Internätet, del 2

Internettillgången blev ännu viktigare i puberteten och som tonåring. Lyckligtvis mer regelbunden också, i. o. m. ISDN och senare ADSL. På nätet gick det att leva ut aspekter som var omöjliga i ”verkliga livet” på flera år än. Inom citattecken, eftersom internet på många sätt var mitt verkliga liv vid tillfället.

En goth som snart ska fylla tolv år med lånad digikamera. Det är vår, över sommaren ska hon läsa in sexans årskurs och till hösten börja högstadiet. Tror detta är sista bilden utan näspiercing, sen dess har den hängt med. Hunden i hörnet levde i lite över ett år till.

Kamratkretsen fanns nämligen online, uteslutande i olika svenska småstäder jag knappt visste var de låg geografiskt. Hudiksvall, Sundsvall, Ludvika, Östersund, Nykvarn, Åkersberga, Uddevalla, Lund…

Vissa träffade man på Funplanet-chatten eller olika IRC-kanaler, andra på Lunarstorm eller Spinn, den kortlivade communityn runt SVT-programmet med samma namn (har inte hört någon nostalgiskt namedroppa den nånsin), och förstås helgon.net. Kontakten upprätthölls därefter via hotmail-adresser, ICQ och senare MSN.

En kväll på Funplanets IRC-server. Rätt lite folk i #spelrummet, det var en av de minst populära kanalerna. Notera nicket Hells_Mistress som elvaåring (!). Januari 2002 (vilket verkligen framgår med all önskvärd tydlighet).

Man kommunicerade nästan bara i text, vi var alldeles för blyga för att ringa, och det var förstås dyrt mellan länderna. SMS:a kunde man göra ibland. Webcamkvaliteten var horribel, typ fem frames i sekunden, så det kändes ovärt. För ”högupplösta” bilder var man tvungen att scanna eller låna digitalkamera.

En del av mina svenska kompisar anno 2004. Ingen kontakt i dagsläget, ett par av dem hör av sig typ vart sjunde år. Är rätt säker på att en av dem är död. Valde otydliga bilder, såhär dystra var de flesta egentligen inte alls.

De var alla två till fyra år äldre än mig, vilket förstås är mycket i den åldern, så jag låtsades vara född -88 istället för -90, och låtsades bo i typ Högbacken utanför Vasa istället för den österbottniska by jag faktiskt befann mig i. Delvis som försiktighetsåtgärd, delvis av rent önsketänkande.

Vissa av dem började till sist ta buss eller tåg för att träffas IRL nu och då. Oj, oj, oj vad avundsjuk man var när man såg bilderna på dessa glada svenska gothare och synthare och cyberpunks och metalheads sittandes i en ring i en park någonstans dit alla hade ungefär lika långt att åka inom landet, eller på samma konsert i Stockholm. En gång hade någon ritat en rolig bild av mig och reserverat plats för den, för fast i Finland var man obönhörligen.

Vägen mot Vasa och (relativ) frihet.

Mina nätkompisar var ju äldre än mig, hade sommarjobb eller månadspeng. Vissa hade fått hushålla med sina barnbidrag själva ett tag eller redan hunnit börja lyfta studiebidrag, det var man också jävligt avundsjuk på. Kontentan är att de alltså hade fickpengar till tågbiljetter, konserter och festivaler.

De tyckte att inget någonsin hände i sina småstäder, konstant uttråkade, vissa tydligt deprimerade utöver den sedvanliga tonårsangsten. Det var ändå uppenbart att det helt klart var högre i tak på andra sidan bottniska viken.

De var min livlina i några år. Jag tror att en del av dem hade tagit livet av sig om de hade tvingats leva i min miljö. Helt på riktigt. Men det får bli ett annat inlägg.

Att ansa fejsen

Hundrafemton (!) unika besökare har letat sig hit i mars månad. Det här med att inte existera i ett vakuum är nog trevligt, ändå. Tack för att du läser.

Över hundra själar. Det är rätt många, fan. Vänlistan på Facebook innefattar sjutton pers (varav två avlidna), liksom. Eller ja, innefattade när kontot inaktiverades. Gallrade alltid i vänlistan vid större livsförändringar utan desto vidare ängslighet, och med åren blev bara kärnan kvar.

