Skotskt kråssmörj

Lizzy 2 har som bekant regerat i sjuttio år, därav fyradagarshelgen i England. Antagligen har du sett en tidningsbild eller två på de överdådiga paraderna, explosioner av färg och form i nivå med Disneys Aladdin (eller möjligen San Fransisco Pride).

Närmast jag kom det sistnämnda denna helg var dock skotska stridslesbon. T:s syster fyllde 21 och skulle förstås firas, så vi körde fem timmar på fredagskvällen för att leva det ljuva medelklasslivet i Aberdeen i ett och ett halvt dygn.

Började lördagsmorgonen med två glas prosecco och en megasliskig tårta, tre våningar hög med hallonsylt och vaniljkräm emellan och en glasyr som var centimetertjock på sina ställen. Kollade på Jubilee Golden Oldies TV medan mina betaceller undrade vad VITTU jag håller på med, det vände sig i magen efter en enda bit.

Golden Oldies (Korean: 가요무대; RRGayomudae) is a South Korean music program for the middle-aged, who wish to sing along and dance to the nostalgic tunes reminiscent of memorable past.”

På kvällen vankades det italiensk trerättersmiddag på ett ställe som visade sig vara rätt hemtrevligt. T:s moster fick den italienske servitören att tappa fattningen en smula genom att fråga om lambrusco när hon menade prosecco. Stället grundades 1977, men baserat på servitörens min var det nog länge sedan l-ordet senast yttrades inom lokalens väggar.

Jag sken förstås upp av detta och föreställde mig mostern som yuppie på 80-talet, hela kittet med permanentat hår, axelvaddar, midjebälte, pumps och biltelefon, lambrusco, fondue och räkcocktails.

Splitterny bemu E28 i bakgrunden också. Bättre än såhär blir det fan inte.

Jag åt oliver till förrätt och syndade med både kronärtskockpizza samt panna cotta med amarenakörsbär. Sånt som händer. Gott var det. Fick dock sota för det heti, var tvungen att slänga mig på sängen genast när vi kom hem och övervägde i närmare en timme att bara få det överstökat och gå och spy.

Systern firades iallafall i dagarna två eftersom tipsy afternoon tea var inbokat på söndag eftermiddag. Restaurangen i fråga stängdes 2018 och totalrenoverades av nya ägare år 2021, det var som att stiga in i ett kurerat instagramflöde.

Särskilt mer kontemporärt än såhär blir det nog inte, nästan algoritmgenererat. Finner personligen denna typ av ”karaktär” överdesignad och skapligt steril. Det är liksom något olustigt över hur kalkylerad den är, ya feel.

Jag hade en egen liten high tea som bestod av tre-fyra olika veganska minismörgåsar (helt okej, om än lite fantasilösa), samt diverse söta pajer och brownies och grejer, med en kanna starkt svart té och ett glas prosecco till. Drinking game: drick inte prosecco varenda gång jag nämner prosecco. Var faktiskt mest imponerad av sojamjölken jag fick till téet, den var tjock och god och trevlig, månne det var någon baristavariant.

Klientelet bestod främst av ålderskategorierna trettio-fyrtio plus, männen i vita skjortor och kvinnorna i välskurna klänningar och Key Account Manager-blusar. Till deras förtjusning byttes playlisten spontant ut mot mjuk livemusik med saxofoncovers, typ Crazy av Gnarls Barkley, If I Ain’t Got You av Alicia Keys och några jazzstandarder. Stället känner sin målgrupp väl, tvivlar inte på att restaurangen går som tåget.

Letade upp lite bilder på hur det såg innan och sken upp vid åsynen av denna orgie i småstads-classy anno 2004:

Ser inte precis ut att ha varit ett ställe där det serveras afternoon tea som kostar det samma som lördagens trerättersmiddag. T lyckades tack och lov övertala sin morsa och moster att inte gå full Karen på den tydligt väldigt gröna servitrisen som knappast kunde vara en dag över tjugo. Dagens goda gärning.

Hemtelefoner och mat-cucks

Liksom nittionio procent av världens svenskspråkiga befolkning har jag blivit bombarderad med frågor om vad fan dealen med #swedengate är, samt huruvida barn i Finland också väntar på rummet medan kompisen de är hemma hos äter med sin familj.

Åtminstone i min österbottniska by var det så på 90-talet. Klagade man på hunger minns jag vuxenmunnar som snörptes och att man på sin höjd kunde få ett äpple eller en bit rågbröd med smör på. Åts givetvis på rummet. Fyra familjemedlemmar, fyra stolar, fyra kotletter. Minns bara att jag skulle ha ätit middag hos min barndoms-BFF en enda gång, och då kunde man skära stämningen kring köksbordet med kniv.

