Helghärjas

Trötta ögon och lite tilltufsad, men annars har man överlevt helgens bravader.

Spiritualized Pure Phase-paitan kom på posten, tycker JP ska ha lite mer pengar att röra sig med. För övrigt är jag en stark kandidat till de skitiga glasögonens drottning, det går i släkten. Mormor körde från Vasa till min hemby med sikt som i princip motsvarade hård dimma eftersom glasögonen var så smutsiga, och när morsan väl frågade sa mommo att hon väntade sig att morsan skulle tvätta dem. Om du inte äger en absintsked vet jag annars inte vad du gör med ditt liv.

Garanterat i färd att svepa bort luggen som nu är irriterande lång för ögonen men för kort för att sätta bakom öronen, i en kåpa som tillhör D. Vet inte alls vad han håller på med där. Vi hittade en massa av hans gamla kläder och det blev helt enkelt till att leka dressup. Vinglade hem klockan fem på morgonen, sov till klockan nio, sedan ut till Preston och köpa stereokabinett.

Blyglas, wooo!

Råkade också skapa konst i misstag idag:

Joo.

Tre rymdmän och en sköldpadda

Det blev tal om pub senare igår kväll, så jag åt… kvarlevor tänkte jag nästan säga, rester!, med soja-schnitzel som proteinkälla. Inget fancy, bara såndär vanliga slimsor som köps i torkad form. Finns utbrett i Finland, med stor sannolikhet även i din bya-Sale i torrskaffningshyllan dit du aldrig går, under namnet Soyappétit Soijapalat (nu föga förvånande med Oatly-fierad estetik, tydligen).

Slimsorna gifte sig riktigt fint med en kokosmjölkbaserad broccoli- och körsbärstomatsås (se till att förkoka dem bara). Lagerblad, icke att förglömma. Man får plocka ut dem när man stöter på dem, men det är det lätt värt. Sriracha på allt. Pannlapp från Jupiter i Vasa sommaren 2005 (skulle länka men tydligen nerstängt sedan 2017, va?!).

BestSelf-plannern är tröttsamt namngiven men tillräckligt neutral för att inte skrika YOU GO GIRL! YAAAAS QUEEN och är sist och slutligen guld värd, schemalägger allt så det blir gjort. Och en tjuvstartad lonkku slank det ju nog ner där då jo. *host*

Såsen inmundigades iallafall på risbädd som hade värmts skilt i ugnen och därför hade en trevlig yta. Förra hyresgästen tog mikron med sig, och jag har hunnit fundera på om jag ska skaffa en eller inte, men tror fan inte det. Tar mycket plats, och jag har inga självklara associationer till att det ska finnas en mikro i ett kök.

Morsan litade aldrig på dem. Logiken var något i stil med att mat ju inte kan värmas upp sådär snabbt utan att det är något onaturligt och ohälsosamt med det, och så handlar det ju om strålning. Det sistnämnda förde väl tankarna till 1986, som vid tillfället bara var drygt ett decennium sen.

Are Microwave Ovens Safe?
Jadu, denna stock photo-bild verkar ha några år på nacken. Tippar att den en gång i tiden har varit i formatet gif. Eller scannats från en tidning på 90-talet.

Nåväl. Tänkte leka proffsbloggare och knäppa en outfitbild innan utgång, och ställde mig således i någon sorts contrapposto-grej, som jag har sett folk göra. Bilden blev bevisligen suddig, och det märkte jag först vid uppladdning. Jahapp.

Blev häng med A och hans housemate i nya huset istället, så bytte klackarna till sneakers. Hade faktiskt inte varit dit än, och det var en trevlig upplevelse (om man bortser från blickarna och det catcall jag fick på väg dit till fots, det är ett knepigt område, så alternativen är sova över/uber/eskort hem efter mörkrets infall).

Sköldpaddan heter tydligen Mr. Fingers. Vi hade lite väl roligt åt kombinationen av houseklassikern Can You Feel It (1986) med artisten Mr. Fingers + sköldpaddan Mr. Fingers rörelser, speciellt under det berömda talet som var söndersamplat redan innan 90-talet var ett faktum, för att inte tala om nu.

Han ska tydligen vara en rätt sällsynt art, och kommer doneras till lämplig instans så snart som möjligt, så han slipper ut ur det karga akvariet. Han tillhörde nämligen mannen som A bor meds ex, och blev kvar i huset när hon stack. Hon hade i sin tur fått honom av en vän. Vet inte storyn där.