En känd finlandssvensk bloggerska funderade nyligen över varför en ytlig bekant tagit bort henne från Facebook, vad hon har gjort för fel. Detta var alltså en person som hon enligt egen utsago bytt tre meningar med i sitt liv. Skulle personligen slå vad om att svaret står att finna i just den ytliga bekantskapen, alltså motsatsen till att hon skulle ha gjort något förargelseväckande. Vissa människor tycker att brist på relation och sammanhang är en fullgod anledning att ta bort någon från vänlistan. Jag med, bevisligen.

I mitt fall handlar det tyvärr också om någon sorts grundmurad misstänksamhet mot människor i allmänhet. Paranoia, ibland. Det känns som att man bara har något att förlora på att någon man inte riktigt känner kan hålla ett öga på en, speciellt om man själv inte ser någon orsak till att göra detsamma. Finner också oärligheten i att dölja en persons inlägg men ha denne kvar på listan jobbigare än att helt enkelt radera, om ointresset är så stort att jag blir irriterad.

Lättast är det förstås att inte lägga till från första början. Smartphonens inträde gjorde det lätt för folk att hala fram telefonen och fråga om ens Facebook där en sväng, oavsett sammanhang, och de flesta tyckte nog att det var för awkward att säga nej, även i de fall där reaktionen var ljummen inombords. Därav har folk fortfarande den där tjejen från konferensen år 2010 och den där duden från baren år 2013 på vänlistan. För mig obegripligt.

Att ha ett sammelsurium olika människor på feissaren hade också varit omöjliga vatten för mig att navigera som sperglady (verkar ha fattat tycke för det uttrycket, alltså). Vilken version av sig själv ska man vara? Vilket tilltal? Skulle bara sluta med något tandlöst och urvattnat, och då är det fan lika bra att låta bli. Har också alltid tyckt att det är något kalkylerande i tipset man får som ny uni-studerande, det här med att se till att hålla sig på god fot med gamla studiekamrater, kollegor och dylikt, eftersom man inte vet i vilken position de kommer sitta i framtiden. En vacker dag kan man ha nytta av dem. Nätverka, kallas det, och är totalt accepterat. För mig också obegripligt.

Om du har känt att det vore befriande att rensa bland kontakterna ett tag nu men inte täckts, gör det bara. Delete-knappen är ingen disintegration ray, inte ens i de fall du kanske önskar det vore så. Integrity ray, om något.

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Min natt som strippa

För ett år sedan bodde jag i södra Manchester med A. Han lyckades hyra ett rum på nedre våningen i ett hus med fyra sovrum, alla identiskt inredda med den billigaste kombinationen skrivbord + stol som återfinns på IKEA och en säng samt klädskåp. Vi delade alltså ett rum på cirka 15 kvadrat. Satte mig förstås på Megabussen till Birmingham för att bo hos T i sisådär två veckor i stöten ibland, men det började ändå skava lite till sist. Förståeligt.

Rummet i fråga. Bakom gardinerna fanns en skjutdörr direkt ut till den (mer än) vildvuxna bakgården.

Förvisso fanns det ett minimalt ”vardagsrum”, det vill säga två små soffor och ett litet bord, som man fick gå igenom för att komma till rummet. Vi bytte vem som huserade var regelbundet. Det fanns också ett minimalt sovrum på övre våningen som aldrig blev uthyrt – ingen var väl så desperat – och dit började jag gå för att sova. Dörren var alltid olåst, så sedermera blev det min inofficiella kammare. Home is where the computer is.

Det började dock bli jobbigt att flytta upp och ner alla grejer när det bokades visningar, samt att säkerställa att rummet var tomt och städat när man lämnade huset, ifall det skulle bli blixtvisning. Vilket förstås hände ibland, trots att kontraktet sa minst 24 timmars varsel. Hade en buffert på cirka 1200 euro när jag flyttade och ingen aning när eller varifrån min nästa inkomst skulle komma, så faktumet att A inte tog någon hyra av mig var ett för bra arrangemang för att ge upp lättvindigt. Därmed tog det ett halvår innan jag bestämde mig för att nä, nu är det hög tid att fixa något eget. En stabilare bas. För det krävs pengar.

