Behöver du en paus? Inte jag

Hoppas nyår var även trevligt för er, jag dansa, söp och lyssna på Cher, som Perrra rappade (direktlänk till mp3 om du nu verkligen jättegärna vill utsätta dig själv för LAN-partymusik från år 2001). Ingen dans och ingen Cher i mitt fall men väl öl, bastu, poker och yras till klockan sju på morgonen. Vaknade i förvånansvärt bra skick – man tackar.

I övrigt publicerades juttun med rubriken Behöver du en paus? Checka ut från verkligheten och dra med nära och kära in i fantasin i STBL idag. Läs om du vill och ork.

Roligast är, som alltid, att illustrera i mspaint.

Jag behöver snarare det motsatta; ser fram emot att återvända till Manchester och veva igång livet och allehanda flöden igen. Att befinna sig i Finland är alltid skoj, men att vara här innebär också obetald ledighet-limbo snarare än semester i dagsläget.

I övrigt skjutsade jag T till flyget kl. 04 igår. Själv stannar jag en vecka till. Minns inte när jag senast skulle ha varit på väg till eller från flygfältet i Vasa utan att Nattklassiskt spelas på radion – det är midnattsflyget från Hesa och pyjamasflyget till Hesa som gäller i nio fall av tio.

Morsan sa att en del utlänningar misstar växthusbelysningen i Malax för norrsken. Den fällan gick inte T i.

December 2019.

Morsan var snäll nog att erbjuda sin bil vid behov under vistelsen, en typisk österbottnisk SAAB-farmare (kombi?) från typ år 2010±2, och fan heller att jag skulle börja tjata om skjuts hit och dit, men jag såg inte alls fram emot att köra igen.

Hade inte kört bil alls på tre år, och på något jävla sätt har det gått åtta år sedan jag körde med någon som helst regelbundenhet. Dessutom har jag en irrationell aversion mot att köra bilar som är nyare än typ millennieskiftet, men jag kan inte precisera närmare än att det känns fel, liksom personlighetslöst, på ett sätt som gör det svårare att bli ett med bilen.

Lekte därför med tanken på att delegera skiten åt T, men något rationellt i mig insåg snabbt att nej vittu, inte kan jag låta min fåniga aversion styra och ställa.

Varför ha en britt som är van med vänstertrafik och aldrig har hanterat finska vinterförhållanden att köra på finsk landsväg, backstarta på is och sånt? Det värsta man kan krocka med i viltväg i UK är hjortar, och att följa med i dansen på tre- och fyrfilig motorväg är något helt annat än att avgöra när det är dags att blända av till halvljus.

En annan har ju indoktrinerats med buskis-propaganda sedan 1997.

Jag är ju för fan uppvuxen med högertrafik och kan trakten bra och vet var de värsta älgstråken ligger. I början av 2010-talet blev det dessutom fyra år av såväl stadskörning som landsvägskörning Vasa-Åbo i ur och skur, snö och tö, och detta med en bakhjulsdriven bil från -91, i vilken cirkeln med bokstäverna ABS ofta lyste i samma röda nyans som karossen.

Så varför i helvete ängslas över att köra en tråkig framhjulsdriven familjebil med splitternya vinterdäck?

Nå, för att det var ett tag sedan jag senast satt bakom ratten och int är van att kör just den där bilen.

Hur ska det avhjälpas på annat sätt än att sätta sig bakom ratten på just den där bilen?

Bra point.

inre monolog

Femton sekunder efter start hade muskelminnet givetvis redan tagit över och saken var en icke-fråga. Istället kom det frågor från passagerarsätet, till exempel huruvida väghastighetsskyltarna bokstavligen byts ut till vintern, och vad plogbilsförarna gör på sommaren.

Det här, tydligen. Fredrik Grönberg: sjundeåbo, snöröjare, glad prick. Bild: Yle

Skulle överlag gärna ha folk på besök från utlandet oftare. Vet inte när det annars skulle komma kommentarer kring att nyhetsuppläsarna på radion låter lika gravallvarliga genom hela sändningen, eller att pris-/kvalitetsförhållandet på Heses vegeprodukter är mycket bra. Det piggar helt enkelt upp.

Pink Flamingos (1972)

När jag gick i högstadiet var Rotten.com och Ogrish välkända hemsidor, och jag minns också när Flashback lanserade Mondo, gore och bizarre-forumet. Jag har även hunnit hänga en hel del på 4chan, i runda slängar åren 2006-2017, och har därför hunnit bli rätt luttrad.

