hänt.

Texterna handlar främst om tjejer, som sig bör när man nosar på 20-strecket (förutom historien om när snuten tog någon för att han halkade på sin vän Jans bananskal, låten om att knark är farligt, och instrumentallåten Spångaforsens brus, som låter som om någon smög ner en dutt uppåttjack i Bo Hanssons kaffe).

Hobbitar som forsränner på en trädstam.

Det bjuds också på lite tvärflöjt. Älskar tvärflöjt i proggmusik. Man vill ju bara sitta barfota på golvet i Tillsammans (2000)-kollektivets vardagsrum och spilla rödvin på manchesterbyxorna och röka tobak och vifta med tårna. Åtminstone vill jag det.

Armhålorna rakar jag fortsättningsvis.
Hur många gånger tror du han har läst Lord of the Rings?

Samtidigt är killarna förmögna till ett jävla ös, av den sort som i regel är svår att frammana efter en viss ålder. Man hör fan hur svetten flyger från trummisen på denna liveinspelning av Sanningsserum, han tar i för kung och fosterland. När jag är nära dig får jag stora skälvan, jag skakar sönder vartenda ben uti min kropp, och sen en kör unga killar som brölar jag älskar dig kraftigt, och det är sant. Jag tror dem.


Jag och Nemesis brukade lyssna på albumet relativt regelbundet när jag var sisådär sexton-sjutton. Har ett minne av att ligga på golvet i min första lägenhet i Vasa klockan fyra på morgonen och känna så många olika känslor att det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas till denna synthslinga.

Ingen behöver frekvenser över 8000 Hz.

När jag var tonåring hade jag en rationell förståelse för att sextio-, sjuttio-, åttio- och nittiotalet var förbi, och att de som var unga då inte var det längre, men det kändes inte riktigt så. Min tidsuppfattning jobbade mer med parallella plan än en enda tidslinje.

Det kändes som att killarna jag lyssnade på existerade samtidigt som jag, i den form de var på skivan, och att de levde och hade hälsan på ett parallellt plan av något slag, där det fortfarande var sjuttiotal, och man kunde doppa tårna i det och fantisera om att de alltid gjorde coola saker och aldrig hade tråkigt.

Just lying in a bar with my drip feed on
Talking to my girlfriend, waiting for something to happen
I wish it was the ’60s, I wish we could be happy
I wish, I wish, I wish that something would happen

Radiohead – The Bends (1995)

Inget nytt under solen.

Vittu allt möjligt satan, läs själv

Klockan 03:18 lyste det från två rum vid Comfort Hotel Arlanda Airport medan jag rökte en överbliven feströkartobak. Min mobilkamera är värdelös på att fota i mörker, så bilden ovan har jag snott från en snubbe vid namn Erling Stausland, som tydligen recenserade stället år 2020.

Liksom jag förmodade går en natt loss på cirka 800 SEK, så det var i praktiken inget alternativ, och jag tillhörde ett mindre antal individer i åldrarna 20-40 som ämnade sova i terminalen. En Securitas-vakt kom dock fram och sa:

Nånää, hon gick bara förbi. Folk sover ju i flygplansterminaler hela jävla tiden, men jag kände av någon anledning inte för att försöka sova denna gång.

Från att jag landade kl. 21:30 tills jag tog flyget till Helsingfors kl. 06:45 fördrev jag istället tiden med att lyssna ikapp mig på poddar, läsa Mörk Borg-spelhandboken, dricka Apotekarnes sockerfria julmust och äta vinter-Polly. Den sistnämnda tyckte jag först inte var någon höjdare, men den växte på mig.

Jag läste också ett gratismagasin som var pepprat med oironiska anglicismer av dylik kaliber. Visst är det lätt hänt att sånt slinker med om man är trött och direktöversätter en text, och om du någon gång har levt ditt liv på ett annat språk än ditt modersmål vet du också hur fort sånt sipprar in, men ingendera gällde i detta fall.

Anglicismer upphör att vara anglicismer när gamla människor dör.


Väl i Helsingfors var jag i något av ett töcken. Skrap skrap skrap lät det av folks broddar mot golvet. Det är ett tag sedan jag har stått öga mot öga med is. Dubbla sockor i morsans kängor slet upp min högerhäl redan i Manchester, men smärtan blev liksom bekant, så jag orkade inte bry mig. Såg däremot till att uppskatta alla långhåriga dudes som finns i relativt stort antal i Finland, mycket trevligt.

Noterade också att det är poppis att klä sig i någon sorts Harry and Marv-core-stil bland unga män. Nittiotalsskurkmössor, kängor, halsdukar och långrockar.

Nämn en mer ikonisk duo. Jag kan vänta.