Fest i vardagsrummet, december 2019. Stövlarna införskaffades på goth-loppis för £10 och morgonrocken har en säregen historia, den tar vi en annan gång… om jag täcks.

Hur hittar man ett jobb, snabbt, som betalar mer än minimilön, utan att ha en endaste referens i landet eller mycket av ett kontaktnät än? Jo, man gör lite research på nätet, duschar och rakar sig noga, sminkar sig mer än man annars brukar, packar ner ett par av sina lämpliga skodon och utstyrslar i en gymväska, far ut med en lista på de strippklubbar som finns i stan och bestämmer sig för att inte åka hem innan man blivit anställd av åtminstone en av dem. Företagsamhet, om än kanske av lite annan art än den österbottniska.

Det gick vägen redan vid den första klubben på listan. Behövde inte ha någon sorts audition, fick grönt ljus redan i ytterkläderna. Läste regler, skrev på papper. Hade förberett tre stage names och alla var tagna, till min förvåning. Hade ändå undvikit de värsta klichéerna. Fick hitta på något nytt i stunden som jag inte var helt nöjd med, men låt gå. Gick därefter en guidad rundtur tillsammans med en annan tjej som skulle börja samma kväll. Blev rätt besviken att klubben inte hade någon ordentlig scen, den var tydligt inriktad på lapdances och VIP-rum.

Rätt mysig arbetsmiljö ändå.

Dags att byta om. Svischade in i omklädningsrummet, kände mig trygg och upprymd, bra humör. Hälsade glatt på de mestadels spraytannade tjejerna som var i full färd med att byta sina oversize-hoodies och chunky sneakers mot högt skurna bodys och stripper heels. Ljummet mottagande. Tjejen jag gick rundturen med dök upp, hälsade på samma sätt som jag gjorde tidigare och blev mottagen med entusiasm.

Så har det varit från lågstadiet till senaste apoteksjobbet. Blir antingen inte insläppt i gruppen eller förekommer i periferin. Något med ansiktsmimiken, rösten eller kroppsspråket, antagligen alla tre, som är annorlunda och avskräcker. En Sperglady som med sin blotta närvaro får folk att skruva lite på sig internt. Folk ler ansträngt, ändrar tonfall, svarar inte på vad man säger första gången. Om man vore autistisk nog för att inte märka vore det på ett sätt en befrielse, svårt att inte hänfalla till självömkan över detta då och då. Dock ej denna gång. Nåja, tillbaks till klubben.

Ett par gamla Pleasers man har i samlingen, minns inte vad modellen heter. I princip till för att sitta på femdomklubb och vicka på fötterna med. Måtte detta återupptas snart.

Tänkte att jag gör rött till min grej, röda klackar, röda outfits, rött hår (förstås), så att folk kan fråga efter hon, den där röda. Trippade alltså omkring i en röd, glittrig stringbikini och de rödlackerade 15-centisklackarna med platå jag postade igår samt en svart och röd fjäderboa som förstås löste fjädrar överallt. Förlåt, städaren. Lite sådär vintage pinup-stil blev det väl med sminket och Bettie Page-pannluggen, det var en fantasi som var lätt för mig att förkroppsliga. Kände mig som a million bucks.

Det fanns bara ett problem: klubben var död.

Jag anlände vid öppning, dvs. klockan nio på kvällen. De gäster som kom under kvällen fram tills stängning klockan fyra på morgonen kunde räknas på en hand. Detta i relation till att uppskattningsvis 15-20 dansare jobbade den kvällen. Resultat: långa rader med strippor som sitter och scrollar Instagram (med perfekta akrylnaglar). Förvisso ägde detta rum veckan innan jag for till Birmingham för att övervintra viruset, och två dagar efter ankomsten utlyste Boris lockdown ett, så rädslan för viruset hade börjat sprida sig. Folk täcktes inte gå ut till en lapdance-klubb. Somnade fan nästan. Länge sen man haft så jävla tråkigt. Kallpratade med några tjejer bara för att få tiden att gå.

Intjänade pengar på sju timmar: £0.

Första paret Pleasers, januari 2008. Gillar klacken väldigt mycket, stabil + groovy. Det är dock inte trendigt just nu, denna modell är ur produktion i några år redan.

