Pust och stånk(holm)

Igår förmiddag anlände jag alltså till Stockholm, Stockholm, stad i världen, Stockholm, Stockholm, världens stad, som Pugh sjöng. Det tog dock ett tag innan jag hörde så mycket svenska eftersom en miljon finska studerande hade anlänt till Värtahamnen samtidigt.

Fick således uppleva nöjet i att vänta på grupper om fyra till sex personer som försöker förstå sig på biljettautomaterna vid tunnelbanestationen på Gärdet (för att därefter köpa biljetter enskilt när gängets främsta fiffikus knäckt koden). Det tog ett rätt bra tag innan alla hade tryckt fram vad de skulle ha, knappat in sin PIN och rivit av sin biljett.

Som tur är verkar det komma inbyggda bluetoothhögtalare i halarna som standard nuförtiden, så att resten av gruppen kan stå och drälla i vägen till WE COULD BE HEEEROO-OOO-OOO-OO-OOEEES UUU-UUU-UUU-UUUU. Antagligen lär de finska universiteten ut att man är stor på det här med klimatet och gröna vågen i Sverige också, de flesta tycktes nämligen ha uppfattningen att tunnelbaneperrongen även fungerar som återvinningscentral för aluminiumburkar.

[Citation needed], gubbjävel.

Stockholm råkade inte visa sig från sin mest fördelaktiga sida denna gång, mulet och blåsigt. Gick ut från Stockholm C med tanken att leta mig mot Gamla stan, hade nämligen fått insiderinfo om ett visst galleri där. Kollade åt vilket håll det såg gammalt ut, såg en bilfil som hade en skylt och började gå. Hade kollat rutten på Google Maps innan jag gav mig iväg och hittade till galleriet utan några större svårigheter.

Har aldrig farit till ett galleri för att kolla in byggnaden istället för det som ställs ut, vilket ju är en rätt skum situation om man tänker efter, och i samma stund som jag klev in insåg jag hej vittu, har ingen aning om vad jag ska säga. Därför blev det några platta frågor kring konstnärens erfarenhet och inspirationskällor innan jag räddade situationen genom att be om en bild till bloggen.

Konstnär Tina Persson med sitt favoritverk.

Hade vid det laget inte ätit sedan jag tryckte i mig två skivor limpa med hummus innan jag började gå från B kl. 04:00, så jag stack in till första bästa matställe som nu såg ut att inte vara något uttalat steakhouse typ. Det blev vegelasagne vid vad man nog får lov att kalla ett fik. Mannen bakom disken kallade alla kvinnor under 40 ”fröken” men var tyst så fort det kom en manlig kund, förstod inte riktigt vad det handlade om, men han var trevlig.

Därefter var jag tvungen att hasta tillbaks till stationen och ta bussen till Arlanda. Blixtvisit var det, ja. Köade i en timme för att checka in resväskan men var ute i tillräckligt god tid för att det inte skulle göra till eller från. Väl på flyget var jag till min lättnad ensam på min rad igen, skönt. Läste QX som jag nappade med mig i farten någonstans och tillbringade resten av flygresan, tja, inte sovandes, bara sådär att jag halvt noterade hur det defraggade.

Jag sa i början av resan att folk i NL i allmänhet såg ut att komma ur en KappAhl-katalog, men i jämförelse med stockholmarna stod holländarna ändå för en klart ledigare stil. Maken till ängsligt trendmedveten moderiktighet vet jag inte om jag har sett någonstans. Var och varannan kvinna sprang runt med runda glasögon, trench eller rock i rakt snitt, minimalistisk axelväska och till det antingen sneakers eller stövlar med 90-talistiskt grovhuggna sulor.

Upplevde överlag att centrala Stockholm försöker väldigt mycket. Byggnaderna kändes på något sätt högfärdigt långsmala i aspektration med sina rektangulära fönster, och rentav de mysiga fik som ville signalera avspändhet hade något kalkylerat över sig. Det blev kortslutning i hjärnan av att se sitt modersmål överallt men samtidigt känna att näe, denna kultur hade jag inte mått bra av. Detta utan att ens beakta killen på Pressbyrån som stolt sa ålle hyve när han gav mig kvittot.

Tror fan det hade varit skönare att bara snacka engelska, egentligen. Återvänder gärna till Stockholm som turist med någon som inte kan språket.

