Whats app? Not much

Uppdaterade WhatsÄpp igår och märkte att de har samlat alla arkiverade konversationer i en skild kategori i huvudvyn med notifications avstängda som standard. Numera hålls tydligen arkiverade konversationer arkiverade även trots aktivitet, man behöver inte spela whack-a-mole med dem längre. HALLELUJA!

Varje gång jag har försökt hålla dem under jordytan för att hålla listan överskådlig har de poppat upp som en zombiearm från en grav med tillhörande blixt och dunder, men nu är det slut med det.

Ei vittu.

Märkte också att webbversionens ikon snällt förblir grön och sätter antalet nya meddelanden inom parentes istället för att skrika ut siffran på röd bakgrund i taskbaren som den dedikerade desktop-klienten gör, skönt. Saknar ändå hur MSN färgade nertabbade konversationer mjukt bärnstensorange vid nya meddelanden, och saknar framför allt fakking tabbar.

Att ha en tab för varje skild aktiv konversation tycker jag nämligen är betydligt mer intuitivt än att ha alla inklämda i en enda grej. Tänk om du hade behövt ta upp huvudfönstret i MSN varje gång det kom ett meddelande, liksom. Tänk dig att alla chatter av någon anledning bara kunde öppnas där, en åt gången, att du måste byta mellan dem fram och tillbaks i detta lilla fönster. Vilken pina.

Det finns mycket att hata med MSN. Jag förlåter allt.

Det är dock precis det som är användarupplevelsen med WhatsApp på dator, och detta ska vi alltså acceptera eftersom appen är 100 % mobilanpassad. Ja, man kan slå på desktop notifications och få små bubblor med previews av nya meddelanden, men det är inte alls samma sak. Det är påträngande, tabbar är bara skönt och överskådligt.

Kanske du inte tycker det är någon större skillnad bara det funkar, kanske kör du inte WhatsApp på en dator alls, kanske tycker du jag ska sluta hötta med brödkaveln och borsta ut papiljotterna, och det sistnämnda tänker jag göra nu eftersom jag snart ska iväg. Later.

Arabhästar och glasskor

Märkte att det tog emot när jag steg upp och gick för att öppna persiennerna imorse. Det var frestande att köra över motståndet, men lämnade dem fördragna. Vet ju vad det beror på: en uppsjö nya intryck över helgen utan downtime, vilket fortsatte ända tills igår kväll. Nu vill jag bevisligen stänga in mig i en mörk grotta och jobba utan omvärld eller dagsljus, och det är helt okej.

Skickade in min business plan i fredags, har möte med en rådgivare denna vecka, sen låneansökan. Tror kombinationen jobbtänk samt faktumet att det bär iväg till NL i slutet av månaden har fått mig att tänka på den naturliga kombinationen, dvs. Amsterdam-internshippet 2016-2017, det andra av två inom ramarna för min MSc i Drug Innovation.


Kanske du, kära läsare, är en person som tycker att det följande är helt naturligt: om du gör någon sorts praktik inom det område du har valt att studera, och märker att du verkar ha problem med att göra detta åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, och tvångsmässigt kollar klockan som att du sitter av tiden, ja, då kanske det är läge att utvärdera om det faktiskt är din grej.

Om du istället är som jag var, ja, då hade det inte krusat din horisont. Du hade tyckt att det är fullt rimligt att studera i ett annat EU-land och betala tvåtusen euro per läsår och dyra pengar i hyra och transport för ett obetalt internship, tänkt att du borde finna det stimulerande, undrat varför du då inte gör det, och inte skytt några som helst medel för att göra det drägligt, psykiskt som fysiskt. Du hade tänkt att alla du står bredvid på morgontåget upplever samma kroniska molande smärta i kroppen, och inte reflekterat över att det är något värt att kolla upp.

Mommy’s little helpers: frukost bestående av svart kaffe, phenibut i apelsinjuice, vatten, kratom i chokladproteinshake med extra kakao. Ej i bild: tramadol.

Du hade också tyckt att det är rimligt att belåna sig med 700 euro i månaden för detta, utöver studiestödsmånaderna som tickar iväg. Du hade också varit oerhört tacksam över att ha blivit antagen, en yttre bekräftelse på att du duger till något, men inte märkt att detta inte gör ett skit för att fylla hålet inombords ändå.

