Dunkelheit

Tog en sväng med hunden i skogen efter mörkrets infall igår, klockan var väl kanske 20:30. Satte min vana trogen på en promenad-podd, men pausade den fyra sekunder in i den inledande reklamen. Podd i öronen på yuppie-morgon-pw i parken i Manchester? Ja. Podd i öronen en kväll i black metal-septemberskog? Skulle inte tro det va.

Lyssnade istället bara på suset och kras kras kras mot gruset. Blev påmind om hur lätt trädsus blir till illusionen av diffust bilsus bakom ryggen och vägpinnar till människor framför en i mörkret. Gick ända till motionslådan, eller snarare där motionslådan brukade vara. Röd. Blyertspenna i snöre, ruthäfte och luftfuktighet, trevlig doftkombo. 3 km brukade farmor skriva, vilket nog var att skarva i, men vad fan.

Kom också att tänka på att vi ibland cyklade till plätten precis där i kröken och hade picknick. Har nog fortfarande inte hört mer förnöjsamhet än när farmor uttalade ”picknick”. Grön limsa i glasflaskor, man måste se efter så inte man tappade kapsylöppnaren i gräset. Det gjorde lite ont att sitta på pakethållaren, och så måste man spärra lite med benen för att undvika ekrarna, men vad gjorde det.

Kontrasten mellan lysergisk barndomsimpressionism av #00FF00-grön limsa och gräs vs. enslig, Burzum-ruggig septemberkväll kunde inte vara mer total. Melankolin varade dock bara i några sekunder; vinden rasslade till i de blöta omkringliggande lövverken och gav mig en präktig skur. Det var så on the nose att det bröt min immersion och bara blev löjligt. Skärpning.

”grass picnic blanket sunny still life impressionism”
”forest clearing black metal burzum autumn night mysterious”. I, for one, welcome our new robot overlords.

Sen såg jag att den två år gamla hunden tittade på mig som ”vad står vi stilla här för” och jag tänkte att vet du vad, du har rätt. Det finns inget här. Det finns i själva verket inte mycket någonstans, förutom precis när och där det händer. Jag har inte tappat ett skit.

Osannolika hjältar

Helgen bjöd på rollspel och bastu. Gruppen bestod av en frånskild gatuförsäljare med matvagn, en nyinflyttad präst med mastiff och packåsna, en semi-eremit som mest kokar dill-koriander-mosha och har en fet råtta som sällskap, samt en fyrdubbelamputerad f. d. legosoldat som bor med papp, alla level 1 (snarare 0.5, ingen förutom prästen hade ens en standardclass).

Döpte scenariot till Unlikely Heroes, skrev det samma morgon. Premissen var att någon sorts construct löpte amok i byn en dag och skrämde skiten ur invånarna. Den var inte våldsam som så, men oberäknelig, och folk flydde in i husen, in i värdshuset och ner i sjön.

Prästen använde sin mastiff till att spåra upp den ansvarige, och doftspåren ledde in i byns enda värdshus. Hunden stannade och började skälla framför en rik handelsresande gnome, som dittills hade försökt smälta in i mängden, men nu var avslöjad.

Han vägrade erkänna till en början, men medgav till sist skamset att han hade blivit bestulen på amuletten som kontrollerar hans shield guardian, vilken han hade med sig som beskydd på färden.

*erratic klomping*

Det var inte stråtrövare som låg bakom stölden, nej, han hade blivit bestulen av en vittus skata (!), som plötsligt hade dykt ner från en trädtopp när han var på väg in mot byn.

Vid det här laget såg gruppen att gnomens shield guardian stod stilla i mitten av byn, och att några av byns barn hade börjat klättra på den. Ungarna var inte svårövertalade när det kom till att hjälpa till med att surra fast den med rep, och gruppen fortsatte mot brottsplatsen.

Vid ankomst märkte de att det satt fem skator i träden där, blickstilla. De såg inga skatbon i närheten, och skatorna betedde sig konstigt, helt orädda för den amputerade soldatens ärtbössa. En av dem dök till sist ner för att försöka stjäla prästens penningpung, och de tre skatorna som överlevde flög iväg exakt samtidigt, som med ett fingerknäpp.

