Brisiga Brighton, del 4

Killarna soundcheckar på stranden och vi måste bestämma oss för vad vi ska göra. Bänken vi ockuperar har perfekt läge, och det vore synd att överge den och behöva hitta en annan ledig bänk, men risken finns att killarna kommer förstöra stämningen helt. Samtidigt är åtminstone jag lite nyfiken på vad som komma skall, eftersom de har två mickar kanske de kommer köra någon sorts rap battle?

Vi bestämmer oss för att sitta kvar på pin kiv och första duden sätter igång. Beatet i bakgrunden är 90-talsinfluerat, så åtminstone handlar det inte om trap och dess sprinkler-hi-hats, men han har inte tillräckligt med tryck i rösten för att riktigt engagera. Han rappar om sin ADHD och om hur hans tankar alltid snurrar i huvudet och hur svårt det är att fungera i samhället, typ.

Näste man är dock duden som ser ut att vara äldst av dem, kanske i min ålder, och han har en iöronfallande röst. Måste ha hållit på ett bra tag. Varje gång han framträder fäller han upp hupparen och tar på sig sina solglasögon, och jag funderar på ifall han har scenskräck, om det är hans officiella stil eller om han vill förbli anonym inför telefonen som hålls i horisontellt läge två meter framför honom. Kanske alla tre.

Förundras över bristen på tjejer, brukar de inte dras till killar som får för sig att göra saker? Om inte jämnåriga tjejer så iallafall snäppet yngre dito som fnissar i små grupper en bit bort, men båda lyser med sin frånvaro. Det droppar in typ två tjejer under hela grejen och båda är där med sina pojkvänner.

Korvfesten håller på i säkert två-tre timmar, och tidvis studsar de runt nästan som om de moshar. Jag påpekar att varenda en av dem lika bra skulle kunna sitta hemma och scrolla TikTok just nu, men näe, de ägnar sin lördagkväll åt att hänga tillsammans och röka gräs och vibea till varandras verser, och det ska de fan ha en eloge för. De gör nånting.

Vi lyckas dock inte lista ut vad deras namn ”the SBC” står för. Vi hittar bara Smoking Bones Club när vi googlar, men det är något sorts stonerrock-kollektiv i Brighton, alltså inte de här japparna. South Brighton Crew? Sus Beach Club? Stoned & Blazed Collective? Saturday Breakfast Cereal? Vetefan.


Jargongen med GB blir överlag ofta raljant. Vi raljerar över turisterna, vi raljerar över karikatyrtecknarna, vi raljerar över hårflätarna, vi raljerar över Sea Life, vi raljerar över piren, och vi raljerar framför allt över den massiva zip line som sträcker sig över stranden.

South Park did it.

Det är ju skojsigt att raljera så länge det hålls på rätt sida coola-kidsen-som-döljer-sin-osäkerhet-och-världströtthet-genom-att-dissa-allt-och-egentligen-sörjer-sin-oförmåga-att-hitta-mening-i-tillvaron-och-knyta-an-till-andra-staketet. Orka förakta nånting, det är fan jobbigt på riktigt.

Nåväl. När killarna så slutligen packar ihop hojtar en blond dude med långt hår och lite Jay från Jay and Silent Bob-stuk åt oss och undrar vad vi tyckte. Vi hojtar tillbaks några uppmuntrande fraser och beger oss inåt stan på upptäcktsfärd. Gatorna är fulla av flanörer, det är trots allt lördagskväll, och GB tycker sig känna igen en kille med vit T-shirt och småkrulligt, ostyrigt hår.

Killen har ett gäng kring sig och går som om han äger stan. GB konstaterar att det kan ha rört sig om youtubern Kwebbelkop, tydligen nån holländsk jappe som är household i NL. Tycks göra GTA5-videor för en ung publik och har 14 miljoner subs. Okej. Inom sporten youtuberskådning skulle jag hellre ha sett en Pewdiepie i det vilda, han har bott i Brighton sedan 2013.