3 VALEO JAMESONS RASPBERRY RUFFLES Vegetarian Gluten Free Chocolates  Sweets🍬🥥 | eBay
Vet iallafall att dessa är som Bounty fast med mörkchoko och hallon. Inte ens nåt jävla smörfett i chokon = kosher!

Drack en massa vitvin alla tre, och jag flög upp ur stolen när mannen gick för att sätta på musik och jag hör sida två av The Perfect Prescription rulla igång med Feel So Good. Har ju lovat att inte bli någon vinylnisse, men att se pojkarna uppfläkta på ett stort omslag i en glossig plastficka på det där sättet fick det fanimig att klia lite granna, va.

Spacemen 3-nörd som man är kollade jag ifall det var första utgåvan på Glass från ’87, men nä, det var andra från ’89 på Fire Records. När mannen i fråga alltså var femton år och gick och köpte den. Kommer i allmänhet bra överens med sjuttiotalister, av förekommen anledning.

The Perfect Prescription – Peckhamsoul
Skåd nu på pojkan, nå voi voi.

Ett minfält med pussar

Hur gick det med brunchen?

Hörde inget från K timmarna innan, så tänkte att hon kanske också hade glömt, och brydde mig därför inte om att köpa ingredienser. En timme efter att hon borde ha varit här skriver hon att hon nyss vaknat och mår rätt ruttet, frågar om vi kan skjuta upp till torsdag, och visst kan vi det. Tänker mig scrambled tofu, latkes eller hash browns, stekta sojakorvar, bagels med tillhörande schmeer, plättar, banana bread eller french toast, nån jävla fruktsallad, och förstås mimosas.

Måste minnas att fota skiten, den instinkten sitter inte i ryggmärgen än. Samt även publicera tillhörande recept. THE VEGAN AGENDA MUST BE FURTHERED så att jag har något att komma med på det hemliga årsmötet, där vi ritualslaktar vattenmeloner till Black Widow och pullar varandra med morötter i underjordiska tunnlar.

jåå. Fick iallafall massvis gjort pga. ”hotet” om besök, nu är det bara lådan med böcker, CD-skivor o. dyl. som väntar på att packas upp.


Igår gick jag också och hämtade ett litet sidobord, som jag egentligen tänkte till stereon, men i själva verket blev avlastningsyta för parfymer, sminkpenslar och solglasögon. Det skulle också komma att resultera i en kvistig tolkningsfråga.

Skickade ett meddelande och frågade duden som sålde det hur tungt det var, han sa inte särskilt tungt alls, så jag sa att jag kommer och hämtar det till fots (cirka 25 minuter gång). Känner till området bra, K och D bor precis i trakten. Solen ligger mig i ryggen nästan hela vägen där jag går, merparten av sträckan består nämligen av att följa samma väg rakt fram. Givetvis långärmat som skydd mot solen, varmt och jävligt.

Kommer fram till sist. En kraftigt byggd man med hästsvans, glasögon och Nirvana-paita öppnar. Jag kollar in bordet, verkar okej, halar fram en tia och kalkylerar samtidigt hur jag ska gå för att undvika solen, som förstås kommer vara i fejset på vägen tillbaka.

Han ser väl att jag lider av värmen och frågar om jag vill ha skjuts istället. Ändrar kalkylparametrarna till besparad möda plus mindre tid utsatt för solen minus småpratstvång. Utfallet är ett positivt heltal, så jag fortsätter med att faktorera in en riskkalkyl som bland annat innefattar han kommer veta ungefär i vilket område jag bor, hur lätt kan jag ta mig ur bilen snabbt om det krävs, hur benägen är han att bli efterhängsen efter själva transaktionen, hur farlig eller påstridig verkar han vara, och givetvis den oerhört viktiga magkänslan.

Det tar ungefär tre sekunder innan jag har ett resultat. That would be very nice of you. Lite snabbmatskartonger och papperspåsar vid botten av passagerarsätet, ingen biggie (footwell är ett så jävla bra ord). CD-spelare i bilen, som för övrigt är modell äldre, antagligen 00-tal. Ingen GPS. Vi pratar om Manchester och England, samt skillnader gentemot Holland, samtidigt som jag agerar vägvisare. Har på mig den bildliga sprallighetsmasken, den åker ofta fram när jag är nervös, och är i allmänhet mer behaglig för alla parter än att vara tyst och inåtvänd.

Det tar inte mer än fem-sex minuter med bil, och jag ber honom släppa av mig typ ett kvarter ifrån där jag bor. Tackar honom så mycket för skjutsen, vi tar ett snabbt farväl, han gör en u-sväng och börjar köra hemåt, jag börjar gå ända vägen hem.

