Vittu allt möjligt satan, läs själv

Klockan 03:18 lyste det från två rum vid Comfort Hotel Arlanda Airport medan jag rökte en överbliven feströkartobak. Min mobilkamera är värdelös på att fota i mörker, så bilden ovan har jag snott från en snubbe vid namn Erling Stausland, som tydligen recenserade stället år 2020.

Liksom jag förmodade går en natt loss på cirka 800 SEK, så det var i praktiken inget alternativ, och jag tillhörde ett mindre antal individer i åldrarna 20-40 som ämnade sova i terminalen. En Securitas-vakt kom dock fram och sa:

Nånää, hon gick bara förbi. Folk sover ju i flygplansterminaler hela jävla tiden, men jag kände av någon anledning inte för att försöka sova denna gång.

Från att jag landade kl. 21:30 tills jag tog flyget till Helsingfors kl. 06:45 fördrev jag istället tiden med att lyssna ikapp mig på poddar, läsa Mörk Borg-spelhandboken, dricka Apotekarnes sockerfria julmust och äta vinter-Polly. Den sistnämnda tyckte jag först inte var någon höjdare, men den växte på mig.

Jag läste också ett gratismagasin som var pepprat med oironiska anglicismer av dylik kaliber. Visst är det lätt hänt att sånt slinker med om man är trött och direktöversätter en text, och om du någon gång har levt ditt liv på ett annat språk än ditt modersmål vet du också hur fort sånt sipprar in, men ingendera gällde i detta fall.

Anglicismer upphör att vara anglicismer när gamla människor dör.

Väl i Helsingfors var jag i något av ett töcken. Skrap skrap skrap lät det av folks broddar mot golvet. Det är ett tag sedan jag har stått öga mot öga med is. Dubbla sockor i morsans kängor slet upp min högerhäl redan i Manchester, men smärtan blev liksom bekant, så jag orkade inte bry mig. Såg däremot till att uppskatta alla långhåriga dudes som finns i relativt stort antal i Finland, mycket trevligt.

Noterade också att det är poppis att klä sig i någon sorts Harry and Marv-core-stil bland unga män. Nittiotalsskurkmössor, kängor, halsdukar och långrockar.

Hade tågbyte i Dickursby och därmed ytterligare två timmar att slå ihjäl. Bredvid mig på bänken satt ett äldre svenskspråkigt par från Sydösterbotten som förmodligen också skulle till Vasa. Till höger hade jag en ung finsk kille som såg ut att vara lite på glid och en ung tjej som liksom såg ut att hänga med. Reflekterade över att dessa motpoler samexisterar i landet Finland medan jag åt en croissant med ost och tomat.

Tjugofem timmar efter att jag hade låst lägenhetsdörren i Manchester var jag på plats i hembyn. Den långa restiden gjorde mig egentligen ingenting. Fy fan vad skönt det var att vara ensam. När T hade droppat av mig vid flygplatsen och jag bara hade mig själv i närheten kändes det nästan konstigt.

Kom mitt i allt ihåg en del av mig som jag helt hade glömt bort. Hej, här är jag. Det var som att återse en kär gammal vän, och jag fick åter igen bekräftelse på att ensamhet är ett oförhandlingsbart basbehov för mig. När jag är med någon annan är jag inte med mig själv. Jag vill och måste hänga med mig själv nu och då. Eller egentligen ganska ofta.

I övrigt skickade jag nyss in en juttu till STBL, publiceras i början av januari. Har också smällt i mig en påse Tyrkisk Peber och lider nu av den i mitt fall oundvikliga konsekvensen som i princip känns som en mild UVI. Ammoniumklorid används för att försura urinen (NH₄Cl metaboliseras till urea + H⁺ + Cl^–, mer H⁺ = mer surt) och motverkar dylikt hos husdjur, men inducerar ofelbart liknande symptom i min kropp. Nog äter jag salmiak för det.

Har även funderat på ljus. Bjöds på en riktig Lapin Kulta-reklam-soluppgång med färger som folk förgäves försökte fota genom flygplansfönstret. Det blir aldrig bra. Kamerorna kan inte fånga den kosmiska faktorn, det blir platt.

