Ska man inte va gla’

I förrgår fyllde jag 33 starka och hade äran att bli gratulerad. Firade rätt lugnt eftersom D, L & K är i Berlin med anledning av Desertfest.

Även på skivtallriken för tjugo år sedan.

Droney’s Diminutive Bday Do bestod därför av lyx-flaps och en D&D-oneshot för fyra pers i min lilla 1r+k. Fick ett tungt jävla enlitersstop i present av T:s dejt, och tro fan att det fylldes med DM-juice från alla håll och kanter, men jag vaknade i rätt bra skick på måndag morgon ändå.

Tidigare i maj fortsatte jag vårens Gen X-musik-korståg med ambient house-duon The Orb, och på vägen hem från keikkan kom jag av någon anledning i samspråk med en grupp som innefattade två dudes från Lancashire och en tjej från Indiana.

”Oh, you’re a Hoosier” sa jag. ”Omg, I feel so seen!!” skrek hon.

Skulle inte ha känt till ordet, som anmärkningsvärt nog är den officiella demonymen, om det inte var för att jag läste Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut vid typ sexton års ålder.

Vonnegut var född och uppvuxen i Indianapolis, och i boken nämns konceptet ”Hoosiers” som ett exempel på en granfalloon, det vill säga en falsk karass, det vill säga… en samling människor som tror de har något gemensamt, men i själva verket inte delar ett gemensamt öde av någon som helst betydelse. Typ.

Det förhindrar ju däremot inte glädjeruset av att bli erkänd som en person från Indiana i ett land där det räcker med att vara amerikan. Lite som om någon mitt i allt skulle erkänna en som finländare i ett land där det räcker med att vara European.

Därpåföljande lördag samt femdom-munchen på söndag tillbringades med R, min nya bekantskap från metal-munchen som jag nämnde i april, och fredagen efter det for jag, T, C och C:s dejt till metal/goth/kink-eventet Antichrist i London.

Egentligen hade vi tänkt ta tåget, men det blev strejk, så T fick lov att köra ner oss istället. Dumpade bilen i Slough och tog den nya fina Elizabeth-linjen in till stan och vår AirBnb i Clapham, där vi åt chips och lyssnade på KMFDM medan vi gjorde oss i ordning.

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men själva eventet visade sig vara nästan som en minifestival, med flera scener för olika musikstilar och ett utomhusparti där det erbjöds varm mat i olika former. Dresscoden var betydligt lösare än intrycket jag fick baserat på hemsidan – skulle tro att den har luckrats upp gradvis under de nitton år som eventet har ordnats, men det är bara spekulation.

Enligt utsago fanns det även två lekrum, men resan var bokad innan jag och T hade hunnit kalla en spade en spade och medge att det vi har numera är en vänskapsrelation, så vi höll oss borta från de mer ljusskygga rummen. C och hennes dejt såg vi dock inte röken av på hela kvällen. Lol.

T skulle hälsa på några gamla vänner från uni dagen därpå och jag tog Megabussen upp till Manchester kring middagstid. Anlände sen eftermiddag och ämnade ta det lugnt, men A var i stan, så dit for den lugna lördagen.

På söndagen tänkte jag ta det lugnt for real for real, men nä, D svängde förbi på vägen hem och det var strålande vackert väder, så vi satte oss i parken och pimplade diabetesverk med procent i, AKA cider. Vi träffas inte särdeles ofta sedan han flyttade ut till Salford, så vad fan, man får ta chansen va.

Nu i fredags såg jag DSO med S, som på tal om Vonnegut möjligen kunde tänkas ingå i min karass. Vår kontakt är ytterst sporadisk och har, förutom att ha varat i över tolv år, ingen synbar orsak till att göra det. Detta var tredje gången vi träffades IRL och första gången sedan jag flyttade till UK, trots att saken egentligen skulle gå att arrangera genom att sitta två timmar på ett tåg.

