Besynnerlig bordberättelse

Pinfärsk storytime i långformat 2: Electric boogaloo.


Sent en fredagskväll sitter jag vid bistrobordet och trålar Gumtree (låter det bekant?) i jakt på ett passande (skriv)bord. Kriterier: trä, inte för ljust, inte för mörkt, helst rektangulärt, och definitivt stort eller utvidgningsbart.

Min sökning genererar flera tiotals sidor med resultat. Plöjer igenom annons efter annons, öppnar objekten som intresserar i varsin ny tab vartefter, men det finns alltid en dealbreaker. Antingen är bordet för litet (sex fot = 180 cm-ish räcker inte), i bedrövligt skick efter att ha stått i någons jävla lada i ett par årtionden, eller så har tidigare köpare lämnat för många negativa omdömen om säljaren för att jag ska nappa.

Några har uppdaterat beskrivningen till * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD *, vilket man bara ser efter att ha klickat på skiten från första början (borttagningsknappen finns av en orsak, för i helvete!!!!11 </rant>). Vissa säljer inte bordsatan utan att man tar stolarna också, och sådant har jag verkligen inte utrymme för.

Hittar till sist ett tjusigt matbord i ek som slumpas bort pga. flytt. Bordet bär spår av många års regelbunden användning, men sådant bryr jag mig inte om. Skönt med möbler man inte behöver vara rädd om och trevligt när saker har historia, ju. Det är tillräckligt stort och stadigt för att husera en TV, en tung och gammal synth, en 80-talsstereo, ritplatta samt två 24-tumsskärmar (till sist, just nu bara en laptop), plus att färgen är precis rätt, så jag kontaktar säljaren och hoppas att ingen har hunnit före.

Hon säger till min förtjusning att bordet finns kvar, och ger mig därefter måtten i centimeter. Behöver alltså inte använda tum-till-centimetermuskeln som annars får en hel del träning häromkring. Ber T kolla huruvida ekvationen går att lösa rent transportmässigt, men fanskapet är för stort för bilen, liksom befarat. Meddelar därför säljaren att jag ska försöka fixa en så kallad man and van, alltså en jätkä med skåpbil som flyttar skit åt en. Hon svarar att hämtningen måste ske innan kl. 13 följande dag, och jag säger att hon kan vänta sig ett definitivt svar kring kl. 10-tiden nästa morgon.

Hittar en jämförelsesajt och knappar in mina krav: hämtning kring middagstid en lördag, 6.5 miles en väg, köparen åker med i passagerarsätet på skåpbilen och hjälper till med att bära, fem-tio minuter att lasta och detsamma att lasta av, bordet hämtas från första våningen och ska föras till andra våningen vid slutdestinationen. ”Get quotes”, klick.

Billigaste resultatet: £81. Får genast det som på engelska refereras till som that sinking feeling och ser för mitt inre öga hur bordet flyger sin kos, bokstavligen, som i tecknad film. Över åttio jävla pund för bara transporten, alltså. Mannen är säkert jätteerfaren och jätteduktig och det ingår försäkring och typ tretton pund av beloppet är pant och FÖRSTÅS måste han betala skatt och avgifter och pensionsspara, så det är säkert ett skäligt belopp, men grejen är den att jag har £83 på kontot. Totalt.

Somnar nästan i stolen vid det här laget, så går och lägger mig och tänker att jag gräver djupare imorgon. Stiger upp morgonen därpå och letar igenom ställen som brukar ha annonser av typen tjänster-utföres-förmånligt-mot-pengar-i-handen. Undrar hur många som hade bemött frågan ”hur sköter du beskattningen?” med en tom eller förvirrad blick. Antar att det samma gäller för påståendet ”ekobrott är också brott”.

Nåväl. Hittar en hemsida som verkar okej, mannen som står bakom den kan vi kalla… Jurij, och han flyttar en grej inom Manchester i sin van för mindre än halva offertbeloppet. Han jobbar enligt egen utsago också ”som en kines, alltså jävligt hårt för ett jävligt billigt pris”. Därtill får ”feta passagerare inte sitta framtill i skåpbilen”. Han är heller inte ansvarig för om ”gamla, ömtåliga möbler går sönder, för det kommer de att göra iallafall”. Han är helt enkelt rätt man för jobbet.

Ringer honom, han svarar efter tre signaler, jag säger varifrån bordet ska flyttas och vart och att jag kommer med i bilen eftersom jag betalar säljaren kontant. Givetvis är jag inte naiv, det är förknippat med risk att hoppa in i en vit skåpbil med en främmande karl, oavsett om det är i ett sammanhang som detta. Textar honom därmed att han kan hämta upp mig från en närliggande bensinstation, som förstås är täckt med kameraövervakning till sista millimeter. Han säger ”Ok 10 mins” och jag väntar femton. In på området kör en visserligen vit Sprinter, men inte på långa vägar i samma skick som avbildningen på hemsidan, och dessutom täckt med hans hemsideadress.

Han hoppar ur och hälsar och passar på att tanka, jag tar diskret en bild av nummerplåten och passar på att skicka bilden åt D (vet att T är på väg upp med bil vid tillfället och inte kommer se den på länge). Mannen säger ”just a second” och skyndar in för att betala bensan, jag skriver något i stil med ”About to get into a white LWB Benz Sprinter with these plates to pick up a table in Crumpsall, if you haven’t heard from me by 1pm, start worrying”.

