Två monogama män och Tone, del 1

Gillar att läsa Expressens kultursidor lite nu och då. Blev lite chockad första gången jag såg att man nuförtiden poängterar hej annars det här e en kulturartikel och innehåller åsikter och bedömningar i en ruta efter ingressen, vet inte när det blev legio.

Nåväl. De puffar för Två män i en podd på slutet av artiklarna ibland, och med en rubrik som De unga ljuger att de är polyamorösa blev jag givetvis clickbaitad.

Nytt avsnitt av ”Två män i en podd”
Det är de två männen på bilden som har en podd.

Ljuger de unga om att de är poly för att vara trendiga? Ljuger de om att de är poly för att något sånt inte existerar eller fungerar i praktiken? Ljuger de att de är poly som täckmantel och förfining av det gamla hederliga ”ligga runt” slash ”lösa förbindelser”?

När jag lyssnat igenom hela segmentet om poly en gång sätter jag mig ner för att skriva texten, men konstaterar att det är omöjligt. Lyssnar en gång till, vilken jävla djungel samtalet är. Halvtänkta tankar, tvära kast mitt i resonemang, och därtill är begreppsförvirringen total. Under den tredje lyssningen antecknar jag det som sägs ord för ord, och först då känner jag mig säker nog för att skriva.


Daniel Sjölin börjar dock med en lite märklig anekdot från sommaren. På litteraturfestival i Dalsland tar han sig en joggingtur, och slänger sig därefter i Vänern sådär fritt och härligt, med tanken att han kan gå i blöta kläder de tvåhundra metrarna tillbaks till hotellet. Väl uppe på rummet inser han att han har glömt att packa ner ombyteskalsonger.

In Defense of Tighty Whities | GQ
Det är inte kalsongerna på bilden som har skrivit brevet.

Han ska äta middag på kvällen, vilket omöjligen kan genomföras kalsonglös bland uppburna förlagsmänniskor. Tydligen är det otänkbart att ”allt bara ska flyta runt” i den miljön, och det är stormroligt, ”det går inte!”. Han ligger på sängen och överväger att klättra ut genom fönstret för att slippa gå ner i lobbyn och möta hela Remus förlag i det stadiet, men tar slutligen på sig ombytesbyxorna utan kallingar och går till ett närliggande Dressmann som fortfarande är öppet.

Anekdotens punchline är att han inte går tillbaks till hotellet efter inköpet, utan istället slår sig ner på en uteservering, upprymd av att ha tagit sig igenom det kalsonglösa projektet: ”Nu ska jag sitta här, med min stjärt rätt innanför byxorna, och ta min pizza, och det vet ni inget om, era rackare som går förbi!”.

Jag är inte bekant med Sjölins verk och leverne, så denna anekdot är inledningsvis allt jag har att gå på. Han är så obekväm med tanken på att gå utan kalsonger under byxorna att han behandlar det som de flesta behandlar att bara gå i kalsonger, rentav nakenhet. Om denna man ska snacka om unga och poly kan det nog vara dags att buckle up, tänker jag.


Sjölin introducerar ämnet genom att reagera på stormen mot sexologen Tone Ahlborg, som av några ansågs ha gett ett oskäligt konservativt svar på en insänd fråga i Göteborgs-Posten. Insåg vid närmare genomläsning av sexologens svar att det blir till att börja i den änden, och avhandla herrarnas fortsatta samtal imorgon, annars blir det låååångt.

Frågan löd alltså så här (min emfas):

Hej Tone!

Jag är sugen på sex med andra men vet inte hur jag ska lägga fram det för min partner. Jag vill verkligen inte att vi gör slut men känner att det inte räcker med en partner för mig. Tänker på detta väldigt mycket. Jag misstänker att min partner kommer tycka att det är en dålig idé, trots att vi älskar varandra, men för mig är det bara sex. Det handlar inte om känslor för någon annan. Jag har inte vågat ta upp det i rädsla för att det ska bli bråk. Vi har det väldigt bra annars. Hur tycker du jag ska göra?

OJ

Det är mycket som inte specificeras här. Vi vet ingenting om frågeställarens eller partnerns könstillhörigheter, deras åldrar, relationens längd, om de bor tillsammans, har barn, absolut ingenting. Ordvalet ”göra slut” snarare än typ ”skiljas” eller ”separera” indikerar kanske att det handlar om en något yngre person, särbo eller med några års samboskap i bagaget, men så behöver det inte alls vara.

