Clash of the spergs

What Happened to iDubbbz? Why Was iDubbbz's Channel ...

iDubbbz är en texasfödd youtuber som byggde sin följarskara via serierna Kickstarter Crap, Bad Unboxing och Content Cop. Duden var en ostoppbar meme machine i mitten av 10-talet: ”Hey, that’s pretty good”, ”I’m gay”, ”I have crippling depression”, etc. Hans collabs med FilthyFrankTV, maxmoefoe, anything4views och HowToBasic har tio-tjugo miljoner visningar styck. Vem kan glömma klassiker som Deadly Twister och Deadly Twister 2? Inte denna perversa tant.

Don’t try this at home, kids.

På senare år har iDubbbz snarare satsat på streaming samt long form-dokumentärer, den första om en excentrisk youtuber i Michigan och den andra om en excentrisk avdankad youtuber som jobbar i en glassbar. Jag kan tycka att greppet i bådadera mer än nosar på lyteskomik, och då inte på ett könsrockigt sätt, snarare med något väldigt beräknande i bakgrunden. Drivkraften känns dock inte ondsint, och båda verken är välproducerade.


Med bakgrund av detta reser iDubbbz till Fall River, MA för att filma en dokumentär om Sam Hyde i mars 2021. En excentriker och ex-youtuber, check. Det finns dock lååååååångt mer att unpack (detta millennialälsklingsord) vad beträffar Mr. Hyde, var fan ska jag börja.

I min mening är Sam Hyde en av de roligaste människorna på planeten, mästertroll och showman med ett helt badkar talang att ösa ur. Följarskaran byggdes via MDE (Million Dollar Extreme), en youtubekanal han hade tillsammans med vännerna Nick och Charls. Efter åratal av hårt arbete lyckades killarna landa en show på Adult Swim, och där kunde sagan ha tagit vid på riktigt. MDE Presents: World Peace producerades dock bara i en säsong; Adult Swim droppade påläggskalven Sam & c:o efter denna Buzzfeed-artikel.

Bredvid badkaret står nämligen också en bubblande häxkittel med extremhögerkopplingar, skumraskaffärer, kluster B-personlighetsdrag (antisocial, borderline, histrionisk, narcissism), föräldrakomplex, självkänsla lägre än noll, fixering vid ultramaskulinitet, kroppsdymorfi, homofobi till en sådan grad att det måste ligga förnekelse eller barndomstrauma bakom, misogyni, groominganklagelser, sexuella trakasserier… nämnde jag att duden agerar fadersgestalt och ger life advice åt tusentals 20-åringar?

På mindre än femton år har Sam gått från ultratwink via någon sorts six-figure software engineer-look till testomonster. Det är svårt att inte fascineras av kombinationen pojkaktig goofiness + karisma + egensinnighet + intelligens + självhat + vidriga handlingar + extremism + sociopati + misär. Vissa vägrar konsumera hans material över huvud taget, andra avgudar honom. Få förblir oberörda.

SAM HYDE - WE GAVE EACHOTHER SO MUCH AIDS - YouTube
SAM HYDE - TheLuup (DIFFERENTLY THINK) - YouTube

Att förknippas med Sam Hyde är alltså inte ett lättvindigt beslut för en person som iDubbbz, men ändå flög han till östkusten för att göra en dokumentär. Varför? Vad var det han ville åstadkomma? Det hela blir ju inte bättre av att det tycks ha funnits noll kommunikation kring förväntningar och vision.

Hyde har givetvis sett de tidigare två dokumentärerna och antar därför att narrativet centreras kring att trilla av vagnen efter Adult Swim-petningen. Förväntningen är att han ska spela rollen som en intressant men tragisk has-been, men istället bollar han idéer kring hur han och teamet ska leka med iDubbbz förväntningar. Ett sätt att dels självironisera, dels ge iDubbbz vatten på sin kvarn, och dels bara göra något underhållande till dokumentären.

Genast jag såg en försynt Ian stiga in med obekvämt kroppsspråk och filmmaker-kepsen på visste jag att detta inte kommer sluta bra.

