Ett pampesiskt Nordirland

Kör fortfarande hotspot från mobilen. Inga bilder idag heller, men desto mer text. Fick skjuta upp EMDR-sessionen pga. bristande uppkoppling, aningen lättad över det, men mest harmar det nog.

Tog längre än vanligt att somna igår, trots att jag var trött. Antar man måste vänja sig med att sova på en madrass igen (istället för en futon på golvet som hos T, vilket är förvånansvärt skönt för ryggen). Sen var det ju också första natten jag sov ensam på flera månader. Är ingen ängslig sovare som så, slocknar vanligtvis inom loppet av några minuter, men det är klart att man måste vänja sig vid alla ljud igen (och att nödutgångslampan tecknar rummet i giftgrönt när allt är mörkt).

Gäller också att vänja sig vid att bo precis bredvid en lågstadieskola med fönstret mot skolgården igen, det hörs minsann när det är rast eller utegympa. Den här stolen kan också dra åt fanders, måste svänga via British Heart Foundation eller så för att se om de har någon stadigare modell.

Annars är det minsann en Happy Monday i Manchester, för idag öppnar gym, frissor, skönhetssalonger, non-essential retail och uteserveringar i England för första gången sedan lockdown tre inleddes i början av januari. Skottland väntar i typ två veckor till, Wales tills början av maj. Nordirland, som igen har blivit oroligt efter över tjugo år av relativ stabilitet, väntar längst.


Detta med Nordirland kan kanske kännas lite abstrakt beroende på ens ålder och nivå av (utrikes)politiskt intresse. Hade själv inte så stor koll tidigare annat än att det finns republikaner/nationalister och lojalister/unionister, katoliker och protestanter, att det var oroligt under the Troubles och att U2-låten Sunday Bloody Sunday refererar till detta, att IRA förstås är en välkänd akronym, och att det är känsligt om en av städerna kallas Derry eller Londonderry. Typ så.

Under ett och ett halvt år i UK har man ändå hunnit insupa en del till, så jag tänkte försöka mig på ett tankeexperiment. Det säger sig självt att en lång och komplicerad historia inte kan förmedlas uttömmande på detta sätt, men jag tror att det kan underlätta förståelsen att tänka sig saken i bekantare termer.


Föreställ dig att Finland och Sverige är två separata öar. Landskapet Österbotten, härefter kallat Västfinland, är officiellt en del av Sverige fast det ligger på samma ö som den suveräna Republiken Finland, och har starka historiska band till Norrbotten. Finland var i själva verket en enhet i det svenska riket fram tills hundra år sedan, då ön bröts upp i Republiken Finland och Västfinland, som fortsatte tillhöra Sverige. Befolkningsmängden i Västfinland utgör endast 3 % av det svenska riket, men ändå cirka 30 % av befolkningen på den finländska ön som helhet.

Föreställ dig att en stor del av västfinländarna, AKA österbottningarna, anser sig vara svenskar. De är lojala mot det svenska kungahuset och vill inte att resten av Sverige ska ”släppa taget” om dem. Föreställ dig också att en stor del av den västfinländska befolkningen anser sig vara finländare och dras mot Helsingfors istället för Stockholm, och om något hellre skulle uppgå i en enhet med Republiken Finland (som i detta tankeexperiment har samma majoritetsspråk). Det finns dessutom en växande andel människor som vägrar välja sida mellan dessa extremer och hellre framhåller en unik västfinländsk identitet.

Föreställ dig också att religionen snarare än språket är av enorm betydelse som identitetsmarkör, och traditionellt likställt med åt vilket håll ens lojalitet går. Västfinland har historiskt sett haft en protestantisk majoritet, liksom resten av Sverige, men också en stor del… tja, Vasa har en ortodox kyrka vid Kasernområdet, så låt oss säga ortodoxa invånare (liksom resten av den finländska ön), och dessa är i dagsläget i knapp majoritet i Vasa. Föreställ dig också att identiteten har varit laddad till en sådan grad att det i Västfinland pågick en trettioårig blodsfejd mellan protestanter och ortodoxa. Tusentals människor miste livet från slutet av 60-talet fram tills millennieskiftet.