Antiklimax deluxe. Tänkte att lördagskvällen kanske skulle bli bättre, men det var minst lika glest då. Kring midnatt gav jag upp och sa åt killen från management att jag lägger detta på is nu. Han sa att jag är välkommen tillbaks när som helst om jag vill ta upp det igen.

Sen kom lockdown, då. Bodde med T i Birmingham tills jag började jobba vid apoteket i juni 2020, fixade kompishyra i ett extrarum hos en bekant i två månader, sedan äntligen flytt till eget rum i Salford i slutet av juli. Tog alltså runt nio månader i landet innan man fixade hyreskontrakt i eget namn. I get by with a little help from my friends. Lockdown tre temporärt här i Stourbridge, förstås.

Har dock inte begravt tankarna på detta yrke helt, det kan hända att det blir en återvändo efter pandemin, men vet inte om det är rätt klubb för mig överlag. En klubb med lite äldre klientel och fokus på scenuppträdande vore den optimala miljön för mig. Skulle också göra bra ifrån mig i champagnerum, sippa på en drink, prata, varva med dans. Att göra någon sällskap, one on one, bygga en fantasi. Man är ju ändå bra på att fly verkligheten. Någon nytta ska man väl ha av det.

Rött lack, alltså. Förtjänar att postas igen.

Strippklubben som koncept börjar nog bli lite daterad, dock. Den har för det första blivit helt avmystifierad, numera är det legio att dansare och klubbar vänder ut och in på branschen och marknadsför sig själva öppet på Instagram. För att inte tala om all annan underhållning som finns nuförtiden. Dejtingappar, för fan. Den yngre generationen förstår inte poängen med att ge en tjej pengar för lite nakendans IRL när nätet svämmar över av gratisporr. Vill man ha personlig kontakt finns Onlyfans.

Vad är då kvar? Äldre gentlemän och yngre ballers som vill visa status genom att spendera pengar och omge sig med strippor, enligt amerikansk rappare-modell. Är inte bekväm med att transmogrifiera till den insta baddie de senare är ute efter, och även om jag vore det är jag för gammal för att slippa undan med det. Kvar blir då femti-sexti-sjuttiotalisterna. Där finns det något att jobba med. Vi får se.

Mon petit åldersnoja

Passerade 30-stolpen förra våren och drabbades därmed av ett par smärre kriser och en ordentlig spark i arslet. Fick slutligen lov att erkänna att de utmärkelser och diplom och examina som har införskaffats under åren ändå inte betyder något. Det var ingen nådig insikt.

De känns nämligen ingenstans. Inte nu, och inte när jag fick dem. Har systematiskt avböjt alla firanden sedan studenten, hade helst inte uppmärksammat den heller, men gick med på det för morsans skull. Aldrig i världen att det skulle bli någon examensfest när man krånglade sig ut från uni, varken som kandidat eller magister. Fanns inte på kartan.

Ärligt talat upplevde jag lika mycket glädje över att hämta ut mina papper som att bli klar med att hänga tvätt. Jahapp, då var det gjort, lätt förnöjsamhet i tio sekunder. Fel väg. Ny kula. Trettioett tusen euro i studielån senare. Man kan vifta med sunk cost fallacy, och det rättmätigt. Har ju ändå kommit så långt, och plöjt ner så mycket…

Såhär glad var man på examensdagen. En tjej som riktigt sprudlar av tillförsikt i startblocket för en lovande forskarkarriär.
Utrecht, oktober 2018.

Pyrrhusseger på den. Ibland är man ju allt en tjurskallig idiot. Inte är jag någon jävla researcher som ska sitta och rotera 3D-avbildningar av proteiner och köra ett och annat Python-script i terminalen och få fram några siffror. Inte ska jag fara på konferenser och stå vid någon poster som på ett tilltalande sätt summerar vad siffrorna som scriptet spottade ur sig kan betyda (de betyder alltid results inconclusive, more research is needed).

Inte ska jag hålla på och nätverka med andra grupper som gör i princip samma sak men på lite annorlunda sätt och se till att hållas på god fot med journal-reviewers. Inte är jag någon som ska stå och gravt överförenkla biologiska processer och överdriva forskningens impact åt utomstående i förhoppningen att de ska öppna plånböckerna och finansiera skiten. Inte är jag någon som ska ha publish or perish hängandes som ett Damokles svärd.

