*snip snip*

Då har det gått en vecka sedan man klippte Lyrican rakt av från maxdos (don’t try this at home). Droppen var när jag efter åtta veckor av träning, kaloriunderskott och hela faderullan konstaterade att vågen visade fel riktning. Motherfucker. Har gått på bupropion i ett tag nu, ett visst skyddsnät, så det var ändå dags att göra slag i saken.

Förutom sävligheten och svullnaden blev jag framför allt så arma trött på att vara disträ och vinglig varje dag. Jag har alltså inte varit i körskick en endaste dag sedan mitten av juli, då det krävdes doshöjning för att orka jobbet.

Kom fram till att en utdragen plåga inte är att föredra, så sket i att hämta ut nytt recept när kapslarna tog slut istället för att trappa ner. Första två dagarna var både jobbiga och intressanta, givetvis ångest, men även mer skärpa, mer liv.

Nu har det stelnat till melankoli och humörsvängningar. Smärtnivån helt klart förhöjd men hoppas att den ska stabiliseras på samma nivå som innan jag började jobba, när jag ännu slapp undan med att ta endast vid behov. Planen är att återgå till det efter ett längre uppehåll. En dal i topografin, med sikte på högre höjder, dvs. FÖRTRÖSTAN SATAN!!!!!11

I got the poison

I got the remedy. Ingen aning varför ljuset blev grönt, tog en bild med blixt på telen. Ljuskällan är en lykta från Amazon inställd på varmt vitt ljus, så vete fan, men det ser onekligen rätt snärtigt ut. Plastöverdrag när ställningen inte är i användning för att skydda mot regn förstås, garagetaket håller inte tätt om det häller ner. 60 kg mark 1×4 och sen 2×6 idag, med sikte på 80 kg innan återvändo till Manchester. Är förvånad över hur lite träningsvärk man har haft ändå, trodde det skulle vara betydligt värre, men kroppen minns tydligen.

Nu blir det att dra i sig en veganpizza och en flaska bubbel till På Spåret-finalen, cosplaya svensson såhär på fredagskvällen. Hejar på Claes och Magdalena. Översätter det mesta åt T, svenska ordvitsar och dylikt får lämnas bort men går ändå att kolla med någon som inte talar svenska. Får förstås se till att balansera denna helyllekväll med något från andra sidan myntet imorgon, för sån är man. Går inte att komma ifrån.

Blomma ut, igen

Oktober 2017.

Haha, något av en emotionell bergochdalbana igår kan man säga. Terapeuten ringde oväntat och bokade in en terapisession samma dag, hon var sjuk förra veckan. Tyckte inte sessionen ledde någonstans, mycket ostrukturerad, förstod inte riktigt vad pointen var. Tror inte vi förstår varandra så bra. Hon bad mig skriva ett mail åt henne, i vilket jag ska lägga fram vad det egentligen är jag vill få ut av terapin.

Avslutade samtalet, slängde mig på soffan med ett sammelsurium känslor som urartade i stor sorg. Det kändes bokstavligen som någon hade dött. Har nog inte känt så sedan Nemesis gick bort för snart… sju år sen (!). Grät okontrollerat, hulkade, snor, hela paketet. Gick ner till garagegymmet kring kl. 18, trött och urladdad som ett passerat åskväder, kom ut en och en halv timme senare och kände mig lätt i sinnet. Endorfiner och neurogenes, icke att underskatta.

Maj 2017.

Mer stabil idag, hittills. Har fått en retroaktiv klumpsumma inbetald efter som jag fick för lite i bostadsbidrag under två månader. Hälften kommer gå till T som stod för hyran en månad, en del går till namnbytet. Magistraten ska ha 110 euro, sen blir det att skaffa nytt pass och körkort. Har meddelat föräldrarna om det, tror inte de förstår riktigt. När en förhoppning om att kunna förklara varför jag har gjort mina val, att slutgiltigt kunna förmedla, att få ett ”vi förstår precis”, men det kommer aldrig hända.

På ett sätt skulle ett direkt fördömande vara skönt. Åtminstone lättare att handskas med än försiktig förbryllning. Upplever att de har en hållhake på mig fortfarande, trots att jag är vuxen, och den är konstruerad enligt egen ritning, av skuldkänslor och plikt och skam. Känslan av att de kan sätta dit mig om de vill. Känslan av att man skulle blivit annorlunda, att de gjorde vad de kunde. Känslan av att folk har haft det mycket, mycket värre under uppväxten. Känslan av att inte ha rätt till sin historia och sina upplevelser. Känslan av att vara orättvis och krävande och bortskämd, de som gjort så mycket för dig, vad fan har du för rätt att komma och klaga. Den hållhaken är ett jävla ok att dras med. Varje dag.