Föreställ dig att Vasa är den näst största staden på den finländska ön efter Helsingfors. Under 70- och 80-talet var Vasa en av världens farligaste städer sett till dråpstatistiken per capita, och Hotel Radisson-SAS har bombats tiotals gånger. De ortodoxa bor främst i Vöråstan, Klemetsö och Vapenbrödrabyn, medan protestanterna främst bor i Centrum, Brändö och Vasklot. Flaggor, symboler och väggmålningar indikerar vilken sorts område det är, och slagord har klottrats på varsin sida av barriärerna där områdena möts. De kallas ”fredsmurar” och började byggas av svenska armén när våldsamheterna bröt ut i slutet av 60-talet. Det har tillkommit fler och fler fredsmurar med åren.

Murarna är sisådär 4-8 meter höga och finns inte bara i Vasa, utan också till exempel i Seinäjoki, Jakobstad och Nykarleby i mindre utsträckning. Vissa har portar i sig, ibland polisbemannade, och de stängs till natten. Det har under åren sedan Långfredagsöverenskommelsen talats om att sakteliga börja montera ner dem, men två tredjedelar av vasaborna anser att de fortfarande tjänar ett viktigt syfte. Tre fjärdedelar av de tillfrågade som bor i gränsområdena vägrar fara till butiken som egentligen ligger närmast på grund av dess geografiska läge. 93 % av de österbottniska barnen går i segregerade skolor, men ändå spelar de västfinländska ishockeyspelarna i ett enat landslag med Finland, då det beslöts att fortsätta på samma sätt som tidigare vid delningen av landet för ett sekel sedan.

Föreställ dig nu att Sverige som helhet röstar igenom ett utträde ur EU, trots att Västfinland och särskilt Norrbotten röstade för att stanna. Föreställ dig att Löfvén i direktsänd TV lovar dyrt och heligt att det inte kommer bli några nya gränskontroller mellan Västfinland och resten av det svenska riket, trots att lösningen som diskuterades fram var att Västfinland skulle fortsätta existera inom EU:s delade marknad tillsammans med resten av den finländska ön.

Föreställ dig att det ändå kom till en ny gränskontroll, officiellt i Bottniska viken för att undvika en hård gräns mellan Västfinland och Republiken Finland, och att det likförbannat blev betydligt jobbigare att handla med resten av svenska riket. Föreställ dig att det blev brist på och ransonering av ett antal produkter i affärerna i början av året, att Plantagen i Vasa knappt kunde få in några plantor från Sverige, att det började krävas en massa extra pappersarbete som kostar tid och pengar för att bedriva handel som man alltid gjort, speciellt för mindre västfinländska företag. En känsla av att vara en sviken spelpjäs mellan större krafter, att ingen verkligen bryr sig, och att man bevisligen tappar både demografisk och politisk mark. Att ”andra sidan” – sett från en hårt segregerad synvinkel, som har varat i generationer – håller på att vinna. Att bli ekonomiskt uppslukad i vad man ser som en främmande stat mot sin vilja, och vara maktlös inför det.

Lata bidragstagare, del 2

”Vadå, jag har också varit med om traumatisk händelse x, precis som personen som bröt ihop, men klarade ändå att fortsätta jobba! Pengarna ska ju in!”

Såhär ser jag det: du klarade det, för att du är du. Ge dig själv en klapp på axeln, vad fan, det var säkert en jävligt svår tid ändå, och du möttes nog inte med förståelse alla gånger heller.

Vad är ”du”, egentligen? Vad är en individ? En samling biologiskt material med en viss genuppsättning. Uttrycket av dessa gener är långt ifrån konstant, delar av ditt DNA kan slås av och på enligt din omgivning och dina erfarenheter (metylering, läran om detta kallas epigenetik). Väldigt svepande, men mer detalj än så behövs inte nu.