Och vittu vad blått ljuset är när solen har gått ner här, annars. Det ser fan ut som att någon har klistrat djupblå cellofan på fönsterrutorna. Det ser ut som att någon har fuckat vitbalansen helt. Det ser inte ens verkligt ut. Det ser ut som att någon har gjort ett ultramysigt tileset som ska agera som kontrast till varma ljuskällor i ett plattformsspel. Har inte ens försökt fånga det med telefonkameran, den förstår sig inte på det. Jag däremot förstår varför jag alltid editerar nattlandskap till att vara blå när jag gör kartor till D&D.

Har inte ens druckit upp mitt té, lol. Morsan har vittu B-vitaminburkar bredvid téet i ett skåp i köket, så påsarna har förstås dragit i sig av den vedervärdiga lukten. Hon tycks inte känna den.

Nu när jag tänker efter dricker hon bara kaffe.

Saffran och mösshjärnor

Kongrattislationer på vittu luciadagen. Hoppas du slipper stearin i håret och att artighetsäta lussebullar (världens mest överskattade bakverk?).

I Cornwall i sydvästra England gör man för övrigt också en sorts saffransbullar, men de associeras inte med lucia, bakas med två olika sorters russin, och saknar den snygga S-formen. Tankarna går snarast till chihuahua or muffin.

Ett halvt decennium har förflutit sedan konceptet roade folk i 15 sekunder, och i framtiden kommer folk tycka att millennials var helt jävla dumma i huvudet som år 2016-2017 reagerade med haha ja det har jag aldrig tänkt på, vad mycket grejer machine learning innefattar ändå!, för att sedan vagga fram och tillbaka och upprepa we didn’t know!! i ett hörn i någon underjordisk enklav. Vad kan man.

Semi-skämt åsido kan saffran överlag kokk se om du frågar mig. Ämnet som står för en stor del av den karakteristiska aromen, safranal, verkar dock kunna ha en antiepileptisk verkan hos råttor och en antidepressiv verkan hos möss.

Här finns det skäl att misstänka ett safrol-derivat.

Nu kanske du undrar hur i hela friden man mäter hur deprimerat ett möss är, och det är en jävligt bra fråga. Det finns många sätt, och inget av dem är bra.

Man kan till exempel kolla på hur det beter sig under ett påtvingat simtest (forced swim test, FST), vilket i korthet går ut på att man ploppar mösset i ett vattenfyllt kärl, från vilket det ej kan ta sig upp, och mäter hur länge det tar innan krabaten förlikar sig med sitt presumptiva öde.

Tanken är att ett deprimerat möss inte tycker att det är någon idé, och att det därför inte kämpar särskilt länge förrän det ger upp och forskaren räddar det ur plurret, medan ett mindre deprimerat möss kämpar ett längre tag. Det känns väl sådär.

En liknande metod, även den baserad på förtvivlan, är ett så kallat tail suspension test (TST). Testet innefattar att man hänger upp ett möss uppochner i svansen, och uppvisad brist på kämpaglöd för att ta sig loss indikerar depression. Jo, man håller fortfarande på med sånt här. Den goda nyheten är att dylikt så sakteliga fasas ut – invändningarna är mångahanda, och fler lär de bli.

Personligen blev jag bekant med dessa metoder via mitt ex, som studerade inom samma område som jag, men tillbringade båda sina forskningspraktikperioder i wet lab-miljö (dvs. det som de flesta tänker på inom kontexten forskningslaboratorium – provrör och skit).

Tror aldrig jag var nöjdare över mitt val att syssla uteslutande med datorunderstödd läkemedelsutveckling än när hans handledare jämförde att bryta upp en musskalle med att öppna en mandel. Eller nä, värst var nog perioden när han satt och hyvlade hjärnor i millimetertunna skivor. Minns fortfarande lukten när han kom hem.

