Best. equinox. EVER

Kan inte påstå att jag någonsin har firat höstdagjämning, men tänkte att någon gång måste vara den första, och hängde därmed på till skogen kring kl. 20:20 i onsdags. Hade roligt med A och fem andra i en inkapslad glänta, vilket jag nu inser måste specificeras, så att ingen får för sig någonting: vindrickas, banter, hundklappas och lite jammande, åldrarna 25-70 typ. Skönt med ett sammanhang där ens skämt landar och där man blir en naturlig del av gruppen bara genom att dyka upp med två flarror rödvin. Det kommer fan bli en intressant höst.

Ms. Tamborim Woman

Samba kan närmast jämföras med en World of Warcraft-raid. Man har sin trum-rota att upprätthålla efter bästa förmåga tillsammans med 10-40 andra. Sektioner med folk som har liknande uppgift håller sig nära varann, ledaren håller i trådarna, signalerar och räknar ner till saker man bör vara uppmärksam på. Lättare att göra med folk man känner och litar på än med random PUG:s, även om det också går.

Tamborim - Wikipedia

Spelade tamborim, en liten, platt trumma som påminner om en såndär frälsningsarmén-tamburin men saknar cymbaler och spelas med en speciell pinne. Passade mig rätt bra tyckte jag. Vi var typ åtta inklusive A. Dränkte ljudet av millennieskiftespoppunk som skvalade över PA-systemet från en närliggande friidrottsanläggning, najs.

Hann med en hel del resten av dagen/kvällen/natten, including but not limited to:

  • kolla på karar som bygger alkoholfri bar av lastpallar
  • dricka 19 Crimes
  • dricka betydligt sämre rödvin
  • äta svamp
  • förundras över kryptiska dagisskyltar
  • klappa litet barrträd på stort fält i månskenet
  • skratta åt stereotypt passionerade spanska popvideor
  • imponeras av vad man kan göra med en billig keyboard i ett norskt fängelse
  • ta hand om skadad duva
  • frakta vatten till lägret medelst kundvagn
  • bli inlåst på vessan till stängande kafé
  • sova i tält.

Idag har jag också hunnit med en hel del:

  • spela Baldur’s Gate
  • prokrastinera över att blogga.

Rio de Chorlneiro

Kikar in strax innan jag ska älga iväg de tre kilometrarna till Ryebank Fields Community Camp i Chorlton för en samba-workshop som A håller i. Två jävla år har A hållit på med samba, vårt vardagsrum i Ladybarn var fullt med trummor, men först nu ger jag med mig och testar.

Misstänker starkt att jag är för finsk för samba, men vad fan, rytmsinne har man ju. Kanske är det rentav roligt. Hemska tanke.

Kort och gott

Kikar in för att meddela att femdompartyt var skitskoj och jag är trött som satan av alla intryck. Tillbaka i Stourbridge nu, äter en sen middag ute. Vi har smällt i oss en Beyond-burgare, en hotdog, en superbowl med ris och svarta bönor-röra och guac, två muggar med franskisar och en mugg batatfranskisar + cokis + öl. Matkoma inc in 3… 2… 1… hörs imorgon på manchestertema, dags att rulla hem.

Trauma vid grönsaksdisken

Var nyss och handlade till ALDI och kom plötsligt att tänka på något som hände för nästan exakt ett år sedan, men likväl förbryllar.

Det har knappast gått någon förbi att jag är en total sperg. Som en följd av detta ifrågasätter jag ganska ofta mina tolkningar av olika sociala situationer, och bestämda protokoll är en enorm trygghet. En värld där formella etikettsregler har luckrats upp i de flesta sammanhang – RIP Magdalena Ribbing, you the original OG – leder förstås till osäkerhet. Men på riktigt, hur fan tyder du detta?


Hade gått med på att hänga med upp till Aberdeen och hälsa på T:s familj. Kände väl att det var dags att träda fram ur skuggorna. Jag var totalt körd i botten med anledning av jobbet, men täcktes inte börja dra mig ur för det, så T hämtade mig med bil genast när jag slutade på fredagen, och så körde vi de åtta timmarna upp, med ankomst kring kl. 02.