Du hade inte reflekterat över att det bara är de som tjänar på att du är där, eftersom du utför värdefullt arbete i en forskningsgrupp utan att de behöver betala dig. Du hade istället känt en enorm press på att inte ligga någon till last, som för att riktigt se till att du själv ska få så lite ut ur det som möjligt, tillsammans med en självbild som är totalt baserad på att förstå allt genast och klara sig själv till varje pris, med ett totalförakt inför tanken på att ha behov.

Du hade också antagit att arbetslivet kommer innebära misär oavsett, och ansett att du därmed kan rättfärdiga att vara miserabel och göra nytta med läshuvudet. Du hade sett det som en bra sak att kunna tvinga sig själv att göra grejer, och inte ifrågasatt att det krävs allehanda substanser för att få det gjort. Du hade inte höjt på ögonbrynen över begynnande trikotillomani, ej heller över att fylla vinglaset till brädden och hetsäta på helgen.

Du hade sett det som att det är att ta ansvar att kapa av tårna för att få in foten i en för liten glassko. Du hade därefter satt glasskon i stigbyglarna på en hetsig arabhäst, läxat upp dig själv när du till sist oundvikligen misslyckas med att klamra dig fast, för att därefter sätta samma glassko i samma stigbygel, på en annan häst från samma stamtavla, och dra iväg i galopp igen.


Det roliga i sammanhanget är att jag och sambons lägenhet i Utrecht såg ut som trippy hippie central, det var turkos och lila och mandalor och rökelsehållare, laserprojektor, UV-reaktiva mönster, men hemmet var allt annat än harmoniskt.

Han hade en känsla av att något var fel, och jag insisterade att allt var bra. Det är väl ren och skär gaslighting egentligen, även om det inte var en medveten strategi, jag gaslightade mig själv lika hårt. Även i bemärkelsen att jag förnekade känslorna som börjat puttra för T, det var ren och skär emotionell otrohet långt innan den befästes, jag och sambon hade ett monogamt förhållande.

Som lök på laxen var lägenheten en omgjord butikslokal på marknivå med bara ett stort rum, vilket betydde att kök, vardagsrum och sovrum var samma sak, dörren direkt till gatan var precis vid sängen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Tror han hade svårt att fatta vad som menades med att jag inte hade tillräckligt med tid ensam, efter att projektet i Amsterdam tog slut var jag ju ensam i nio timmar på dagen medan han gjorde sina internships, men hade ett sånt uppdämt behov att det inte räckte.

Är glad att vi i dagsläget kan utbyta en rolig bild eller intressant nyhetsartikel eller en liten life update någon gång i året, jag utsatte honom för så jävla mycket skit mot slutet av förhållandet. Mådde förstås dåligt när det väl sprack, men åtminstone kunde jag må dåligt ensam istället för dåligt runt folk, och det var guld värt.


Projekt hyperärlighet påbörjades efter att vi flyttade isär i november 2017 och resulterade i denna blogg i januari 2021. Tål inte att smussla och gömma längre, det tar mig genast tillbaks till tiden jag nyss pratade om, och dit vill jag inte igen. Är inte alltid bekväm med att vara självutlämnande, men att försöka gömma något eller skapa missvisande narrativ är rent ut sagt outhärdligt. Ska det skrivas ska det fan vara en personlig sanning.

Lyckliga vasabor?

Bild: Rauli Lehto/Vasa stad

Haha, får en känsla av att personen som skrev denna artikel i HBL inte var särskilt imponerad av Vasa stads marknadsföringskampanj Maria ja maailman onnellisimmat för att fräscha upp stans image i finska Finland. Han fann det skäligt att ta upp att notan gick loss på 130 000 euro redan i ingressen, och använde ordet ”slukade” i en mellanrubrik. Bara programledarens gage utgjorde 25 000 euro plus resekostnader.

Är det bisarrt att en TV-kändis kan begära det samma som tjejen i Siwa tjänar på ett år för att snacka lite vision och utförande, intervjua tre personer på varsin dag och leda en livestreamad grej i en och en halv timme? Ja, det kanske det är. Kommunikationschefen tycker dock det är välinvesterade pengar. De som råkade ut för stadens samarbetsförhandlingar förra året är kanske lite salty.