Det enda $PART1 uppger i brevet är följande:

$PART1 vill ha sex med andra personer än $PART2
$PART1 vet inte hur hen ska kommunicera detta till $PART2
$PART1 tror att $PART2 inte vill att hen ska ha sex med andra
$PART1 är rädd för en negativ reaktion från $PART2
$PART1 vill fortsättningsvis ha en relation med $PART2
$PART1 vill också kunna ha sex med fler än $PART2
$PART1 vill ha $PART2:s godkännande för att göra detta
$PART1 anser att emotionell trohet är viktigt
$PART1 anser att sex är skilt från emotionell trohet
$PART1 anser sig ha det bra i sin relation med $PART2 i övrigt


Det är när vi kommer till slutfrågan som det blir knepigt. Det finns för mycket svängrum i tolkningen av hur tycker du jag ska göra.

Hur tycker du jag ska göra (för att ta upp det utan att såra min partner)?
$PART1 vill uttrycka sina behov och samtidigt skydda $PART2:s känslor

Hur tycker du jag ska göra (för att inte förlora min partner?)
$PART1 vill uttrycka sina behov utan att riskera förhållandet med $PART2

Hur tycker du jag ska göra (för att lägga fram det på bästa sätt)?
$PART1 vill uttrycka sina behov och maximera sina chanser att få som hen vill

Hur tycker du jag ska göra (i denna svåra situation)?
$PART1 vill att Tone magiskt ska lösa hens problem utan att veta några som helst detaljer om $PART1 och $PART2:s relation

Med tanke på att frågeordet ”hur” används i den inledande halvfrågan om att lägga fram saken inför partnern tror jag att det egentligen är råd kring kommunikation som efterfrågas. Tone tolkar det dock som det sistnämnda, vilket jag inte beskyller henne för, och då blir det förstås närmast ”vad tycker du att jag ska göra”. Hon har garanterat fått sin beskärda del brev med klassiska ha kakan och äta den-problem, alternativt gräset är alltid grönare-problem, och svarar därefter.

Det är kvinnan på bilden som har svarat på brevet.

Tone har inget annat val än att ta personen på orden, och fokuserar därför endast på nya sexuella aktiviteter. Det blir då till det sedvanliga har du tydligt kommunicerat vad du vill ha ut av sex? och låt fantasin sätta gränserna och utveckla sexlivet med din nuvarande partner.

Som vanligt är det dock vad frågeställaren inte säger som är intressant. Sexlivet med den nuvarande partnern nämns inte, bara ett ospecifikt ”vi har det jättebra annars”. Det är lätt att läsa in att det skulle kunna handla om ett monogamt sexliv som har gått i stå. Om ”annars” även inkluderar ett rikt sexliv handlar det ju dock inte om att personen saknar någon sorts specifika sexuella aktiviteter, utan om ett behov av samma sexuella aktiviteter som med partnern, fast med andra. Då är det plötsligt fråga om något helt annat.

En annan grej som lyser med sin frånvaro i brevet är tankar inför att även ge partnern friheten att ha andra sexuella relationer. Är det för att det är underförstått att så skulle vara fallet? Är det för att brevskrivaren tror partnern är så ärkemonogam att det inte skulle komma på fråga att ha sex med andra, även om det var tillåtet? Är det för att brevskrivaren är obekväm med tanken, och vill ha ensamrätt vad beträffar att ha sex med andra?

Tycker personligen att det luktar har insett att jag är flersam sexuellt men romantiskt monogam och försöker hitta en lösning som inte innebär att göra slut med min ytterst monogama partner som jag älskar, som älskar mig, och som jag har det bra med. Samtidigt använder brevskrivaren ”partner” både i bemärkelsen romantisk partner och sexpartner – det räcker inte med bara en partner för mig – och det är ju lite skumt, eftersom hen påstår sig skilja på sex och kärlek. Brevet är helt enkelt ett minfält, där vem som helst kan läsa in lite vad som helst.


