Elvaåringen och sorgepalatset

Det är en vanlig eftermiddag på Funplanets IRC-server. Jag är förkyld och ska snart fylla tolv.

Det tar inte mer än en minut innan jag går away, kanske för att kolla Jackass eller South Park, kanske för att rita kvinnor i bästa Luis Royo-stil.

Prohibited 1: The Daisy (1999). Karln vet iallafall vad han gillar.

När jag kommer tillbaks ser jag att Blueeyed_Werewolf, självutnämnd satanist och tillika min vän, har försökt initiera en DCC-transfer. Filen är Dimmu Borgir – Mourning Palace.mp3.

Filen är omkring 5 MB stor, överföringen tickar på med en hastighet kring 8-9-10 kB/sek. Vi får starta om processen ett par gånger, men försöker tills låten äntligen är på min hårddisk, direkt från en fjortonårig tjejs dator i Hudiksvall, och jag öppnar filen i Winamp.

En ödesmättad synth ekar som om den ljuder genom en abstrakt katedral. Sen kommer skriket. Det låter HÖGT (volymvarning).

Det låter inte som något jag har hört förr. Det är inte Metallica och det är inte Iron Maiden, det är definitivt inte Helloween, Blind Guardian, Stratovarius, Nightwish eller Sonata Arctica. Det låter inte som Linkin Park, KoRn, Limp Bizkit eller Rob Zombie. Det låter inte som Nine Inch Nails eller Ministry.

Det låter som Chaos Sanctuary i akt fyra i Diablo 2 översatt till ljud, i toner av giftgrönt.

Det är den coolaste låten jag någonsin har hört.


Rösten är omänsklig; den låter som underjordiska varelser som sträcker ut en hand i kör. Jag uppfylls av en oerhörd makt, men med en underton av oro. Det känns som hädelse bara att lyssna, som att leka med elden, med krafter jag inte förstår.

Samtidigt är låten oerhört vacker. Synthslingorna smälter in i allt det råa, och trots sin massiva rymd ligger låten tätt inpå huden, medan de olika faserna ger mig en känsla av att betrakta ett infernaliskt skådespel.

Jag är inte ens tolv år, och det är blodigt jävla allvar. Det är som att titta in i en portal och bevittna en mörk ritual.

När jag inte tror att det kan bli mer intensivt avslutas den fem minuter långa låten med ett dundrande rabalder, och plötsligt är det över.


Det känns som om någon har drämt en spikklubba i skallen på mig. Jag är bokstavligen slagen med häpnad; förvirrad, aningen skrämd, med bara min hjärtklappning i hörlurarna, men vet också att det inte finns någon återvändo.

Tre veckor senare skriver jag följande låttext:

By the light I swear i’ll fall from grace,
Take me away, take me to a better place…
Yes, take me to your domain,
There is where i’d like to remain…
Take my soul I pray,
So that I to your lair may stray…

Ashes covering the ground,
Souls screaming without sound…
Dead bodies hanging in gallows,
Wherever i go, i’m followed by shadows…
Black sun rising, never giving any light,
nothing else than black in sight…
This is where i will spend the rest of eternity,
Serving the dark trinity…
Rise, forces of Lucifer, hear my command,
All dark souls, in this black land…
Words beyond comprehension,
sounding in the black lord’s mansion…

Light a candle, see it burn,
Soon it will be your turn…
Turn me down, it will be your fall,
You can do nothing at all…
Dark choirs singing about the downfall of Christ,
Soon to disappear in the black mist…

”Invidious”
Jag hade en ”Advanced Learner’s English Dictionary” i hyllan, don’t @ me.

Sedan var transformationen igång. Never looked back.

Kan du annars gissa vad Blueeyed_Werewolf hette i efternamn?

Kristensson.

In i brunnen

Traskade över till K och D för lågmäld samvaro i fredags med tanke på att vi alla var varierande grader av förkylda. Råkade istället döda en flaska Kosken och somnade framför American Beauty (1999) – så fort det sätts på film eller ska konsumeras något passivt brukar det vara godnatt för mig – och vaknade (i prima skick!) i fåtöljen.

Spergflört.