När jag väl hoppar in framtill i skåpbilen slår en svag svettlukt emot mig, men det kunde vara värre. Vi har nog inte ens kört trehundra meter innan jätkän börjar prata om mushrooms. Hans brytning är svår att förstå och kräver en viss tillvänjning, så fattar först inte om han menar att han har tagit svamp idag men ändå kan köra, eller om han gärna skulle ta svamp snart men går miste om jobb då eftersom han inte kan köra. Det visar sig till min lättnad handla om det senare.

Jag kan tala med nästan vem som helst om nästan vad som helst, så nämner att jag bodde fem år i Nederländerna och att ”magiska tryfflar” är lagligt där. Under de tjugofem minutrarna till upphämtningsadressen hinner han bland annat med följande:

  • erkänna att han säljer cocaté
  • ta fram två påsar ur handskfacket och ge dem åt mig
  • säga att man ska använda vatten som är runt femtio grader varmt
  • visa hur han själv river upp tépåsen och använder det som lösté
  • hiva in pulvret från demonstrationsexemplaret i munnen
  • berätta anekdoter från brittiskt fängelse, däribland att en klassiker var att röka spice genom att smuggla in papper doppat i spiceolja, sedan tända eld på WC-papper med en gnista från ett isärskruvat vägguttag och därefter röka själva spicepappret
  • berätta att om man gör en kräm av cannabisolja och sheasmör fixar det allt som är fel med en
  • berätta att han smetade krämen på sina testiklar en gång, med följd att de blev större
  • berätta att örat som till synes är helt täckt med svart skokräm i själva verket är täckt av en blandning av CBD och något annat
  • asgarva när han frågar vad jag studerade och jag svarar ”Drug Innovation”
  • uppfriskande nog, INTE fråga om jag har pojkvän

Vi börjar till sist närma oss rätt stadsdel. Det är lördag, och därmed judisk sabbat. Man kan lugnt säga att det märks. Hade ingen aning om att det fanns så många judar i Manchester, tydligen tjugofem tusen i hela stan, och rätt många av dem bor i de norra delarna. Det är hattar och kalotter och korkskruvlockar och tzitzit och konservativa klänningar så långt ögat kan nå. En delorsak till detta är antagligen att det i de flesta avseenden inte är tillåtet att köra bil på sabbaten, och det blir förstås stor synlighet i stadsbilden till fots.

Vi kommer fram till adressen i fråga, ett typiskt semi-detached-hus i ett bostadskvarter. Jag hoppar ut och ringer på dörren. Inget svar. Jurij står bakom mig, redo att skrida till verket och spritter av coca-energi. Ringer på igen, väntar en stund, fortfarande inget svar. Hör barn och en TV genom det öppna fönstret, och kvinnan borde så vitt jag vet vara väl medveten om att vi är på väg. Är i stånd att böja mig ner och klappra med luckan till brevinkastet när dörren öppnas, och en kort, kurdisk kvinna vi kan kalla… Harez släpper in oss. Hon visar mig och Jurij till vardagsrummet, och där står bordet, precis i storleksordningen jag föreställde mig. Yngsta barnet börjar gråta, förståeligt.

Märker att Harez är lite obekväm med mitt val av hjälpare, hon ser lite skraj ut, men säger ingenting. Jag ger henne £40 för bordet, och jag och Jurij börjar kånka och stånka det mot dörren. Båda bär artighetsmask, och det är varmt och jävligt.

Vi stöter på problem när bordsatan ska ut genom ytterdörren. Vi vänder och vrider på skiten, konstaterar att det är nippa nappa att det skulle gå att få ut, men två av benen måste skruvas av ändå. Jurij kutar ut och hämtar verktyg, Harez har gått för att titta till maten, och kvar står jag med tre ungar som stirrar på mig. Jag ler ansträngt bakom min mask. Efter en halv evighet kommer min slaviska och tillika småkoksade räddare i nöden tillbaks med en Allen-nyckel eller vad fan de nu heter och en vanlig hederlig skruvmejsel.

Medan han jobbar informerar han mig om den långa listan saker som antingen cannabis, svamp, kratom eller cocaté har kurerat för honom. Jag har en stark känsla av att Harez är inom hörhåll, så jag undviker att svara, hummar med bara, och försöker få honom att byta samtalsämne så att hon inte får för sig att ringa polisen. Vad skulle hända då, liksom? Bäst att aldrig få reda på det.

Efter att ha bankat kvarvarande ben i hallväggen i misstag några gånger för mycket får vi äntligen ut bordet genom ytterdörren. Många tack och förlåt senare bär vi iväg det till skåpbilen som är parkerad tvärs över gatan. Känner mig iakttagen när vi går där, men kan inte kolla mig över axeln just då. Vi baxar in skiten i lastutrymmet och Jurij vill verkligen, verkligen skruva fast skruvarna (men inte benen) precis där och då. Jag säger att jag tyvärr inte kan betala honom mer än £30, så vi har en tidtabell att hålla, och han viftar bort det. Jag förstår givetvis att det handlar om den stimulantpåverkade mannens oemotståndliga drift att skruva med saker. Det är ingalunda min första rodeo.

Yeah, might as well get it done now säger jag, och noterar plötsligt att tre av de närliggande husen har ytterdörrarna på vid gavel, och att det står 3-5 judiska pojkar i åldrarna 5-12 år i varje dörröppning och stirrar på oss. På sjuans religionstimmar fick jag lära mig att en av grejerna ortodoxa judar inte får göra på sabbaten, förutom göra upp eld, är att flytta saker på det sätt som vi precis var i färd med att göra. Trodde att le ansträngt bakom svettig mask-kvoten hade blivit fylld för dagen, men icke. Vi drar igen dörren, hoppar in, spänner fast säkerhetsbältena, fönstren är helt nerrullade, han sätter nyckeln i tändlåset och vrider om, Beyoncé feat. Jay-Z – Crazy in Love (2003) drar igång när radion kommer på, och jag ryser ofrivilligt av välbehag. Nä, jag hade inte tuggat något av hans té.