Två och en halv timme senare har jag ett meddelande i köp- och säljinkorgen.

Lovely meeting you, hope it fits your room! Thank you.. xj

Ja, j refererar alltså till förnamnsinitialen, och i Storbritannien finns det en gammal sed att skriva x i slutet av meddelanden, som vissa ännu använder. Det betydde kyss/puss en gång i tiden, och användes för att avsluta brev till familj och vänner, men används numera också typ mellan kvinnliga kollegor som står varandra nära. Vissa människor (kvinnor överrepresenterade) skriver reflexmässigt x i slutet till nästan alla.

Ju fler x i rad, desto flörtigare/mer kärleksfullt, beroende på sammanhang. Heteromän som x:ar skriver i allmänhet inte x till andra män, men nog xx till familj eller en flört, och xxx till kärestan. Ibland x till nära kvinnliga vänner (exempel: har pratat med S online periodvis i tio år, fick mitt första x av honom i svaret på min hälsning på Christmas Day). Ofta avslutar de aldrig med x till kvinnliga kollegor, eftersom det lätt kan missuppfattas.

Av detta följer alltså att det handlar om ett minfält. Det var ju egentligen i sammanhanget transaktion som vi möttes som två främlingar, vilket jag personligen tycker landar tydligt i professionell interaktion-lägret, som i allmänhet inte x:as mellan straighta män och kvinnor. Samtidigt skjutsade han ju mig, visserligen inte långt. Bad om hjälp av en manlig bekant en gång, och han uttryckte förvåning över hur starkt hans belöningssystem aktiverades av att hjälpa en kvinna jämfört med en man. Vissa tycks alltså få en redig kick av det, och gör det gladeligen.

Nåväl. x:et kan alltså handla om slentrian, artighet, eller ett känselspröt märkt ”jag är intresserad av dig”. Omöjligt att veta i ett vakuum. Lovely meeting you dessutom, inte bara nice eller det starkare great, vilket också hade kunnat vara ett alternativ eftersom konversationen flöt på bra. Å andra sidan är de lagda åt det sockersöta hållet här uppe i norr, med alla smeknamn man får höra. Det är fanimig omöjligt att veta.

För säkerhets skull svarar jag på meddelandet så artigt men oengagerande jag bara kan. Absolut inte lovely meeting you too!, och definitivt inget x, även om jag ofta medvetet speglar kommunikationssättet folk använder om jag inte känner dem. Lättast så, som sperglady.

Men Madrona, nu är du allt paranoid och överanalyserar, hela världen är inte ute efter att ligga med dig!

Ja, det stämmer. Men om jag hade en euro för varje gång jag har träffat en man i liknande sammanhang och han har försökt bjuda mig på dejt på momangen eller efteråt, i tron att jag ska bli smickrad av I just haven’t been able to stop thinking about you, om vår interaktion så bara bestod av hej, här är grejen, här är sedlarna, morjens… lärde mig att aldrig tillåta avhämtning direkt från hemmet den hårda vägen, så att säga.

Med det sagt är det ingen helhetslösning att träffas annanstans heller. Även vid ingången till en närliggande fucking Albert Heijn kunde man aldrig veta. En gång började en man handla där – alltså fem kilometer bort från sitt eget bostadsområde – för chansen att springa in i mig igen efter att jag blockade honom. Ville inte oroa min partner vid tillfället, så jag tror inte ens att jag berättade om det.

Garanterar att jag inte är ensam om dylika erfarenheter. Till sist fick jag ge upp och uteslutande posta grejor, även inom samma stad. Det är därför jag analyserar sönder vad som antagligen är ett vänligt och oskyldigt meddelande.

Nervös och Neopets-kvinnor

Ja, inlägget Långväga lonkero var alltså inte spons (vad satan, så stor plattform är detta inte). Orsaken till extrainlägget igår var att det var något så sällsynt som ett tidsinställt inlägg, som jag trodde var inställt att publiceras idag. Så var bevisligen inte fallet. Nåja, bonus!

Hade ett telefonsamtal med killen från nya jobbcentret igår, det börjar dra ihop sig att sakta, sakta återvända till arbetslivet. Han sa åt mig att fixa rutiner i nya lägenheten först, och sen börja leta deltidsjobb, liksom förväntat. Nog ska det gå vägen. Orolig känsla i kroppen i några dagar nu, har mina aningar vad det kan bero på, men försöker hålla skiten i schack med grönt té (decaf) och kamomill. Borde verkligen börja pimpla vallmoté igen.

