Hemfärd: inledd

Så här såg det ut när jag satt i Viking-terminalen vid Åbo hamn och väntade på färjan till Långnäs igår. Hittade stövlarna på kallvinden, fotlästet är för smalt för morsan nuförtiden, så jag tänker ge dem lite TLC och sedan nytt liv på gatorna i Manchester.

Innan jag hoppade på buss 1 till hamnen drack jag två öl med en gammal kompis som lämnade i Åbo efter studietiden. Han är den där sortens kompis där samtalen inte har någon som helst förväntad struktur, inga artighetsfraser, inget garanterat prat om jobb och det praktiska, bara sånt som är roligt och/eller intressant, ordvrängeri och oväntade associationer utan tillgjordhet. Ser till att träffa honom varje gång jag har vägarna förbi Åbo, alltid lika skoj.

Väl på båten var jag i princip i ett katatoniskt stadium när ölen gick ur kroppen, energin tog slut. Vred musten ur den österbottniska trasan de sista dagarna och var redan elva timmar på resande fot, så parkerade arslet på en bekväm bänk nära infon och rörde mig inte ur fläcken tills ankomst, satt bara och stirrade på blinkande spelautomatlampor som reflekterades i fönstret.

Stippklubb eller finlandsfärja?

Tog därefter transferbussen till Västra hamnen i Mariehamn, min andra minibussfärd under denna resa. Två eftersläntrare som inte hade bokat rymdes nätt och jämnt med, nån dude med Harley-väst och hans rödblommiga tjej, båda gissningsvis i 35-40-årsåldern.

När duden småsluddrande utbrast ”JA DET BLIR VÄL ATT SITTA LÄNGST BAK MED DE COOLA KILLARNA” med ölstinkande andedräkt fick jag plötsligt en flashback till att sitta på en buss på väg bort från en folkpark på natten som 15-16-åring, den där sortens påklistrat alkoholinducerat självförtroende är det ett tag sedan jag har bevittnat.

När de väl satte sig ner hörde jag hur de tyst räknade till tre och därefter hostade till skithögt för att täcka över ljudet när de knäppte varsin öl till. Om jag inte skulle ha suttit precis framför dem, på näst sista raden, hade jag antagligen inte märkt något ljud, men lukten sprider sig ju genast i en liten minibuss.

Klockan var 01:20 och resten av bussen verkade vara trött och nykter, våra hjärnor hade redan snabbspolat fram till en hägrande säng. Jag hoppade av vid ändstationen och gick några hundra meter till hotellet, checkade in, tvättade bort sminket jag hade applicerat i tåget till Tammerfors, och åt min sista medtagna alufolieinlindade ruis-kana-smörgås. En råg-puikula med margarin, paprika, smält veganost med goudasmak, gurka, tabasco, sallad och ärtproteinbiffar satt fan riktigt fint som kvällsmat.

”apetit chicken pihvi vege”. Bra business.

Imorse vaknade jag emellertid upp med Pommern i fejset.

Släpade mig upp klockan 9 för att gå och äta frukost, dvs. fyra hårda små skivor rågbröd med smör, ost, paprika, tomat och gurka + en tallrik 50-50 vittu hyvä perussuomalainen cheap-ass arkijogurtti med fruktsmak/naturell yoghurt och 50-50 cornflakes/müsli, detta nersköljt med blaskig äppelsaft.

På TV:n i restaurangen stod BBC på, oförklarligt nog, och jag såg rubriken nånting nånting IMF nånting nånting UK tax cuts nånting increasing inequality. Alltid skoj med något att se fram emot.

Osannolika hjältar

Helgen bjöd på rollspel och bastu. Gruppen bestod av en frånskild gatuförsäljare med matvagn, en nyinflyttad präst med mastiff och packåsna, en semi-eremit som mest kokar dill-koriander-mosha och har en fet råtta som sällskap, samt en fyrdubbelamputerad f. d. legosoldat som bor med papp, alla level 1 (snarare 0.5, ingen förutom prästen hade ens en standardclass).

Döpte scenariot till Unlikely Heroes, skrev det samma morgon. Premissen var att någon sorts construct löpte amok i byn en dag och skrämde skiten ur invånarna. Den var inte våldsam som så, men oberäknelig, och folk flydde in i husen, in i värdshuset och ner i sjön.

