Dunkelheit

Tog en sväng med hunden i skogen efter mörkrets infall igår, klockan var väl kanske 20:30. Satte min vana trogen på en promenad-podd, men pausade den fyra sekunder in i den inledande reklamen. Podd i öronen på yuppie-morgon-pw i parken i Manchester? Ja. Podd i öronen en kväll i black metal-septemberskog? Skulle inte tro det va.

Lyssnade istället bara på suset och kras kras kras mot gruset. Blev påmind om hur lätt trädsus blir till illusionen av diffust bilsus bakom ryggen och vägpinnar till människor framför en i mörkret. Gick ända till motionslådan, eller snarare där motionslådan brukade vara. Röd. Blyertspenna i snöre, ruthäfte och luftfuktighet, trevlig doftkombo. 3 km brukade farmor skriva, vilket nog var att skarva i, men vad fan.

Kom också att tänka på att vi ibland cyklade till plätten precis där i kröken och hade picknick. Har nog fortfarande inte hört mer förnöjsamhet än när farmor uttalade ”picknick”. Grön limsa i glasflaskor, man måste se efter så inte man tappade kapsylöppnaren i gräset. Det gjorde lite ont att sitta på pakethållaren, och så måste man spärra lite med benen för att undvika ekrarna, men vad gjorde det.

Kontrasten mellan lysergisk barndomsimpressionism av #00FF00-grön limsa och gräs vs. enslig, Burzum-ruggig septemberkväll kunde inte vara mer total. Melankolin varade dock bara i några sekunder; vinden rasslade till i de blöta omkringliggande lövverken och gav mig en präktig skur. Det var så on the nose att det bröt min immersion och bara blev löjligt. Skärpning.

”grass picnic blanket sunny still life impressionism”
”forest clearing black metal burzum autumn night mysterious”. I, for one, welcome our new robot overlords.

Sen såg jag att den två år gamla hunden tittade på mig som ”vad står vi stilla här för” och jag tänkte att vet du vad, du har rätt. Det finns inget här. Det finns i själva verket inte mycket någonstans, förutom precis när och där det händer. Jag har inte tappat ett skit.

Återinträde

Österbottens kött. Vägasfaltering kl. 01. Saurons ögon, växthusen, som lyser upp himlen. Inplastade höbalar. Kilometer efter kilometer av ingenting. Lador. Hösttalko. Lukten av minkfarm, den samma som icky sticky. Berndts bildelar. Pappadagis. Bara halvvägs.

Min mommo var en konstnärlig jävel.

Vill påstå att detta är det minst turbulenta re-entry-syndromet jag har haft, antagligen. Framsteg (?).

Ringar, drakar och analyskvarnen

På krapulalördagen efter Crossbreed tog jag och T tillfället i akt att kolla de första tre episoderna av Lord of the Rings: The Rings of Power (2022) samt Game of Thrones: House of the Dragon (2022). Eller just det, den senare är ju inte en undertitel, trots att öppningstemat är det samma, med ett nästan identiskt arrangemang.

Ett temas uppgift är ju att sätta en i stämning, så det är lite olyckligt att plantera moderseriens förväntningar i huvudet på publiken det första man gör. Det vore lite som om Better Call Saul (2015) skulle öppna med Breaking Bad (2008)-temat, bara att de kemiska ämnena är ersatta med paragrafer, och den giftgröna röken är blå cigarettrök istället. Det hade liksom varit missvisande.

När serien utlystes verkar namnet dock ha behandlats som en undertitel, så jag vet inte om någon tog beslutet att det inte är nå bra att ha moderseriens namn tronandes eller vad det är fråga om. Slutresultatet är dock att serien till synes ska stå helt på egna ben, vilket blir skumt, eftersom den är långt mindre fristående än den själv tycker.

House of the Dragon känns för mig som en prequel-DLC till huvudspelet Game of Thrones. Den vet att folk är bekanta med världen, och tycker därför att den slipper slösa tid på sånt, till förmån för att genast sätta igång med det den vet att folk vill ha: whores n’ gore.


The Rings of Power fick mig däremot att känna något jag inte har upplevt på länge, det vill säga känslan av att transporteras någon helt annanstans, och att det är lite som att komma tillbaks från en mini-semester när episoden är slut. Jag värdesätter den förmågan tusen gånger högre än verkshöjd, för det är egentligen svårare att få till. Comfy > clever.

Jag var i själva verket inte säker på om vi skulle se en film eller en serie när T satte på den, eftersom serien behandlar sig själv så filmiskt, ända in i musiksättningen. Tycker den är mänsklig och sympatiskt jättecharmig, vilket går över i någon sorts disneyfiering ibland – Harfoots fångar till exempel upp den yngre publiken – men det må vara förlåtet.

