Samvetet =/= guds röst

Det är inte ofta en pollett som trillar ner ekar som en igendrämd dörr i ett trapphus, men det hände nyss.

Samvetet är för fan inte alls guds röst.

Jag gick i söndagsskola i flera år, och en av grejerna de tutade i oss barn var alltså att den där känslan när du har dåligt samvete, det är Guds röst. Jag var väl en fem-sex år, så förstås blev det en odiskutabel sanning, och där har den suttit sedan dess.

Kanske menades det som rösten i huvudet den där ena gången, du vet, när du inte kunde låta bli att käka syrrans chokladplatta, det var i själva verket Gud, för han är snäll och vill att du ska erkänna när du gjort fel, för först då kan man bli förlåten, och då blir allt bra igen. Det spelar ingen roll, det som betyder något är att jag verkligen inte tolkade det så.

Nä, lilla jag tolkade det som att rösten som säger att du är ful och fet och dum och bortskämd, du är en börda, du borde kompensera för din existens, du gör inte tillräckligt och du borde inte be om någonting någonsin, ja, den tillhör alltså en sträng gubbe, som vet precis allt om alla i världen, och alltid och odiskutabelt talar sant.

Den dagen försökte en välmenande söndagsskollärare lära ungarna lite life skills, det vill säga äg saker du fuckar upp och be om förlåtelse, och den dagen förväxlade jag brorsans röst i sitt eget huvud, rösten han fått från sina mobbningsupplevelser och i sin tur uttryckte mot mig, tills den till sist började höras som min röst, i mitt huvud, med gud.

I alla år har jag undermedvetet gått och trott att man måste lyssna på sitt samvete.

Samvetet ljuger HELA JÄVLA TIDEN.

Hon är domina (vi är dominor)

Det föregående inlägget om Jag är Domina (2021) visade sig skapa en del ringar på vattnet, för i slutet av juni nådde det författaren i egen hög person, och hon skickade helt sonika ett signerat exemplar av lyxutgåvan. Från Sverige till Manchester. Sådär bara.

Att jag vid det laget hade börjat tvivla på om boken alls skulle dyka upp från Finland gjorde ju inte lyckan mindre, precis. Den anlände dock ett par veckor efter att lyxupplagan damp ner genom brevinkastet, med följd att jag nu har en kopia av standardutgåvan också, och det var den vanliga dödliga varianten jag använde för andra genomläsningen (med tillhörande anteckningar i marginalen).

Inlägget innehåller inte spoilers.

Boken kretsar alltså kring huvudpersonen Minna, en medelålders konstnär och tillika livsstilsdomina med både boning och galleri i Gamla stan i Stockholm. Fy fan vad glad jag blev när det genast framgick att hon är flersam, annars. Hade av någon anledning förväntat mig en mer konventionellt monogam historia. Sjuttioårige tjänaren Oscar gjorde en livsomvälvande förändring och flyttade till Stockholm från norska Ålesund för hennes skull för tio år sen, men hon har också träffat den bufflige och tillika undergivne affärsmannen Douglas i flera år.

Handlingen sparkar igång när hon känner att det är dags att bjuda in fler män i sitt liv. Minna stämmer således träff med Timo, en finlandssvensk radiopratare på tjugofem bast som drömmer om ett puppyplay-förhållande, samt även den förnedringskrävande franske stjärnadvokaten Jean-Luc. Boken går loss på femhundra sidor, så det blir förstås en jävla härva av det oskyldiga dejtandet, och i den ryms allt från tragedier till medmänsklighet, ja, rentav några riktigt dråpliga episoder.

Det krävs inte många sidors läsning för att jag ska konstatera att omslaget är mitt i prick. Här är det raffinerad maximalism som gäller. Elegans och flärd, målardukar med bladguld, sidenblusar, klackar tunna nog att fastna mellan gatstenar, ridspö från Hermès. Minnas ärvda lägenhet går inte av för hackor, det är en eskapistisk fantasi att gotta ner sig i. Ljust och fräscht är det verkligen inte, minimalism hör hemma i de städade överklasskvinnornas värld. Man kan lugnt säga att mer än en känga riktas mot deras besatthet av fillers och benigast vinner-mentalitet.