På väg tillbaka vill han hämta något. Okej. Vi tar en högersväng vid någon point och sick-sackar genom ett område jag inte känner till, just utanför centrum, diverse lagerbyggnader och småföretag. Ungefär där blir jag lite nervös. Han verkar relativt harmlös, men vete fan alltså. Till sist stannar han utanför en byggnad, säger ”two minutes” och hoppar ut.

Hinner fundera en del på vad fan som kommer hända nu, men innan han stack visade han mig hur man låser bilen inifrån, så knappast något som gör att jag hamnar på nyheterna åtminstone. Till sist kommer han ut igen och ger mig helt öppet ett litet knyte tidningspapper genom den nerrullade fönsterrutan. Vecklar ut det försiktigt, och däri ligger en svamp. Alltså en svamp. Vetefan vad jag ska göra med den, så jag stoppar den i väskan. Cheers.

Under hemfärden tar han fram en svart vaporizer i som uppvisar släktskap med en Sony kassett-walkman, både till storlek och i estetik. Givetvis är det inte nikotinjuice han vapear med den, nej nej. Detta gör han alltså öppet, såväl när han kör som vid rödljus. Börjar igen fundera på vad satan som skulle hända om polisen stannar oss, men han verkar rätt obekymrad trots sin tidigare fängelsevistelse. Vi har ungefär tio minuter kvar av färden när T skriver att han är framme hos mig, och jag svarar att vi är där snart.

När vi dyker upp sitter T fortfarande i bilen, jag hoppar ut och går flinande fram till honom, inte omöjligen något hotboxad vid det här laget. Han rullar ner fönstret, jag ler fortfarande som en idiot och säger have I got a story for you.

När jag återberättar historien åt D, L och två andra i parken några timmar senare får jag reda på att D tydligen känner en dude som har skåpbil. Är jag glad att jag inte frågade honom först? Vete fan, alltså.

Gotta catch ‘em all

Hahaha, voi vittu vilken dag. Sköt för det första upp festen, delvis på grund av att det känns för tidigt att bjuda in folk till ett halvfärdigt hem, delvis för att K fick veta kvällen innan att hon förväntas jobba idag och it just wouldn’t be the same utan henne. Den nya planen är midsommarfödlartupare den 25:e. Funderar fan köpa loppisbord och släpa ut i den övervuxna plätten med gräs som kallas communal garden bakom huset om vädret är fint. Får se.

Istället hämtade T och jag ett skåp, en TV, två mahognycdställningar och ett soffbord medelst bil. Det tog några timmar. Kortaste sträckan var in till centrum, längsta en timme ut till en bondgård i Yorkshire. Verkar bli parkhäng ikväll med D, L och några andra, trötta är vi allt men går nog dit iallafall (25 min till fots kanske). Dagen började dock med något i hästväg, men det förtjänar helt klart sin egen storytime. Imorgon.

Stretande blogotek

I mitten av mars, alltså för snart tre månader sedan, skrev jag en liten introduktion med anledning av att bloggen hade lagts till i Blogoteket på Sevendays. Riktigt så enkelt visade det sig dock inte vara.

Blogginläggen som publicerats innan flödet lades till lästes nog in, men inläggen efter det tycktes inte dyka upp i Blogoteket. När jag mailade hade IT-personen påskledigt, och hen kunde inte hitta något fel när hen kom tillbaks.

Mailade igen kring kl. 22 på kvällen en månad senare, dagen efter hade alla inlägg fram tills den punkten lästs in. Därefter kom inläggen in som de skulle i några dagar, sedan slutade det igen.

Har vänt ut och in på varje tänkbar inställning utan att komma någonvart. Själva RSS-flödet är det inget fel på, inläggen läses in finfint i vilken läsare som helst. Blogoteket har också flera WordPress-bloggar likt denna som bara tycks funka.

Googlade och googlade, till sist vände jag mig direkt till WordPress. Supportkillen finkammade mina inställningar, testade allting, och sa att från mitt håll felar inget. Det är ett mysterium.

Vad jag vill säga med detta är: lita inte på att blogoteket visar bloggens inlägg, det postas nog dagligen i dessa trakter oavsett om det syns där eller inte. Vill man hänga med är det lättast att bokmärka bloggen (Ctrl + D på tangentbordet i de flesta webbläsare) eller lägga till flödet med adressen https://madronasilvander.fi/feed/ i sin RSS-läsare/reader/vad de nu kallar det nuförtiden.

This has been a public service announcement. Nu ska jag ut och köpa proina och bålvirke och ingredienser till snittar och cocktailstickor och ljus och blommor till inflyttningsfesten imorgon. Verkar som vi blir fem pers, man får max vara sex pers inomhus, har antagit att C helst skippar fester men ska fråga honom när han kommer hit ikväll.

Mardrömsmadrassmaraton

Här kommer en pinfärsk storytime i långläsningsformat.


Jag sitter vid bistrobordet en tisdagseftermiddag och trålar Gumtree. Målet är att hitta en förmånlig madrass till träsängramen jag köpte av förra hyresgästen, och därmed slippa in- och utvecklingsritualerna som bäddsoffan innebär.

Hittar rätt snart en lovande annons som verkar tillhöra en privatperson, men när jag ringer visar det sig förstås vara ett litet företag som står bakom. Inte precis ovanligt. Jag säger åt killen som svarade att det ska vara en double (135×190 cm i UK, antar det var tillräckligt för två undernärda fabriksarbetare förr i tiden).