Om du vore identisk med personen du dömer, till en sådan grad att du hade fötts vid samma tidpunkt, med samma genetiska uppsättning, i samma familj, i samma omgivning (skitviktigt), med samma människor runt dig, och haft exakt identiska livsupplevelser, till en sådan grad att du läst och hört varenda ord, tänkt varenda tanke, känt varenda känsla, upplevt varje glädjestund och trauma som personen du dömer, i så många år, månader, dagar, timmar, minuter, sekunder upp till punkten när det brister – alltså om du hade bokstavligen varit denna person, fysiskt och psykiskt, med identisk livsupplevelse – hade du inte fixat biffen heller.

Rent konkret, för att inte börja käftas om determinism, kvantmekanik, fri vilja o. dyl: det här med att vi alla är lika men olika borde inte vara en överraskning. Är man en sämre människa om man är mindre ”stresstålig” (vilket innefattar låååångt fler faktorer än individuella personlighetsdrag)? Är det inte snarare så att personen som bryter ihop, om något, har harvat på under ohållbar personlig stressnivå för länge?

Så nu ”kostar det mer för samhället” (om det nu är så jävla viktigt att allt ska landa i det). För att den inte drog i bromsen. Kanske för att den upplevde att ingen fanns på avbytarbänken. Kanske för att den tänkte ”om inte jag gör det här kommer det inte bli gjort”. Kanske för att den inte ville ”vara till besvär” eller ”ta upp tid och resurser” och därför inte täcktes söka hjälp och stöd av omgivningen.

Det blir verkligen inte bättre av att du sprider sån här dynga, att det är skamligt att behöva hjälp av andra och att det ska undvikas till varje pris, att man är värdelös om man inte klarar sig själv i alla lägen. Du motarbetar för fan dina egna värderingar genom att uttrycka sånt där, för på grund av dina åsikter, på grund av skammen du lassar på andra, blir det ofta total arbetsoförmåga till slut.

Det här med föregående generationer och deras lidande är också en konstig sak att dra fram, men jag ser det ändå förvånansvärt ofta på forum och i kommentarsfält. Är det inte det som är den övergripande pointen med livet, utöver personliga mål? Att det är bra att saker är (mestadels) bra och önskvärt att kommande generationer ska ha det minst lika bra som oss, gärna bättre, om vi nu ska föröka oss? Står gammelmorfars spöke och säger ”ni ska sliit å liid, som vi jool! Rättviist ska e va! Ja va i tvoå kriij ja, så haald tjieftan, va tacksaamb å fortsätt liid ni bare!”?

Näe. Det är nog något annat som skaver. Får ta och fundera på det en stund.

Livet som bya-goth

Ett argt och ledset tidigare jag våren 2004, alltså snart fjorton.

Det här med att vara goth i början på 00-talet, i en by med några hundra invånare och flera mil till närmaste småstad, minns jag mest som en pina. Det var knappast alltid så roligt för mina nätkompisar att vara alternativa i sina respektive rikssvenska småstäder heller, förringar inte det. De upplevde också att de var fast någonstans där de inte ville vara. Rent konkret hade de iallafall pengar och transportmedel, och ett visst försprång i ålder och självständighet. Det fanns dock en tydlig trend hos oss alla: vi som bodde på minst ort och hade längst till storstäderna mådde i regel sämst.

Själv var jag för ung för moped, och det var för långt för mig att cykla ens till grannbyn. Det fanns en buss, den gick mot stan på morgonen och tillbaks på eftermiddagen. Det hjälpte dock inte ett skvatt, för den gick aldrig på helgerna, och på vardagarna var man ju i skolan. I själva verket var det samma buss man tog till skolan varje morgon som fortsatte till Vasa efter att chaffisen försäkrat sig om att ha släppt av alla elever vid högstadiet och gymnasiet. Det skulle alltså inte ens ha gått att skolka för att obemärkt fara till stan och kolla på bändtröjor vid RockJet en vardag. Alla kände alla, skulle pulpeten gapa tom fast varenda kotte sett en stiga på bussen vore det enkel matematik.

Det är ingen tävling i hur skit man mår, hur litet ställe man bor på och eller hur fastlåst man känner sig, men när jag hörde folk från ställen med (tio)tusentals invånare gnälla över att alla känner alla och håller koll på varann ville jag ändå bara skrika FÖRSÖK VA FAST MED FEMHUNDRA PERS DÅ SATAN, UTAN MOPO, KOLLEKTIVTRAFIK ELLER BIL.