Att dyka upp med klassisk iDubbbz-energi hade flugit så det sjunger om det, men det är många år sedan den planade ut vid det här laget. Hyde är oberäknelig och intimidating som fan sett till sätt och kroppshydda. Framför allt sitter han i orubbat bo omgiven av sitt team med chaotic neutral-energi i en totalt fejkad situation i ett totalt fejkat kontor for the lulz, iDubbbz har bara med sig en kameraman.

Under dagarna som följer beter sig iDubbbz oftast i princip som en gisslan. Det är en situation han inte kan kontrollera över huvud taget, han är där på Hyde & c:os nåder och villkor.

Fejset på en man som inser att hans planer totalt rinner honom ur händerna i passagerarsätet på en Slingshot framförd av en man som inte har något att förlora.

När den efterlängtade intervjudelen med Hyde väl rullar igång kan man skära stelheten med kniv. iDubbbz sitter nedsjunken i en soffa mot väggen och Hyde sitter på en kontorsstol och lutar sig framåt (äldsta tricket i boken, han vet precis vad han gör). Av till synes uppriktig nyfikenhet frågar Hyde varför iDubbbz beslöt sig för att göra en dokumentär om honom, vilket han inte svarar på.

När intervjun så öppnas ”på riktigt” ställer iDubbbz frågan om Hyde minns deras första interaktion, vilket han nekar till. Tydligen copyright-claimade han en video som iDubbbz gjorde i början av sin karriär, år 2013-2014 nån gång, och när iDubbbz mailade och bad om att få ärendet upphävt svarade Hyde att han gör det om iDubbbz skickar en video där han squattar 2 plates (strax över 100 kilo). Typiska Hyde-fasoner.

Vi har sett iDubbbz ”genuint förbannad”-leende förr, till exempel på slutet av just Deadly Twister 2. Killen är fortfarande arg, det är uppenbart trots att han halvhjärtat försöker vifta bort det. Hydes defensiva kroppsspråk byts ut till genuin förvåning när han möts av denna oväntade ilska, och där och då skjuts det kvarvarande förtroendet i sank. iDubbbz medger till att ha sparat det dramatiska momentet för att få Hydes reaktion på film, men hela situationen går i baklås.

Det finns sannerligen fog för att framställa Hyde i dålig dager, personlig beef eller inte, och alla artister utom en avsvor sin medverkan i World Peace efter att programmet blev canceled. Musikkritikern Anthony Fantano fick be om ursäkt för att ha intervjuat Hyde och ta ner videon. Hyde har inget att vinna på att öppna sig, även om hans brand inte skulle vara en provokatör bland provokatörer.

Om iDubbbz hade velat komma Hyde inpå livet och ta reda på vad som faktiskt driver hans verk och leverne, vad resonemanget kring hans öppna association med alternativhögern är, hur han känner inför World Peace och hur relationen till MDE-kollegerna har ändrats, hade han då dragit upp en gammal oförrätt first thing? Eller var tanken att göra en hit piece på grund av det personliga vendettat ändå?


Hyde har varit canclad och bannad/demonetized från alla mainstreamplattformar i flera år, det går inte att ta ner någon som redan är under jorden. Med intäkterna från Gumroad och kryptopengar tycks det dock inte gå någon nöd på honom.

Okej att iDubbbz kan komma in och vara smart och göra dokumentärer om totala kufar, och Hyde må vara minst lika spergig som iDubbbz själv, men långt svårare att få grepp om än de två tidigare dokumentärobjekten. Själva dokumentären verkar ha lagts på is, antagligen för att iDubbbz inte kunde pussla ihop ett narrativ av materialet. Dokumentären om dokumentären, i vilken han framstår som räddhågsen och långsint, har dock håvat in en miljon visningar på en vecka.

Nyåret som räknas

Nu blir det långt, retrospektivt och meta här, dock inte så blödigt som befarat.


