Loppis-shoppat

Tog en vända till Chorlton med A, kort bussresa. Finkammade varenda charity shop vi stötte på, och det var många. Hittade skor i min storlek (!!!!!!!) för en spottstyver, ett par lagom höga lagom glansiga klackar som funkar både till representation och på fetischklubben. Därtill ett par (nästan) chelsea boots, behövde skor utan klack som är mer formella än sneakers, och där var dom. Size UK 8, redan ingångna.

När vi blev hungriga slog vi oss ner vid Chapati och åt masala-franskisar, samosas och tre sorters curry med ris, och en delad pint till det. Curryn var undersaltad, fick be om ett saltkar, men smakerna lyfte verkligen efter det. Mätta och belåtna blev vi, skönt att sitta i skuggan med en sval bris.

I övrigt köpte jag en lackväska som skiftar från rött till svart (hade en liknande en gång i tiden och fick många komplimanger för den), en vinöppnare, Black Cherry av Goldfrapp (länge sen), ett kristallfat för snittar, en kristallskål för bål, fyra underlägg, tre ramar, Eckhart Tolles The Power of Now eftersom mitt ex pratade om den, en smart casual-klänning och en wet look-klänning för… munch och klubb, möjligen i vardagen om man klär ner den ordentligt.

Köpte nästan ett träslott också. Tänkte att det vore intressant i rollspelssammanhang när det blir en taktisk strid med en fästning i bilden, men beslöt mig för att jag inte kör nån jävla D&D/Warhammer-crossover (inget ont om Warhammer, ”some of my best friends are into Warhammer”). Skulle också känna mig lite skyldig över att beröva en unge denna fantastiska konstruktion, satan i gatan vad glad jag hade varit över skiten som åtta-nioåring.

Som åtta-nioåring lärde jag mig också ordet gouranga, eftersom det kom upp på skärmen med stor gul text när man lyckades köra över alla personer i hare krishna-tåget på trottoaren i GTA 1. Kan därför inte ta det seriöst när jag ser det skrivet någonstans.

Full i Fuel

Vaccinerad igår, Pfizer. Armen känns ungefär som den vore limin, men inga förkylningsliknande symptom hittills. Möjligen lite tröttare än vanligt på kvällen igår. Inga Nightmares on Vaxx, med andra ord (trolololo).

Var ute och gick i över 1,5 h idag, 45 min av dem med en ny bekantskap, därefter tre pints vid Fuel i Withington. Är så arma glad att stället tycks ha överlevt, sist jag var dit var i februari 2020 kanske. Maten är prisvärd och ölet likaså, men det är egentligen själva utrymmet jag är förälskad i.

Exteriören med den lilla sidobannern, nedanvåningen, baren, scenen, övervåningen, rentav vessorna (hittade ingen bild lol). En blandning av murriga bruna och blå toner med trä och blodröda väggar. Någon på Happycow tyckte att inredningen var dated, det är ju det som är hela grejen.

Vad jag kan se har stället funnits åtminstone sedan mitten av 00-talet. Om Fuel byter ägare och blir ännu ett fräscht och instagramvänligt #vegancafe med raw food, nakna designglödlampor, geometriska kopparljusstakar och namnet skrivet med luftig skrivstil blir det fan balaklava och basebollträ i natten alltså.

Nånää. Lite dålig smak att skämta om det med tanke på morgondagens inlägg.

Samlade intryck

Då har man bott en vecka på nya stället. Hittills har jag konstaterat följande:

  • ljudnivån från grannhuset på lördagskvällen över bank holiday weekend var ett undantag, tonårsdottern hade föräldrafritt, detta vet jag eftersom
  • jag hörde mamman i huset bredvid och personen som bor under mig samtala ute på sina respektive balkonger, hon under är en kvinna i min ålder som tycks vara från centraleuropa
  • två av lägenheterna huserar varsin kille i min ålder, en av dem bränner ofta rökelse i fönstret och ville verkligen inte prata när vi sprang på varandra för första gången, den andra har jag sett på håll
  • en av lägenheterna står antagligen fortfarande tom
  • mycket barnfamiljer i området, men mindre barnskrik än att bo bredvid en skolgård som sist (lol)
  • har ej hört något från övriga invånare i huset förutom fotsteg ovanför, och det sällan
  • ett av husen tycks renoveras av två medelålders män och en tanig kille i 18-20-årsåldern (som när han tar av sig tröjan i värmen får mig skapligt tantsjuk)
  • en kvinna från en av grannfamiljerna tycks ha underhåll av dreads som side hustle
  • fy fan vad skönt med gasspis igen, men också skönt att ugnen är elektrisk
  • (att försöka baka med gasugn kan faktiskt dra åt helvete)
  • bäddsoffan är förvånansvärt bekväm – i själva verket riktigt skön – så jag kan alltså erbjuda folk att sova på den med gott samvete
  • vattentrycket är bra, boilaren funkar bra
  • överlag inga gömda fel i lägenheten hittills
  • närmaste matbutiken ligger närmare än på gamla stället (känns det iallafall som)
  • sweet, sweet solitude