Tretton år, nyss börjat åttan. En längre tids dåligt mående har övergått till en djup depression som aldrig helt har lämnat mig sen dess.

Nå, nog med mörker och frustration, vilka fönster fanns det? Internet, först och störst. Det krävde att man satt vid en dator, så det gjorde jag nästan varje ledig timme, när jag inte kollade på MTV Europe (som då fortfarande mest visade musikvideor bla bla bla). Häftiga goth-kläder fanns det gott om online, men det var ännu svårt att hitta utländska shoppar som skickade till Finland, ens från Sverige (och om de gjorde det var frakten minst sagt magstark).

Punk- och rock-kläder, patronbälten, nitar, Alchemy Gothic-smycken och sånt kunde man dock beställa med postorder från Stuntmans lilla katalog, den var alltid lika spännande att bläddra i. Kollade nyss och ja, företaget finns tydligen fortfarande. Det värmer hjärtat.

Man kunde också ligga i sängen inom de samma fyra jävla väggarna varje kväll och lyssna på Nine Inch Nails och fantisera om Trent Reznor.

Joråsåatteh.

Mavalas nagellack fanns i alla möjliga färger på Anttila i stan, men inte svart. Man fick hålla till godo med en mörklila aubergine-färg eller fylla i dem med svart spritpenna (vilket såg för jävligt ut). Svart läppstift fanns givetvis inte heller, det var den mörkrödaste nyansen eller fylla i läpparna med smetig kajal som gällde (såg också för jävligt ut). ”Extrema” hårfärger som rosa, blått, lila, grönt etc. fanns inte i hyllorna, det mest extrema var en svart färg som drog lite i mörkblått eller morots-/klarrött.

I Helsingfors, alltså fem-sex timmar bort, fanns det dock en hel del intressanta butiker. Dit, till morsans gamla studiestad, bar det högst en gång i året. Namnen jag minns är Morticia, Nana Star och Shop Tetuan. Sparade alltid en del av födelsedags- och julklappspengarna i detta syfte och såg till att införskaffa smink, nitar, smycken, lackkläder, kängor o. dyl. när det gällde.

Skoaffären Kenkämarski i centrala Hesa var definitivt inte en gothbutik, men hade ett ganska stort urval raffiga skodon att kolla på. Svängde alltid förbi där för att se skomodeller jag ofta sett online i verkliga livet, förundras över platåerna, spegla mig i lacken och drömma. Drömma, eftersom de gick för cirka 200 euro per par.

I övrigt kunde man ibland hitta en svart satinkorsett, svart spetsbrynja eller så i de större kedjornas festkollektioner för höst/vinter, även i Vasa.

En Hesa-haul. Kängorna kommer figurera i en framtida historia.
Dricker äppeljuice hos morsans väninna i Hesa iförd följande års nyinköp: mesh-paita, äkta svart nagellack och ett riktigt extremt nithalsband. Definitivt djärvare blick än i hemmamiljön. Skaffade också en sista grej, nämligen…
Lila hårfärg! Färgat inför åttans skolavslutning för att matcha sömmarna i mesh-paitan på föregående bild.
Cool man var, satan.

Upplever inte att jag blev mobbad i högstadiet fastän jag var, ja, en ö som på rasterna mest satt i ett avlägset hörn i lång, sliten läderrock och lyssnade på musik och/eller ritade. Antar att det åtminstone delvis berodde på min stil. Det fanns förstås en stolthet i att sticka ut, att bära sånt som var riktigt svårt att få tag på hemma, och sköta mitt. Rita skumma symboler. Vara mystisk.

Det fanns en handfull personer i skolan på 300 pers med någon sorts alternativ stil, men ingen av dem intresserade mig tillräckligt för att jag skulle försöka närma mig (utom en, men det blev det inget av… får ta den storyn i framtiden). Inte ens punkarna från byarna närmare stan intresserade mig tillräckligt. Minns jag tyckte det var extremt onödigt och barnsligt att hålla på med anarkist-A:n, förstöra roskisar och supa varje helg, men också en underförstådd, ömsesidig respekt i korridorerna oss emellan – du vågar också sticka ut, coolt.