Han berättar om utbudet, och jag framhåller att jag hatar… vad heter de på svenska. Fjädringsmadrasser? Alltså såna som har såndär klassiska tecknad film-aktiga sproing sproing-grejor i sig. Vill helt enkelt inte ha någon spring mattress. Merparten av deras utbud visar sig vara av just det slaget, och han försöker tappert intyga att de är av god kvalitet, men jag vägrar ta risken. Är så traumatiserad av madrassen på förra stället.

Det finns några modeller utan fjädring i de lägre prisklasserna, men jag har riktat in mig på en tjock jävel som också funkar bra på golvet om jag bestämmer mig för det. Hade till exempel en madrass på golvet i Haag och det var helt najs. Såna där myshörnor man ibland ser hemma hos intellektuella karaktärer i filmer, du vet, en jävla massa kuddar, tjockt och ljust täcke som frasar och prasslar, tjock madrass på trägolv, läslampa och vattenglas på en låg pall… det har alltid tilltalat.

Nå, det blir förstås att gå upp i prisklass för ett tjockt fanskap utan fjädring. Han föreslår en tio tum (25 cm) tjock och stadig madrass med ett lager memory foam på toppen. Yes, I believe I’d be satisfied with ten inches säger jag och flinar åt den oavsiktliga innuendon, han skrattar nervöst. En rätt hård madrass på en hemsnickrad träsängbotten men med ett mjukt och någorlunda formbart lager på toppen kanske påminner om mossa på marken, i bästa fall. Det är ju sjukt skönt för ryggen.

Priset är £74 med free next-day delivery, och jag tänker att £74 med leveransen inbakad i priset låter rimligt för en madrass som är refurbished, alltså har varit i bruk men är rengjord och uppiffad för att säljas vidare. Tippar att nypriset för en dylik landar kring tvåhundra pund, har sett företagsannonser för liknande madrasser. Kör i vind. Betalning vid leverans är det som gäller, klart som korvspad. Spelar alltid in sådana transaktioner med andra partens medgivande ändå, vägrar de vet man att det är något fuffens. De levererar tydligen mellan kl. 16 och 20, låter bra, jag kommer vara hemma då.

Vid middagstid dagen efter får jag ett SMS med instruktioner. Däribland att föraren kommer ringa och bestämma tid snart (okej), att föraren endast hivar in madrassen på marknivå om det så betyder trapphus (visste jag redan), att man ska se till att sitta/rulla runt på madrassen utan att ta bort förpackningen för att veta vad man köper (självklart), att man ska se till att inte bli erbjuden andra kunders madrasser eller att föraren tar för mycket betalt (jahapp, de litar inte på sina förare, möjligen av erfarenhet), att föraren inte har växel (antog jag redan), att man inte ska ge dricks (jaha…? varför inte det…?), och att man ska fråga föraren om leveransvillkoren och skriva under dem (visst). Sen står det med versaler PLEASE DO ALL THE ABOVE REGARDLESS IF ITS LATE OR IN THE DARK.

Föraren ringer kring kl. 14, säger att han kommer vara här mellan kl. 17 och 20. Okej, säger jag. Fortsätter jobba på Trevor Bock till kl. 16, då jag beger mig ut för att skaffa kontanter så att jag är tillbaks i god tid. Tjippar iväg femton minuter till fots mot en hörnbutik (corner shop låter onekligen bättre) som har en kontantatuomat, stoppar in kortet, väljer £80 och funderar på vad jag ska köpa för att få rätt växel. Automaten spottar ut två tjugolappar. Den fortsätter rassla, jag väntar med olustkänsla i bröstet.

Automaten tystnar. Där ligger fortfarande bara två tjugolappar. Automaten börjar printa ett kvitto som jag rafsar åt mig. På det står i princip hej sori nu men ja kuna int spott ut nå mer, vet int riktigt vaför fö ja sku int bord ha slut på sedlar, ha iallafall skicka tillbaks det du int fick ut ti kontot ditt nu, ska försök skärp mig, ha en bra dag!

Visar kvittot till killen bakom kassan för att meddela honom om att deras automat kanske har något fel, han säger att den gjorde det där för typ en månad sen också. Jag frågar honom var närmaste ATM ligger, han svarar och jag känner stressen välla upp. Den är en bra bit bort till fots. Det gick tydligen precis en buss, så det skulle ta lika länge att gå dit som att vänta på nästa buss och ta den, möjligen lite snabbare om man joggar. Jag inser att innan jag har tagit mig dit och sen hem kommer klockan definitivt vara över fem. Lugnar mig själv genom att tänka när har en speditör någonsin dykt upp riktigt i början av intervallet?

Ömsom joggar, ömsom powerwalkar till köpcentret i fråga. Det är förjävla varmt och svettigt, har inte smörjt solkräm på armarna, så det är långärmad skjorta som gäller trots att jag brinner upp (solallergiker). Den svettiga friktionen får ludd mellan tårna att kännas som småsten i skorna, och jag känner att tyget måste ha gått upp baktill på en av mina sneakers, för en vass plastkant skrapar obönhörligen mot min vänstra häl.

Väl där ser jag allehanda automater, rentav en cash-4-phone-automat där man kan lämna in sin gamla smartphone och få pengar för den, men inga cash machines. Märker att en vakt har stirrat på mig ett tag och frågar honom var kontantautomaterna finns, han pekar ut och till vänster. Jag anlände från andra hållet och missade dem därmed helt. Tar ut £40 till och rusar in igen för att köpa något för växelns skull, de hatar (med all rätt) att växla pengar om man bara frågar, och oftast finns det lappar vid kassorna som upplyser om detta med all önskvärd tydlighet.

