‘tis better to have loved and lost

Nu är det maj då jå hej hej glada wappen i efterskott hoppas du int ha diabetesa sönder i sviterna av all metrilaku. Varken wappen eller första maj av finländsk modell är en grej här, men eftersom jag jobbar enligt den svenska kalendern hade jag ledigt i måndags iallafall. Tillsammans med resten av UK, förvisso – de har sina vittus bank holidays och första måndagen i maj råkar vara en av dem, vad för datum det än är. Detta år sammanföll det passligt nog.

Vad har jag sysslat med hittills i vår? En hel del, nu när jag tänker efter. Floating, sjukhusvistelse, mexikansk proina, metal munch och Sonic Boom + Panda Bear torde jag redan ha nämnt. Utöver det har jag sett The Black Angels och Suede, undrat varför en försäljare av figuriner med någon sorts shibari-harnesk på hade ett utbud som bestod av 98 % kvinnokroppar vid Antwerp Mansion (WHAT’S WRONG WITH THE MALE FORM?????++), shoopat omfattande bildkollage till vänners födelsedagar, playtestat D:s playlist, sett den relativt charmlösa D&D-filmen (stora berättarsläggan är tröttsam), DM:at mina två kampanjer som vanligt, mindat min fakking well och kastat yxor med en skock fyrtiotaggare, som även flätade mitt hår, för att därefter småprata med E:ade zoomers vid YES.

Jag har också bokat biljett till Finland – det blir en midsommar i det förlovade hemlandet för första gången sedan slutet av 10-talet – och brutit en förlovning, för första gången sedan slutet av 00-talet. Lol.

Jag är just nu i en ålder där jag är oerhört fascinerad av just tid och ålder. Det blir inte bättre av att jag i fredags stod i University of Manchesters studentkårhus och bevittnade en man som spelade vid samma studentkår år 1968, femtiofem vittus år tidigare, och att en av hans främsta låtar leker med frasen we are time captives/captains.

Arthur Brown, som öppnade för Hawkwind, är i skrivande stund åttio år gammal. ÅTTIO!!!!!!!!. Proto-chockrockaren Brown banade väg för i princip varje efterföljande allmänt outrageous akt med svartvitt smink och massa teatraliskt skit, och han hade minsann inga problem med snabba kostymbyten i fredags. Rösten höll finfint och rörelserna var hur graciösa som helst. Stod och log för mig själv över att köttet åldras, men det är övertydligt att det fortfarande är samma jävla person där inne.

Här känner jag vibbar av en yngre A.
[autism intensifies]
Han har hunnit få färg sen dess.

Jätkän som spelade synth var gissningsvis snäppet äldre än mig och påminde om en blandning mellan Jerry Garcia från Grateful Dead och en holländsk Environmental Biology-kille som jag träffade när jag precis hade börjat studera i NL. Noterade till min stora glädje att biologi-Jerry var 60-talet troget och även spelade basen – vad ska man annars ha vänsterhanden till.

Kontraktuellt påbjuden Ray Manzarek (AKA The Doors verkliga sexsymbol, don’t @ me).

Jag och Nemesis hade en del traditioner under våra psykedeliska utsvävningar, och en av dem var att vi alltid kollade The Crazy World of Arthur Brown – Fire (live TOTP 1968).mp4 vid någon point. Vi inledde också alltid hela faderullan med Master of the Universe av Hawkwind, vilket gör att det än idag vänder sig i magen av de stigande frekvenserna i början av studioversionen (body load).

Att se båda spela under samma kväll ledde därför till en del Stora Känslor™.

AJ AM DE GAD OF HELLFAIYA

Folk undrade om jag var okej två gånger. Det var jag. Inte bara för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – men också för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – och dessutom på hemmaplan i UK.

Jag tar det för givet, men det är inte alla som kan göra det. På grund av avstånd eller på grund av brist på existens. Men jag tog ju minnet av honom dit, och det är inte så illa pinkat.

