Resa snorbilligt: en fallstudie

Snyltar som bäst på Starbucks-lektris och värme i några timmar till priset av en liten kopp svart té med sojamjölk. Lyssnar på utrop om latte caramel och café au lait och espresso l’americano beställda av Alexandre och Justine och Henri vid Stjärnbocken i Charleroi, Fran… jag menar Belgien. Trolololo.

Jag har **definitivt inte** en tum mörkblond utväxt just nu. Det är **absolut** bara belysningen.

Men Madrona, vad vittu gör du i Charleroi? Skulle du inte tillbaks till Manchester?

Jo, det ska jag, dessutom med hänsyn till ekvationen obetald ledighet + oförutsedd utgift = billigast möjliga tillbakafärd. Betalning sker i tidsåtgång och nedsatt komfort – pyramiden tid-pengar-bekvämlighet gäller som vanligt.

Hittills har resan gått till Vasa med bil, därefter tåg Vasa-Hesa flygplats, sen Hesa-Poznań (Polen), Poznań-Charleroi, och härnäst Charleroi-Manchester. I sin helhet 32 nätta timmar restid från dörren i Österbotten till dörren i Manchester. När jag DM:ar tycker jag att resande ska kännas som resande snarare än teleportering, såvida man inte bokstavligen teleporterar, så det är väl någon sorts egen medicin-läge.

Inget Skyrim här inte. Gott om tid att skriva, planera och fundera.

Betalade totalt 45 euro för flygen under förutsättningen att alla tre var på skilda bokningar, och med ett dylikt arrangemang skulle incheckning av en stor resväska kosta nästan tre gånger så mycket som själva resan. Det gäller att… prioritera, som den där jävla Magnum-reklamen från typ millennieskiftet.

Det har snackats om produktplacering i memes i ett antal år, men nu när jag tänker efter var ju förhållandet helt omvänt när jag gick i lågstadiet: själva reklamen blev till någon sorts proto-meme, eftersom alla ungar marinerades i samma jävla reklamer på Sveriges TV4.

Vi papegojade att det gäller att filtrera fulölen och har ni fest eller? och dra in magen så jag kommer förbi och fram och hej Kaj! HALLÅÅÅÅÅ BÖRJE och Nisse på Manpower och har inte du varit här förut? nae… och jamen snälla Åke och när du får oväntat besök och Robert från Boxer och STOPPA TJYYYYVEEEEN och framför allt, har du problem, ring Poolia och madafakking Ipren, den intelligenta värktabletten. På demensboendena år 2070 kommer vi fortfarande kunna texten till den där jääääävla låten.

Ähum.

Pointen är att jag fick ta mig en ordentlig funderare på vad som skulle få följa med tillbaks till UK i läppisryggsäcken. Förutom de absoluta nödvändigheterna (pass, telefon, hörlurar, laddare, hemnycklar, tandborste och själva läppisen) blev det:

plånboken (gammaldags maffig, avlång och rektangelformad, men lever fortfarande i någon sorts 2004-villfarelse om att det är vuxet)
filofaxen (se ovan)
allt smink och alla sminkpenslar (dyra/svårersättliga)
signaturparfymen (ej i produktion längre/ytterst svårersättlig)
kontaktlinserna (kräver recept/svårersättliga)
solglasögonen med styrka, inkl. hårt fodral (svårersättliga)
vattenflaskan i metall (trotjänare, affektionsvärde)
nattlinnet (praktiskt)
ett par strumpor som egentligen tillhör T (samvete)
necessär med allt möjligt skit i (bl. a. medicin, fickspegel, läppenna i nyansen Nightmoth, rullpapper, skoskavsplåster, öronproppar, bettskena, pennor, hårband… och måttband, man vet aldrig när man behöver mäta något)
she-wee (praktiskt, samt något sorts odefinierat affektionsvärde lol.)

Tittade även på alla rollspelsjuttur jag hade med mig och övervägde i ett svagt ögonblick att lämna åtminstone en av böckerna i Finland, men bekände färg och packade ner allt.

D&D 5e Monster Manual
D&D 5e Player’s Handbook
Mörk borg-handboken
DM-skärmen
tärningarna

Jag är en dungeon master. Vad är några extra kilon att släpa på mot att uppfylla sitt kall?

*Pick up the heaviest load you can carry*, som hummerfarsan sa.

