Bacillusker och alienering

När jag var liten föreställde jag mig baciller som små illgröna korsningar mellan Lilla My och penntroll.

+

=

En intressant konsekvens av att ha en halvårskalender som jag skriver i med blyerts och suddar ut vartefter är periodiciteten. Denna vecka blev jag upplyst om att jag för sex månader sedan egentligen skulle till Somerset för att hänga med T:s familj i en stuga, men det slutade med att jag fick corona för första och hittills enda gången.

Har lyckats undvika alla sorters bobbor sedan dess, men nu har jag plötsligt dragit på mig en förkylning lagom tills jag skulle hänga med upp till Aberdeen i helgen. Jahopp.


I övrigt vill jag framföra att det kändes som att resa norrut när jag steg av planet från Sthlm i början av veckan, men Manchester är i jämnhöjd med Hamburg. I den kungliga hufvudstadens innerstad verkar en beige hösttrench aldrig gå ur modet.

”Norr” är sannerligen ett relativt koncept, lika mycket en känsla och identitet som ett väderstreck. En man som satt framför mig på planet hade fan en huppare där det stod It’s grim up north skrivet med Bleeding Cowboys.

– Guillaume Seguin, franskkanadensaren som skapade fanskapet som 22-åring

Att vara i Stockholm en sväng var förstås också lika surrealistiskt som alltid. Allt i stadsbilden är på svenska, och man känner ju igen en massa namn och betydelsefulla platser som fick det att pirra när man var yngre och kollade på Sveriges TV, men samtidigt är språkmuren tydlig.

Det är förvisso förståeligt, folk är ju inte är vana vid att höra finlandssvenska accenter (insert Limmy-citatet i slutet av min som slängig ämnad men i backspegeln främst som fittig framstående redpillprocess kring den finlandssvenska språkvården förra hösten here).

Det mest slående är bara folköl i butiken och att Systemet vittu stänger klockan tre (!!!!!!!) på lördagar. Såväl vuxna som barn går däremot och plockar smågodis så det står härliga till, det finns fan godis överallt.

Att köpa ett paket tobak på Coop innebar för övrigt hela tre olika steg. Först välja Marlboro Gold vid en automat, betala och få ett kvitto, sedan självscanna allt annat och blippa själva handelskvittot för att bli utsläppt, sedan knappa in en PIN-kod i en automat vid ingången för att få paketet. Alienation = fullständig.

Big city life, it ain’t easy.

Mild och kall vind

Min stora resväska blev nätt och jämnt de tjugotre tillåtna kilona efter att jag hade proppat den full med sånt jag kände mig manad att ta hem till Manny från kallvinden. Har ju girat tillbaks mot goth-hållet med åldern, så en hel del av det jag bar i klädesväg i yngre tonåren är aktuellt igen; svart sammet och spets och satin. Ett macramébälte jag knöt i åttan med en trevlig flärp på slutet fick också följa med, dock inte i syfte att ingå i garderoben.

Sovrummet i andra ändan av vinden har kvällssol.

Hittade i övrigt en hel del kräsä från lågstadiet, morsan har sparat typ allt. Sjuårsgrattiskort av dåvarande bästisen, tre barbisar, två hästar, plastfiguriner, gamla dagböcker, gamla skolböcker, gamla prov, blyertsteckningar av kvinnor med chainmail bikinis och gigantiska yxor, sånt.

Emotionell intelligens: sperg/10

Upplevde egentligen ingen sorg när jag gick igenom grejerna, grät en konstaterande skvätt som främst var känslosam eftersom saken någon gång hade varit känslosam, och så var det bra med det.

När jag hittade en påse med barnböcker förväntade jag mig instinktivt den där huggande omedelbara känslan som av många är benämnd trigger, ett ord som jag ogärna använder, och jag stålsatte mig därefter. Till min halvförvåning kändes det typ som ett myggstick. Det kändes, men knappt.

Det var som att referensen var där, men innehållet saknades. Länken var intakt, men den ledde bara till 404, not found. För bara två år sen hade jag fan inte ens täckts ta i påsen.