Dave Brock i Hawkwind är för övrigt åttioett. ÅTTIOETT!!!!!. Alltså vad satan. Tänk hur många jävla ”it is with heavy hearts that we have learned of the passing of…”-meddelanden han har skrivit i sitt liv. Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha spelat musik med någon i tjugo-trettio-fyrtio-femtio år och att personen sedan bara är borta.

Det blir ju dock inte bättre än så. Ju fler dylika meddelanden man har skrivit vid åttioett års ålder, desto bättre. Och jag har landat i att det är värt det.

Flyta ut ur kroppen

I helgen testade jag och T floating för första gången. Duden som satt i receptionen sa you look like you don’t want to be here, och på ett sätt hade han rätt – vi skulle knappast ha fått för oss att flyta i varsin syntetisk livmoder om inte D hade gett oss floating i julklapp.

Jag har själv faktiskt hunnit ge bort ett floatingpresentkort en gång för… sju år sen, när mitt ex fyllde 25. Minns inte att han skulle ha varit särskilt imponerad, men så utnyttjade han bara själva floatingdelen av presenten, och det var dessutom musik och ljusshow genom hela sessionen – ingen sensory deprivation.

Först var det dags att sätta i öronpropparna (eller ”öronlocken”, eftersom de bara skulle försegla öronsnäckans innandöme och inte tråtas in i örongången), därefter dusch. Jag hade inte tvättat håret sedan senaste hårfärgningen för två veckor sen, och såg därför till att tvätta det dagen innan också – duden hade antagligen blivit rätt sur om vattnet plötsligt var lila och fläckade ner den fina podden.

Floating Q&A

Hur djupt var vattnet?

Typ tretti centi kanske.

Drunkningsrisk?

Prövade vända mig, det var svårt ens med vilje.

Vad har man på sig?

Ingenting.

Låter ohygieniskt?

De har enligt utsago något sorts ultrafint filtreringssystem, plus att vattnet innehåller femhundra kilo upplöst epsom salt (magnesiumsulfat).

Om man har sår eller uppskrapad hy då?

Det fanns en dospåse med vaselin som man kunde smeta in sånt med. Jag kan intyga att det svider som fan (insåg att jag hade skrapat upp huden lite vid föregående rakning när jag först lade mig ner).

Exakt den här modellen var det, dock utan sci-fi-belysning. Bild lånad härifrån.

Var det klaustrofobiskt där inne?

Jag upplevde inte det, men så lider jag heller inte av klaustrofobi. Luckan var jättelätt att öppna både inifrån och utifrån och hade inget lås eller nåt sånt skit. Det fanns också en alarmknapp inuti själva podden, främst för ängsliga flytares sinnesro tänker jag mig.

Luktade det klor?

Definitivt inte, tyckte inte det luktade särskilt mycket alls. Pointen är ju att man ska kunna vrida ner sinnesintrycken till minimum om man vill det.

Kan man spela musik där inne?

I mitt fall var det femton minuter musik till först. Genren var precis vad man kunde förvänta sig – ambient med minimalistiskt pianoplinkplönk – och sedan var det fyrtiofem minuter tystnad. De sista fem minuterna kom musiken på igen.

Kunde man kontrollera lyset själv?

Jå. Jag lät ljusshowen spela utanför ögonlocken ett tag, sedan tryckte jag på knappen och mörklade hela fanskapet.

Det är inte lövet på bilden som har skrivit brevet.

Att flyta fritt, helt uppburen av själva vattnet, var definitivt en ny upplevelse. Det fanns någon sorts nackstöd som flöt omkring, och jag kände mig manad att använda det till först – att flyta var förvånansvärt obekvämt åt nacken innan man vande sig.

Det tog också ett tag innan jag förstod att jag fortfarande var en aning spänd i kroppen. Ville inte riktigt låta öronen sjunka under vattenytan eftersom jag inte litade på ”öronlocken” och var rädd för mer problem – hade ju precis en öroninfektion på vänster sida – men till sist tänkte jag fuck it och flöt helt avslappnad, utan nackstöd och med öronen i plurret.

Det är det här lövet som har skrivit brevet.