Var vi hos mig hade de flesta en viss middagstid att förhålla sig till och visste när det var dags att cykla hem. Jag ringdes oftast hem eftersom middagen kunde serveras lite när som helst mellan kl. 17 och kl. 20. Oftast var jag ju hos… vi kan kalla henne Emma, men ibland kunde det krävas tre-fyra samtal till diverse hemtelefoner innan jag lokaliserades. Du vaar kom häim å jiet nu.

En cykeltur på en och en halv kilometer. Ett oanvänt Duralex-glas, ett till med mjölkrester. En ensam oanvänd tallrik med ett blad isbergssallad, en halv tärnad tomat, några gurkskivor och en Multi-Tabs. En kallnad kastrull kokt potatis och en stekpanna innehållandes mårasåsin med skinn på.


Just spontaniteten i hela operationen är dock en aspekt som ofta verkar gå förlorad i en internationell kontext. Man beslöt själv att slå följe hem till någon efter skolan (”kan vi va ilag ida?”), och därför var det i regel omöjligt för föräldrarna att veta om det kommer finnas två-tre CRT-skärmupplysta ungar vid hemkomst eller om det egna barnet kommer vara någon annanstans.

Man ringde ju sin kompis på hemtelefonen själv med samma fråga utanför skoltid och på sommarlovet också. När jag tänker efter är det fan hedervärt att låta ungarna ha en helt egen relation på så sätt, ingen morsa som svarar att nä, de ska ha främand, är det hon som råkar svara ger hon luren till Emma och så får Emma säga det själv. E gaar itt ikvield. Nain anin da.

Varför i helvete skulle ens morsor prata ihop sig och arrangera någon sorts playdate? Antingen satt hemnyckeln i dörren, i fönstret, under mattan eller så hade ungen en kopia. Jag tyckte synd om ungarna som inte fick vara ensamma hemma och istället måste sitta och göra vittu grisar av ballonger, klister och tidningspapper på eftis. Det var fan den mest ovärdiga existens jag kunde tänka mig.

Förvisso en fisk. Mardrömsbränslet är snott av denna lågstadielärare från Maryland.

Har också en minnesbild av en samtida kompisfarsa som i middagssammanhang muttrar något passivaggressivt om ”ti buri försörj nain anins ong”. Var 50-talsmännen helt enkelt bara jävligt rädda för att bli cucked? Det är ju egentligen samma gökungenarrativ som råder inom den så kallade manosfären, men i detta fall en portion mat en eller två gånger i veckan snarare än aderton års uppehälle. Sak samma för en viss typ av österbottning.

Vid närmare eftertanke var det nog i den vevan jag lärde mig att jag tar upp Resurser, och gör jag det blir många vuxna konstiga. Överlag var den rådande känslan i många hem du är inte en del av oss. Ibland var den just passivaggressiv, ibland var den dold bakom leenden där ögonen inte rördes, ibland bestod den av neutral tolerans utan aktivt välkomnande. It takes a village to raise a child, men byn var fan inte alltid villig att göra det.

Minns pensionärerna som absolut mest tillmötesgående, de hade drösvis med tid och hade upplevt krig och ransonering, så ät, ät. Detta gällde dock inte grannarna.

Bild: Livsnjutarnas gourmetkök

Minns en gång när jag gick dit och frun hade lagat ugnspannkaka med grädde och sylt. Om nom nom. Försökte visa att jag ville ha genom att titta på den och slicka lite diskret på vänster mungipa nu och då, men hon insisterade på att inte ta hinten. Till sist började jag tjata och hon försökte fortsättningsvis avleda min uppmärksamhet, men gav till sist med sig ändå.

Om hon hade sagt ”väit du vaa, itt komber vi å jiet ti eder tå ni jeter vi helder” hade jag kunnat acceptera logiken. Överlag var det just det undvikande i kommunikationen kring att inte äta andras mat som var problemet, att avvisas utan att avvisas. På många plan var det öppna dörrar på pappret och kom inte hit i praktiken. Jävligt förvirrande att navigera.

(S)extraknäck och sköldpaddor

OnlyFans-juttun jag skrev och illustrerade för Studentbladet publicerades i måndags. Till artikeln kommer man genom att klicka på utdraget ovan eller här.

I backspegeln borde jag ha gjort researchen oinloggad och gärna med VPN, algoritmerna förstår ju inte att det var en sista kupp med ”sexredaktionen” 2021-2022, så nu kan du tänka dig hur mina rekommendationer ser ut.


Om två och en halv timme ska jag infinna mig på ett möte med en viss tant. Det kommer garanterat bli grillfest kring varför jag leker frilansjournalist för kaffepengar istället för att fokusera på att kränga hemsidor och skit. Hon har makt att dra in företagsstödet. Trolololo.

