Midnattsoljan

Klockan är 03:00 och jag kunde sannerligen klicka på publish-knappen innan jag stjälper i säng, men det tänker jag inte göra. Läste igenom skiten jag skrivit och konstaterade att tonen inte träffar helt rätt ändå, så lägger sista handen vid recensionen när jag vaknar. Det är viktigt att det blir rätt. Glada måndagar-inlägget kommer förstås som vanligt iallafall. Zzzzz

STBL, Shining och kataklysm

Sent på eftermiddagen idag blir jag vaxxad för andra gången. Räknar med möjligheten att bli rätt krasslig, så har inte planerat in något annat för helgen (förutom recension imorgon).

Månadsbytet innebär att STBL-redaktionen är tillbaka från sommaruppehållet, och jag tänkte helt sonika slidea in i deras DM:s (eller ja… email) med orden ey bb, hörde ni vill ha frilansare, för det vet jag att de vill.

Våren 2011 gjorde jag ett försök att sälja in en text om det svenska depressive-suicidal black metal-bandet Shining, som då skulle spela på Nosturi i Helsingfors, till just STBL. Tidningen hade dock precis bytt chefredaktör och redaktionssekreterare. Borta var de två jätkän som flög gonzo-fanan högt under sin tid vid rodret, och nu satt det till mitt förtret ett par städade tjejer där istället. Förstås fick jag inget svar trots att jag försökte mer än en gång.

Jag som trodde att homoerotiskt laddat självskadebeteende till extrem metal är varje kvinnas dröm att bevittna. Tji fick jag.

Dejtade den holländske utbytesstuderanden vid tillfället, och han var ordentligt insyltad i den europeiska BM-världen, så jag hade säkert kunnat fixa backstagepass för intervjuändamål genom honom. Utan journalistrollen att gömma sig bakom fanns det dock inte en chans att jag hade vågat.

Duden bredvid mig tycks ju ha roligt, jag är tydligen del av en samkönad + moloken tripp-trapp-trull-struktur. Holländaren ville inte trängas längst fram.

Jag har ändå gjort en (1) grej för STBL hittills i mina dagar, detta under de förstnämnda killarnas tid. En oerhört tidstypisk kolumn från slutet av 2010 som jag fortfarande har i behåll i memorabiliamappen, och därför tänkte återge nedan.


Slutet är kommet

Den 7 december förändrades verkligheten som vi känner den mer än den någonsin har gjort. Miljontals människor världen över förberedde sig genom att lägga undan 34,99 € av lönen, studiestödet eller veckopengen för att vara rustade för denna nya tid. Vissa var så hugade att de tog fram tältet och sovsäcken för att umgås med andra initierade natten innan dagen D. När tiden väl var inne stod världen i lågor, och förstörelsen var ofattbar.

Märkte du inget speciellt? I sådana fall lever du inte i samma värld som tolv miljoner andra världen över.

För en oinsatt kan det tyckas märkligt att uppståndelsen kring tilläggspaketet Cataclysm till onlinerollspelet World of Warcraft är så stor, men för den som föredrar Azeroth framför Tellus är det årets händelse. Även undertecknad är förstås en av dessa tolv miljoner som har fastnat för spelet. Som en bit fosterländsk kuriosa kan det nämnas att lilla Finland har lyckats imponerande väl: Paragon, en samling finskspråkiga spelare, har för närvarande slagit alla andra i hur löjligt snabbt det är möjligt att plöja igenom allt nytt innehåll som släpps.

Jag och mina vänner ligger ungefär åttahundra platser lägre ner på världstopplistan, och redan det har tagit så så pass många timmar i anspråk att jag är rädd för att ta reda på exakt hur många det rör sig om. Ett ännu mer plågsamt faktum är att allt börjar om från början i samband med att Cataclysm släpps. Hade jag satt lika mycket tid på att lära mig spela gitarr skulle jag nu vara en virtuos av hendrixska proportioner.

Mycket kan man säga om WoW – “World of Warcrack” har det talande kallats på grund av sin beroendepotential – men lika dyrt som crack är i månaden är det inte. Inte för att jag har någon aning, givetvis. Jag har ändå en känsla av att det fanns synbara glep i föreläsningssalarna och skolbänkarna morgonen den sjunde december. Om din pojk- eller flickvän inte svarar eller ringer tillbaka på en tid sitter han eller hon antagligen och skriker i en headsetmikrofon. Ta inte illa upp om han eller hon inte öppnar dörren heller, sånt hinner man inte med.

För rökare är det ett utmärkt tillfälle att göra sig av med ett beroende och ersätta det med ett annat, de fem minuter som krävs för att underhålla nikotinnivån är alldeles för mycket att begära. Den som dras med extrakilon behöver inte skaffa ett dyrt gymkort, när ett nytt tilläggspaket släpps finns det så mycket som ska göras att man knappt hinner äta (och ännu mindre gå till butiken). Om någon mot förmodan känner tillräckligt med pliktkänsla för att dyka upp till en föreläsning får du ha överseende med odören som långsamt sipprar in i dina näsborrar – det är svårt att hinna med att sköta hygienen också.

Som tur är finns det fortfarande hederliga människor som håller igång de viktigaste samhällsfunktionerna även efter Cataclysm. Tack, alla ni 6 872 900 000 som inte spelar WoW.

Supertoniska kloner

Har haft något av en svacka de senaste… två veckorna, kanske. Känner mig hotad av något ospecifikt som finns där ute, ytterdörrtröskeln är lika hög som stapeln med disk. Sängen hade jag inte bäddat på evigheter förrän en kaveri kom hit igår. Orkade också slänga de tomma salmiakpåsarna som ansamlats kring datorstolen, samt föra tomglasen till köket.