Jag har inte särskilt svårt att koppla ur och spejsa loss om man säger så, och blev därför ganska fort ett spiknyktert huvud utan kropp. Kände inte alls av mina lemmar i det kroppstempererade vattnet, och om något fick det mig att inse hur mycket jag faktiskt gillar att vara i den här köttklumpen. Den har en behaglig tyngd, rigid, stabil, bastant; att bara vara ett huvud kändes konstigt och fjäderlätt i jämförelse.

Tankarna kom och gick. Personer som i allmänhet upptar mycket av min tankekraft fladdrade förbi, och jag filosoferade kring något som kanske bäst kan sammanfattas som ”lagt kort ligger”. Tänkte över huvud taget inte på Well of the Mind, som är på slutrakan (for really really realsies, jag svär, vi layoutar just nu), och heller inte på Trevor Bock, som Kulturfonden liksom förväntat sa nej till. Det var värt ett försök.

En odefinierad tidsmängd senare övergick jag till att ha ögonen öppna och stirra upp i mörkret. Såg ett gotiskt mörklila valv som välvde sig över mig, och därefter olika geometriska former. Testade också ett antal poser för att se vilken som passade mig bäst, och kom fram till att jag tyckte om att ha händerna knäppta över bröstet, eftersom det kändes som att jag var någon sorts farao på likfärd. Typ.

Övergick sedan till någon sorts improviserad fysisk terapi där jag gjorde olika öppnande poser som kändes väldigt befriande i tyngdlösheten. Kände mig stark och evig, med en stadig harmoni som strålade ut från bröstet, och tänkte på den där Botticelli-målningen när jag till sist klev ur. Birth of Venus heter den kanske. Vems idé var det att kräla upp på land egentligen?

Jag hintade om förändring för ett tag sen, och det är väl läge att sluta vara så jävla mystisk och precisera. Största förändringen är att jag har börjat ett nytt jobb, vilket du kanske redan har räknat ut mellan raderna. 37,5 timmar i veckan, mån-fre, på distans (tack gode gud).

Hittills känns det riktigt bra. En miljon små enskild firma-moment har sammansmält till en anställd-helhet, som visserligen innehåller mindre delar, men de är liksom hopbundna i ett enda solitt block som på pricken går att förutse och aldrig förflyttas. Mängden mental bandbredd detta har frigjort är helt sjuk. Jag förstår helt bra hur man kan bli bekväm av sig och fastna i soffan efter några år av detta.

Är ju van med att diktera mina arbetstider helt fritt, vilket inte är fallet längre, men å andra sidan rör det sig om ett kontorsarbete som kan skötas med en helt vanlig läppis. När jag väl har kommit in i rullorna kan jag alltså vara i Finland eller NL i längre sjok och jobba som vanligt. Guld värt. Sen kan man heller inte sticka under stol med att en pålitlig lön på en pålitlig dag verkligen har sina fördelar in this economy, herregud.

I övrigt har jag på sista tiden upplevt en dragning mot att hålla mina kort närmare bröstet. Är förstås fortfarande öppen med att jag är en flersam pervers jävla sperg som har hunnit med allehanda dekadenta utsvävningar, men känner inte samma behov av att shout it from the rooftops längre. Behovet av att basunera ut vem jag är och vad jag står för har mattats av. Jag hade ett uppdämt behov av det, och det känns som att jag har fått ur mig det mesta och kan fokusera på att bara vara mig själv istället.

På projektfronten är prioriteringarna för våren 1. WotM klart, sicken befrielse det kommer vara errmagerrrrd, och sedan Trevor jämsides med blogg.

Truckin’.

Där är hon ju.

Mexikansk mask och en krystad metafor

Förra helgen satt jag med GB på den lilla bakgården vid La Casita (inget säger småruggig vårkväll som varsin iskall margarita). Som den gentleman han är erbjöd han mig platsen närmare uteserveringens enda värmekälla, men jag avböjde – händerna är ändå isblock. Lider inte av det själv, märker bara när andra ryggar undan.

Längst ner till höger på den laminerade dryckeslistan hade de iallafall tryckt in en uppsättning mezcales, något jag aldrig druckit förr, men min kavaljer var nyligen hemkommen från Mexico. Sagt och gjort.