Tone börjar svamla om oxytocin som för att säga nae, sex och kärlek hördu, det är lätt hänt att de flätas ihop mer än man själv vill (vilket gör det förvirrande att hon även snackar om massage, barn, amning och husdjur i nästa andetag), och ser till att shamea brevskrivaren genom att påpeka att partnern ”helt naturligt” skulle kunna känna sig kränkt av att hen behöver ytterligare en sexuell partner samtidigt som de har en pågående intim och sexuell relation, det vill säga reductio ad VADÅ, RÄCKER INTE JAG?????+++

Att seriell monogami är vanligast är också en giltig anledning till att slå barnsligheterna ur hågen, men det är antagligen slutklämmen om ”riktig kärlek” som har fått polyfolket att skriva grejer som kan summeras SKIT NER DIG MONOKÄRRING. Så långt sträcker jag mig inte. Tycker mest det är beklagligt att alla parter kommunicerar förbi varann, och då har jag inte ens börjat avhandla herrarna Sjölin och Schüldts reflektioner kring det hela.


Brevskrivaren har följande alternativ:

  • stanna i förhållandet och lida i tysthet – känslolivet lider av ouppfyllda behov, sexlivet lider (status quo)
  • göra slut och förlora sin stabila förhållandebas – känslolivet lider av separationen, sexlivet frodas ärligt (fittigast på kort sikt, bäst på lång sikt)
  • stanna i förhållandet och vara otrogen bakom partnerns rygg – känslolivet lider av att ljuga för partnern, sexlivet frodas oärligt (smaskig förbjuden frukt på kort sikt, fittigast på lång sikt)
  • stanna i förhållandet och övertala partnern – känslolivet frodas ärligt, sexlivet frodas ärligt (rosafärgade polyglasögon)

Tone lanserar ett femte alternativ, det vill säga stanna i förhållandet och lid inte. Där har vi det magiska svaret som efterfrågades.

Leve finlandismerna!

Vasabladet, augusti 2019.

Det har knappast gått någon förbi att jag älskar finlandismer. Det påtar mig något otroligt att undvika ord som är unika för finlandssvenskan till förmån för rikssvenska motsvarigheter som aldrig känns lika naturliga. Klart att man ska främja kommunikation och undvika missförstånd i den mån det är möjligt, men ensidigheten i det hela är ju tarvlig. Det är alltid finlandssvenskan som ska anpassa sig, och därmed basta.

Vi ska alltså muka anpassa oss till svenskan i ett land där man som vareviga jääääävla finlandssvensk kan intyga får VAD BRA SVENSKA DU PRATAR eller HAR DU BOTT I SVERIGE? eller ALLTID TYCKT DET ÄR CHARMIGT MED FINSK BRYTNING i fejset när man öppnar munnen, ett land där en förskräckligt stor andel människor har svårt att ens förstå skillnaden på en finne, finländare, finlandssvensk, sverigefinne och på att tala svenska som finländare med eller utan brytning. Är det detta lands svenska vi till varje pris ska förhålla oss till?


Det är ju dock inte svenskarna som specifikt motarbetar finlandismer. De rikssvenskar som jobbar med språkfrågor skulle nog inte slippa undan med något mer precist än att det är bra att hålla sig till rikssvenska i bred kommunikation, vilket även gäller skåningar och norrlänningar och gotlänningar och så vidare. Att ett land med tio millar skulle säga åt en minoritet på sisådär trehuntti tusen (för svenska läsare: TREHUNDRA TUSEN) att undvika sina språkliga särdrag i Sverige, nja, det hade inte riktigt flugit, va.

Nej, det är våra egna språkvårdare som sitter på svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken och universitetens språkgranskare som synar din kandi, nej förlåt, får inte alienera rikssvenskarna här, C-uppsats, eller gradu, nej förlåt, E-uppsats, som rekommenderar att man så långt som möjligt lämnar bort finlandismer – alltså förhåller sig till rikssvenskan – närhelst man ska skriva ett mer officiellt dokument.


”Inte förbjuder vi någon från att använda finlandismer”, säger de finlandssvenska språkvårdarna, ”men det kan vara bra att vara uppmärksam på dem, så att man förstår i vilka sammanhang de kan användas, och i vilka sammanhang de antagligen inte kommer förstås”. Så långt är jag med, men följden av ensidigheten blir ju jävligt skum.

Är jag i Sverige och står och väntar innanför ingången för att vi enligt meddelandet ska träffas i aulan är det mitt fel för att jag inte fattat att det i Sverige betyder festsal. De har ju inget ansvar att anpassa sig till mig. Skriver jag åt en rikssvensk på besök i Finland att vi ska träffas i aulan och hen står vid dörren till en låst festsal istället för i vestibulen (vem i helvete säger så?) är det också mitt fel, eftersom jag inte har haft vett att anpassa mitt språk. Vad satan.