För övrigt pynjade jag med lägenheten hela gårdagen, aningen mindre kaos nu. Hade på Youtube i bakgrunden medan jag höll på, och föll ner i ett uppenbart-autistiska-barnfria-kvinnor-kring-de-trettio-som-är-riktigt-jävla-tokfrälsta-i-Neopets-hål. En av dem påminde lite om Janis Joplin i ansiktet, tyckte jag. Vore roligt att skriva en hot take om Neopets nån dag snart. Jag gillade ju det som nioåring INNAN ALLA ANDRA!!!!! Och fy fan vad ful startsidan har blivit. På MIN TID VET NI!!!!

Har slut på sojamjölk, dricker té med vegansk sprutgrädde i, och det har förstås skurit sig medan jag skrev detta. Äsch. Sprutgrädden har en given plats bredvid champagnen i kylen. Champagnen, annars… mimosor… AAAAAAAAAAA

K kommer ju hit för en boozy brunch idag!!! Om bara tre timmar!!! Hade helt glömt. Såhär går det när man är van att skriva ner saker och inte gör det. g2g bbl kthxbai

Besynnerlig bordberättelse

Pinfärsk storytime i långformat 2: Electric boogaloo.


Sent en fredagskväll sitter jag vid bistrobordet och trålar Gumtree (låter det bekant?) i jakt på ett passande (skriv)bord. Kriterier: trä, inte för ljust, inte för mörkt, helst rektangulärt, och definitivt stort eller utvidgningsbart.

Min sökning genererar flera tiotals sidor med resultat. Plöjer igenom annons efter annons, öppnar objekten som intresserar i varsin ny tab vartefter, men det finns alltid en dealbreaker. Antingen är bordet för litet (sex fot = 180 cm-ish räcker inte), i bedrövligt skick efter att ha stått i någons jävla lada i ett par årtionden, eller så har tidigare köpare lämnat för många negativa omdömen om säljaren för att jag ska nappa.

Några har uppdaterat beskrivningen till * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD *, vilket man bara ser efter att ha klickat på skiten från första början (borttagningsknappen finns av en orsak, för i helvete!!!!11 </rant>). Vissa säljer inte bordsatan utan att man tar stolarna också, och sådant har jag verkligen inte utrymme för.

Hittar till sist ett tjusigt matbord i ek som slumpas bort pga. flytt. Bordet bär spår av många års regelbunden användning, men sådant bryr jag mig inte om. Skönt med möbler man inte behöver vara rädd om och trevligt när saker har historia, ju. Det är tillräckligt stort och stadigt för att husera en TV, en tung och gammal synth, en 80-talsstereo, ritplatta samt två 24-tumsskärmar (till sist, just nu bara en laptop), plus att färgen är precis rätt, så jag kontaktar säljaren och hoppas att ingen har hunnit före.

Hon säger till min förtjusning att bordet finns kvar, och ger mig därefter måtten i centimeter. Behöver alltså inte använda tum-till-centimetermuskeln som annars får en hel del träning häromkring. Ber T kolla huruvida ekvationen går att lösa rent transportmässigt, men fanskapet är för stort för bilen, liksom befarat. Meddelar därför säljaren att jag ska försöka fixa en så kallad man and van, alltså en jätkä med skåpbil som flyttar skit åt en. Hon svarar att hämtningen måste ske innan kl. 13 följande dag, och jag säger att hon kan vänta sig ett definitivt svar kring kl. 10-tiden nästa morgon.

Hittar en jämförelsesajt och knappar in mina krav: hämtning kring middagstid en lördag, 6.5 miles en väg, köparen åker med i passagerarsätet på skåpbilen och hjälper till med att bära, fem-tio minuter att lasta och detsamma att lasta av, bordet hämtas från första våningen och ska föras till andra våningen vid slutdestinationen. ”Get quotes”, klick.

Billigaste resultatet: £81. Får genast det som på engelska refereras till som that sinking feeling och ser för mitt inre öga hur bordet flyger sin kos, bokstavligen, som i tecknad film. Över åttio jävla pund för bara transporten, alltså. Mannen är säkert jätteerfaren och jätteduktig och det ingår försäkring och typ tretton pund av beloppet är pant och FÖRSTÅS måste han betala skatt och avgifter och pensionsspara, så det är säkert ett skäligt belopp, men grejen är den att jag har £83 på kontot. Totalt.