Idag ska jag kolla in A:s nya rum i en lägenhet han kommer dela med någon medelålders jappe vars partner stack hastigt. Finns en del omständigheter i bilden som får mig på alerten, men passar det inte kan han alltid sticka vidare någonstans. När man är tjugofem är det ju ett äventyr att sommarsquatta i värsta fall, och föräldrahemmet har han drygt en timme bort med bil, så ingen fara på taket. Förhoppningsvis är jag inte alldeles för utslagen efter första vaccindosen.

Jag är domina (hon är domina)

En kvinna vid namn Dina Sade har skrivit en bok med en rak titel. Den har nyss utkommit på stockholmsindieförlaget Ordberoende (bra namn), av förståeliga anledningar under pseudonym (en halvanonym författarbild tycks finnas i en intervju för Expressen, åtminstone finns inga indikationer att bilden är arrangerad).

Det i sammanhanget väl inkörda efternamnet fick mig att anta att det var ännu en bok i raden ”Bekännelser av en professionell dominatrix”, som i den engelskspråkiga världen är a dime a dozen, men tji fick jag för min fördomsfullhet. Boken är skönlitterär till sin utformning. Lyssnade på en intervju med författarinnan och konstaterade 1. hon är ljuvlig 2. hon är livsstilsdominant 3. min bedömning var totalfel 4. ett exemplar borde inhandlas bums.

Fick nys om boken två veckor efter att förhandsbeställningen av lyxupplagan i ”rött snitt” hade stängt. Hade aldrig hört termen förut, och baserat på (den visserligen digitalt framställda) bilden såg det ut som att upplagan kommer vara tryckt helt i rött papper och inte bara ha röda kanter.

ÄLSKAR rött (kärlek och ilska och passion och aptit och blod och fara och flamencodansare *dramatisk spansk gitarr*), men att läsa svart text på röd botten är att ta i, så bestämde mig för att vänta på den vanliga dödliga varianten för säkerhets skull (även i hopp om att punga ut aningen mindre får jag allt medge, fortfarande arbetslös).

Nu visar det sig alltså att den vanliga upplagan äntligen har kommit ut! Och inte vilken dag som helst, utan fredagen den 21:a maj, min födelsedag. Själva förlaget har den förstås i sin webshop, men tycks liksom jag anade inte skicka ett skit utanför Sverige. Boken finns dock på finska Adlibris, så har redan ryckt i några finländska bekanta för att be om hjälp med det praktiska. Att recension kommer efterhand kan du hoppa upp och sätta dig på.

Tre språk, inget passar

Lyckades boka om första vaccindosen till lördag. Det fanns ett litet glapp i bokningarna där, annars hade det blivit att vänta långt in i juni. Andra dosen blir i mitten av augusti, NHS har bestämt att det är elva-tolv veckor emellan som gäller om man inte tillhör en riskgrupp. Vackert så.

Finska ambassaden i London har fortfarande inte tid att fixa nytt pass åt mig, man måste boka tid och dyka upp personligen, och de har begränsat med tider på grund av skiten vi alla känner till. Var dit och förnyade passet för mindre än ett år sen, faktiskt, i augusti 2020. Kändes lite onödigt eftersom jag visste att det skulle bli att skaffa nytt vid namnbyte, men tvingades ha det i kraft på grund av nån myndighetsgrej eller vad det nu var. Minns att det överlag såg rätt ljust ut då, Rishi Sunak och hans Eat Out to Help Out-scheme liksom (här är en lång och läsvärd grej om ett resulterande öde).

Finska ambassaden i London, augusti 2020. Rätt anspråkslös exteriör faktiskt.

Visste inte riktigt vilket språk jag skulle tala vid ambassaden, hade ju tre att välja på och ingendera kändes korrekt. Beslöt mig till sist för att inleda på engelska, men tanterna svarade konsekvent på finska, så det blev att damma av finskan ändå. Orkade inte vara jobbig finlandssvensk vid tillfället, men skickade precis ett mail åt dem på svenska. Tihi.

Huruvida det blir Finland i sommar beror alltså på om jag får utkrånglat ett nytt pass till sist. De har mycket att göra, så jag bidar min tid. Hade det handlat om en nödsituation skulle de givetvis få ett resedokument till hemlandet fixat, men det gäller ju (tack och lov) inte min situation. Ska bara hem på semester om det går, jag, inte fixa någon kris eller flytta tillbaks. Back of the line, och det är okej.