Mul on plaan, som det stod på min estniske bekants Facebook-profil för tio år sedan, och planer tar tid att förverkliga. Antar dock att tanten har chefer som lägger press på henne, som i sin tur har chefer som lägger press på dem, etc. etc. It’s turtles all the way down (up).

Min estniske Facebook-vän hängde sig för övrigt i Thailand flera år senare. På profilbilden är han fortsättningsvis en bebis som ler i gråskala.


EDIT: Mötet blev framskjutet med två veckor, inte läge att ta fram BBQ-såsen än. Hatar vittu barbecuesås sådär annars också, djävulens påfund.

För övrigt blev det också tydligt vem som hade hunnit länsa Wilko på kedjor:

The Sun levererar.

Död och kedjor på eftermiddagen

Det blev lyckligtvis ingen Manchester clusterfuck, del 1, thank fuck.

Jag och GB dök upp mot mitten av Church of the Cosmic Skulls set, kanske rentav lite senare än så. Hade aldrig varit till Manchester Academy förr så vi var mäkta förvirrade över vilken byggnad det ens var och vilken dörr och vart ta sig när vi väl var inne.

Tyckte ärligt talat inte att bandets material var så mycket att hänga i julgranen låtskrivarmässigt, lite jämntjockt för mig som inte var bekant med dem, men resten av gänget verkade digga dem, så eh. Köpte en flaska konjak från en Tesco Express som precis höll på att stänga efteråt, vi var så pass många att vi inte rymdes i en Uber, så gruppen fick dela på sig under färden.

Jag hamnade i mitten av baksätet och berättade storyn om när jag av någon anledning valde att stanna hemma när farsan körde brorsan till en kompis med flakabilen i december 1998. Hade jag hängt på skulle jag ha suttit i mittensätet, som av någon anledning inte hade ett säkerhetsbälte, och med tanke på att brorsan och farsan hamnade i en ordentlig älgkrock och voltade flera varv hade jag inte suttit och skrivit detta idag om det inte var för ett ljummet intresse för julkalendern på SVT.

Huset visade sig ha en en öppen planlösning nertill, vilket funkade extremt bra för feständamål. Det är länge sedan jag har varit på en hemmafest med en massa folk jag inte känner, så det var skoj. Festen var ännu i full gång när jag och GB gick hem till fots cirka kl. 01:30 – ska man ta vara på en sällsynt helg tillsammans så ska man.

Var i förvånansvärt bra skick när vi vaknade kring klockan två på lördagseftermiddagen, tog en Uber in till stan och åt vegansk skräpmat vid V-Rev samt köpte en flaska La Fée vid Tipples of Manchester. Planen var att på bästa hemingwayska manér tillverka drinken Death in the Afternoon med min födelsedagschampagne. Så skedde.

”Pour one jigger absinthe into a Champagne glass. Add iced Champagne until it attains the proper opalescent milkiness. Drink three to five of these slowly.”

Skulle inte påstå att det var en höjdare smakmässigt som så, GB:s första reaktion var ”wow, that’s horrible”, men nog tillverkade han en till (och en till och en till) för det.

Vårt tredje mål i centrum var att införskaffa kedjor, vilket inte lyckades vid Wilko i köpcentret Arndale, men jag ville fan inte ge upp bara för det. Vid det här laget var det lördag kväll och inte eftermiddag, men när vi kom hem kollade jag upp att det fanns en järnhandel som skulle ta sex minuter att nå med en Uber.

Duden som bevisligen äger stället höll precis på att stänga när vi dök upp. Enligt öppethållningstiderna skulle han göra det kl. 19 och klockan var 18:45, men han hade redan släckt och ställt en såndär lastpall på hjul i vägen. Dörren var dock på vid gavel, så det var bara att gå fram.

Sa att vi var ute efter chain och han såg uppriktigt konfunderad ut. ”What chain?”. GB såg något som skulle passa för ändamålet på väggen och vi köpte alla fyra, en riktigt grov och tre mindre grova. Score.

När transaktionen var klar frågade föreståndaren lite försiktigt ”you have dog or?”. Vi utstrålade att vi inte bor i området redan innan han såg oss stiga ur en Uber direkt utanför butiken, och vad i hela helvete ska vi nödvändigtvis ha fyra uppsättningar kedjor till klockan sju en lördagskväll, liksom. GB sa ”naw, it’s for a fence, mate” och gubben nickade. Credit where credit is due, tack till expediten vid Wilko för det antagandet.

Födelsedagsveckan

Hejsan. Känns som en evighet sedan jag har tilltalat dig direkt, hela fyra jävla inlägg blev det bevisligen om Berlin-strapatserna.

