In i brunnen

Traskade över till K och D för lågmäld samvaro i fredags med tanke på att vi alla var varierande grader av förkylda. Råkade istället döda en flaska Kosken och somnade framför American Beauty (1999) – så fort det sätts på film eller ska konsumeras något passivt brukar det vara godnatt för mig – och vaknade (i prima skick!) i fåtöljen.

Spergflört.

Idag är det onsdag och jag är fortfarande sådär småsjuk. T bor i min lägenhet på obestämd tid medan han letar bostad, och processen är försenad i. o. m. strul med garantihyran från förra stället (rogue landlords, amirite). Att bo två pers i en etta med kök är inget man vill göra någon längre tid, men hittills har det funkat bra.

Han är vid kontoret + gymmet tio-elva timmar om dagen på vardagarna, och jag jobbar ju hemifrån, så det kunde vara värre. Trivs så jävla bra med att kunna ta en paus i arbetet och gå och njewka skiten ur begynnande små prickar på tätningen där badkaret möter duschväggen med klorin. Bla bla kristider. Caroline Hainer bakar när hon är stressad, jag putsar och fejar när jag vill känna kontroll.


I övrigt börjar det bli önskvärt att färdigställa skrivfasen av Made to Fade: The Last Days of Starmantle’s Well of the Mind, helt på riktigt, och jag har därmed stängt ute allt dagsljus till förmån för mysbelysningen ovan de senaste dagarna. Inbillar mig dessutom att saken blir bättre av en perfekt sexsekundersloop med sprakande vedklabbar i hörlurarna (det blir den).

Återkommer med något skojigare denna vecka. This has been a public service announcement.

Bacillusker och alienering

När jag var liten föreställde jag mig baciller som små illgröna korsningar mellan Lilla My och penntroll.

+

=

En intressant konsekvens av att ha en halvårskalender som jag skriver i med blyerts och suddar ut vartefter är periodiciteten. Denna vecka blev jag upplyst om att jag för sex månader sedan egentligen skulle till Somerset för att hänga med T:s familj i en stuga, men det slutade med att jag fick corona för första och hittills enda gången.

Har lyckats undvika alla sorters bobbor sedan dess, men nu har jag plötsligt dragit på mig en förkylning lagom tills jag skulle hänga med upp till Aberdeen i helgen. Jahopp.


I övrigt vill jag framföra att det kändes som att resa norrut när jag steg av planet från Sthlm i början av veckan, men Manchester är i jämnhöjd med Hamburg. I den kungliga hufvudstadens innerstad verkar en beige hösttrench aldrig gå ur modet.

”Norr” är sannerligen ett relativt koncept, lika mycket en känsla och identitet som ett väderstreck. En man som satt framför mig på planet hade fan en huppare där det stod It’s grim up north skrivet med Bleeding Cowboys.

– Guillaume Seguin, franskkanadensaren som skapade fanskapet som 22-åring

Att vara i Stockholm en sväng var förstås också lika surrealistiskt som alltid. Allt i stadsbilden är på svenska, och man känner ju igen en massa namn och betydelsefulla platser som fick det att pirra när man var yngre och kollade på Sveriges TV, men samtidigt är språkmuren tydlig.

Det är förvisso förståeligt, folk är ju inte är vana vid att höra finlandssvenska accenter (insert Limmy-citatet i slutet av min som slängig ämnad men i backspegeln främst som fittig framstående redpillprocess kring den finlandssvenska språkvården förra hösten here).

Det mest slående är bara folköl i butiken och att Systemet vittu stänger klockan tre (!!!!!!!) på lördagar. Såväl vuxna som barn går däremot och plockar smågodis så det står härliga till, det finns fan godis överallt.

Att köpa ett paket tobak på Coop innebar för övrigt hela tre olika steg. Först välja Marlboro Gold vid en automat, betala och få ett kvitto, sedan självscanna allt annat och blippa själva handelskvittot för att bli utsläppt, sedan knappa in en PIN-kod i en automat vid ingången för att få paketet. Alienation = fullständig.

Big city life, it ain’t easy.

Mild och kall vind

Min stora resväska blev nätt och jämnt de tjugotre tillåtna kilona efter att jag hade proppat den full med sånt jag kände mig manad att ta hem till Manny från kallvinden. Har ju girat tillbaks mot goth-hållet med åldern, så en hel del av det jag bar i klädesväg i yngre tonåren är aktuellt igen; svart sammet och spets och satin. Ett macramébälte jag knöt i åttan med en trevlig flärp på slutet fick också följa med, dock inte i syfte att ingå i garderoben.

Sovrummet i andra ändan av vinden har kvällssol.

Hittade i övrigt en hel del kräsä från lågstadiet, morsan har sparat typ allt. Sjuårsgrattiskort av dåvarande bästisen, tre barbisar, två hästar, plastfiguriner, gamla dagböcker, gamla skolböcker, gamla prov, blyertsteckningar av kvinnor med chainmail bikinis och gigantiska yxor, sånt.

Emotionell intelligens: sperg/10

Upplevde egentligen ingen sorg när jag gick igenom grejerna, grät en konstaterande skvätt som främst var känslosam eftersom saken någon gång hade varit känslosam, och så var det bra med det.

När jag hittade en påse med barnböcker förväntade jag mig instinktivt den där huggande omedelbara känslan som av många är benämnd trigger, ett ord som jag ogärna använder, och jag stålsatte mig därefter. Till min halvförvåning kändes det typ som ett myggstick. Det kändes, men knappt.