Fick nån sorts stressreaktion bara av att gräva fram en passande illustration från ett arbete man gjort. Om jag aldrig behöver se något liknande i mitt liv igen vore jag glad + tacksam.

Fick anställning på ett apotek i Manchester dagen före jag fyllde 30. Tänkte att nu är det väl dags att växa upp då, det var trevligt att flanera i ett nytt land i ett halvår, men arbetslivet kallar som för alla andra som studerat färdigt. Man valde ändå en kandidat i farmaci före magistern. Efter fem månader på jobbet brakade jag ihop och satt redan på maxdos av alla mediciner, doshöjningarna krävdes för att orka. Kanske dags att take the hint denna gång? Nä, vet med mig att det kommer hända igen. Svårt det här med att acceptera sina begränsningar. Vill ju göra rätt för mig, nervsmärta eller inte, men hur hitta ett gig som håller i längden?

Svårt också att se på gamla bilder och först i efterhand inse hur vacker man var, att frukten av det ska komma först i efterhand när några fina linjer redan har hunnit ansamlas i anletet. Det behöver inte avhandlas desto vidare, en tanke som tänkts av många och ofta. Fåfäng som få är man ändå. Kaj Korkea-aho talade (relativt) nyligen om de gånger han sett döden i spegeln, trots dyra franska krämer (Ted och Kaj-podden, Mejl från döden, 10.02.2021). En gång dessutom i Manchester, det måste man givetvis fråga närmare om som inflyttad mancunian. Lägger till på listan.

Terapeuten sa ”I can’t do anything about the fact that you’re aging, Madrona”. Hon närmar sig antagligen sjuttio-strecket, en sketen ålderskris vid trettio måste te sig löjlig i jämförelse. För mig är det mer aktuellt att förfasas över utträdet från åldersgruppen 18-29 än att blicka framåt över kommande årtionden (såvida inget drastiskt händer). Hoppas perspektivskiftet inträder så småningom.

Snart tjugofem, ett halvår i Holland. Träffade T i denna veva. Party varje helg, ensam, endast flyktiga kontakter.

Ljuspunkten är förstås att prioriteringarna har skyfflats om ordentligt. En kreativ pånyttfödelse, som både bloggen och Trevor Bock är en del av. Sen är det förstås inte en dans på rosor att genomgå en renässans medan bundsförvanternas jämnåriga arslen allt oftare parkeras i soffan. Liksom, va? Ska ni alla trilla av vagnen och tappa glöden, nu? När jag verkligen behöver spirit och entusiasm? Ser mig omkring, var satan är min posse?!

Ähum. Måste ändå medge att 30-stolpen verkar vara en klassisk punkt då man ger upp, klipper sig och skaffar ett riktigt jobb. Att vara en ”misslyckad” konstnär, fotograf, serietecknare, författare, rockstjärna, eller vad för inte-ett-riktigt jobb-yrke man nu fått för sig att man ska ha, upp i den åldern, verkar det vara ganska få som tål tanken på. Ungdomens iver har börjat lägga sig en smula och det känns plötsligt allt mer ovärt. Jag går igenom motsatsen till det nu. Innan 30 var det dammigt akademisk eller städad farma-karriär som gällde, det funkade inte. Det är för fan nu det börjar.

Jag låter Gibby Haynes, sångare etc. i Butthole Surfers, ge mig förhoppningar för mina trettio. Här var han trettiofem.

Nikotinist, javisst

Blev hätä idag när paketet med vapejuice inte dök upp. Fick gräva genom papperskorgen (inget bioavfall) för att se om man kunde utvinna de sista dropparna ur de lilla tiomillisflaskorna som redan kasserats, och det kunde man förstås medelst sax (måste vara motsvarigheten till vad gräsrökare gör när de röker karsta).

Nikotin har man haft ett varierande förhållande till genom åren. Min första pojkvän kom hem med ett paket Smart blå rulltobak för att jag skulle lära mig tekniken för att dra halsbloss, det var min idé och inget som påtvingades. Endast ett led i processen. Var femton-sexton då. Rökte en fyra rulltobakar om dagen, inomhus, i första lägenheten och det blev att tapetsera om vid utflytt. Minns morsan var sur (förståeligt). Ett litet paket L&M röd fick man för två euro, tio tobakar i, brukade röka halvor och spara dem på skrivbordet.