Detta meddelande från farmor för sisådär tjugoåtta år sen gjorde mig dock rörd. Hon skrev det förstås med vetskapen om att jag just då var liten och hade fått för mig att pyssla ihop en egen bok, antagligen när det lackade mot julen 1994, och var samtidigt medveten om att jag troligen skulle hitta det vid någon point i vuxen ålder, när hon är borta.

Det finns en speciell sorts omtanke i det. Ett vidare perspektiv som sträcker sig över decennier, en arm om axlarna genom tiden, något jag sällan upplevde i övrigt. En gång kände jag ilska, sorg och frustration kring det, men nu lyser känslorna med sin frånvaro. Vet inte när just den ryggsäcken dunsade i marken, den hasade ner så långsamt, vet bara att jag inte bär på den längre.

Hennes versaler liknar mina, tror inte hon var så van att skriva annat än skrivstil, men det är väl överkurs för en fyraåring. Vanligen lyder versen ”livets stora gåta”, men hennes version lägger emfas på det svåra. Nu är jag trettiotvå, och jag har fan knäckt koden. Jag har lärt mig vart L och J vänder.

Fångarna på färjan

Kollade på Fångarna på Fortet med morsan första fredagen efter att jag dök upp, farsan sov på soffan. Precis som om det var 1993, tänkte jag säga, men då hade han sovit på golvet med en Manhattan-chipspåse framför sig.

Damn right.

Det har snackats mycket om hur Keanu Reeves är en vampyr, men Gunde Svan åldras fan inte heller. La Boule vet jag att strök med för ett tag sen, men var är gong-gongen?!?!? Var är simsegmentet?!?!? Var är dramatiken i att ställa sig på bokstäverna och skrika lösenordet och invänta att guldpengarna förhoppningsvis börjar rassla ner?!?!??! Var är dramatiken i porten som stängs?!?!?! Var är top-down-vyn av när de tömmer ut alla guldpengar och förväntan innan beloppet dyker upp på skärmen?!?!?!

Framför allt, var är tigrarna?!?!? Och var är Monique?!?!?!

Vid närmare eftertanke något att specifikt lägga till på listan.

På tal om 90-talsteve har jag sett alla tjugo säsonger av Rederiet (1992) en sommar med B när jag var typ aderton, och nu när jag sitter och ser ut över östersjövågorna förs tankarna onekligen till långkörarens kännspaka intro, komponerat av Anders Neglin.

Det är en masterclass i introkomposition. Böljande vågor i den stolta inledande takten och åtminstone åtta olika stämningar medelst stråkar, piano, saxofon och oboe (?), och så slutar det som det börjar + en resolved not för att knyta ihop säcken.

Låter som en komposition helt gjord med synthar i mina öron, men kvaliteten gör det svårt att bedöma. En Yamaha DX7:a är iallafall med i mixen – patch 11 hörs tydligt (det där silkeslena, småbjällriga pianot i valfri 80-talspopballad av Whitney, Phil, Mariah…).

Temat ska ju liksom funka oavsett vilka intriger som för närvarande pågår och har pågått i serien, alltså måste det vara ståtligt, liksom anstår en stor färja; glamoröst, romantiskt, spännande, mystiskt, melankoliskt, hoppfullt och uppsluppet.

Allt detta lyckas Neglin klämma in på en minut. Det finns betydligt fler lager i mixen än det verkar, en massa små övergångar som gör att temat känns flytande och sömlöst liksom havet. Jävligt snygg ljudbild överlag också, stråkarna sitter precis där de ska, som en semitransparent gardin i bakgrunden, och pianoplönket har precis rätt mängd reverb, 10/10 och papukaijamerkki.


En gammal kvinna med rollator satte sig ner bredvid mig för att kolla på havet och pratade med mig som det var den mest självklara saken i världen. Jag tog ut mina earbuds och sa ”aj va?”, vilket fick henne tro att jag var finskspråkig, men verkligheten klarnade ju fort.