Det hade varit roligt att se lite större variation bland finalisterna, men så var detta också en renodlad marknadsföringskampanj. Vilka vill staden locka? Folk i arbetsför ålder som vill bilda familj och slå rot på ett ställe som är lugnt och tryggt. Sett inom ramarna för temat hade det dock varit tusen gånger mer intressant med någon som typ lever med en svår funktionsnedsättning eller en riktig enstöring till aspergiansk Wärtsilä-ingenjör eller en arbetslös singelmamma som upplever sig jättelyckliga iallafall. Det blev lite jämntjockt.

Spoiler: Den här duden vann.

”Vi vill att folk ska veta att det går att leva ett lyckligt liv i vår stad”, säger kommunikationschefen. Ja, det går bevisligen alldeles utmärkt, särskilt om man som alla tre finalister är kring 30 år, född i Vasa, har kärleksfull partner och egen familj, en god relation till uppväxtfamiljen som också finns i trakten, en meningsfull sysselsättning, intresse för naturen, självtillit, hälsosamma coping mechanisms och rikt stödnätverk vid motgångar, är tacksam över det man har, ekonomiskt stabil samt helt oengagerad i sociala medier. Who’da thunk.

Undrar just hur stor räckvidden blev i slutändan, eller om kampanjen främst intresserade vasabor. I sammanhanget är det lite skumt att alla tre finalister var uppvuxna i stan, ska man locka folk från resten av Finland hade det väl varit mer givande att ta någon som faktiskt har gjort flytten och är supernöjd trots att de saknar den affinitet som kommer från barndomen. Lyfta fram att det är lätt att hitta ett kontaktnätverk, uteliv, sånt. Nåja.

Trovärdigheten kanske hade varit aningen större om Vasa faktiskt kvalade in på ens topp 20-listan över Finlands lyckligaste kommuner förra året, men stjärnor, trädtoppar, etc. Kanske man ändå borde börja med hemlandet innan det är läge att sikta på världsnivå.

Insatser

Det sägs att man inte ska jämföra sig med andra. Ändå finns det få saker folk tycks älska lika mycket som att jämföra sig med andra.

Det finns väl en oundviklig dimension i det, hur fan ska man veta vilken sorts person man är om det inte finns något att jämföra med, men det kan också urarta i värdering i en annars neutral referensram. Avundsjuka. Mindervärdeskomplex. Känslan av att vara en felande länk i en kedja.

Har väntat fyra månader på autismdiagnosmötet, och imorgon smäller det. Nojar över att jag kommer maskera ofrivilligt av ren obekvämhet med situationen som vanligt, och att de ska tycka näe, du fungerar för bra för diagnos, inte är det något avvikande med dig. Vi vet inte varför du har så svårt att anpassa dig till samhället, autism är det inte iallafall. Skärp dig för fan, hur gammal är du nu igen?.

Det kommer de givetvis inte säga. Vad fan, har man jobbat med den här skiten sedan 80-talet vet man nog hur det ser ut när spergs maskerar av nervositet, att anta att det skulle flyga under radarn är antingen att underskatta ett proffs eller att överskatta sin egen förmåga, oklädsamt värre.

Dessutom är det inte som att det egentligen spelar någon roll. Det är inte ett kriterium för att fortsätta lyfta universal credit. Vill inte ha diagnos till pappers för att slippa undan något, snarare… ja, någon sorts bekräftelse? Ett konstaterande av läget, så här är det, detta och detta kan göras för att du inte fortsättningsvis ska dunka skallen mot samma vägg.

I själva verket har jag möte med en new enterprise allowance-rådgivare på torsdag. Hen kommer föreslå ett lån, och jag kommer säga ja, det är jag villig att ta. Lockar tanken på ännu mer skulder, nä, kommer jag sitta desto djupare i skiten om det inte går vägen, ja, kommer det betyda en helt ny lease on life om det går vägen, ja. Vad vore livet utan dramatik.

Två monogama män och Tone, del 2

Två män i en podd - Senaste episoder - Lyssna nu på RadioPlay
Poddavsnittet i fråga.