Känner fan att det nästan är lite fräscht med den relativa familjevänligheten och den tydliga uppdelningen mellan gott och ont. Rings of Power känns för mig betydligt mer D&D än (trailern till) den kommande D&D-filmen; vore jag en Tolkien-fangirl skulle jag antagligen ha betydligt fler invändningar.


Förresten dör ju förundran och hänfördhet per definition i samma sekund som man sätter sig tillbaka i soffan, mättat och distant, och låter analyskvarnen mala på.

Det är typ som att sätta sig på en bänk och kolla på bergochdalbanan istället för att spänna fast sig i en av vagnarna. Då är det liksom inte läge att vara förvånad över eller missnöjd med att man inte upplever samma sak som personerna på tåget.

Typ såhär. Wasalandia med Nemesis, juni 2006.

I Rings of Power känner jag starkt närvaron av det där magiska limmet som gör att 1+1=3, typ salt och lök, och eftersom verket känns som mer än summan av sina beståndsdelar är det ingen konst att pausa malningen. I House of the Dragon har jag dock inte ens valet att stanna kvarnen – jag ser bara en rad scener.

Det är en TV-serie:ig TV-serie, för mig så mekanisk att det känns som att jag hela tiden tittar bakom ridån. Typ som att gå runt bergochdalbanan när nöjesparken är stängd och kolla på hur de utför underhåll, eller som att det finns ett ljudspår i bakgrunden där jag hör producenterna diskutera hela tiden.

VRRRRRRRRRRR

Karl i blåsväder, del 5 (sista delen, helt på riktigt)

Jag korrekturläste D:s delvis autoetnografiska gradu i vintras, och det gör mig förstås till en framstående expert inom området.

För tio år sen hade min inställning varit att låta scrollhjulet gå varmt och skrika VAR ÄR SIFFRORNA????????+++, men i dagsläget har jag en något mer nyanserad bild av kvalitativ forskning. Något.

Mitt i allt var MOUSE3 något att förhålla sig till.

Etnografi är så vitt jag förstår det en forskningsmetod som har att göra med att systematiskt studera individuella kulturer eller grupper, särskilt genom participant observation, alltså att som forskare själv delta och göra observationer över en längre tid.

Prefixet auto- flyttar uttryckligen fokus till forskaren själv, hens upplevelser inom området och hur hen tolkar och förhåller dem till världen. Subjektivitet kan aldrig undvikas helt i kvalitativa studier, och tanken är att det kan finnas ett värde i att dra det till sin spets. Den här grejen försöker svara på varför det kan leda till lågkvalitativ forskning inom fältet, och varför nämnda ”forskning” ändå publiceras.

Andersson kallar sina aktiviteter sensory autoethnography, något som uppkom i slutet av 00-talet, åtminstone utan -auto-prefixet. Sensory har att göra med sinnen, och att dra i kuken uppfyller ju det.

”Så här känner jag inför att precis som människorna jag studerar dra i kuken åt denna upprörande erotiska aspekt av en viss kultur” – definitivt sensory autoethnography. Frågan är snarast om det finns ett värde i det, och om det är något som skattebetalarna ska (del)finanisera.


Anderssons paper fick en stor mängd upprörda människor och åtminstone en politiker som ville plocka enkla populismpoäng att proklamera att skattemedel bara borde gå till akademisk forskning som är ”socialt användbar” (socially useful), med vilket jag antar att de menar ”vars värde konkret går att mäta”.

Jag kunde själv hänvisa till en synnerligen fri tolkning av Batailles The Accursed Share (1949) här, men jag vill vittu få den här serien om Karls runkas färdig nån gång så jag slipper tänka på den, så vi lämnar Bataille till en annan dag.

Mitt uppe i att tänka ihop nå next level shit.

Anderssons främsta tre slutsatser var att det kändes lika avslappnande och uppfriskande som att gå på spa efter varje runksession, att han först nu insåg hur många olika sorters shota-dōjinshi det finns, och att han kände samhörighet med personer han aldrig har träffat tack vare den gemensamma dragningen till shota. Jahopp.

På slutet funderar han även över huruvida all sex egentligen är masturbation, med exempel som avancerad fetischism, cybersex, darkrooms, gloryholes o. dyl., och att partnern alltid i varierande grad byggs upp som en fantasi vid sex. Han tänker sig också att det snarast är vid onani som vi människor är minst ensamma, med tanke på alla personer som figurerar i hans huvud då, fiktionella som verkliga.

Vet inte om jag någonsin har längtat så här mycket efter något mätbart.