Psykolog – hemmafru – hemlig agent

Det var egentligen dags för vaccination idag. Drogs dock med ett diffust illamående som inte gick över, så ringde och frågade vad som gäller ifall man inte känner sig helt hundra (men inte heller uppvisar corona-/förkylningssymptom). Kvinnan sa att jag får boka om. I bästa fall visar sig illamåendet vara typ mensrelaterat och inget dramatiskt. En del av mina bekanta har fått rätt kraftig respons efter vaccinationen, så det var en lättnad att inte behöva riskera den tvåhandssläggan. Förhoppningsvis blir nästa tid inte så långt in i framtiden, vill förstås få det överstökat för att kunna dra till Finland (och/eller NL) i (sen)sommar.

Imorgon blir det tydligen mer Delta Green. Borde verkligen skapa en karaktär. Ja, varför inte på momangen?


Jag ser en amerikansk kvinna, 60 plus. Scenariot är förlagt till år 2012, så hon föddes 1947 som… Bonnie Marie Holland. 65 år, mager, grått hår, akademiskt skolad (psykologi tror jag). Kanske rentav pluggade vid UC Berkeley på 60-talet, eftersom åldern klaffar. Tror dock hon är född och uppvuxen i typ… Tucson, AZ. Flyttade till The Bay Area kring 1965 och träffade blivande maken Ray Ostrenga, en något äldre infödd kalifornisk political science-kille.

Hon blev klar med sin kandidatavhandling om konstterapi på utsatt tid, och de hade ett riktigt hippiebröllop samma år. Hon var 21 och han typ 26, försommaren 1968. Dottern Sunshine föddes året därpå, 1969, och var nog inte riktigt planerad. Hippierörelsen flög sin kos, maken klippte sig och skaffade ett jobb, Bonnie offrade sina egna drömmar och blev hemmafru. Hon tenderar överlag att vara lite väl mån om andra framom sig själv, och har svårt att sätta gränser, men har blivit bättre på det med åren.

Hon och maken höll ihop i över trettio år. Vet inte riktigt vad som hände, men antagligen något som fick henne insyltad i Delta Green från första början. Inget äktenskapsförord, så hon fick hälften av makens tillgångar, och hon har utövat konstterapi med fokus på traumapatienter och PTSD i en egen liten hemmamottagning i omkring tio år nu. Hon har fått leverproblem på senare år och är lite gul i hudtonen. Dottern Sunny är nu 43 år och har en jämnårig make (Scott Fedel) och två söner (Mason, femton år och Hunter, elva år).

Ja, typ nåt sånt? En bra början iallafall.

Samma frilla sen 60-talet också, najs. (random stock photo-kvinna men rätt aura)

Mammon’s mansion

Vad är då detta? Trafford Centre, ett massivt kommersialismens tempel till Mammons ära. Alltså vad satan. Så bisarrt ställe. Grekisk och romersk estetik blandas med kinesiska influenser och amerikansk svulstighet i barock-/rokokoförpackning. Stället är fanimig oändligt, det sträcker sig i långa armar fullproppade med affärer på flera våningar.

Nåväl, for till John Lewis och köpte champagneglas och bestick, billigaste de hade. Det är en kedja som i princip representerar middle England, sa T. Därav såg vi till exempel en silvrigt glänsande ”toilet butler” (vessapappershållare) för £99 och annat bisarrt. Förstås också designklassiker som skålar av Georg Jensen, vilket jag aldrig hade vetat om inte för SVT-produktionerna Antikmagasinet, Hemma hos arkitekten och Vem bor här.

Uppackandet går som smort, men det är fan fortfarande kaos. Täcks inte visa några bilder innan allt är i ordning, men fan så fint det är. När solen lyser in i badrummet på kvällen… AAAAAAAAA. Det har varit sommartemperaturer i några dagar nu och det fortsätter, skönt att glida omkring i bil och fixa ärenden. Trött+glad-kombon håller i sig.

Sötebrödsdagar

Sitter vid bistrobordet i ett hav av bruna lådor (mestadels märkta, som tur är). Kan fanimig inte fatta att jag bor här nu. Alltså vad satan. Hur gick detta till? Forntida Madrona måste ha fixat en massa skit för att få det att klaffa. Är det möjligt att det bara är en dröm?

T körde oss från Stourbridge upp till Manchester, galen trafik. Första dagen på spring bank holiday, alla ska fira långhelgen med en så kallad hemester, exempelvis i the Lake District i Nordengland. Blev en halvtimme försenade trots god marginal och har alltså hållit på sen halv ett på eftermiddagen.

