Storytime: Berlin clusterfuck, del 1

Fredagen den motherfucking trettonde var det, ja. Häshtäg storytime.


Jag är i Derby, vilket jag inte visste uttalas ”Darby” förrän flytten till UK, och sminkar mig så noggrant jag bara kan. Har en timme att slå ihjäl, sedan är det bara tio minuter med tåget till East Midlands Parkway, och därifrån har jag förbokat en taxi de 7,5 kilometrarna till East Midlands Airport. Jag ska till Berlin.

En glad kvinnoröst skär genom ljudet av min rullväska när jag är på väg mot taxin och undrar om jag händelsevis ska till flygplatsen. Det är en blond kvinna i 40-årsåldern, stor ryggsäck, utåtvänd energi. Hon vill gärna dela en taxi, och jag meddelar henne att jag har förbokat min skjuts, men att jag inte har något emot att dela om chauffören inte misstycker.

Vi kan kalla henne… Charlotte. Hon är från Sheffield och ska händelsevis också till Berlin för att träffa sin partner, en resa hon har gjort många gånger förr eftersom partnern är tysk. Hon tar ut en tiolapp i förbifarten och ger den till mig, tackar tackar. Jag säger inget om saken åt chauffören när han anländer; han hivar in våra väskor i bagaget och jag och Charlotte sätter oss i baksätet och småpratar ledigt, inga problem.


Vi står dock stilla lite väl länge. Chauffören petar med sin touchscreen, jag frågar vad som står på. Han visar sig vara konfunderad över vart det är vi ska riktigt. När jag bokade skjuts via hemsidan och skrev in East Midlands Airport kom det bara upp ”Building 34”, vad fan det nu ska betyda. Scrollade listan ett tag, men det var det enda jag hittade och dessutom första resultatet, så jag tänkte låt gå. Chauffören är dock lite nervös över att slutbeloppet inte inkluderade drop off-avgiften på £5, och det är dyra böter om man droppar av någon direkt utanför terminalen utan att betala den.

Charlotte å andra sidan insisterar att det är lugnt, hon brukar själv alltid hoppa av innan drop-off-zonen börjar, och det är inga problem så länge man undviker de röda heldragna linjerna. En gång hade hon stannat i en dylik zon för att pussa sin partner hejdå och åkt fast, varpå en skadeglad kontrollant snörpte ”that was the most expensive kiss of your life”. Hundra pund för den kyssen.

Detta förklarar hon med total övertygelse och jag är en engelsk medelklasskvinna i medelåldern och denna konversation kommer bli jävligt plågsam om den fortsätter-röst, vilket tycks funka. Jag lägger mig inte i och förlitar mig på hennes erfarenhet. Hittills har hon sparat in £15 åt mig, guld värt när man håller i varje pund ifall något oväntat händer.

Tro fan det.


Charlotte och jag hoppar av vid en bensinstation i närheten av flygplatsen, som för övrigt har tio gånger fler passagerare årligen än Åbo, men bara en fjärdedel så många som Helsingfors-Vanda. Vi har inte riktigt några flygplatser av dylik mellanstorlek i Finland, men som referens hamnar East Midlands årliga passagerarantal ganska exakt mellan Landvetter i Göteborg och Bromma.

Min nyfunna kompanjon vet förstås inte vad det är jag går och släpar på. Min röda cabin class-rullväska full med vittu medeltida tortyrinstrument måste absolut checkas in, det finns ingen chans att få den genom securityn. Alltså noll komma noll. Såg givetvis till att fixa incheckat bagage av korrekt viktklass på förhand, så det torde inte vara några problem.

Själv har Charlotte bara en stor ryggsäck som hon har payat för att ta in i kabinen på den flygande bussen, så vi skiljs åt med ett ”catch up with you soon”. Jag är i god tid vid bag droppen, den öppnar inte förrän om tio minuter. Solen skiner, känner fjärilarna i kroppen. Berlin.


Så öppnas incheckningsdiskarna, kön ringlar sig fram. Den bjuder på det vanliga, barnfamiljer som har fasligt sjå med bagage-trolleysar samt en baby och en otålig femåring med mut-godispåse i handen; gamla människor som darrar med passet och frågande pekar vagt mot securityn; mega-backpackers som fan vet hur länge de har rest i sträck; barnfria par som ska iväg och gosa och strosa en helg; grupper med unga killar som bufflar på varandra av nervositet.