Med ingredienserna sexuellt-utsvävande-hjältinna-i-konstvärlden-med-lyxig-smak finns det på ytan likheter med L. S. Hiltons Maestra, som jag år 2016 nyfiket spontanköpte vid Schiphol på grund av titeln. Vad jag tyckte om den går att utläsa av faktumet att jag inte ens länkar. Det strösslas med designernamn i Jag är Domina, och visst figurerar det ett antal rika människor, men boken vill jag närmast jämföra med en svensk herrgård med digert bibliotek. Här finns både tjusig yta och substans. Maestra har det förstnämnda i vulgoproportioner, medan det senare lyser med sin frånvaro.

Säga vad man vill om huvudpersonen i Maestra – omättlig, rakryggad, skamlös, ja, sociopatisk – men någon domina är hon fanimig inte. Detta säger jag alltså speciellt eftersom det är ett prodominansuppdrag som drar igång intrigen i verket i fråga. Sade, å andra sidan, tassar verkligen inte på tå kring sina åsikter om konceptet professionell dominans. Bristen på diplomati i frågan är så jävla skön för någon som är van med att få sin sexualitet likställd med en rent monetär transaktion. Äntligen.

Vi kan löpa linjen ut och säga såhär: Hilton skriver på ett sätt som ska få brittiska medelklassfruar att clutch their pearls in horror (och därefter ändå gnugga pärla, dels till tanken på att fara till Paris och bli knullad i alla hål av euromiljonärer, men framför allt till tanken på att göra det utan att skämmas). Sade vill verkligen inte chocka och förfära. Det är i själva verket precis det som hon kämpar emot. Hon vill belysa och skapa förståelse. I själva verket kan jag tycka att pedagogiken snarast går överstyr om något, men så predikar hon ju inte riktigt till en bildliga kören.


Mitt jobb blir då närmast att avgöra trovärdigheten i egenskap av dominant kvinna, och orden tru dat förekommer väldigt ofta när jag skummar igenom mina anteckningar i marginalen. Det har jag klottrat bredvid allt från djupa reflektioner kring manlig undergivenhet till våndan som är kombinationen korsett + mjuka lädersäten (no bueno). En person som hade velat teckna en mångfacetterad bild av BDSM hade kanske kunnat inkludera en femdomrelation och spånat kring psykologin, men trovärdigheten i de oväntade detaljerna är oersättlig (ländryggpisket gör mig dock nervös!).

Dina Sade är en visuell tänkare, språket blir filmiskt, och hon broderar noggrant ut karaktärernas känslor och tankar – ingen isbergsteknik här. HSP-radarn ger tveklöst utslag, Minnas känslighet skälver som en daggdroppe i en utpräglat feminint melankolisk språkdräkt. Den tidvisa krassheten i några av männens inre monologer är välkommen, men även de klassiskt maskulina rädslorna tycker jag beskrivs spot on, särskilt i fallet Douglas. Blev också fan förvånad över hur oerhört obehagligt det kan vara när oinformerad välvilja missriktas. Det om något verkar vara en öm tå för mig. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där.

Eller, öh, little knowledge is dangerous, som Dr. Alban sa.


Det förekommer dock en del upprepningar som distraherar, ordet pulvriseras förekom till exempel så ofta att jag började strecka under det, och andemeningen i Minnas kombination av alldagligt utseende och övervikt men tydlig je ne sais quoi behöver nog inte heller nämnas fem-sex gånger.

Medan vi håller på kan jag lika bra få ur mig en onödig orgie i ”well, äckshuälly” också. Fentanyl orsakar raka motsatsen till tefatspupiller, det tar timmar innan fent i plåsterform absorberas genom huden, det är skitsvårt att få orgasm inom en halvvägs överskådlig tid (eller alls), och blir du lämnad som bokstavligen medvetslös efter att ha tuggat ett oanvänt plåster är du stendöd även med tolerans. Vidare finns det inget sätt att ta bort sitt konto eller sina inlägg på Flashback, ens om man skulle be admin. Spetskompetens inom opioider och Flashback. Någon nytta ska man väl ha av sina tonår.


