Fångarna på färjan

Kollade på Fångarna på Fortet med morsan första fredagen efter att jag dök upp, farsan sov på soffan. Precis som om det var 1993, tänkte jag säga, men då hade han sovit på golvet med en Manhattan-chipspåse framför sig.

Damn right.

Det har snackats mycket om hur Keanu Reeves är en vampyr, men Gunde Svan åldras fan inte heller. La Boule vet jag att strök med för ett tag sen, men var är gong-gongen?!?!? Var är simsegmentet?!?!? Var är dramatiken i att ställa sig på bokstäverna och skrika lösenordet och invänta att guldpengarna förhoppningsvis börjar rassla ner?!?!??! Var är dramatiken i porten som stängs?!?!?! Var är top-down-vyn av när de tömmer ut alla guldpengar och förväntan innan beloppet dyker upp på skärmen?!?!?!

Framför allt, var är tigrarna?!?!? Och var är Monique?!?!?!

Vid närmare eftertanke något att specifikt lägga till på listan.

På tal om 90-talsteve har jag sett alla tjugo säsonger av Rederiet (1992) en sommar med B när jag var typ aderton, och nu när jag sitter och ser ut över östersjövågorna förs tankarna onekligen till långkörarens kännspaka intro, komponerat av Anders Neglin.

Det är en masterclass i introkomposition. Böljande vågor i den stolta inledande takten och åtminstone åtta olika stämningar medelst stråkar, piano, saxofon och oboe (?), och så slutar det som det börjar + en resolved not för att knyta ihop säcken.

Låter som en komposition helt gjord med synthar i mina öron, men kvaliteten gör det svårt att bedöma. En Yamaha DX7:a är iallafall med i mixen – patch 11 hörs tydligt (det där silkeslena, småbjällriga pianot i valfri 80-talspopballad av Whitney, Phil, Mariah…).

Temat ska ju liksom funka oavsett vilka intriger som för närvarande pågår och har pågått i serien, alltså måste det vara ståtligt, liksom anstår en stor färja; glamoröst, romantiskt, spännande, mystiskt, melankoliskt, hoppfullt och uppsluppet.

Allt detta lyckas Neglin klämma in på en minut. Det finns betydligt fler lager i mixen än det verkar, en massa små övergångar som gör att temat känns flytande och sömlöst liksom havet. Jävligt snygg ljudbild överlag också, stråkarna sitter precis där de ska, som en semitransparent gardin i bakgrunden, och pianoplönket har precis rätt mängd reverb, 10/10 och papukaijamerkki.


En gammal kvinna med rollator satte sig ner bredvid mig för att kolla på havet och pratade med mig som det var den mest självklara saken i världen. Jag tog ut mina earbuds och sa ”aj va?”, vilket fick henne tro att jag var finskspråkig, men verkligheten klarnade ju fort.

Hon pratade i princip svenska med norsk accent och sa att hon ska ha en hytt i skärgården i nästa liv, det är lite väl sent för det nu. Jahopp. Hon frågade om jag hade klocka och svarade själv på sin fråga när hon tittade på mina bara handleder, men jag satt ju med läppisen framför mig, så jag upplyste henne om att den var halv tio svensk tid. Sen visade hon mig en vit sandstrand i Norrland i en broschyr. Trevlig tant.

Sen har tre rikssvenskar på glid upplyst mig om att om man sätter duschen och kranen full fjong på kallt kan man röka i badrummet i sin hytt, #lifehack om man är en odräglig jävel antar jag. I övrigt slank en ung asiatisk kvinna in på toaletten som jag stod och sminkade mig i och slank ut lika fort, hörde att hon sa ”maybe we wait, it’s not comfortable” och en mörk nordamerikansk mansröst sa ”let’s just find another one” medan Eros Ramazotti skvalade från högtalarna.

Det är rätt skumt att sitta och passivt höra ”ameh, du måste ju se dig för, nu skvätte du ju kaffe på min datorväska hära!” med samma intonation som om det vore en TV4-sketch. Har man tittat tillräckligt länge på havet som drar förbi och tittar någon annanstans påminner det lite om när ytor ”andas” på syra, billigt roligt.

Dunkelheit

Tog en sväng med hunden i skogen efter mörkrets infall igår, klockan var väl kanske 20:30. Satte min vana trogen på en promenad-podd, men pausade den fyra sekunder in i den inledande reklamen. Podd i öronen på yuppie-morgon-pw i parken i Manchester? Ja. Podd i öronen en kväll i black metal-septemberskog? Skulle inte tro det va.

Lyssnade istället bara på suset och kras kras kras mot gruset. Blev påmind om hur lätt trädsus blir till illusionen av diffust bilsus bakom ryggen och vägpinnar till människor framför en i mörkret. Gick ända till motionslådan, eller snarare där motionslådan brukade vara. Röd. Blyertspenna i snöre, ruthäfte och luftfuktighet, trevlig doftkombo. 3 km brukade farmor skriva, vilket nog var att skarva i, men vad fan.