Skriver jag att byggnaden är mycket kännspak och lätt att hitta framgår det ur kontexten vad det handlar om. Skriver jag att jag har valt att lämna bort (jättää pois) animaliska produkter som vegan ska man vara ordentligt bakom flötet för att inte fatta i kontexten. I båda fallen har jag inte bara varit sann mot mitt eget språk, jag har kommunicerat tydligt och dessutom lärt läsaren något: så här kan man säga i Finland.


I Svenska akademiens ordlista (SAOL) finns ett antal finlandssvenska ord märkta finl., prov., eller rentav fisv. vard. Det är den svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken i Finland som ger underlag för att lägga till eller stryka finlandssvenska ord i SAOL, åtminstone tycks det ha varit så vad beträffar de senaste upplagorna. Mjo, de vet väl bättre hur läget ser ut än man gör på rikssvenskt håll, makes sense.

Inför arbetet med den trettonde upplagan ansåg den finlandssvenska språkvården bland annat att följande ord skulle strykas, eftersom de avråder från att använda dem:

funktionär i betydelsen ’tjänsteman’
gruppera i betydelsen ’välja körfil’
halare (overall, blåställ)
lediganslå (utlysa, ledigförklara)
nivåkorsning (plankorsning)
simstrand (badstrand)
tobak i betydelsen ’cigarett’

Artikelförfattaren Mikael Reuter skriver vidare: ”Vi kan inte så lätt uppmana dagispersonalen att be barnen ta på sig overallen om de kan visa på att halare är ett accepterat ord i SAOL (‘godkänt av Svenska Akademien’ som en del säger).

När jag läste det trodde jag fan att jag skulle smälla av. Att stryka vedertagna finlandismer från SAOL för att de räknas som direktöversättningar från finskan eller det redan finns ett ”mer korrekt” rikssvenskt ord tjänar enligt mig inte våra syften alls, det är det sista vi borde göra.


På Helsingfors universitets hemsida kan man läsa om några farliga finlandismer som bör undvikas. Språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen börjar och avslutar denna intervju med att svenskan lever under tryck från finskan i Finland och att vi talar god svenska med tanke på hur stor press från finskan vi har.

Inte inflytande, inte nära inpå, nej, tryck och press. Smaka på det. Finlandismerna, hur ”farliga” de än är, speglar givetvis vardagen i ett land där den absoluta majoriteten talar finska. Detta medför direktöversättningar och finskinspirerade konstruktioner. För mig fullt naturligt. Är jag en förrädare nu?

Blev även introducerad till konceptet språkplanering. Språk är så jävla viktigt, innan nån fiffikus (för svenska läsare: FIFFIG PERSON) hittar på telepati är det vårt viktigaste kommunikationsverktyg. Tanken på en instans som aktivt försöker styra språkbruket i en viss riktning är fan creepy. Det blir olustigt genast man börjar blanda in konceptet ”renhet”, vilket för övrigt är Svenska Akademiens uttryckliga mission statement, ”arbeta uppå Svenska Språkets (sic) renhet, styrka och höghet”. Eurgh.

af Hällström-Reijonen medger lyckligtvis att finlandismbeståndet som helhet verkar ha förblivit stabilt de senaste hundra åren, iallafall enligt de mätmetoder hon använt sig av, och står även för det ängsligaste stycket jag läst på ett tag: ”I sammanhanget bör nämnas att modern finlandssvensk språkvård naturligtvis arbetar med mycket annat än att motarbeta finlandismer, och därmed ska detta alltså inte ses som en utvärdering av all den verksamhet den finlandssvenska språkvården sysslat med.”


Då klickar det. Aj jaa (för svenska läsare: AHAA), språkvård är helt enkelt viltvård utan bössor. Man följer med beståndet, tillåter viss förökning, det är ju trevligt med diversitet så länge de håller sig på sin kant. Några måste vi skjuta av för att förhindra (kultur)krockar, så är det bara. Språket ska tuktas.