Att som debutant skriva ett halvt tusen sidor psykologisk prosa slash erotik slash spänningsroman med tvåsiffrigt persongalleri är måhända galenskap, men vad satan vore världen utan folk som gör saker mot bättre vetande? Dina verkar jävligt trött, så jag ska inte ställa mig i skaran UPPFÖLJARE????, men nog fan hade det varit läckert.

Har liksom inte fattat att vi nu har en bok om femdom – livstilsfemdom – och ickemonogami. En bok som förklarar, uppmuntrar, bekräftar, undervisar, underhåller, tjusar, kittlar, varnar, äcklar, inspirerar och upphetsar. I skönlitterär form. På svenska. Alltså va.

Dina Sade. Bild: Maria Östlin/Expressen

Egentligen har jag mycket mer att säga, men det får nog mala på i bakhuvudet ett tag till. Också så att du hinner läsa eller lyssna på boken först (finska Adlibris har den i såväl fysisk form som e-bok och ljudbok).

Läses med fördel i ett badkar efter mörkrets inbrott, i skenet av levande ljus, med ett glas rött eller kryddigt té. Det finns en drös riktigt heta scener i boken, men förväntar du dig en tantsnusktegelsten lär du reagera typ som duden som fann Ediths själ.

Känslor på kassett

Mining the nostalgia trend, Sony celebrates 40 years of ...

När jag var fyra år brukade jag lägga mig i sängen med brorsans kassettwalkman och eurodanceblandband. Hörlurarna på, såna tidstypiska tunna med strävt skumgummi, täcket uppdraget till näsan, en flerfärgad slinga med juleljus i fotändan.

Minns att jag brukade fokusera på en lampa i taget. Vet inte om synestesin var där från början, eller om jag helt enkelt utvecklade den, men musik och färg är fortfarande ofrånkomligt förknippade för mig.

Man kunde byta mellan sida A och B när som helst med en slider, och det var förstås fascinerande. MEGA BASS brukade jag också aktivera och inaktivera lite som jag tyckte. Play-knappens räfflor kändes bra mot fingertopparna. Vad underbart det var att trycka in den och frammana musik.

Battery Powered LED Multi Strand Fairy Lights 2-100 Lights

Musiken fick mig att känna väldigt abstrakta men ändå tydliga känslor. I den åldern har man ju inte helt lärt sig att rationalisera med språk än, och att vara sådär liten är ju i princip som att vara trippad 24/7.

Fastän genren var given var det blandad kompott på kassetterna. Allt från tuggummipop i stil med Mirror Mirror med Solid Base till sånt som angränsar till ren ravemusik. Set the World on Fire med E-Type hade en enorm kraft, den lät som ett ångande strykjärn (vilket videon leker med), men kraften i No Good (Start the Dance) med The Prodigy var av en annan sort. Sammanbiten och sorgsen, nästan farlig.

Melankolin i What is Love med Haddaway gick mig minsann inte förbi, och Faces med 2 Unlimited var oerhört mystisk. Rhythm of the Night med Corona upplevde jag å andra sidan som väldigt trygg och omslutande, hon lät nästan moderlig i mina öron.

Det var rappare på många av låtarna, men det var ändå kvinnorösterna som skar genom ljudbilden, starka, unika och upphöjda. Trummaskinen höll ihop allt, TR-909-ljuden brändes minsann in för livet. Samma med sawtooth-vågformer på leadsen, och den stabbiga basen som liksom hugger.

Jag har hört många uttrycka att de inte började bry sig om musik förrän tidiga tonåren eller så, eller att det bara var typ bamsekassetter som gällde ett bra tag. Jag kände att det var bråttom att växa upp så att jag skulle kunna interagera med musiken på ett vuxet sätt. Tio år senare var jag fjorton, men då var det förstås 2004, och musiklandskapet var helt annorlunda. Fyraåringen förblev otillfredsställd.

Oundvikligt begärlig

Föreställ dig följande tankeexperiment i egenskap av man.


Du är ute och kör i storstadstrafik. Du kommer någonstans ifrån, du ska någonstans, du sköter ditt helt enkelt. Plötsligt tutar någon åt dig.