Spritar händerna, tar en korg, klockan är tio över fem. Precis när jag sträcker mig efter en jordgubbssoygurt avbryts Ted och Kaj-podden av Sailfish OS default-ringsignalen i mina in-earlurar, och jag får en omedelbar stresspik. [I’ll] be there in ten minutes säger han, och jag hör mig själv säga ten minutes, alright!. Han lägger på.

Varför i helvete sa jag det? Till fots kommer det ta över dubbelt så länge innan jag är hemma, antagligen längre på grund av skoskavet som nu inte bara är begynnande utan ett faktum. Dessutom är det kö till self scan-kassorna där man kan betala kontant. Spejar för att hitta en bemannad snabbkassa, men det tycks vara ett avvecklat koncept sedan självservicekassor blev en grej. Får ställa mig i kö i en vanlig dödlig bemannad kassa och hoppas på det bästa.

Lyckligtvis går det rätt fort. Betalar först för mina varor med bara en tiolapp rakt av, men inser när jag ser beloppet att nänänänä, det här kommer bli för små valörer. WAIT WAIT WAIT hasplar jag ur mig, any chance I could give you this as well to get whole pound coins? I kinda need them. Hon skänker mig en genuint vänlig och tålmodig blick och fixar biffen, jag tackar henne som fan och älgar iväg.

Måste givetvis meddela föraren, ringer upp honom och säger att jag kommer bli försenad trots allt. Han säger att han är vid min adress om fyra minuter och frågar hur sen jag kommer bli. Lägger alla mina ägg i korgen märkt ”hinna med bussen som snart passerar”, så jag ber om ursäkt och säger maybe ten minutes, imma be there ASAP.

Ljuset hinner bli rött, jag ser till sist bussen passera medan jag står fastlåst på en refug med bilar allstans (en av Manchesters mest trafikerade vägar + rusningstrafik, go figure). Klockan är 17:18 när jag kommer fram till busskuren, nästa buss passerar vid 17:25. Hade kunnat vara värre. Till min förvåning dyker den upp redan 17:21, och jag hoppar på. Vi svischar fram rätt bra eftersom det finns en bussfil (<3) och jag börjar känna mig upplyft, verkar som det kommer gå vägen trots allt. Vid hållplatsen innan ”min” stannar bussen för att släppa av passagerare som vanligt, och… stannar. Helt.

Slår av motorn. Hade en föraning om risken för detta, bussen var lite väl tidig, så det måste ju åtgärdas nån gång för att undvika för stora avvikelser från tidtabellen. Nu råkade det sig som så att det blev vid hållplatsen innan min. Åter igen skulle det antagligen ta lika lång tid eller längre att gå den kvarvarande sträckan, så jag fick vackert sitta av minutrarna medan stressen bubblade i blodet och svetten lackade i sambastun som föreställde buss.

Almost there!!!! textar jag åt föraren när bussen äntligen rosslar igång och fortsätter färden. Jag springer därefter över 2x tvåfiliga vägar och statuerar ett exempel på vad man inte ska göra åt treåringen som lydigt väntar med mamsen vid trafikljusen trettio meter bort. Föraren har nämligen tydliggjort att han väntar två minuter till, sen sticker han och sätter no-show i pappren. Vilket han förstås hade haft all rätt att göra redan när jag inte var hemma vid ankomst. Vill dock verkligen ha madrassfan och inte bli svartlistad som opålitlig köpare, så jag ilar hem, skavsår be damned.

Föraren har redan hunnit starta motorn när jag rundar hörnet och flåsande stannar framför lastbilen. Han stänger av motorn igen och verkar mindre barsk i tonen än i text, eller så får han någon sorts empati för den slutkörda kvinnan som står framför honom. Femton minuter fick han vänta, jag ber så mycket om ursäkt. Han halar fram madrassen, den är inplastad, ser ren ut, och är definitivt lika tjock som utlovat. Jag öppnar dörren till trapphuset och föraren hivar in den i lobbyn. Väl där tycker han dock att den ser lite bred ut och hämtar ett måttband ur bilen, men jodå, nog är det en double.

Jag lägger mig på den inplastade madrassen och rullar runt en smula, testar att lägga mig på sidan, känns bra. Yep, I’ll take it, säger jag. I färd att hala fram sedlarna och mynten säger jag att det var en oväntad strapats att fixa kontanter, och att jag borde ha tagit mig tid att göra det tidigare på dagen för att undvika allt detta. Han säger you could also pay online, you know. Jag blir något paff och säger att detta faktum inte fanns utskrivet på annonsen, nämndes inte av killen jag pratade med och stod heller inte i SMS:et, det har bara talats om cash on delivery. Han skrattar till och säger yeyeye, you can pay online too, och jag säger att nå, det blir kontanter iallafall nu när jag har dem.

Jag börjar snacka om delivery terms som ska läsas och skrivas under och han säger att nä, det krävs inte, har inte krävts på flera månader. Jag ger mig inte utan nämner SMS:et som skickades ut tidigare idag, med den övertydliga uppmaningen i versaler på slutet. Han ser genuint förvirrad ut eller är en jävligt bra skådis, men insisterar att så inte är fallet. Har förstås hela interaktionen inspelad, så jag bestämmer mig för att ge honom pengarna. Sagt och gjort, han åker iväg och jag är stolt ägare till en fin madrass. Inte splitterny, men i gott skick.