Sommaren 2006, med munstycke från en äldre svensk beundrare. Gränslös man var på den tiden, satan.

Slutade röka kring aderton års ålder och det höll i cirka ett och ett halvt år, ersattes med socker och World of Warcraft. Vips hade man gått upp femton kilo. Ovärt. En dag var jag och dåvarande pojkvännen (den andra i ordningen) så jävla uttråkade att vi började pånytt under rubriken ”sommarröka”, för att förhoppningsvis gå ner i vikt en smula på kuppen. Rökte genom första halvan av kandidaten i Åbo, oftast i köket, och vädrade noga. Att gå tre trappor ner för att röka på gården orkade man tydligen inte. Slutade vid en ålder av 22 och gav ett mestadels fullt maxipaket till en sitzdeltagare på gården utanför Sode (numera rivet) i Åbo, sa att jag skulle sluta, hon verkade inte tro på mig. Men det gjorde jag.

Belgrad 2012. Det fanns som inte så mycket att göra.

Förutom en månads avbrott i augusti 2012, då jag var i Serbien utan dator och pålitligt wifi och mestadels tittade på indiska såpoperor textade till serbiska, kyrilliskt, på en liten TV medan jag kedjerökte billiga cigaretter, lyckades jag hålla mig helt rökfri i över fem år. Det var en höstdag år 2017 i Delft, NL nära T:s födelsedag som jag bestämde mig att det nog var okej med a smoke and a pint hans födelsedag till ära, feströkare som han var. Därmed satte vi oss på en terass bredvid en pittoresk kanal och rökte tobak och drack öl. Detta öppnade porten till vidare feströkande som sedan blev vardagligt av och an, då särskilt med GB som jag lärde känna i den vevan, särdeles på våra nattpromenader, och sedermera på våra exkursioner till diverse europeiska städer.

Nöjd och finländskt överpåpälsad i Paris i april 2019. Svart dunjacka med pälskrage som jag fått av morsan nån gång, sedermera donerad när jag råkade stryka handen mot kragen och spontant kom att tänka på en svart, fluffig katt som tillhör ett par jag känner.

I juli 2020 köpte jag till slut en vape och har mestadels använt den istället för att röka tobak. Långt billigare än cigaretter och fyller samma behov, med bonusen att man med gott samvete kan göra det inomhus. Medan man ritar och dricker té. Som oftast är fallet numera.

Hemma i Eccles, Manchester, där man inte varit på typ en och en halv månad nu. September 2020.

Ser sist och slutligen inget problem med att vara nikotinist annat än att det är fittigt att vara utan. Mådde bättre fysiskt överlag under de fem år som jag inte rökte tobak, men det var främst på grund av all annan skit man får i sig. Kombinationen nikotin (om så än från vapejuice) och koffein går ju inte av för hackor. Något roligt ska man fan få ha.

Spela roll

Gårdagen ägnades åt att leda en session Dungeons & Dragons online med tre finländska spelare efter en paus på fyra månader. Blev för mycket av allt där ett tag, fick dra i handbromsen, men nu är dungeon master Droney tillbaka.

Största delen av spelet äger rum i var och ens fantasi. Spelarna kontrollerar sina respektive karaktärer, DM:en håller i trådarna för den övergripande världen och dess invånare – vänliga som fientliga. Mysigt att förbereda tycker jag, blir ett andningshål från den värld vi annars lever i. Löns dock inte att försöka förutse vad spelarna kommer göra. DM-regeln nummer ett är att det aldrig blir som man tänkt sig. Improvisationsförmåga är ett måste.

Fem timmar flög förbi. På slutet diskuterades det livligt vad som ska göras härnäst, bollades teorier om hur allt hänger ihop, olika sätt att ta reda på vad som egentligen är i görningen. Ett tydligt tecken på att spelarna är intresserade och engagerade i storyn, att man har gjort ett bra jobb som DM. D, en engelsk bekant, skriver som bäst en magistersavhandling om hur rollspel och brädspel kan användas som verktyg för att nå autistiska ungdomar och främja deras självkänsla. Tvekar inte en sekund på det.

