Karl i blåsväder, del 1

En person som har tillbringat en längre tid på 4chan lär sig en del obskyra japanska grejer genom osmos. Inte fan skulle jag annars veta vad yaoi, yuri, lolicon, bishounen, futanari, guro, doujinshi, kemonomimi, ecchi eller ahegao är. Rekommenderar inte att du googlar dem på jobbet (eller alls).

Shota eller shotacon är också en av termerna jag någon gång har lärt mig där. I princip berör det ritat erotiskt material som innefattar pubertala och förpubertala pojkar. Det är något som svenske Karl Andersson, doktorand vid University of Manchester, fascineras av på ett personligt plan, och faktumet att han gör det har du antagligen läst i någon tidningsrubrik.

Han skrev ett paper om, ptja, rent krasst sina känslor kring att runka till shota, och skickade in det till den vetenskapliga journalen Qualitative Research, som alltså publicerade det i april. Fyra månader efter publiceringen fick någon på Mumsnet (typ brittiska Familjeliv) nys om saken, och den obligatoriska högaffelmobben på Twitter behöver jag knappast nämna.

Karl Andersson. Bild: UoM

Jag har läst själva texten som Andersson skrev i sin helhet när den fortfarande var uppe. Journalen plockade ner den eftersom verket genomgår etiska omgranskningar, men den finns arkiverad här. Det kan ta en stund att ladda sidan, men texten är inte särskilt lång, typ fyratusen ord.

Jag har också:

  • kollat hans forskarprofil
  • läst hans blogg
  • kollat många av hans youtubevideor
  • kollat hans intervjuer från filmfestivaler
  • kollat hans kortfilm Tiling
  • försökt hitta hans kortfilm och tillika avgångsprojekt från Freie Universität Berlin, Unreal Boys, som för närvarande inte finns att se någonstans
  • grävt i hans förflutna som chefredaktör för (åtminstone) Straight, Destroyer samt Breaking Boys News

Svaret på huruvida detta gör mig mer kvalificerad att uttala mig vs. någon som endast har läst en tidningsartikel – eller bara en rubrik – torde vara ja.

Har en hel del att säga om saken och många av åsikterna går dessutom isär, det är som att tampas med en hydra i huvudet. Ryms det i ett inlägg blir jag förvånad.

Fördröjd förälskelse

Pianoplinkplönk, eftertänksamt köksbord, kaffekopp. ”Första gången… ja… det var som att hitta hem”. Suddiga bilder på intervjuobjektet som fem-tio-tjugo-trettio år yngre, med tidsenlig look och ordet känslig skrivet i blicken. Så brukar det se ut när opioidberoende avhandlas i media.

På sistone har jag hört ”de säger ju att man är fast efter bara en gång på heroin” papegojas i olika sammanhang av folk utan personliga erfarenheter, och med tanke på att annat än narrativet ovan lyser med sin frånvaro är det svårt att klandra dem.

Betvivlar inte intervjuobjektens förstahandsupplevelse – det går alldeles utmärkt att bli kär i en drog första gången, liksom det går att genast få totaldille på yoga, fallskärmshoppning, D&D eller vad fan som helst – men det är verkligen inte det enda alternativet.

Det finns en annan rutt in i opioidmissbruk som det inte talas om lika ofta, antagligen för att den är långt mindre sexig berättarmässigt. Jag vill påstå att snacket om en-enda-gång-så-är-du-fast som allmängiltig upplevelse har oväntade skadeverkningar på en viss typ av individ.


Jag-föll-för-drogen-direkt är nära släkt med resten-av-livet-jagar-man-känslan-man-fick-första-gången, och för en del är det så. För andra tar det emellertid ett tag att få upp smaken, och första gången kan vara en mestadels negativ upplevelse.

Av någon anledning har folk inga problem med att det ofta krävs upprepade exponeringar innan man lär sig gilla intensiva njutningsmedel som svart kaffe eller rödvin eller mörk choklad, men de har svårt att förstå hur receptor-inbankning med en tvåhandsslägga i form av ”tunga” droger kan vara något annat än 100 % najs från start.

Innan första gången på H (eller oxy, eller vad det nu kan vara) tror vissa att de ska få uppleva något i stil med ”tusen orgasmer på samma gång” (varifrån kommer det?), men läser man på Flashback till exempel är nedanstående upplevelse inte ovanlig:

Jahopp, var det allt? Klart att det var najs att ligga och nodda (halvsova, reds. anm.) och så, men det var varmt som fan och kliade som tusan över hela kroppen och så spydde jag två gånger. Känner inte någon större dragning till att göra det igen.