Somnar nästan i stolen vid det här laget, så går och lägger mig och tänker att jag gräver djupare imorgon. Stiger upp morgonen därpå och letar igenom ställen som brukar ha annonser av typen tjänster-utföres-förmånligt-mot-pengar-i-handen. Undrar hur många som hade bemött frågan ”hur sköter du beskattningen?” med en tom eller förvirrad blick. Antar att det samma gäller för påståendet ”ekobrott är också brott”.

Nåväl. Hittar en hemsida som verkar okej, mannen som står bakom den kan vi kalla… Jurij, och han flyttar en grej inom Manchester i sin van för mindre än halva offertbeloppet. Han jobbar enligt egen utsago också ”som en kines, alltså jävligt hårt för ett jävligt billigt pris”. Därtill får ”feta passagerare inte sitta framtill i skåpbilen”. Han är heller inte ansvarig för om ”gamla, ömtåliga möbler går sönder, för det kommer de att göra iallafall”. Han är helt enkelt rätt man för jobbet.

Ringer honom, han svarar efter tre signaler, jag säger varifrån bordet ska flyttas och vart och att jag kommer med i bilen eftersom jag betalar säljaren kontant. Givetvis är jag inte naiv, det är förknippat med risk att hoppa in i en vit skåpbil med en främmande karl, oavsett om det är i ett sammanhang som detta. Textar honom därmed att han kan hämta upp mig från en närliggande bensinstation, som förstås är täckt med kameraövervakning till sista millimeter. Han säger ”Ok 10 mins” och jag väntar femton. In på området kör en visserligen vit Sprinter, men inte på långa vägar i samma skick som avbildningen på hemsidan, och dessutom täckt med hans hemsideadress.

Han hoppar ur och hälsar och passar på att tanka, jag tar diskret en bild av nummerplåten och passar på att skicka bilden åt D (vet att T är på väg upp med bil vid tillfället och inte kommer se den på länge). Mannen säger ”just a second” och skyndar in för att betala bensan, jag skriver något i stil med ”About to get into a white LWB Benz Sprinter with these plates to pick up a table in Crumpsall, if you haven’t heard from me by 1pm, start worrying”.

När jag väl hoppar in framtill i skåpbilen slår en svag svettlukt emot mig, men det kunde vara värre. Vi har nog inte ens kört trehundra meter innan jätkän börjar prata om mushrooms. Hans brytning är svår att förstå och kräver en viss tillvänjning, så fattar först inte om han menar att han har tagit svamp idag men ändå kan köra, eller om han gärna skulle ta svamp snart men går miste om jobb då eftersom han inte kan köra. Det visar sig till min lättnad handla om det senare.

Jag kan tala med nästan vem som helst om nästan vad som helst, så nämner att jag bodde fem år i Nederländerna och att ”magiska tryfflar” är lagligt där. Under de tjugofem minutrarna till upphämtningsadressen hinner han bland annat med följande:

  • erkänna att han säljer cocaté
  • ta fram två påsar ur handskfacket och ge dem åt mig
  • säga att man ska använda vatten som är runt femtio grader varmt
  • visa hur han själv river upp tépåsen och använder det som lösté
  • hiva in pulvret från demonstrationsexemplaret i munnen
  • berätta anekdoter från brittiskt fängelse, däribland att en klassiker var att röka spice genom att smuggla in papper doppat i spiceolja, sedan tända eld på WC-papper med en gnista från ett isärskruvat vägguttag och därefter röka själva spicepappret
  • berätta att om man gör en kräm av cannabisolja och sheasmör fixar det allt som är fel med en
  • berätta att han smetade krämen på sina testiklar en gång, med följd att de blev större
  • berätta att örat som till synes är helt täckt med svart skokräm i själva verket är täckt av en blandning av CBD och något annat
  • asgarva när han frågar vad jag studerade och jag svarar ”Drug Innovation”
  • uppfriskande nog, INTE fråga om jag har pojkvän

Vi börjar till sist närma oss rätt stadsdel. Det är lördag, och därmed judisk sabbat. Man kan lugnt säga att det märks. Hade ingen aning om att det fanns så många judar i Manchester, tydligen tjugofem tusen i hela stan, och rätt många av dem bor i de norra delarna. Det är hattar och kalotter och korkskruvlockar och tzitzit och konservativa klänningar så långt ögat kan nå. En delorsak till detta är antagligen att det i de flesta avseenden inte är tillåtet att köra bil på sabbaten, och det blir förstås stor synlighet i stadsbilden till fots.