Övervägde ändå, för första gången i mitt liv, att lämna biosalongen under en visning av John Waters Pink Flamingos (1972).

Om jag tycker att en film är allmänt meh tenderar jag att slumra till i det sköna mörkret och vakna när lamporna tänds. Pink Flamingos är definitivt inte meh. Fanskapet har varit en kultfilm i fem vittus decennier, och jag var beredd på filmens ökändhet redan innan jag nämnde åt A att jag och T skulle se den vid Manchesters fantastiska kulturkomplex HOME. De beskrev filmen så här:

Sleaze queen Divine lives in a caravan with her mad hippie son Crackers and her 250-pound mother Mama Edie, trying to rest quietly on their laurels as ‘the filthiest people alive’. But competition is brewing in the form of Connie and Raymond Marble, who sell heroin to schoolchildren and kidnap and impregnate female hitchhikers, selling the babies to lesbian couples. Finally, they challenge Divine directly, and battle commences…

Sure, sa A, som är väl bekant med verket. Let’s see how long T lasts.


Som uttalad könsrock-aficionado lät Pink Flamingos som något jag kunde tänkas gilla. ”A number of increasingly revolting scenes that center on exhibitionism, voyeurism, sodomy, masturbation, gluttony, vomiting, rape, incest, murder, cannibalism, castration and foot fetishism” verkade helt enkelt sevärt, så vi pallrade oss iväg till en av de två visningarna som erbjöds.

Visningen var i en av de snäppet mindre salongerna, kanske tolv rader med tjugo stolar styck, och när filmen drog igång uppskattade jag att publiken skulle rymmas på sisådär en tredjedel av totalytan om folk inte satt utspridda. Det var alltså typ åttio pers där, och alla tycktes ha jätteroligt åt filmen redan från början. Det hade inte jag.

Slängde en blick till vänster för att kolla T:s ansiktsuttryck nu och då, och i hans ansikte fanns för det mesta ett ganska neutralt intresse, men ett intresse likväl. Runt oss skrek folk av skratt. Jag satt främst i tankar om att det nog finns betydligt mer givande saker att göra med min lördagskväll, veckans eviga och förgängliga prime time-fönster, men det var ändå min idé att se filmen, så jag beslöt mig för att stå mitt kast. Någonstans ekade morsans röst: Man ska aldrig lämna en dålig fest för tidigt.

Under filmens gång kände jag snarast ja ja, det är höjden av camp och äckel och dålig smak och jättesubversivt och in your face och de hade säkert jätteroligt under inspelningen, jag fattar vad de försöker göra, men så jävla bra har humorn inte åldrats. Subversiv boomerhumor är fortfarande boomerhumor.

De teatraliskt dräpande kommentarerna, excesserna och den specifika varianten ironisk självgodhet som bland annat kännetecknar det svårdefinierade konceptet camp har jag dessutom aldrig riktigt förmått ta till mig, och jag hade svårt att förstå den ljudliga uppskattningen som ekade i salongen. Funderade att det måste bero på att publiken främst bestod av RuPaul’s Drag Race-generationen, som helhjärtat har anammat drag-kulturens uttryck och egenheter, och därför kunde ta till sig filmens shtick på ett annat sätt.

Ungefär halvvägs in i filmen hände det dock någonting jävligt skumt. Inte på duken, utan i mig – jag kom plötsligt på mig själv med att skrocka till nu och då. Till sist trillade polletten ner, och jag noterade med stor förvåning hur filmen hade vunnit mig till sin sida; detta utan att jag själv hade märkt det.

Mitt i allt var jag uppriktigt road ända till slutet, när jag liksom resten av salen brast ut i en spontan applåd. Vi lämnade biografen en smula omtöcknade, men med ett stort leende på läpparna, och tjattrade livligt på vägen ut.

Det var även väl valda biobesökare som fick säga sitt i den officiella trailern när det begav sig – inte en endaste ruta från själva filmen.

Stoned boomers galore.

