Droney den djärva

Stressåt jag bensinstationsinköpt socker medan jag traskade mot ett främmande hus, i stånd att spela ett främmande rollspel, med fem andra människor (varav fyra är folk jag bara träffat några gånger)? Ja, det gjorde jag. Krävs det en snuttefilt för att komma över tröskeln så krävs det. Nu när jag har bekantat mig är det inga problem att göra om det, för nu kan jag föreställa mig skiten. Så funkar jag.

I själva verket gick jag i en matbutik jag inte gått i förr (!!!) på väg hem från apoteket i förmiddags. Kände mig rustad för det, säger undertecknad, som alltså har haft fjorton olika fasta adresser på sju olika orter i tre olika länder de senaste femton åren. Skriv en rad om du får den ekvationen att gå ihop.

Vinet är slut, spelet är slut, bananbrödet är inte slut. Än.

Hade förstås jättetrevligt när jag väl blev varm i kläderna (och kroppen). Lyckligtvis fick ingen i sällskapet för sig att fota. Sist det mitt i allt halades fram en kamera under ett trevande första besök (A:s nya hus + housemate) gick det såhär:

Ei näin.

Spikat

Talade med brorsan i två och en halv timme idag, det räckte ingenstans. Behövs mer än så för att summera tre årtionden, särskilt med någon som tänker som han gör. Väldigt associativt utan mycket till konventionell struktur. Kändes bra efteråt. Stjälpte därefter i mig en soygurt och hoppade in i veckans Teams-möte med terapeuten.

Nästa session blir om en månad, och det blir minsann inte vilken session som helst. Hon vill testa huruvida EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) skulle kunna bita på de pre-verbala känslorna av hopplöshet, frustration och desperation som man har dragits med sedan treårsåldern. Har förstås lekt psykonaut i mitt liv och även doppat tårna i veterinära anestesimedel, så viss erfarenhet av intensiva upplevelser har man tillskansat sig under åren. Ändå smånervös, men inte rädd. Redo.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.