Finlandssvenskan får helt enkelt inte avvika för mycket från rikssvenskan, detta som överlevnadsstrategi förespråkad av nån jätkä som var lektor i svenska vid uni i Hesa i en herrans massa år kring sekelskiftet och gav ut boken Finlandssvenska år 1917. Skitintressant egentligen, ska se till att förkovra mig (s. 103-104).

Jag är ju i allra största grad lekman. När jag läser runt i arkivet på sprakbruk.fi tycker jag mig ofta skönja en tydlig distinktion mellan språkvårdare/forskare och oss vanliga dödliga. Följande ingress är talande: ”Ordboken Ordklok. Svenska ords släktskap och ursprung fungerar trots sin lättillgängliga populariserade utformning också som en uppdatering av forskningsläget.”

Haha, trots var det ja. Inte beröm för gediget arbete i ett utförande som är lätt för en bredare grupp att ta till sig, utan ja, alltså, boken är ju inte skriven på vårt fina, invecklade akademiska språk som vi annars använder oss av för att inge förtroende åt varandra, men den är någorlunda legitim ändå.


Ponera att du träffar en schweizare som talar italienska (~8 % av befolkningen). Tycker du det är rimligt att hen gladeligen kan använda sina specialord och tysk-/franskinspirerade konstruktioner med en annan från samma minoritet, men i övriga fall bör förhålla sig till den italienska som talas i Italien?

Eller tycker du att det är klart som korvspad att de ska spela i samma liga men på egna villkor, det är ju i praktiken olika varianter av samma språk? Säljer personen sin själ åt djävulen och säkrar minoritetens undergång om hen inte putsar bort alla tysk-/franskinspirerade aspekter från sin italienska?

Skillnaden mellan finlandssvenskan och regionala tungomål i Sverige är att svenskarna är väl förtrogna med regionerna inom landets gränser och nu doftade det JÄTTEGOTT av typ potatis-purjolökssoppa plötsligt, det kom en waft från fönstret, men ja, min poäng är att okunskapen om finlandssvenskhet är stor i vårt västra grannland, och att stympa vårt språk och prata deras kommer inte ändra på det. Byri på svensk? Byri på finlandssvensk.

Tycks fan ha gått och blivit lite redpilled kring den finlandssvenska språkvården. Det medför antagligen att jag läser som fan läser bibeln, krävs nog lite nyans här. Är man språkvårdare, språkgranskare, översättare eller insatt sådär annars bara (för svenska läsare: I STÖRSTA ALLMÄNHET), finlandssvensk, rikssvensk, finsk, får man hemskt gärna ta kontakt om man känner sig manad att påpeka vad jag har fått om bakfoten (antagligen ett och annat), och så följer jag upp det.


Limmy opens up on how moving from TV to Twitch saved his life - Dexerto

Avslutar med ett stycke ur Limmys självbiografi. Han är en skotsk komiker + vacker själ, främst känd för sketchkomediserien Limmy’s Show, som jag älskar så jävla mycket. Första säsongen sändes endast på BBC Scotland, men inför andra säsongen blev han inbjuden till ett möte i London för att diskutera huruvida serien skulle sändas i hela UK eller inte.

Skottland har samma befolkningsmängd som Finland, kring 5,5 miljoner, vilket är mer än Wales och Nordirland kombinerat, men bara en tiondel av Englands ~56 miljoner. Det var alltså en hel del som stod på spel.

‘Now, I have to ask you, and please forgive me if this is offensive in any way. I showed your series to some of the people on the floor here to see what they thought, and for some of them, due to your dialect and your accent – and again, forgive me if this is offensive – but due to that, some of the words and punchlines went over their head. Just some wordings they weren’t familiar with.

Afterwards, they were able to work out what had been said, but timing is important in comedy, as you know, so they missed the joke at the crucial time. I suppose I’m saying this because I’m wondering how you feel about that.

I thought about how to answer it, because I didn’t want to fuck things up. But I said to her:

‘Well, I get what you’re saying. I don’t find it offensive. If they can’t understand some of my words, then they can’t understand them, they’re unfamiliar with them, I get that.

But the reason they’re unfamiliar with them is because, well, they don’t hear people like me on the telly. They only hear people like themselves, or they might hear somebody from a region in northern England.

I’m familiar with all those accents, and familiar with certain words and phrases, like ”Come ‘ed” in Brookside, or even Fair dinkum in Neighbours. Neighbours is Australian.