Idag är det onsdag och jag är fortfarande sådär småsjuk. T bor i min lägenhet på obestämd tid medan han letar bostad, och processen är försenad i. o. m. strul med garantihyran från förra stället (rogue landlords, amirite). Att bo två pers i en etta med kök är inget man vill göra någon längre tid, men hittills har det funkat bra.

Han är vid kontoret + gymmet tio-elva timmar om dagen på vardagarna, och jag jobbar ju hemifrån, så det kunde vara värre. Trivs så jävla bra med att kunna ta en paus i arbetet och gå och njewka skiten ur begynnande små prickar på tätningen där badkaret möter duschväggen med klorin. Bla bla kristider. Caroline Hainer bakar när hon är stressad, jag putsar och fejar när jag vill känna kontroll.


I övrigt börjar det bli önskvärt att färdigställa skrivfasen av Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind, helt på riktigt, och jag har därmed stängt ute allt dagsljus till förmån för mysbelysningen ovan de senaste dagarna. Inbillar mig dessutom att saken blir bättre av en perfekt sexsekundersloop med sprakande vedklabbar i hörlurarna (det blir den).

Återkommer med något skojigare denna vecka. This has been a public service announcement.

Hemfärd: inledd

Så här såg det ut när jag satt i Viking-terminalen vid Åbo hamn och väntade på färjan till Långnäs igår. Hittade stövlarna på kallvinden, fotlästet är för smalt för morsan nuförtiden, så jag tänker ge dem lite TLC och sedan nytt liv på gatorna i Manchester.

Innan jag hoppade på buss 1 till hamnen drack jag två öl med en gammal kompis som lämnade i Åbo efter studietiden. Han är den där sortens kompis där samtalen inte har någon som helst förväntad struktur, inga artighetsfraser, inget garanterat prat om jobb och det praktiska, bara sånt som är roligt och/eller intressant, ordvrängeri och oväntade associationer utan tillgjordhet. Ser till att träffa honom varje gång jag har vägarna förbi Åbo, alltid lika skoj.

Väl på båten var jag i princip i ett katatoniskt stadium när ölen gick ur kroppen, energin tog slut. Vred musten ur den österbottniska trasan de sista dagarna och var redan elva timmar på resande fot, så parkerade arslet på en bekväm bänk nära infon och rörde mig inte ur fläcken tills ankomst, satt bara och stirrade på blinkande spelautomatlampor som reflekterades i fönstret.

Stippklubb eller finlandsfärja?

Tog därefter transferbussen till Västra hamnen i Mariehamn, min andra minibussfärd under denna resa. Två eftersläntrare som inte hade bokat rymdes nätt och jämnt med, nån dude med Harley-väst och hans rödblommiga tjej, båda gissningsvis i 35-40-årsåldern.

När duden småsluddrande utbrast ”JA DET BLIR VÄL ATT SITTA LÄNGST BAK MED DE COOLA KILLARNA” med ölstinkande andedräkt fick jag plötsligt en flashback till att sitta på en buss på väg bort från en folkpark på natten som 15-16-åring, den där sortens påklistrat alkoholinducerat självförtroende är det ett tag sedan jag har bevittnat.

När de väl satte sig ner hörde jag hur de tyst räknade till tre och därefter hostade till skithögt för att täcka över ljudet när de knäppte varsin öl till. Om jag inte skulle ha suttit precis framför dem, på näst sista raden, hade jag antagligen inte märkt något ljud, men lukten sprider sig ju genast i en liten minibuss.

Klockan var 01:20 och resten av bussen verkade vara trött och nykter, våra hjärnor hade redan snabbspolat fram till en hägrande säng. Jag hoppade av vid ändstationen och gick några hundra meter till hotellet, checkade in, tvättade bort sminket jag hade applicerat i tåget till Tammerfors, och åt min sista medtagna alufolieinlindade ruis-kana-smörgås. En råg-puikula med margarin, paprika, smält veganost med goudasmak, gurka, tabasco, sallad och ärtproteinbiffar satt fan riktigt fint som kvällsmat.

”apetit chicken pihvi vege”. Bra business.

Imorse vaknade jag emellertid upp med Pommern i fejset.

