Förra helgen satt jag med GB på den lilla bakgården vid La Casita (inget säger småruggig vårkväll som varsin iskall margarita). Som den gentleman han är erbjöd han mig platsen närmare uteserveringens enda värmekälla, men jag avböjde – händerna är ändå isblock. Lider inte av det själv, märker bara när andra ryggar undan.

Längst ner till höger på den laminerade dryckeslistan hade de iallafall tryckt in en uppsättning mezcales, något jag aldrig druckit förr, men min kavaljer var nyligen hemkommen från Mexico. Sagt och gjort.

Första gången jag hörde talas om mezcal torde ha varit i Fear and Loathing in Las Vegas (1998):
Twenty-four hours ago we were sitting in the Pogo Lounge of the Beverly Heights Hotel — in the patio section of course —drinking Singapore Slings with mezcal on the side, hiding from the brutish realities of this foul year of Our Lord…
Doctor of Journalism (!!!) *cigarettmunstyckväs*
Säga vad man vill om gamle Hunter S., men nog finns det en charm i att gömma sig från ett ohemult år med en kompanjon, oavsett om året är 1971 eller 2023. I det förra fallet med högre halter mintgrönt och puderrosa i en kombination som jag inte vet om får mig att vilja äta eller spy, men jag struntar i vilket, älskar det.
År 2006 snurrade däremot tonårs-tombolan med (Fortfarande Upplevt Mystiska) Män Med Problem™ för fullt, och det var ju ur den man drog sina häshtäg goals, så på den tiden var det egalt vad fan Singapore Slings with mezcal on the side bestod av – någon gång skulle det drickas.
Med facit på hand tog det sisådär sjutton år att få en förstahandsupplevelse av bara sidobeställningen. Verkar inte bättre än att prioriteringarna hann bli (snäppet) mognare. Men hur fan skulle världen se ut om tonåringar inte romantiserade och drömde om saker? Vi kunde lika bra lägga ner hela skiten då. Tonåringar är heliga.

Jag vägrade länge pröva tequila – egentligen en sorts mezcal gjord på blå agave – på grund av den mytomspunna ”tequilamasken”, men den är inte en grej. Det som kallas mask är i själva verket en larv som tillhör någon sorts mal, men det spelar ingen roll, för vad fan det än är får tequila per definition inte innehålla det.
Larver i mezcal är heller ingen anrik tradition – de flesta tycks påstå att det blev en grej någon gång på 40- eller 50-talet, och ingen tycks veta hur det började. Den ene påstår att det var ett sätt att testa om spriten var stark nog, den andre att det skulle visa om den var odrickbar, den tredje att det var ett sätt att skilja flaskor åt, den fjärde att det var ett rent PR-trick, fan vet. Det tycks dock vara tillverkarna med lägre anseende som fortfarande kör med larv.

Medan vi håller på har mezcal/mescal inte något att göra med meskalin heller, namnet till trots. Mezcal = mexikansk spritsort gjord på agave, meskalin = substans från trippiga kaktusar. Jag har sett en del svenska undertexter till just Fear and Loathing som slarvigt nog översätter mezcal till meskalin, möjligen för att det förekommer så tydligt senare i filmen.

In kom iallafall en bricka med tre små glas, apelsinklyftor och en kopp med ett ganska grovkornigt pulver.
Pulvret gick i toner från terrakotta till burnt sienna (säger vi), och det var faktiskt ganska vackert – det hade en fin lyster i skenet från värmekällan; en sån där smal hög grej med galler där det flejmar upp en repetitiv låga ända upp som om nån skulle ha sträckt en eld-gif från 1996 på höjden.
Pulvret hette sal de gusano.
Sal betyder salt.
Gusano betyder mask.
Hmm.

To larv or not to larv, that is the question. Å ena sidan en viss spontan aversion, å andra sidan har jag glatt ätit en vittus ton livsmedel som innehåller karminrött (E120) utan att tänka på det desto vidare. Men det är ju lite enklare att inte tänka på det när det är inbakt i en helhet som ska föreställa typ en jordgubbe.
I slutändan tog jag mod till mig och prövade. Fräscht och pikant, inte så dumt. Fortsatte i själva verket med larvsaltet på apelsinklyftor hela vägen genom Alipus Santa Ana, Bruxo No. 1, Bruxo No. 2 och Montelobos Joven, dock i ganska liten mängd. Bruxo No. 2 torde ha varit favoriten. Blev förvånad över hur gott jag tyckte det var – väldigt intressanta och komplicerade smaker, svårbeskrivna; en helt ny proinavärld från nya världen.
Jag har också hunnit vara mer illa däran fysiskt än någonsin tidigare i mitt liv. Vänstra sidan av halsen svullnade upp i tisdags, sedan spred det sig till örat, sen rösten. När det började göra för ont att dricka ens en klunk vatten kontaktade jag allmänläkaren, som genast skickade mig till sjukhus, där det i slutändan blev dropp och hela köret… samt mycket god plain toast and a tomato cup a soup efter 52 timmars fasta.
Nu har det gått några dagar, och jag mår betydligt bättre. Tackar som frågar.
I egenskap av konvalescent har jag haft en hel del Youtube att titta ikapp, och när jag nyligen surfade in på en statisk hemsida efter en heldag på tuben slogs jag av vilsamheten i text och bild. Som att slå upp New York Times efter flera timmar vid Times Square.
Meta blir väldigt sällan intressant, så jag ska fatta mig kort vad beträffar stiltjen:
Jag vill, i mån av möjlighet, fortsättningsvis vifta med mina små jävla flaggor.
I broadsheet.