Jag skulle dock rekommendera att ha en skygg liten finlandsbesatt genetiskt irländsk jämnårig NEET-sperg/musikaliskt geni från Cumbria åt vem som helst. Eftersom hans tåg inte gick förrän fyra-tiden på lördagseftermiddagen hann vi också botanisera bland begagnade musikinstrument och pedaler och sånt vid Johnny Roadhouse, ett häshtäg ikoniskt familjeföretag och en institution i stan sedan 1955, samt passade på att betrakta lite arkitektur medan S väl var i storstan.

I söndags var det alltså min födlare, och liksom varje jävla helg i maj hittills blir också den inkommande en tredagarsaffär – Tiger Lillies med D på fredag och L:s födlare på lördag, i kombination med en psykedelisk picknick/Heart of Glass/Antwerp Mansion, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Framför allt vill jag försöka spara på krutet en smula med anledning av femdomevent med R på söndag. ”Försöka”.

Jag och D med Tigerliljorna i London för drygt ett år sen. Good times.

Till sist har ett mail med avsändare ”Konstsamfundet” också hunnit trilla in, och när jag läste ämnesraden tog det tre gånger innan jag förstod innebörden av ordet ”beviljad”.

Beviljad? Vadå beviljad? Va?

Vi har glädjen att meddela att styrelsen för Föreningen Konstsamfundet i samarbete med Svenska Kulturfonden den 27.04.2023 beslutat tilldela er ett bidrag på 4 000 euro för följande ändamål:

För manusarbete med indiewebbanimationsserien Trevor Bock.

…

…har di fäil i huve (eller feil i hövo, som Ted och Kaj skulle ha sagt)????

Förväntade mig att det skulle komma ett meddelande i stil med ”hei sori nu det blev nå fel med systemet här” vilken sekund som helst, men sekunderna blev till minuter, som blev till timmar, som blev till dagar; jag rekvirerade bidraget, och i onsdags rasslade det in på kontot.

Vad satan. What even is life?

‘tis better to have loved and lost

Nu är det maj då jå hej hej glada wappen i efterskott hoppas du int ha diabetesa sönder i sviterna av all metrilaku. Varken wappen eller första maj av finländsk modell är en grej här, men eftersom jag jobbar enligt den svenska kalendern hade jag ledigt i måndags iallafall. Tillsammans med resten av UK, förvisso – de har sina vittus bank holidays och första måndagen i maj råkar vara en av dem, vad för datum det än är. Detta år sammanföll det passligt nog.

Vad har jag sysslat med hittills i vår? En hel del, nu när jag tänker efter. Floating, sjukhusvistelse, mexikansk proina, metal munch och Sonic Boom + Panda Bear torde jag redan ha nämnt. Utöver det har jag sett The Black Angels och Suede, undrat varför en försäljare av figuriner med någon sorts shibari-harnesk på hade ett utbud som bestod av 98 % kvinnokroppar vid Antwerp Mansion (WHAT’S WRONG WITH THE MALE FORM?????++), shoopat omfattande bildkollage till vänners födelsedagar, playtestat D:s playlist, sett den relativt charmlösa D&D-filmen (stora berättarsläggan är tröttsam), DM:at mina två kampanjer som vanligt, mindat min fakking well och kastat yxor med en skock fyrtiotaggare, som även flätade mitt hår, för att därefter småprata med E:ade zoomers vid YES.

Jag har också bokat biljett till Finland – det blir en midsommar i det förlovade hemlandet för första gången sedan slutet av 10-talet – och brutit en förlovning, för första gången sedan slutet av 00-talet. Lol.

Jag är just nu i en ålder där jag är oerhört fascinerad av just tid och ålder. Det blir inte bättre av att jag i fredags stod i University of Manchesters studentkårhus och bevittnade en man som spelade vid samma studentkår år 1968, femtiofem vittus år tidigare, och att en av hans främsta låtar leker med frasen we are time captives/captains.

Arthur Brown, som öppnade för Hawkwind, är i skrivande stund åttio år gammal. ÅTTIO!!!!!!!!. Proto-chockrockaren Brown banade väg för i princip varje efterföljande allmänt outrageous akt med svartvitt smink och massa teatraliskt skit, och han hade minsann inga problem med snabba kostymbyten i fredags. Rösten höll finfint och rörelserna var hur graciösa som helst. Stod och log för mig själv över att köttet åldras, men det är övertydligt att det fortfarande är samma jävla person där inne.