Kom hem till Manchester tisdagen den 17:e, spelade lite Age of Empires II: Definitive Edition (2019) samt Quake II-modden Action Quake II (1998) på brorsans födelsedag onsdagen den 18:e. Blev förvånad över att AoE2:DE ser ut som en dålig mobilspelsklon av originalet i menyerna – sanslöst fult.

Knapp-presets i FrontPage 98?
*eye bleach*

AQ2 förvånade mig inte alls med hur jävla roligt det är varje gång, det var fan den mest wholesome spelupplevelsen jag har haft på åratal. Numera består ju spelarbasen av en handfull mestadels nordiska 35+:are som klämmer in en timme efter att barnen har nattats.

Fanskapet släpps för övrigt på Steam under namnet AQtion (2022) den 1:a juni, antagligen kommer det locka lite gamla spelare till att ta fram handcannon + stealth slippers eller knives + bandoiler ur garderoben.

RATATATATATATA

Torsdagen den 19:e ledde jag en D&D-oneshot IRL i lägenheten, något jag inte har gjort förr, så min tänkta setup var experimentell. Fyra spelare plus mig själv visade sig rymmas helt bra, två vid bistrobordet, två i soffan. Vände min skärm 90 grader och hade en DM-instans Roll20 på den, sen en spelar-instans på TV:n, funkade fint. Bjöd på mat och snacks, folk verkade ha jätteroligt.

Döpte sessionen till Bad Times at Fort Morninglord och baserade den till hälften på en nerkortad version av Well of the Mind och hälften improvisation. Berättade det åt J som blev förbluffad över hur många gånger jag har lyckats återanvända just WotM, som hen alltså skrev. Hen tyckte att vi kan renovera scenariot en smula och publicera det tillsammans, 50/50 royalties, jag sa givetvis ja.

See hole. Wat do.

Fredagen den 20:e hade jag tänkt som den stora party-dagen, men typ alla utom jag råkade ha låg energi. Sånt som händer. Såg filmen De Uskyldige (2021) vid HOME, den visade sig slå an en kraftig emotionell sträng för typ alla mina vänner, jag var den som var absolut minst berörd. Vet inte riktigt varför. Kanske känner jag ena riktigt empatiska jävlar, kanske var jag inte mottaglig just då, antagligen både och.

Hade alltså egentligen hoppats att vi skulle ta oss till D för vidare fest liksom diskuterats tidigare i veckan, men han förvarnade mig samma dag att det var ytterst osäkert. Föga förvånande var han i ett zombie-stadium vid filmens slut, så L körde hem dom båda. Jag, T, A och C drack öl och lyssnade på random musik hemma hos mig istället.

Har velat ha en ordentlig birthday bash ända sedan jag fyllde 30 under lockdown 1, i själva verket tidigare än så, men jag har liksom inte haft en vänkrets på ett sånt avstånd att de skulle kunna komma på fest tillsammans, och förra året fick man bara träffas sex pers inomhus. Better luck next year antar jag.

Lördagen den 21:a fyllde jag 32, ett tal jag alltid har gillat.

I’m 32-hooo-hooo… got a bit of a patina on me.

Vissa skulle se Mayhem och Mortiis på kvällen, jag var länge i valet och kvalet men beslöt mig för att skippa. Jag och T skulle ändå stiga upp kl. 10 morgonen efter för att göra oss färdiga och köra två timmar till en femdomfest, så det hade inte varit någon idé att möta upp med resten efter keikkan kl. 23:30 som tidigast.

Mortiis. Norrmän, alltså.

Ville ändå göra något speciellt på tu man hand med T med anledning av min födelsedag, och eftersom jag är jag stod valet i princip mellan att dissa, denna brittiska nationalsport, eller kolla på lite vackra bin. Valde det sistnämnda och lyssnade på Orbital. Vaknade i bra skick och hade förstås så jävla roligt på söndagseftermiddagen med samma par som sist, verkligen ett värdigt crescendo.

Idag är det fredag och L fyller… 41, tror jag, ska med nå folk på en keikka med Church of the Cosmic Skull tidigare på kvällen (aldrig ens hört men D sa att de är dead good live). Sen blir det tydligen någon sorts bjudning, har faktiskt inte varit dit förr fastän de bor på femton minuters gångavstånd, så det ska bli roligt.

Guds bästa barn.

Det har också visat sig att jag och GB råkade ha något så ovanligt som en helg utan program samtidigt och på kort varsel, han pga. ändrade planer och jag pga. kravlös marginal helgen efter födlaren, så han kommer faktiskt vara i stan ikväll. Nu tar vi revansch, skulle vittu inte orka med Storytime: Manchester clusterfuck, del 1 på måndag.