Bland sakerna jag motvilligt lämnade i Finland finns själva handväskan, bottnen av en flaska Fix+ Lavender, satinmorgonrocken jag fick till födelsedagen som jag tillbringade i häktet år 2007, de tjockaste träningsbyxorna, samt två favoritklänningar i svart sammet som har hängt med sedan högstadiet.

I klädesväg drog jag på mig favoritleggingsen under ett par jeans, favoritigaste favoritklänningen under favorittröjan, samt knöt en röd flanellskjorta runt midjan. Lyckades hålla mig från full Michelinmannen-mode eftersom jag inte ville hamna på nyheterna.

Finlandssvensk kvinna kollapsade i boardingkön – bar fyra lager under ytterkläderna

”Det finns inga dåliga kläder, bara för bra väder”

Nu hoilar de att de snart ska börja stänga här, så jag får maka på mig. Ska se om jag hittar något annat ställe att slå upp min svarta koloss och knapra vidare på tangenterna; hann med en del äventyr i Poznań.

Behöver du en paus? Inte jag

Hoppas nyår var även trevligt för er, jag dansa, söp och lyssna på Cher, som Perrra rappade (direktlänk till mp3 om du nu verkligen jättegärna vill utsätta dig själv för LAN-partymusik från år 2001). Ingen dans och ingen Cher i mitt fall men väl öl, bastu, poker och yras till klockan sju på morgonen. Vaknade i förvånansvärt bra skick – man tackar.

I övrigt publicerades juttun med rubriken Behöver du en paus? Checka ut från verkligheten och dra med nära och kära in i fantasin i STBL idag. Läs om du vill och ork.

Roligast är, som alltid, att illustrera i mspaint.

Jag behöver snarare det motsatta; ser fram emot att återvända till Manchester och veva igång livet och allehanda flöden igen. Att befinna sig i Finland är alltid skoj, men att vara här innebär också obetald ledighet-limbo snarare än semester i dagsläget.

I övrigt skjutsade jag T till flyget kl. 04 igår. Själv stannar jag en vecka till. Minns inte när jag senast skulle ha varit på väg till eller från flygfältet i Vasa utan att Nattklassiskt spelas på radion – det är midnattsflyget från Hesa och pyjamasflyget till Hesa som gäller i nio fall av tio.

Morsan sa att en del utlänningar misstar växthusbelysningen i Malax för norrsken. Den fällan gick inte T i.

Morsan var snäll nog att erbjuda sin bil vid behov under vistelsen, en typisk österbottnisk SAAB-farmare (kombi?) från typ år 2010±2, och fan heller att jag skulle börja tjata om skjuts hit och dit, men jag såg inte alls fram emot att köra igen.

Hade inte kört bil alls på tre år, och på något jävla sätt har det gått åtta år sedan jag körde med någon som helst regelbundenhet. Dessutom har jag en irrationell aversion mot att köra bilar som är nyare än typ millennieskiftet, men jag kan inte precisera närmare än att det känns fel, liksom personlighetslöst, på ett sätt som gör det svårare att bli ett med bilen.

Lekte därför med tanken på att delegera skiten åt T, men något rationellt i mig insåg snabbt att nej vittu, inte kan jag låta min fåniga aversion styra och ställa.

Varför ha en britt som är van med vänstertrafik och aldrig har hanterat finska vinterförhållanden att köra på finsk landsväg, backstarta på is och sånt? Det värsta man kan krocka med i viltväg i UK är hjortar, och att följa med i dansen på tre- och fyrfilig motorväg är något helt annat än att avgöra när det är dags att blända av till halvljus.

En annan har ju indoktrinerats med buskis-propaganda sedan 1997.

Jag är ju för fan uppvuxen med högertrafik och kan trakten bra och vet var de värsta älgstråken ligger. I början av 2010-talet blev det dessutom fyra år av såväl stadskörning som landsvägskörning Vasa-Åbo i ur och skur, snö och tö, och detta med en bakhjulsdriven bil från -91, i vilken cirkeln med bokstäverna ABS ofta lyste i samma röda nyans som karossen.

Så varför i helvete ängslas över att köra en tråkig framhjulsdriven familjebil med splitternya vinterdäck?

Nå, för att det var ett tag sedan jag senast satt bakom ratten och int är van att kör just den där bilen.

Hur ska det avhjälpas på annat sätt än att sätta sig bakom ratten på just den där bilen?

Bra point.
inre monolog

Femton sekunder efter start hade muskelminnet givetvis redan tagit över och saken var en icke-fråga. Istället kom det frågor från passagerarsätet, till exempel huruvida väghastighetsskyltarna bokstavligen byts ut till vintern, och vad plogbilsförarna gör på sommaren.