”young lonely man creative commons stock photo”

Låt oss kalla personen i mitt hypotetiska exempel… Andreas. Han fattar helt enkelt inte ”grejen” efter första gången, men det måste ju ändå finnas en orsak till varför drogen är både ökänd och romantiserad, eller?

Minnet av de fysiska bieffekterna falnar med tiden, och han bestämmer sig för att pröva igen, på folks inrådan en lite mindre dos denna gång. Slutsatsen blir dock ofta densamma – visserligen mys, men också illamående, klåda – ”inget för mig”.

De två första upplevelserna var verkligen inte katastrofala, kontentan var snarast bara en känsla av att herska eller oxy eller dylikt är ganska meh sist och slutligen och överskattat jämfört med hur det snackas om opioider i filmer och dokumentärer.

I bästa fall stannar det där. Dödsstöten är dock att något vars nettovärde ligger mellan meh och smånajs ändå trumfar total leda tio gånger av tio (kommer osökt att tänka på denna studie).


Andreas umgås i kretsar där det finns tillgång till starka opioider eller beställer från darkwebben, och är han på en plats i livet som lämnar mycket att önska är det alltså mer njutbart att ta opskis då och då och uppleva tvetydiga effekter än att uppleva den vanliga själamördande ledan och understimulansen. Möss som vistas i en givande miljö återvänder som bekant inte maniskt till koksrummet.

Upplever han himlastormande eufori eller ”tusen orgasmer”, verkligen inte. Han skulle antagligen inte ens uppge särskilt varma känslor inför drogen om han blev tillfrågad, det är inte som att han tänker ”fan vad gött ändå” när han ligger på soffan och kollar någon serie under ruset, och enligt det populära sättet att framställa beroende betyder detta att han inte ligger i någon särskild riskzon.

Det är inte vardagsrummet på bilden som har skrivit brevet.

Du kanske tänker fan vad man måste lura sig själv om man sitter med folien eller snortröret i handen och betygar ”jag gillar det inte ens särskilt mycket”, men det kan helt bra hända att Andreas är ärlig när han säger det – substansens objektiva meriter spelar inte så stor roll, det räcker med att han gillar den mer än alternativet.

Han har ju ändå konstaterat sin immunitet mot den mytomspunna förälskelsen eftersom han inte föll för drogen vid första ögonkastet, liksom alla andra tycks göra, så varför inte.


Andreas tutar och kör och fortsätter alltså ta opioider någon gång i veckan under en längre tid. Snart märker han att kroppen hanterar ruset bättre, och han lär sig också sätta fingret på vad det är som är så najs med substansen. En double whammy av mindre bieffekter och förhöjd lustkänsla, alltså. Samtidigt mår han inte dåligt fysiskt de dagar han inte tar dem, ”tycks ju kunna hantera skiten rätt bra, är väl något sorts unikum, haha”.

Stora doser stimulanter ger akuta avtändningar, och folk tror ofta att opioider har liknande verkningsmekanismer när de går ur systemet efter en enda användning. Kommer ledan att vara kvar efter tillnyktrandet ifall den fanns där innan, jao, men en enda användning ger inte fysiska utsättningssymptom i sig.

Att sakta återgå till normalnivå från att ha varit sänkt är helt enkelt en långt mindre dramatisk företeelse än att landa från att ha varit hög på stimulanter. Det är individuellt, men i regel krävs det veckor eller rentav månader av regelbunden exponering för att bygga tillräckligt med tillvänjning för att alls få fysiska avtändningar.


Till sist kommer morgonen när Andreas vaknar upp småsnuvig och öm i kroppen, kanske efter att ha kört fyra dagar i rad på en botten av tre-fyra gånger i veckan under fyra-fem månader. Nybörjarturen är över, och hans nöjdhet kring att vara ett vetenskapligt unikum förbyts till något annat.

Morning Sun, Edward Hopper, 1952

Han har gått från att vakna urlakad och ha tråkigt till att vakna urlakad med ett syfte: mota avtändningen i grind. Nu först uppstår romantiserandet av hans tragiska situation, något lil’ peepskt över det hela.

Samtidigt har han också fått en identitet och en tydlig orsak till varför han har svårt att klara sig i samhället som det ser ut idag. Folk hatar knarkare, men åtminstone är det svårt att avfärda konkret fysiskt substansberoende.