Vet inte vad fan det är som händer genast man träder över kommungränsen, men det har alltid känts lite, lite enklare att andas i Malax. Avundsjukan mot malaxungdomarna fanns definitivt där. Det kan bra hända att jag skulle ha blivit vän med några av dem om det hade varit mindre än tjugo kilometer emellan.

Hembyn är dock en helt annan historia.

Avslutar med en liten anekdot, för att illustrera.


Länge dreglade jag över gothstövlarna nummer ett, Demonia Transformer-800. En vacker dag var det dags, och jag gick till lokala andelsbankskontoret med födelsedagspengar för att fylla i ett utlandsbetalningsformulär till Tyskland. Att jag lämnade huset på fritiden hände knappt, jag hade utan överdrift inte satt foten i byabutiken på flera år, men så kom stövlarna.

Tänkte att nu ska de fan få se på nånting i denna sömniga jävla by. Föräldrarna var borta och kunde därmed inte hindra mig, så jag snörde stövlarna och anpassade alla remmar och spännen tills de satt perfekt. Därefter gick jag en runda genom byn med hunden, fan vet när det sist hade hänt. Någon bil for förbi, men mötte varken cyklister eller fotgängare. Dagen efter, i skolan, kom dock en byabo i min klass fram och sa:

”Hödu, tå du va ut me hondin, va va e fö skoar du hadd pådde? Tyckt e så ut som slalomskoan?”

Demonia Transformer-800.

Det hade varit en sak om det var retsamhet i rösten. Retsamhet hade jag kunnat hantera, bära stolt, fuck you right back. Men det var något ännu värre.

Det var till min fasa äkta förbryllning. Denna person hade noll referensram för vad den hade sett mig bära, och alltså dragit till med slalomskor.

Minns inte vad jag svarade, om något. Det gick tydligen inte ens att göra ett statement. Stövlarna var för out there för att ens förstå sig på.

Och det, om något, var jävligt deprimerande.

Lata bidragstagare, del 1

Det finns folk som aldrig har mottagit bidrag, annat än kanske barnbidrag och studiestöd, och är stolta över det. De har antingen aldrig varit sjukskrivna eller arbetslösa en längre tid, eller haft besparingar/partner/släkt/vänner att falla tillbaks på när det har krisat. Eller krisat, för all del, men bevisligen inte tillräckligt för att klappa ihop.

Då menar jag inte stolthet som ”tänk att jag klarade mig igenom det där, skönt att det är över”. Nej, jag menar ren förnärmelse över bidragens existens. Eller rättare sagt, bidragstagarnas existens.

Jag har då alltid gjort rätt för mig, jag! Lagt undan pengar varje månad!
”Folk är så bortskämda, jag tog första bästa skitjobb när jag blev uppsagd!”
Inte fanns det på kartan att ta emot bidrag och parasitera på alla andra!
Det var bara att bita ihop, ungarna ska ju ha mat!
Hur kan man klappa ihop och svika sin familj så? Tror du inte jag har det stressigt?
Om dina förfäder klarade sig igenom ett världskrig klarar du nog dig också!
”Varför ska mina surt förvärvade slantar gå till hemmasittare?
Dra in pengarna helt, så får vi se hur länge det tar innan de hittar jobb!

Till dem vill jag säga:

Grattis! Du har klarat dig utan bidrag (såhär långt)! Starkt jobbat!
Det har garanterat inte varit så lätt alla gånger iallafall. Men du har klarat dig.
Du är uppskattad.

Filosofisk fråga:
Är det rimligt att en människa frivilligt väljer objektivt sämre livskvalitet?
Eller i värsta fall bryter ihop totalt?
Om det finns bättre alternativ, alltså?
Att den frivilligt försätter sig själv i en situation som den mår skit av?
Som det tar månader eller åratal att ta sig upp ur?
Som även går ut över personerna som står närmast, alla som den bryr sig om?

Nä. Det är det inte. Det är inte rimligt någonstans. Dessa klagosånger över ”lata bidragstagare” är ett kontraproduktivt gissel. Dyker in i temat framöver.