Pink Flamingos (1972)

När jag gick i högstadiet var Rotten.com och Ogrish välkända hemsidor, och jag minns också när Flashback lanserade Mondo, gore och bizarre-forumet. Jag har även hunnit hänga en hel del på 4chan, i runda slängar åren 2006-2017, och har därför hunnit bli rätt luttrad.

Övervägde ändå, för första gången i mitt liv, att lämna biosalongen under en visning av John Waters Pink Flamingos (1972).

Om jag tycker att en film är allmänt meh tenderar jag att slumra till i det sköna mörkret och vakna när lamporna tänds. Pink Flamingos är definitivt inte meh. Fanskapet har varit en kultfilm i fem vittus decennier, och jag var beredd på filmens ökändhet redan innan jag nämnde åt A att jag och T skulle se den vid Manchesters fantastiska kulturkomplex HOME. De beskrev filmen så här:

Sleaze queen Divine lives in a caravan with her mad hippie son Crackers and her 250-pound mother Mama Edie, trying to rest quietly on their laurels as ‘the filthiest people alive’. But competition is brewing in the form of Connie and Raymond Marble, who sell heroin to schoolchildren and kidnap and impregnate female hitchhikers, selling the babies to lesbian couples. Finally, they challenge Divine directly, and battle commences…

Sure, sa A, som är väl bekant med verket. Let’s see how long T lasts.

Som uttalad könsrock-aficionado lät Pink Flamingos som något jag kunde tänkas gilla. ”A number of increasingly revolting scenes that center on exhibitionism, voyeurism, sodomy, masturbation, gluttony, vomiting, rape, incest, murder, cannibalism, castration and foot fetishism” verkade helt enkelt sevärt, så vi pallrade oss iväg till en av de två visningarna som erbjöds.

Visningen var i en av de snäppet mindre salongerna, kanske tolv rader med tjugo stolar styck, och när filmen drog igång uppskattade jag att publiken skulle rymmas på sisådär en tredjedel av totalytan om folk inte satt utspridda. Det var alltså typ åttio pers där, och alla tycktes ha jätteroligt åt filmen redan från början. Det hade inte jag.

Slängde en blick till vänster för att kolla T:s ansiktsuttryck nu och då, och i hans ansikte fanns för det mesta ett ganska neutralt intresse, men ett intresse likväl. Runt oss skrek folk av skratt. Jag satt främst i tankar om att det nog finns betydligt mer givande saker att göra med min lördagskväll, veckans eviga och förgängliga prime time-fönster, men det var ändå min idé att se filmen, så jag beslöt mig för att stå mitt kast. Någonstans ekade morsans röst: Man ska aldrig lämna en dålig fest för tidigt.

Under filmens gång kände jag snarast ja ja, det är höjden av camp och äckel och dålig smak och jättesubversivt och in your face och de hade säkert jätteroligt under inspelningen, jag fattar vad de försöker göra, men så jävla bra har humorn inte åldrats. Subversiv boomerhumor är fortfarande boomerhumor.

De teatraliskt dräpande kommentarerna, excesserna och den specifika varianten ironisk självgodhet som bland annat kännetecknar det svårdefinierade konceptet camp har jag dessutom aldrig riktigt förmått ta till mig, och jag hade svårt att förstå den ljudliga uppskattningen som ekade i salongen. Funderade att det måste bero på att publiken främst bestod av RuPaul’s Drag Race-generationen, som helhjärtat har anammat drag-kulturens uttryck och egenheter, och därför kunde ta till sig filmens shtick på ett annat sätt.

Ungefär halvvägs in i filmen hände det dock någonting jävligt skumt. Inte på duken, utan i mig – jag kom plötsligt på mig själv med att skrocka till nu och då. Till sist trillade polletten ner, och jag noterade med stor förvåning hur filmen hade vunnit mig till sin sida; detta utan att jag själv hade märkt det.

Mitt i allt var jag uppriktigt road ända till slutet, när jag liksom resten av salen brast ut i en spontan applåd. Vi lämnade biografen en smula omtöcknade, men med ett stort leende på läpparna, och tjattrade livligt på vägen ut.

Det var även väl valda biobesökare som fick säga sitt i den officiella trailern när det begav sig – inte en endaste ruta från själva filmen.