Fick även tummen ur och beställde denna bok från USA. Bara $20 från förlaget, över hundra pund skulle de ha för en använd kopia från Amazon. Den har varit på önskelistan länge. Lade till en bok i födelsedagspresent åt ovan nämnda D som fyller 35 i slutet av månaden och ett par zines åt A också. Alltid roligt att stöda undergroundförlag.

Rekommenderar dokumentären Sick: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist från 1997 åt alla som vill vidga sina vyer. Dokumentären följer Bobs sista år i livet tillsammans med sin härskarinna, Sheree Rose. En historia om kärlek, sjukdom, smärta, konst, slavens roll, styrkan i underkastelse och mycket svart humor. Starka bilder förekommer absolut i mängd och massor men aldrig för att chockera med flit. Mycket rörande.

Ett möte på Encounter

Har sett i statistiken att folk har börjat hitta hit. Vet inte riktigt hur det har gått till, känns ovant och aningen läskigt. Denna blogg är dock inte min första rodeo, men det var över ett decennium sen sist. Hade en länk till den bloggen på min profil på Berusad.org (RIP!), en tydlig tidsangivelse för den som var med i svängen när det begav sig (innan Facebook kom in i bilden och 12-åringarna tog över communityn helt). Bloggen låg på Blogspot och hade kring tusen unika läsare om dagen som mest. Minns inte riktigt vad jag skrev om, den är raderad sen länge. Aderton-nitton år var jag då.

Innan det hade jag en personlig hemsida, främst för att lära mig HTML och CSS (och tillräckligt med Javascript för att koda enkla quiz, som till exempel ”Vilken Starcraft-unit är du” och ”Varför hatar jag dig”). Ack, tonårsjaget. Domänen .tk tillhör egentligen önationen Tokelau i Oceanien, men var väldigt populär som gratisdomän för dataspelsklaner och dylikt i början av 00-talet. Mitt första hemsideförsök lades upp hösten 2003, förstås med .tk-domän, och såg ut såhär:

Ganska gulligt ändå. En skapelse i Paint, Photoshop och notepad.exe. Skrev förstås om mina rikssvenska internetvänner, IRL-varianten var det glest med på österbottniska landsbygden. Rökte inte men fann det tydligen lämpligt att ge min avatar en cigarett. Har inte kvar något av poesin (tack och lov).

Slutet av samma år, experimenterar med div layers. Här har jag ingått i en mer punkig fas och just skrivit om att jag anlänt till LAN-partyt The Encounter. Minns att jag inte var så taggad egentligen, hade redan börjat glida ifrån gamla klanen och tappat intresse för de spel som erbjöds, men for ändå.

Är så glad att jag tog mig dit. Det skulle komma att förändra mitt liv.

Snygg spetsskjorta fan, undrar vad som blev av den?

Tvärs över Pixnehallen fick jag syn på en spinkig, långhårig figur som bar på en ljusgrön madrass med vita prickar på. Han stack ut ur mängden med ett säreget nervöst sätt och ett sött, aningslöst ansikte. Trettonåriga jag blev blixtkär. Givetvis var jag för blyg för att ens våga titta åt hans håll där han satt med en kompis, två-tre rader framför mig. Jag tog reda på hans namn via sittplatskartan på hemsidan, försökte googla och ta reda på varifrån han kom, men hittade ingenting. När LAN:et var slut packade jag vemodigt ihop datorn, satt i baksätet på morsans bil och tänkte honom ser jag aldrig mer.

En sen kväll på sommarlovet år 2005 sitter jag som vanligt på MSN. Nästan två år har gått utan att jag har slutat tänka på honom då och då. Genom herrens outgrundliga vägar bjuder en barndomskompis in mig till en gruppkonversation med en annan person och döm om min puls går upp när jag inser att det är han, killen från Encounter. Min kompis går så småningom och lägger sig, Encounter-killen blir förvirrad och tror att det var jag som gick offline och frågar ”Vem var det där?”. Jag svarar frågande barndomskompisens namn och min förvirrade drömkille säger ”Nej… Du…”.

Vi pratade tills sju på morgonen. Han blev min första pojkvän. Man kan dela in mitt liv i före och efter denna person, så mycket betydde han. Vi var tillsammans i tre år – och gifta i en månad – men det får vi ta en annan gång.

