Size zero(es)

Jag var mellan tio och nitton år gammal under 00-talet, väldigt formativa år alltså, och helt i enlighet med den tjugoåriga mode-/nostalgicykeln är årtiondets trender tillbaka. Talade just om att jag aldrig övergav de lågt skurna jeansen, och utöver det har jag stått fast vid bland annat ultraskimrande ögonskugga under tunna bryn, stora hårklor, coke shades, snörning på allt som bara går och aningen timglasformade stolpklackar.

Just dessa ränder gick dock ur. Maj 2004.

Juicy-tracksuits, fejkbränna, navelpiercingar, bling bling, Britney-parfym och sånt var föga förvånande aldrig min grej. Var dock rätt stor på två helt olika trender som rådde inom goth-kulturen vid tillfället: å ena sidan fantasyinspirerad romantic goth med sirliga korsetter och svepande sammetsärmar, å andra sidan cybergoth.

Green cybergoth
Typisk cybergoth-tjej: enfärgad neonaccent, så kallade dreadfalls i form av cyberlox, samt it-stövlarna Demonia Transformer-800. Bild: mysteria-violent på Deviantart (varifrån annars).

Liksom beskrivet i Livet som bya-goth fick jag faktiskt tag i stövlarna, men det blev inga dreadfalls i slutändan. Betalade en finsk tjej att göra dem och skicka dem på posten, men hon levererade aldrig och betalade till sist tillbaks pengarna efter dålig kommunikation och lite tjafs. I ett parallellt universum rullade jag dock in i klassrummet med en explosion av svarta och neongröna dreadfalls i nian. Nog hade det varit lite skoj att rocka det ett tag.

Ett av mina nyårslöften detta år är att klä mig mer feminint (igen), så det kommer bli mycket sammet och spets och satin och grejer, en skopa romantic goth helt enkelt. Cybergoth-vurmandet lever kvar på så sätt att jag fortsättningsvis älskar lack och har en dragning till plagg med metalldetaljer.


Har läst ett antal thinkpieces (1, 2, 3) skrivna av folk som minns 00-talets size zero-hets och är oroliga att pendeln kommer svänga.

PY GEAR™: PLEASE DO NOT FEED THE MODELS controversial t-shirt
Edgy t-shirts (tänk tshirthell.com) var poppis.

Grejen med ideal är väl att de per definition är svåruppnåeliga, exakt på vilket sätt ändrar dock lite nu och då. Alltsedan Kim K puttade ner Paris H från tronen har tunga brunettgardiner och breda höfter varit önskvärt, därav two-pieces med hög midja, athleisure, stretchmaterial, ja, grejer som man kan trycka ner en BBL:ad röv i helt enkelt. Med så extrema proportioner blir jeans enligt 00-talets modell en svår nöt att knäcka. På den tiden kan de fan inte ha tillverkats i en större storlek än 40, max.

Low. Rise. Jeans. | Teen Fashion Trends From the Early ...
Paris gillade the lowest of the low.

Däremot verkar det som att den allra trendigaste av 20-talets tolkningar i princip är påsaböxor, inte stuprör. Företag kommer inte undan med grejer som att ha en miljon olika foundationnyanser för ljus hy och bara tre medium-dark längre, det blir protester på sociala medier heti. Den som vill ha lågt skurna jeans i större storlekar lär kunna hitta det i nyproduktion på nätet, men loppisshoppande av innekläder från the zeroes förutsätter antagligen en viss kroppstyp.

Slutligen torde 00-talets återkomst rimligtvis betyda att småstadssubupundare som fortfarande klär sig som det är 2006 ligger helt rätt i tiden.

#starterpack
Stilleben. En manlig subupundares must-haves sommaren 2007: trendriktiga glajjor, sprillans ny Nokia N73 (givetvis med ackun noj-uttagen), samt två Xanor-tankon. Mina PS-skills sträckte sig bevisligen till lite filter och liquify på den tiden.

Bästa-sämsta, del 2

Högtiden?
Bästa: Av the big three föredrar jag midsommar. Däremot är mindre förmågor icke att förglömma, fastlagsbullor (sic) och runebergstårtor får ju en speciell lyster av att de är så säsongsbundna. Vad beträffar högtider som inte kan muta en med mat tycker jag Kristi himmelsfärd är värd en eloge. Infaller alltid en torsdag i maj, har man tur blir fredagen en klämdag, och med ännu mer tur är det precis vid min födlare.