Vi kommer fram till adressen i fråga, ett typiskt semi-detached-hus i ett bostadskvarter. Jag hoppar ut och ringer på dörren. Inget svar. Jurij står bakom mig, redo att skrida till verket och spritter av coca-energi. Ringer på igen, väntar en stund, fortfarande inget svar. Hör barn och en TV genom det öppna fönstret, och kvinnan borde så vitt jag vet vara väl medveten om att vi är på väg. Är i stånd att böja mig ner och klappra med luckan till brevinkastet när dörren öppnas, och en kort, kurdisk kvinna vi kan kalla… Harez släpper in oss. Hon visar mig och Jurij till vardagsrummet, och där står bordet, precis i storleksordningen jag föreställde mig. Yngsta barnet börjar gråta, förståeligt.

Märker att Harez är lite obekväm med mitt val av hjälpare, hon ser lite skraj ut, men säger ingenting. Jag ger henne £40 för bordet, och jag och Jurij börjar kånka och stånka det mot dörren. Båda bär artighetsmask, och det är varmt och jävligt.

Vi stöter på problem när bordsatan ska ut genom ytterdörren. Vi vänder och vrider på skiten, konstaterar att det är nippa nappa att det skulle gå att få ut, men två av benen måste skruvas av ändå. Jurij kutar ut och hämtar verktyg, Harez har gått för att titta till maten, och kvar står jag med tre ungar som stirrar på mig. Jag ler ansträngt bakom min mask. Efter en halv evighet kommer min slaviska och tillika småkoksade räddare i nöden tillbaks med en Allen-nyckel eller vad fan de nu heter och en vanlig hederlig skruvmejsel.

Medan han jobbar informerar han mig om den långa listan saker som antingen cannabis, svamp, kratom eller cocaté har kurerat för honom. Jag har en stark känsla av att Harez är inom hörhåll, så jag undviker att svara, hummar med bara, och försöker få honom att byta samtalsämne så att hon inte får för sig att ringa polisen. Vad skulle hända då, liksom? Bäst att aldrig få reda på det.

Efter att ha bankat kvarvarande ben i hallväggen i misstag några gånger för mycket får vi äntligen ut bordet genom ytterdörren. Många tack och förlåt senare bär vi iväg det till skåpbilen som är parkerad tvärs över gatan. Känner mig iakttagen när vi går där, men kan inte kolla mig över axeln just då. Vi baxar in skiten i lastutrymmet och Jurij vill verkligen, verkligen skruva fast skruvarna (men inte benen) precis där och då. Jag säger att jag tyvärr inte kan betala honom mer än £30, så vi har en tidtabell att hålla, och han viftar bort det. Jag förstår givetvis att det handlar om den stimulantpåverkade mannens oemotståndliga drift att skruva med saker. Det är ingalunda min första rodeo.

Yeah, might as well get it done now säger jag, och noterar plötsligt att tre av de närliggande husen har ytterdörrarna på vid gavel, och att det står 3-5 judiska pojkar i åldrarna 5-12 år i varje dörröppning och stirrar på oss. På sjuans religionstimmar fick jag lära mig att en av grejerna ortodoxa judar inte får göra på sabbaten, förutom göra upp eld, är att flytta saker på det sätt som vi precis var i färd med att göra. Trodde att le ansträngt bakom svettig mask-kvoten hade blivit fylld för dagen, men icke. Vi drar igen dörren, hoppar in, spänner fast säkerhetsbältena, fönstren är helt nerrullade, han sätter nyckeln i tändlåset och vrider om, Beyoncé feat. Jay-Z – Crazy in Love (2003) drar igång när radion kommer på, och jag ryser ofrivilligt av välbehag. Nä, jag hade inte tuggat något av hans té.

På väg tillbaka vill han hämta något. Okej. Vi tar en högersväng vid någon point och sick-sackar genom ett område jag inte känner till, just utanför centrum, diverse lagerbyggnader och småföretag. Ungefär där blir jag lite nervös. Han verkar relativt harmlös, men vete fan alltså. Till sist stannar han utanför en byggnad, säger ”two minutes” och hoppar ut.

Hinner fundera en del på vad fan som kommer hända nu, men innan han stack visade han mig hur man låser bilen inifrån, så knappast något som gör att jag hamnar på nyheterna åtminstone. Till sist kommer han ut igen och ger mig helt öppet ett litet knyte tidningspapper genom den nerrullade fönsterrutan. Vecklar ut det försiktigt, och däri ligger en svamp. Alltså en svamp. Vetefan vad jag ska göra med den, så jag stoppar den i väskan. Cheers.