Sjölin introducerar ämnet genom att säga att han är ”bekymrad” över att de unga är polyamorösa. Det tar ett tag innan han återkommer till det, och inleder istället med att vara upprörd över folk som skäller på sexologen för att hon inte har identifierat att brevskrivaren (intressant nog tilldelad pronomenet ”hon”) är en ”polyamorös person”. Han påbörjar ett försök att definiera ordet, men meningen blir hängande.

Han tycker inte att frågan indikerar ett mönster som skulle göra personen poly, men personen skriver ju att hen har funderat mycket över det, och skriver rentav det räcker inte med en partner för mig. Utöver det skiljer hen tydligt på känslor och sex. En sexuellt flersam, emotionellt monogam person. Inga konstigheter.

Sjölin är lättad över att någon sa att personen måste prata med sin partner först iallafall, men det var ju precis det som var huvudfrågan, vilket sexologen totalt ignorerade. HUR prata om detta med sin partner? Tja, definitivt inte som Lasse som efter femton år kommer hem till frugan och vill sätta på Gunilla i receptionen, ”och så har det börjat en tjej med snygg stjärt, vadå, varför surar du över det, är du inte polyamorös eller?”.


Så småningom kommer vi dock till pudelns kärna. Sjölin stör sig något enormt på uttrycket ”det är bara sex, det betyder ingenting”, och anser att det är ”farligt” för den yngre generationen, ”en otrolig lögn i vår tid”. Om det inte finns en själslig dimension i att ha sex med en annan människa följer det alltså att typ en krogkontakt är likvärdigt med ”en termos med köttfärs”. Han ställer också den centrala frågan ”om det inte betyder någonting, varför gör man det isåfall?”.

Free photo Clouds Form Clouds Sky Cloud Poodle - Max Pixel
Molnet på bilden är inte en pudel.

Ptja, jag är nog inte rätt person att försöka svara på det, min juttu är att jag har svårt att skilja på kärlek och sex över huvud taget, och därför hade en relation där känslor inför andra är förbjudet aldrig någonsin funkat. Jag har svårt att förstå drivet till tillfälliga kontakter.

Man ska nog ändå vara rätt bokstavlig för att tolka ”det betyder ingenting” som ”det är totalt meningslöst”. Det är väl snarare en kortform av att vi har sex betyder inte förväntningar på en fördjupning av relationen på något sätt. Sex måste inte vara ett själarnas möte för att ändå ha mening för en del människor, men Sjölin fastslår ”det finns ingenting som är ‘bara sex’ om det inte är onani”.

Hade du ett själsligt möte med porrstjärnan i POV-klippet du nyss runkade till, Daniel? Hon är ju en människa av kött och blod, med sin egen historia, sina egna drömmar, en annan själ. Nähä, okej, du tyckte främst att hennes röv var sexig. Vari ligger skillnaden i att onanera åt porr och ha ytliga sexuella kontakter? Vad är ett engångskrogragg om inte en lyxrunk deluxe?


Får överlag en känsla av att Sjölin upplever att en tvåsamhetsrelation inte känns lika betydelsefull utan att avsäga sig rätten att vara intim med andra. Impulserna finns fortfarande där, bara att man väljer att inte agera på dem, en ädel liten uppoffring. Annars skulle han nog inte raljera om hur ”oerhört cyniskt” det är att ha en relativt vanlig polyexistens: hej jag är singel och har en massa kontakter på krogen och hej och hå, men så har jag en tjej som heter kajsa som jag har känslomässigt utbyte med och bostadsrätt och ett barn också, så hon tillfredsställer DET behovet hos mig.

Börjar fan fåtöljpsykoanalysera Sjölin så småningom. Han anser att det är att spela ett oerhört ”maktkort” att komma hem och berätta för sin partner att man önskar sexuell utlevnad med andra, och säger vid ett tillfälle ”tänk dig vad vidrigt att en partner skulle komma hem och säga ‘jag måste ligga runt med de här och de här personerna’”.

Reflections on Life : Reflections on "Armchair Psychology"
Det är inte flickan på bilden som står för fåtöljpsykoanalysen.

Orsaken till denna upplevda vidrighet tycks vara övertygelsen att man som kärlekspartner givetvis kommer göra allt för att ens partner ska kunna leva ut detta, och denna oförmåga att sätta gränser blir till ilska och äckel. Typ såhär: du kommer dragandes med dina tankar och känslor, JAG måste gå med på detta för att jag älskar dig, du TVINGAR mig därmed till att gå med på något jag inte vill godta, alltså självvåld, men det jag gör, det gör jag för dig!.

