Festa eller förpesta

Det finns människor som var partyprissar eller partypinglor i tonåren och under studietiden men som gradvis har tappat kontakten med den delen av sig själva. De påminns kanske om den perioden i livet och ler åt ett minne eller två, men saknar den egentligen inte.

De har lugnat ner sig, är ”färdiga” med den biten, chillar på helgerna, träffar inte så mycket folk förutom arbetskollegor och släkt, pynjar med huset eller lägenheten, tar hand om eventuella barn och husdjur, etc. De har fullt upp med sitt och det flyter på, vackert så.

Det finns också sperglords som föredrar egensällskap och alltid har gjort. De bryr sig heller inte om vad andra håller på med, de har fullt upp med tågrälsar/lego/rationalismessäer/samla på progressiv rock-vinyler/Warhammer-figurer/Magic: The Gathering/andra klassiska sperghobbyn. Vackert så.

Sen har vi folk som har avlivat partydelen av sig själva genom att aktivt tänka jahopp, nu är jag 24 och klar med studierna, dags att växa upp och dyka in i vuxenlivet. Ofta på grund av yttre tryck (eller inre tryck som har sipprat in från yttre tryck över tid). Där har vi kandidater för uttalanden som jamen, springa runt och festa som en tonåring som 30+, fy fan vad patetiskt, väx upp (dvs. kalla någon omogen genom att stampa i marken och tjura jag är 30+ och har det såhär, alltså ska alla ha det såhär!).

Man skulle kunna tro att jag har fått min första hater, men så är inte fallet. Får i princip bara respons av 1. folk som vill snacka om Nemesis eller 2. rikssvenska medelåldersmän som har googlat ”domina sverige” och undrar om jag ”erbjuder golden”. Stöter däremot på attityden i fråga en hel del på Flashback, antagligen uttryckt av samma typer som undrar om jag kan tänka mig att pissa dem i munnen mot betalning.


Det är en sak att ha fastnat i det förflutna, typ att försöka festa med gymnasieelever som att man vore en del av dem när man är tjugofem och inte längre kan möta dem på lika villkor. Jag kan förstå att det anses vara patetiskt att fastna i utvecklingen. Det är inte en särskilt beundransvärd eller smickrande attityd att ha gentemot någon som uppenbarligen har problem, men okej, låt gå.

Jag kan även förstå att en hemmaboende trettioårig NEET som hoppade av uni för tio år sedan men ännu springer på studentfester som eskapism istället för att ta ansvar för sin situation blir föremål för åtminstone-är-mitt-liv-inte-SÅDÄR-fuckat-popcornsfrosseri av folk som själva tycker att de borde ha kommit längre i livet. Ej heller beundransvärt eller smickrande, men låt gå.

Jag kan också förstå att en trettiofemåring som sjukanmäler sig från jobbet pga. krapula eller konkret försummar familjen till förmån för att ränna på krogen sticker i folks ögon. Det är helt enkelt inte särskilt gulligt när det går ut över omgivningen.

Det här med att beklaga sig över ansvarstagande vuxnas livsval är dock ganska jävla skumt. Vet mycket väl varför det görs, dock.

Topplista över orsaker till varför jag har stört mig på någon annans liv under åren, utan inbördes ordning:

  • ett skriande ouppfyllt behov
  • saltiness över något i mitt eget liv
  • avundsjuka
  • svartsjuka
  • andra yttringar av taskig självkänsla
  • undertryckt ilska
  • ovilja att ta itu med något
  • rädsla över att ta itu med något
  • distraktion från ett obehagligt faktum
  • upplevd maktlöshet

Varenda jävla gång. Tyckt att mitt liv ”inte felar något” har jag gjort varenda jävla gång också. Lol. Sen krävs det också en ordentlig skopa hybris för att förvänta sig att ens jurisdiktion ska sträcka sig längre än den yttersta punkten på ens armhår, oavsett domslut.

Att vara medveten om stadier man lämnat och fortsättningsvis kunna doppa tårna i barnslig lekfullhet, en adertonårings pirr vid utgång eller lika stark inspiration av nya idéer som när man var tjugotre har inga nackdelar. Det är fan fusk om något, alla vapen, alla nycklar, 200 % armor och full ammo.

Bild snodd från ett gäng polacker som gillar retrospel och KMFDM.