Internätet, del 1

Älskade länge internet. En magisk livlina ut ur landsbygdshelvetet från 1995 till 2005, då det till sist bar av till Vasa. Internet var en privat frizon där det var självklart att gå under pseudonym (var försiktig med namn och bild, man vet aldrig vem man chattar med! var mottot för dagen). Under skolåldern och tidiga lågstadieåldern var det modem och betalning per minut som gällde, internettillgången kom droppvis men regelbundet.

Arrangerad bild tagen vid morsans jobb år 1996 med det som fanns att tillgå, du ser ju kvaliteten.
Sex år, försöker se road ut, ler blygt istället.

Intresseområden då: tamagotchis, hästbilder, Hästjournalens chatt (så primitiv att man fick trycka på en knapp för att uppdatera, och vars besökare inte pladdrade om annat än Titanic och Leo DiCaprio när filmen kom ut), Passagen (speciellt klotterplanket samt java-applikationen Skissa och Gissa, AKA Pictionary), Funplanet, shareware– och demoversioner av spel, samt porträtt att använda i spelet Baldur’s Gate. Och givetvis screensavers. Jag var som sexåring hjälplärare på en kurs där deltagarna skulle lära sig använda internet genom att ladda ner just skärmsläckare. Förstod aldrig varför de vuxna tyckte det var så roligt när jag berättade om det för dem.

Hey, Macaroni! En skärmsläckarklassiker från 1996. Förlåt för påminnelsen.

Morsan jobbade ännu på den tiden, vid tillfället som utvecklare av digitala läromedel på en folkhögskola i nejden, tillsammans med en rotating cast av civare (som jag senare förstod drog världens jävla lyckoträff när de fick sitta och koda hemsidor och lyssna på The Prodigy-mp3:or i hörlurar, istället för att jobba på vårdhem eller något jävla högstadium). Multimedia skulle in i skolorna, och det snabbt, ingen ville ju vara gammal och dammig när det nya millenniet stod för dörren.

Typ sånt här gjorde de. En vanlig HTML-sida med lite snygg grafik, planeterna highlightades när man förde musen över dem och tog en till undersidor med info om rymden och skit.

Lycka var att under sommarloven ibland få följa med till hennes arbetsplats, skolan förstås tömd på elever, sno en glass ur kökets frys, äta yoghurtrussin, surfa på nätet med fast, snabb uppkoppling i datasalen, eller spela spel över nätverk. Det blev att stanna långt in på kvällen när vi väl var där, brorsan hade förstås sett till att ladda ner så mycket som bara möjligt, och givetvis även sett till att kopiera civarnas mp3-samlingar (vilket i sin tur färgade min musiksmak rejält). Detta skulle då brännas på en tom CD med 2x-hastighet (brännarna hade oftast 52x hastighet mot slutet av eran, för referens). Länge tog det, och ibland var bränningsgudarna nyckfulla. Ena väggen var tapetserad med misslyckade skivor. Lyckligtvis kunde man fördriva tiden med Kai’s Power Goo.

Kanske den mest spridda skapelsen som kom ur Kai’s Power Goo. Levde sedermera vidare i flashvideor och dylikt.

Hemma spelade jag Diablo med amerikanska tonårskillar på battle.net som förstaklassare. Blev inte så mycket spelande egentligen, oftast roligare att hänga i town och chatta. Vet inte hur många timmar jag har lyssnat på musikspåret som loopar där. Till sist hade man tillskansat sig engelskkunskaper till en sån grad att de inte hade någon aning om att jag inte var en av dem. Konversationerna hann aldrig komma in på något som skulle ha avslöjat mig, lyssnade ju på samma musik som dem, hade koll på vilka filmer som kom ut, spelade med bara.