Petal

Bloggens första selfie (AKA ego-bild i galleriet på Helgon typ) eftersom jag bemödade mig att rulla upp håret igår. Tog bara på ena sidan och ej heller på topparna, inte säker varför. Vet inte heller när front cams blev så enormt förskönande, när hände det riktigt? 2014-2015-ish? Slätar ut hyn, tonar ner finnar och rödflammighet, suddar ut nasolabiallinjer och förstärker hårfärgen trots avsaknad av filter. Typ som Skolfoto Airaksinen, försiktig retusch så mamma ska säga voi vad bra bild. Jag har börjat likna henne mer med åldern också. Ibland ser jag mormors ansikte i spegeln.

Telefonsamtalet med DWP gick bra, fick tala med en kille vid namn Craig. Han hade en tjock nordengelsk accent, upplever den lite som jeppisdialekt. Rund och behaglig. Chaffisen som körde bussen jag tog till Birmingham sist talade på samma sätt, det lugnar mig genast. Älskar att bli kallad love och dear och ibland till och med petal (blomsterblad), i nordengland är det vanligt att bli tilltalad på det sättet som kvinna av både kvinnor och män. Inte som i syditalien där bella på gatan är en belöning för att vara välklädd och målad, nej, en vardaglig uppskattning för basal fägring och sätt, även över telefon. Fick höra det en hel del vid apoteket. Definitivt mer i Manchester än i Birmingham.

Kollade för övrigt senaste avsnittet av På Spåret igår. Denna säsong har de både varit till Manchester och Liverpool. Jag bor vanligen i Eccles, som ligger just på Manchester-Liverpoollinjen, så det var roligt att känna igen tågspåren.

För ett år sen satt jag i Cavern Club i Liverpool och drack en pint med A. Det var tjockt med folk fast det var typ en tisdagseftermiddag. Minns att jag lovade att spela där en dag och att min vän S borde stå på scen och underhålla istället för den något mediokra trubaduren. Insåg nyss att jag har känt S i snart tio år (!!). Vi är jämngamla och har följts åt online, regelbunden kontakt, utan att närma oss för mycket. Har träffat honom IRL två gånger och fann en nätt engelsman med sparvhandleder och kråksparkar i babyfacet. Till det ett snett leende fullt med brittiska tänder. Multiinstrumentalist med talang så det sjunger om det, men självförtroendet finns inte där. En vanlig ekvation.

Stödbubblan

En mer realistisk vy idag. Dunkelheit ute, men i sinnet råder fridens liljor (slash vallmo).

A kom hit i tisdags och var här i två dygn. Vi får träffas eftersom han ingår i min support bubble, annars är det förbjudet att umgås med andra hushåll. Stödbubblor myntades inför lockdown två, antagligen för att myndigheterna insåg att folk i ensamhushåll blev galna av att vara helt avskärmade från andra människor. Har ingen statistik att luta mig mot här, men höftar att mängden ensamhushåll har ökat sedan spanska sjukan förra seklet. Tänker mig att det är lättare att vänta ut stormen omgiven av folk man bryr sig om (även om det förstås också bär med sig sina utmaningar).

Vi drack vin och jag lagade potatis, brunsås och vegebiff (köttsubstitut, inte skoltidens grönsaksbiffar eller flottiga, panerade fanskap med oförklarliga majsbitar i). Min dator vägrade ansluta till husets delade router så kvällens underhållning bestod främst av att jag låg på sängen med en tia moffe i blodet och läste slumpvalda delar av Blood and Guts in High School medan jag bad honom hitta på nya basgångar till Axel F på synth. Det gick väl sådär.

Dag två fortsatte jag i våra finländska och polska förfäders spår och lagade vegeköttbullar med resterna av nämnda brunsås och potatis. A tog hand om morgongröten men råkade ta fel på kanel och chipotle chili flakes-burken, det var ingen hit precis men måste ändå medge att det piggade upp. Vi lyssnade på Badmotorfinger medan jag ritade på Trevor Bock med Wacom-tableten hans familj gav mig i julklapp (vilken skillnad!) och han pynjade med sitt i den undertryckta tystnad han ibland faller in i och hatar. Löste det med vallmoté och ett fyra timmar långt gemensamt bad med alla ljusen tända och tillhörande samtal. Frid och fröjd.