För exakt ett år sedan, 11.1.2021, registrerade jag ett WordPress-konto och författade ett snitsigt introduktionsinlägg. Det sista inlägget i min fysiska dagbok skrevs samma dag och lyder såhär:

”Jag har sträckläst Caroline Hainers blogg och konstaterat att jamen, sådär vill jag ju leva (frilansare, skribent, reds. anm.). Men hur fan gör man.

Jag har valt att vara olycklig för att rättfärdiga min egen existens. RÄTTFÄRDIGA. I vilken ände ska man börja? Trevor Bock som finlandssvensk seriebok? Kulturfonden? Sevendays? Bloggoteket? Blogg anno 2021?!

Försöka just visualisera en dräglig framtid och ser mig själv vid ett ritbord eller kanske ett litet startupkontor. Definitivt inte på turné. Skribent med lätt arbetsläppis. Embrace:a internets bra sidor. Säljer hellre in my shit än säljer skit jag inte tror på.


Läser blogginläggen från januari-februari 2021 och slås av den utpräglade melankolin (samt de långa styckena, inga mobilläsare i åtanke). Var fortfarande fast i ursäkter och fixerad vid mina diverse diagnoser som något objektivt oöverstigligt. Tyckte till exempel att terapeuten var ”osympatisk” i början, antagligen för att hon inte köpte min självömkan.

De konkreta KBT-övningarna i arbetsboken var jag inte riktigt mottaglig för, och upplevde sist och slutligen inte att EMDR-terapin gav mig så jättemycket. Den grej hon sa som etsade sig in hårdast var your view of yourself and your competence is not realistic. Det var egentligen en bisats, inget starkt statement med paus efteråt, och kanske var det just därför det klingade rent som en stämgaffel i huvudet.

Tympanometri - Balanslaboratoriet
Typ såhär. Bild lånad från balanslaboratoriet.se.

I de tidiga inläggen uttryckte jag i regel oro och orkeslöshet och att jag mådde skit, men såg ändå alltid till att avsluta meningarna/inläggen med något tröstande, upplyftande eller tillförsikt, ens pikupikulite. Även om tanken på en ljusare framtid kändes skrattretande eller hopplös, även om känslan var bottenlös maktlöshet och desperation. Vilket den ofta var.

Såhär i backspegeln inser jag att det var av yttersta vikt att göra så. Det spelade ingen roll huruvida jag trodde på det eller inte. Fortsatte beklaga mig i inlägg efter inlägg efter inlägg, men avslutade med något annat gång på gång på gång på gång, och till sist sipprade det fan in ändå. Invoke often.

Kommer att tänka på låten 22 Going on 23, en becksvart psykedelisk mardröm om en kvinna som ringer in och berättar att hon inte kan sova efter att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp för en tid sen. Låten skingrar dock molnen genom att sluta med en gitarrslinga i sjungande dur + en annan kvinna som beskriver en ohälsosam relation + råmande kor, som att partnerns nedsättande uttryck är att likställa med det. Eller att hennes tandlösa invändningar är att likställa med det. Antagligen båda.

Yeah, well, that’s just like, my opinion, man.

Jag var egentligen rädd att tappa min identitet om jag skulle börja må bättre, och innerst inne visste jag att det var just det som stod i vägen. Hade definierat mig själv genom depression i närmare tjugo år. Ponera typ elitidrottare som skadar sig och får lägga karriären på hyllan och plötsligt förlorar en stor del av sin identitet: några år senare har vissa halvt eller helt supit/knarkat ihjäl sig, medan andra uttrycker att det var det bästa som hänt dem.

Under lockdown 3 i Stourbridge uttryckte jag också att den ”verkliga uppförsbacken” var kring hörnet. Det stämmer. Det är svårt att slå sig fram. Skillnaden ligger i att det sårade, självömkande jaget inte kunde föreställa sig hur något annat känns, och därför antog att ett framtida jag kommer fortsätta harma sig över förlorad tid eller coulda woulda shoulda även när pendeln har svängt, som att det kommer vara en ryggsäck att släpa på oavsett. I själva verket upplöstes den som en drow-rustning i dagsljus.