Kom också att tänka på att vi ibland cyklade till plätten precis där i kröken och hade picknick. Har nog fortfarande inte hört mer förnöjsamhet än när farmor uttalade ”picknick”. Grön limsa i glasflaskor, man måste se efter så inte man tappade kapsylöppnaren i gräset. Det gjorde lite ont att sitta på pakethållaren, och så måste man spärra lite med benen för att undvika ekrarna, men vad gjorde det.

Kontrasten mellan lysergisk barndomsimpressionism av #00FF00-grön limsa och gräs vs. enslig, Burzum-ruggig septemberkväll kunde inte vara mer total. Melankolin varade dock bara i några sekunder; vinden rasslade till i de blöta omkringliggande lövverken och gav mig en präktig skur. Det var så on the nose att det bröt min immersion och bara blev löjligt. Skärpning.

”grass picnic blanket sunny still life impressionism”
”forest clearing black metal burzum autumn night mysterious”. I, for one, welcome our new robot overlords.

Sen såg jag att den två år gamla hunden tittade på mig som ”vad står vi stilla här för” och jag tänkte att vet du vad, du har rätt. Det finns inget här. Det finns i själva verket inte mycket någonstans, förutom precis när och där det händer. Jag har inte tappat ett skit.

Återinträde

Österbottens kött. Vägasfaltering kl. 01. Saurons ögon, växthusen, som lyser upp himlen. Inplastade höbalar. Kilometer efter kilometer av ingenting. Lador. Hösttalko. Lukten av minkfarm, den samma som icky sticky. Berndts bildelar. Pappadagis. Bara halvvägs.

Min mommo var en konstnärlig jävel.

Vill påstå att detta är det minst turbulenta re-entry-syndromet jag har haft, antagligen. Framsteg (?).

Ringar, drakar och analyskvarnen

På krapulalördagen efter Crossbreed tog jag och T tillfället i akt att kolla de första tre episoderna av Lord of the Rings: The Rings of Power (2022) samt Game of Thrones: House of the Dragon (2022). Eller just det, den senare är ju inte en undertitel, trots att öppningstemat är det samma, med ett nästan identiskt arrangemang.

Ett temas uppgift är ju att sätta en i stämning, så det är lite olyckligt att plantera moderseriens förväntningar i huvudet på publiken det första man gör. Det vore lite som om Better Call Saul (2015) skulle öppna med Breaking Bad (2008)-temat, bara att de kemiska ämnena är ersatta med paragrafer, och den giftgröna röken är blå cigarettrök istället. Det hade liksom varit missvisande.

När serien utlystes verkar namnet dock ha behandlats som en undertitel, så jag vet inte om någon tog beslutet att det inte är nå bra att ha moderseriens namn tronandes eller vad det är fråga om. Slutresultatet är dock att serien till synes ska stå helt på egna ben, vilket blir skumt, eftersom den är långt mindre fristående än den själv tycker.

House of the Dragon känns för mig som en prequel-DLC till huvudspelet Game of Thrones. Den vet att folk är bekanta med världen, och tycker därför att den slipper slösa tid på sånt, till förmån för att genast sätta igång med det den vet att folk vill ha: whores n’ gore.


The Rings of Power fick mig däremot att känna något jag inte har upplevt på länge, det vill säga känslan av att transporteras någon helt annanstans, och att det är lite som att komma tillbaks från en mini-semester när episoden är slut. Jag värdesätter den förmågan tusen gånger högre än verkshöjd, för det är egentligen svårare att få till. Comfy > clever.

Jag var i själva verket inte säker på om vi skulle se en film eller en serie när T satte på den, eftersom serien behandlar sig själv så filmiskt, ända in i musiksättningen. Tycker den är mänsklig och sympatiskt jättecharmig, vilket går över i någon sorts disneyfiering ibland – Harfoots fångar till exempel upp den yngre publiken – men det må vara förlåtet.

Känner fan att det nästan är lite fräscht med den relativa familjevänligheten och den tydliga uppdelningen mellan gott och ont. Rings of Power känns för mig betydligt mer D&D än (trailern till) den kommande D&D-filmen; vore jag en Tolkien-fangirl skulle jag antagligen ha betydligt fler invändningar.


Förresten dör ju förundran och hänfördhet per definition i samma sekund som man sätter sig tillbaka i soffan, mättat och distant, och låter analyskvarnen mala på.

Det är typ som att sätta sig på en bänk och kolla på bergochdalbanan istället för att spänna fast sig i en av vagnarna. Då är det liksom inte läge att vara förvånad över eller missnöjd med att man inte upplever samma sak som personerna på tåget.

Typ såhär. Wasalandia med Nemesis, juni 2006.

I Rings of Power känner jag starkt närvaron av det där magiska limmet som gör att 1+1=3, typ salt och lök, och eftersom verket känns som mer än summan av sina beståndsdelar är det ingen konst att pausa malningen. I House of the Dragon har jag dock inte ens valet att stanna kvarnen – jag ser bara en rad scener.

Det är en TV-serie:ig TV-serie, för mig så mekanisk att det känns som att jag hela tiden tittar bakom ridån. Typ som att gå runt bergochdalbanan när nöjesparken är stängd och kolla på hur de utför underhåll, eller som att det finns ett ljudspår i bakgrunden där jag hör producenterna diskutera hela tiden.

VRRRRRRRRRRR