Det här, tydligen. Fredrik Grönberg: sjundeåbo, snöröjare, glad prick. Bild: Yle

Skulle överlag gärna ha folk på besök från utlandet oftare. Vet inte när det annars skulle komma kommentarer kring att nyhetsuppläsarna på radion låter lika gravallvarliga genom hela sändningen, eller att pris-/kvalitetsförhållandet på Heses vegeprodukter är mycket bra. Det piggar helt enkelt upp.

Råg i ryggen, etc.

God ”riktig” jul. Drack just julmust ur ett glas med blåbärssopprester i och åt en vihis med gurksallad och senap. Kände mig som den mest nordiska personen på planeten tills jag tristessläste S-kedjans medlemskundtidning Samarbete och hittade en intervju med en f. d. mjölkbonde.

Karln skulle träffa sina föräldrar på jul för första gången på aderton år och sa ”det är nog bra att ta med en rulle hushållspapper, det kan bli känslosamt”. Jag vet när jag har blivit besegrad.

I övrigt hade brorsan med sig ett paket Weetos for the lulz när han kom hem. Konstaterade genast att det har skett ett generationsskifte i produktens ansikte utåt. Gubbens hår var ju vitt som på en 80-åring redan på 90-talet, så visst förstår man att han har kilat vidare, men vem kan det här tänkas vara nu då? Son? Barnbarn? Bror-/systerson?

Nä. På baksidan påstås det att slyngeln muka är Professor Weeto. Raketkarriär får man säga, killen kan fan inte vara en dag över 17. Jag känner framför allt inte till någon professur som man innehar på livstid och som går i arv på det där sättet, så antingen har de retconnat skiten rakt av, eller så är det ren och skär nepotism… eller så har han bytt kropp. Eller så är det någon sorts jävla prequel.

Jag har för övrigt en stark aversion mot claymation, dvs. leranimation som jag rätt och slätt tror det heter på svenska. Wallace and Gromit väcker i mig samma känslor som lotusfrökapslar, och 90-talsprofessorn ger definitivt utslag.

Utsättningsterapi. Valde en light-version medvetet, det är värre när fröna är borta och det bara är svarta hålrum kvar, så jävla äckligt. Trypofobi är rätt vanligt.

Tänkte dock egentligen inte raljera kring semi-irrationella aversioner eller veteprodukter idag. Åter igen har mängden råg jag häver i mig fått min kropp att må fantastiskt. Uttrycket råg i ryggen har inte uppkommit ur tomma intet.

Brommabandet Råg i Ryggen. Gissa vem av de två killarna i främre raden som spelar trummor respektive orgel/synth.

De här japparna uppfann faktiskt musikgenren trance redan år 1975. Lyssna själv:

Elorgel är fan najs. På den här tiden skulle man ha ett utpräglat teknikintresse för att befatta sig med regelrätta synthesajsers, en Moog var svindyr och kunde se ut såhär:

Man kunde förstås också bara peta lite på en något mindre avskräckande Minimoog.

Råg i Ryggen släppte endast ett album, men det är ett väldigt gulligt album. Vissa låtar är på svenska, andra är en uppvisning i pre-internet-engelskkunskaper och god vilja.

Sången är milt sagt sådär genom hela albumet, men det är inte poängen. Jesus vad killarna är tighta musikaliskt, och låtskrivarkonsten sitter redan där den ska. Andalusiska kadenser och tydliga låtstrukturer med avgränsade utrymmen för utsvävningar, och sedan direkt tillbaks till fast mark som om inget har hänt.

Texterna handlar främst om tjejer, som sig bör när man nosar på 20-strecket (förutom historien om när snuten tog någon för att han halkade på sin vän Jans bananskal, låten om att knark är farligt, och instrumentallåten Spångaforsens brus, som låter som om någon smög ner en dutt uppåttjack i Bo Hanssons kaffe).

Hobbitar som forsränner på en trädstam.

Det bjuds också på lite tvärflöjt. Älskar tvärflöjt i proggmusik. Man vill ju bara sitta barfota på golvet i Tillsammans (2000)-kollektivets vardagsrum och spilla rödvin på manchesterbyxorna och röka tobak och vifta med tårna. Åtminstone vill jag det.

Armhålorna rakar jag fortsättningsvis.

Hur många gånger tror du han har läst Lord of the Rings?