It can’t be right that I know words and phrases from the other side of the world, but words and phrases from another UK nation are an issue. I know the Glaswegian dialect is a bit harder to crack, but I think the solution is to have more accents and dialects on the telly, rather than fewer.

[…] Except that’s not what I said.
It’s what I wish I’d said.

When she asked how I felt about my accent, what I really said was, ‘I see, I see. Well, I mean, there are ways to maybe, I don’t know, tone down the dialect a bit. Ways to tone it down without it looking like I’m speaking all properly.’

I sold my soul.
Because when I got back home, I got told a while later that the second series wouldn’t be going out UK-wide. I don’t know why.
So not only did I sell my soul, but I sold it for fuck all.

Bockska språkfrågan

Finlandssvensk ordbok | National Repository Library | Oamk

Har förkovrat mig i finlandssvensk språkvård de senaste dagarna, ska försöka färdigställa inlägget imorgon. Det blev… hetlevrat. Idag ska jag prata om resonemanget kring språket i Trevor Bock, webbserien jag har hållit på med i knappt ett år.


Grundtanken var att svenska Österbotten skulle fylla samma roll i Trevor Bock som Australien i the Big Lez Show. Har alltid velat låta omgivningen ta så stor plats att handlingen inte skulle kunna äga rum någon annanstans i världen.

Big Lez handlar inte om Australien, men serien är Australien, helhjärtat. Skaparen Jarrad Wright bor precis på gränsen mellan territorierna NSW och QLD, typ på mitten av Australiens östkust, söder om Brisbane. Han tonade inte ner ett skit för en internationell publik. Om något är det hur showen fullständigt dryper av ‘Straya som tilltalar, även när man inte fattar vad fan de snackar om. Det är fräscht, något man inte sett tidigare, och för australiensare är det förstås guld.

Problemet är att vi inte talar engelska i svenska Österbotten, och tanken är att kunna nå fler än bara svensktalande österbottningar/nylänningar och en rikssvensk/norrman eller två. Det är frestande att fnissa generat och säga nå, int räknar ja nu med att nå många kommer si på det sen sist och slutligen, som för att skydda sig själv om serien inte får luft under vingarna, men man ägnar inte ett år av sitt liv åt att producera någonting om man faktiskt tänker så. Det vore lögn. Jag vill nå ut.


Detta faktum gör det ju lite knepigt. Hade kunnat köra Vikings-stilen och ha karaktärerna att snacka engelska med skum österbottnisk accent, eller förlägga showen till en region av USA som befolkas av ättlingar till österbottniska utvandrare, men nä, det kändes inte rätt. Svenska ska det vara.

Jag hade kunnat förlägga showen till norra Sverige istället. Hade kunnat släta över finlandssvenskan för att inte sticka ut i ett rikssvenskt öra, undvika finlandismer och dialekt, men nä, det kändes verkligen inte rätt. Ska det vara svenska ska det inte vara några halvmesyrer.

Jag vill helt enkelt att folk som faktiskt bor i svenska Österbotten ska få höra sitt modersmål representeras så som det är, i en animerad show, förlagd i vad som omisskänneligt är den österbottniska landsbygden/småstaden. Det händer fanimig inte ofta. Kan helt enkelt inte tumma på det. Redan att höra finlandssvenska i Mumin Visar Allt var en fröjd.


Således hade jag kunnat köra finlandssvenskt tal med engelska undertexter hela vägen, men det orkar en obekant publik inte med på samma sätt, plus att det tar fokus från visual gags, för att inte tala om tajmingen. Lyckligtvis hade handlingen börjat ta form på allvar vid det här laget, och iochmed det var lösningen uppenbar: den gyllene medelvägen. Något familjärt, något nytt, för såväl internationella tittare som österbottningar.

Kanadensaren Richard, spelad av Ben Howes från Hamilton, Ontario, flyttar till Asdunga i pilotavsnittet. Han funkar på ett sätt som avlastning för folk som främst är vana vid att höra nordamerikanska accenter. Trevors farsa är frånskild engelsman från the Midlands och pratar engelska med brittisk accent. Hans son från ett tidigare förhållande har engelska som modersmål, men var ung nog för att lära sig svenska i skolan.