Hade tågbyte i Dickursby och därmed ytterligare två timmar att slå ihjäl. Bredvid mig på bänken satt ett äldre svenskspråkigt par från Sydösterbotten som förmodligen också skulle till Vasa. Till höger hade jag en ung finsk kille som såg ut att vara lite på glid och en ung tjej som liksom såg ut att hänga med. Reflekterade över att dessa motpoler samexisterar i landet Finland medan jag åt en croissant med ost och tomat.


Tjugofem timmar efter att jag hade låst lägenhetsdörren i Manchester var jag på plats i hembyn. Den långa restiden gjorde mig egentligen ingenting. Fy fan vad skönt det var att vara ensam. När T hade droppat av mig vid flygplatsen och jag bara hade mig själv i närheten kändes det nästan konstigt.

Kom mitt i allt ihåg en del av mig som jag helt hade glömt bort. Hej, här är jag. Det var som att återse en kär gammal vän, och jag fick åter igen bekräftelse på att ensamhet är ett oförhandlingsbart basbehov för mig. När jag är med någon annan är jag inte med mig själv. Jag vill och måste hänga med mig själv nu och då. Eller egentligen ganska ofta.

häshtäg justspergthings

I övrigt skickade jag nyss in en juttu till STBL, publiceras i början av januari. Har också smällt i mig en påse Tyrkisk Peber och lider nu av den i mitt fall oundvikliga konsekvensen som i princip känns som en mild UVI. Ammoniumklorid används för att försura urinen (NH4Cl metaboliseras till urea + H+ + Cl, mer H+ = mer surt) och motverkar dylikt hos husdjur, men inducerar ofelbart liknande symptom i min kropp. Nog äter jag salmiak för det.

Har även funderat på ljus. Bjöds på en riktig Lapin Kulta-reklam-soluppgång med färger som folk förgäves försökte fota genom flygplansfönstret. Det blir aldrig bra. Kamerorna kan inte fånga den kosmiska faktorn, det blir platt.

Och vittu vad blått ljuset är när solen har gått ner här, annars. Det ser fan ut som att någon har klistrat djupblå cellofan på fönsterrutorna. Det ser ut som att någon har fuckat vitbalansen helt. Det ser inte ens verkligt ut. Det ser ut som att någon har gjort ett ultramysigt tileset som ska agera som kontrast till varma ljuskällor i ett plattformsspel. Har inte ens försökt fånga det med telefonkameran, den förstår sig inte på det. Jag däremot förstår varför jag alltid editerar nattlandskap till att vara blå när jag gör kartor till D&D.

Har inte ens druckit upp mitt té, lol. Morsan har vittu B-vitaminburkar bredvid téet i ett skåp i köket, så påsarna har förstås dragit i sig av den vedervärdiga lukten. Hon tycks inte känna den.

Nu när jag tänker efter dricker hon bara kaffe.

Saffran och mösshjärnor

Kongrattislationer på vittu luciadagen. Hoppas du slipper stearin i håret och att artighetsäta lussebullar (världens mest överskattade bakverk?).

I Cornwall i sydvästra England gör man för övrigt också en sorts saffransbullar, men de associeras inte med lucia, bakas med två olika sorters russin, och saknar den snygga S-formen. Tankarna går snarast till chihuahua or muffin.

Ett halvt decennium har förflutit sedan konceptet roade folk i 15 sekunder, och i framtiden kommer folk tycka att millennials var helt jävla dumma i huvudet som år 2016-2017 reagerade med haha ja det har jag aldrig tänkt på, vad mycket grejer machine learning innefattar ändå!, för att sedan vagga fram och tillbaka och upprepa we didn’t know!! i ett hörn i någon underjordisk enklav. Vad kan man.

Semi-skämt åsido kan saffran överlag kokk se om du frågar mig. Ämnet som står för en stor del av den karakteristiska aromen, safranal, verkar dock kunna ha en antiepileptisk verkan hos råttor och en antidepressiv verkan hos möss.

Här finns det skäl att misstänka ett safrol-derivat.

Nu kanske du undrar hur i hela friden man mäter hur deprimerat ett möss är, och det är en jävligt bra fråga. Det finns många sätt, och inget av dem är bra.

Man kan till exempel kolla på hur det beter sig under ett påtvingat simtest (forced swim test, FST), vilket i korthet går ut på att man ploppar mösset i ett vattenfyllt kärl, från vilket det ej kan ta sig upp, och mäter hur länge det tar innan krabaten förlikar sig med sitt presumptiva öde.

Borde heta Sims-test tbh.

Tanken är att ett deprimerat möss inte tycker att det är någon idé, och att det därför inte kämpar särskilt länge förrän det ger upp och forskaren räddar det ur plurret, medan ett mindre deprimerat möss kämpar ett längre tag. Det känns väl sådär.