Stoned boomers galore.

Det är på något sätt sjukt att tänka sig att de allra yngsta skådisarna likväl föddes i slutet av 1940-talet. Min hjärna vill liksom inte ta in det. Mindre förvånande är kanske att ett flertal av dem inte levde särdeles länge. Tre av de medverkande gick bort i sextioårsåldern, en förblödde under ett PCP-rus vid en ålder av 32, en dog av AIDS vid 40 års ålder, och Divine själv trillade av pinn som 42-åring pga. sitt förstorade hjärta.

Har inte sett något annat av Waters, men det får det allt bli ändring på.

Äta snorbilligt, sista delen

Förnöjsamheten som kommer från fett är grymt värdefull, särskilt om maten i övrigt är småtorftig. Märker genast om jag har fått i mig för lite fett, någon sorts diffus känsla av svaghet och utarmning, en känsla av att vara barskrapad på riktigt; internt torr. Steker därför i redigt med rypsolja, sätter en generös klick margarin i gröten, etc. Om en vara med fullständigt fettinnehåll finns att tillgå är valet också givet, speciellt eftersom många lightprodukter är dyrare eller bara vittu utspädda.

I många större städer finns det också initiativ som minskar matsvinn genom att laga mat av fullt ätliga råvaror som annars skulle ha kastats, ofta gratis, mot frivillig donation eller pay-as-you-feel. Jag bodde på fem minuters gångavstånd från ett dylikt i Haag (bilden ovan) och hann även besöka en liknande grej i Utrecht ett antal gånger.

I vissa fall handlar det om frivilliga som hämtar avtalade och välfriserade leveranser från matbutiker, i andra fall är det fråga om privatpersoner eller organisationer som roskisdyker (dvs. ”dumpstrar” på högsvenska, ett ord som upptogs i SAOL år 2015), ibland är det en salig blandning.

Foodsharing Stockholm tycks ordna liknande evenemang, men i övrigt verkar det som att det är vanligast med så kallade ”solidariska kylskåp” i Norden, däribland ett antal i Göteborg och Keru i Helsingfors. Folk skäms över mathjälp och brödköer, men eftersom fokus ligger på samhörighet istället för envägsutdelning och klimatgärningsfaktorn istället för desperation smakar konceptet hippt snarare än beskt. Food saving, food sharing, anti food waste dinners och community fridge är vanliga internationella söktermer för företeelsen.

Sen kan det förstås finnas perioder när det på riktigt bara handlar om att fylla magen i väntan på bättre tider. Popcorn kostar 2,90 €/kg opoppade och typ 30 g kärnor blir till en liter popcorn = 33 liter poppisar ur ett kilo kärnor, alltså kring 9 cent per liter. En tortilla med ett lager tomatkross blir en fattigmanspizza, en tortilla med sylt blir fattigmansplätt. Alternera salt ris (ris + sojasås + margarin) och sött ris (ris + havremjölk + margarin + ljus sirap) till lunch och middag funkar också ett tag. Överlever gör man, men risken för fysisk och psykisk utarmning ökar förstås ju längre kosten ser ut så.

Det finns också en risk i att kvantifiera för mycket. Hur många ätstörningar har inte fått sin början i välmenat kaloriräknande? Hårda prisprioriteringar matmässigt kan även de spåra ur till tvångstankar, och om allt i butiken plötsligt blir cent per portion i huvudet en längre tid är det perfekt grogrund för ett så kallat scarcity mindset (och då snackar jag inte om think and grow rich-entreprenör-bro-självhjälpsgrejen, utan om rent neurokemiska förändringar).

Upplevd brist och att konstant ställa nödvändigheter mot varandra är en grav beskattning vad beträffar självkontroll och viljestyrka, och så är den onda cirkeln igång. Har det dessutom gått så långt att ett förhoppningsvis åtminstone semi-frivilligt ”är det här verkligen nödvändigt?” övergår till ”förtjänar jag verkligen det här?” när man står och tummar på en vara som inte är det absolut jävla snorbilligaste i världen, ja, då har bollen varit i rullning länge. Farligt det där.