Hårda killar

Får ta och ruva lite till på Supermasochist-texten ändå, den tycks bli rätt omfattande. Mycket som ska sägas.

Börjar dock tro att man måste vara masochist för att vara rugbyspelare också. Satan vad de drabbar samman, och hårt. Stora kasan med manskroppar som krälar på planen, de tacklar varann, rullar runt, slänger sig på marken, flyger fram, glider flera meter på gräset, springer för livet, faller, får ett blödande jack i ögonbrynet, fixar några stygn och är tillbaks på planen eller smörjer på en salva om det inte är så paha. Killarna måste vara ordentligt mörbultade efter en match, alltså. Knappt några skydd alls.

Relativt stor variation i längd och kroppsform också, med svällande lårmuskler som gemensam nämnare. Det är ju inte utan att man pausar skrivandet för att slänga en blick på matchen T kollar på, om man säger så.

Detta i perspektiv till att jag själv kommer vara en bruten kvinna imorgon i. o. m. 60-kilosreps i marklyft. Dessa killar jonglerar väl med den vikten. Förstår nog var tjusningen ligger.

Vad man kan

En merso och en mansion. Sen drar det igång.

Vaknade kring halv åtta efter sedvanliga drömmar (morsan, flygplan, första lägenheten på Skolhusgatan, sex, förvirring) och märkte att kroppen är tillintetgjord efter första gympasset i garaget i måndags. Marklyfte 40 kg 3×5, gjorde några rows, orkade inte ens squatta stången (!), vad satan. Deprimerande att inse hur svag kroppen blivit, men så är det också över ett år sen det var på tapeten. Frestande att kasta sig in huvudlöst men det får fan ta sin tid. Ingen brådska här inte. Är också förvånad över bristen på utsättningssymptom hittills, har ändå pimplat vallmoté och svalt kapslar rätt friskt i typ en månad. Man tackar.

Har ritat på Trevor Bock hela förmiddagen. Måste skriva klart dialogen till episod två och lägga till SFX innan den skickas ut, men schemat verkar hålla. Medger att målet är att leva på detta eller liknande någon dag. Det är drömmen, och drömma får man tydligen. Lärde mig det ganska sent. Det får ta så länge det vill.

Sifferkänsla

Vågen visar 94 kg. Som mest har den visat 97 kg (september 2017) och som minst 67 kg (oktober 2013). Jag är 173 cm lång. BMI: 31.4, grav övervikt. Som minst 22.3 i BMI, i mitten av vad som räknas som hälsosamt. Var man lyckligare då? Nä, grät hela tiden och blev till slut satt på antidepp. Var man hälsosammare då? Åtminstone mer aktiv, tränade varannan dag först hemma och sen gymkort vid ett sketet gym i Pansio. Åt knappt grönsaker och levde på subventionerade måltider från studentlunchrestaurangerna i Åbo. Hemma främst kvarg och proteinpulver med tärnad frukt, plus hetsätning (främst godis). Blev aldrig bulimiker, tack och lov.

Konstens Natt i Vasa, augusti 2014 just innan hollandsflytten, feat. exets jesushand.

Har ändå aldrig lyckats se en skillnad i spegeln, och då har vikten alltså pendlat 30 kilo. Samma svaga missnöje oavsett om målet var att tappa fem kilo eller tjugo. Ständigt projekt av Sisyfos-modell. Märker inte när jag går upp eller ner, bara om jag blir fotograferad. Då kommer skammen. Bilden i huvudet överensstämmer inte med vad linsen fångar, och då blir det åka av igen.

Vet nog hur det har gått såhär. Hämtmat och skräp man vräkt i sig under lockdown, arslet parkerat i stolen. Det går alldeles utmärkt att vara en fet vegan. Lyrican gör sitt också vid långtidsanvändning, viktuppgång är en klassisk biverkning och en del av orsaken till varför jag vill trappa ner och helst sluta. Jag är jag oavsett vad vågen visar, men det är så tröttsamt att släpa på extrakilon. Saknar känslan av att flyga upp för trapporna vid Utrecht Centraal i sneakers och tighta jeans, låren gnids minsann inte mot varann. Skillnaden känns, även om jag inte ser den.