Hon pratade i princip svenska med norsk accent och sa att hon ska ha en hytt i skärgården i nästa liv, det är lite väl sent för det nu. Jahopp. Hon frågade om jag hade klocka och svarade själv på sin fråga när hon tittade på mina bara handleder, men jag satt ju med läppisen framför mig, så jag upplyste henne om att den var halv tio svensk tid. Sen visade hon mig en vit sandstrand i Norrland i en broschyr. Trevlig tant.

Sen har tre rikssvenskar på glid upplyst mig om att om man sätter duschen och kranen full fjong på kallt kan man röka i badrummet i sin hytt, #lifehack om man är en odräglig jävel antar jag. I övrigt slank en ung asiatisk kvinna in på toaletten som jag stod och sminkade mig i och slank ut lika fort, hörde att hon sa ”maybe we wait, it’s not comfortable” och en mörk nordamerikansk mansröst sa ”let’s just find another one” medan Eros Ramazotti skvalade från högtalarna.

Det är rätt skumt att sitta och passivt höra ”ameh, du måste ju se dig för, nu skvätte du ju kaffe på min datorväska hära!” med samma intonation som om det vore en TV4-sketch. Har man tittat tillräckligt länge på havet som drar förbi och tittar någon annanstans påminner det lite om när ytor ”andas” på syra, billigt roligt.

Vila på lagrarna

For till Mathishallen (?) och köpte peror och purjolök och matlagningsgrädde och lagerblad och timjan och rosmarin och hela pepparkorn, det blev en stor kastrull potatis-purjolökssoppa att vurra nästan slät med stavmixer. Det stöula när jag hällde i lagerbladen, hela påsan for dit, så man fick rada upp dem på kanten vartefter man hittade dem. Sen en semla (FRALLA) till. Gott och mättande blev det, skriver detta i matkoma.

A som är född i Polen förstår sig givetvis på lagerbladens oumbärlighet. Hen förstår sig också på storheten i Kiraffi, som finns i Nordqvists tépaket Afrikka Rooibos. Brorsan tål däremot inte Kiraffi eller Seepra, vilket ju är de två överlägset bästa, galningen föredrar Croco och Oranki, som jag tycker är tråk. Hittade en miljon Croco som var instuvade i andra tépaket hos N och O, de går bevisligen inte åt i det hushållet heller.

Kontentan är att det lär följa med en del oönskat giraff- och zebraté till Manchester från Åland, tillsammans med en hundragramspåse av Nordqvists Nippon Green som lösté (<3). De svarta téerna i utbudet tycker jag är lite i svagare laget.

Serious business.

I Mathishallen hittade jag även denna abomination.

Har däremot ätit Sirkus-aakkoset (tonårig stoner-nostalgi), nån sorts krispig Polly som inte kändes som Polly, någon sorts Polly med glassmak som i princip smakade som Ahlgrens bilar-Polly (meh), blåvit Karl Fazer-choko, ostbågar, Fazerin parhainKiss-Kiss och Island ftw – och allt satan. Det finns ett överflöd av cow titty juice och gelatin inuti mig, känns sådär, får allt sona mina synder vid återkomst till UK.


Annars blev det ju två veckor i Österbotten, hann med en hel del. En oneshot, en reguljärsession D&D, hårfärgning, jamkväll/pokerkväll, träffa Sandra, gå på loppis, kolla Heiman på Wasa teater, KELA, studielånsdiskussion med banken, äta en jävla massa finländska delikatesser, diverse hushållsarbete, ägna tid åt föräldrarna, lära känna hunden, jobb. Blev igenkänd en gång, lol.

Kollar läget vid Metviken.
Kyrkoesplanaden lördag kl. 18:30. Mysig jävla stad satan.

I övrigt har jag också rensat typ halva kallvinden i huset där jag växte upp. Munskydd och handskar på med anledning av eventuella möss och skit, hivade ut säck efter säck genom fönstret ner på en presenning, det var jätteroligt (om du inte har hivat ut något ur ett fönster på ett tag är det något att överväga).

