Svartvitrosa maffian

Glad december eller nånting ditåt. Jag skickade in ansökan till Kulturfonden igår och slipper fundera på saken desto mer – skönt.

Utanför fönstret är det samma grådassighet som alltid i de milda vinterklimatens med finländska mått mätt ändlösa november. There ain’t no November like an Oceanic climate November cuz’ an Oceanic climate November don’t stop… som Coolio sa (eller hur var det nu).

Nästa uppdatering i april då, hejsvejs.

Nånää. Däremot märkte jag 1. att tjejen med svart lugg i huset mitt emot i själva verket är två tjejer med identisk frisyr, bara att jag aldrig sett dem på samma plats förr, och 2. att de har tagit sitt pick och pack och flyttat. Fönstren är helt tomma och lamporna har slutat lysa om kvällarna. Förvisso underlättar detta min hobby att gå runt (halv)naken hemma, men jag måste medge att fria spekulationer kring hennes – deras – liv har förgyllt mången diskstund vid köksfönstret.

Dagen efter dök det upp två svarta Range Rovers, en vit Ford Transit och en rosa container utanför. Föga förvånande visade det sig vara samma karlar som våldförde sig på den vackra grusplanen och dess susande hängbjörkar till förmån för att kapa ner fanskapen och asfaltera skiten (plus bländvita parkeringsrutor märkta 1-2-3-4-5-6, av vilka fyra stycken alltid står oanvända). Om det är något vi behöver i våra städer är det ju fler heat traps och mindre skugga och växtlighet. GRRRRRR.

Calm blue ocean…

Den svart-vit-rosa maffians hastiga intåg efter utflytten får mig att misstänka att det är fråga om en så kallad Section 21-vräkning, vilket betyder att skötsamma hyresgäster kan sparkas ut utan att hyresvärden behöver ge en orsak eller förklaring (en viss tant vid namn Margaret satt på en viss stol när klausulen tillkom år 1988, go figure).

Alltid betryggande.

Hyresnivån på privata marknaden i Manchester har gått upp med 23,4 % sedan våren 2021, när jag själv flyttade till min nuvarande lägenhet, och dylika höjningar går i praktiken inte att genomföra utan att skriva ett nytt kontrakt med nya hyresgäster. Jag förstår varför det görs. Är nöjd + glad så länge jag kan bo kvar där jag gör nu, orka förskottera den eventuella dagen och den eventuella sorgen.

Eventuellt är det läge att återställa sidebaren också. Lol.

Pink Flamingos (1972)

När jag gick i högstadiet var Rotten.com och Ogrish välkända hemsidor, och jag minns också när Flashback lanserade Mondo, gore och bizarre-forumet. Jag har även hunnit hänga en hel del på 4chan, i runda slängar åren 2006-2017, och har därför hunnit bli rätt luttrad.

Övervägde ändå, för första gången i mitt liv, att lämna biosalongen under en visning av John Waters Pink Flamingos (1972).

Om jag tycker att en film är allmänt meh tenderar jag att slumra till i det sköna mörkret och vakna när lamporna tänds. Pink Flamingos är definitivt inte meh. Fanskapet har varit en kultfilm i fem vittus decennier, och jag var beredd på filmens ökändhet redan innan jag nämnde åt A att jag och T skulle se den vid Manchesters fantastiska kulturkomplex HOME. De beskrev filmen så här:

Sleaze queen Divine lives in a caravan with her mad hippie son Crackers and her 250-pound mother Mama Edie, trying to rest quietly on their laurels as ‘the filthiest people alive’. But competition is brewing in the form of Connie and Raymond Marble, who sell heroin to schoolchildren and kidnap and impregnate female hitchhikers, selling the babies to lesbian couples. Finally, they challenge Divine directly, and battle commences…

Sure, sa A, som är väl bekant med verket. Let’s see how long T lasts.


Som uttalad könsrock-aficionado lät Pink Flamingos som något jag kunde tänkas gilla. ”A number of increasingly revolting scenes that center on exhibitionism, voyeurism, sodomy, masturbation, gluttony, vomiting, rape, incest, murder, cannibalism, castration and foot fetishism” verkade helt enkelt sevärt, så vi pallrade oss iväg till en av de två visningarna som erbjöds.

Visningen var i en av de snäppet mindre salongerna, kanske tolv rader med tjugo stolar styck, och när filmen drog igång uppskattade jag att publiken skulle rymmas på sisådär en tredjedel av totalytan om folk inte satt utspridda. Det var alltså typ åttio pers där, och alla tycktes ha jätteroligt åt filmen redan från början. Det hade inte jag.