Målande Stålenhag

Folk vill i allmänhet ha en balans av det som är bekant och det som är nytt, trygghet och spänning, så det är inte så konstigt att Simon Stålenhags verk ger totalutslag intressemässigt. Här har vi en bliss point av nostalgi och förundran. En vän hade hans målningar som växlande skrivbordsbakgrunder och jag måste ha frågat ”hej vad heter den där duden som…” säkert fem gånger.

Den sista bilden tigger ju om att bli grunden till ett rollspel. Alltså tigger, fantasin går på högvarv och fyller i ungefär tusen ord av settingen per betraktad sekund. Givetvis gjordes det för länge sen i form av Ur Varselklotet (eng. Tales from the Loop, blev även en Amazon-serie som jag inte har sett).

Marknadsföringen fann jag lite skum, ”rollspel i 80-talet som det kunde ha varit” är det ju inte, då själva grunden är en anläggning som är ren sci-fi. Den svenska titeln är också rätt konstig, den öppnar sig inte för mig alls iallafall, och kloten nämns varken i säljtexten eller i bilderna som finns på hemsidan. Då är den engelska titeln genast bättre.

Folk öser beröm och förundran över Stålenhags hyperrealistiska stil, och visst får den även mig att tappa hakan, men det som gör det för mig är poserna. Han är så jävla bra på minimala detaljer som säljer in dem helt, jag köper dem rakt av.

Skulle kunna fortsätta i all oändlighet men du får kolla in hans verk på hemsidan om du känner för det. Konsten att skapa sig en nisch, se och lär.

Skrock och Mocka i Berlin

Det är fredagen den trettonde och jag ska precis dra till Berlin och träffa GB. Det bådar ju gott. Vet inte exakt vad som står på programmet, men åtminstone ska jag äntligen se Suede-turnén som jag missade eftersom jag var på Åland. Hade hellre sett dem i Manchester och varit TRAAAAA-HAAAAA-HAAAAASH med Suede-fanet D liksom planerat, men Berlin lär leverera.

Det är int ett vittus hopprep, Brett, skärp dig.

Har bara varit till Berlin en gång i mitt liv och det var nästan ett decennium sedan. Hade knappt någon fritid alls eftersom det var inom ramen för ett historieseminarium, så det ska bli roligt med fria tyglar.

Minns också en bild från seminariet som jag fann så förskräcklig att jag levde på Syntrax Matrix 5.0-proteinpulver och naturell kvarg med sockerfri saft och tokbantade ner mig 20 kg. Sånt man håller på med som 22-åring, alltså. Rekommenderas icke, mot slutet var jag så jävla deprimerad att jag var tvungen att börja med Voxra. Det här med näring är fan A och O.

Ej bilden i fråga. Ointresse med stort O och samma hår, full circle.

Åtminstone är det världens fetischhuvudstad och jag har en tjugokilosväska med hälften av vikten till godo på ditvägen, så det lär bli en del botaniserande bland gummi och saker som gör ont. Kommer antagligen också kolla på lite ställen där Iggy, Bowie och Lou härjade en gång i tiden.

Har inte med min laptop, vilket betyder att jag har tidsinställt morgondagens, söndagens och måndagens inlägg. Lärde mig från påsken, sidu. Det nya tredagarsschemat mån-ons-fre börjar som bekant rulla nästa vecka, så någon form av reseskildring kommer vid middagstid finsk tid på onsdag. Hejsvejz.

Ween och den spretiga enhetligheten

Gick och lyssnade på Weens första album GodWeenSatan: The Oneness (1990) på väg till och från butiken. Vanligtvis poddar på den sträckan, men jag kände för en gångs skull för musik.


Duon Gene och Dean Ween träffades som fjortonåringar under typing class, antar skolan tyckte de skulle lära sig tiofingersmetoden eller dylikt. Enligt utsago gillade de inte varandra först men insåg sedan att de gillade samma musik. Blir alltid glad av att lyssna på GWS:TO, det spritter än hit, än dit, solklar talang, tvära kast. När albumet släpptes var de tjugo år gamla, och många av låtarna hade redan några år på nacken, så det dryper av tonårsextas.

Skåd nu på pojkan, nå voi voi. Gener (vänster) skickar fan rena strålar av kärlek med blicken, han har hittat sig en vän.