Det var som att referensen var där, men innehållet saknades. Länken var intakt, men den ledde bara till 404, not found. För bara två år sen hade jag fan inte ens täckts ta i påsen.

Detta meddelande från farmor för sisådär tjugoåtta år sen gjorde mig dock rörd. Hon skrev det förstås med vetskapen om att jag just då var liten och hade fått för mig att pyssla ihop en egen bok, antagligen när det lackade mot julen 1994, och var samtidigt medveten om att jag troligen skulle hitta det vid någon point i vuxen ålder, när hon är borta.

Det finns en speciell sorts omtanke i det. Ett vidare perspektiv som sträcker sig över decennier, en arm om axlarna genom tiden, något jag sällan upplevde i övrigt. En gång kände jag ilska, sorg och frustration kring det, men nu lyser känslorna med sin frånvaro. Vet inte när just den ryggsäcken dunsade i marken, den hasade ner så långsamt, vet bara att jag inte bär på den längre.

Hennes versaler liknar mina, tror inte hon var så van att skriva annat än skrivstil, men det är väl överkurs för en fyraåring. Vanligen lyder versen ”livets stora gåta”, men hennes version lägger emfas på det svåra. Nu är jag trettiotvå, och jag har fan knäckt koden. Jag har lärt mig vart L och J vänder.

Fångarna på färjan

Kollade på Fångarna på Fortet med morsan första fredagen efter att jag dök upp, farsan sov på soffan. Precis som om det var 1993, tänkte jag säga, men då hade han sovit på golvet med en Manhattan-chipspåse framför sig.

Damn right.

Det har snackats mycket om hur Keanu Reeves är en vampyr, men Gunde Svan åldras fan inte heller. La Boule vet jag att strök med för ett tag sen, men var är gong-gongen?!?!? Var är simsegmentet?!?!? Var är dramatiken i att ställa sig på bokstäverna och skrika lösenordet och invänta att guldpengarna förhoppningsvis börjar rassla ner?!?!??! Var är dramatiken i porten som stängs?!?!?! Var är top-down-vyn av när de tömmer ut alla guldpengar och förväntan innan beloppet dyker upp på skärmen?!?!?!

Framför allt, var är tigrarna?!?!? Och var är Monique?!?!?!

Vid närmare eftertanke något att specifikt lägga till på listan.

På tal om 90-talsteve har jag sett alla tjugo säsonger av Rederiet (1992) en sommar med B när jag var typ aderton, och nu när jag sitter och ser ut över östersjövågorna förs tankarna onekligen till långkörarens kännspaka intro, komponerat av Anders Neglin.

Det är en masterclass i introkomposition. Böljande vågor i den stolta inledande takten och åtminstone åtta olika stämningar medelst stråkar, piano, saxofon och oboe (?), och så slutar det som det börjar + en resolved not för att knyta ihop säcken.

Låter som en komposition helt gjord med synthar i mina öron, men kvaliteten gör det svårt att bedöma. En Yamaha DX7:a är iallafall med i mixen – patch 11 hörs tydligt (det där silkeslena, småbjällriga pianot i valfri 80-talspopballad av Whitney, Phil, Mariah…).

Temat ska ju liksom funka oavsett vilka intriger som för närvarande pågår och har pågått i serien, alltså måste det vara ståtligt, liksom anstår en stor färja; glamoröst, romantiskt, spännande, mystiskt, melankoliskt, hoppfullt och uppsluppet.

Allt detta lyckas Neglin klämma in på en minut. Det finns betydligt fler lager i mixen än det verkar, en massa små övergångar som gör att temat känns flytande och sömlöst liksom havet. Jävligt snygg ljudbild överlag också, stråkarna sitter precis där de ska, som en semitransparent gardin i bakgrunden, och pianoplönket har precis rätt mängd reverb, 10/10 och papukaijamerkki.


En gammal kvinna med rollator satte sig ner bredvid mig för att kolla på havet och pratade med mig som det var den mest självklara saken i världen. Jag tog ut mina earbuds och sa ”aj va?”, vilket fick henne tro att jag var finskspråkig, men verkligheten klarnade ju fort.

Hon pratade i princip svenska med norsk accent och sa att hon ska ha en hytt i skärgården i nästa liv, det är lite väl sent för det nu. Jahopp. Hon frågade om jag hade klocka och svarade själv på sin fråga när hon tittade på mina bara handleder, men jag satt ju med läppisen framför mig, så jag upplyste henne om att den var halv tio svensk tid. Sen visade hon mig en vit sandstrand i Norrland i en broschyr. Trevlig tant.

Sen har tre rikssvenskar på glid upplyst mig om att om man sätter duschen och kranen full fjong på kallt kan man röka i badrummet i sin hytt, #lifehack om man är en odräglig jävel antar jag. I övrigt slank en ung asiatisk kvinna in på toaletten som jag stod och sminkade mig i och slank ut lika fort, hörde att hon sa ”maybe we wait, it’s not comfortable” och en mörk nordamerikansk mansröst sa ”let’s just find another one” medan Eros Ramazotti skvalade från högtalarna.

Det är rätt skumt att sitta och passivt höra ”ameh, du måste ju se dig för, nu skvätte du ju kaffe på min datorväska hära!” med samma intonation som om det vore en TV4-sketch. Har man tittat tillräckligt länge på havet som drar förbi och tittar någon annanstans påminner det lite om när ytor ”andas” på syra, billigt roligt.