Sämsta: Påsk. Smutsiga fönster, vindögda flirtkulekycklingar i rajgräs, oförklarliga läppstiftsmorrhår, brunblöta kjolkanter, raivare över ett jävla äpple i kaffepannan (och samtidigt löften om att aldrig mer äta godis ett halvt kilo Pupujussin kevätrae senare).

Med mitt yrke (enskild näringsidkare inom grafisk design, webdesign och visuell kommunikation + frilansskribent + bloggare + animatör)?
Bästa: Russinen ur kakan.

Sämsta: Vart vittu tar alla timmar vägen?

Artisten jag sett live?
Bästa: Shining vid Nosturi i Hesa (2010), Spiritualized vid Paradiso i Amsterdam + All Points East i London (2019), Kyuss Lives! vid Provinssi (2011). Mayhem vid Jalometalli i Uleåborg (2009). Massive Attack i Utrecht (2014), Steven Wilson en par-tre gånger åren 2013-2015. Orbital vid Dekmantel i Amsterdamse Bos (2018). Hade varit roligt att minnas något av de ovanstående också.

Efter Shining-keikkan, grisblod på vit BH. När jag tänker efter har jag inte haft vit BH (eller grisblod) på mig sedan dess.

Sämsta: Hann se två rikssvenska bottennapp vid Klubi i Åbo: Truckfighters (2011) och Witchcraft (2013). Hade inga större förhoppningar vad beträffar de förstnämnda herrarna, var bara på en massiv stoner rock-kick vid tillfället och kände lite folk som skulle dit, men Witchcraft var en riktig besvikelse.

För det första var de nya låtarna efter signingen med Nuclear Blast inte i min smak, för det andra kan jag bara beskriva sångarens rörelsemönster som en dåligt animerad idle-cycle i ett fightingspel till PS1. Han liksom stod på samma plats på scenen samtidigt som han gungade fram och tillbaka på bakbenet med blicken fäst någonstans över publikens huvuden. Atypisk scennärvaro i all ära, men i detta fall distraherades jag bara av att fundera på om killen har problem på riktigt.

Egenskapen hos mig själv?
Bästa: Det som vissa brukar kalla ”stark personlighet”.

Sämsta: Det som vissa brukar kalla ”stark personlighet”.

Egenskapen hos andra?
Bästa: Förmåga att förstå vad fan folk snackar om. Mod att ställa frågor om något behöver preciseras. Mod att utmana åsikter utan att bli konfrontativ. Förmåga att notera och påpeka blinda fläckar. Stark närvaro, godmodighet, självständighet, självrespekt. Förmåga att fråga efter och ta emot hjälp.

Sämsta: En grej som tenderar att sätta stopp för trevande vänskaper är vad jag och A kallar aw m8-syndromet, döpt efter det första i en lång rad beklaganden från en viss undertyp av kronisk inställare. Krabbmentalitet kan också kokk se.

Klädesplagget?
Bästa: En hederlig lilla svarta med svart bolero/kavaj, leggings och stolpklackar, typ goth-VD. Är också mycket nöjd över 00-talets återkomst eftersom det innebär att man får tag i lågt skurna jeans igen.

Maj 2007. Salig blandning på väggen: MDK (1997) klippt ur en dataspelstidning, promoaffisch för skateboardevenemanget Telia SuperJam (2002), promoplansch för Psychic Stress Discharge (2004) av noiseartisten HHH och H. R. Gigers Birth Machine (1967).

Det är dock möjligt att bära upp lågt skurna jeans utan att vara en tonårstjej som tar sin sambos centralstimulerande ADHD-medicin. Fler kilon än år senare föredrar jag alltjämt tight hip-huggers, low fo’ sho’.

You go, X-tina.

I vuxen ålder är rejält tilltaget ”midjemått” på byxorna A och O, de sitter ju i praktiken på höfterna. Utöver detta finns det liksom en orsak till att breda bälten var poppis samtidigt.

Sämsta: Infantiliserande grejer som typ sparkdräkt (förlåt, onesie). Snickarbyxor. Minns inte vem som likställde att ha sweatpants till vardags med att erkänna att man har förlorat kontrollen över sitt liv, men jag är benägen att hålla med.