Slängde en blick till vänster för att kolla T:s ansiktsuttryck nu och då, och i hans ansikte fanns för det mesta ett ganska neutralt intresse, men ett intresse likväl. Runt oss skrek folk av skratt. Jag satt främst i tankar om att det nog finns betydligt mer givande saker att göra med min lördagskväll, veckans eviga och förgängliga prime time-fönster, men det var ändå min idé att se filmen, så jag beslöt mig för att stå mitt kast. Någonstans ekade morsans röst: Man ska aldrig lämna en dålig fest för tidigt.

Under filmens gång kände jag snarast ja ja, det är höjden av camp och äckel och dålig smak och jättesubversivt och in your face och de hade säkert jätteroligt under inspelningen, jag fattar vad de försöker göra, men så jävla bra har humorn inte åldrats. Subversiv boomerhumor är fortfarande boomerhumor.

De teatraliskt dräpande kommentarerna, excesserna och den specifika varianten ironisk självgodhet som bland annat kännetecknar det svårdefinierade konceptet camp har jag dessutom aldrig riktigt förmått ta till mig, och jag hade svårt att förstå den ljudliga uppskattningen som ekade i salongen. Funderade att det måste bero på att publiken främst bestod av RuPaul’s Drag Race-generationen, som helhjärtat har anammat drag-kulturens uttryck och egenheter, och därför kunde ta till sig filmens shtick på ett annat sätt.

Ungefär halvvägs in i filmen hände det dock någonting jävligt skumt. Inte på duken, utan i mig – jag kom plötsligt på mig själv med att skrocka till nu och då. Till sist trillade polletten ner, och jag noterade med stor förvåning hur filmen hade vunnit mig till sin sida; detta utan att jag själv hade märkt det.

Mitt i allt var jag uppriktigt road ända till slutet, när jag liksom resten av salen brast ut i en spontan applåd. Vi lämnade biografen en smula omtöcknade, men med ett stort leende på läpparna, och tjattrade livligt på vägen ut.

Det var även väl valda biobesökare som fick säga sitt i den officiella trailern när det begav sig – inte en endaste ruta från själva filmen.

Stoned boomers galore.

Det är på något sätt sjukt att tänka sig att de allra yngsta skådisarna likväl föddes i slutet av 1940-talet. Min hjärna vill liksom inte ta in det. Mindre förvånande är kanske att ett flertal av dem inte levde särdeles länge. Tre av de medverkande gick bort i sextioårsåldern, en förblödde under ett PCP-rus vid en ålder av 32, en dog av AIDS vid 40 års ålder, och Divine själv trillade av pinn som 42-åring pga. sitt förstorade hjärta.

Har inte sett något annat av Waters, men det får det allt bli ändring på.

Gastkramande fantast

Under månaden bloggen har strösslats med snorbillig mat har jag hunnit med en hel del. Vid sidan av de vanliga slukhålen (Well of the madafaking Mind, Trevor-projektplan i finansieringssyfte) har K:s födelsedag, T:s födelsedag och A:s födelsedag dragit förbi, liksom en upplaga Heart of Glass vid Peer Hat, femdomeventet Femme Evolutions höstupplaga, samt stans första femdommunch vid New York New York i Gay Village (vars lounge på ovanvåningen ser ut som en MAC Cosmetics-julreklam anno 2004).

Dessutom hade jag några intervjuer för ett intressant jobberbjudande, som dessvärre evaporerade med anledning av totalt anställningsstopp. Crossbreed som egentligen skulle gå av stapeln imorgon har även det gått upp i rök pga. anklagelser riktade mot grundaren, men även om så inte vore fallet skulle jag nog inte ha pallrat mig dit – drog på mig en förkylning direkt efter att jag kom hem från en ljuvlig långhelg med GB i NL sent på måndagskvällen.

T:s devis vid temporära sjukdomstillstånd är throw calories at it until it goes away, och det brukar funka. Nyste dock halvtuggade apekoppen över heltäckningsmattan för en stund sen. Så kan det gå.

Lakrits + banan i kompakt skumgodisform. Inte så pjåkigt.

Jag har också badat en hel del badkar denna månad, främst för att läsa Gormenghast-böckerna av den brittiske författaren Mervyn Peake (1911-1968). Det var förstås D som ploppade tegelstenen på knappa tusen sidor i mina händer, och redan det härligt Photoshop 5.0:iga omslaget räckte för att väcka min uppmärksamhet.

Design like it’s 1999.

På svenska Wikipedia står det att det är en ”fantasybokserie med gotiska inslag”, och det är det väl, men här finns inga jävla alver eller orcher eller magiker, inga krigsintriger med intilliggande riken, i själva verket inget utvidgat världsbygge över huvud taget. Det lika delar groteskt överdimensionerade + förfallande slottet/grevskapet Gormenghast, styrt av släkten Groan i sjuttiosex generationer, är ett mikrokosmos som räcker mer än väl.