Känner mig istället ungefär som en kvinnlig karaktär i ett arcade fighting game från 90-talet. Du vet, de som brukar vinka kom an med ett förföriskt, hemlighetsfullt leende och en ostig one-liner, typ ”let’s dance”. Rustad, med mig själv som väpnare.

Ännu viktigare: det får gå hur det vill. Jag är inte det jag gör, det jag känner, det jag tänker, jag är något helt annat, något som aldrig sätts på spel. Skulle uppskatta att min högkänslighet har skruvats ned med cirka 75 %. På ett rationellt plan vet jag att jag brukade känna SÅ JÄVLA STARKT ibland, men jag kan inte föreställa mig hur det var. Analysförmågan är intakt, med skillnaden att jag inte är utlämnad till den. Kan aktivera och inaktivera den i betydligt större utsträckning än för ett år sen.

Saker har dock en tendens att bita en i röven om man blir för stor på sig, är väl medveten om att vägen är lång än. Att fortsättningsvis stöda vänner som har det svårt utan att missionera eller predika, utan att underskatta, utan att bli en martyr, samt att fortsättningsvis sätta gränser är en del av vad som står på agendan.


På ett år blev slutsaldot 136 000+ ord fördelade över 365 inlägg. Knappt 3500 unika besökare hittade hit under 2021, och statistiken visar att folk som stiger på, ja, de stiger på: 450 själar har återvänt troget varenda månad sedan juni 2021, och utöver kanske tio pers har jag ingen vittus aning vem som läser. Skulle säga att det är den viktigaste faktorn av allt. Jag har absolut ingen kontroll över hur du tolkar orden.

Du kan vara en total främling eller någon jag beundrar. Du kan vara en nära vän, en bekant från Berusad-tiden, en flashbackare, en släkting, någon från Darkside eller en gammal högstadielärare, det spelar ingen roll. Jag vet inte huruvida du gillar det jag har att komma med eller hatläser, om du fascineras, äcklas, roas eller något annat. Alla som hittar hit presenteras med samma stoff, resten är upp till läsaren. Jag har noll kontroll.

Att vara chill med att hundratals människor i världen vet en massa om mig och jag inte vet ett skit om dem, det hade aldrig gått utan bloggen. O-tänk-bart. Är så glad att jag gjorde slag i saken den där januarieftermiddagen 2021, och att jag fortsatte tills det blev en vana.

Tack för att du läser.

Ursäkta mig medan jag groovear till Shaun Ryders oförklarliga bockskäggstubb.

The Dead: Tjusning och aktning

Drömde att jag hade chili sin carne med vita bönor på mina gummistövlar när Grateful Dead började spela Truckin’ i lågstadiets gymnastiksal. Jag utbrast YEEEAAAHHHH! på ett mycket amerikanskt sätt, sprang fram till scenen och började dansa och sjunga med.

Blev därmed påmind om att skriva klart nedanstående text, senast vidrörd 23:e oktober 2021. Hups.


Att jag älskar The Internet Archive (archive.org) kan inte ha gått någon förbi. Vad många inte vet, eller bryr sig om, är att de också har ett massivt jävla arkiv med liveinspelningar av Grateful Dead. Knappt 16 000 stycken, faktiskt, och då snackar vi inte individuella låtar, utan hela keikkor. Över 2300 spelningar hann de med under sina trettio år.

Vad är då tjusningen? Vad var det som fick folk att bokstavligen viga sina liv åt att följa efter turnébussen när det begav sig, och vad är det som gör att folk fortfarande bryr sig, mer än 25 år sedan Jerry Garcia dog? Låter ju som musik för gamla gubbar, kan någon förutom övervintrade hippies och deras numera medelålders barn gilla sånt här? Eller måste man ta syra för att uppskatta det?

Nå, alltså, det skadar ju inte.