Under hemfärden tar han fram en svart vaporizer i som uppvisar släktskap med en Sony kassett-walkman, både till storlek och i estetik. Givetvis är det inte nikotinjuice han vapear med den, nej nej. Detta gör han alltså öppet, såväl när han kör som vid rödljus. Börjar igen fundera på vad satan som skulle hända om polisen stannar oss, men han verkar rätt obekymrad trots sin tidigare fängelsevistelse. Vi har ungefär tio minuter kvar av färden när T skriver att han är framme hos mig, och jag svarar att vi är där snart.

När vi dyker upp sitter T fortfarande i bilen, jag hoppar ut och går flinande fram till honom, inte omöjligen något hotboxad vid det här laget. Han rullar ner fönstret, jag ler fortfarande som en idiot och säger have I got a story for you.

När jag återberättar historien åt D, L och två andra i parken några timmar senare får jag reda på att D tydligen känner en dude som har skåpbil. Är jag glad att jag inte frågade honom först? Vete fan, alltså.

Gotta catch ‘em all

Hahaha, voi vittu vilken dag. Sköt för det första upp festen, delvis på grund av att det känns för tidigt att bjuda in folk till ett halvfärdigt hem, delvis för att K fick veta kvällen innan att hon förväntas jobba idag och it just wouldn’t be the same utan henne. Den nya planen är midsommarfödlartupare den 25:e. Funderar fan köpa loppisbord och släpa ut i den övervuxna plätten med gräs som kallas communal garden bakom huset om vädret är fint. Får se.

Istället hämtade T och jag ett skåp, en TV, två mahognycdställningar och ett soffbord medelst bil. Det tog några timmar. Kortaste sträckan var in till centrum, längsta en timme ut till en bondgård i Yorkshire. Verkar bli parkhäng ikväll med D, L och några andra, trötta är vi allt men går nog dit iallafall (25 min till fots kanske). Dagen började dock med något i hästväg, men det förtjänar helt klart sin egen storytime. Imorgon.

Loppis-shoppat

Tog en vända till Chorlton med A, kort bussresa. Finkammade varenda charity shop vi stötte på, och det var många. Hittade skor i min storlek (!!!!!!!) för en spottstyver, ett par lagom höga lagom glansiga klackar som funkar både till representation och på fetischklubben. Därtill ett par (nästan) chelsea boots, behövde skor utan klack som är mer formella än sneakers, och där var dom. Size UK 8, redan ingångna.

När vi blev hungriga slog vi oss ner vid Chapati och åt masala-franskisar, samosas och tre sorters curry med ris, och en delad pint till det. Curryn var undersaltad, fick be om ett saltkar, men smakerna lyfte verkligen efter det. Mätta och belåtna blev vi, skönt att sitta i skuggan med en sval bris.

I övrigt köpte jag en lackväska som skiftar från rött till svart (hade en liknande en gång i tiden och fick många komplimanger för den), en vinöppnare, Black Cherry av Goldfrapp (länge sen), ett kristallfat för snittar, en kristallskål för bål, fyra underlägg, tre ramar, Eckhart Tolles The Power of Now eftersom mitt ex pratade om den, en smart casual-klänning och en wet look-klänning för… munch och klubb, möjligen i vardagen om man klär ner den ordentligt.

Köpte nästan ett träslott också. Tänkte att det vore intressant i rollspelssammanhang när det blir en taktisk strid med en fästning i bilden, men beslöt mig för att jag inte kör nån jävla D&D/Warhammer-crossover (inget ont om Warhammer, ”some of my best friends are into Warhammer”). Skulle också känna mig lite skyldig över att beröva en unge denna fantastiska konstruktion, satan i gatan vad glad jag hade varit över skiten som åtta-nioåring.

Som åtta-nioåring lärde jag mig också ordet gouranga, eftersom det kom upp på skärmen med stor gul text när man lyckades köra över alla personer i hare krishna-tåget på trottoaren i GTA 1. Kan därför inte ta det seriöst när jag ser det skrivet någonstans.

Blixtvisit

Blixtvisit till Manchester idag. Tog första morgonturen med Megabussen från Birmingham och återvänder senare ikväll. £15 tur-retur, jämfört med tåg som hade kostat £40 en väg (!).

Huvudorsaken till besöket var att lämna in några dokument i original och kopiera passet personligen vid agenturkontoret. Läste igenom hyreskontraktet jävligt noga men hittade inget anmärkningsvärt, så nu är det påskrivet och spikat. Första månadens hyra och garantihyran betald, dit flög en tusing (ouch). Nedräkningen till inflyttningsdagen har sannerligen börjat. Tre nätter till.