Äta snorbilligt, del 2

Jag har Gjort Matten™ för dessa råvaror sista veckan i oktober 2022 baserat på dessa kilopriser och mina egna typiska portionsstorlekar (jag gillar att äta mig mätt på stora portioner och äter oftast tre gånger om dagen, vanligen i form av en stor lunch + stor middag och ett mellanmål).

I princip alla name brands kan föga förvånande kokk se vad beträffar ekonomiskt ätande, och därför har jag baserat priserna på Pirkkas egna produkter och K-menu och sånt i mån av möjlighet. Baljväxternas kilopris är i torkad form, men portionskostnaden är baserad på slutprodukten.

kidneybönor 5,33 €/kg = 53 cent per portion
kikärtor 4,97 €/kg = 50 cent per portion
gröna linser 4,97 €/kg = 50 cent per portion
mörk sojakross 7,50 €/kg = 50 cent per portion
röda linser 4,88 €/kg = 49 cent per portion
havremjölk 1,49 €/l = 37 cent per portion (250 ml)
quinoa 6,70 €/kg = 34 cent per portion
potatis 0,89 €/kg = 22 cent per portion
stora vetetortillor 3,22 €/kg = 20 cent per portion
1 kg Oltermanni-ost = 72 skivor = 18 cent per portion (2 skivor)
Ruispalat 3,01 €/kg = 17 cent per portion (1 dubbelskiva)
saltgurka = 14 cent per portion (1 burk räcker till 12 dubbla Ruispalat)
solrosfrön 4,98 €/kg (E-vitamin!!!!!) = 12 cent per portion (25 gram)
långkornigt ris 1,15 €/kg = 12 cent per portion
tomatkross 0,98 €/kg = 12 cent per portion
sriracha 11,45 €/l = 11 cent per portion
havregryn 1,35 €/kg = 11 cent per portion
makaroner 0,97 €/kg = 10 cent per portion
sojasås Kikkoman (tycker tyvärr inte det duger med annat) 8,90 €/l = 9 cent per portion
grönsaksbuljongtärning 6,25 €/kg = 6 cent per portion (mmm, smakförstärkare)
rypsolja 4,43 €/l = 4 cent per 10 ml
djupfrysta wokgrönsaker 2,29 €/kg
rödlök 2,19 €/kg
blomkål-broccoli-morotsblanding djupfryst 1,99 €/kg
kokosmjölk gjord av creamed coconut 1,56 €/l, YMMV
banan 1,55 €/kg
gul lök 1,49 €/kg
margarin 1,22 €/kg
morot 1,10 €/kg
joderat salt 0,79 €/kg
specialvetemjöl 0,59 €/kg

Vad beträffar kryddor tog jag dessa priser från Urjalan Makeistukku, som säljer lite större förpackningar av det ena och det andra.

basilika 23,33 €/kg (mer än fyra gånger billigare än Pirkkas basilika i kryddhyllan i Cittaren)
curry 13,33 €/kg (knappt två gånger billigare)
kanel 11,25 €/kg (fyra gånger billigare)
kummin 10,26 €/kg (ork int jämför nå mer, pointen är köp int kryddor i butik satan)
rosmarin 14,29 €/kg
gurkmeja 13,75 €/kg
chili 13,89 €/kg
hel svartpeppar 25,56 €/kg
oregano 30,77 €/kg
rökt paprikapulver 15,48 €/kg
salvia 26,67 €/kg
lökpulver 13,24 €/kg
dill 37,50 €/kg
timjan 25,00 €/kg
vitlökspulver 21,82 €/kg

Om du är intresserad av att äta snorbilligt har du förstås int tillräckligt med likviditet för att släng vittu 37,50 € bara på ett kilo torkad dill, och int vittu har du plats att förvara det heller. I praktiken handlar det dock om 4,50 ege för en burk på 120 gram, vilket redan det är en enorm mängd, om du tänker att en såndär liten påsa från butiken är 7 gram, och för en sån av märket Santa Maria får man paya 121,43 €/kg (!!!).