Här känner jag vibbar av en yngre A.
[autism intensifies]
Han har hunnit få färg sen dess.

Jätkän som spelade synth var gissningsvis snäppet äldre än mig och påminde om en blandning mellan Jerry Garcia från Grateful Dead och en holländsk Environmental Biology-kille som jag träffade när jag precis hade börjat studera i NL. Noterade till min stora glädje att biologi-Jerry var 60-talet troget och även spelade basen – vad ska man annars ha vänsterhanden till.

Kontraktuellt påbjuden Ray Manzarek (AKA The Doors verkliga sexsymbol, don’t @ me).

Jag och Nemesis hade en del traditioner under våra psykedeliska utsvävningar, och en av dem var att vi alltid kollade The Crazy World of Arthur Brown – Fire (live TOTP 1968).mp4 vid någon point. Vi inledde också alltid hela faderullan med Master of the Universe av Hawkwind, vilket gör att det än idag vänder sig i magen av de stigande frekvenserna i början av studioversionen (body load).

Att se båda spela under samma kväll ledde därför till en del Stora Känslor™.

AJ AM DE GAD OF HELLFAIYA

Folk undrade om jag var okej två gånger. Det var jag. Inte bara för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – men också för att jag kan pallra mig iväg och se Hawkwind en fredag – och dessutom på hemmaplan i UK.

Jag tar det för givet, men det är inte alla som kan göra det. På grund av avstånd eller på grund av brist på existens. Men jag tog ju minnet av honom dit, och det är inte så illa pinkat.

Dave Brock i Hawkwind är för övrigt åttioett. ÅTTIOETT!!!!!. Alltså vad satan. Tänk hur många jävla ”it is with heavy hearts that we have learned of the passing of…”-meddelanden han har skrivit i sitt liv. Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha spelat musik med någon i tjugo-trettio-fyrtio-femtio år och att personen sedan bara är borta.

Det blir ju dock inte bättre än så. Ju fler dylika meddelanden man har skrivit vid åttioett års ålder, desto bättre. Och jag har landat i att det är värt det.

Småhård helg

Runda 1: The Manchester Metal Munch med T och C i fredags. Först texmex, därefter pints vid The Salisbury, där jag bland annat träffade en trevlig grekisk kvinna och hennes bulgariska man, diverse folk från femdomscenen i Manchester, en herreman som gillade rollspel och hade en ståtlig aura, en kvinna vid namn Dawn som utstrålade allt annat än en förnimmelse av soluppgång, samt den belgiska transkvinnan som har varit någon sorts munch-vän ända sedan vi träffades vid The Molly House när jag precis hade flyttat hösten 2019.

Det var på något sätt lärorikt att ingå i ett sammanhang där jag var the baby. Det tycks vara viktigt för mig att interagera med folk som är äldre, men inte som ett självändamål – det måste finnas någon sorts rapport i grunden, och om detta uppfylls är det ett trevligt sätt att bekanta sig med vad man kan förvänta sig när den första siffran slår om till fyra.

Traditionen är att de flesta drar till metalklubben Satan’s Hollow efter munchen, och jag snackar alla jävla jag-är-elva-år-och-nu metal-är-på-tapeten-hits. Det gick inte bättre än att vi hängde med, och därmed serverades vi Last Resort, Break Stuff, Crawling, Freak on a Leash och allt satan. Passligt namn.

Vid munchen träffade jag också en attraktiv forester från Lancashire, vars yrkestitel tydligen översätts till ”skogsbrukare” på svenska, och han hängde på med mig när vi drog till klubben. Duden visade sig vara en stenhård masochist. Satan’s Hollow har många mörka hörn. Du får göra matten.

Riktigt i slutet av kvällen med en utåtriktad kvinna som faktiskt håksade att ta kort.

När jag och T skulle tillbaks till mig och vår Uber precis hade anlänt dök det dock upp en lettisk kvinna från ingenstans. Hon var dyngrak, helt obekant med Manchester och visste inte hur hon skulle hitta tillbaks till sitt hotell – Sachas, som jag och GB hade en minnesvärd helg vid förrförra vintern.