Samt också jävligt tung. Det hade antagligen varit annat om min kropp inte redan var helt slut, men bara att manöverera skiten upp från golvet visar sig kräva stor möda. Testar en handfull olika sätt att få madrassfan ens första biten uppför trappan, men det tar stopp efter tre trappsteg. Får lov att inse att jag inte fixar det ensam, och börjar fundera på vem jag ska rycka i rockärmen.

A bor vanligtvis inte så långt ifrån, men är nere i Cornwall och protesterar vid G7-mötet i några dagar. T är förstås i Stourbridge. C hade behövt resa från en av satellitstäderna, men skulle antagligen ställa upp om det krisade. D är sjuk, K jobbar med största sannolikhet… näe, det blir till att knacka på hos en granne.

Knackade först på hos kvinnan i lägenhet 2, inget svar. Samlade därefter mod till mig och knackade på dörren till lägenhet 1, inget svar. Killen som bor där var ordentligt sur när vi sprang på varandra, så han var inte precis förstahandsvalet. Han borde ha hört mig stånka och plasten prassla rakt utanför dörren i sisådär tio minuter oavsett. Förnimmer knappt hörbara ljud från hans lägenhet, men ingen öppnar. Jahapp.

Tar mig en funderare i några minuter. Står och bälgar i mig vatten i stånd att gå upp till lägenhet 5 när ytterdörren öppnas, halleluja. Det är tjejen som jag har sett följas åt med killen i just lägenhet 5. Hon ser lite chockad ut, tagen på sängen (huehuehuehue). Madrassen tar nämligen upp största delen av trappan eftersom jag inte står och stöder upp den just då. Jag säger ett glatt hej och något som innefattar as you can see, I seem to have created a bit of an obstacle course. Frågar henne därefter artigt om hjälp. Hon går med på det, men verkar förståeligt nog inte särskilt entusiastisk. Med gemensamma krafter får vi ganska snabbt upp madrassen hela vägen till min dörr.

Hon trodde att madrassen skulle uppför ännu fler trappor, men jag säger nä, med up the stairs menade jag bokstavligen bara uppför de första trapporna. Då ser jag lättnaden i hennes ansikte. Hon frågar om jag kan öppna dörren så vi kan baxa in madrassen i tamburen tillsammans, och så sker. Jag ber om ursäkt för det oväntade träningspasset och säger I feel like I owe you some brownies or something, men hon försäkrar att det är okej. Tackar henne så mycket och hon slinker vidare till ovanvåningen. Efter ytterligare femton minuter får jag slutligen madrassen inkrånglad i ramen och sätter på fanskapet nytvättade sängkläder i väntan på natten. ”Natten” var igår natt.

Nå, var madrassen något att ha nu då? JA!!! SÅ JÄVLA SKÖN.

tl;dr ja har en kiva madrass nu å de va jobbit men de va helt egen måka.

To TV or not to TV

I vissa kretsar betyder TV något helt annat, men det är alltså den elektroniska apparaten jag kommer tala om. Trivs personligen bra i kvinnligt könskodade kläder, tackar som frågar.

Det fanns ett tag när man hörde ”jag har ingen TV” som ett illa förtäckt skryt om dennes intellektuella intressen. I fildelningens tidevarv kunde detta ändå betyda att personen i fråga laddade ner sina jävla Lost-episoder via valfritt P2P-program slash torrentindexeringssida, eller streamade South Park illegalt på nån skumrasksida när uppkopplingarna blev tillräckligt bra.

The Pirate Bay - Wikipedia
Thooose weeere theee days, my friend…

I on demand– och streamingtjänsternas tidevarv går det givetvis att se även linjär TV via dator, smartphone eller tablet, men jag har aldrig sett poängen i det. TV-apparaterna är givetvis uppkopplade till internet och kan spela vad satan man vill numera också, en äldre modell hade varit aktuell i mitt fall oavsett. Det finns något mysigt i att helt icke-interaktivt slänga sig på soffan framför TV:n på kvällen, att ha den påslagen på låg volym på natten, och att det liksom kommer vad det kommer utan att vara recommended for you.

Skulle jag ha kollat en serie om Devon och Cornwall i sydvästra England om inte T var slocknad på soffan, och jag själv var för lat för att stänga av eller byta kanal? Nä. Är jag glad att jag fick följa en kille med målet att uppfylla sin dröm om att bli ånglokförare och jobba tillsammans med två uråldriga gubbar? Ja. Var det mysigt när de varsamt, varsamt demonterade fönsterstenarna på en medeltida kyrka och fixade upp glaset? Jajjamänsan. Var det intressant att följa med när en liten kustby fick en massiv ny storm gate som fraktats sjövägen ända från Kina? Japp.

Spoiler alert: Han klarade slutprovet.

T bodde på hotell när han började jobba, och en sen kväll hade han slocknat på sängen medan vi tittade på TV. Jag var vaken och kollade på en dokumentär om en grupp män som blev inkallade i kriget (andra världs) och hamnade i hårda stridigheter i Frankrike. Runt hundra män från den lilla skotska byn åkte iväg för att kriga, alltså lejonparten av den manliga befolkningen. Omkring en tiondel återvände. Jag grät.


Allt detta minns jag ju, men om du skulle fråga mig vad jag kollade på Youtube igår kväll hade det varit som att fråga vad jag åt till lunch på måndagen för två veckor sen. Linjär TV, och då speciellt public service, är ett ypperligt sätt att utsätta sig för saker man annars inte hade kommit i kontakt med. Trots allt sänder de saker som ska intressera så många olika målgrupper som möjligt. Ibland på en gång, och då får vi stora underhållningsproduktioner med minsta gemensamma nämnare, men när de gör något nischat kan det bli oväntat och intressant. En guldkombo.