Av ovanstående ingredienser kan man alltså göra till exempel:

chili sin carne
diverse burritos, quesadillas, enchiladas
nolognese/mårasåsin
diverse wokrätter
vittu dumplings
diverse fritters/vegebiffar
currysar av alla de slag
mac n’ cheese
pasta bakes
rudimentär falafel
rudimentär hummus
vad för vittus pajer du nu ids hitta på, med eller utan äggstanning (ägg = 22 cent styck)
linssoppor
potatisgratäng
klyftpotatis
potatismos
gröt med havremjölk, kanel och banan (vardagshjälte)
varma smörgåsar
etc.

Oftast brukar jag typ bara alternera ris/potatis/pasta och olika baljväxter med olika frysta grönsaksblandingar och kryddningar i wokpanna på spisen. Kokning sker med lock på kastrullerna när det är aktuellt och linser och sånt får mjukna på eftervärme. Ugnen är relativt sett det dyraste tillagningssättet, så jag brukar laga flera grejer på samma gång när jag väl har värmt upp den och kör sista biten och/eller flaps på eftervärme där med.

Som aficionado vad beträffar Trevlig Yta™ använder jag ibland ugnen vid den första tillagningen, men därefter sköts uppvärmning av rester på spisen eftersom jag saknar mikro. Små mängder rester äts insvepta i en tortilla, AKA flap, ofta till lunch. Jag har ingen frys och tillreder därmed djupfrysta grönsaker genast när jag kommer hem och portionerar ut i lådor och in i kylen när de har svalnat en smula.

Lovade som bekant också att återkomma till studerandefällan nudlar i plastkopp. Typ quinoa (34 cent) med gröna linser (50 cent) och wokgrönsaker (34 cent) = 1,18 € och fyller man på med grejer som olja och sriracha o. dyl. landar det ändå under vad man får betala för en Pot Noodle.

Här är en jämförelse av näringsvärdet:

Vänstra kolumnen: Pot Noodle (1,79 €). Högra kolumnen: quinoa, linser och wokgrönsaker (1,18 €).

Hmm.

Men Madrona, att tillreda en Pot Noodle tar lika länge som att sätta på vattenkokaren och låta fanskapet mjukna, medan grytan väl kräver att man först blötlägger linserna över vittu natten och sen kokar dem innan de tillreds tillsammans med resten?

Ptja, hittills har de inte lyckats hitta på ett sätt att tillreda en näringsriktig måltid för en snorbillig peng utan att lägga ner tid. Näring/förmånlighet/låg tidsåtgång: välj två. Att hålla tidsåtgången nere stavas tråkigt nog ”storkok”. Soz.

Jag är egentligen inte superintresserad av att laga varmrätter, iallafall inte på ett sådant plan att jag ser fram emot det sådär jättemycket på vardagsbasis. Sällar mig varken till skaran som koketterar med nä alltså jag kan inte laga mat, jag bränner fan vatten asså, tihihihihihi eller skaran som längtar till helgen så att de kan börja experimentera med nya rätter och skit, även om jag ibland håller med om det finskspråkiga påståendet sunnuntaikokki on kivaa olla (det är trevligt att vara söndagskock).

Allt som sänker tröskeln underlättar absolut, till exempel att ha en anständig kniv och något att vässa den med. Jag äger för övrigt bara en enda kniv, en åttatumsförskärare från Victorinox. Tror jag betalade kring £30 för den sommaren 2020, när jag hyrde ett rum hos en bekant och precis hade börjat jobba på apoteket efter lockdown 1. Man ser att det är sommar tack vare ljuset och förekomsten av färska grönsaker.

Annat som underlättar är ett tillräckligt stort skärbräde av gediget trä, ordning och reda bland kryddorna, ett rent kylskåp, ett lättstädat kök överlag, samt kökslådor och -skåp som inte är överbelamrade med en massa skit. Har du för mycket kräsä – för till loppis. Har du för lite köksgeråd – uppsök loppis. The circle of life.

Jag har annars inte behandlat en av livets veganska fuskkoder ännu. Kan du gissa vad det är?