Du blir lite irriterad, för du vet att du inte har gjort något fel, och fortsätter på färden. Personen tutar igen, du kollar vad fan det är fråga om. Det är en gigantisk man med motbjudande uppsyn. Han tutar åter en gång, du försöker ignorera det och fortsätta dit du ska. Men han tar samma svängar som du, och du inser att han följer efter dig. Till sist bestämmer du dig för att säga till på skarpen och kör in på en parkeringsplats. Han gör detsamma. Ni vevar båda ner vindrutan.

Det visar sig att han är extremt intresserad av din bil. Inte på ett tekniskt sätt, nej, det är helt enkelt hans favoritmodell till utseendet som du kör. Och han insisterar på att du ska låta honom köra den ett tag. Han är inte artig, han frågar inte snällt, han verkar snarare irriterad över att du inte stannade tidigare. Detta händer regelbundet i din vardag. Totala främlingar som på allvar tror att du ska låta dem köra bilen, och blir arga när du givetvis säger nej.

Kruxet är att bilen inte har några lås. Av någon anledning är det främst män byggda som ladugårdsväggar som intresserar sig för den, med följd att majoriteten av dem enkelt kunde förmå att slita ut dig och stjäla den om de verkligen ville. Det vore förstås olagligt, och hittills har ingen sträckt sig så långt, möjligtvis bara kladdat på karossen och lämnat äckliga fettfläckar som tar länge att putsa bort, men du hör regelbundet om ägare till samma bilmodell som inte är lika lyckligt lottade.

Folk i din omgivning ger välmenande råd om att inte vaxa bilen så mycket, rentav låta den rosta en aning, så att den inte ska väcka lika mycket intresse. Men du älskar ju din bil, vårdar den, är stolt över den. Så fort du ska någonstans utanför dörren är det bilen du kör som gäller, du kan inte byta till en annan modell. Den är arvegods, och du har kört den sedan dagen du föddes. Bilen fick inte alltid sån här uppmärksamhet, men med tiden började det helt enkelt bara hända regelbundet. Det var något av en chock i början, du förstod inte riktigt hur den plötsligt kunde bli så begärlig för andra, men numera är du van.

Människor som kör mindre värdeladdade bilar tar sig gärna nattliga åkturer i månskenet och kan köra i vilken stadsdel som helst utan att tänka på det, men du vet att det inte gäller dig. Många tycker att det är rimligt att du ska acceptera begränsningar i rörelsefriheten i och med din nedärvda bil, och att du kan skylla dig själv om något skulle hända när du är ute och kör på natten utan någon i passagerarsätet. Många tycker också att du kan förväntas täcka över bilen i den mån det går, för att minimera risken att väcka begär hos andra.

Frågan hur noga hade du täckt över den är standard i rättegångar när ägare till likadana bilar har dragit gärningsmän inför rätta. Problemet är ju att redan karossen avslöjar dig, det finns inget sätt att helt maskera vilken modell det är, fastän den skulle vara helt inkapslad. Det är ju också möjligt att du bara väcker nyfikhenhet över vad som faktiskt finns därunder om du försöker täcka över den.

Det är jävligt uttröttande att parera vad andra kan tänkas känna inför din bil hela tiden, när du bara vill leva ditt liv och sköta din egen skit. Du älskar verkligen din bil, och visst finns det fördelar med att köra den, men ibland önskar du att du hade ärvt en annan. Eller att du bara kunde byta ett tag. Eller lämna den hemma och gå till fots utan att väcka uppmärksamhet. Du är dock fast i förarsätet.


Det är inte ett perfekt tankeexperiment, men jag tror ändå att det kan stimulera någon sorts förståelse hos individer som förklarligt nog har svårt att förstå hur obehagligt det kan vara med oönskad uppmärksamhet från främlingar. Tankegången önskar att det skulle hända mig någon gång, ens om hon var ful ser jag ändå rätt ofta på nätet.

Det räcker helt enkelt inte med att jämföra med en oattraktiv och påflugen kvinna, och det blir också en annan grej om en annan man kommer och stöter på någon som är straight. Det är väl i princip bilen som både är begärlig för andra och samtidigt kan vara en förlängning av individen till en sådan grad att missbruk blir en djupt personlig kränkning.

Sen är kvinnokroppen förstås ingen bil, och fittan ingen jävla iPad.

Eldigt och Elsa

Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.

Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.

Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.

Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.


När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.

Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.

Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.


När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.

Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).

Filtens kraft, milt sagt

Bild lånad från en utgången Findit-annons, sorry not sorry.

Ordet filt väcker ovanligt mycket känslor i mig. Det är ett väldigt mjukt ord. Betydligt mer ändamålsenligt än blanket, till exempel.

Filt associerar till heldagar på stranden, fullpackad med liv. Eurodancehittarna dånar från bergsprängare över öar av filtar på gräset och sanden. Småbarnsmorsorna har bihang som krånglar av sig pyttesmå simdräkter och gräver kanaler vid vattenbrynet för att lura dit spigg. Tonårsflickorna har en egen solbadande domän (vad är cancer?), tonårspojkarna spanar lojt i en kasa med cyklarna bredvid och en handduk på tork hängd över en av dem.

MATPAUS skrålar en nittonåring vars sommarjobb är simlärare för Folkhälsan, och för femåringar är hon 100 % vuxen. Dags för smörgåsar med prickig korv och charmoffensiven som ska leda till en glass. Morsan lunkar över sanden i vit topp och ljusblåa korta jeansshorts med den stora svarta läderplånboken i handen, sprängfylld med gamla kvitton. En tiomark ger två stora bollar bollaglass i våffelstrut. De sommarjobbande tonåringarna som lassar ihop glassen är oftast generösa, så generösa att man måste skynda sig för att hinna äta upp skiten innan nästa simlektion börjar.


Bild: @Brand_Sofi

Det ovanstående låter ju som en sommaridyll, och det är det, men smärtan finns där när jag tänker tillbaka. Det är inte den typiska nostalgiska smärtan (ἄλγος = álgos = smärta) och förhärligandet av en enklare tid, den hade jag känt igen och rationaliserat bort.

Filten var en trygghet, en base of operations, ett HQ att återvända till och en stadig borg som utomstående inte invaderade hur som helst. Där fanns en morsa som läser damtidning eller bok och säkert nå mariekex eller Hobnobs. Man kommer givetvis aldrig filtlös till stranden, då är man en drivande spillra och kan lika bra ge upp direkt.

En gång var jag till stranden med bara brorsan, som alltså är sex år äldre än mig. Han kan ha varit kring femton, så jag måste ha varit nio. Det var inte tal om att vi skulle vara på stranden tillsammans, filten placerade han i ett näste med sina jämnåriga, vilket förstås resulterade i att jag snabbt blev utfryst. Kände mig otrygg bland tonåringarna som irriterat blängde på mig, så jag tog till sist min väska och gick.

Det finns helt säkert tonåringar som sådär förnöjt vuxet hade känt ansvarskänslor inför ett så pass mycket yngre syskon och insett att det inte är rätt tillfälle att hänga i grupp, men sådant var min bror inte kapabel till vid tillfället. Hittade några snälla främlingar som jag fick dela filt med, och när jag berättade det åt morsan senare blev hon ordentligt arg på brorsan och sa ifrån på skarpen.

Det var mycket av den sorten, men väldigt få försök att förstå, så inget förändrades. Det agerades på beteenden, men inte alls på orsakerna. Den oförståelsen bär med sig en hel del uppdämd ilska fortfarande. Bakom den står ett barn och känner sig sviket.


Vid någon point, många månader sen nu, gick jag igenom något känslomässigt svårt hos K och D. Minns inte exakt vad det handlade om, men jag minns att K erbjöd mig en filt, och att den automatiska reaktionen sa åt mig att det är en victim blanket och att det inte är något som tjänar mig.

Märkte att K blev lite sårad. Inte av att jag sa nej till hennes omtanke, utan för att hon verkligen gillar den där filten och tog lite illa vid sig att den nu hade blivit stämplad som en offerfilt. Märkte detta och redde ut det. Det är fan svårt att ta emot en omtänksam filt. Kan själv!, som den treåring som lärt sig att själv göra tröstande ljud med huvudet tryckt mot en ihopvikt liten pyramid av täcket. Want it done right, do it yourself.

Hemstaden är livet?

En kvinna går på en gata med trähus med armarna utsträckta.
Bild: Linus Westerlund/YLE

Har lyssnat igenom serien Hemstaden är livet på YLE Arenan. Först undrade jag om de inte hade kunnat hitta några österbottningar att intervjua, men så föll ögonen på YLE Västnyland. Okej, det förklarar saken.

