Fyllefågelskådning

Hej från Wilhelminapark i östra delen av Utrecht. Har studerat diverse fåglar, änder, gäss, såndär svarta jävlar med vitt vid näbben som jag inte minns vad de heter, etc. GB älskar fåglar av alla slag så jag visste att det var en bra idé att hänga lite vid Wilhelminapark. Delade på två flaskor rosébubbel och rökte en jävla massa tobakar, glömde min shewee så det var bara att hålla sig tills vi gick tillbaks.

Åt vid Jasmijn & Ik igår, de kände fan igen mig trots att jag har varit där kanske sex gånger i mitt liv. Så jääääävla gott, de vet fan vad de gör. Sperg-vänlig belysning har de också, ser alltid till att ta en sväng via där i mån av möjlighet när jag är i Utrecht. Bara 40 ege för fyra rätter i en vegansk bankett med allt möjligt gott, jävligt prisvärt. Rekommenderas.

Väntar på Deliveroo-killen nujust, tacos åt mig och en burrito åt GB. Han måste ta sig tillbaks till södra NL rätt tidigt imorgon så det lär inte bli alltför sent. Timmarna innan jag måste avlägsna mig från vårt boende kommer jag ägna åt att slutföra editeringen av vloggen, hann dessvärre inte färdigställa den igår. Det blir en Utrecht-måndag denna vecka.

Sömnlös efter Soho

Igår stack vi till hjärtat av Soho för en matbit och en film. Visste att det skulle bli svårt utan reservation på en lördagkväll men Club Mexicana hade plats vid baren. Helveganskt ställe med bara texmex = himlen. Åt fully loaded nachos och drack mitt livs första margarita, om nom nom.

Två unga män satt till vänster om oss och hade en högljudd cirkulär konversation som gick ut på ”it’s black!” och ”no, it’s navy! I would never buy something black!”. De upprepade i princip samma sak så länge att det kändes som en NPC-konversation. Till sist bad den ena duden mig om råd och jag sa att det var en cool-toned black. ”A genuine Yankees cap is navy!” protesterade den andra. Hade en dylik när jag var elva och inte fan var den lika mörk som hans.

Case in point, kollar in lite dataspel i Helsingfors. April 2002.

Jag och GB hade typ ätit färdigt vid den pointen, så jag önskade dem lycka till med att komma till någon sorts konsensus innan kvällen är till ända. Dödade därefter en flaska bubbel och rökte tobak på en i övrigt övergiven uteservering tillhörandes en italiensk restaurang. Champagnen var slut men proseccon var god, it’s all good.

Därefter Regent Street Cinema, en restaurerad biograf med anor från 1800-talet. Såg Belfast (2021) i samma salong som bröderna Lumières filmer rullade inför en förtrollad publik för första gången i UK back in the day. Jag tyckte om den, GB tyckte att han i princip hade sett en halv film, men ett filmval med stark anknytning till de brittiska öarna får ändå anses lämpligt.

Därefter tillbaks till lägenheten med en flaska JD i högsta hugg. Klockan var närmare 06:30 när vi slocknade. Mår förvånansvärt bra för omständigheterna idag. Checkout 10:00 imorgon, ser inte fram emot den sömnbristen alltså.

Bästa-sämsta, del 1

Hittade denna lista hos Sandra igår och överväldigades av lusten att fylla i. Blev längre än tänkt, säkert något outrett skoldagbokstrauma bakom, så delade helt sonika upp den i två.


Musikgenren?
Bästa: I princip musik från mitt födelseår plus minus tio år, föga förvånande. Engelska postpunkare och new wave-gossar, synth/goth/industrial från 80-talet, ecstasyexplosionens underverk vid skiftet 80-90-tal, samtida tidig black metal, de miljoner olika genres av elektronisk musik som skapades under resten av 90-talet, lite topplistepop från när jag gick i lågis/högis, samt sånt man svampade till som tonåring.

Shpongle – Artists
Ijjuäisch-an-go… hassh näu ji.

Sämsta: Har tyvärr svårt för sånt som rollspelare brukar lyssna på, alltså folkiga grejer med nån vän tjej som sjunger om drakar, alternativt power metal med falsettfrontman (som sjunger om drakar). Förstår mig heller inte på det autotunade midtempo-stoff som är så vanligt förekommande i dagsläget, jag behöver iallafall NÅNTING annat än vibes att ta fasta på.

Filmgenren?
Bästa: Är inte så stor på film, men typ absurda eller väldigt konceptuella grejer. Being John Malkovich (1999) var det första exemplet jag kom på som illustrerar vad jag menar. Gillar i allmänhet filmer som har ett eget uttryck sådär annars bara, typ Clerks (1994).