Prästen använde sin mastiff till att spåra upp den ansvarige, och doftspåren ledde in i byns enda värdshus. Hunden stannade och började skälla framför en rik handelsresande gnome, som dittills hade försökt smälta in i mängden, men nu var avslöjad.

Han vägrade erkänna till en början, men medgav till sist skamset att han hade blivit bestulen på amuletten som kontrollerar hans shield guardian, vilken han hade med sig som beskydd på färden.

*erratic klomping*

Det var inte stråtrövare som låg bakom stölden, nej, han hade blivit bestulen av en vittus skata (!), som plötsligt hade dykt ner från en trädtopp när han var på väg in mot byn.

Vid det här laget såg gruppen att gnomens shield guardian stod stilla i mitten av byn, och att några av byns barn hade börjat klättra på den. Ungarna var inte svårövertalade när det kom till att hjälpa till med att surra fast den med rep, och gruppen fortsatte mot brottsplatsen.

Vid ankomst märkte de att det satt fem skator i träden där, blickstilla. De såg inga skatbon i närheten, och skatorna betedde sig konstigt, helt orädda för den amputerade soldatens ärtbössa. En av dem dök till sist ner för att försöka stjäla prästens penningpung, och de tre skatorna som överlevde flög iväg exakt samtidigt, som med ett fingerknäpp.

Moshakokaren insåg att de flög i riktning mot hans skjul, och väl där såg de hur fåglarna flög in i en närliggande grotta. Tre korpar vaktade utanför, och gatuförsäljaren höll på att få sitt fejs inhackat, men räddades av prästen. Den amputerade krigaren hade likaså inte så mycket att sätta emot, men var ju ett stort hot med sin ärtbössa, och fick ta en del stryk. Lyckligtvis rullade korparna rätt låg damage, och han överlevde nätt och jämnt.

Därefter gick de in i grottan, där de möttes av tre gigantiska kråkor, samt även en antropomorf kråka, en så kallad kenku, som hade gömt sig i skuggorna och anföll dem med kniv, samtidigt som han skrek Kevin!. Efter en dramatisk strid lyckades de övermanna kenku-roguen, och tog honom till fånga med ett nät medan han protesterade genom att ropa Kevin! Kevin!.

KEVIN!

Det visade sig att den vandrande kenku-roguen, som bara kan säga Kevin och antagligen heter Kevin, någon gång hade kommit över en mystisk kula, som jag döpte till Orb of Avian Control. Med kulans hjälp kunde han styra fåglarna i omgivningen, och givetvis kommenderade han dem att stjäla åt honom. Han verkar turligt nog inte ha insett vad amuletten gör än, och när skatan som stal amuletten släppte den slutade shield guardianen därför också att röra sig.

Gruppen vägrade för övrigt ge tillbaka amuletten åt gnomen, och tog den istället som betalning för sveda och värk. De gav den åt den amputerade soldaten, som nu därmed har ett sätt att ta sig runt och slipper vara beroende av sin gamle far, och kulan kan ju till exempel användas för att hålla bort fåglar från sädesfälten. Slutet gott, allting gott.

Beständigt och föränderligt

Igår var det exakt tre år sedan jag tog en enkelbiljett från Schiphol till Manchester. Couchsurfing.com skickar fortfarande blommiga påminnelser om att stay in touch with Huw, det vill säga den excentriske egobuddhisten som jag och A sov några nätter hos när jag precis hade flyttat, och som jag skrev en storytime om i maj förra året (mindre välskriven än jag mindes lol).

Det var en flytande och volatil tid. Mitt nuvarande jag ligger stabilt på högersidan av en reaktionspil.

vilsenhet + ångest + förhoppningar → Droney2019
Droney2019 + corona + 30-årskris + apoteksjobb → utmattning + blogg
utmattning + blogg + autismdiagnos + uppgörelse → upplysning
upplysning + bupropion + eget boende → självkänsla + enmansföretag
självkänsla + enmansföretag + passion → Droney2022

Förändring finns det dock gott om i omgivningen. Var hos K&D i onsdags och spelade Mörk Borg, ett rollspel som uttryckligen är tillägnat Pelle ”Dead” Ohlin, Mayhems förste sångare, och som jag därmed givetvis gillade skarpt. Vet inte hur många sessioner av dylikt vi har kvar i huset, och det är ju ledsamt; det har varit en fast punkt och ett fortbildningscenter ända sedan jag kom till Manchester.