Resan jag varit på?
Bästa: Våren 2019 innefattade både Paris med GB i april och festivalresa till London med A i maj. Bil-/campingresan genom sydvästra Skottland med T i somras var skoj. Historieseminarierna i tidiga 20-årsåldern (Sofia/Plovdiv 2010, Madrid 2011 och Berlin 2013) var viktiga för att ge utlandserfarenhet, skulle aldrig ha haft råd att åka om inte organisationen stod för fiolerna.

Sämsta: Har aldrig haft någon katastrofresa så vitt jag kan minnas. Diverse missöden i Stockholm när jag och dåvarande pojkvännen for och såg Shpongle i mars 2015, visst, men på det stora hela en trevlig liten blixtvisit. Ibiza i augusti 2018 var… en upplevelse, dit återvänder jag dock gärna i annat sällskap.

Färgen?
Bästa: Svart är ingen färg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1111111111 så, öh, röd. Mörklila. Absintgrön.

Sämsta: Senapsfärg är ingen höjdare. Har också svårt för en sorts matt, omättad ljusblå som ska föreställa ~vilsam~. Förekommer ofta på bomullskoftorna tunna sossutanter drar på sig när en korpulent kontorsman i svettig syntetskjorta har fingrat på AC:n igen.

Brooks brothers Cashmere Cable Crewneck Sweater in Blue ...
Karamodell men färgen är spot on. Förvandlar dessutom varma undertoner till något på en skala mellan glåmig och leversjuk.

Träningsformen?
Bästa: Dans känns fan inte ens som träning, så gott som fusk. Tyngdlyftning är najs även om jag har tappat mycket i styrka, crosstrainer eller träningscykel med podd i öronen torde vara favoritcardion. Yoga. Promenader. Poledance (SVÅRT).
Sämsta: Precis allt annat. Deltog sällan i den på pappret obligatoriska skolgymnastiken.

Med staden jag bor i (Manchester)?
Bästa: Haha, vet fan inte ens var jag ska börja, det är en så jävla cool stad.
Sämsta: Behöver nog inte klaga på bussarna en gång till.

Tidpunkten på dagen?
Bästa: Supertidig morgon/supersen natt. Gillade att stiga upp kl. 05 och gå och sova kl. 21 så länge pandemin inte tillät ett socialt liv. Har aldrig fått läggdags kl. 23 och uppstigning kl. 07 att funka i längden, läggdags vid midnatt och uppstigning 08 går däremot finfint. I övrigt gillar jag att handla bland (förtids)pensionärer, nyblivna mammor och daglediga på förmiddagar innan lunchruschen.
Sämsta: Tre-fyrasnåret på eftermiddagen. Intetsägande gränsland eller kvicksand.

Ordet/uttrycket?
Bästa:Let’s try that crowd pleaser one more time” säger jag oskäligt ofta. Finlandssvenskt ”satan” som ett sätt att sätta punkt, oavsett vad det är (jåå, kisson, kisson, satan *paj paj*).
Sämsta: Hatobjektet nr. 1 för närvarande är ”exalterad”. Skruvade också på mig i bänken varje gång någon presenterade forskningsresultat och snackade om avstånd på atomnivå som angstroms (Ångström). Svenska låneord i engelskan är hemska överlag, smorgasbord, rutabaga, fy fan. I övrigt vägrade jag givetvis beställa ”vegolasagnen” i Stockholm till förmån för ”den vegetariska lasagnen”.

Read Vego magazine on Readly - the ultimate magazine subscription. 1000's  of magazines in one app
asdfjsgjökswgjösgjks

Med sociala medier?
Bästa: Att vem fan som helst som vill, orkar och har något att komma med kan göra något utan att behöva övertyga en cigarrökande gubbe bakom ett skrivbord.
Sämsta: Att vem fan som helst som vill, orkar och har något att komma med lever på den allsmäktiga algoritmens nåder.