We need to talk about The Great British Bake Off's titles cake - Liverpool  Echo
Får medge att det finns koncept där minsta gemensamma nämnare går för sig.

Jag har ju lovat dyrt och heligt att använda dator och internet mindre efter alla lockdowns. Att låta TV:n uppfylla behovet av passiv underhållning när man känner sig som en grönsak och kolla väl valda YT-prenumerationer en gång i veckan kunde vara en bra åtgärd. Kan alltid koppla skiten till datorn och visa väl valda musikvideor när man har fest. I bredbandsavtalet jag tecknade kom det för övrigt med ett hemnummer och fast telefon som man ringer gratis med kvällstid, förutspår tuggummituggande och sladdvinglande redan nu.

Annars såg jag en kille som skrev ”watching T.V.” på en dejtingsida en gång, med punkter efter bokstäverna. Attraktionsgraden steg några snäpp, lika snabbt som oförklarligt. Tänk vad ett par punkter kan göra.

Loppis-shoppat

Tog en vända till Chorlton med A, kort bussresa. Finkammade varenda charity shop vi stötte på, och det var många. Hittade skor i min storlek (!!!!!!!) för en spottstyver, ett par lagom höga lagom glansiga klackar som funkar både till representation och på fetischklubben. Därtill ett par (nästan) chelsea boots, behövde skor utan klack som är mer formella än sneakers, och där var dom. Size UK 8, redan ingångna.

När vi blev hungriga slog vi oss ner vid Chapati och åt masala-franskisar, samosas och tre sorters curry med ris, och en delad pint till det. Curryn var undersaltad, fick be om ett saltkar, men smakerna lyfte verkligen efter det. Mätta och belåtna blev vi, skönt att sitta i skuggan med en sval bris.

I övrigt köpte jag en lackväska som skiftar från rött till svart (hade en liknande en gång i tiden och fick många komplimanger för den), en vinöppnare, Black Cherry av Goldfrapp (länge sen), ett kristallfat för snittar, en kristallskål för bål, fyra underlägg, tre ramar, Eckhart Tolles The Power of Now eftersom mitt ex pratade om den, en smart casual-klänning och en wet look-klänning för… munch och klubb, möjligen i vardagen om man klär ner den ordentligt.

Köpte nästan ett träslott också. Tänkte att det vore intressant i rollspelssammanhang när det blir en taktisk strid med en fästning i bilden, men beslöt mig för att jag inte kör nån jävla D&D/Warhammer-crossover (inget ont om Warhammer, ”some of my best friends are into Warhammer”). Skulle också känna mig lite skyldig över att beröva en unge denna fantastiska konstruktion, satan i gatan vad glad jag hade varit över skiten som åtta-nioåring.

Som åtta-nioåring lärde jag mig också ordet gouranga, eftersom det kom upp på skärmen med stor gul text när man lyckades köra över alla personer i hare krishna-tåget på trottoaren i GTA 1. Kan därför inte ta det seriöst när jag ser det skrivet någonstans.

Bärsärkmåndag: Full i fan i Fuel

Den 13:e augusti 2019, tre veckor innan jag flyttade från NL, är det en ljummen sommarkväll i Manchester. Klockan är omkring åtta, och vegestället Fuel i Withington har kvällsservering som vanligt.

En storväxt, skäggig man i 30-årsåldern kommer in och börjar helt sonika stjäla mat från folks tallrikar och halsa deras stop. Klientelet reagerar givetvis med en blandning av chock, förvirring och aggression. En medarbetare undrar vad fan han håller på med, mannen svarar med att ta stryptag på honom. Ett bord välter, glas går i kras, tallrikar far i golvet, folk försvarar sig med stolar.

Mannen härjar högljutt, en kvinnlig medarbete försöker lugna honom, men det är dödfött. Fyra män försöker mota ut honom ur byggnaden, men det är omöjligt, ögonvittnen talar om superhuman strength. Mannen skriker vid flera tillfällen you should be socialists (?). Ingen aning om detta är hur han rättfärdigar att förse sig med andras mat och dryck, eller om han tycker att caféet inte är tillräckligt vänstervridet, eller om han tycker att socialister inte borde göra motstånd.

En av fönsterrutorna går i tusentals bitar. Vid det här laget har folk antingen flytt ut, uppför trapporna eller in i köket. Polisen dyker äntligen upp, han kallar dem fucking Scousers (liverpoolbor) och säger you can fucking do one you fucking cunt. Det krävs en taser för att få mannen att stjälpa till sist, fem-sex poliser bär ut honom genom dörren och lyckas efter flera försök hiva in honom i polisbilen. Han skriker YOU’RE ALL BULLY VICTIMS!, antagligen tyckte han att de hade orättvisa hjälpmedel i arsenalen.

Något motiv till den 31-årige mannens handlingar har man inte kunnat hitta. Ej heller huruvida han var påverkad av något. Omänsklig styrka talar man ju ofta om när folk är höga på PCP och dylikt, men han uppvisar inga symptom på att vara hög. Han verkar heller inte full över huvud taget, bara jävligt aggressiv. Psykbryt? Vete fan.

En del besökare var förståeligt nog omskakade efter händelsen, men ingen skadades. I slutet av telefonkameravideon (volymvarning, han SKREK verkligen) hörs det skratt när folk står utanför och tittar på hur mannen försöker göra motstånd halvvägs in i polisbilen. Bisarr incident, hoppas försäkringen täckte skadorna.