Letade först och främst upp ett ställe att skriva ut mitt arbetskontrakt, sedan buss och promenad till agenturkontoret, sen en sväng via selfstore-stället som för närvarande huserar alla mina världsliga ting. Tänkte hämta UR44-interfacet som lämnade dit i misstag, men noterade att jag bevisligen inte packade mikrofonen i samma låda. Försökte vara effektiv och spela in röster i Stourbridge, men det blir det alltså inge av. Kan inte börja gräva efter skiten, se ovan liksom.

Skriver detta från huset A snart kommer lämna (förhoppningsvis), magen är full med en förbannat god linscurry som vi svängde ihop och åt med naan-bröd. Hade lite svårt att hitta stället i labyrinten av hus, bara varit hit en gång förr i smålulligt tillstånd. Telefonen bestämde sig för att krångla, okarakteristiskt nog, så kunde inte ringa och fråga. Intuitiv navigering tog mig till rätt område, men visste inte riktigt vilken dörr det var.

En Royal Mail-medarbetare såg min förvirring och frågade vilken address jag sökte. När jag svarade sa han att jag passar mer in i grannhuset, som jag råkar veta bebos av två lesbiska konstnärer. I’ve gathered as much, sa jag. Han förtydligade att det var menat som en komplimang, och det var det ju, jag skrattade gott och tackade så mycket.

Nu blir antagligen en pint eller två. Life is good.

Tomma tunnor

Haha, gillar hur sent-en-lördagskväll-jaget kände tillräckligt med pliktkänsla för att hala fram telefonen och skriva några rader i bloggens första mobilinlägg innan hon slocknade. Gulligt.

Delta Green var helt intressant, rekommenderar den rollspelsintresserade att testa, speciellt om man endast kört olika fantasyvarianter förr. Platsen för scenariot var Afghanistan i oktober 2011, gruppen bestod av fyra amerikanska soldater, en civil diplomat, hennes livvakt, samt en tolk. Uppdraget var att åka till en specifik dal befolkad av en skild etnisk grupp och 1. upprätta en diplomatisk förbindelse 2. erbjuda mat, vapen och medicinska förnödenheter 3. få dem att tillåta upprättandet av en amerikansk utpost i kriget mot den gemensamma fienden, talibanerna. Eftersom Delta Green uttryckligen innefattar lovecraftiga tendenser visade det sig förstås inte vara så enkelt. Gillar man inte primalskräck bör man nog undvika just denna rollspelsart.

Gick förstås också och förälskade mig i lägenheten jag kollade på innan, håller tummarna för att jag får den. Tror fan inte jag kommer hitta något lämpligare om man tar alla faktorer i beaktande: läge, storlek, avgifter och hemtrevnadskänsla. Kan bra tänka mig att bo där i åratal. Påminde lite om mitt rum i Haag, men en helt egen lägenhet. Gräddfärgade väggar istället för mäklarvitt, stort fönster mot baksidan, badkar (!), mysigt litet kök med gasspis, högt i tak, på gångavstånd från D. Har lämnat in min ansökan, måtte det gå vägen.

De tre kanadensiska killarna lämnade för övrigt in sina slutgiltiga bidrag till rollen som Richard i tid. Amerikanen beklagade först att han hade glömt bort tiden medan han hjälpte sin morsa flytta och att det var för sent att spela in när han kom hem, därefter sa han att han inte kan slutföra projektet till en duglig standard pga. housemates.

Klart att shit happens, men sättet det var skrivet på var för aggressivt i sitt försök att väcka empati (du vet vad jag menar, för mycket snyfthistorievibbar). Detta var alltså snubben som försökte verka så proffsig att han hade official på slutet av sitt namn, och påstod sig ha knappt ett decenniums erfarenhet. Killen som fick rollen hade inte gjort ett endaste gig sedan han registrerade sig på Fiverr för ett år sen, men ändå var han definitvt den som fattade grejen snabbast och faktiskt vågade spela ut precis till den grad jag bad om. Solklar vinnare. Tomma tunnor skramlar mest?

Solfylla

Har svenskan någon motsvarighet till engelskans sundrunk? Oavsett är det något som verkligen passar denna dag. Spelade lite Heroes 3 med T, sedan vegan sausage rolls från Greggs inmundigade på parkbänk, sedan rosébubbeldrickande instrumentvakt medan A och några av hans bekanta trummade för en flock dansande hippies. Åt fermenterade linsplättar (låter äckligt men skitgott) fyllda med någon potatisröra + tarka dal + olika chutneys. Jordgubbar till efterrätt. Imorgon blir det alltså EMDR då, kanske det ska klaffa tredje gången gillt.