Första gången jag hörde talas om mezcal torde ha varit i Fear and Loathing in Las Vegas (1998):

Twenty-four hours ago we were sitting in the Pogo Lounge of the Beverly Heights Hotel — in the patio section of course —drinking Singapore Slings with mezcal on the side, hiding from the brutish realities of this foul year of Our Lord…
Doctor of Journalism (!!!) *cigarettmunstyckväs*

Säga vad man vill om gamle Hunter S., men nog finns det en charm i att gömma sig från ett ohemult år med en kompanjon, oavsett om året är 1971 eller 2023. I det förra fallet med högre halter mintgrönt och puderrosa i en kombination som jag inte vet om får mig att vilja äta eller spy, men jag struntar i vilket, älskar det.

År 2006 snurrade däremot tonårs-tombolan med (Fortfarande Upplevt Mystiska) Män Med Problem™ för fullt, och det var ju ur den man drog sina häshtäg goals, så på den tiden var det egalt vad fan Singapore Slings with mezcal on the side bestod av – någon gång skulle det drickas.

Med facit på hand tog det sisådär sjutton år att få en förstahandsupplevelse av bara sidobeställningen. Verkar inte bättre än att prioriteringarna hann bli (snäppet) mognare. Men hur fan skulle världen se ut om tonåringar inte romantiserade och drömde om saker? Vi kunde lika bra lägga ner hela skiten då. Tonåringar är heliga.

Cosplayar Man Med Problem™ #589223: Al Jourgensen från bandet Ministry. Juni 2006.

Jag vägrade länge pröva tequila – egentligen en sorts mezcal gjord på blå agave – på grund av den mytomspunna ”tequilamasken”, men den är inte en grej. Det som kallas mask är i själva verket en larv som tillhör någon sorts mal, men det spelar ingen roll, för vad fan det än är får tequila per definition inte innehålla det.

Larver i mezcal är heller ingen anrik tradition – de flesta tycks påstå att det blev en grej någon gång på 40- eller 50-talet, och ingen tycks veta hur det började. Den ene påstår att det var ett sätt att testa om spriten var stark nog, den andre att det skulle visa om den var odrickbar, den tredje att det var ett sätt att skilja flaskor åt, den fjärde att det var ett rent PR-trick, fan vet. Det tycks dock vara tillverkarna med lägre anseende som fortfarande kör med larv.

Medan vi håller på har mezcal/mescal inte något att göra med meskalin heller, namnet till trots. Mezcal = mexikansk spritsort gjord på agave, meskalin = substans från trippiga kaktusar. Jag har sett en del svenska undertexter till just Fear and Loathing som slarvigt nog översätter mezcal till meskalin, möjligen för att det förekommer så tydligt senare i filmen.

In kom iallafall en bricka med tre små glas, apelsinklyftor och en kopp med ett ganska grovkornigt pulver.

Pulvret gick i toner från terrakotta till burnt sienna (säger vi), och det var faktiskt ganska vackert – det hade en fin lyster i skenet från värmekällan; en sån där smal hög grej med galler där det flejmar upp en repetitiv låga ända upp som om nån skulle ha sträckt en eld-gif från 1996 på höjden.

Pulvret hette sal de gusano.
Sal betyder salt.
Gusano betyder mask.
Hmm.

To larv or not to larv, that is the question. Å ena sidan en viss spontan aversion, å andra sidan har jag glatt ätit en vittus ton livsmedel som innehåller karminrött (E120) utan att tänka på det desto vidare. Men det är ju lite enklare att inte tänka på det när det är inbakt i en helhet som ska föreställa typ en jordgubbe.

I slutändan tog jag mod till mig och prövade. Fräscht och pikant, inte så dumt. Fortsatte i själva verket med larvsaltet på apelsinklyftor hela vägen genom Alipus Santa Ana, Bruxo No. 1, Bruxo No. 2 och Montelobos Joven, dock i ganska liten mängd. Bruxo No. 2 torde ha varit favoriten. Blev förvånad över hur gott jag tyckte det var – väldigt intressanta och komplicerade smaker, svårbeskrivna; en helt ny proinavärld från nya världen.