Plötsligt håksar Sjölin ändå att polyamori, ja, det är väl att man också har känslomässigt utbyte med flera personer samtidigt? Hoppsan, vi är halvvägs in i samtalet innan det börjar spånas om en definition. Dictionary.com tycker det följande: the practice or condition of participating simultaneously in more than one serious romantic or sexual relationship with the knowledge and consent of all partners. Oj oj oj, kan man ha ett serious sexual relationship som inte är romantic?!


Schüldt å andra sidan tror inte ens att brevskrivaren existerar, ”det finns ingen som är så naiv att man skriver för att få hjälp med det här”. Man måste enligt herrarna Sjölin och Schüldt ha ingått ett polykontrakt från början, annars är tvåsamheten lika inpräntad som de tio budorden på stentavlorna. Men vad gör man när ett kontrakt med två parter behöver omprövas? Man förhandlar. Den andra parten accepterar, kommer med motbud eller drar sig ur, det finns ingen som helst plikt att gå med på vad som helst.

Ten Commandments Tablets Stock Photo - Download Image Now - iStock
Du skall icke hava andra partners jämte mig.

Vidare säger Schüldt att idealet om en långvarig (monogam) relation inte blir mindre sant bara för att man misslyckas med att leva efter det. Det är mänskligt att fela (skiljas), så det ska man visa nåd inför, men idealet är fortsättningsvis rätt och riktigt. Som utpräglad pragmatiker har jag arma svårt att förlika mig med detta, trots att jag strävar efter så långvariga relationer som möjligt. Han anser det också vara självklart att sex är en stor sak, ”annars vore det inte ett så laddat ämne för de flesta”. Det är ett laddat ämne för att det är en stor sak, och en stor sak för att det är ett laddat ämne. Got it.

Givetvis står det mer bakom uttalandet än så. Sjölin har förstått först nu att sex för honom närmast är en ”dyr blomma”, medan det för andra är ”lite gräsklipp”. ”Men tänk vad som kan hända”, säger Schüldt, ”det kan bli att man får ett barn”. Där satt den, won’t somebody think of the children! Han medger dock att moderna hjälpmedel gör att det inte sker ”varje gång”.

Nå, Eric, allt förutom penor in vagoo-sex bland könsmogna individer kring ägglossning leder inte till barn, postmenopausala kvinnor behöver snarast moderna hjälpmedel för att det ska bli barn, och jag har gayvänner som enligt egen utsago har försökt i åratal, men han kan helt enkelt inte bli gravid.

Befinner man sig likförbannat i målgruppen där det kan bli en ungjävel finns det många sätt att ha skoj utan att stoppa kuken i en köttfärstermos, och ska man tvunget göra det är det nästan som att vi har p-spruta, p-stav, p-ring, hormonfri spiral, p-piller, pessar, kondomer, dagen-efter-piller om kondomen spricker, och fri abort om det riktigt, riktigt, riktigt skiter sig. Who’da thunk.


Snällisen Sjölin skapar en öppning för att Schüldt ska kunna skriva under på en disclaimer i stil med om folk vill leva tre är det ju inget fel med det. Schüldt får fundera ett tag, ja, öh, alltså, för att formulera ett diplomatiskt svar, och landar i ”om alla är med på det och det funkar bra”. Har märkt att polyrelationer måste gå som tåget av någon anledning, varenda förhållande är en proof-of-concept-studie. Blir det uppbrott är det bevis för att hela grejen inte funkar, inte ett individuellt förhållande som sprack.

Sjölin säger att hans barn får komma hem med vem de vill, men han har inte räknat med att behöva ta ställning till att det kanske kommer flera personer på en gång, ”här är vi!”, men medger att det kan vara en värld han får lov att vänja sig vid. Kanske det, hördu. Inte behöver det vara så dramatiskt.

Därefter följer en rätt intressant och heated men icke-relaterad argumentation som jag inte ska gå in på här, men vid poddens slut inser jag att det onekligen finns intressanta saker att hämta hos dessa två män i sin podd. Verkar inte bättre än att jag får ta mig an deras back catalog medan jag jobbar.