Ett pampesiskt Nordirland

Kör fortfarande hotspot från mobilen. Inga bilder idag heller, men desto mer text. Fick skjuta upp EMDR-sessionen pga. bristande uppkoppling, aningen lättad över det, men mest harmar det nog.

Tog längre än vanligt att somna igår, trots att jag var trött. Antar man måste vänja sig med att sova på en madrass igen (istället för en futon på golvet som hos T, vilket är förvånansvärt skönt för ryggen). Sen var det ju också första natten jag sov ensam på flera månader. Är ingen ängslig sovare som så, slocknar vanligtvis inom loppet av några minuter, men det är klart att man måste vänja sig vid alla ljud igen (och att nödutgångslampan tecknar rummet i giftgrönt när allt är mörkt).

Gäller också att vänja sig vid att bo precis bredvid en lågstadieskola med fönstret mot skolgården igen, det hörs minsann när det är rast eller utegympa. Den här stolen kan också dra åt fanders, måste svänga via British Heart Foundation eller så för att se om de har någon stadigare modell.

Annars är det minsann en Happy Monday i Manchester, för idag öppnar gym, frissor, skönhetssalonger, non-essential retail och uteserveringar i England för första gången sedan lockdown tre inleddes i början av januari. Skottland väntar i typ två veckor till, Wales tills början av maj. Nordirland, som igen har blivit oroligt efter över tjugo år av relativ stabilitet, väntar längst.


Detta med Nordirland kan kanske kännas lite abstrakt beroende på ens ålder och nivå av (utrikes)politiskt intresse. Hade själv inte så stor koll tidigare annat än att det finns republikaner/nationalister och lojalister/unionister, katoliker och protestanter, att det var oroligt under the Troubles och att U2-låten Sunday Bloody Sunday refererar till detta, att IRA förstås är en välkänd akronym, och att det är känsligt om en av städerna kallas Derry eller Londonderry. Typ så.

Under ett och ett halvt år i UK har man ändå hunnit insupa en del till, så jag tänkte försöka mig på ett tankeexperiment. Det säger sig självt att en lång och komplicerad historia inte kan förmedlas uttömmande på detta sätt, men jag tror att det kan underlätta förståelsen att tänka sig saken i bekantare termer.


Föreställ dig att Finland och Sverige är två separata öar. Landskapet Österbotten, härefter kallat Västfinland, är officiellt en del av Sverige fast det ligger på samma ö som den suveräna Republiken Finland, och har starka historiska band till Norrbotten. Finland var i själva verket en enhet i det svenska riket fram tills hundra år sedan, då ön bröts upp i Republiken Finland och Västfinland, som fortsatte tillhöra Sverige. Befolkningsmängden i Västfinland utgör endast 3 % av det svenska riket, men ändå cirka 30 % av befolkningen på den finländska ön som helhet.

Föreställ dig att en stor del av västfinländarna, AKA österbottningarna, anser sig vara svenskar. De är lojala mot det svenska kungahuset och vill inte att resten av Sverige ska ”släppa taget” om dem. Föreställ dig också att en stor del av den västfinländska befolkningen anser sig vara finländare och dras mot Helsingfors istället för Stockholm, och om något hellre skulle uppgå i en enhet med Republiken Finland (som i detta tankeexperiment har samma majoritetsspråk). Det finns dessutom en växande andel människor som vägrar välja sida mellan dessa extremer och hellre framhåller en unik västfinländsk identitet.

Föreställ dig också att religionen snarare än språket är av enorm betydelse som identitetsmarkör, och traditionellt likställt med åt vilket håll ens lojalitet går. Västfinland har historiskt sett haft en protestantisk majoritet, liksom resten av Sverige, men också en stor del… tja, Vasa har en ortodox kyrka vid Kasernområdet, så låt oss säga ortodoxa invånare (liksom resten av den finländska ön), och dessa är i dagsläget i knapp majoritet i Vasa. Föreställ dig också att identiteten har varit laddad till en sådan grad att det i Västfinland pågick en trettioårig blodsfejd mellan protestanter och ortodoxa. Tusentals människor miste livet från slutet av 60-talet fram tills millennieskiftet.