Jag får en del bilder från Hexen II (1997) i huvudet, men det är vid närmare eftertanke snarare ödsligheten, spretigheten, ambiensen och färgschemat i Quake (1996) jag känner. Slottet Gormenghast och dess omkringliggande landskap tänker jag mig snarast som en ö som gradvis flyter ut till opacitet 0 % i någon sorts parallell dimension-soppa – hade fan inte varit förvånad om man skulle se Quake 1-himlen flyta förbi om man täcktes lyfta blicken.

Yup, Hexen II was a good game. *sips monster zero*

Huvudkaraktären Titus Groan är även titeln på den första boken (1946), som dock börjar när han föds och slutar när han är ett år gammal. Det är först i andra boken, Gormenghast (1950), som han har något desto vidare att säga till om, och personligen tycker jag att han är den minst intressanta karaktären i persongalleriet. Pelaren består snarare av kökspojken Steerpikes resa, och eftersom han har ett finger med i spelet lite allstans är det även han som knyter ihop trådarna. Och vilka trådar.

Författaren har helt enkelt en jävla fantasi – bråddjup men fokuserad, och aldrig någonsin utsvävande när den inte behöver vara det, samt ett mycket personligt sinne för humor. Har fan inte drabbats av beskrivningar eller framför allt karaktärer på detta sätt sedan världen filtrerades genom det blodiga allvar som hör tonårens hormonstormar till. Peake slår rakt genom min nedskruvade mottaglighet, och jag kommer bära med mig slottets stenar och dess invånare i en liten ask. Gormenghast är det enda stället från vilket jag skulle vilja ha en kylskåpsmagnet.

Rikt Inre Liv™

Har ingen aning om huruvida den svenska översättningen från slutet av 1970-talet håller måttet, men det engelskspråkiga originalet kräver en del av läsaren. I de fall där orden var totalt obekanta fick jag dock känslan av att Peake skulle ha använt ett vanligare ord om det bara dög, eftersom texten i sig inte alls är svårläst eller tillkrånglad. Mina tillkortakommanden, inte hans.

Läste ut den andra boken igår, och den tredje har jag valt att inte röra, eftersom den lär ska göra en skarp sväng som jag inte är så snål på. Kollade alla fyra episoder av miniserien som BBC gjorde baserat på de två första böckerna år 2000 istället, men kände inte igen särskilt mycket av boken i den alls. Tiden och tekniken är mogen först nu. Det har snackats om att Neil Gaiman jobbar på en ny serieversion sedan 2018, men det har varit relativt tyst sedan dess. Hoppas att projektet inte har skrotats.

Äta snorbilligt, del 1

Allehanda medier flödar över med tips på hur man kan spara en slant så här i levnadsomkostnadskristider. Lyssnade till exempel på My och Anka är panka och höll på att sätta morgontéet i halsen (detta ständiga vasabladinsändaruttryck) när jag hörde hur mycket folk spenderar på mat.

My och Anka undrar däremot hur en matreferensbudget kan vara så liten som 260 euro per person och månad, dvs. hälften av vad ett flertal i podden uppger att de lägger på mat per person månatligen. Detta exklusive hämtmat och restaurangbesök.

Onekligen.

Tänkte iallafall dela med mig av några konkreta reflektioner kring hur man äter snorbilligt och samtidigt undviker att förtvina kroppsligt och mentalt. Spoiler: jo, man betalar ofta i tid istället, men det är ändå värt det… för de flesta.


Många studerande på tredje stadiet deltidsjobbar. Behöver ingen källa för det, baserar det bara på mängden nötblandningar och proteinbars som figurerar i diverse universitetsbibliotek i skrivande stund.

Expensive habit*

Överlag vet jag inte när (fullvuxet, icke-diabetiskt, skrivbordsarbetande och måttligt eller icke-tränande) folk började äta så arma mycket mellanmål. Först ska det ätas frukost, sen ska det ätas något litet så man står sig till lunchen, varefter det blir dags för en munsbit till eftermiddagskaffet, därefter middag, och så lite kvällsmat på det (så man orkar sova).

Just nötter och proteinbars och vittu müslibars och smoothies och smaksatt superproteinkvarg och mellanmålskex och yoghurtar och allt satan är enligt mig det första som får offras på kostnadsaltaret. Det är lull-lull, som gjort för att plocka med sig i farten om man har mer pengar än tid.

En bonus är att man genast får mer pengar över till sprit.

Mmm, gymnasiekemisal.

