Hårda killar

Får ta och ruva lite till på Supermasochist-texten ändå, den tycks bli rätt omfattande. Mycket som ska sägas.

Börjar dock tro att man måste vara masochist för att vara rugbyspelare också. Satan vad de drabbar samman, och hårt. Stora kasan med manskroppar som krälar på planen, de tacklar varann, rullar runt, slänger sig på marken, flyger fram, glider flera meter på gräset, springer för livet, faller, får ett blödande jack i ögonbrynet, fixar några stygn och är tillbaks på planen eller smörjer på en salva om det inte är så paha. Killarna måste vara ordentligt mörbultade efter en match, alltså. Knappt några skydd alls.

Relativt stor variation i längd och kroppsform också, med svällande lårmuskler som gemensam nämnare. Det är ju inte utan att man pausar skrivandet för att slänga en blick på matchen T kollar på, om man säger så.

Detta i perspektiv till att jag själv kommer vara en bruten kvinna imorgon i. o. m. 60-kilosreps i marklyft. Dessa killar jonglerar väl med den vikten. Förstår nog var tjusningen ligger.

Vad man kan

En merso och en mansion. Sen drar det igång.

Vaknade kring halv åtta efter sedvanliga drömmar (morsan, flygplan, första lägenheten på Skolhusgatan, sex, förvirring) och märkte att kroppen är tillintetgjord efter första gympasset i garaget i måndags. Marklyfte 40 kg 3×5, gjorde några rows, orkade inte ens squatta stången (!), vad satan. Deprimerande att inse hur svag kroppen blivit, men så är det också över ett år sen det var på tapeten. Frestande att kasta sig in huvudlöst men det får fan ta sin tid. Ingen brådska här inte. Är också förvånad över bristen på utsättningssymptom hittills, har ändå pimplat vallmoté och svalt kapslar rätt friskt i typ en månad. Man tackar.

Har ritat på Trevor Bock hela förmiddagen. Måste skriva klart dialogen till episod två och lägga till SFX innan den skickas ut, men schemat verkar hålla. Medger att målet är att leva på detta eller liknande någon dag. Det är drömmen, och drömma får man tydligen. Lärde mig det ganska sent. Det får ta så länge det vill.

Sifferkänsla

Vågen visar 94 kg. Som mest har den visat 97 kg (september 2017) och som minst 67 kg (oktober 2013). Jag är 173 cm lång. BMI: 31.4, grav övervikt. Som minst 22.3 i BMI, i mitten av vad som räknas som hälsosamt. Var man lyckligare då? Nä, grät hela tiden och blev till slut satt på antidepp. Var man hälsosammare då? Åtminstone mer aktiv, tränade varannan dag först hemma och sen gymkort vid ett sketet gym i Pansio. Åt knappt grönsaker och levde på subventionerade måltider från studentlunchrestaurangerna i Åbo. Hemma främst kvarg och proteinpulver med tärnad frukt, plus hetsätning (främst godis). Blev aldrig bulimiker, tack och lov.

Konstens Natt i Vasa, augusti 2014 just innan hollandsflytten, feat. exets jesushand.

Har ändå aldrig lyckats se en skillnad i spegeln, och då har vikten alltså pendlat 30 kilo. Samma svaga missnöje oavsett om målet var att tappa fem kilo eller tjugo. Ständigt projekt av Sisyfos-modell. Märker inte när jag går upp eller ner, bara om jag blir fotograferad. Då kommer skammen. Bilden i huvudet överensstämmer inte med vad linsen fångar, och då blir det åka av igen.

Vet nog hur det har gått såhär. Hämtmat och skräp man vräkt i sig under lockdown, arslet parkerat i stolen. Det går alldeles utmärkt att vara en fet vegan. Lyrican gör sitt också vid långtidsanvändning, viktuppgång är en klassisk biverkning och en del av orsaken till varför jag vill trappa ner och helst sluta. Jag är jag oavsett vad vågen visar, men det är så tröttsamt att släpa på extrakilon. Saknar känslan av att flyga upp för trapporna vid Utrecht Centraal i sneakers och tighta jeans, låren gnids minsann inte mot varann. Skillnaden känns, även om jag inte ser den.