Det är däremot lätt hänt att få höra bah, på min tid!! vad beträffar depression/bipolaritet/borderline/ADHD/autism/obearbetat trauma/existentiell kris eller vad det nu kan vara som gjorde att han hamnade i situationen som föranledde missbruket.

Förstår att Andreas hellre blir hatad än avfärdad. Medkänsla har han någon gång lärt sig att inte finns på menyn.

Sverige, Sverige, fosterland?

En mer normal syn utanför fönstret igår, manchestersöndag modell klassiskt sval och regnig.

Om några timmar ska T ha två arbetsintervjuer, varav en gäller en tjänst i Manchester och den andra är förlagd till Sverige. Den sistnämnda arbetsgivaren betalar feta cashen och erbjuder betald lägenhet samt långhelger med betalda resekostnader tillbaks till hemlandet nu och då, vilket verkligen inte är illa pinkat.

Förra sommaren stod T vid ett annat vägskäl, Manchester vs. London, och vid det laget konstaterade vi att det var läge att jobba mot en flytt norrut. Nu står det alltså mellan norrut till mig och betydligt längre norrut än mig.


Måste ändå medge att tanken på att ägna mer tid i Sverige är synnerligen intressant. T skulle lära sig svenska och mer om svensk kultur, vilket vore berikande på många plan (samt en försäkring om jag blir dement om femtio år och bara häver ur mig saker som ja vill itt ha na osyöta mandelmjölk, e ska va sojamjöltchin!). Med en investering i en bra arbetsläppis kunde jag jobba varifrån jag vill, och det vore lättare att ta mig hem till Österbotten om jag redan är mycket i Uppland/Stockholm.

Dessutom är det lätt att hoppa på färjan till Åland där jag har både brorsan och gamla bekanta, och den svenska femdomscenen har intresserat ända sedan jag satt på Darkside som femtonåring. Manchester är fortsättningsvis staden jag har valt, mina rötter finns här och det kommer inte på fråga att rycka upp dem, men periodiska två-treveckorssjok i Sverige några gånger i året kan jag bra tänka mig. Det kunde mycket väl tjäna mig karriärmässigt också.


T fyller 22 och vi firar med en pint i hans och Brewdogs hemstad Aberdeen under min första visit. Oktober 2016.

Jag och T träffades vintern 2015 och har aldrig bott i samma stad. I själva verket tog det tills hösten 2019 innan vi ens bodde i samma land. Vårt nuvarande system där han kör 1.5 h upp till Manchester från Birmingham ett par veckoslut i månaden samt att jag tar bussen ner för femdomevents nu och då har länge känts som en ordentlig begränsning; det är inte praktiskt att bara kunna umgås på helgerna.

Innan jag flyttade till UK träffades vi typ en vecka i stöten var tredje-fjärde månad, högst, men det gjorde det också till en stor händelse när det väl skedde. Jag har dock länge känt att det vore en oerhörd befrielse att kunna ha en spontanitet i umgänget på ett sätt som endast funkar om restiden ligger på sisådär en halvtimme-fyrtiofem minuter från dörr till dörr med lokal kollektivtrafik eller till fots.

Flyttar han till Sverige blir det istället en återgång till att ses några gånger i året, men i längre sjok och med mer pengar. Rent principiellt är jag okej med det. Tror arbetsprojektet varar i två-tre år, så det handlar om en konkret tidsram, men dessa saker tenderar att bli mer stadigvarande. Hur ofta har man inte hört om folk som far någonstans för att jobba och gillar läget och inte återvänder, liksom.


Om resande begränsas igen eller det krisar ännu mer i samhället (eller på ett personligt plan, diagnoser, familjekriser, olyckor, vad fan som helst) finns det dock bara nackdelar med att inte bo i samma land. Jag vet ju också vad det innebär att flytta till en ny kultur helt ensam, men jag var en studerande på tjugofyra vårar som behärskade det holländska språket och var vrålhungrig på allt, och det är antagligen en annan grej att flytta som snart tjugoåttaårig enspråkigt engelsktalade company man utan kunskaper i landets språk.

En sista bild med min älskade bemu innan flytten till NL. Augusti 2014.

Får se hur intervjuerna går och ta det därifrån helt enkelt. Om båda ger honom ett erbjudande står vi inför ett intressant val.