Jag har också hunnit vara mer illa däran fysiskt än någonsin tidigare i mitt liv. Vänstra sidan av halsen svullnade upp i tisdags, sedan spred det sig till örat, sen rösten. När det började göra för ont att dricka ens en klunk vatten kontaktade jag allmänläkaren, som genast skickade mig till sjukhus, där det i slutändan blev dropp och hela köret… samt mycket god plain toast and a tomato cup a soup efter 52 timmars fasta.

Nu har det gått några dagar, och jag mår betydligt bättre. Tackar som frågar.

I egenskap av konvalescent har jag haft en hel del Youtube att titta ikapp, och när jag nyligen surfade in på en statisk hemsida efter en heldag på tuben slogs jag av vilsamheten i text och bild. Som att slå upp New York Times efter flera timmar vid Times Square.

Meta blir väldigt sällan intressant, så jag ska fatta mig kort vad beträffar stiltjen:

Jag vill, i mån av möjlighet, fortsättningsvis vifta med mina små jävla flaggor.
I broadsheet.

En gammal hederlig (stulen) blogglista, del 2

Hur många kuddar sover du med?

Två. Har en ”””””””dubbelsäng””””””” (en brittisk double är bara 135 cm bred) och det ser fan tragiskt ut med en enda kudde. Däremot sover jag bara på den ena, och alltid på ytterkanten.

Äter du några vitaminer eller kosttillskott?

Två. Tuggar i mig 1000 µg B₁₂ en gång i veckan och 100 µg/4000 IU D₃-vitamin per dag. Våren 2018 hade jag tuggat 20 µg D₃ dagligen i sex månader och var ändå strax under referensvärdet, så jag brassar på.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?

Lol, gymnasiet. Gick två (kaotiska) år på IB-linjen först, och eftersom undervisningsspråket var engelska hade vi engelsklektioner i stil med modersmålstimmarna, dvs. vi läste böcker och skrev essäer, diskuterade stilgrepp etc. ”Det andra inhemska”, alltså finska i mitt fall, var obligatoriskt.

Gick även en Arbis-kurs i ryska medan jag ännu bodde i Vasa, sen två kurser holländska i Åbo innan jag flyttade till NL. Av ryskan finns det inte mycket kvar, typ enstaka fraser samt det kyrilliska alfabetet, men holländska kan jag flytande.

Hav eller pool?

Jadu, när var det pool-läge senast? Ibiza?

Föredrar alternativet man inte ens måste vara i för att njuta av.

Tycker du det är värt att lägga mycket pengar på fina smycken?

Billiga smycken som kliar och blir bronsfärgade och som man måste smeta ett lager genomskinligt nagellack bakpå för att de inte ska bli gröna och sånt har jag växt ur. Däremot förstår jag mig inte på att lägga flera hundra euro på ett smycke heller, känns extremt ovärt. Skulle bara noja över att tappa eller repa det.

Överlag har jag försökt få in vanan att bära smycken till vardags flera gånger utan att lyckas. Speciellt ringar kan kokk se, de är fan bara i vägen vad än jag gör.

När man sätter i örhängena blir det dock genast fest.

Kan du busvissla?

Nä, lyckades aldrig lära mig det. Får några diffusa minnen av att morsan försöker visa mig och säger att det var något man måste kunna i Hankmo eftersom det typ var en nödsignal (?)

Vad har du för ringsignal på telefonen?

Default-trudelutten i SailfishOS. Det blir mycket Hello madam I am calling from Currys/O₂/Carphone Warehouse how are you today? med spoofade nummer från London och Liverpool, men jag måste ändå svara pga. jobb, va.

Har du körkort?

Ja pga. Österbotten.

Är du religiös?

Nej pga. Österbotten.

Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?

Nej pga… ja, varför? Gillar min hy och tycker den är finast utan motiv, typ. För några år sen funderade jag på att tatuera över ärren på vänsterunderarmen eftersom de ser ut som någon sorts self harm, men när jag väl ritade motivet och insåg hur stort det måste vara fick jag kalla fötter. Piercingtjej rätt och slätt.