Sen bara.

Igår flyttade jag och T dessutom merparten av hans tillhörigheter från Birmingham till zelfopslag. självförvaring. egenförvaring? Vittu self storage satan, en koppi man hyr för att sätt dit allt sitt kräsä; HYRLAGER heter det tydligen på svenska, i Manchester. Kommer förstås hjälpa honom med att hitta boende i sinom tid och rita om den personliga stadskartan beroende på vart han och K&D hamnar. Utöver detta är även C i stånd att flytta till stan, skoj.

Hittade också en massiv jävla spindel som bodde bakom en tub i hörnet av badrumsfönstret när jag städade T:s lägenhet. Inte ett såndär fanskap som mest är ben, utan en såndär som utöver ben även har en thicc kropp. Hittade en vykortsstor NO COLD CALLERS-skylt i stadig papp som Birmingham Conservatives hade varit snälla nog att dela ut och skyfflade ut den genom fönstret.

Good riddance.

Glashjärtat

Det var August bank holiday weekend i helgen vilket betyder långhelg, måndagen var ledig. Undvek det överbefolkade Pride och dansade natten iväg (låter inte lika bra på svenska) med T och C i mina röda platåstövlar vid Peer Hat i lördags istället, det var Heart of Glass i källaren, alltid sista lördagen i månaden, och musikurvalet var top notch (70’s 80’s glam postpunk art rock alternative new wave etc. etc. etc.).

Omkring tre på natten kom två låtar från år 1977 direkt efter varandra: I Feel Love med Donna Summer, hela 12″-singelversionen på över åtta härligt malande och tillika svävande minuter, samt Heroes med Bowie, albumversionen på sex minuter, vilket fick mig att tippa över någon sorts kant, och mitt ansikte låste sig i ett extatiskt grin medan jag mitt på dansgolvet slöt ögonen och grät av tacksamhet över att vara vid liv.

Nä, jag var inte E:ad, bara tre fjärdedelar av en flaska Aldi-champagne (vidrig) samt typ fyra-fem pints, vad det nu var.

Jag har för övrigt mest hört Heroes i varianten Heroes/Helden, från soundtracket till Christiane F./Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981), en av Nemesis favoritfilmer. När det kännspaka introt drog igång, molande som tandvärk men på ett bra sätt, gick mina tankar förstås genast dit och färgade min extas med samtidig förlust, vilket gav den desto mer mening.

Jag bebor fortfarande planeten, det gör inte han. Det mesta som var tänkt att vara avskräckande tog vi typ som en instruktionsmanual. Vi vältrade oss i misär; vid tillfället hade det fortfarande ett romantiskt sken, men nu har jag sett igenom det sedan länge.

David Bowie, Berlin, 1977.

Låten ‘Heroes’ har jag alltid tänkt mig att handlar åtminstone delvis om herska, som enligt utsago fick sitt namn från att testpersonerna kände sig heroisch när de tog det. Egentligen har namnet på låten citattecken runt sig, vilket också indikerar att det kan vara fråga om någon sorts eskapism. Med rätt medel är det lätt att vara ”hjälte” för en dag, men det ekar ju tommare än tomt.

Tycker fortsättningsvis att tyskan ger låten ännu mer tyngd, med tanke på att den handlar om ett par där ena är från Västberlin och den andra från andra sidan muren.

Ich, ich glaub' das zu träumen
Die Mauer, im Rücken war kalt
Schüsse reissen die Luft
Doch wir küssen, als ob nichts geschieht

Reaktionerna från T och C, två britter, var närmast jaha nå det är nu samma låt med nå tyska där. Vet inte vad jag förväntade mig. Vissa grejer flyger väl bara på kontinenten.

Kampen om Ryebank

Då var Ryebank-reportaget publicerat i Arbetarbladet. Klicka på förvyn nedan eller här för att läsa.

Jag sitter för övrigt och trycker på en hel del bilder som inte kom med när artikeln bildsattes, så tänkte att jag fyrar av dem här nu bara. Största delen av dem har jag tagit, resten har jag fått av Ryebank Fields Community Camp.