Kanin i kanonförpackning

Såhär kan man se ut nyss hemkommen från femdom-event nära Liverpool. Hittade klänningen under charity shop-rundan som ledde till gothfrågan, pris £15 (ungefär 18 euro). Klänningen går ända ner till golvet även när jag har klackar, det är fan sällsynt (är en och sjuttiotre i strumplästen). Överlag ett mycket smickrande snitt för min kroppstyp, man kan alltid lita på att jag fyller ut stretchiga klänningar. Fick en hel del komplimanger (samt en och annan Jessica Rabbit-referens). I den rollen sitter jag bekvämt.

Bästa-sämsta, del 1

Hittade denna lista hos Sandra igår och överväldigades av lusten att fylla i. Blev längre än tänkt, säkert något outrett skoldagbokstrauma bakom, så delade helt sonika upp den i två.


Musikgenren?
Bästa: I princip musik från mitt födelseår plus minus tio år, föga förvånande. Engelska postpunkare och new wave-gossar, synth/goth/industrial från 80-talet, ecstasyexplosionens underverk vid skiftet 80-90-tal, samtida tidig black metal, de miljoner olika genres av elektronisk musik som skapades under resten av 90-talet, lite topplistepop från när jag gick i lågis/högis, samt sånt man svampade till som tonåring.

Shpongle – Artists
Ijjuäisch-an-go… hassh näu ji.

Sämsta: Har tyvärr svårt för sånt som rollspelare brukar lyssna på, alltså folkiga grejer med nån vän tjej som sjunger om drakar, alternativt power metal med falsettfrontman (som sjunger om drakar). Förstår mig heller inte på det autotunade midtempo-stoff som är så vanligt förekommande i dagsläget, jag behöver iallafall NÅNTING annat än vibes att ta fasta på.

Filmgenren?
Bästa: Är inte så stor på film, men typ absurda eller väldigt konceptuella grejer. Being John Malkovich (1999) var det första exemplet jag kom på som illustrerar vad jag menar. Gillar i allmänhet filmer som har ett eget uttryck sådär annars bara, typ Clerks (1994).

Sämsta: Superhjältefilmer, speciellt såna som ”inte är som andra superhjältefilmer”. Man kan argumentera för att det är en superkraft att vara John Malkovich, det om något är ett okonventionellt grepp. En (anti)hjälte vars alignment ligger söder om chaotic good är inte tillräckligt.

Stilstudie i filmplanschdesign.

Serien jag sett?
Bästa: Peep Show (2003) dök upp i huvudet först, så vi kör på det. MDE Presents: World Peace (2016) nämnde jag för inte så länge sen. Annars mycket som influerar Trevor, dvs. The Big Lez Show (2012), South Park (1997), Xavier: Renegade Angel (2007), Trailer Park Boys (2001)… samt givetvis Varan-TV (1997), voi vittu ändå.

Sämsta: Moderna Tider (2017) var välanimerad men lämnade en hel del att önska vad beträffar manusskrivning, karaktärisering och kontinuitet. Vidare har jag konstaterat att det inte finns något som tilltalar mig med Bob’s Burgers (2011).

TV-programmet jag sett?
Bästa: Gamla brittiska game shows, bevisligen (1, 2). Är också trogen flera långkörare i SVT som går att kolla i utlandet via SVT Play utan proxy-jox, däribland Antikrundan, På spåret, Uppdrag granskning, Babel och Antikmagasinet. De flesta av Filip och Fredriks program har jag också uppskattat mycket.

Sämsta: Har du hört den förut var ren misär. Ledmotivet försökte efterlikna en skrattsalva men var i själva verket kromatiskt mardrömsbränsle. Om vuxenlivet innebar det där hade jag svurit Pippi-eden och överdoserat direkt.

Box with pastilles “Squiggle pills”

Boken jag läst?
Bästa: Oj. Gillade Ett år av vila och avkoppling (2018) av Ottessa Moshfegh eftersom det var precis den sortens bok som jag bra kunde intala mig att jag skulle kunna skriva (men absolut inte förmå). Köpte den i Stockholm, Alva Dahls översättning höll verkligen måttet. Gillade också Illuminatus!-trilogin (1975), den var riktigt speciell. Jag är Domina (2021) och Penthesilea (2017) har förstås en speciell plats i hjärtat.

Böckerna som har gjort mig de största konkreta tjänsterna i livet är The Accursed Share (1949) av Georges Bataille samt Eroticism (1957) av densamme. Även Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People (1936) och John Grays Men are from Mars, Women are from Venus (1992). Ingen länk där eftersom alla sammandrag jag kan hitta suttar och jag håller på med ett inlägg ändå.