Moshakokaren insåg att de flög i riktning mot hans skjul, och väl där såg de hur fåglarna flög in i en närliggande grotta. Tre korpar vaktade utanför, och gatuförsäljaren höll på att få sitt fejs inhackat, men räddades av prästen. Den amputerade krigaren hade likaså inte så mycket att sätta emot, men var ju ett stort hot med sin ärtbössa, och fick ta en del stryk. Lyckligtvis rullade korparna rätt låg damage, och han överlevde nätt och jämnt.

Därefter gick de in i grottan, där de möttes av tre gigantiska kråkor, samt även en antropomorf kråka, en så kallad kenku, som hade gömt sig i skuggorna och anföll dem med kniv, samtidigt som han skrek Kevin!. Efter en dramatisk strid lyckades de övermanna kenku-roguen, och tog honom till fånga med ett nät medan han protesterade genom att ropa Kevin! Kevin!.

KEVIN!

Det visade sig att den vandrande kenku-roguen, som bara kan säga Kevin och antagligen heter Kevin, någon gång hade kommit över en mystisk kula, som jag döpte till Orb of Avian Control. Med kulans hjälp kunde han styra fåglarna i omgivningen, och givetvis kommenderade han dem att stjäla åt honom. Han verkar turligt nog inte ha insett vad amuletten gör än, och när skatan som stal amuletten släppte den slutade shield guardianen därför också att röra sig.

Gruppen vägrade för övrigt ge tillbaka amuletten åt gnomen, och tog den istället som betalning för sveda och värk. De gav den åt den amputerade soldaten, som nu därmed har ett sätt att ta sig runt och slipper vara beroende av sin gamle far, och kulan kan ju till exempel användas för att hålla bort fåglar från sädesfälten. Slutet gott, allting gott.

Ensam i köket

Diskmaskinen är sönder. Diskar eftersom föräldrahemmet bör upphöra att vara ett hotell allra senast vid tjugo-strecket. Inget filter över avloppet, riskornen virvlar ned.

Torkskåpet överbelamrat med tallrikar från avlidna släktingars hushåll. Skedarna jag åt bollagröitin med hos farmor för tjugofem år sen högst upp i den sprängfyllda bestickslådan. En miljon filéringsknivar, alla ovassa.

Lagar medtaget Yorkshire Tea i termos i brist på tékanna. Efter 30 sekunder är det lika svart som farsans kallnade Juhla-Mokka. På kylskåpet bibelverser, davidsstjärnor och ett studenttackkort från det enda kusinbarnet jag vet av, och som jag sist såg andäktigt vänta på tomten julen 2006. Kiittäen. Oklart för vad.

Kylskåpet smutsigt invändigt, tar snabbt ut gårdagens rester. Äter ruis-kaura-murobollar direkt ur paketet medan jag väntar på att kikärtscurryn som smakar som lågstadieköksans hönsfrikassé ska värmas i den halvfungerande ugnen.

Har dragkamp med hunden som jag inte känner. Fascinerande livsform med blekgula ögon, lite som att ha en permanent treåring. Hittar mina coke shades anno 2007 i en låda, numera trendriktiga igen.

Slevar upp curryn och grötris med en stadig plastslev formad som en spade, någon sorts designklassiker jag inte minns namnet på. Läser medborgarinstitutets kursprogram för hösten 2022. Veteranbilsrestaurering, italiensk mat, ta tillvara säsongens frukter, grönsaker och bär. Dansa bugg, knyt makramé, trivselträffar för seniorer och daglediga. Jägarexamen. Akvarellmålning. Yoga. Fräscha upp din engelska.

Löser upp Tyrkisk peber i lite Stoli och smuttar till efterrätt. En liter för nio pund vid flygfältet. Tack Brexit.

Återinträde

Österbottens kött. Vägasfaltering kl. 01. Saurons ögon, växthusen, som lyser upp himlen. Inplastade höbalar. Kilometer efter kilometer av ingenting. Lador. Hösttalko. Lukten av minkfarm, den samma som icky sticky. Berndts bildelar. Pappadagis. Bara halvvägs.

Min mommo var en konstnärlig jävel.

Vill påstå att detta är det minst turbulenta re-entry-syndromet jag har haft, antagligen. Framsteg (?).