En kille sa att han var från Idaho. Vilket jävla skumt/häftigt namn, tänkte jag. Visste att det var i USA någonstans, men tror inte jag hade någon aning om hur landet såg ut på kartan, ens som helhet. Bytte emailadress med ett fåtal av dem, oftast om de var intresserade av att jag skulle skaffa spell-böcker åt dem (som jag för övrigt fixade med en trainer, alltså ett fuskprogram). Hade dock födelseåret i hotmail-adressen, så var alltid noga med att förklara bort det på förhand (I’m not seven years old by the way). Det var ju inte suspekt alls. Medgav ibland att jag var a girl men oftast inte, var så tråkigt att se hur deras beteende ändrades genast. Ibland trodde de inte på mig heller.

Såhär såg lobbyn ut, screenshot snodd från nån polsk sida. Kanske borde ha frågat A vad de snackar om innan publicering, men det kan knappast vara så paha, eller?

Sedermera startade jag en Baldur’s Gate-guild som hette Females of Glory, men den kom sig aldrig för att spela en endaste gång. GameSpy-anslutningen var för labil, eller så hade jag för mycket i ping. Minns att den första medlemmen var en britt som hette Jonah, jag tror att han var nitton (females åsyftade alltså karaktärernas kön). Jag var nio år. Tror jag medgav det till sist. Eftersom vi hade längre kontakt, inte bara en session eller två som i Diablo, måste han nog ha förstått det ganska snabbt. Vi fortsatte ändå brevväxla, om Finland, om vädret, om internet (båda fantiserade om bredband), om coola porträtt till spelet. Minns honom som välvillig, en snäll kille som var rolig att skriva med. Blir nästan lite rörd när jag tänker på de interaktioner man hade gått miste om som storögd nykomling till internet ifall föräldrarna hade varit skraja och reagerat med panik.

Karaktärsskaparskärmen i originalutgåvan av Baldur’s Gate (1998). Skapade, tja, ett hundratal karaktärer med åren? Bild lånad från MobyGames.

Nej du, blev längre än planerat, det här. Jag och T ska spela Baldur’s Gate II: Enhanced Edition, han har väntat tillräckligt på att detta inlägg ska bli färdigställt. Får återkomma.

Att ansa fejsen

Hundrafemton (!) unika besökare har letat sig hit i mars månad. Det här med att inte existera i ett vakuum är nog trevligt, ändå. Tack för att du läser.

Över hundra själar. Det är rätt många, fan. Vänlistan på Facebook innefattar sjutton pers (varav två avlidna), liksom. Eller ja, innefattade när kontot inaktiverades. Gallrade alltid i vänlistan vid större livsförändringar utan desto vidare ängslighet, och med åren blev bara kärnan kvar.

En känd finlandssvensk bloggerska funderade nyligen över varför en ytlig bekant tagit bort henne från Facebook, vad hon har gjort för fel. Detta var alltså en person som hon enligt egen utsago bytt tre meningar med i sitt liv. Skulle personligen slå vad om att svaret står att finna i just den ytliga bekantskapen, alltså motsatsen till att hon skulle ha gjort något förargelseväckande. Vissa människor tycker att brist på relation och sammanhang är en fullgod anledning att ta bort någon från vänlistan. Jag med, bevisligen.

I mitt fall handlar det tyvärr också om någon sorts grundmurad misstänksamhet mot människor i allmänhet. Paranoia, ibland. Det känns som att man bara har något att förlora på att någon man inte riktigt känner kan hålla ett öga på en, speciellt om man själv inte ser någon orsak till att göra detsamma. Finner också oärligheten i att dölja en persons inlägg men ha denne kvar på listan jobbigare än att helt enkelt radera, om ointresset är så stort att jag blir irriterad.

Lättast är det förstås att inte lägga till från första början. Smartphonens inträde gjorde det lätt för folk att hala fram telefonen och fråga om ens Facebook där en sväng, oavsett sammanhang, och de flesta tyckte nog att det var för awkward att säga nej, även i de fall där reaktionen var ljummen inombords. Därav har folk fortfarande den där tjejen från konferensen år 2010 och den där duden från baren år 2013 på vänlistan. För mig obegripligt.