Go to-mat som alltid är gott

Flaps!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Förfestmaten nr. 1. Lagar sig själv i ugnen, självservice, alla äter precis så många de vill och orkar. Dessutom ännu godare som krapulamat efter tolv timmar i kylen.

Blandar helt enkelt uppblottnad och urklämd sojakross + bönor + tomatpassata + en påse frysta grönsaker + lök + vitlök + en jävla massa kryddor och örter + en jävla massa salt, peppar och rypsolja i en stor gryta i ugnen. Sen får man fylla små eftervärme-värmda tortillor med det + ris och garnera med en lättsaltad blandning av rödlök, gurka och tomat + hot sauce. Lyxvarianten innefattar även (havre)fraîche, färsk koriander och lime.

Hur ofta tvättar du håret?

Två-tre gånger i månaden i snitt. Efterbehandlingsbalsamet räcker tills nästa gång det är dags att färga håret. Circle of life.

Har du bra självförtroende?

Litar på tangentens riktning.

Har du något klädesplagg som du använt i flera år och aldrig blir trött på?

Det är fan många, måste räkna. Brukar inte ”bli trött” på kläder, har dem tills de faller sönder i sina beståndsdelar eller är synligt och fult slitna.

Av tjugoåtta plagg i garderoben har jag haft hälften i fem år eller mer. Sex av de tjugoåtta plaggen har jag köpt splitternya. Är dock beroende av att andra donerar sina nya felköp eller knappt använda kläder till second hand/charity shops, trolololo.

Bland annat denna Pampas-paita från 80-talet hänger fortfarande med. Åbo, maj 2013.

Vad köper man för blommor till dig?

Förr brukade jag ge ett uttryckligt blom-veto. Jag tyckte helt enkelt att det var synd att skära av blommor medelst kniv bara för att ploppa dem i en vas i typ en vecka. Detta respekterades givetvis inte eftersom folk värderade lusten eller impulsen att ge blommor högre (eller snarare: obehaget i tanken på att komma tomhänt eller köpa något annat var större än obehaget i att köra över en ung människas vilja).

”Jag vill egentligen inte att ni köper blommor, det är så ledsamt när de vissnar” behandlades med samma tyngd som MAMMA JAG VILL HA EN HÄST och jag fattade inte varför. Det tog ett bra tag innan jag förstod att blommorna egentligen var riktade mot morsan, jag var bara en proxy. Så tycks det ofta vara med diverse bemärkelsedagar tidigt i livet, det är föräldrarna man gratulerar i första hand.

Nu händer det inte att jag får blommor längre eftersom jag har tagit mig förbi diverse milstolpar och äldre släktingar har trillat av pinn. Det har varit tunnsått med kvinnliga vänner som skulle kunna få för sig att köpa blommor till födlaren, och det finns väl ingen man under 50 som köper blommor på eget bevåg (förutom typ till morsdag och den 14:e februari, om ens det). Eller ja, GB skickade faktiskt en bukett när jag hade fått ett dåligt besked, men det visade sig senare att den hade levererats till granndörren. Lol.

Numera har jag mjuknat en smula i min blomneuroticism, men föredrar oftast andra sätt att visa uppskattning. Om jag verkligen ville ha blommor skulle jag se till att 1. uttrycka det klart och tydligt, inga jävla hoppfulla hintar och 2. specificera vilken sort, färg, samt reservalternativ. Män är i allmänhet inte tankeläsare, och om en arg (eller ännu värre, besviken) kvinna är ett möjligt utfall efter ett försök att glädja henne… ja, då blir det vinnande draget att inte spela.

Hur uppvaktar man dig?

Man kan skriva/rita/photoshoppa något roligt, eller smälla en flaska champagne/absint på bordet. Presentkort till massage och fotvård och sånt är också guld.

Vad blir du glad av få höra att du är?

Sånt som jag anstränger mig för att vara och göra. Jag är till exempel väldigt mån om att förstå människor jag tycker om.

Mina första tankar var dock ”a good DM” och ”a good domme”. Lol.

Vad händer i helgen?