Duden som körde Ubern fick sig en gratisresa och vi styrde stegen mot det ökända hotellet istället. De två männen som först hade erbjudit sig att följa henne dit började juba nånting om att ”oh, she don’t trust nobody who’s black”, men vad fan, skulle du hellre slå följe med en man och en kvinna eller två okända män i hennes situation? (diverse seriemördare har förvisso kört på den strategin, men shhhhh)

Klientelet vid Sachas var ungefär som man kunde förvänta sig kl. 04:30 en lördagsmorgon. Led verkligen med dörrvakten, snacka om paskaduuni. Fullt med höga och fulla människor med ansiktsuttryck som om de hade utsatts för grava oförrätter (som med nittionio procents sannolikhet var självförvållade).

Konstaterade att den lettiska kvinnan var en del av den rysktalande fjärdedelen i landet eftersom innehållet i hennes telefon uteslutande bestod av kyrilliska bokstäver, vilket i sin tur gav dörrvakten huvudbry, men vi lyckades till sist få henne genom dörren. Vid det läget kände vi att vi hade uppfyllt vår barmhärtiga jävla samarit-plikt – inget kvar att göra förutom att dra hem till mig och slockna.

Knappt återställd från runda 1 var det dags att duscha, ta bort gårdagens smink och smeta på ett nytt lager på lördagseftermiddagen. Runda 2 bestod av ett klassiskt oplanerat häng hos D, något som har inträffat allt mer sällan sedan han flyttade till Salford.

K och L skulle hitta på något annat till kvällen, så vi åt icke-äcklig polenta (för första gången i mitt liv), rökte tobak, for till Tesco och köpte en massa öl och rosé som vi inmundigade i inspirerad takt, snackade om Delta Green och H. P. Lovecraft, lyssnade på Melvins och Cardiacs, filosoferade om mitt nya corporate-kapitel i livet, kollade på standup av Doug Stanhope och dylika saker man gör när man inte enas om att samlas kring en viss aktivitet. Jag har ett behov av samkväm som får bli vad det blir. Mer dylikt plz.

I skrivande stund är det tisdag kväll och jag har precis ställt i ordning samt genomfört något som har lett till att tre av mina vänner har haft jätteroligt i tre timmar. Det är fan inte fy skam. Imorgon kväll blir det Panda Bear & Sonic Boom, detta far/son-förhållande som inte alls är det.

Det finns alltid ett sätt.

Mexikansk mask och en krystad metafor

Förra helgen satt jag med GB på den lilla bakgården vid La Casita (inget säger småruggig vårkväll som varsin iskall margarita). Som den gentleman han är erbjöd han mig platsen närmare uteserveringens enda värmekälla, men jag avböjde – händerna är ändå isblock. Lider inte av det själv, märker bara när andra ryggar undan.

Längst ner till höger på den laminerade dryckeslistan hade de iallafall tryckt in en uppsättning mezcales, något jag aldrig druckit förr, men min kavaljer var nyligen hemkommen från Mexico. Sagt och gjort.

Första gången jag hörde talas om mezcal torde ha varit i Fear and Loathing in Las Vegas (1998):

Twenty-four hours ago we were sitting in the Pogo Lounge of the Beverly Heights Hotel — in the patio section of course —drinking Singapore Slings with mezcal on the side, hiding from the brutish realities of this foul year of Our Lord…
Doctor of Journalism (!!!) *cigarettmunstyckväs*

Säga vad man vill om gamle Hunter S., men nog finns det en charm i att gömma sig från ett ohemult år med en kompanjon, oavsett om året är 1971 eller 2023. I det förra fallet med högre halter mintgrönt och puderrosa i en kombination som jag inte vet om får mig att vilja äta eller spy, men jag struntar i vilket, älskar det.

År 2006 snurrade däremot tonårs-tombolan med (Fortfarande Upplevt Mystiska) Män Med Problem™ för fullt, och det var ju ur den man drog sina häshtäg goals, så på den tiden var det egalt vad fan Singapore Slings with mezcal on the side bestod av – någon gång skulle det drickas.