Sju personer redogör alltså för varför det är huippu att som relativt ung ändå bo där man kommer från. Historierna skiljer sig givetvis åt på ett personligt plan, men det är i slutändan samma nyckelord som dyker upp gång på gång. Tryggt, lugnt, släkt, naturen, huspriser, språket, sammanhang, stödnätverk. Samt alla känner alla.

Småler åt uttrycket alltsedan jag fick nys om ungdomsledaren som yttrade det uppmuntrande inför en skock beklämda pojkar, vilka verkligen inte var haj på att diskutera svåra saker inför varandra. Det var ju precis det som gjorde att det blev extra pinsamt. Utebliven anonymitet + tonårigt tuffhetstvång = man kunde bara förlora, och då blev det vinnande draget att inte spela och hålla käften.

Intervjuaren insinuerar ett par gånger att alla känner alla upplevs ligga en till last som tonåring, men att det som vuxen blir något man snarare ser fördelarna med. Den fullständiga frasen brukar som bekant lyda vuxen och skaffar barn. Man känner föräldrarna till ungarna som ens egna barn umgås med, och kan därmed dra upp gemensamma linjer för hemkomsttider och motverka men alla andra får ju.

Man kan be grannen om tjänster, och är olyckan framme blir man stöttad med det som krävs. Talko vid UF-lokalen, gemensamma krafter. Storstan framställs som en kaotisk enhet där man inte hälsar på grannen och är anonym i matbutiken. Skillnaden är väl att man i storstan kan välja till vilken grad man engagerar sig i sin omgivning, det är helt och hållet opt-in.

Samtidigt kan känslan av trygghet leda till itt ha ja nainsin sitt eller hört om na knark sjenn int eller he e no en bra pojk hede, ja känder papp hans, int tror ja an sku jär na som int on vila. När ett brott av en viss kaliber sker i ett litet samhälle är det alltid samma visa i pressen, inte trodde vi att hen skulle kunna göra nåt sånt, inte trodde vi nånsin att det skulle hända här.


Det kan kanske tyckas konstigt att jag på denna blogg med namn och bild öppet diskuterar saker som autism och knark och altsex, men att tanken på att flytta tillbaks till hembyn ändå gör mig kallsvettig. Jag har väl inget behov av att smussla, så vad spelar det då för roll? Inte är det som att jag är en byabög i garderoben (antalet öppet homosexuella elever i mitt högstadium år 2002-2005 uppgick givetvis till noll av trehundra).

Men Madrona, folk har väl fullt upp med sitt och annat att tänka på än vad du har för dig, så arma intressant är ingen! Är du säker på att det inte bara sitter i ditt huvud? Och varför ens bry sig från första början?

Mjo, har onekligen en inneboende neurotiker. Dock är ju min upplevelse den samma oavsett om det finns verklighetsförankring eller om saker ”bara sitter i huvudet”, så det är ingen förmildrande omständighet alls sett till det subjektiva. Det går liksom inte att trolla bort vanföreställningar genom att hjälpsamt påpeka att de är vanföreställningar. Eller jo, det är väl i princip det som är KBT (semi-sarkasm), men det räcker inte med att göra det en gång.

Den som har bott i en by på högst några hundra pers vet nog att folk håller koll på varandra. Jag har ju hört hur snacket går, att tänka att jag inte skulle bli föremål för samma behandling är naivt. Tänk att till exempel vara poly på Bergö (som alltså nås med bilfärja, reds. anm.), vilken mardröm. On har fläir, honde. Att jag är öppen med det betyder inte att jag vill att vem som kommer och går ska bli en följetong. Att inte bry sig om vad folk tycker och tänker om en har jag blivit bättre på, men att inte få integritetsbehovet uppfyllt är en dealbreaker.


Ändå är det uppfriskande med en serie om unga vuxna och förstagångsköpande trettioplussare som tar småstäderna och landsbygden i försvar. Skildringar av baksidorna finns det helt tillräckligt av redan. Den under uppväxten missförstådda tonåringen som flyttar bort och vid någon point börjar skriva uppgörelser med det lilla samhället är en välbefolkad trope, och där står jag också och trängs.