Albumet är än gospel, än jazzigt, än reggae, än full fräs-rock n’ roll, än Prince-pastiche, än King Crimson-pastiche, än ”tog svamp på tredje dagen av ett tjackrace”, än soligt lysergiskt, än lågmält balladigt, än spansk gitarrparodi som urartar i White Rabbit, än vad i helvete är det här ens.

Ingen orkar ju klicka på länkar och skit bara för att lyssna lite av nyfikenhet, så jag har snippat lite klipp här nedan för att illustrera vad jag menar.


Jag älskar att killarna spelar och sjunger för hjärtans lust, de håller inte tillbaks ett skit. När Gener skriksjunger YOU FUCKED UP!!!! YOU BITCH!!!! YOU REALLY FUCKED UP!!! på öppningsspåret tror jag på det till 100 %. Inga halvmesyrer här, han tar i för fucking kung och fosterland och håller ut skriken hela vägen. Lär ha blivit mycket honungsté efter det där.

Ween – You Fucked Up (1990)

Gener har dock en miljon strängar på sin röstmässiga lyra. Han är en naturlig skådis, tar sig an nya roller för varje låt, en kameleont och född komiker. Detta utan att göra Ween till ett skämtband över huvud taget – viktigt.

Nedanstående ljudfil är ett litet medley jag klippte ihop. Om du inte visste, skulle du anta att allt detta sjungs av SAMMA NITTONÅRIGA KILLE? Hur i HELA HELVETE gör han? Han röstskådespelar för fan lika mycket som han sjunger.

Gener-medley

Lyssnade också riktigt noga på övergången mellan Licking the Palm for Guava och Mushroom Festival in Hell för första gången och insåg herregud, det är ju Gener och inte typ en gitarr.

Gener-skrik

Tonen är för övrigt A5. Om jag inte missminner mig tar han dock ett F#6 på Dr. Rock från The Pod (1991) ett år senare som otränad sångare. Kan garantera att det kommer ett inlägg om det albumet också. Här är en pedagogisk översikt om det inte säger dig nånting:

Sjukt.

Har alltid bara tänkt på rösterna som aspekter av samma Gener, men jag kan förstå om det ter sig närmast schizofrent. Förutsägbart nog har han haft ett trassligt privatliv, mycket psykisk ohälsa, skenande missbruk och pajade relationer i bagaget. Deaner är mer chill.


#goals

Deaner sjunger för övrigt sällan, han uttrycker sig med gitarren istället, och på låtarna som inte har trummaskin är det också Deaner som spelar trummor. Gener spelar rytmgitarr ibland men oftast syns han bara med en mikrofon i handen, gitarren är liksom Deaners domän. Deaners personlighet framkommer dock precis lika tydligt som Geners fast utan ord, det finns ingen barriär mellan hans huvud och fingrar.

Deaner-medley

Tjugosex jävla låtar klämde de in på debutalbumet. Hemmainspelningarna är många, fniss och inräkningar och små misstag och konversationer fastnar på band och får vara där, liksom. Charmigt som fan, det är som att vara i rummet. Albumet är både på skoj och så vittus autentiskt, så eget uttryck det bara kan bli, och samtidigt har de ställt ut blinkande neonpilar som pekar på influenserna.

Vad fan finns det att göra i New Hope, PA på slutet av åttiotalet? Inte ett skit. Bara det du själv hittar på. Så skapa.


En uttjatad tanke, ja ja 30 year old boomer, ungdomen är så slööööö nuförtiden, det finns inget driiiiv, bla bla. Om de föddes år 2000 istället för 1970 tror jag fan ändå att det finns en reell risk att de skulle komma hem från sina respektive jobb vid texmexrestaurangen och bensinstationen, sitta hemma i varsin sunkig houseshare med en skitin bong på skrivbordet, halvfnissa åt Reddit varannan minut med en Spotify-mix i bakgrunden och texta varandra ”wyd?” och ”nm, u?”. Hemska tanke.

Det är iallafall en underbar förmåga att fortsättningsvis kunna kliva in i albumet på exakt samma sätt åtta år senare. Med det menar jag att jag upplever precis samma glädje när jag lyssnar på albumet som snart trettiotvå gåendes mellan hyllorna i Aldi som när jag var tjugofyra och gick mellan hyllorna i Nettorama i Utrecht. Det finns inte en tillstymmelse till nostalgi där, det är samma färska, direkta uppskattning. Det är fantastiskt.