Klockan 03:18 lyste det från två rum vid Comfort Hotel Arlanda Airport medan jag rökte en överbliven feströkartobak. Min mobilkamera är värdelös på att fota i mörker, så bilden ovan har jag snott från en snubbe vid namn Erling Stausland, som tydligen recenserade stället år 2020.
Liksom jag förmodade går en natt loss på cirka 800 SEK, så det var i praktiken inget alternativ, och jag tillhörde ett mindre antal individer i åldrarna 20-40 som ämnade sova i terminalen. En Securitas-vakt kom dock fram och sa:
Nånää, hon gick bara förbi. Folk sover ju i flygplansterminaler hela jävla tiden, men jag kände av någon anledning inte för att försöka sova denna gång.
Från att jag landade kl. 21:30 tills jag tog flyget till Helsingfors kl. 06:45 fördrev jag istället tiden med att lyssna ikapp mig på poddar, läsa Mörk Borg-spelhandboken, dricka Apotekarnes sockerfria julmust och äta vinter-Polly. Den sistnämnda tyckte jag först inte var någon höjdare, men den växte på mig.
Jag läste också ett gratismagasin som var pepprat med oironiska anglicismer av dylik kaliber. Visst är det lätt hänt att sånt slinker med om man är trött och direktöversätter en text, och om du någon gång har levt ditt liv på ett annat språk än ditt modersmål vet du också hur fort sånt sipprar in, men ingendera gällde i detta fall.
Anglicismer upphör att vara anglicismer när gamla människor dör.
Väl i Helsingfors var jag i något av ett töcken. Skrap skrap skrap lät det av folks broddar mot golvet. Det är ett tag sedan jag har stått öga mot öga med is. Dubbla sockor i morsans kängor slet upp min högerhäl redan i Manchester, men smärtan blev liksom bekant, så jag orkade inte bry mig. Såg däremot till att uppskatta alla långhåriga dudes som finns i relativt stort antal i Finland, mycket trevligt.
Noterade också att det är poppis att klä sig i någon sorts Harry and Marv-core-stil bland unga män. Nittiotalsskurkmössor, kängor, halsdukar och långrockar.
Hade tågbyte i Dickursby och därmed ytterligare två timmar att slå ihjäl. Bredvid mig på bänken satt ett äldre svenskspråkigt par från Sydösterbotten som förmodligen också skulle till Vasa. Till höger hade jag en ung finsk kille som såg ut att vara lite på glid och en ung tjej som liksom såg ut att hänga med. Reflekterade över att dessa motpoler samexisterar i landet Finland medan jag åt en croissant med ost och tomat.
Tjugofem timmar efter att jag hade låst lägenhetsdörren i Manchester var jag på plats i hembyn. Den långa restiden gjorde mig egentligen ingenting. Fy fan vad skönt det var att vara ensam. När T hade droppat av mig vid flygplatsen och jag bara hade mig själv i närheten kändes det nästan konstigt.
Kom mitt i allt ihåg en del av mig som jag helt hade glömt bort. Hej, här är jag. Det var som att återse en kär gammal vän, och jag fick åter igen bekräftelse på att ensamhet är ett oförhandlingsbart basbehov för mig. När jag är med någon annan är jag inte med mig själv. Jag vill och måste hänga med mig själv nu och då. Eller egentligen ganska ofta.
I övrigt skickade jag nyss in en juttu till STBL, publiceras i början av januari. Har också smällt i mig en påse Tyrkisk Peber och lider nu av den i mitt fall oundvikliga konsekvensen som i princip känns som en mild UVI. Ammoniumklorid används för att försura urinen (NH4Cl metaboliseras till urea + H+ + Cl–, mer H+ = mer surt) och motverkar dylikt hos husdjur, men inducerar ofelbart liknande symptom i min kropp. Nog äter jag salmiak för det.
Har även funderat på ljus. Bjöds på en riktig Lapin Kulta-reklam-soluppgång med färger som folk förgäves försökte fota genom flygplansfönstret. Det blir aldrig bra. Kamerorna kan inte fånga den kosmiska faktorn, det blir platt.
Och vittu vad blått ljuset är när solen har gått ner här, annars. Det ser fan ut som att någon har klistrat djupblå cellofan på fönsterrutorna. Det ser ut som att någon har fuckat vitbalansen helt. Det ser inte ens verkligt ut. Det ser ut som att någon har gjort ett ultramysigt tileset som ska agera som kontrast till varma ljuskällor i ett plattformsspel. Har inte ens försökt fånga det med telefonkameran, den förstår sig inte på det. Jag däremot förstår varför jag alltid editerar nattlandskap till att vara blå när jag gör kartor till D&D.
Har inte ens druckit upp mitt té, lol. Morsan har vittu B-vitaminburkar bredvid téet i ett skåp i köket, så påsarna har förstås dragit i sig av den vedervärdiga lukten. Hon tycks inte känna den.
Nu när jag tänker efter dricker hon bara kaffe.
Madrona Silvander 