Surret från gårdagen

Vaknade klockan fem i morse av att ett stort fett bi (eller möjligen en massiv geting) hade tagit sig in genom fönstret.

Fönstret i fråga består av två paneler, varav den ena alltid står vidöppen över natten och den andra inte alls går att öppna. Gång på gång försökte flygfät ta sats och flyga ut genom panelen som är permanent stängd, och surret från dessa misslyckade försök var högt nog att väcka mig. Sover ändå alltid rätt tungt.

Funderade på att stiga upp och försöka fösa ut det arga biet, men tänkte att nä, det skulle bara känna sig hotat och inte förstå vad jag håller på med. Nog måste det till sist märka att hej, tio centimeter åt det där hållet slipper jag faktiskt ut.

Således drog jag täcket över huvudet i stånd att somna om. En av mina sista tankar innan jag slocknade var att jag är glad att tiden när jag var det där biet är förbi.

Hundra procent Uggla

Halkade av en slump in på Magnus Uggla på Youtube igår, och det var ju en värld av nostalgi som öppnade sig i. o. m. det. Denne späde och charmante son från en ätt i aadelskalendrn som ville lira rockmusik, men inte hittade sin nisch innan texterna blev satiriska och musiken glenmarkskt 80-talspoppig. Välbehållen får man ändå medge, karln är 67 (!) år och moppen på huvudet är intakt. Väl befäst som karikatyrobjekt är han, denna Sveriges Marc Bolan. Samt tydligen gift i trettio år nu.

Magnus Uggla in 2015.

Det skojiga är att det rent musikaliskt finns aningar av ”finmusik” i många av hans låtar. Tänk dig Fula gubbar med ett arrangemang i stil med något som spelar i ett TV-inslag om en dag på ett svenskt slott. Ja, vad fan, det finns tydligen ett klipp från svenske kungens 50-årsdag 1996 där Uggla framför låten med en massiv manskör.
I rest my case.

Har nog aldrig sett Kristina Lugn så sexig som i videon till Fyra sekunder (i princip ska musikmässigt). Modellen går heller inte av för hackor. En tidstypisk sminkning från supermodellernas tidevarv, hon ser ut som att hon precis kommit från en plåtning.


Men, hördu. IQ är helt på riktigt en fantastisk låt. Rent musikaliskt handlar det om en trogen cover på Blue Blue (Victoria) med Bruce Woolley (som för övrigt även skrev Video Killed the Radio Star… och ambient house-eposet A Huge Ever Growing Pulsating Brain that Rules from the Centre of the Ultraworld, det var oväntat). Rekna upp till hundra, gammaldags stockholmska, kittlar örat skönt va.

Lyssna på virveln, fy fan vad bra den låter. Det är ju synthpop, men inte med trummaskin, och basisten verkar ha roligt (inte Rio-nivå, men han tjänar låten). Gillar verkligen basgitarr från början av 80-talet, man hör den tydligt, men den består inte av särskilt låga frekvenser rent objektivt. Mycket mid, skulle höfta att låten inte går under kanske 90 Hz och inte heller över 6-7 kHz nånstans. Hörbart spektrum för en ung människa är sisådär 20 Hz-20 kHz. Tycker ofta att verk liksom tappar lite om de återges för verklighetstroget.

Nåja. Brorsan var i tioårsåldern när samlingsskivan 100 % Uggla släpptes 1994, alltså peak ”vet inte riktigt varför, men att jag lyssnar på detta gör vuxna obekväma och det är roligt”. En tioårig pojke förstår ju att det är något snuskigt han sjunger om, men kanske inte exakt vad som menas med ”går i brallan” på fyra sekunder (premature ejaculation represent, bra jobbat Magnus).

Minns nog den svarta CD-spelaren, belägen längst ner i stereon, hur den visar ett nummer som betyder antalet spår. Sedan Play-knappen, sekunderna börjar räknas på displayen, den grafiska equalizern hoppar i takt med det korta pianointrot innan första låten sparkar igång (och föder därmed intresset för frekvenser och skit). Jag är fyra år, och jag minns exakt hur det lät över stereohögtalarna när ljudet fyllde vardagsrummet.