Bara din tur

Lite socialrealism såhär i kristider. Har kidneybönor, kryddor och ris i skafferiet, så det är inte så paha som det ser ut. Om inte annat ett ypperligt tillfälle att torka ur kylen.


Städade redan allt förutom köket idag, och medan jag torkade och fejade drabbades jag för första gången av något som jag regelbundet hör yttras av redpill- och MGTOW-killar: She’s not yours, it’s just your turn.

Allt som krävs för att jag plötsligt ska ha två månader på mig att hitta nytt boende är att ett hypotetiskt vuxet singelbarn bestämmer sig för att flytta tillbaks till Manchester och behöver någonstans att bo. Det är inte min lägenhet, det är bara min tur. Inga hål i väggen för inramade planscher och tavlor, bara sinitarra.

Har bott på hyra i sjutton år men har aldrig förr upplevt känslan av att det är något prekärt kring det, antagligen för att jag inte har känt så starkt för ett ställe jag har bott på förr. Tolv olika lägenheter/houseshares innan denna, varav jag har trivts på de flesta enligt omständigheterna, men de har inte varit konkreta hem på detta sätt.

Jag har äntligen skapat min perfekta sensuella sperggrotta, och ur denna nöjdhet uppkommer en rädsla över att förlora den.


”She’s not yours, it’s just your turn” är ett cyniskt/”””realistiskt””” påstående kring ”””kvinnlig natur”””, men det kunde lika bra tolkas som en påminnelse om att vårda relationen och inte ta en annan individ för given.

Just nu upplever jag liksom manosfären en längtan efter något som inte går att uppfylla, det vill säga de absoluta, permanenta garantierna. Känslan av att ”bara det här är helt och fullständigt på det torra kan jag fokusera på annat”. Så funkar det ju dock inte.

Det går inte att garantera att en annan person kommer stå vid din sida livet ut, det är ett val som görs varje dag, och inte ens om du äger ditt boende kan du vara säker på att det kommer förbli så.

Hela vittus livet är ”bara din tur”. Inget att sörja över.

En svada om rollspel, och varför det är så najs

Skriver fortfarande på Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind som besatt. Det är mitten av juli ändå och alla mailkonton har spottat ur sig autosvar sedan midsommar. Vet inte när det kommer in pengar nästa gång. Trololololo.

Jao.

Har också kollat lite relaterade youtubevideor om kvällarna. Mest 40-åriga DM:s med TV-mässigt sätt och Patreon-konton, de sitter alla i sina hus någonstans i USA med sexiga träbord i bakgrunden. Älskar sånt.

J har ett, K+D har ett, jag har teoretiskt sett ett (om du har varit med i svängen minns du när jag hämtade det på den judiska sabbaten med den oförglömlige Pawel), men det fungerar som skrivbord/ritbord/TV-taso/synthställning. Jag och exet hade ett i lägenheten i Utrecht, men vi täckte av någon anledning över det med en vaxduk i gult, rosa och lila paisley-mönster, och inte hade vi några vänner att samla runt det heller.

Fota någon sorts vegansk specialfranska kunde man dock göra. Januari 2017.

Det är roligt att jag närmast uppfattas som en elitistisk old school surkärring i vissa D&D-kretsar, men när jag nämner D&D i andra kretsar går tankarna till fjantiga alver med öron och trikåer och lightning bolt! lightning bolt! lightning bolt!. Det förstnämnda stämmer precis, det sistnämnda är en beklaglig missuppfattning.

Uppskattar du Game of Thrones eller Vikings eller Lord of the Rings eller The Witcher eller The Wheel of Time eller vad annat det nu finns för fantasy/medeltidsskit att kolla på och är intresserad av människor har du allt inom dig som krävs för att uppskatta D&D. Det har rentav mer att göra med att skriva än att spela om du har en DM som är av samma kaliber.

Jag vill helt enkelt inte att du ska gå vilse i det barnsliga narrativ som D&D kanske har presenterats inom ifall du har stött på det någon gång (varför har svenskan ingen distinktion mellan childish och childlike?). Ibland kan våra sessioner bli childlike på ett sätt som är en källa till livsbejakande och glädje, men aldrig childish som i ooh, you get to be heroes and defeat the bad guy and do all these awesome, epic things with your friends, yay!.


Vi sammankommer varannan vecka och utforskar egentligen olika Teman lika mycket som underjordiska grottsystem, levande småstäder och skogar. Forgotten Realms är en värld som har varit under utveckling sedan 70-talet, det finns hur mycket material som helst att behandla. Som en vittus bokklubb egentligen, men utan torrma. Bara för att det luktar mikrobryggeriöl och Cool Original Doritos istället för surt rödtjut och lumpen kofta betyder inte att det inte är kultur (även om det händer att jag bejakar det sistnämnda också).