Plötsligt får vi syn på en byggnad som verkligen inte passar in i omgivningen. Den är upplyst i rosa och ljusblått och ser absurt överdådig ut. Vad vittu är det där?

Ser minareterna och undrar först om det kan vara en moské, men det är något i den arkitektoniska stilen som inte klingar totalrent, nästan som att det är en fantasytolkning av diverse österländska stilar. Speciellt de ädelstensformade fönstren ger mer Aladdin-vibbar än helig plats.

Vi går närmare för att undersöka saken och konstaterar att byggnaden, eller snarare palatset – fanskapet är överjävla jättestort – ligger bakom en inhägnad. Vi hör dock röster och skratt från mörkret på gården, så det måste finnas ett sätt att ta sig in, och vi går runt hörnet och hittar en ingång.

Fasaden är superslät, byggnaden ser inte ens särskilt gammal ut, så vad i hela friden gör denna enorma Disneyworld-byggnad mitt i Brighton?

Vi lär oss att det handlar om the Royal Pavillion, en nätt liten sommarresidens åt duden som blev kung Georg den fjärde. Palatset byggdes i tre faser med start 1787 och stod klart 1823, dvs. trettiosex år senare. Tvivlar inte på det när jag står där, och då tittar jag bara på exteriören. Stilen kallas indosaracensk och är liksom jag förmodade en salig blandning av grejer britter tyckte var coolt med indisk arkitektur och europeiska influenser och tolkningar.

Sisådär tjugofem år efter att palatset var helt färdigbyggt hade kung Georg IV hunnit kola vippen och efterträdaren Vilhelm IV likaså. Drottning Viktoria hade regerat i några år och sa slutligen att nä hörni, jag och Albert är hellre vid Osborne House som Albert har ritat åt oss på Isle of Wight, så ni får ta och köp det här ni nu om ni vill, vilket staden också gjorde år 1850. Om man som kungafamilj har fria händer och ritar ett italienskt palazzo i renässansstil åt sig kan jag bra tänka mig att the Royal Pavillion snarast kändes som ett kryssningsskepp från Miami på 80-talet.

I gräset på gården hittar jag också den enda Brighton Rock som jag har att göra med under vistelsen, en liten vit sten som är trevlig och slät. Ploppar den spontant i handväskan där jag antar att den ligger fortfarande. Annars är Brighton Rock en sorts godisstänger, vilket du kanske minns om du kollade senaste säsongen av På spåret, där Brighton var en av destinationerna.

På tal om På spåret var jag helt säker på att musikfrågan skulle handla om Fatboy Slim, denne brightonson vars ursprung utgör en stor del av hans identitet, men näe, de valde vittu Passenger, som tydligen är från Brighton också.

Minns en gång på 420chans groupwatch när någon lade till Let Her Go (Official Lyric Video) i playlisten och alla var helt VAD VITTU HÅLLER DU PÅ MED tills det två minuter senare framkom att det var en version där någon hade klippt in FUCKING NORMIES!!! REEEEEEEEEEEEEE (volymvarning) ovanpå låten. Fy fan vad vi lollade. Kan inte hitta den längre, antar den är borttagen eller olistad för länge sen.

Nåväl. Fatboy Slim bor fortfarande i Hove, som är den andra delen av staden Brighton and Hove. Han hade alltså inte lång resväg när han spelade på stranden i Brighton helgen innan vi var där, någon sorts tjugoårsjubileum av en keikka han gjorde år 2002. Undrar hur många som var ute med metalldetektorer efter det, antar det tappades en del ringar och klockor och armband och grejer. Såg en metalldetektor IRL för första gången i mitt liv i Brighton och fylldes av någon sorts barnslig fascination, kunde inte sluta följa den med ögonen.

Herr Slim/Cook spelar en hel del på Ibiza, och medan ett visst mått av det förväntas av en gigant inom elektronisk musik tror jag inte han skulle göra det riktigt lika ofta om han inte gillade ön. Efter att ha varit i Brighton kan jag bra tänka mig att den ter sig lite familjär för honom på något sätt. Säkert lika blåsigt och jävligt på vintern också.