Det är på något sätt sjukt att tänka sig att de allra yngsta skådisarna likväl föddes i slutet av 1940-talet. Min hjärna vill liksom inte ta in det. Mindre förvånande är kanske att ett flertal av dem inte levde särdeles länge. Tre av de medverkande gick bort i sextioårsåldern, en förblödde under ett PCP-rus vid en ålder av 32, en dog av AIDS vid 40 års ålder, och Divine själv trillade av pinn som 42-åring pga. sitt förstorade hjärta.

Har inte sett något annat av Waters, men det får det allt bli ändring på.

Struliz = ägd?

Det politiska läget i UK är ett återkommande samtalsämne som folk i Finland vill ta upp med mig. Det finns ett stort intresse för landet, och därmed är det väl intressant att veta hur snacket går inrikes. Vackert så. Det är bara det att jag ork int vittu nåmer satan. Jag är mentalt utcheckad.

En bekant i en WhatsApp-grupp sa ”there is no face or palm large enough to cover what’s happening” som svar på att BoJo ämnar kandidera nu när fröken STRULIZ har kastat in handduken. L sa ”flaming dumpster fire doesn’t even cover it” och postade nedanstående gif.

Det får räcka.

Däremot kan jag kontraktuellt inte pensionera mig när det kommer till något som har med BDSM att göra, och därav måste jag kommentera den seglivade konspirationsteorin att Liz Truss är ägd sub (undergiven).

Inom BDSM-världen är halsband av liknande modell vanliga som ett sätt att förkunna ägarskap på ett diskret sätt. Hon bär faktiskt det där smycket hela jävla tiden, och har gjort det i åratal.

I denna artikel från Tory-vänliga Telegraph står det:

From televised leadership debates to farm visits on the campaign trail; cabinet meetings to Prince Philip’s memorial service; NATO summits to the Queen’s Platinum Jubilee celebrations, it is quite possibly the hardest-working item in the new PM’s wardrobe. Perhaps she never takes it off.

I samma artikel klargör de också att det uttryckligen handlar om en gåva från hennes make, som håller en mycket låg profil. Hmm. Att kvinnor som är ledare eller har chefsposition är sub i sängen är dessutom en arketyp gammal som gatan.


Någon jävel på Discord som har mycket överloppstankekraft har klurat ihop en sammanhängande hypotes. I korthet går den ut på att Truss otrohet med Mark Field, hennes politiske mentor i mitten av 00-talet och tillika i princip en AI-genererad Mr. Grey-typ, fick henne att inse att en D/s-dynamik var något hon behövde, och att hon och den relativt anonyme maken inledde en dylik dynamik för att rädda sitt giftermål. Lol.

För övrigt finns det fan inte mycket empati i ögonen på någon av bilderna jag kan hitta på herr Field. Oerhört kall, beräknande blick, jävligt obehaglig typ. Sociopatvibbar.

Han har dessutom en bakgrund som klargör att han inte har långt till handgripligheter gentemot kvinnor, till exempel när han mycket bryskt övermannade en kvinna som var del av en fredlig Greenpeace-klimatprotest tillsammans med ett 40-tal andra.

Sen har vi ju den där gången när han flög på Lucia Hunt, Jeremy Hunts fru.

Eurgh.

Tillbaks till Truss. Enligt Gawker sågs hon bära halsbandet första gången sex dagar efter sin 44:e födelsedag, vilket stöder att det var en present från maken. Halsbandet har dessutom en mer oval form och hänger lägre ner på bringan än de flesta så kallade day collars. Slutsats: oklart om sub, day collar mycket osannolikt. Mark Field är dock 100 % creep.

Elvaåringen och sorgepalatset

Det är en vanlig eftermiddag på Funplanets IRC-server. Jag är förkyld och ska snart fylla tolv.

Det tar inte mer än en minut innan jag går away, kanske för att kolla Jackass eller South Park, kanske för att rita kvinnor i bästa Luis Royo-stil.

Prohibited 1: The Daisy (1999). Karln vet iallafall vad han gillar.

När jag kommer tillbaks ser jag att Blueeyed_Werewolf, självutnämnd satanist och tillika min vän, har försökt initiera en DCC-transfer. Filen är Dimmu Borgir – Mourning Palace.mp3.

Filen är omkring 5 MB stor, överföringen tickar på med en hastighet kring 8-9-10 kB/sek. Vi får starta om processen ett par gånger, men försöker tills låten äntligen är på min hårddisk, direkt från en fjortonårig tjejs dator i Hudiksvall, och jag öppnar filen i Winamp.