Påminner mig också osökt om Viktor Malm, Expressens kulturchef (till höger nedan), som utöver att vara jämnårig med mig har beklagat sig över att unga män 1. inte läser och 2. inte ger sig in i kulturbranschen utan bara sitter och ”spelar data”. Den vikarierande kulturredaktören Jimmy Håkansson (till vänster) skrev en bra svar-på-tal-grej i Arbetet om saken relativt nyligen.

Bild: Arbetet
Jag såg ett klipp där han [PewDiePie] pratade sig varm om John Williams ‘Stoner’ och Dostojevskijs ‘Brott och straff’. Sedan såg jag ett klipp där han slarvade bort sin häst Jörgen i Minecraft.”

För övrigt är videoessäer fortsättningsvis essäer. Jag må tidvis vara en surkärring, men så sur och bakåtsträvande är jag inte.


Blev också nästan lite ledsen i ögat när jag kollade en video där en seafoam green-hårig kvinna hade frågat över sjuhundrafemtio D&D-spelare på Twitter vad de önskar att deras DM skulle göra. Fick snarast känslan av ouppmärksammade barn som helt enkelt vill bli sedda och mjukt ledda på olika sätt.

Att vara DM är fan att anta en föräldraroll egentligen, betydligt mer än diktator eller historieberättare.

Se till att alla får uppmärksamhet. Bjud in de tystlåtna aktivt (och dra in tyglarna en smula för spelare som tenderar att ta mycket plats när det behövs). Bry dig. Stå på spelarnas sida. Var rättvis. Låt dem göra sina egna val och hjälp dem att övervinna svårigheter utan att curla eller helikoptra. Ha roligt. Lita på dem.

Har för närvarande förvisso lyxen att endast spela med folk som jag känner väl och vet att är ena kreativa, finurliga, smarta, roliga jävlar, som både kan bete sig och agera på intressanta infall. Jag kan inte bärga mig inför att få veta vad de hittar på.

Det gör mig fan nästan upprörd att det är så många spelare därute som sitter och accepterar att karaktärerna de har plöjt ner tid och energi på att skapa i praktiken är marionetter bara för att någon inte hade vett att skriva en fantasynovell istället för att ploppa dem i en mine cart där de passivt följer en berättelseräls. Vad satan.

Bild: Final Fantasy, tydligen.

Agens och empowerment är en av mina hjärtefrågor, det framkommer tydligt i Trevor Bock också. Gör saker. Ta plats. Det är okej. Folk får tycka vad de vill, ingen viljestark self-absorbed jävel ska vittu komma och sätta stopp för det. Om du är högkänslig är det svårt att armbåga, det adrenerga systemet skriker att världen går under, men du har lika mycket rätt att existera som någon annan. Det är mer än okej att sätta gränser, det är hälsosamt och vackert.


Självhjälpspapegojande åsido är jag helt enkelt allergisk mot saker som tyder på ett utpräglat ointresse från DM:ens sida. Hur vittu ska man göra det bra om man inte är intresserad av spelarna? Känslan av att det här är min värld, min historia, ni är bara folk jag kan projicera berättelsen jag har i huvudet på är för mig totalt obegriplig.

Behållningen kommer ju från att följa med hur spelarna interagerar med varandra och lära känna dem bättre som personer genom hur de spelar sina karaktärer. Att spela någon annan säger fan mer om en själv än att vara sig själv.

Många har en typ de dras till, arketyper som tenderar att återkomma i olika former. Är sällan spelare numera, men jag tenderar att skapa smånaiva, tåliga fighters med tunga rustningar, så gott som aldrig magiker (är ju en sorcerer, varför skulle jag vilja spela mig själv :>).

Vissa skapar för det mesta nån exotisk ras eller skum accent eller annan tydlig gimmick. Vissa skapar Hermione-besserwisser-wizards. Vissa skapar charmanta spjuvrar, ofta i form av bards eller rogues. Vissa skapar högtravande älskvärda idioter. Vissa skapar half-orcs med sunt förnuft och tydlig känsla för moral. Vissa skapar Aragorn-Snusmumriken-rangers. Etc.

Funkar utmärkt. När D&D är som bäst för mig är det fan en sorts terapi.