Att ha ett sammelsurium olika människor på feissaren hade också varit omöjliga vatten för mig att navigera som sperglady (verkar ha fattat tycke för det uttrycket, alltså). Vilken version av sig själv ska man vara? Vilket tilltal? Skulle bara sluta med något tandlöst och urvattnat, och då är det fan lika bra att låta bli. Har också alltid tyckt att det är något kalkylerande i tipset man får som ny uni-studerande, det här med att se till att hålla sig på god fot med gamla studiekamrater, kollegor och dylikt, eftersom man inte vet i vilken position de kommer sitta i framtiden. En vacker dag kan man ha nytta av dem. Nätverka, kallas det, och är totalt accepterat. För mig också obegripligt.

Om du har känt att det vore befriande att rensa bland kontakterna ett tag nu men inte täckts, gör det bara. Delete-knappen är ingen disintegration ray, inte ens i de fall du kanske önskar det vore så. Integrity ray, om något.

Confunderad (!)

Alltså.

Vissa Converse-bärare uppvisar en outtömlig stolthet över att gå omkring med totalt utslitna skor. Då inte bara sådär coolt slitna i tyget och med skitiga sulor, utan till den milda grad att skorna knappt håller ihop, två tår sticker ut, hälen har släppt, och de har slutat skydda fötterna från smuts och grus samt hålla torrt (!) för länge sedan.

Vad är det som gör att man är så fäst vid sina skodon att man offrar dessa grundläggande komfortaspekter? Förvisso är man själv en aficionado av skor som inte kan sägas ranka högt på komfortskalan, men åtminstone traskar man inte runt i dem till vardags.

Vad är grejen?!

(Tro nu sen inte att jag är någon jävla skofascist eller slit-shamer, folk får väl för fan traska runt i vad de vill, är dock nyfiken på riktigt. Själv hade man för övrigt ett skitigt jävla Provinssi-inträdesarmband på vänster handled mellan 2003 och 2012, men det håller vi tyst om…)

Bistert om språk

Det här med finlandssvenskhet är ändå ett rätt skumt öde. Vet inte hur många spaltmetrar det skrivits om ”vad bra svenska du pratar” och ”så din familj är från Sverige?” och dylikt, behöver nog inte gå in på det, ej heller att vara finnen i Sverige och svedupelle i Finland.

Kan inte minnas att en endaste person utanför Sverige/Finland skulle ha känt till att folkgruppen finlandssvenskar existerar innan man tålmodigt dragit tvåminuterssammanfattningen, den väl innötta, som summerar hur det ligger till. Då har man ändå härjat i Europa ett bra tag nu.

Visas det mer än artigt intresse efter sammandraget berättar jag hur det är att växa upp i världens svenskaste kommun i Österbotten och prata ett språk som sex procent av befolkningen har som modersmål. Att som infödd och inrotad i generationer behöva lära sig majoritetsspråket i skolan, utan naturliga kontaktytor. Att familjen varken har pengar eller segelbåt, trots stereotypen. Att titta på Sveriges TV. Att räkna med svenska kronor i lågstadiematteboken. Att få det inbankat från alla håll att man är hotad, att man måste kämpa för sina rättigheter, att servicen på svenska skärs ner. Att brorsans kompis blev hotad, bokstavligen, med kniv i korvkön efter krogen i Hesa för att han talade svenska.

Talar själv flytande finska efter ett antal år i Åbo men behärskar finska närmast mekaniskt, inte helt förtappat i skolboksfinskan, dock personlighetslöst. Tanken på att jobba på finska i Finland får det att krypa i skinnet. Satt i styrelsen för Suomen Farmasian Opiskelijajärjestöt ry som enda representant för Åbo en sväng i början av 10-talet och minns plågsamma, evighetslånga skypemöten på finska, för att inte tala om när man själv hade muntur och representerade ett åttiotal svenskspråkiga studerande gentemot tusen studerande i Hesa och något liknande i Kuopio. Så skönt att vara omgiven av engelska numera.

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Tidig eskapism

Hittade en gammal skolbok från andra klass när det städades på vinden hemma sist.

Det som gjorde mitt åttaåriga jag glad var tydligen att fly in i ett nytt dataspel, att följa med till morsans jobb och sitta i datasalen med snabb internetuppkoppling, tröstätning, mer tröstätning samt att fly till stan (Vasa). Det ska börjas i tid.