Grejen med jam bands är att man vet ungefär vart de är på väg, men man vet inte hur de kommer ta sig dit. Det är som att följa med en AI som genererar en ny version av en låt varje gång, med skillnaden att det är en handfull mycket skickliga musiker som slår sina kloka huvuden ihop on the fly. Varje medlemsbyte ändrar på bandets sound eftersom ingen improviserar exakt som någon annan. Folk är inte utbytbara på samma sätt när poängen inte är att återge låtar så likt studioversionen som möjligt.

Jerry står helt enkelt där och svajar och pillar och verkar lika förvånad som du över vad som kommer ur förstärkaren. Det är fascinerande även om man så bara har ett mjölkglas framför sig. Jag gillar den urgamla brittiska TV-showen Bullseye av samma orsak, det är intressant att se på folk som koncentrerar sig på sitt eget lilla sätt.

Minns att jag kollade på en dokumentär om parking lot-scenen kring bandet och en kvinna sa något i stil med I’d LOVE to hang out with Jerry, with Bob it’s more… sexual. Gissa tre gånger vem Bob är.


Första gången ögonen föll på ordet lineage i kontexten av en keikka på archive.org kände jag något omedelbart och oväntat. Det stod SBD > Rm > Reel > DAT > CD > wav > SHN v3.

Någon har alltså suttit och spelat in det som kom från soundboarden år 1966, när Grateful Dead bara hade spelat ihop i cirka ett år, och sedan överfört till reel-band. Sen har någon fört över till DAT-kassett, sen har nån fört över till CD, sen har nån rippat till en .wav-fil och sen komprimerat till losslessformatet Shorten (en sorts föregångare till format såsom FLAC).

Tanken på att folk har sett till att varsamt föra vidare inspelningen till de nyaste formaten i flera decennier sedan killarna spelade sommaren ’66 gjorde mig fan rörd. Aktningen, heligheten i att det här är värt att bevara. Lever duden som spelade in soundboardens output ännu är han nog minst nittio år gammal.

Det finns hemsidor som headyversion.com där man kan rösta på sin favorit av de olika versionerna av samma låt, vilket betyder att det alltid finns något att förenas kring, men också utrymme att ha unpopular opinions och känna sig som en special snowflake.

Lyckan i att hitta en viss version i bättre kvalitet (eller sämre kvalitet med mer karaktär), alltså. Vissa låtkombinationer och datum känner varenda kotte till, skriver jag China Cat > Rider 5/3/72 vet alla vilken version som menas (den här som jag skrev om i oktober). Alltid amerikansk datumföljd med månaden först.

Ja, okej.

Att aldrig spela samma låt på samma sätt två gånger + främja bootlegs genom skilda taper’s sections visade sig vara en genialisk marknadsföringsstrategi, eftersom det genast ledde till ideell byteshandel med kassettband fans emellan, och detta har givetvis fortsatt ända in i den digitala eran. Jerry Garcia dog 1995, men Bob Weirs band Dead & Company gjorde en spelning i Morrison, CO för tre dagar sedan (i oktober 2021, reds. anm.), och givetvis finns det en torrent uppe.

Tresekundersporträtt av Jerry, augusti 2017.

Sverker och studielånet

Studentbladet kan få det tufft i framtiden – Österbotten – svenska.yle.fi

Tryckte precis på send-knappen för att hiva iväg en text på tvåtusen ord till Stbl, denna gång en lättsam + informativ juttu med rubriken Bland britter efter Brexit – ”bara ti’ fara” eller ”glöm din dröm”?. Eftersom artikeln är skriven för just Stbl behandlar den främst möjligheterna att studera vid universitet i UK efter Brexit, men en dylik sammanställning brukar innefatta ett visst mått av scope creep, så lite arbetsliv kom med också. Får se vad chefred säger.

Fick iallafall lov att fräscha upp kunskaperna vad beträffar studielån under researchfasen. Noterade att studielånsavdraget blivit studielånskompensation, vilket verkar betyda att det för dagens studerande går utmärkt att få en fin chunk av sitt studielån till godo trots att man bor varaktigt utomlands och inte har beskattningsbara inkomster från Finland. Äntligen.


Nybakad farmaceut äter ostbågar. Jackans undergång detaljeras i en kommande storytime. Juni 2014.