Heart of Glass! T och C dyker upp om… två timmar, vilket betyder att det är hög tid att tjippa iväg och köpa förfestflap-ingredienser när jag är klar med denna lista.

Vad bävar du inför?

Köra bil i UK. Bara tanken ger mig adrenalinpåslag.

Vad var det senaste du skrev i Word?

Jag skriver vanligen i Notepad, eller Anteckningar som det brukar heta på svenska. Åtminstone är jag inte George R. R. Martin; gubben är ökänd för att skriva i DOS-programmet WordStar 4.0.

Sånt som ska skickas in skriver jag däremot i WordPad, senast en intervju till STBL som torde pubbas nån gång snart.

Sommar, höst, vinter eller vår – vilken tid på året föredrar du?

Alla fyra årstider har sin charm och jag är grymt nöjd över att få uppleva dem, men kanske senvåren. Jag fyller år, allt är #00FF00-grönt och hela sommaren är ännu framför en. När jag var yngre drogs jag dock med en stark melankoli just där kring skolavslutningen, en gång brast jag ut i sorgegråt när jag såg en kanske 85-årig man med studentmössan på. Nu gör tanken mig främst rörd.

Är du blyg?

Nä. Reserverad i större sällskap och formella sammanhang, brukar definitivt lyssna mer än jag pratar, men blyg skulle jag inte säga.

Vilket påminner mig om när jag gjorde en Berusad.org-undersökning kring huruvida folk var rädda för åskan, och en stor del av killarna valde svarsalternativet ”nä, men jag har respekt för den”. Det var bara tjejer som täcktes svara ”ja”.

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?

En gammal hederlig (stulen) blogglista, del 1

Det strösslas sannerligen. Mycket förändring just nu, men en sak består alltjämt: blogglistan. Snodd av Sandra.

Vad köpte du senast?

Hobgoblin Ruby 5,2 % på halvlitersflaska till D&D i tisdags (förrgår). Drick inhemskt – må gott. Här får man tre flaskor till samma pris som en i Finland, något roligt ska man ju ha i allt det gråa (som dock har varit strålande på sistone, krokus och snödroppar och narcisser överallt).

Om det inte är krokus, snödroppar och narcisser vill jag inte veta. Blå pillret plz.

Hur lång är du?

1,73 i strumplästen.

Vad gillar du mest med dig själv?

Är frestad att skriva ”ingen kommentar” men nöjer mig med gnäurgh.

Vad gillar du minst med dig själv?

Blårg.

En person du saknar

Vardaglig saknad av folk som bor långt bort skulle jag inte karakterisera som saknad, främst längtan och förväntan och fantasier. Möjligen för att beslutet att flytta har legat i mina händer varje gång, det har liksom aldrig handlat om ”oho nu fick jag jobb här”.

Saknad har något mer oåterkalleligt över sig. Fjärde mars och femte oktober är datum med fortsatt signifikans, men utöver Nemesis har jag nog ägnat mest tid åt att sakna en vän som var grymt viktig i tonåren. Det tog rätt hårt på mig när personen flyttade till Sverige och bröt kontakten. Det fanns ingen annan som kunde fylla samma roll och jag fick heller aldrig någon riktig rätsida på varför.

Senaste gången jag kontaktade personen i fråga var år 2021, då i syfte att efterlysa referensbilder från Vasa på 00-talet till Trevor. Innan det hade jag inte försökt ta kontakt på… sisådär åtta år, eftersom jag förlikade mig med saken. ”Left on read” även denna gång.

Är du romantisk?

Beror på vad som menas. Blommor och choklad och middag med tända ljus och månskensserenader med luta och ett spår av vittu rosenkronblad som leder in i sovrummet medan Bon Jovi spelar i bakgrunden?

Jaha.

Romantisk i samma bemärkelse som en hemmaboende ungdom med en idealistisk syn på att bo i kollektiv eller cottagecore-drömmen hos en livslång storstadsbo, inte särskilt. Mer när jag var yngre. Nu har jag hunnit uppleva en del av det jag drömde om och vet att allt blir vardag. Hedonism blir vardag. Homeostasis is a bitch.