Satt sedan utomhus och sorterade i två dagar. PSA: knott bits. Hittade den mest rändom skit du kan tänka dig, det var främst fråga om röriga garderober, nattduksbordslådor, skrivbordslådor och sånt som har tömts i svarta sopsäckar med anledning av dödsfall och hivats in på en vind en masse pga. brist på tid och ork. Vissa saker berörde förstås mer än andra, men det får vi ta nästa gång, måste preppa D&D nu.

Hemfärd: inledd

Så här såg det ut när jag satt i Viking-terminalen vid Åbo hamn och väntade på färjan till Långnäs igår. Hittade stövlarna på kallvinden, fotlästet är för smalt för morsan nuförtiden, så jag tänker ge dem lite TLC och sedan nytt liv på gatorna i Manchester.

Innan jag hoppade på buss 1 till hamnen drack jag två öl med en gammal kompis som lämnade i Åbo efter studietiden. Han är den där sortens kompis där samtalen inte har någon som helst förväntad struktur, inga artighetsfraser, inget garanterat prat om jobb och det praktiska, bara sånt som är roligt och/eller intressant, ordvrängeri och oväntade associationer utan tillgjordhet. Ser till att träffa honom varje gång jag har vägarna förbi Åbo, alltid lika skoj.

Väl på båten var jag i princip i ett katatoniskt stadium när ölen gick ur kroppen, energin tog slut. Vred musten ur den österbottniska trasan de sista dagarna och var redan elva timmar på resande fot, så parkerade arslet på en bekväm bänk nära infon och rörde mig inte ur fläcken tills ankomst, satt bara och stirrade på blinkande spelautomatlampor som reflekterades i fönstret.

Stippklubb eller finlandsfärja?

Tog därefter transferbussen till Västra hamnen i Mariehamn, min andra minibussfärd under denna resa. Två eftersläntrare som inte hade bokat rymdes nätt och jämnt med, nån dude med Harley-väst och hans rödblommiga tjej, båda gissningsvis i 35-40-årsåldern.

När duden småsluddrande utbrast ”JA DET BLIR VÄL ATT SITTA LÄNGST BAK MED DE COOLA KILLARNA” med ölstinkande andedräkt fick jag plötsligt en flashback till att sitta på en buss på väg bort från en folkpark på natten som 15-16-åring, den där sortens påklistrat alkoholinducerat självförtroende är det ett tag sedan jag har bevittnat.

När de väl satte sig ner hörde jag hur de tyst räknade till tre och därefter hostade till skithögt för att täcka över ljudet när de knäppte varsin öl till. Om jag inte skulle ha suttit precis framför dem, på näst sista raden, hade jag antagligen inte märkt något ljud, men lukten sprider sig ju genast i en liten minibuss.

Klockan var 01:20 och resten av bussen verkade vara trött och nykter, våra hjärnor hade redan snabbspolat fram till en hägrande säng. Jag hoppade av vid ändstationen och gick några hundra meter till hotellet, checkade in, tvättade bort sminket jag hade applicerat i tåget till Tammerfors, och åt min sista medtagna alufolieinlindade ruis-kana-smörgås. En råg-puikula med margarin, paprika, smält veganost med goudasmak, gurka, tabasco, sallad och ärtproteinbiffar satt fan riktigt fint som kvällsmat.

”apetit chicken pihvi vege”. Bra business.

Imorse vaknade jag emellertid upp med Pommern i fejset.

Släpade mig upp klockan 9 för att gå och äta frukost, dvs. fyra hårda små skivor rågbröd med smör, ost, paprika, tomat och gurka + en tallrik 50-50 vittu hyvä perussuomalainen cheap-ass arkijogurtti med fruktsmak/naturell yoghurt och 50-50 cornflakes/müsli, detta nersköljt med blaskig äppelsaft.

På TV:n i restaurangen stod BBC på, oförklarligt nog, och jag såg rubriken nånting nånting IMF nånting nånting UK tax cuts nånting increasing inequality. Alltid skoj med något att se fram emot.