Full i Fuel

Vaccinerad igår, Pfizer. Armen känns ungefär som den vore limin, men inga förkylningsliknande symptom hittills. Möjligen lite tröttare än vanligt på kvällen igår. Inga Nightmares on Vaxx, med andra ord (trolololo).

Var ute och gick i över 1,5 h idag, 45 min av dem med en ny bekantskap, därefter tre pints vid Fuel i Withington. Är så arma glad att stället tycks ha överlevt, sist jag var dit var i februari 2020 kanske. Maten är prisvärd och ölet likaså, men det är egentligen själva utrymmet jag är förälskad i.

Exteriören med den lilla sidobannern, nedanvåningen, baren, scenen, övervåningen, rentav vessorna (hittade ingen bild lol). En blandning av murriga bruna och blå toner med trä och blodröda väggar. Någon på Happycow tyckte att inredningen var dated, det är ju det som är hela grejen.

Vad jag kan se har stället funnits åtminstone sedan mitten av 00-talet. Om Fuel byter ägare och blir ännu ett fräscht och instagramvänligt #vegancafe med raw food, nakna designglödlampor, geometriska kopparljusstakar och namnet skrivet med luftig skrivstil blir det fan balaklava och basebollträ i natten alltså.

Nånää. Lite dålig smak att skämta om det med tanke på morgondagens inlägg.

Samlade intryck

Då har man bott en vecka på nya stället. Hittills har jag konstaterat följande:

  • ljudnivån från grannhuset på lördagskvällen över bank holiday weekend var ett undantag, tonårsdottern hade föräldrafritt, detta vet jag eftersom
  • jag hörde mamman i huset bredvid och personen som bor under mig samtala ute på sina respektive balkonger, hon under är en kvinna i min ålder som tycks vara från centraleuropa
  • två av lägenheterna huserar varsin kille i min ålder, en av dem bränner ofta rökelse i fönstret och ville verkligen inte prata när vi sprang på varandra för första gången, den andra har jag sett på håll
  • en av lägenheterna står antagligen fortfarande tom
  • mycket barnfamiljer i området, men mindre barnskrik än att bo bredvid en skolgård som sist (lol)
  • har ej hört något från övriga invånare i huset förutom fotsteg ovanför, och det sällan
  • ett av husen tycks renoveras av två medelålders män och en tanig kille i 18-20-årsåldern (som när han tar av sig tröjan i värmen får mig skapligt tantsjuk)
  • en kvinna från en av grannfamiljerna tycks ha underhåll av dreads som side hustle
  • fy fan vad skönt med gasspis igen, men också skönt att ugnen är elektrisk
  • (att försöka baka med gasugn kan faktiskt dra åt helvete)
  • bäddsoffan är förvånansvärt bekväm – i själva verket riktigt skön – så jag kan alltså erbjuda folk att sova på den med gott samvete
  • vattentrycket är bra, boilaren funkar bra
  • överlag inga gömda fel i lägenheten hittills
  • närmaste matbutiken ligger närmare än på gamla stället (känns det iallafall som)
  • sweet, sweet solitude

Idag ska jag kolla in A:s nya rum i en lägenhet han kommer dela med någon medelålders jappe vars partner stack hastigt. Finns en del omständigheter i bilden som får mig på alerten, men passar det inte kan han alltid sticka vidare någonstans. När man är tjugofem är det ju ett äventyr att sommarsquatta i värsta fall, och föräldrahemmet har han drygt en timme bort med bil, så ingen fara på taket. Förhoppningsvis är jag inte alldeles för utslagen efter första vaccindosen.

Jag är domina (hon är domina)

En kvinna vid namn Dina Sade har skrivit en bok med en rak titel. Den har nyss utkommit på stockholmsindieförlaget Ordberoende (bra namn), av förståeliga anledningar under pseudonym (en halvanonym författarbild tycks finnas i en intervju för Expressen, åtminstone finns inga indikationer att bilden är arrangerad).

Det i sammanhanget väl inkörda efternamnet fick mig att anta att det var ännu en bok i raden ”Bekännelser av en professionell dominatrix”, som i den engelskspråkiga världen är a dime a dozen, men tji fick jag för min fördomsfullhet. Boken är skönlitterär till sin utformning. Lyssnade på en intervju med författarinnan och konstaterade 1. hon är ljuvlig 2. hon är livsstilsdominant 3. min bedömning var totalfel 4. ett exemplar borde inhandlas bums.

Fick nys om boken två veckor efter att förhandsbeställningen av lyxupplagan i ”rött snitt” hade stängt. Hade aldrig hört termen förut, och baserat på (den visserligen digitalt framställda) bilden såg det ut som att upplagan kommer vara tryckt helt i rött papper och inte bara ha röda kanter.

ÄLSKAR rött (kärlek och ilska och passion och aptit och blod och fara och flamencodansare *dramatisk spansk gitarr*), men att läsa svart text på röd botten är att ta i, så bestämde mig för att vänta på den vanliga dödliga varianten för säkerhets skull (även i hopp om att punga ut aningen mindre får jag allt medge, fortfarande arbetslös).

Nu visar det sig alltså att den vanliga upplagan äntligen har kommit ut! Och inte vilken dag som helst, utan fredagen den 21:a maj, min födelsedag. Själva förlaget har den förstås i sin webshop, men tycks liksom jag anade inte skicka ett skit utanför Sverige. Boken finns dock på finska Adlibris, så har redan ryckt i några finländska bekanta för att be om hjälp med det praktiska. Att recension kommer efterhand kan du hoppa upp och sätta dig på.