Trevors morsa är finlandssvensk, grannen är centralamerikan, bästisen snakker norsk, arbetskompisen är finsk/tvåspråkig, chefen är finlandssvensk… det blev helt enkelt en salig blandning, där folk som inte är svenskspråkiga inte måste sitta och koncentrera sig på att läsa undertexter någon längre tid. Delarna som går på svenska respektive engelska är noggrant portionerade.

Tänker inte texta de engelskspråkiga delarna till svenska, utgår från att målgruppen har engelskkunskaperna i skick. Det blir förstås oundvikligen en utmaning att översätta de finlandssvenska scenerna på ett vettigt sätt i undertexterna, krävs en del fingertoppskänsla. Ordvalen måste ha likadan valör, stavelserna måste överensstämma nästan exakt för att det inte ska bli klumpigt. Det är ändå den minst sämsta lösningen. Ska fanimig få det att funka.

Drar lans för trans

ALDI UK on the App Store

Gick till ALDI idag med -£11.63 på kontot och £2.32 i plånboken. Lade min sedvanliga sojamjölk (£0.55 styck) i korgen, sedan de mest basic av basic tortillachips på det, med tillhörande salsa. Blev lite kris när prislappen på pastan saknades. Är vanligtvis en potatistjej, men tänkte att det var dags att variera sig lite.

Som tur är blev det £2.18, och jag sa ”oh, good, I can actually afford that”. Kassören skrattade, jag sa ”worst thing is, I’m not even joking”. Mer hjärtligt och medkännande skratt. Älskar britternas mörka humor, så jävla befriande.

När jag gick till butiken var det strålande solsken, beslöt mig därför för att gå i endast linne med en tunn, oknäppt skjorta ovanpå. Femton minuter senare vällde regnet ner. Häshtäg Mänchestör. Hade inget emot det egentligen, fick åtminstone håret tvättat. Det har jag inte lyckats med på…… tre veckor. Hoppsan.


Det jag egentligen vill prata om är det jag lyssnade på under exkursionen.

EMA2001LOGO.jpg

Till saken hör att jag växte upp framför MTV. Då menar jag alltså 1993 och framåt. Har därmed spergig encyklopedisk kunskap om det som sändes på kanalen fram tills sisådär 2005, när jag slutade högstadiet och flyttade hemifrån. Till saken hör också att jag gick in i puberteten jävligt tidigt, hade bröstutveckling vid sju års ålder, mens vid åtta års ålder. I dagsläget skulle man antagligen överväga behandling med hormonblockerare, men nåja.

Intresserade mig således för tonåringarnas värld på allvar väldigt tidigt. Det fanns en Armani-parfymreklam på MTV med Massive Attack-låten Angel i bakgrunden, och jag kunde inte bärga mig. Ville också vara tonåring och hångla med någon jag träffat i ett chattrum till Massive Attack, ju.


IbizaFlyers.com

Som en konsekvens är jag fortfarande svag för en viss sorts house och trance från åren kring millennieskiftet. Klassiker från långt tidigare än så också, givetvis, men ja. Jag var så jävla avundsjuk på tonåringar och unga vuxna som kunde fara till Ibiza på festival med <brittisk accent> BASEMENT JAXX! ROGER SANCHEZ! GROOVE ARMADA! DELERIUM! som de gjorde reklam för på min älskade musiktelevision, men åtta-elva år och fast på den österbottniska landsbygden var man alltjämt, satan, satan.

På tal om barn gjorde Robert Miles (RIP) låten Children och skapade därmed en hel genre med vänsterhanden: dream trance. Du har garanterat hört låten även om du inte känner igen namnet, pianoplönket är så distinkt. Fan, rentav Mel C från Spice Girls fame gjorde en trancelåt, I Turn to You. Sawtooth-leads och off-beat bass stabs, drömmiga pads. Gravallvarlig låt musikmässigt, trots batikfärgad topp och beachiga blonderade waves. Sen har vi ju Désenchantée, Mylene Farmer-covern med den blonda belgiska MILF:en Kate Ryan under en konstigt metalliskt isblå himmel. Ah, color correction.

Men Madrona, det är ju bara en massa eurotrash med ostiga 90-talssynthar, nu har du nog på dig nostalgiglasögonen!

Jo, men vänta bara, nu kommer tunga artilleriet.

Två låtar som väcker känslor som egentligen inte ens är mina, och har gjort sedan jag hörde dem första gången 2001 respektive 1999.

Men Madrona, nog är de helt najs låtar, men inte vet jag nu om det var såå speciellt?