På morgonen sitter resten i the conservatory när jag och T äntrar. Hade frågat honom om jag skulle ta med någonting åt föräldrarna, fick svaret nej. Förväntar mig lite artighetsfraser och skit, att någon ska ta ansvar för situationen rent socialt, jag är ju den enda ”utbölingen” bland T, hans syster, hans morsa, hans moster, och hans farsa, på deras gård. Är dessutom där i egenskap av en partner som träffar föräldrarna för första gången, en prekär situation.

Det visar sig vara för mycket begärt. De börjar prata om folk jag inte känner, och jag sitter och vet inte vart jag ska vända blicken. Börjar fundera på om det faktiskt kan vara så att det förväntas att jag ska dra min egen lans, men det finns inga naturliga öppningar i samtalet. Det tycks inte ens anbekomma T att aktivt bjuda in mig i samtalet eller förklara vem det är de talar om.

Senare ringer det på Skype via laptoppen på kortsidan av bordet. Det är T:s brorsa som bor i staterna, hela familjen stiger upp och ställer sig framför laptopwebcammen och gullar med brorsonen. Mitt dilemma är huruvida jag ska ställa mig upp och gå dit utan att ha blivit introducerad ordentligt ens för folk på plats, och vara en främling i bild som en jävla weirdo, eller om jag ska sitta kvar. Besluter mig för det sistnämnda, och sitter alltså på motsatt kortsida med hela familjen framför mig, uppslukade av videosamtalet. Vad i helvete.


Jag och T drar oss till sist tillbaka till vårt rum, och jag uttrycker hur jäääävla jobbig situationen är, vilket faktiskt får honom att anstränga sig en smula för att bryta isen. Utbyter några meningar med hans morsa och faster då och då, men man kan definitivt inte kalla det konversationer. Mina försök till artighetsfrågor flyger inte. Ändå är det inte kyligt, det är bara förbluffande oengagerat.

Till sist blir det restaurangmiddag med tillhörande vin. Äntligen. T sitter mitt emot, solen är framme, och ljuset i hans ögon blottar det gyllenspräckliga kring pupillen. Det är slående vackert, och jag säger helt sonika you can really see the golden splotches in your eyes in this light, it’s nice.

Jag klankar ofta på morsan, men säga vad man vill, hade en partner på besök sagt det om mina ögon vid matbordet hade hon förtjust tittat efter, hållit med, och efteråt sagt åt mig att det var en riktigt charmerande sak av honom att säga.

Istället: bestick mot tallrikar, tuggande, och en tystnad av modell ESTETIK. KÄNSLA. AWKWARRRRRD, innan någon barmhärtigt frågar om mosterns cullen skink är god. Samtalen var helt och hållet centrerade kring praktikaliteter, även efter att alla släktnyheter hade gåtts igenom. Inser i den stunden vilken jävla skock med purkänsliga konstnärssjälar min och mina tidigare partners familjer är i jämförelse.


Nu till huvudnumret. Dagen efter åker vi och handlar med T:s farsa, vi skulle göra burritos eller vad det nu var. Vid det här laget har situationen gjort mig extremt hämmad, jag vill mest bara försvinna, vet inte alls hur jag ska bete mig. Could you get the mushrooms while I go get x? frågar T, sagt och gjort. Nu är det bara jag och farsan vid grönsaksdisken, han står och plockar ihop potatis eller vad fan han nu gör.

Det finns en miljon förpackningar skivad svamp i en trave, jag tar upp en som ser bra ut, kollar noga så att alla svampar är fräscha, och går och lägger den i kundvagnen. På väg att leta upp T igen vänder jag mig om och ser hur farsan tar upp förpackningen ur vagnen, kollar på den, går och lägger tillbaks den, och väljer en annan i traven.

Okej att de inte ansträngde sig för att göra mig bekväm som gäst, okej att min kommentar vid matbordet gjorde dem obekväma, men att kallblodigt rata svärdotterns val av skivade champinjoner, det är faaaan droppen asså. VEM GÖR SÅ???????++++ *hyperventilerar*