Med facit på hand tog det sisådär sjutton år att få en förstahandsupplevelse av bara sidobeställningen. Verkar inte bättre än att prioriteringarna hann bli (snäppet) mognare. Men hur fan skulle världen se ut om tonåringar inte romantiserade och drömde om saker? Vi kunde lika bra lägga ner hela skiten då. Tonåringar är heliga.

Cosplayar Man Med Problem™ #589223: Al Jourgensen från bandet Ministry. Juni 2006.

Jag vägrade länge pröva tequila – egentligen en sorts mezcal gjord på blå agave – på grund av den mytomspunna ”tequilamasken”, men den är inte en grej. Det som kallas mask är i själva verket en larv som tillhör någon sorts mal, men det spelar ingen roll, för vad fan det än är får tequila per definition inte innehålla det.

Larver i mezcal är heller ingen anrik tradition – de flesta tycks påstå att det blev en grej någon gång på 40- eller 50-talet, och ingen tycks veta hur det började. Den ene påstår att det var ett sätt att testa om spriten var stark nog, den andre att det skulle visa om den var odrickbar, den tredje att det var ett sätt att skilja flaskor åt, den fjärde att det var ett rent PR-trick, fan vet. Det tycks dock vara tillverkarna med lägre anseende som fortfarande kör med larv.

Medan vi håller på har mezcal/mescal inte något att göra med meskalin heller, namnet till trots. Mezcal = mexikansk spritsort gjord på agave, meskalin = substans från trippiga kaktusar. Jag har sett en del svenska undertexter till just Fear and Loathing som slarvigt nog översätter mezcal till meskalin, möjligen för att det förekommer så tydligt senare i filmen.

In kom iallafall en bricka med tre små glas, apelsinklyftor och en kopp med ett ganska grovkornigt pulver.

Pulvret gick i toner från terrakotta till burnt sienna (säger vi), och det var faktiskt ganska vackert – det hade en fin lyster i skenet från värmekällan; en sån där smal hög grej med galler där det flejmar upp en repetitiv låga ända upp som om nån skulle ha sträckt en eld-gif från 1996 på höjden.

Pulvret hette sal de gusano.
Sal betyder salt.
Gusano betyder mask.
Hmm.

To larv or not to larv, that is the question. Å ena sidan en viss spontan aversion, å andra sidan har jag glatt ätit en vittus ton livsmedel som innehåller karminrött (E120) utan att tänka på det desto vidare. Men det är ju lite enklare att inte tänka på det när det är inbakt i en helhet som ska föreställa typ en jordgubbe.

I slutändan tog jag mod till mig och prövade. Fräscht och pikant, inte så dumt. Fortsatte i själva verket med larvsaltet på apelsinklyftor hela vägen genom Alipus Santa Ana, Bruxo No. 1, Bruxo No. 2 och Montelobos Joven, dock i ganska liten mängd. Bruxo No. 2 torde ha varit favoriten. Blev förvånad över hur gott jag tyckte det var – väldigt intressanta och komplicerade smaker, svårbeskrivna; en helt ny proinavärld från nya världen.

Jag har också hunnit vara mer illa däran fysiskt än någonsin tidigare i mitt liv. Vänstra sidan av halsen svullnade upp i tisdags, sedan spred det sig till örat, sen rösten. När det började göra för ont att dricka ens en klunk vatten kontaktade jag allmänläkaren, som genast skickade mig till sjukhus, där det i slutändan blev dropp och hela köret… samt mycket god plain toast and a tomato cup a soup efter 52 timmars fasta.

Nu har det gått några dagar, och jag mår betydligt bättre. Tackar som frågar.

I egenskap av konvalescent har jag haft en hel del Youtube att titta ikapp, och när jag nyligen surfade in på en statisk hemsida efter en heldag på tuben slogs jag av vilsamheten i text och bild. Som att slå upp New York Times efter flera timmar vid Times Square.

Meta blir väldigt sällan intressant, så jag ska fatta mig kort vad beträffar stiltjen:

Jag vill, i mån av möjlighet, fortsättningsvis vifta med mina små jävla flaggor.
I broadsheet.