En ödesmättad synth ekar som om den ljuder genom en abstrakt katedral. Sen kommer skriket. Det låter HÖGT (volymvarning).

Det låter inte som något jag har hört förr. Det är inte Metallica och det är inte Iron Maiden, det är definitivt inte Helloween, Blind Guardian, Stratovarius, Nightwish eller Sonata Arctica. Det låter inte som Linkin Park, KoRn, Limp Bizkit eller Rob Zombie. Det låter inte som Nine Inch Nails eller Ministry.

Det låter som Chaos Sanctuary i akt fyra i Diablo 2 översatt till ljud, i toner av giftgrönt.

Det är den coolaste låten jag någonsin har hört.


Rösten är omänsklig; den låter som underjordiska varelser som sträcker ut en hand i kör. Jag uppfylls av en oerhörd makt, men med en underton av oro. Det känns som hädelse bara att lyssna, som att leka med elden, med krafter jag inte förstår.

Samtidigt är låten oerhört vacker. Synthslingorna smälter in i allt det råa, och trots sin massiva rymd ligger låten tätt inpå huden, medan de olika faserna ger mig en känsla av att betrakta ett infernaliskt skådespel.

Jag är inte ens tolv år, och det är blodigt jävla allvar. Det är som att titta in i en portal och bevittna en mörk ritual.

När jag inte tror att det kan bli mer intensivt avslutas den fem minuter långa låten med ett dundrande rabalder, och plötsligt är det över.


Det känns som om någon har drämt en spikklubba i skallen på mig. Jag är bokstavligen slagen med häpnad; förvirrad, aningen skrämd, med bara min hjärtklappning i hörlurarna, men vet också att det inte finns någon återvändo.

Tre veckor senare skriver jag följande låttext:

By the light I swear i’ll fall from grace,
Take me away, take me to a better place…
Yes, take me to your domain,
There is where i’d like to remain…
Take my soul I pray,
So that I to your lair may stray…

Ashes covering the ground,
Souls screaming without sound…
Dead bodies hanging in gallows,
Wherever i go, i’m followed by shadows…
Black sun rising, never giving any light,
nothing else than black in sight…
This is where i will spend the rest of eternity,
Serving the dark trinity…
Rise, forces of Lucifer, hear my command,
All dark souls, in this black land…
Words beyond comprehension,
sounding in the black lord’s mansion…

Light a candle, see it burn,
Soon it will be your turn…
Turn me down, it will be your fall,
You can do nothing at all…
Dark choirs singing about the downfall of Christ,
Soon to disappear in the black mist…

”Invidious”
Jag hade en ”Advanced Learner’s English Dictionary” i hyllan, don’t @ me.

Sedan var transformationen igång. Never looked back.

Kan du annars gissa vad Blueeyed_Werewolf hette i efternamn?

Kristensson.

In i brunnen

Traskade över till K och D för lågmäld samvaro i fredags med tanke på att vi alla var varierande grader av förkylda. Råkade istället döda en flaska Kosken och somnade framför American Beauty (1999) – så fort det sätts på film eller ska konsumeras något passivt brukar det vara godnatt för mig – och vaknade (i prima skick!) i fåtöljen.

Spergflört.

Idag är det onsdag och jag är fortfarande sådär småsjuk. T bor i min lägenhet på obestämd tid medan han letar bostad, och processen är försenad i. o. m. strul med garantihyran från förra stället (rogue landlords, amirite). Att bo två pers i en etta med kök är inget man vill göra någon längre tid, men hittills har det funkat bra.

Han är vid kontoret + gymmet tio-elva timmar om dagen på vardagarna, och jag jobbar ju hemifrån, så det kunde vara värre. Trivs så jävla bra med att kunna ta en paus i arbetet och gå och njewka skiten ur begynnande små prickar på tätningen där badkaret möter duschväggen med klorin. Bla bla kristider. Caroline Hainer bakar när hon är stressad, jag putsar och fejar när jag vill känna kontroll.


I övrigt börjar det bli önskvärt att färdigställa skrivfasen av Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind, helt på riktigt, och jag har därmed stängt ute allt dagsljus till förmån för mysbelysningen ovan de senaste dagarna. Inbillar mig dessutom att saken blir bättre av en perfekt sexsekundersloop med sprakande vedklabbar i hörlurarna (det blir den).

Återkommer med något skojigare denna vecka. This has been a public service announcement.