Krapulapäivä

Särskilt mycket bättre än gårdagens inlägg blir det inte när man är i bågan mitt i natten och inser att hej vittu, jag har inte bloggat idag. Nånting måste ju upp varje dag innan läggdags.

Tror jag slocknade kring fem imorse, hade roligt, träffade intressanta människor. Det blev utfläddade tarteletter och vodka och mötesprotokoll och förstås Pub Bastun. Härligt att höra Multiversums låtar ljuda över systemet. Det visade sig att en av dudesen är ett massivt Nemesis-fan, överraskningen var total när jag berättade vem jag är. Andra bartendern kom till B på efterfest, tror de satt och pratade ett tag efter att jag kastade in handduken. Skoj!

Har vidtagit en rad återställande åtgärder, i kronologisk ordning: vatten, piss, borsta tänderna, meds, ta bort smink, dusch, självbefläckelse, vape, té, solglasögon, pimpad Saarioinens veganpizza. Lovade att träffa brorsan igen idag, och det är väl rimligt medan jag väl är här, så vi ska hoppas att det värsta ger med sig vartefter eftermiddagen (fram)lider. Tillbaks i Manchester imorgon via Stockholm, avfärd 05:00. So it ends.

Östersjöjetset

Krånglade min stora kappsäck nerför trapporna från ovanvåningen på tågvagnen, sen ut ur tåget, sen uppför trapporna till steissin. Ställde mig och stirrade på de beiga jävla bagageuppbevaringsboxarna ett bra tag. Liksom år 2008 tar de bara 3 € i mynt, och liksom år 2008 utstrålade de olust. Fick lov att konstatera att traumat fortfarande lever kvar. Det lär bli en så kallad storytime vid nån point.

Tog alltså spontant in på Park Hotel i några timmar, behövde komma bort från folk och stänga en dörr om mig medan jag jobbade. Kollade till vänster när jag släpade på kappsäcken mot centrum och drogs in tack vare retroskylten. Fick ett charmigt litet rum som uppfyllde mina behov: duscha, sminka, äta, jobba, vila.

Ja, alla utom ett.


Noterade också att antalet massagesalonger med fördragna gardiner och suggestiva silhuetter på skyltfönstren har ökat i antal ytterligare sedan jag bodde i Åbo. En del av dem marknadsför även domineringstjänster. Hytta-med-näven-nivå på det.

Träffade en gammal vän från studietiden på två öl vid Hospoda. Han var rätt sliten och inkörd i vardagsspåret när han slog sig ner, men var betydligt mer avslappnad efter de två timmar vi hade tillsammans. Jag drack en vinbär-salmiak-öl som hade samma färg som mitt hår, riktigt god, samt en svart kaffe.

Det tunga artilleriet kom väl till pass. Drog nämligen en nitlott vad beträffar färjan: studerandekryssning. Dun dun duuun. Jag var ohjälpligt förtappad i en sjö av blonda, högljudda promillehuvuden som alla såg ut att heta Sami eller Siiri. De började plötsligt sjunga om nån jävla orava så att rösterna skallade i terminalen, ljudet var öronbedövande. Misantropimätaren slog i taket.

Piano bar is love, piano bar is life.

Överlevde resan genom att sitta med 50+:arna som satt utströsslade i pianobaren. Älskar dess skamlösa daterade dekor. Ah, ljuva 80-tal. Inga smartphones, inga influencers, bara alkoholism, hårspray, fula säckiga kostymer och kedjerökning.

Fick stå och vänta i tjugo minuter vid ankomst, B antog att jag skulle komma med Viking Line, men jag kom med Silja. Tydligen är det otänkbart för ålänningar att åka Silja, så jag gjorde min första faux pas innan jag ens hade satt fot på ön.

Har nu varit i Mariehamn i ungefär ett dygn. Har chillat med B och hans brorsa idag, riktigt trevligt. Åt en god dhal vid Leva Börman och for därefter till Kantarellen för att panta och handla inför festen imorgon. Ska laga tarteletter igen, lax åt de som äter sånt och vege åt mig själv och vem som nu vill ha. Träffar min egen bror en sväng på eftermiddagen också. Nu börjar det däremot fan bli dags att stjälpa i säng.