Jag mår illa är fortfarande en banger, don’t @ me.

SYRA!! på väggen passerar inte obemärkt, och som om det inte räckte får vi sedan ett övertydligt LSD. Musikaliskt skulle det inte krävas mycket för att det lika bra kunde vara Ola Salo som proklamerar något i en jumpsuit med The Ark på scen här, alltså. Det är glam. Men nog hugger det till i hjärtat vid 1:40. Micke Dubois, AKA Svullo, naturlig talang för det komiska och allmän legend, död i självmord cirka femton år senare (2005). Han blev 46 år. Blir nog ett eget inlägg om honom någon gång, ihopbuntad med Ronny och Ragge och annat svenskt tidigt 90-tal. Viktigt.

Kvinna med stort K

Jag ser ofta kvinnor irritera sig på att närmast bli beskrivna som väsen. Kvinna med stort K, denna lundellska varelse. Jag tycker faktiskt det är rätt festligt. Är hemskt gärna ett väsen och en musa. Det är vilsamt att fokus ligger på vad jag är, inte vad jag gör.

Det tycks ju ofta bli så när en man är riktigt kär. Det går inte att greppa beundran och åtrån, det blir något nästan övernaturligt av det. Jag kan med viss möda skifta synvinkel och se det som en förolämpning, jag är en hel människa med alla sorters känslor och inte någon nymf på en pedestal och allt det där, men för mig är det främmande. Det ena utesluter inte det andra, det är inget nollsummespel.

Givetvis tycker jag man ska välja själv om man alls vill skriva under på könsroller eller köpa hela paketet eller allt däremellan, man ska inte tvinga på folk skit eller döma andra för deras val. Det borde vara självklart. Att jag praktiserar femdom i majoriteten av mina relationer torde inte ha gått någon förbi vid det här laget, men det betyder inte att könsrollerna är totalt ombytta. Om man hårddrar det är jag fan i princip kristdemokrat, bara att jag är det uttalade överhuvudet.

Jag ställer ändå aldrig krav i en relation. Ungefär som att discolåten The Hustle inte aggressivt uppmanar till att dansa, den litar på att du kommer vilja göra det. Jag litar på att mannen vill att jag ska ha det bra och att han vill vara användbar. Att helt outtalat och melankoliskt vädja och önska nånting leder absolut ingenstans, ej heller att aggressivt börja ställa en massa krav. Att rakt och sansat uttrycka sin vilja är svårt för många kvinnor. Han ska helst organiskt bara veta, så man slipper uttrycka vad man vill ha. Idealet tycks vara en tankeläsare med chokladkuk som ejakulerar pengar. Lycka till med det.

Att som kvinna yttra sin glädje över saker män gör för en och få dem att känna sig användbara är som balsam för manssjälen. Det blir en positiv feedbackloop. Han känner sig behövd och vill göra mer saker för dig så att du fortsätter bekräfta maskuliniteten, och så fortsätter det så. Det minsta man kan begära-attityden är oerhört giftig. Jaha, oj vad du är duktig som är karl och diskar ändå, helst skulle det varit gjort igår! och dylikt totaldödar all vilja att någonsin göra något. Spelar ingen roll vad det är, ta ut skräpet, sopa trappan, vilken vardaglig syssla som helst som man kan förvänta sig att bara ska löpa. Bekräfta. Tacka. Håll loopen i rullning.

Det finns ju kvinnor som misstycker och då alltså tycker att man inte alls ska behöva spela det här spelet för att få saker att löpa som man vill. Jag har inget emot det. Män älskar förstås att få sin maskulinitet bekräftad, och det kräver inte mycket av mig alls. Kan du den konsten som kvinna kommer män känna sig oförklarligt villiga att vara dig till lags.

Då snackar jag verkligen inte om att virvla med en hårtest och fnittrande stryka ett finger över bringan samtidigt som man försäkrar hur alfa han är. Den klassiska mansrädslan är att inte vara bra nog, och den kan ligga dold under en massa lager och rentav pansar ibland, men gräver man tillräckligt djupt hittar man den oftast. Om du genuint slätar över den är han dig evigt tacksam.

Lite konkurrensutsättning kan för övrigt göra underverk också.