Sämsta: Superhjältefilmer, speciellt såna som ”inte är som andra superhjältefilmer”. Man kan argumentera för att det är en superkraft att vara John Malkovich, det om något är ett okonventionellt grepp. En (anti)hjälte vars alignment ligger söder om chaotic good är inte tillräckligt.

Stilstudie i filmplanschdesign.

Serien jag sett?
Bästa: Peep Show (2003) dök upp i huvudet först, så vi kör på det. MDE Presents: World Peace (2016) nämnde jag för inte så länge sen. Annars mycket som influerar Trevor, dvs. The Big Lez Show (2012), South Park (1997), Xavier: Renegade Angel (2007), Trailer Park Boys (2001)… samt givetvis Varan-TV (1997), voi vittu ändå.

Sämsta: Moderna Tider (2017) var välanimerad men lämnade en hel del att önska vad beträffar manusskrivning, karaktärisering och kontinuitet. Vidare har jag konstaterat att det inte finns något som tilltalar mig med Bob’s Burgers (2011).

TV-programmet jag sett?
Bästa: Gamla brittiska game shows, bevisligen (1, 2). Är också trogen flera långkörare i SVT som går att kolla i utlandet via SVT Play utan proxy-jox, däribland Antikrundan, På spåret, Uppdrag granskning, Babel och Antikmagasinet. De flesta av Filip och Fredriks program har jag också uppskattat mycket.

Sämsta: Har du hört den förut var ren misär. Ledmotivet försökte efterlikna en skrattsalva men var i själva verket kromatiskt mardrömsbränsle. Om vuxenlivet innebar det där hade jag svurit Pippi-eden och överdoserat direkt.

Box with pastilles “Squiggle pills”

Boken jag läst?
Bästa: Oj. Gillade Ett år av vila och avkoppling (2018) av Ottessa Moshfegh eftersom det var precis den sortens bok som jag bra kunde intala mig att jag skulle kunna skriva (men absolut inte förmå). Köpte den i Stockholm, Alva Dahls översättning höll verkligen måttet. Gillade också Illuminatus!-trilogin (1975), den var riktigt speciell. Jag är Domina (2021) och Penthesilea (2017) har förstås en speciell plats i hjärtat.

Böckerna som har gjort mig de största konkreta tjänsterna i livet är The Accursed Share (1949) av Georges Bataille samt Eroticism (1957) av densamme. Även Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People (1936) och John Grays Men are from Mars, Women are from Venus (1992). Ingen länk där eftersom alla sammandrag jag kan hitta suttar och jag håller på med ett inlägg ändå.

Sämsta: Det skulle mycket väl kunna vara Maestra (2016) av L. S. Hilton. ”Fifty Shades med ombytta roller!!!!!” sa de. Jag lyckades ändå bli besviken.

Maträtten?
Bästa: Har varit galen i vegetariska birriatacos på sistone. Egentligen allt som bränner och tenderar att ha en överdos koriander (thailändskt, indiskt).
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta undersaltad batatpurésoppa.

Det är inte soppan på bilden som har skrivit brevet.

Drycken?
Bästa: Mousserande vin, G&T, lonkero, kriek, citrusig IPA, absint, Yorkshire Tea och Dr. Pepper. Dricker för lite vatten.
Sämsta: Vissa sorters traditionell äppelcider smakar fan mögel.

Bakelsen?
Bästa: Prinsess, alltid.
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta köpisjulstjärnor.

Godissorten?
Bästa: Salmiak, lakrits, trevligt ljusbruna saker som typ fudge, jättegärna med romrussin i. Vitchoko, mintchoko, sura godisar. Äter fortfarande Polly när jag är i Finland.

Kexet vill ha Polly.

Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta Gröna kulor (eller annat marmeladgodis som tänderna bara sjunker igenom).

Årstiden?
Bästa: Sen vår, typ maj, födelsedagsmånaden. Allt är illgrönt och sommaren står för dörren.
Sämsta: Tidig vår, typ slask i mars, även om jag har sluppit sånt i över sju år nu.

Djuret?
Bästa: Snipotipun (fåglar med sniper rifles, reds. anm.)

Free picture: snipe, bird, photo
Ej att förväxla med fågeln ”snipe”.

Sämsta: Alla sorters apor och primater och sånt. De är ena pinsamma jävlar, vill inte bli påmind om att vi är släkt.

Åldern hittills?
Bästa: 31.
Sämsta: 3, 13 och 23.

Lyxbiljett ur misären

Hade länge problem med tanken på att någon skulle spendera pengar på mig. Speciellt släkt och vänner, men också en abstrakt massa av sura finska skattebetalare. Oroade mig över de ~resurser~ jag tagit upp och hur jag skulle bära mig åt för att någonsin återgälda saken, nå oj oj och voi voi. Då menar jag inte bara typ sossupengar, utan även grejer som hälsovård och grundskola. Helt på riktigt. Det var paha.