När det blir min tur frågas det om passet och boardingpasset och covid-status. Jag köpte en mask i Derby eftersom det var maskpåbud på planet när jag var i NL i slutet av mars, minns inte när jag annars skulle ha använt en sist. Ryanair är som bekant ett irländskt företag, inte brittiskt.

Jag säger att jag hade covid för ungefär en månad sedan, varpå hennes välseparerade mascaraögonfransar frågar om ett ”certificate of recovery”.

Ett vadå? Jag tillfrågades inte om vaccinationsstatus när jag reste in i EU med Ryanair i mars, är fortsättningsvis dubbelvaxxad och hade givetvis registrerat mitt positiva covid-resultat som man ska. Tar fram NHS-användarmiljön och visar upp mitt positiva resultat med datum, fortfarande med förvissningen att det ska fixa biffen.


Kvinnan ser skeptisk ut och ringer sin chef. Han säger näe, har hon inte certificate of recovery måste hon ta ett test. Vad vittu är ett certificate of recovery? Kvinnans bästa förslag är vaga förnimmelser kring termer som NHS och GP och PCR, private £49, £59, I think, men vad hon vet är att ett lat flow-test av tredje part skulle duga.

Det närmaste testcentret är tio minuter bort med en buss som går med tjugo minuters mellanrum. Även om jag skulle lyckas pricka in bussen precis finns det inte en chans att jag skulle hinna dit och tillbaks och få resultatet i tid innan bag droppen stänger.

Jag lever dock ännu i någon sorts förhoppning att någon av sidorna på NHS-inloggningsmiljön magiskt ska ha vad som krävs, men så är icke fallet. Nästa steg: förhandling. Går det några andra avgångar till Berlin från East Midlands idag? Nä, de flyger bara dit med en avgång på fredagar och tillbaks på måndagar. Det sjunker in. Hjärtat sjunker.


GB är lyckligt ovetandes om detta eftersom han sitter på sitt flyg från NL. Mina meddelanden dimper in vid landning och han tror först inte att det är sant. Jag är plötsligt inte på väg till en spännande helg i Berlin en solig fredagseftermiddag, jag är en timmes buss och trettio minuters tåg och trettio minuters buss ifrån T, som dessutom hade tänkt dricka några öl med C på tu man hand ikväll, men nu kommer behöva husera mig istället.

Jag känner för att gråta, vilket jag också gör en smula. Vägrar dock acceptera att hela helgen ska rinna mig ur händerna över en sådan här sak, speciellt när jag läste i Metro att det formella maskpåbudet inom flyg i EU tas bort på måndag, samma dag som jag flyger hem. Blandade signaler.

Det är förstås egen måka, accepterar det, ett missförstånd kring vad som krävs för att styrka immunitet, och resultatet är så jävla snopet. Charlotte undrade antagligen var jag lämnade någonstans när jag inte syntes vid gaten och inte var på flyget. Det kanske kanoniseras till ett av de där små mysterierna man tänker på ibland, vem vet.


Börjar se mig omkring efter bussar eftersom de är förmånligare och jag inte har bråttom någonstans. Det kommer bli många utlägg att ta sig tillbaks till Birmingham med kort varsel iallafall (gulligt, vänta bara). Snurrar ett varv runt en busskur i min polyesterfodrade fejkläderjacka i gassande sol, typ fem pers står och väntar. Det verkar bara vara någon sorts transitbuss till bilparkeringarna.

En äldre dam frågar where are you going?. Jag svarar anywhere but here, to be honest med ett snett leende och min skumma accent. Ärligheten tar henne på sängen, dialogträdet utarmas genast. Tror förvisso inte att jag skulle engagera mig i en onelinerdroppande europé heller, men åtminstone har jag ett uppdrag: Berlin. ASAP.

Skrock och Mocka i Berlin

Det är fredagen den trettonde och jag ska precis dra till Berlin och träffa GB. Det bådar ju gott. Vet inte exakt vad som står på programmet, men åtminstone ska jag äntligen se Suede-turnén som jag missade eftersom jag var på Åland. Hade hellre sett dem i Manchester och varit TRAAAAA-HAAAAA-HAAAAASH med Suede-fanet D liksom planerat, men Berlin lär leverera.