Annan frukt bär frukt

Idag har jag äntligen färgat om håret. De hade inte 360 Black Cherry så det fick bli en annan frukt, 316 Plum. Lite mörkare, drar mer åt någon sorts lila. Efter några tvättar lär nyansen vara rätt bra.

Ställer mig med håret under duschen och tittar ner på den bekanta svartvinbärssaften som blir till hallonsaft, som blir till köttsaft, som blir till sockervadd, som blir till rosenvatten, och i det läget kan man lika bra lägga av. Stod en gång och sköljde i ytterligare en timme under rosenstadiet utan att få vattnet helt klart, det måste för fan vara en myt att det går?

Klämmer ur vattnet och smetar in ett tjockt lager efterbehandling. Rakar mig och tar en tur med pimpstenen medan håret får gotta sig, sköljer ur och virar in i den gamla Burzum-paita som i åratal har fått tjäna som hårhandduk. Rullar slutligen på deodorant och smetar in mig själv med ett tjockt lager Sleepy från Lush. Vips är man en helt ny kvinna, redo att ta sig an vad som än må komma.

Jävlar vad jag saknar permanenten annars. Februari 2015.

Behövde verkligen lite häshtäg self care. Känns som små bitar av den produktiva delen av mig är spridda på en miljon olika ställen och jag får fan ingen översikt. Jag är spread thin som det heter på engelska, jag är knivspetsen Lätta som 90-talsmorsor bredde på den släta sidan av knäckebrödet.

1993 var det ja. Lol.

Jobbar med en juttu på trettontusen tecken till ABL och Well of the Mind (skissmöte med kartografen via Discord tidigare idag, han är så jävla duktig) och hemsidor och Trevor och flera timmar D&D-prep varje vecka och blogg. Bloggschemat har ju fått dra åt fanders, nu är det en riktig free for all.

Själva arbetsmängden är inget problem, men ibland kan jag önska att jag skulle få fokusera på en grej eller högst två. Självförvållat förstås. Ska försöka få klart sista delen om Brighton imorgon. Dags att sticka till Ryebank-lägret och intervjua en person som bor där.

Brisiga Brighton, del 3

Lördag. Vaknar på eftermiddagen och drar oss en smula. Té med sojamjölk åt mig, PG Tips, men vad kan man. GB dricker sitt kaffe och far ut på ärenden och egentid medan det är tänkt att jag ska blogga ikapp.

Halar upp läppisen och skapar därmed två envisa fläckar med pulveriserad mörkbrun ögonskugga på det vita påslakanet. Sidan som vilade mot bottnen av ryggsäcken ser ut som om någon har siktat kakao över den. Jahopp.

MAC Embark * 2016 † 2022 – Älskad, saknad.

Läppisen vill inte ansluta till husets wifi. Den är kräsen, det är sen gammalt. Försöker dela ut mobilnätet till läppisen, men även telefonen tappar sändningen lite hur som helst. Efter en halvtimme av denna jävla exercis bestämmer jag mig för att nä, nu är det som så att jag får ta itu med det här när jag kommer hem. Därav totaltystnaden. Möjligen oläglig med tanke på temat för onsdagsinlägget, men vad kan man.


Jag sminkar mig och vi fortsätter flanera. Solen är betydligt starkare än i norr, jag är totalt täckt av kläder och SPF 50+. Hör otaliga accenter och dialekter från varje hörn i UK susa förbi, Brighton är en populär hemesterdestination.

Brighton är också en tillflykt för homosexuella och har varit det i ett par hundra år. Regnbågsflaggor överallt. Enligt ONS (2020) identifierar sig tre procent av britterna som LGB (samt typ en halv procent ”other”, vilket jag förmodar rymmer en del asexuella och queert folk), men i Brighton uppskattas femton procent av befolkningen tillhöra en sexuell minoritet.