Släpade mig upp klockan 9 för att gå och äta frukost, dvs. fyra hårda små skivor rågbröd med smör, ost, paprika, tomat och gurka + en tallrik 50-50 vittu hyvä perussuomalainen cheap-ass arkijogurtti med fruktsmak/naturell yoghurt och 50-50 cornflakes/müsli, detta nersköljt med blaskig äppelsaft.

På TV:n i restaurangen stod BBC på, oförklarligt nog, och jag såg rubriken nånting nånting IMF nånting nånting UK tax cuts nånting increasing inequality. Alltid skoj med något att se fram emot.

Osannolika hjältar

Helgen bjöd på rollspel och bastu. Gruppen bestod av en frånskild gatuförsäljare med matvagn, en nyinflyttad präst med mastiff och packåsna, en semi-eremit som mest kokar dill-koriander-mosha och har en fet råtta som sällskap, samt en fyrdubbelamputerad f. d. legosoldat som bor med papp, alla level 1 (snarare 0.5, ingen förutom prästen hade ens en standardclass).

Döpte scenariot till Unlikely Heroes, skrev det samma morgon. Premissen var att någon sorts construct löpte amok i byn en dag och skrämde skiten ur invånarna. Den var inte våldsam som så, men oberäknelig, och folk flydde in i husen, in i värdshuset och ner i sjön.

Prästen använde sin mastiff till att spåra upp den ansvarige, och doftspåren ledde in i byns enda värdshus. Hunden stannade och började skälla framför en rik handelsresande gnome, som dittills hade försökt smälta in i mängden, men nu var avslöjad.

Han vägrade erkänna till en början, men medgav till sist skamset att han hade blivit bestulen på amuletten som kontrollerar hans shield guardian, vilken han hade med sig som beskydd på färden.

*erratic klomping*

Det var inte stråtrövare som låg bakom stölden, nej, han hade blivit bestulen av en vittus skata (!), som plötsligt hade dykt ner från en trädtopp när han var på väg in mot byn.

Vid det här laget såg gruppen att gnomens shield guardian stod stilla i mitten av byn, och att några av byns barn hade börjat klättra på den. Ungarna var inte svårövertalade när det kom till att hjälpa till med att surra fast den med rep, och gruppen fortsatte mot brottsplatsen.

Vid ankomst märkte de att det satt fem skator i träden där, blickstilla. De såg inga skatbon i närheten, och skatorna betedde sig konstigt, helt orädda för den amputerade soldatens ärtbössa. En av dem dök till sist ner för att försöka stjäla prästens penningpung, och de tre skatorna som överlevde flög iväg exakt samtidigt, som med ett fingerknäpp.

Moshakokaren insåg att de flög i riktning mot hans skjul, och väl där såg de hur fåglarna flög in i en närliggande grotta. Tre korpar vaktade utanför, och gatuförsäljaren höll på att få sitt fejs inhackat, men räddades av prästen. Den amputerade krigaren hade likaså inte så mycket att sätta emot, men var ju ett stort hot med sin ärtbössa, och fick ta en del stryk. Lyckligtvis rullade korparna rätt låg damage, och han överlevde nätt och jämnt.

Därefter gick de in i grottan, där de möttes av tre gigantiska kråkor, samt även en antropomorf kråka, en så kallad kenku, som hade gömt sig i skuggorna och anföll dem med kniv, samtidigt som han skrek Kevin!. Efter en dramatisk strid lyckades de övermanna kenku-roguen, och tog honom till fånga med ett nät medan han protesterade genom att ropa Kevin! Kevin!.

KEVIN!

Det visade sig att den vandrande kenku-roguen, som bara kan säga Kevin och antagligen heter Kevin, någon gång hade kommit över en mystisk kula, som jag döpte till Orb of Avian Control. Med kulans hjälp kunde han styra fåglarna i omgivningen, och givetvis kommenderade han dem att stjäla åt honom. Han verkar turligt nog inte ha insett vad amuletten gör än, och när skatan som stal amuletten släppte den slutade shield guardianen därför också att röra sig.

Gruppen vägrade för övrigt ge tillbaka amuletten åt gnomen, och tog den istället som betalning för sveda och värk. De gav den åt den amputerade soldaten, som nu därmed har ett sätt att ta sig runt och slipper vara beroende av sin gamle far, och kulan kan ju till exempel användas för att hålla bort fåglar från sädesfälten. Slutet gott, allting gott.