Skoja bara (kanske). NUDLAR är förresten också en gigantisk studerandefälla, speciellt om det är i formen av en såndär jävla bytta som man bara fyller med kokande vatten. För privilegiet att sörpla i sig salt och glutamat och olja och vetemjöl ur en plastkopp får man betala 1,79 euro. Återkommer till precis hur absurt det är senare.

Om vanan att äta en trevlig subventionerad studerandelunch (älska Finland) sedermera övergår i att äta jobblunch till fullpris i centrala Helsingfors varje vardag går det sisådär 237 ege i månaden bara till det – prisnivån tycks ligga kring 11,30 € för en dagens i dagsläget. Ett tionde till de lokala haken, den enes bröd, etc.


Sen har vi föreställningen att det är så dyyyyyyrt att välja vegetariskt/veganskt. Au contraire kan det mycket väl vara billigare att vara vege än allätare om man vet vad man gör (majoriteten av världens fattiga lever fan på stärkelse och baljväxter).

Tofu och tempeh tenderar dock att vara i klass med blandfärs i kostnad per portion, och diverse processerade köttsubstitut och veganska mjölkproduktsubstitut kostar mer än motsvarande blandkostdito. Det är sen gammalt. Ingen är förvånad.

Ädeltofu var det, ja.

Värst är dock kryddor i vanlig butik. Det är fan daylight robbery. Har du någon sorts orientlivs i närheten är det till din fördel, kryddorna tenderar att vara rejält mycket billigare där, och så får man ofta skiten i stora plastfickor (och så kan man göra värsta Pinterest-burkarna av loppisfynd, vilket också motiverar till att laga mat när de står där och ser fina ut).

Medan du väl är där är det också läge att införskaffa creamed coconut, vad det nu kan tänkas heta på svenska eller finska.

Blanda ut med önskad mängd vatten eller rör ner direkt i curryn så slipper du betala för vattnet i kokosmjölkburkarna. Nu måste jag medge att jag inte vet vad något dylikt kunde tänkas kosta i Finland, men ett block på tvåhuntti gram kostar typ £1.35 (1,56 ege) här iallafall, och blir till typ ett kilo kokosmjölk, medan 400 ml av Pirkkas kokosmjölk kostar 1,75 ege i skrivande stund.


Kött är som vi alla vet dyrt och folk gillar att äta det. Jag var också köttfanatiker tills något slog slint i huvudet (jag började dejta en vege, nu sju år som vegetarian – hups).

Min point är att folk fan verkligen inte vill vara utan kött. Rentav när Cittaren hjälpsamt listar ingredienser med vilka man kan göra fyra olika rätter för 20 euro ska köttet tråtas in, trots att det ensamt utgör mer än en fjärdedel av totalpriset för de tretton livsmedlen.

Ett paket anses innehålla fyra portioner = 1,32 € per portion. För det får man en massiv, god, mättande, näringsmässigt fullvärdig vegetarisk måltid.

Men Madrona, jag vet redan vad som är dyrt, trodde ju detta skulle handla om att äta snorbilligt? Och kunde du förresten inte ha använt något mer aptitligt uttryck?

Ja och ja. Ha lite tålamod, va.

Dröm i svartvitt

Drömde om massvis med snö och hur oerhört kompakt mörkret var bakom ljuskäglan från fönstret på vintern.

Drömde om mössor av 90-talssnitt – svarta med någon sorts kondomform, som liksom stod upp ovanför huvudet, och så kunde det stå typ New York Kings – om massiva handskar och vantar, om armar som hängde vid sidorna när pojkarna gick över gården med bestämda steg, svisch svisch.

Drömde om pulkor i plast, rosa och blå, och stjärtlappar, röda och blå, och skridskor, vita med taggar och svarta utan; om rinken av grått trä, och om övningsmålvakten, ett människoformat fanérskiveutsnitt som täckte största delen av målet, med ett argt ansiktsuttryck i svart tusch.

Drömde om stopojkan som vattna isen, om omklädningsrummet – butkon – med sin snus- och öllukt, och klottret samt de halvt bortskrapade porrbilderna på kvinnor med fluffigt hår på väggarna.

Drömde om julfest, om repetitioner, om en framtagen scen och beigea plaststolar som häktade i varandra på sidorna; om kaffe så svart att det stack i näsan och bulla för fem mark i pausen, om polonäsen, och om rinnande stearinljus med tvåhandsfattning i procession.

Vaknade snål på vaniljglass, och då inte vilken sort som helst: såndär perus i rektangulära enlitersförpackningar av kartong, typ Ingman eller Pingviini, stenhård direkt ur frysen, med en nästan sammetsaktig yta, torr och sträv.

Något dylikt finns dock inte att få tag i häromkring, så jag får fortsätta drömma.

Jag unnar alla ett underlakan som är tillräckligt djupt för att ligga på plats hela natten.