Sämsta: Det skulle mycket väl kunna vara Maestra (2016) av L. S. Hilton. ”Fifty Shades med ombytta roller!!!!!” sa de. Jag lyckades ändå bli besviken.

Maträtten?
Bästa: Har varit galen i vegetariska birriatacos på sistone. Egentligen allt som bränner och tenderar att ha en överdos koriander (thailändskt, indiskt).
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta undersaltad batatpurésoppa.

Det är inte soppan på bilden som har skrivit brevet.

Drycken?
Bästa: Mousserande vin, G&T, lonkero, kriek, citrusig IPA, absint, Yorkshire Tea och Dr. Pepper. Dricker för lite vatten.
Sämsta: Vissa sorters traditionell äppelcider smakar fan mögel.

Bakelsen?
Bästa: Prinsess, alltid.
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta köpisjulstjärnor.

Godissorten?
Bästa: Salmiak, lakrits, trevligt ljusbruna saker som typ fudge, jättegärna med romrussin i. Vitchoko, mintchoko, sura godisar. Äter fortfarande Polly när jag är i Finland.

Kexet vill ha Polly.

Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta Gröna kulor (eller annat marmeladgodis som tänderna bara sjunker igenom).

Årstiden?
Bästa: Sen vår, typ maj, födelsedagsmånaden. Allt är illgrönt och sommaren står för dörren.
Sämsta: Tidig vår, typ slask i mars, även om jag har sluppit sånt i över sju år nu.

Djuret?
Bästa: Snipotipun (fåglar med sniper rifles, reds. anm.)

Free picture: snipe, bird, photo
Ej att förväxla med fågeln ”snipe”.

Sämsta: Alla sorters apor och primater och sånt. De är ena pinsamma jävlar, vill inte bli påmind om att vi är släkt.

Åldern hittills?
Bästa: 31.
Sämsta: 3, 13 och 23.

Gälla telefonskrällen

Allehanda intryck idag. En äldre herreman som var triggered över den amerikanska stavningen av ett ord på en skylt, kassakillen som hasplar ur sig are you gothic? efter flera sekunders tystnad bakom berget av svarta loppisklänningar, bankkvinnan som svarar korthugget åtta minuter efter att jag skickade en fråga till jobbmailen kl. 18:14.

80s phone - Google Search | Phone, Office phone
<insert yuppie i kritstrecksrandigt here>

Ringde någon till apoteket kl. 18:02 kunde jag svara ibland, ekade signalerna genom en nedsläckt lokal kl. 18:10 var det bara att glömma. Folk som ringde precis vid stängning var i allmänhet mer tacksamma, tycker man det är rimligt att bli servad tio minuter efter stängning är risken för entitlement skapligt stor. Ett kvällsskrivet jobbmail motsvarar i min mening snarare ett intalat telefonsvararmeddelande på jobbtelefonen, något att lyssna på när man dyker upp följande morgon.

Just nu kan mina arbetsdagar börja vid middagstid och sluta vid midnatt. Det kan betyda att jag kollar lite annonser kl. 02:30 och hittar den 5802683:e sensuella järnsmidesljusstaken i ordningen. Väntar jag tills morgonen med att skriva? Nä. Lever vi i en tid där asynkroniserad kommunikation är legio är det upp till var och en att hantera det på individnivå, punkt slut.

Är det så att bankkvinnan har jobbtelefonen påslagen och alla push notifications och ljud och skit aktiverade by default även i hemmet har hon noll rätt att sura. Det är hennes ansvar att sätta gränser, inte mitt eller ditt eller någon annans ansvar att noja och oja över huruvida det är lämpligt att maila efter arbetstid. Brukar ändå fråga folk jag ofta mailväxlar med om de föredrar att kvälls-/nattmail ställs in att skickas 09:00 följande morgon, men det är uttryckligen ett sätt att vara tillmötesgående om jag är den enda som nattsuddar.

Difference Between Type A and Type B Personality (with ...
Weird flex but okay. Type B-bruttan ser ut att vara redo för utgång, ändå är det type A som brukar bli type AA till sist.