En liknande metod, även den baserad på förtvivlan, är ett så kallat tail suspension test (TST). Testet innefattar att man hänger upp ett möss uppochner i svansen, och uppvisad brist på kämpaglöd för att ta sig loss indikerar depression. Jo, man håller fortfarande på med sånt här. Den goda nyheten är att dylikt så sakteliga fasas ut – invändningarna är mångahanda, och fler lär de bli.

Science: Serious Business™

Personligen blev jag bekant med dessa metoder via mitt ex, som studerade inom samma område som jag, men tillbringade båda sina forskningspraktikperioder i wet lab-miljö (dvs. det som de flesta tänker på inom kontexten forskningslaboratorium – provrör och skit).

Tror aldrig jag var nöjdare över mitt val att syssla uteslutande med datorunderstödd läkemedelsutveckling än när hans handledare jämförde att bryta upp en musskalle med att öppna en mandel. Eller nä, värst var nog perioden när han satt och hyvlade hjärnor i millimetertunna skivor. Minns fortfarande lukten när han kom hem.

Pink Flamingos (1972)

När jag gick i högstadiet var Rotten.com och Ogrish välkända hemsidor, och jag minns också när Flashback lanserade Mondo, gore och bizarre-forumet. Jag har även hunnit hänga en hel del på 4chan, i runda slängar åren 2006-2017, och har därför hunnit bli rätt luttrad.

Övervägde ändå, för första gången i mitt liv, att lämna biosalongen under en visning av John Waters Pink Flamingos (1972).

Om jag tycker att en film är allmänt meh tenderar jag att slumra till i det sköna mörkret och vakna när lamporna tänds. Pink Flamingos är definitivt inte meh. Fanskapet har varit en kultfilm i fem vittus decennier, och jag var beredd på filmens ökändhet redan innan jag nämnde åt A att jag och T skulle se den vid Manchesters fantastiska kulturkomplex HOME. De beskrev filmen så här:

Sleaze queen Divine lives in a caravan with her mad hippie son Crackers and her 250-pound mother Mama Edie, trying to rest quietly on their laurels as ‘the filthiest people alive’. But competition is brewing in the form of Connie and Raymond Marble, who sell heroin to schoolchildren and kidnap and impregnate female hitchhikers, selling the babies to lesbian couples. Finally, they challenge Divine directly, and battle commences…

Sure, sa A, som är väl bekant med verket. Let’s see how long T lasts.


Som uttalad könsrock-aficionado lät Pink Flamingos som något jag kunde tänkas gilla. ”A number of increasingly revolting scenes that center on exhibitionism, voyeurism, sodomy, masturbation, gluttony, vomiting, rape, incest, murder, cannibalism, castration and foot fetishism” verkade helt enkelt sevärt, så vi pallrade oss iväg till en av de två visningarna som erbjöds.

Visningen var i en av de snäppet mindre salongerna, kanske tolv rader med tjugo stolar styck, och när filmen drog igång uppskattade jag att publiken skulle rymmas på sisådär en tredjedel av totalytan om folk inte satt utspridda. Det var alltså typ åttio pers där, och alla tycktes ha jätteroligt åt filmen redan från början. Det hade inte jag.

Slängde en blick till vänster för att kolla T:s ansiktsuttryck nu och då, och i hans ansikte fanns för det mesta ett ganska neutralt intresse, men ett intresse likväl. Runt oss skrek folk av skratt. Jag satt främst i tankar om att det nog finns betydligt mer givande saker att göra med min lördagskväll, veckans eviga och förgängliga prime time-fönster, men det var ändå min idé att se filmen, så jag beslöt mig för att stå mitt kast. Någonstans ekade morsans röst: Man ska aldrig lämna en dålig fest för tidigt.

Under filmens gång kände jag snarast ja ja, det är höjden av camp och äckel och dålig smak och jättesubversivt och in your face och de hade säkert jätteroligt under inspelningen, jag fattar vad de försöker göra, men så jävla bra har humorn inte åldrats. Subversiv boomerhumor är fortfarande boomerhumor.

De teatraliskt dräpande kommentarerna, excesserna och den specifika varianten ironisk självgodhet som bland annat kännetecknar det svårdefinierade konceptet camp har jag dessutom aldrig riktigt förmått ta till mig, och jag hade svårt att förstå den ljudliga uppskattningen som ekade i salongen. Funderade att det måste bero på att publiken främst bestod av RuPaul’s Drag Race-generationen, som helhjärtat har anammat drag-kulturens uttryck och egenheter, och därför kunde ta till sig filmens shtick på ett annat sätt.