Minns att jag var grymt nöjd som hade lyckats krångla mig ut från farmacin vid ÅA på fyra år, tillräckligt snabbt för att dra nytta av denna ”morot” trots ytterst varierande takt i insamlandet av de 180 studiepoängen.

Smilet smetades ut när jag insåg att det helt enkelt var fråga om ett avdrag på beskattningen, vilket alltså förutsatte inkomster förtjänade i Finland. Visste redan att jag inte ämnade återvända frivilligt när jag stack till NL, så rätt åt mig som skaffade en utbildning och ditchade fäderneslandet antar jag, men bra att det verkar ha ändrats till framtida landsförrädares gagn. Gäller tydligen de som påbörjade sina första högskolestudier hösten 2014 eller senare.


”Morot” inom citationstecken av en anledning, dock. Du får en bonus för att bli klar på tiden som förväntas av dig (plus ett år för att shit happens, eller nä, nu ser jag att de har minskat tidsfristen till utsatt tid + högst ett halvt läsår för lägre högskoleexamen, vad satan). Även terminer då man varit frånvaroanmäld eller har avbrutit sina studier räknas in i tidsfristen. Wat.

NEE NO JOB NO MONEY yellow text logo font

Vi minskar alltså skuldsättningen för de individer som mest sannolikt kommer vara arbetsförmögna och betala av sina lån, medan problembarnen snuvas på konfekten helt. Ja ja, bla bla, jag har skött mig hela livet och klart som fan att jag ska premieras för det!!!, absolut. Nuvarande system tror jag dock är en riktig NEET-fabrik, och varifrån kommer NEETbux?

Helt ärligt, vad finns det för orsak att inte lämna studierna på hälft när man ändå har missat fönstret för studielånskompensation och gått över tiden? Det finns noll konkret belöning i att studera i ett par år till och till sist lyckas krångla ut sin examen mot alla odds. Studielånet har växt, kompensationståget gick för 1-2-3 år sedan, välkommen till skuldberget, population: you.

Varför skulle man ta sig över en uppförsbacke när man vet att belöningen som väntar är en långt större dito? Snacka om fadd seger. Lycka till med att bygga självförtroende och slå sig in på arbetsmarknaden efter det. Morot my ass, snarast en (dålig) piska, ett Damokles svärd (sic).

Är det så vi vill ha det? Ska det vara såhär?!??

Vore det inte bättre att premiera folk som blir färdiga i tid OCH folk som kämpar ända in i mål? Ett konkret vet du vad, vi trodde inte att du skulle fixa det, men fan, vi underskattade dig.

Inte ett riktigt lika stort kompensationsbelopp som hos mönsterstuderande, folk som har det på raden tycks hata när det daltas med de svaga, men åtminstone tillräckligt för att kännas som en genuin klapp på axeln. Hur jävla roligt är det att kämpa sig färdig från uni och landa på rosvosektori, IIIII-ÄÄÄÄ-ÖÖÖÖ-UUU?

Lush + kush = sant

En gång när morsan hade varit till Stockholm i slutet av 90-talet berättade hon om en butik som hette Lush. Därifrån hade hon köpt med sig underbart doftande tvålar, något helt annat än farmors fåriga persikoyoghurtsfärgade tvålbitar.

Dessutom kom hon hem med något som kallades för en badbomb. Bara namnet var ju roligt. Hon frågade om jag ville testa och ploppade i den i badet.

Den brusade så trevligt och gjorde badvattnet TURKOST! Åttaårigt mind = blown. Tropiclandia? Hemma?!?!?!?!?!? Stirrade som en stenad tonåring framför Milkdrop.

Shoutout till the original OG’s som var med.

Min andra brush med Lush kom först tjugo år senare i NL, när jag hjälpte J att katalogisera och donera en jävla massa överbliven Lush-tvål som hen hade fått av en bekant som jobbade där. I samma veva var jag hemma hos någon och använde en Lush-schampokaka som handtvål i misstag. Var jag stenad? Jo. Skulle samma grej hänt utan den faktorn? Tja, är en handtvålsformad grej placerad i samma position på lavoaren där en handtvål kan förväntas ligga avskriver jag mig allt ansvar.