Andersson är dock jättebra på det här med akademiskt blaj, och det var antagligen en delorsak till att texten slank igenom så många dörrar innan den hamnade i Qualitative Research och låg uppe ostört i fyra månader.

Gud är död och allt är tillåtet, den mest öppensinnade vinner; ingen vill bli anklagad för att vara intolerant eller kink-shame:a. Andersson ger oundvikligen uuuuuuh det blir till att normalisera pedofili nästa-människorna vatten på sin kvarn, och det är beklagligt.

Den bästa sammanfattningen jag hittade är att alla händer som Anderssons paper passerade ”are either well-meaning, or very distracted, or both, and have been taken for a ride by someone who isn’t really interested in research, but merely in finding excuses to examine and publicise his own sexual paraphilia” (härifrån). Precis så.

Det går fan att försvara nästan vad som helst genom att förklä det i rätt ord, speciellt om man dessutom hänvisar till synnerligen fria tolkningar av tidigare forskning och respekterade tänkare.

For the purposes of this study, I wanted to examine the power relationship between the ‘subject’ and ‘subjected’ in a series of experiments centered around the adverse event tolerance of the common hamster, a creature bearing the symbolic value of innocence and benignity, and how it relates to my own experience of perceived helplessness while interacting as a neurodivergent female in society at large.

Jag, nu, försvarandes att tortera hamstrar ”för att jag är sperg”

”Det är bara streck på ett papper som representerar fiktiva karaktärer!!!!!!”, vilket är den genomskinliga kontentan i denna kulturartikel som Andersson skrev för Aftonbladet år 2012, klingar inte rent med tanke på att han så sent som två år innan fortfarande publicerade Destroyer Magazine.

Tidningen hade det uttalade målet att ”återinföra tonårspojken som ett gayideal” (min översättning), och framställde i enlighet med det bilder på verkliga tonårspojkar av kött och blod i sexualiserade sammanhang. Då snackar vi alltså inte någon sorts barely legal twinks-grej, utan snarare pojkar ända ner i högstadieåldern.

Samtidigt som han skrev kulturartikeln publicerade Andersson dessutom fortfarande Breaking Boy News, en tidning med halvnakna för- och postpubertala pojkar i kombination med sensationalistiska och exploitativa rubriker. En reporter vid Vice hittade hemsidan och lyckades få till denna intervju, där Andersson framstår som en aningslös totalsperg, gravt personlighetsstörd eller både och.

”Uuuuuh det är helt frikopplat från pojkar i verkligheten!” har liksom inget ben att stå på i fallet Karl Andersson.


Skulle lätt kunna fylla säkert två-tre inlägg av pergamentrullsmodell till, men det får fan räcka nu.

Summa summarum:

  • jag har tidigare exponerats för bland annat shota via 4chan
  • jag hade från förr en uppfattning kring hur folk som dras till shota motiverar det
  • jag känner en personlig olustkänsla och aversion inför shota
  • shota samt subkulturen kring det kommer att existera oavsett vad jag känner inför det
  • shota är olagligt i UK, där Andersson för närvarande verkar, men inte i Tyskland, där han bodde i mer än ett decennium, och där arbetet enligt utsago utfördes
  • shota kommer existera oavsett laglig status, (semi)öppet i Japan liksom nu, eller i det tysta om det bekämpas
  • shota läses ofta genom att identifiera sig med ett tidigare jag eller genom en lins av att bli utsatt, vilket gör det mer komplicerat än ett rent förövarnarrativ, men heller inte fungerar som ett totalt trumfkort
  • erotik är irrationellt och icke-bokstavligt
  • att förbjuda fantasier gör dem bara mer lockande
  • du skulle bara veta vad dina arbets-/studiekamrater fantiserar om
  • streck på ett papper som representerar barn är inte barn, vilket på den nivån gör shota till ett (visserligen moraliskt högst tveksamt) tankebrott
  • forskningen kring huruvida konsumtion av shota-material leder till fler övergrepp i verkligheten har inte kunnat fastställa kausalitet
  • detta innebär dock inte fastställd icke-kausalitet
  • att studera shota som fenomen och den associerade subkulturen är av akademiskt värde
  • att skriva att det är najs att runka åt shota är inte av akademiskt värde
  • att som vuxen idka samlag med en nätt och jämnt byxmyndig person är aldrig en överenskomst mellan jämlikar trots samtycke
  • Anderssons förflutna gör hela saken betydligt obehagligare.

Han utreds för närvarande av polisen kring huruvida han har gjort sig skyldig till barnpornografibrott. Det lär bli en liten följetong i medierna (som de senaste dagarna främst har befattat sig med de sju bokstäverna STRULIZ).