Fem vändor till self storage-stället, hämta trolleys, skicka upp med godsliften, rulla nerför korridoren, öppna koppin, lassa på, rulla nerför korridoren, in i godstransporten, hiva in i bilen, köra hem, lasta av bilen, släpa uppför trapporna, in i hallen.

Larmet på self storage-stället gick hela tiden, men tror inte det var på grund av oss. Någon hade satt ett hänglås på grannkoppin utan att peta in regeln där den ska sitta, alltså var den helt öppen trots hänglås. Antagligen var det detta som larmet inte förstod sig på. Vi såg rakt in i CCTV-kameran och ryckte på axlarna och pekade på skiten, fan heller att det ska bli böter på min räkning för något jag inte gjort liksom.

Trött, trött men glad, glad. Lyckades göra A två tjänster idag medelst bil också, han är också i flyttsvängen. Jag och T har nyss tryckt i oss två veganburgare med extra allt och franskisar. Man kan lugnt säga att matkoman kallar. Får man ha det såhär bra?

Blixtvisit

Blixtvisit till Manchester idag. Tog första morgonturen med Megabussen från Birmingham och återvänder senare ikväll. £15 tur-retur, jämfört med tåg som hade kostat £40 en väg (!).

Huvudorsaken till besöket var att lämna in några dokument i original och kopiera passet personligen vid agenturkontoret. Läste igenom hyreskontraktet jävligt noga men hittade inget anmärkningsvärt, så nu är det påskrivet och spikat. Första månadens hyra och garantihyran betald, dit flög en tusing (ouch). Nedräkningen till inflyttningsdagen har sannerligen börjat. Tre nätter till.

Letade först och främst upp ett ställe att skriva ut mitt arbetskontrakt, sedan buss och promenad till agenturkontoret, sen en sväng via selfstore-stället som för närvarande huserar alla mina världsliga ting. Tänkte hämta UR44-interfacet som lämnade dit i misstag, men noterade att jag bevisligen inte packade mikrofonen i samma låda. Försökte vara effektiv och spela in röster i Stourbridge, men det blir det alltså inge av. Kan inte börja gräva efter skiten, se ovan liksom.

Skriver detta från huset A snart kommer lämna (förhoppningsvis), magen är full med en förbannat god linscurry som vi svängde ihop och åt med naan-bröd. Hade lite svårt att hitta stället i labyrinten av hus, bara varit hit en gång förr i smålulligt tillstånd. Telefonen bestämde sig för att krångla, okarakteristiskt nog, så kunde inte ringa och fråga. Intuitiv navigering tog mig till rätt område, men visste inte riktigt vilken dörr det var.

En Royal Mail-medarbetare såg min förvirring och frågade vilken address jag sökte. När jag svarade sa han att jag passar mer in i grannhuset, som jag råkar veta bebos av två lesbiska konstnärer. I’ve gathered as much, sa jag. Han förtydligade att det var menat som en komplimang, och det var det ju, jag skrattade gott och tackade så mycket.

Nu blir antagligen en pint eller två. Life is good.

Invisible Eurovision

Det var tydligen Eurovisionen igår. Ofta betyder dylika uttalanden ”se hur lite jag bryr mig om kommersiellt skräp, se nu hur blasé jag är” (inte sällan rotat i faktumet att man visst kollade, om det så var fråga om hatewatching). Minns att KrishianBerusad.org hade ett riktigt giftigt livereferat från ESC i sin dagbok ett år på 00-talet, sjukt underhållande.

Utan att ha kollat svenska.yle.fi idag hade tävlingen dock inte krusat ytan. Har läst nyheter i UK nästan dagligen sedan jag kom hit, skiten har ändå inte dykt upp på radarn. På The Guardians framsida får man scrolla äääääända ner till kultursektionen innan ESC dyker upp, trots att landet tydligen var det enda som lyckades med konststycket att säkra noll poäng både från juryn och publiken. Om det beror på bidraget i sig självt eller andra orsaker kan man spekulera i, har inte bemödat mig att lyssna.

De digitala spaltmetrarna har istället tagits upp av ett inhemskt musikevenemang, det livestreamade Glastonbury 2021: Live at Worthy Farm, som tyvärr plågades av tekniska problem med drivor av sura biljettinnehavare som följd. Ingen av artisterna tilltalade riktigt, tillbringade lördagen på pubben istället. Saldot för födelsedagshelgen blev två flaskor bubbel och några pints. Småsliten idag, men inte så paha. Har egentligen bara en grej på programmet denna mulna, blåsiga söndag, och det är att ta sig djupare in i Watcher’s Keep.