Samtidigt är killarna förmögna till ett jävla ös, av den sort som i regel är svår att frammana efter en viss ålder. Man hör fan hur svetten flyger från trummisen på denna liveinspelning av Sanningsserum, han tar i för kung och fosterland. När jag är nära dig får jag stora skälvan, jag skakar sönder vartenda ben uti min kropp, och sen en kör unga killar som brölar jag älskar dig kraftigt, och det är sant. Jag tror dem.

Jag och Nemesis brukade lyssna på albumet relativt regelbundet när jag var sisådär sexton-sjutton. Har ett minne av att ligga på golvet i min första lägenhet i Vasa klockan fyra på morgonen och känna så många olika känslor att det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas till denna synthslinga.

Ingen behöver frekvenser över 8000 Hz.

När jag var tonåring hade jag en rationell förståelse för att sextio-, sjuttio-, åttio- och nittiotalet var förbi, och att de som var unga då inte var det längre, men det kändes inte riktigt så. Min tidsuppfattning jobbade mer med parallella plan än en enda tidslinje.

Det kändes som att killarna jag lyssnade på existerade samtidigt som jag, i den form de var på skivan, och att de levde och hade hälsan på ett parallellt plan av något slag, där det fortfarande var sjuttiotal, och man kunde doppa tårna i det och fantisera om att de alltid gjorde coola saker och aldrig hade tråkigt.

Just lying in a bar with my drip feed on
Talking to my girlfriend, waiting for something to happen
I wish it was the ’60s, I wish we could be happy
I wish, I wish, I wish that something would happen
Radiohead – The Bends (1995)

Inget nytt under solen.

Vittu allt möjligt satan, läs själv

Klockan 03:18 lyste det från två rum vid Comfort Hotel Arlanda Airport medan jag rökte en överbliven feströkartobak. Min mobilkamera är värdelös på att fota i mörker, så bilden ovan har jag snott från en snubbe vid namn Erling Stausland, som tydligen recenserade stället år 2020.

Liksom jag förmodade går en natt loss på cirka 800 SEK, så det var i praktiken inget alternativ, och jag tillhörde ett mindre antal individer i åldrarna 20-40 som ämnade sova i terminalen. En Securitas-vakt kom dock fram och sa:

Nånää, hon gick bara förbi. Folk sover ju i flygplansterminaler hela jävla tiden, men jag kände av någon anledning inte för att försöka sova denna gång.

Från att jag landade kl. 21:30 tills jag tog flyget till Helsingfors kl. 06:45 fördrev jag istället tiden med att lyssna ikapp mig på poddar, läsa Mörk Borg-spelhandboken, dricka Apotekarnes sockerfria julmust och äta vinter-Polly. Den sistnämnda tyckte jag först inte var någon höjdare, men den växte på mig.

Jag läste också ett gratismagasin som var pepprat med oironiska anglicismer av dylik kaliber. Visst är det lätt hänt att sånt slinker med om man är trött och direktöversätter en text, och om du någon gång har levt ditt liv på ett annat språk än ditt modersmål vet du också hur fort sånt sipprar in, men ingendera gällde i detta fall.

Anglicismer upphör att vara anglicismer när gamla människor dör.

Väl i Helsingfors var jag i något av ett töcken. Skrap skrap skrap lät det av folks broddar mot golvet. Det är ett tag sedan jag har stått öga mot öga med is. Dubbla sockor i morsans kängor slet upp min högerhäl redan i Manchester, men smärtan blev liksom bekant, så jag orkade inte bry mig. Såg däremot till att uppskatta alla långhåriga dudes som finns i relativt stort antal i Finland, mycket trevligt.

Noterade också att det är poppis att klä sig i någon sorts Harry and Marv-core-stil bland unga män. Nittiotalsskurkmössor, kängor, halsdukar och långrockar.

Hade tågbyte i Dickursby och därmed ytterligare två timmar att slå ihjäl. Bredvid mig på bänken satt ett äldre svenskspråkigt par från Sydösterbotten som förmodligen också skulle till Vasa. Till höger hade jag en ung finsk kille som såg ut att vara lite på glid och en ung tjej som liksom såg ut att hänga med. Reflekterade över att dessa motpoler samexisterar i landet Finland medan jag åt en croissant med ost och tomat.

Tjugofem timmar efter att jag hade låst lägenhetsdörren i Manchester var jag på plats i hembyn. Den långa restiden gjorde mig egentligen ingenting. Fy fan vad skönt det var att vara ensam. När T hade droppat av mig vid flygplatsen och jag bara hade mig själv i närheten kändes det nästan konstigt.