Pride i Brighton är föga förvånande den största tillställningen av sitt slag i hela landet och pågår som bäst när jag skriver detta. När vi var där hade de redan satt upp planscher om att stationen kommer vara extremely busy etc. Om vi hade råkat planera in resan en helg senare hade vi alltså haft en mycket annorlunda upplevelse, typ 450k firare tenderar att dyka upp. Var i behov av lugn och ro så jag är grymt nöjd med mindre folk och mer chill.


Jag noterar dessutom att mod-kulturen lever kvar i stadsbilden. Ser flertalet småbutiker och barer med dylikt tema, många blåvitröda RAF-rundlar blir det. Vet inte om baren Kuka (”vem” på finska) i Åbo finns kvar, men den hade också fin inredning enligt stilens alla regler.

För sisådär sextio år sen blev det sammandrabbningar mellan mods och rockers på stranden, då såg det ut såhär:

Viktigt det där med vilka band man lyssnar på och vilken typ av mopo man kör, tydligen.

På den sista bilden ser du tydligt att gatuplan är så högt uppe att det nästan inte är i bild, det är fyra nivåer totalt, och därmed tre uppsättningar trappor från gatan till stranden. Varje nivå har restauranger, caféer, nattklubbar, gatukök och småbutiker, jättevackert och jättemysigt.


Slår oss därefter ner vid en restaurang på en innergård. Jag äter en god, eldig vegansk pide som har klickar med ‘nduja, vilket jag har sett på menyn vid YES också och trodde kanske var någon exotisk honung, men nä, det visar sig vara typ syditaliensk smörbar BREDBAR salami. Ihan ok. Har absolut ingen aning vad den var gjord av, men hej, om något är veganskt kan det inte vara alltför äckligt.

Det sitter för övrigt ett större sällskap och en typ två-treårig kille med plusglasögon vid bordet bredvid, och han är väldigt intresserad av oss. Det är helt sant att det finns mycket hår och helskägg och intressanta kläder och mörkt smink att titta på vid vårt bord. Säger hejdå åt honom när vi går, resten av sällskapet gör den artiga småleende tack-för-att-du-inte-stör-dig-på-vår-unge-minen. Ingen fara.


När kvällen till sist sänker sig sitter vi på en bänk på nivån innan stranden och dricker vin med en trevlig mjuk bris i bringan. Det känns fan inte som England, staden har något unikt. Skejtarna som har börjat droppa in en efter en ser ut som de just steg ut ur en portal från Kalifornien, det känns mer som idén av Venice Beach från Tony Hawk’s Pro Skater 2 (2000).

Till sist förstår vi att de har med sig två små ljudsystem med mikrofoner och att de kommer börja rappa eller beatboxa eller dylikt. Åh nej.

Brisiga Brighton, del 2

Vankar av och an mellan vagnarna. Var vittu är väskan?

Går ända till slutet av tåget, i vagnen sitter endast en kvinna i medelåldern och en gammal dam som jag antar är hennes morsa. De slutar prata och tittar på mig intresserat. Jag kläcker ur mig att jag helt tycks ha glömt vart fan jag satte väskan, detta med en road, tillgjord röst. ”Oh dear”.

Vill inte tro att någon rätt och slätt ska ha stulit den, då är det nog mer sannolikt att någon har rumstrerat om och flyttat den en smula för att tetrisa in en egen väska. Visst?

Ser en röd väska, den liknar min, men färgen är något varmare. Inte kan väl någon stressad jävel ha nappat min rullväska i misstag under stoppet vid Gatwick? Kommer det bli en hel jävla rumba att få tillbaks väskhelvetet nu? Man måste nog vara stressad som Göbbels våren ’45 för att släpa med sig mitt röda fanskap, väskan är dubbelt tyngre än förväntat för sin storlek, men ingenting är omöjligt.

Precis när hjärtrytmen närmar sig paniknivå ser jag dock den bekanta svarta fläcken på min djupröda väska. Väskan är ensam och intråtad så att man riktigt måste böja sig ner för att se den. Ultimat lättnad. Vet för övrigt inte vad fan det är för mystisk svart fläck, men den har funnits där så länge jag har haft väskan i min ägo. Har inte lyckats få bort fläcken med några som helst medel – vetefan vart originalägaren (A:s morsa) har varit.