Det är ändå inte alls på samma nivå som liknande episoder kunde vara innan jag började med bupropion igen, och det är jag ytterst tacksam för. Litar på att det kommer komma en dag när jag blir riktigt less på att vara less, och så börjar uppåtspiralen igen. Så har det sett ut hittills, och det går inte att forcera fram. Att noja sönder över möjliga orsaker och vara rädd för att trilla ner i en depression igen hjälper inte.

Ja, okej. Kan väl också dela med mig av något annat, som till exempel denna eminenta grej. Har funderat på varför en så stor del av modern popmusik känns sävlig, oinspirerad och tröttsam trots att tempot kan vara högt och instrumentationen lekfull. Där ser man. Harmonisk stabilitet = jämntjockt. Mår genast bättre över mina neråtperioder, tack Andrew!

Surret från gårdagen II

Igår natt låg jag i badet och läste om Jag är domina (2021) i skenet av levande ljus, denna gång i stånd att göra anteckningar för recensionen som kommer denna vecka. Den som någon gång simmat ut till Tropiclandias utomhuspool vet hur underbart det är med kombinationen varmt vatten + sval luft, så jag hade fönstren öppna medan jag låg där.

Kring tvåtiden hör jag ett dovt surr, och inser omedelbart att det är en stor insekt som kommit in, garanterat lockad av ljusen. Kollar upp i taket, och mycket riktigt är det någon sorts svärmare. Nojar att jag plötsligt ska känna den i håret eller dylikt. Hade varit överkänslig och på helspänn hela dagen, så det är fullt möjligt att jag hade skrikit rätt ut om det ville sig.

Med detta i åtanke besluter jag motvilligt att det är dags att gå upp, fastän vattnet ännu hade varit någorlunda behagligt i sisådär trettio-fyrtio minuter till. Kniper tag om badkarskedjan med tårna och rycker upp proppen, fast besluten om att krama det sista ur läsupplevelsen medan vattennivån sjunker. Alltid lika stor besvikelse att födas.

Tjugo sekunder senare hör jag ett omisskänneligt foff. Som barn såg jag detta i en Katten Gustaf-strip, men verkligheten hade varken komiska undertoner eller ikarosmytens finkulturella ståt. Nä, om något gick tankarna snarast till Rage Against the Machine.

Greener pastures

Det har varit Trevor, Trevor, Trevor från morgon till kväll de senaste dagarna. Rita bakgrunder, göra enkla cykler på tre till fem frames, och mycket finlir med att scenerna byts precis på rätt ställe i förhållande till musiken. Vanligtvis blir man ju utled på sånt som man editerar, men diggar fan låten ännu efter hundratals timmar.

Idag är det första fredagen sedan ”Freedom Day”, men känner det inte i luften själv. Känslan av triumf har helt uteblivit, eftersom det inte har varit någon triumf. Vi sitter fortfarande mitt i skiten. Men det finns ju prosecco.

Bytt är bytt

Sitter som bäst och äter quesadilla-rester eftersom J var här. Diskuterade en massa gammalt som kommer dyka upp som egna inlägg i framtiden. Har en .txt-fil som jag ordnar hela mitt liv i, dit hamnar saker när jag säger ”borde skriva ett inlägg om” eller ”men det är en annan historia”.

Drömde att jag och senaste exet satt på samma flygplan, vi hade bytt säten och jag satt längre bak och han vid vänstra vingen. Vid landning vid flygfältet i Vasa gick något fel och jag såg att han satt rätt nära där något pamade. Slutresultatet var att cirka en tredjedel av passagerarna dog. Jag såg hans namn på listan över omkomna och tappade helt greppet om verkligheten. Den känslan har inte lämnat mig under dagen.

Eldigt och Elsa

Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.

Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.

Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.

Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.


När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.

Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.

Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.


När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.

Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).

Lagt löv ligger

I varje stad jag varit till i UK räfsas det inte löv. Förra årets fallna löv får helt enkelt ligga och ruttna tills de blir mull. När det regnar blir de ett slaskigt fanskap som kängorna ofrivilligt sparkar på.

Man påminns förstås om hösten fastän det är högsommar. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det kliar nog lite att skramla ihop neonorangea räfsor och fixa skiten på talko, kom igen nu. Tror dock inte ens att sådana redskap nödvändigtvis finns att tillgå.

Det var i princip detta jag funderade på när jag gick med öl från bensinstationen idag (D&D-DM, gillar lite lubrikant). Även en vag känsla av hot och paranoia och otrygghet, självmedvetenheten på topp.

Alla blaskor hade i princip det här på löpet:

Konstiga tider att leva i. Fixar det genom att steka plättar och äta dem med IKEA:s blåbärssylt.

Surret från gårdagen

Vaknade klockan fem i morse av att ett stort fett bi (eller möjligen en massiv geting) hade tagit sig in genom fönstret.

Fönstret i fråga består av två paneler, varav den ena alltid står vidöppen över natten och den andra inte alls går att öppna. Gång på gång försökte flygfät ta sats och flyga ut genom panelen som är permanent stängd, och surret från dessa misslyckade försök var högt nog att väcka mig. Sover ändå alltid rätt tungt.

Funderade på att stiga upp och försöka fösa ut det arga biet, men tänkte att nä, det skulle bara känna sig hotat och inte förstå vad jag håller på med. Nog måste det till sist märka att hej, tio centimeter åt det där hållet slipper jag faktiskt ut.

Således drog jag täcket över huvudet i stånd att somna om. En av mina sista tankar innan jag slocknade var att jag är glad att tiden när jag var det där biet är förbi.