Lush Snow Fairy candle is FINALLY released – and fans are in a frenzy

Har faktiskt aldrig satt foten i en Lush-butik, de luktar alldeles för starkt. Fick dock diverse Snow Fairy-doftsatta produkter i julklapp, doftar bubbelgum + sockervadd + sursockrat godis. Gillar i allmänhet söta dofter, men det känns som falsk marknadsföring (vilket jag fick till svar när jag som barn frågade morsan varför hon inte är nöjd med sitt naturligt raka hår). Värk i gottatanden kommer dessutom som ett brev på posten. Har hört folk säga att söta dofter hjälper dem att inte äta godis – för mig obegripligt.

I övrigt har jag bara erfarenhet av två Lush-dofter: Dear John och Karma.

Dear John Perfume | Lush

GB bar Dear John i somras. Sirapsaktigt träig med en twist av lime, den passade honom riktigt bra. Kollade just upp noterna och hittade följande beskrivning:

”Evoking memories of reading old books and Sunday morning coffee, Dear John whisks you back to childhood. Whether sitting in your grandfather’s lap by an open fire or walking in the forest with your dad, this woody, spicy and moreish scent will leave you feeling safe and sentimental.”

Jaha… alltså… näe du, de där associationerna klarar jag mig utan, kthx.

Karma | --Greatest Hits | Lush Fresh Handmade Cosmetics UK

Karma doftar psytrancefestival och tigerglass, mungiporna går uppåt när jag doftar på den. Hade den som fast parfym ett tag, men tyvärr hatar jag fast parfym. Alla såndär små pots som man ska smeta fingertoppen i kan dra åt fanders. Pekfingernageln sjunker in i skiten och förvandlas till en skopa om man har långa naglar, no bueno. Alternativet är att hålla nageln utanför burken och liksom böja fingertoppen till en slutparentes och knappt få något på fingret (har något sorts lip butter i min ägo just nu, använder helt sonika knogen, fuck it).


A step-by-step guide to successful brand positioning ...

Tycker Lush har en del gemensamt med MAC (kosmetikföretaget). Började som små uppstickare, kvalitetsrykte med pris därefter, enhetligt utseende som sällan ändras, stilrena svarta förpackningar till det mesta, återvinningsprogram med produkter till godo som tack sedan länge, social responsibility-projekt innan vareviga jävla företag stack upp fingret i vädret och kollade vartåt det blåste.

Dock är Lush förstås mycket medvetna om vartåt det blåser (vad fan hette företaget som gav ut 2-in-1-produkten blotting paper till fejset + rullpapper för ett antal år sen?). I hemlandet UK kör Lush denna kampanj på förstasidan:

I NL såg jag CBD marknadsföras åt husdjur samt på apotek som kosttillskott. I UK gör Lush en produktserie med CBD som inte kunde vara mer direkt i sin referens till regelrätt stonerkultur. Om du har följt bloggen ett längre tag vet du att jag sist och slutligen inte är särdeles förtjust i röka, men fascineras ändå av den mark som har brutits vad beträffar gräsets rumsrenhet.

Mörkgrönt och ufogodisrosa är dock en av de färgkombinationer jag har allra svårast för, den får mig att klia som ett unket mommotäcke, men det är jag det. Huvudsaken är att den som vill kan ta en bonghit och kolla på en badbomb med 25 mg CBD som spritter runt och gör vattnet mossgrönt.

#vibes

I Norden försöker man å andra sidan bryta associationen CBD/THC till varje pris (det är inte samma saaaak, man blir inte höööög, vilket stämmer). Med tanke på att Läkemedelsverket skriver att THC har hallucinogena egenskaper förstår jag vikten av att betona skillnaden och inte bunta ihop dem, även om det är synd att det måste vara så. Hallucinogen, deliriant, dissociativ, psykedelisk och enteogen är för övrigt inte synonymer. Mer om det på kommande.