Att musik är känsla är ju en grej, men viss musik sveper bort skynket till något expansivt och abstrakt som närmast är en plats. För mig är det oftast elektronisk musik som lyckas med detta konststycke. Nu snackar vi den typ av trance som aldrig nådde MTV, låtar på 7-20+ minuter, där man genast finner sig fastspänd i en farkost på väg till ett mål med förvissningen att vyn kommer ta andan ur en när man väl kommer uppför branten.

De senaste två dagarna har jag upplevt något av en tillbakagång till sammanbiten långsinthet/förbittring – engelskans resentment säger egentligen bättre vad det är – vad beträffar vissa händelser i det förflutna, och personerna som var inblandade. Igår duckduckgo:ade jag do I have to keep in touch with my family i hopp om att hitta advice columns som tar upp detta. Är inte stolt över det. Det var mörkt.

Inte längre. Tårarna började trilla. Såg bitterheten för vad den är, och vad som står att finna bakom. Förlöst. Vill du veta hur ecstacy känns? Bra hörlurar och låten ovan så är du i gränslandet.

Gubben på stranden

Sommaren 2016 var jag och senaste exet på semester i Finland. Han hade bott i NL ett år, jag två.

En fin julidag beslöt vi oss för att fara till en småbåtshamn och använda grillplatsen där. Sagt och gjort. Sojakorv, ketchup, senap, potatissallad, gurksallad, bröd och limsa packades ner hastigt och lustigt, sen hoppade vi in i exets metallicblågröna 90-talsvolvo.

Det var knappt någon där när vi kom dit. Perfekt. Typ bara en äldre herreman som sakteliga spatserade med händerna bakom ryggen. Fram och tillbaka, ut och kolla bryggan, ner till stranden, ut till udden, stå och kolla en stund, tillbaks.


Vi försöker få upp eld ett tag, 10-15 minuter kanske. Veden är torr, men det blåser rätt ordentligt. Håller nästan på att ge upp när jag plötsligt ser att gubben styr stegen mot vårt håll. Jaahas, tänker jag, nu kommer gåbbin och ska gör narr av ”stassboan” för att di int får opp ieldin. Blodet rusar till kinderna.

Han visar sig vara finskspråkig. Både jag och exet har lämnat landet inte endast för att slippa finskan, men faktumet att vi gör det i NL är en fet bonus. I egenskap av kvinna + mer kompetent i finska språket blir det förstås jag som motvilligt får ta det sociala.

Mumlar korta, undvikande svar på gubbens försök till småprat, i den mån jag förmår tolka vad han säger. Undviker ögonkontakt, inväntar gliringen och erbjudandet att visa hur det ska gå till any second now. Är frestad att försöka förmedla att både jag och exet minsann är från landet och en massa defensivt skit på förhand, men blir osäker på en grammatikalisk bagatell och håller käften.

Gubben tycks fatta vinken, vänder om och lämnar oss. Jag stirrar efter honom i några sekunder, förstår inte riktigt vad som händer. Var jag nyss korthuggen och snarstucken för säkerhets skull, i övertygelsen att han var ute efter att förlöjliga och tillrättavisa? Var det min egna jävla osäkerhet som nyss fick mig att avvisa en gammal man, garanterat ensam så satans, som bara ville ha en pratstund?

Lyckades få upp eld kort därefter, men det blev en skamsen korvgrillningssession. Själväcklet var totalt.


Tycker synd om 26-åringen i fråga så här fem år senare. Hon hade erfarenhet av att andra försökt förminska henne närhelst tillfälle visat sig, oavsett hur obetydligt sammanhang, och detta hade till sist blivit ett antagande med därtillhörande försvarsreaktion. Tycker också det är sorgligt att hon sitter där och straffar sig själv för att ha reagerat på ett fullt naturligt sätt med detta i åtanke.

Man måste inte ens vara inställsam mot finska gubbar som kommer och vill prata när man själv bara vill sitta ifred och grilla med sin 24-årige pojkvän en vacker julidag under den korta tid man är i Finland. Gubben har själv varit i den åldern, nog vet han hur det är. Inte grät han sig till sömns över att vi inte var pratsamma den kvällen, inte skulle han komma ihåg oss efter en vecka, så att tortera sig själv över detta fem år senare är befängt.

Häshtäg progress.