Kom mitt i allt ihåg en del av mig som jag helt hade glömt bort. Hej, här är jag. Det var som att återse en kär gammal vän, och jag fick åter igen bekräftelse på att ensamhet är ett oförhandlingsbart basbehov för mig. När jag är med någon annan är jag inte med mig själv. Jag vill och måste hänga med mig själv nu och då. Eller egentligen ganska ofta.

I övrigt skickade jag nyss in en juttu till STBL, publiceras i början av januari. Har också smällt i mig en påse Tyrkisk Peber och lider nu av den i mitt fall oundvikliga konsekvensen som i princip känns som en mild UVI. Ammoniumklorid används för att försura urinen (NH₄Cl metaboliseras till urea + H⁺ + Cl^–, mer H⁺ = mer surt) och motverkar dylikt hos husdjur, men inducerar ofelbart liknande symptom i min kropp. Nog äter jag salmiak för det.

Har även funderat på ljus. Bjöds på en riktig Lapin Kulta-reklam-soluppgång med färger som folk förgäves försökte fota genom flygplansfönstret. Det blir aldrig bra. Kamerorna kan inte fånga den kosmiska faktorn, det blir platt.

Och vittu vad blått ljuset är när solen har gått ner här, annars. Det ser fan ut som att någon har klistrat djupblå cellofan på fönsterrutorna. Det ser ut som att någon har fuckat vitbalansen helt. Det ser inte ens verkligt ut. Det ser ut som att någon har gjort ett ultramysigt tileset som ska agera som kontrast till varma ljuskällor i ett plattformsspel. Har inte ens försökt fånga det med telefonkameran, den förstår sig inte på det. Jag däremot förstår varför jag alltid editerar nattlandskap till att vara blå när jag gör kartor till D&D.

Har inte ens druckit upp mitt té, lol. Morsan har vittu B-vitaminburkar bredvid téet i ett skåp i köket, så påsarna har förstås dragit i sig av den vedervärdiga lukten. Hon tycks inte känna den.

Nu när jag tänker efter dricker hon bara kaffe.

Svartvitrosa maffian

Glad december eller nånting ditåt. Jag skickade in ansökan till Kulturfonden igår och slipper fundera på saken desto mer – skönt.

Utanför fönstret är det samma grådassighet som alltid i de milda vinterklimatens med finländska mått mätt ändlösa november. There ain’t no November like an Oceanic climate November cuz’ an Oceanic climate November don’t stop… som Coolio sa (eller hur var det nu).

Nånää. Däremot märkte jag 1. att tjejen med svart lugg i huset mitt emot i själva verket är två tjejer med identisk frisyr, bara att jag aldrig sett dem på samma plats förr, och 2. att de har tagit sitt pick och pack och flyttat. Fönstren är helt tomma och lamporna har slutat lysa om kvällarna. Förvisso underlättar detta min hobby att gå runt (halv)naken hemma, men jag måste medge att fria spekulationer kring hennes – deras – liv har förgyllt mången diskstund vid köksfönstret.

Dagen efter dök det upp två svarta Range Rovers, en vit Ford Transit och en rosa container utanför. Föga förvånande visade det sig vara samma karlar som våldförde sig på den vackra grusplanen och dess susande hängbjörkar till förmån för att kapa ner fanskapen och asfaltera skiten (plus bländvita parkeringsrutor märkta 1-2-3-4-5-6, av vilka fyra stycken alltid står oanvända). Om det är något vi behöver i våra städer är det ju fler heat traps och mindre skugga och växtlighet. GRRRRRR.

Den svart-vit-rosa maffians hastiga intåg efter utflytten får mig att misstänka att det är fråga om en så kallad Section 21-vräkning, vilket betyder att skötsamma hyresgäster kan sparkas ut utan att hyresvärden behöver ge en orsak eller förklaring (en viss tant vid namn Margaret satt på en viss stol när klausulen tillkom år 1988, go figure).

Alltid betryggande.

Hyresnivån på privata marknaden i Manchester har gått upp med 23,4 % sedan våren 2021, när jag själv flyttade till min nuvarande lägenhet, och dylika höjningar går i praktiken inte att genomföra utan att skriva ett nytt kontrakt med nya hyresgäster. Jag förstår varför det görs. Är nöjd + glad så länge jag kan bo kvar där jag gör nu, orka förskottera den eventuella dagen och den eventuella sorgen.

Eventuellt är det läge att återställa sidebaren också. Lol.