Stationen i Brighton är välkomnande. Känner genast ett lugn när jag stiger av tåget, människorna går avslappnat och med utvilade ansiktsdrag, noll stress i omgivningen. Frisk luft, vacker dag, en mjukhet i allt omkring. Feta fiskmåsar. Gatan rakt utanför steissin slutar synligen vid havet, det glittrar som det ska.

Får vänta cirka tjugo minuter på en somrigt klädd GB, som fortsättningsvis är i ett möte när han anländer, men det var jag beredd på. En gemensam promenix och flera söta ursäktande blickar senare står vi vid stranden. Klockan är sju och mötet avrundas – dags att ta helg.

Det är en österbottnings koncept av södern-känsla längs med strandpromenaden. Piren och dess åkattraktioner är i full rulle. Solbrända människor med solbrillor sitter och flinar och dricker Aperol Spritz och har det trevligt, någon uppträder med typ Bobban-låtar och det blir spontan allsång. Om livet alltid var sådär skulle ingenting bli gjort.

Jag är fortsättningsvis klädd för Manchester och håller på att brinna upp i solen, men lyckligtvis är det inte långt till det guest house som vi ska tillbringa tre nätter i. Det visar sig ligga i nån sorts Victorian conversion vid en sidogata till strandlinjen, och det luktar oförklarligt av färsk fisk innanför entrén och i trappen.

Vi välkomnas av värden enligt konstens alla regler, gästfritt så det förslår, men när man gör något sådär ofta blir det i princip till att trycka på play, och det märks. Jaja. Rummet ligger på andra våningen, dvs. första våningen enligt det brittiska sättet att räkna. Första rummet till vänster, så lågt ner man kan komma – bra.

Rummet visar sig vara en liten kammare och består i princip av en stor säng med ordentlig ram, najs, ett litet badrum vari de har trängt in en dusch, samt en skrubb med ett dorm room-kylskåp i. Det visar sig också höras riktigt bra från trappan, och därmed antagligen bra ut i trappan – mindre bra.

Vid det här laget har ingen av oss ätit än, så vi slänger oss på sängen och knaprar i oss de två inplastade chocolate chip cookiesarna på bordet för lite snabb energi. Flanerar därefter planlöst med magen som såndär kluven kvist, vad fan heter de, klykor (?) som folk tror sig leta vatten med. Hittar perus thaimatställe, låter bra. Mycket mat kom det in. Är inte tillräckligt kultiverad för att veta vad rätterna heter men allt var gott.

Därefter hämtar vi en handduk och breder ut den över de släta småstenarna på stranden. Framför oss är det Frankrike nästa. Havet är en helt annan färg än Kvarken, nästan någon sorts gammelgrön. Jag har två vinare i handväskan och fortsättningsvis ingen jacka. Där sitter vi till halv två på natten.

Brisiga Brighton, del 1

Trodde jag hade budgeterat fullt tillräckligt med marginal vid järnvägsstationen Manchester Piccadilly i fredags, men nej du, den naggades ordentligt i kanterna vid varje delmoment på resvägen. Resultatet blev att jag missade tåget till London Euston med ungefär 30 sekunder, och min biljett var uttryckligen endast giltig på turen som rullade iväg när jag kom till spärren. En ny enkelbiljett på kort tid kan lätt gå loss på sisådär hundrafemti pund (~180 euro). Aj aj aj.

Vände mig till en av kvinnorna i företagsbrändad piké, pekade på ändan av det avgående tåget och sa att jag föreställde mig att jag skulle sitta där i tyst vagn as we speak. Hon skrattade och sa oh dear. Frågade what do I do now? och hon svarade ptja, tåget bredvid ska också till Euston och avgår om tjugo minuter, så jag släpper igenom dig manuellt här nu bara. Blessings upon blessings, namaste, fridens liljor på dig, underbara kvinna.