Det är int ett vittus hopprep, Brett, skärp dig.

Har bara varit till Berlin en gång i mitt liv och det var nästan ett decennium sedan. Hade knappt någon fritid alls eftersom det var inom ramen för ett historieseminarium, så det ska bli roligt med fria tyglar.

Minns också en bild från seminariet som jag fann så förskräcklig att jag levde på Syntrax Matrix 5.0-proteinpulver och naturell kvarg med sockerfri saft och tokbantade ner mig 20 kg. Sånt man håller på med som 22-åring, alltså. Rekommenderas icke, mot slutet var jag så jävla deprimerad att jag var tvungen att börja med Voxra. Det här med näring är fan A och O.

Ej bilden i fråga. Ointresse med stort O och samma hår, full circle.

Åtminstone är det världens fetischhuvudstad och jag har en tjugokilosväska med hälften av vikten till godo på ditvägen, så det lär bli en del botaniserande bland gummi och saker som gör ont. Kommer antagligen också kolla på lite ställen där Iggy, Bowie och Lou härjade en gång i tiden.

Har inte med min laptop, vilket betyder att jag har tidsinställt morgondagens, söndagens och måndagens inlägg. Lärde mig från påsken, sidu. Det nya tredagarsschemat mån-ons-fre börjar som bekant rulla nästa vecka, så någon form av reseskildring kommer vid middagstid finsk tid på onsdag. Hejsvejz.

Munch överträffar nunna

Jahopp, nunnelivet varade ända tills fredagen samma vecka. Typiskt.

For alltså på the Manchester Metal Munch igår kväll. När jag anlände såg jag en något korpulent och kufisk man i 35-årsåldern med långt hår, skägg och begynnande tunnhårighet sitta och fingra obrytt på en stöttålig smartphone. Jag vet en artfrände när jag ser den, så jag slog mig ner och pratade med denne polske råautistiske svetsare om rollspel i säkert tre timmar. Givetvis drack han bara ett glas cokis medan jag sänkte pint efter pint. På tom mage.

Kl. 22-tiden drog han hem och jag började mingla istället. Hade frågat honom vem arrangören är vid någon point och han nickade mot en man med glasögon i grå t-shirt. Jag var nyfiken eftersom jag fick ett anonymt meddelande i min Fetlife-inkorg som varnade för att arrangören hade gjort saker med någon utan samtycke, men att det förstås är mitt val att delta i munchen eller inte. Vet att C fick samma meddelande också, men polacken hade inte fått nånting, så kanske personen bara skickade det åt kvinnor.

Med tanke på att munchen är ett 100 % vaniljevenemang som är informellt arrangerat i en pub utan hyrt rum, inträde eller avgifter, samt att arrangörens enda uppgift är att utlysa möjligheten att träffa likasinnade där sista fredagen i månaden på Fetlife, ja, då ser jag ingen orsak till bojkott. Jag känner inte duden, jag känner inte tjejen, jag är inte där för att bli indragen i en konflikt jag inte vet något om.

Blev förstås nyfiken på vilka vibbar arrangören ger ifrån sig IRL för att ha ådragit sig detta rykte och såg genast att jao, där har vi en kille med borderline eller dylikt. Han var som en nervös hund under en yta av samlad manlighet, och när man kombinerar en manlig dom med dylika drag + en kvinnlig sub av typen som dras till den sortens män är det bara att invänta den stundande kratern, speciellt om de får för sig att syssla med consensual non-consent och dylikt.

Hann också prata med en kvinna i min ålder med självkänsla som var körd i botten och bevisligen hade ett behov att dryfta sin situation. Hon var i stadiet där hon rent rationellt visste att rösten i huvudet som tryckte ner henne konstant inte var hennes egen och att hennes traumor hade gått i arv i flera generationer och allt det där, att hon hade valt fel män och gjort ett antal misstag, men hon var fortfarande i stadiet där hon kört fast i skuld och skam och självhat rent känslomässigt.