Samtidigt vill jag gärna tro att det finns något som ligger mellan non-stop hedonism släsh eskapism släsh luftslott och en vardag modell rutig ingenjörsskjorta (eller diskvatten… eller diskvattensdoppad ingenjörsskjorta, om man har riktigt läidon). Jag är ganska bra på att dra fram de romantiska aspekterna i en upplevelse och liksom vila i dem. Det blir ju svårare att uppnå sånt desto mer man försöker.

En skopa romantik hjälper nog överlag mer än det stjälper. Så gott som all musik jag lyssnar på har spelats in i en koppi i vilken musikerna har fingrat på sina instrument en efter en, tagning efter tagning, med tillhörande lunch och halvdruckna kaffekoppar, och så har sången spelats in och lagts på sist. Men inte är det ju det jag ser i huvudet när jag lyssnar, nej, det som spelas upp för mitt inre öga liknar mer en idealiserad musikvideo än något annat.

Vad beträffar romantik inom relationer nöjer jag mig med att mumla något vagt om att ”passion betyder lidande” och ”ingen ros utan törnen” och sånt.

Har du söndagsångest?

Vardagens charm var för mig obegriplig tills jag slängde bensågen och skaffade en större sko.

Vilka städer har du bott i?

Vasa, Åbo, Utrecht, Delft, Haag, Manchester. En ramsa som jag har rabblat fullt tillräckligt.

Lyssnar du på poddar? Vilka?

Arbetar jag med bilder snarare än text är det poddar non-stop och alltid svenskspråkigt. Musik blir tårta på tårta, men att rita medan någon pratar är typ som att klotta i ett skolhäfte.

Låt på hjärnan just nu

Låten från senaste episoden av Todd in the Shadows serie One Hit Wonderland som jag kollade igår, dvs. Autograph – Turn Up the Radio, en låt som för mig och många andra närmast är förknippad med Grand Theft Auto: Vice City (2002).

Ett romantiserat Miami i ett romantiserat 1986.

Är du en ringare eller smsare?

Ring, ring, snälla slå ingen signal, tystnaden är så total och det är meningen. Om någon jag känner ringer oombett brukar det alltid vara dåliga nyheter, såvida det inte är morsan, men hon är förlåten för hon är boomer. Samtal kommer man överens om.

När går du och lägger dig?

Klockan kan ganska ofta visa 01 eller 02 när jag kliver ur badet. Min resväg till arbetsplatsen mäts i meter.

Vad är det modigaste du gjort?

Bla bla bla lämnat allt och flyttat till ett annat land två gånger (VISSTE DU ATT JAG INTE BOR I FINLAND??????+++++) är väl någon sorts standardsvar. När jag skulle pierca båda nipplorna med nålar vars tjocklek uppgick till två millimeter var jag dock rädd på riktigt, men jag var 18 år minus exakt två månader och höll god min.

Har du någon gång åkt ambulans?

Ja, en gång, men det minns jag inget av. Tragikomisk historia från hösten 2016 som jag borde sätta mig ner och skriva. Lägger till på listan. Den är lång.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?

Ja, liksom merparten av den kvinnliga befolkningen. Flera år sedan senast nu dock, ta i trä och allt det där.

Vilken är den lökigaste quoten du vet?

Som jag har förstått det betydde ”lökig” ursprungligen att vara loj eller avslappnad, men motsvarar idag snarast engelskans ”cheesy”.

Vad gäller citat och sägningar finns det en hel del frukter som hänger så lågt att de snarast är fallfrukt – att karpa diemen och leva och skratta och älska etc. har spytts på till lust och leda. Det påstådda Marilyn Monroe-citatet om att inte förtjäna någons bästa om man inte kan hantera personen när hen är som värst börjar också nå dit. Hipsterfräckisväggbonader i stil med ”En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj” och dylikt är ganska trist även det.

Upplever det som att de lökiga citaten har ökat explosionsartat på internet i modern tid, men visst fanns det sånt på 2000-talet också: så kallade ”motivational posters”. De följde typ samma format – en liggande bild, en tjock svart ram, ett ord eller en kort rubrik, samt ett citat – men det spårade förstås ur till sist.