Föreställ dig att Vasa är den näst största staden på den finländska ön efter Helsingfors. Under 70- och 80-talet var Vasa en av världens farligaste städer sett till dråpstatistiken per capita, och Hotel Radisson-SAS har bombats tiotals gånger. De ortodoxa bor främst i Vöråstan, Klemetsö och Vapenbrödrabyn, medan protestanterna främst bor i Centrum, Brändö och Vasklot. Flaggor, symboler och väggmålningar indikerar vilken sorts område det är, och slagord har klottrats på varsin sida av barriärerna där områdena möts. De kallas ”fredsmurar” och började byggas av svenska armén när våldsamheterna bröt ut i slutet av 60-talet. Det har tillkommit fler och fler fredsmurar med åren.

Murarna är sisådär 4-8 meter höga och finns inte bara i Vasa, utan också till exempel i Seinäjoki, Jakobstad och Nykarleby i mindre utsträckning. Vissa har portar i sig, ibland polisbemannade, och de stängs till natten. Det har under åren sedan Långfredagsöverenskommelsen talats om att sakteliga börja montera ner dem, men två tredjedelar av vasaborna anser att de fortfarande tjänar ett viktigt syfte. Tre fjärdedelar av de tillfrågade som bor i gränsområdena vägrar fara till butiken som egentligen ligger närmast på grund av dess geografiska läge. 93 % av de österbottniska barnen går i segregerade skolor, men ändå spelar de västfinländska ishockeyspelarna i ett enat landslag med Finland, då det beslöts att fortsätta på samma sätt som tidigare vid delningen av landet för ett sekel sedan.

Föreställ dig nu att Sverige som helhet röstar igenom ett utträde ur EU, trots att Västfinland och särskilt Norrbotten röstade för att stanna. Föreställ dig att Löfvén i direktsänd TV lovar dyrt och heligt att det inte kommer bli några nya gränskontroller mellan Västfinland och resten av det svenska riket, trots att lösningen som diskuterades fram var att Västfinland skulle fortsätta existera inom EU:s delade marknad tillsammans med resten av den finländska ön.

Föreställ dig att det ändå kom till en ny gränskontroll, officiellt i Bottniska viken för att undvika en hård gräns mellan Västfinland och Republiken Finland, och att det likförbannat blev betydligt jobbigare att handla med resten av svenska riket. Föreställ dig att det blev brist på och ransonering av ett antal produkter i affärerna i början av året, att Plantagen i Vasa knappt kunde få in några plantor från Sverige, att det började krävas en massa extra pappersarbete som kostar tid och pengar för att bedriva handel som man alltid gjort, speciellt för mindre västfinländska företag. En känsla av att vara en sviken spelpjäs mellan större krafter, att ingen verkligen bryr sig, och att man bevisligen tappar både demografisk och politisk mark. Att ”andra sidan” – sett från en hårt segregerad synvinkel, som har varat i generationer – håller på att vinna. Att bli ekonomiskt uppslukad i vad man ser som en främmande stat mot sin vilja, och vara maktlös inför det.

Perspektiv

  1. Taket är högre än jag minns. Trevligt.
  2. Första gången jag inte är invaggad i 600 mg pregabalin på detta ställe, vad RÖTT allt är. Och vad mycket metall.
  3. Vad mörkt det är på dagen! Har ett litet fönster mot norr på kortsidan och det är allt.
  4. Den privata levnadsytan har krympt till en femtedel av T:s 3r+k. Det känns ganska instängt att förfoga över en area mindre än bara sovrummet i Stourbridge nu.
  5. Det var faktiskt riktigt lyxigt att ha ett rum för jobb, ett rum för sömn, ett rum för avslappning, ett rum för matlagning, ett rum för hygien och ett garage att träna i. Goals.
  6. Ingen extern skärm till datorn längre. Brukade jag verkligen sitta såhär långt ifrån och stirra på denna lilla rektangel?
  7. Just det, duschtvålen luktade såhär. Och handtvålen såhär.
  8. Var brukade jag förvara saxen nu igen?
  9. Skönt med satinlakan.
  10. Datorn vägrar ansluta till husets wifi, därför inga bilder idag. Tethrar mobildata, 5p/MB, har ingen dataplan. Ska se om jag får skiten fixad tills imorgon, har redan testat tjugo olika grejor som brukar funka.