Ett led i att bryta detta var att bli bekväm med att spendera pengar på mig själv. Började gradvis lägga lite mer pengar på saker jag visste att jag skulle använda och uppskatta. Hårvårdsprodukter av en kaliber man omöjligt får i matbutiken, högkvalitativt smink, 10 ml nicheparfym istället för 100 ml designerparfym. Saftiga veganburgare med pris därefter, även om det innebär gröt till lunch och middag i ett par dagar efteråt, det är det fan värt.

טוויטר \ BrewDog Cambridge בטוויטר: "2-4-1 Vegan Monday's is back baby! You  can grab mouthwatering burgers like the Lightning Jack and the Beyond Meat  Burger! All Vegan, All Tasty and All For
Odiskutabelt behov nu och då.

Allehanda företag älskar förstås ”go on, treat yourself”-narrativet, en smickrande men totalt genomskinlig tanke (lycka =/= konsumtion, self care-industrin, bla bla, tråk). Shopping har dock aldrig varit en av mina temporära hålfyllare, ska man laborera med signalsubstanser kan man väl lika bra vara pragmatisk och gå in direkt på receptornivå. Det viktiga är att missunnsamhet är något av det vidrigaste jag vet.

Att vara missunnsam gentemot mig själv är alltså en form av självvåld, och det klarar jag mig bra utan. Varför komma med inre förmaningar om oansvarighet och excess och behandla sig själv som en Lyxfällan-deltagare helt utan grund? Ett MAC-läppstift i trotjänarnyans för tjugo vittus ege ger mig glädje i flera år, var ligger rimligheten i att betrakta det på samma nivå som tre maxade kreditkort?

MAC Mat Lipstick - Instigator
Instigator. Underbar nyans redan i sig men namnet gör ju sitt.

I själva verket är det lilla extra absolut viktigast när jag är objektivt fattig och varje instinkt säger att dra ner på precis allt jag kan. Har märkt att det snabbaste sättet att förlänga en finansiell svacka är att hyperfokusera på känslan av brist. Desperationen hänger efter mig som ett spöke, vilket i sin tur leder till färre möjligheter. Har hört andra som saknar fast månadslön säga precis samma sak; desperation leder till mindre pengar i precis lika stor utsträckning som mindre pengar leder till desperation.

Scarcity mindset är numera en term som liksom så mycket annat är youtubeifierad och insvept i självutnämnda självhjälpsgurun och bro science, men grundkonceptet håller. Långvarig upplevd brist tar så jäääävla mycket energi och mental kapacitet. Beslutsförmågan drar åt fanders och kortsiktighet vinner nio gånger av tio, givetvis på bekostnad av att ta steg mot att förbättra situationen.

Om £25 rent objektivt ska räcka i två veckor har jag ändå en inverkan på hur mycket brist jag upplever, och den polletten tog ett bra tag att trilla ner.

Vegskäl i Veganuary

Aldi in hot water with furious shoppers for 'irresponsible' message to vegans

Tweeten ovan fick Aldi lov att ta bort efter anklagelser om att det är ”oansvarigt” att marknadsföra processerade veganprodukter med högt salt-, socker- och fettinnehåll. Förstår inte argumentet över huvud taget. Tweeten säger rakt ut att det verkligen inte rör sig om health food, de försöker inte påstå något annat.

Produkterna lanserades dessutom uttryckligen lagom till Veganuary. Vem är det som deltar? Icke-veganer. Ju mindre energi som går åt till att hitta substitut, desto lättare att ge det ett försök, och när folk till sist trillar av vagnen har de i bästa fall lyckats hitta några oväntade favoriter. Det bästa sättet att göra varaktiga byten är väl att inte uppleva sig snuvad på någon form av bildlig konfekt. Ytterst få lyckas tillintetgöra en hel livstids alläteri med ett fingerknäpp, även om viljan finns.

Ponera också det vanliga allätarklagomålet att veganska produkter smakar ”för hälsosamt”. Vill jag själv ha skräpmat vill jag fan ha skräpmat, inte typ brownies som bara är sötade med dadlar eller agavesirap och skit för att kunna skriva 100 % NATURAL NO ADDED SUGAR och marknadsföra till en ännu bredare målgrupp, dvs. folk som är hälsomedvetna sådär annars. Trafikljussystemet finns väl till just för att konsumenten ska kunna göra informerade val, och äter jag skräp ska det vara rött, rött, rött hela vägen, annars får det va’.

Slutklämmen är att endast 22 % av Veganuary-deltagarna uppgav hälsa som orsak enligt projektets hemsida. Största orsaken är för djurens skull. Vill man äta oprocesserat är det väl bara att laga en kikärtscurry, eller?