Ungefär halvvägs in i filmen hände det dock någonting jävligt skumt. Inte på duken, utan i mig – jag kom plötsligt på mig själv med att skrocka till nu och då. Till sist trillade polletten ner, och jag noterade med stor förvåning hur filmen hade vunnit mig till sin sida; detta utan att jag själv hade märkt det.

Mitt i allt var jag uppriktigt road ända till slutet, när jag liksom resten av salen brast ut i en spontan applåd. Vi lämnade biografen en smula omtöcknade, men med ett stort leende på läpparna, och tjattrade livligt på vägen ut.

Det var även väl valda biobesökare som fick säga sitt i den officiella trailern när det begav sig – inte en endaste ruta från själva filmen.

Stoned boomers galore.

Det är på något sätt sjukt att tänka sig att de allra yngsta skådisarna likväl föddes i slutet av 1940-talet. Min hjärna vill liksom inte ta in det. Mindre förvånande är kanske att ett flertal av dem inte levde särdeles länge. Tre av de medverkande gick bort i sextioårsåldern, en förblödde under ett PCP-rus vid en ålder av 32, en dog av AIDS vid 40 års ålder, och Divine själv trillade av pinn som 42-åring pga. sitt förstorade hjärta.

Har inte sett något annat av Waters, men det får det allt bli ändring på.

Äta snorbilligt, sista delen

Förnöjsamheten som kommer från fett är grymt värdefull, särskilt om maten i övrigt är småtorftig. Märker genast om jag har fått i mig för lite fett, någon sorts diffus känsla av svaghet och utarmning, en känsla av att vara barskrapad på riktigt; internt torr. Steker därför i redigt med rypsolja, sätter en generös klick margarin i gröten, etc. Om en vara med fullständigt fettinnehåll finns att tillgå är valet också givet, speciellt eftersom många lightprodukter är dyrare eller bara vittu utspädda.

I många större städer finns det också initiativ som minskar matsvinn genom att laga mat av fullt ätliga råvaror som annars skulle ha kastats, ofta gratis, mot frivillig donation eller pay-as-you-feel. Jag bodde på fem minuters gångavstånd från ett dylikt i Haag (bilden ovan) och hann även besöka en liknande grej i Utrecht ett antal gånger.

I vissa fall handlar det om frivilliga som hämtar avtalade och välfriserade leveranser från matbutiker, i andra fall är det fråga om privatpersoner eller organisationer som roskisdyker (dvs. ”dumpstrar” på högsvenska, ett ord som upptogs i SAOL år 2015), ibland är det en salig blandning.

Foodsharing Stockholm tycks ordna liknande evenemang, men i övrigt verkar det som att det är vanligast med så kallade ”solidariska kylskåp” i Norden, däribland ett antal i Göteborg och Keru i Helsingfors. Folk skäms över mathjälp och brödköer, men eftersom fokus ligger på samhörighet istället för envägsutdelning och klimatgärningsfaktorn istället för desperation smakar konceptet hippt snarare än beskt. Food saving, food sharing, anti food waste dinners och community fridge är vanliga internationella söktermer för företeelsen.


Sen kan det förstås finnas perioder när det på riktigt bara handlar om att fylla magen i väntan på bättre tider. Popcorn kostar 2,90 €/kg opoppade och typ 30 g kärnor blir till en liter popcorn = 33 liter poppisar ur ett kilo kärnor, alltså kring 9 cent per liter. En tortilla med ett lager tomatkross blir en fattigmanspizza, en tortilla med sylt blir fattigmansplätt. Alternera salt ris (ris + sojasås + margarin) och sött ris (ris + havremjölk + margarin + ljus sirap) till lunch och middag funkar också ett tag. Överlever gör man, men risken för fysisk och psykisk utarmning ökar förstås ju längre kosten ser ut så.

Det finns också en risk i att kvantifiera för mycket. Hur många ätstörningar har inte fått sin början i välmenat kaloriräknande? Hårda prisprioriteringar matmässigt kan även de spåra ur till tvångstankar, och om allt i butiken plötsligt blir cent per portion i huvudet en längre tid är det perfekt grogrund för ett så kallat scarcity mindset (och då snackar jag inte om think and grow rich-entreprenör-bro-självhjälpsgrejen, utan om rent neurokemiska förändringar).

Upplevd brist och att konstant ställa nödvändigheter mot varandra är en grav beskattning vad beträffar självkontroll och viljestyrka, och så är den onda cirkeln igång. Har det dessutom gått så långt att ett förhoppningsvis åtminstone semi-frivilligt ”är det här verkligen nödvändigt?” övergår till ”förtjänar jag verkligen det här?” när man står och tummar på en vara som inte är det absolut jävla snorbilligaste i världen, ja, då har bollen varit i rullning länge. Farligt det där.