Två notiser

Att Prince Philip, Duke of Edinburgh gick bort igår har förstås uppmärksammats internationellt. Du kan ju tänka dig hur det ser ut här i UK. BBC slängde vanliga TV-schemat åt fanders, det är gun salutes och flaggor på halvstång, som sig bör.

Här följer en notis av betydligt mindre tyngd: idag lämnar jag Stourbridge för Manchester, efter tre månader. Det känns både som jävligt länge och ingen tid alls. Dagen kommer vara lång och bestå av sedvanliga flyttbestyr. Återkommer imorgon som vanligt.

*snip snip*

Då har det gått en vecka sedan man klippte Lyrican rakt av från maxdos (don’t try this at home). Droppen var när jag efter åtta veckor av träning, kaloriunderskott och hela faderullan konstaterade att vågen visade fel riktning. Motherfucker. Har gått på bupropion i ett tag nu, ett visst skyddsnät, så det var ändå dags att göra slag i saken.

Förutom sävligheten och svullnaden blev jag framför allt så arma trött på att vara disträ och vinglig varje dag. Jag har alltså inte varit i körskick en endaste dag sedan mitten av juli, då det krävdes doshöjning för att orka jobbet.

Kom fram till att en utdragen plåga inte är att föredra, så sket i att hämta ut nytt recept när kapslarna tog slut istället för att trappa ner. Första två dagarna var både jobbiga och intressanta, givetvis ångest, men även mer skärpa, mer liv.

Nu har det stelnat till melankoli och humörsvängningar. Smärtnivån helt klart förhöjd men hoppas att den ska stabiliseras på samma nivå som innan jag började jobba, när jag ännu slapp undan med att ta endast vid behov. Planen är att återgå till det efter ett längre uppehåll. En dal i topografin, med sikte på högre höjder, dvs. FÖRTRÖSTAN SATAN!!!!!11

Lång vårfredag

Såhär långt har våren kommit i England denna långfredag, iallafall i the Midlands. På mina föräldrars tid (båda födda på 50-talet) fick man som barn inte gå ut och leka på långfredagen, man skulle hållas inomhus och ha tråkigt och tänka på Jesu lidande. Själv har man stjälpt i sig en dylik:

Det sägs att man inte ska välja vin baserat på etiketten, lika lite som man ska välja parfym enligt flaskan, men de yttre faktorerna är lika mycket ett faktum som att man äter med ögonen. Tolv euro får man punga ut med för en röd flarra Les Dauphins i Finland, åtta pund vid Tesco. En favorit som har gått åt sedan tiden i Holland. Tigger om att få ett stearinljus i sig.

Concubine

Drömde om en bild som långsamt veks i mindre och mindre bitar till Butthole Surfers – Concubine innan jag vaknade av blåsten. Det var fortfarande mörkt och ingen trafik ute. Märkte att T sov lite oroligt, så jag strök honom över handen tills han kvicknade till. Frågade honom på morgonen vad han drömde om och han sa att han argt försvarade en pojke från en påträngande folkmassa (you leave him alone! he’s just a kid! let him be a kid!). Det lät dock snarare som han var ängslig än arg när han sov.

Fick även erfara en totaldoxxning på 4chan under nattens gång. Länge sen man var så lättad över att vakna. 400+ posts i en tråd med en massa gamla bilder som till min vetskap endast finns på hårddisken, hemadresser, metadata från gamla konton som sammanställts. Folk som påstod sig ha talat med mig och att jag är en total bitch, folk som klagade på skräp på golvet i tonårsrummet, I bet her bed is full of hair, total druggie, these are her parents btw LOL.

Sedan skrikmatch med morsan, något som aldrig har hänt i verkliga livet.

Kanske var för lite av den sorten när det begav sig.

Försiktigt hoppfull

Elva dagar kvar i Stourbridge nu. Lockdown börjar gradvis lätta måndagen den tolfte april, T skjutsar upp mig till Manchester helgen innan. Skumt att tänka sig att man bara hade bloggat i några dagar när man for i mitten av januari, van med att skriva ett inlägg om dagen nu.