Under tiden jag pratade med henne märkte jag att hon hade en utmärkt förmåga att analysera sin situation utifrån, men att hon fortsättningsvis levede i det förflutna till 90 % på en daglig basis, vilket också betydde att hon fortsättningsvis var övertygad om att det förflutna existerar, och även levde under villfarelsen att det förflutna på något sätt kan ändras.

Jag och en empatisk 26-årig bulgar med vacker profil stod och talade med henne ett bra tag, det vill säga främst lyssnade. Tårarna trillade nerför hennes ansikte med jämna mellanrum, och på slutet bad jag henne göra mig en tjänst. Sa åt henne att slappna av i axlarna och låta armarna hänga, sluta ögonen, ta ett djupt andetag, ett till, ett till, och sen bad jag henne öppna ögonen och berätta för mig vad hon ser. Hon svarade I see two wonderful people etc. etc., och när hon var klar med beskrivningen sa jag this is all that exists. This is literally it.

Inget går som bekant upp mot att cosplaya andlig ledare sex Amstel-pints in. Det blev ytterligare två innan kvällen var slut, stannade något överraskande tills stängning. Trodde jag var förvånansvärt välbehållen när jag slog upp ögonen efter sju timmars sömn och inte kände mig så sliten trots tom vittus mage, men när jag satte mig upp girade världen plötsligt skarpt till höger. Det fick bli några timmars sömn till, en flaska Dr. Pepper och fyra vegan sausage rolls från Greggs. Gudarnas föda.

Flashback forever?

Lyssnade ikapp mig på Flashback Forever medan jag förberedde kvällens D&D-session och märkte att jag blev lite spänd av att ta mig an avsnitt #103: Era pundigaste beteenden från två veckor sen.

Nemesis kände som bekant trådstartaren Arkomann mycket väl, i själva verket till en sådan grad att vi tog färjan till Umeå och tåget ner till Uppsala för att hälsa på honom hösten 2007, samma år som tråden startades. Minns även omröstningen FB:s största knarkare från samma år klart och tydligt: Arkomann vann, Nemesis1 kom tvåa och alprazolam_ (AKA Öl och piller och knivar – Det gick åt helvete-mannen några år senare) kom trea. Ettan och trean lever fortsättningsvis.

Arkomann agerar stand-in för en staty under restaureringsarbete vid domkyrkan i Uppsala i mitten av 00-talet.
alprazolam_, öh, chillar. Det här är en person som mår dåligt. 2011?

En känsla som har gnagt i bakhuvudet en tid blommade ut under avsnittet. Jag kände för första gången tydligt att det här är fyra kvinnor (Storfittekajsa var med) som sitter och flamsar och skrattar åt snarare än med. Någonting så elementärt som att ”meter” refererar till milliliter i rikssvensk pundarkultur hade till exempel varit tydligt efter ens minsta research. Blev rätt less på att det var på nivån håhåhåhå, vilka tokerier de där missbrukarna sysslar med, bara yta och distans.

Överlag tycker jag att podden har blivit sladdrigare och fnissigare över tid, mycket prat i munnen på varandra, konstant varierande ljudbild från avsnitt till avsnitt pga. turné, samt en känsla av att ”pratorna” är mer improviserade och inte lika välförberedda som förr. Detta sammanföll med när jag gissar att de började skriva showen som utlystes kring midsommar förra året.

Förstår verkligen dilemmat i att prioritera när uppmärksamheten är mer akut på annat håll, alla tre har familj dessutom, men jag tror också att publikuppskattning kväll efter kväll + utmärkelse efter utmärkelse + Patreon som går som tåget kan leda till en viss vila på lagrarna poddmässigt-faktor. Mänskligt.

Får se vilken nivå de lägger sig på när turnén är till ända. Den lär dock ska fortsätta tills slutet av maj, och sen har de ett helt spelschema i höst också, ända fram tills januari 2023.

Kanske är det bara jag som är blasé kring det hela av förklarliga anledningar. Har mycket att skriva om saken än.

Nemesis leker sammanbiten alkemist i ”den akademiska kvarten”, Uppsala. Oktober 2007.

Men Madrona, har du någonsin känt någon kille som inte är stilig och har långt, brunt hår?

Jo. GB är stilig, långhårig och blond.