Inne i tåget öppnade sig vagn bakom vagn oändligt och jag hade fullt sjå med rullväskan innehållandes allt degenerate gear, åttakiloslaptopryggsäcken samt handväskan, svetten rann längs med polyesterfodret. Hade förstås ingen platsreservation på detta tåg, och det var svårt att hitta en plats som inte var reserverad från start, men jag hittade slutligen reserved from Stoke-on-Trent. Fyrtio minuter till godo utan att behöva maka på sig när någon solig nordengelsk tant kommer fram och tittar på sin biljett och ursäktar sig så mycket – det får duga.

Såg att fönsterplatsen var reserverad från Macclesfield, dvs. stationen innan Stoke. Väl där kom det inte in en solig nordengelsk tant, utan en solig nordengelsk tjej. Med bautaryggsäck av backpackermodell. Vagnen var smockfull, och alla bagageräcken i vagnen dignade redan av väskor. Jahaja.


Jag var ändå inställd på att flytta på mig helt femton minuter senare, lika bra att få det överstökat. Ställde mig upp och spanade ut över en sjö av kalufser och flintskallar, men fyra rader bakom mig fanns en ledig fönsterplats. Tänkte att det antagligen är någon som har uppsökt toaletten eller botaniserar i restaurangvagnen, men mirakel sker varje dag, så jag kollade läget. Ingen jacka, ingen väska, och på den digitala skylten stod de tre härliga orden available if unoccupied. Antagligen någon som gick mitt tidigare öde till mötes – resegudarna ger och resegudarna tar.

Orsaken till varför platsen var ledig stod dock också klar, för på platsen vid gången satt en surmulen nordengelsk tant med nedfälld bricka, och på den vilade en halväten skinksmörgås i alufolie, en limsaburk, en mandarin, en laddare, ett par hörlurar samt en uppslagen pocketbok. Själv fipplade hon med telefonen. Jag låtsades vara aningslös amerikan, och hon snörpte på munnen, suckade djupt, packade ihop utan ett ord och lät mig passera, för även hon lever under det ok som gjorde att hon fick vara ifred alls – den nordengelska artigheten ger, och den nordengelska artigheten tar.

Konduktören rörde inte en min åt min **VALID FOR THIS DEPARTURE ONLY**-biljett, och med det hindret undanröjt kunde jag pusta ut. Väl vid London Euston blev det den stekheta tuben till London Victoria i eftermiddagsruschen, men lyckligtvis behövde jag bara ägna tio minuter åt att vara intråtad i bastun bland kostymer, västafrikanska klänningar och trötta ansikten.


Bland otaliga avgångar på översiktstavlorna vid Victoria denna soliga fredagkväll finns det bara ett tåg som är inställt – tåget till Brighton, via London Gatwick Airport. Brist på personal. Jahopp. Bara att slå sig ner och invänta följande, förhoppningsvis. Så fort spåret slutligen utlyses på skärmen fylls luften av ljudet av rullväskor och raska steg; folk har plötsligt fyrtio minuter mindre tid på sig vid flygplatsen, och jag känner mig lyckligt lottad som har detta tåg som mitt sista byte.

Bagagehyllorna ovanför huvudet är fullbelamrade hela vägen. Gillar inte att lämna en väska utom uppsikt, men i många kupéer är bagageräckena placerade på så sätt – vad kan man. Rullväskan ryms nippa nappa i ett av dem, får fortsätta en bit för att finna en sittplats. Måste be en franskspråkig tjej maka på sin rullväska för att jag ska rymmas, men det är en plats vid ett bord – najs.

Samma franskspråkiga tjej nickar till och somnar efter ett tag, och när tåget rullar in vid Gatwick tänker jag att det kanske vore bäst att väcka henne. Medelåldersparet på andra sidan gången kollar menande på mig, och jag skulle själv ha missat flyget från Amsterdam en gång om inte en vänlig själ hade petat i mig på väg ut, så jag petar till henne. Nä, hon ska till Brighton. Förlägna blickar, sorry, just making sure.

Efter Gatwick tunnas det ut rejält, och jag tänker att jag iallafall kan flytta rullväskan så den är inom synhåll. Minns ju bra vart jag satte den. Eller?