Badrums-selfie en av de sista dagarna innan Stourbridge. Passligt less redan då.

Morsan ringde nyss, svarade mest enstavigt, har lite dåligt samvete för det såhär i efterhand. Projekt återuppta kontakten har legat på is sedan januari, får bli mer av den sorten i april. EMDR-terapisessionen är ju inbokad två dagar efter hemkomst, bra med en rivstart så man inte hamnar i gamla hjulspår.

Ska bli lite ledsamt att lösa upp den dagliga samvaro jag haft med T under dessa tre månader, men så är det ändå mindre än två timmar med bil emellan. Björkarna har mössöron.

Räidig(a) kar(ar)

Richard, livstrött kanadensare samt ”räidig kaar” ™.

Stuvade just in en överfull Pyrex-gryta innehållandes en miljon olika grönsaker, en absurd mängd Herbamare samt innehållet av en burk kokosmjölk i ugnen, tofuskivorna väntar på sin tur, sen två pitabröd var. Lat middag. Av salmiaken återstår endast Fazer-askarna. Vet inte om det är läge att vara stolt eller skämmas, så lämnar det där.

Fick mestadels positiv feedback på Trevor Bock, österbottningarna tar förstås till sig showen på ett mer personligt plan men settingen tycks engagera även utlänningar. ”Nostalgisk feberdröm”, ”triggered some weird-ass dreams”, ”mega-Daria-energi”, ”Hotline Miami Österbotten”, ”awkward avant-garde MTV/Adult Swim stuff”. I princip det jag förväntade mig. Vissa scener för långa, andra för svepande, några detaljer som borde klargöras, men i allmänhet genuin nyfikenhet. Känns bra.

Verkar slutligen ha bestämt mig för finlandssvenska med valfri engelsk textning, åtminstone till att börja med. Det finns ändå ett par centrala karaktärer i showen som pratar engelska, Richard är kanadensare, Trevors pappa är britt. En lösning helt på svenska eller helt på engelska hade inte känts helt rätt. Det är ändå (finlands)svenskar jag vänder mig till i första hand.

Kan antagligen göra rösterna till alla kvinnoroller själv (inklusive Linda som är trans) men har bett om hjälp med röstskådespeleriet å männens vägnar. Det tycks finnas en del räidiga karar som är villiga att ställa upp i den utvidgade bekantskapskretsen. Build it and they will come.

Salmiak och vege-varning

Älskade Kaatissäkki. Bild: Karkkiblogi.

Ett skepp (nåja, paket) kom lastat med salmiak, så ännu försmäktar man inte. Morsan var snäll nog att skicka hit två påsar Kaatissäkki (favoriten!), två påsar Merkkari (varför slutade de med mixen som hade fruktsmak i?!), två påsar Tyrkisk Peber original (som folk motvilligt smakar på en gång och aldrig igen), en påse Tyrkisk Peber Hot and Sour (de bruna är bäst), samt ett antal askar Fazers salmiak (den med romber på).

Veganpolisen hytter med näven och pekar på färgämne E120, karmin, som utvinns från en viss insekt och är mycket vanligt i godis. Om produkten i övrigt är vegansk brukar jag ha överseende med det. Gelatin är dock ett definitivt no-no. Hittar jag en lakritssort utan gelatin som är polerad med bivax slinker det nog ner ibland också, men absolut ingen honung. Någonstans måste man dra gränsen. Det förringar inte summan av de val jag har gjort i vardagen i några år nu.

Min sista måltid med kött i blev en random släisko burgare från Sandvikens Hesburger i Vasa, juni 2015. Då hade det gått en månad sedan jag åt kött sist, en nacho plate med beef chunks vid Popocatepetl i Utrecht på min 25:e födelsedag. Kyckling och griskött föll bort först, fisk var jag inte ett fan av till att börja med. Nötkött var det sista som släppte (hamburgare, texmex, lasagne, biff), men det for det också. Efter ett par år som vegetarian började kugghjulen snurra och veganismen var ett faktum. Allt detta på grund av att jag började dejta en vege hösten 2012 och var för lat för att laga separata rätter. Man får akta sig.